Blogginlägg från juli, 2011

Sommar 2011:36

#15: GRAHAM PARKER: The up escalator
Spotify

Det starka öppningsspåret “No holding back” (audio), ”Devil’s sidewalk” (live 2007) ensam, “Stupefaction” (live 1980), “Endless night” (live Rockpalast 1980) och “Empty lives” (live 1980).











/ Håkan

Sommar 2011:35

#16: DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: Calypso
Spotify

Dan Hylanders ”Calypso”-album är dåligt representerad på YouTube. Jag hittade ett färskt (2008) klipp med Hylander live från Varberg, ”Vykort, vykort”



/ Håkan

Mörka sånger i den ljusa sommarkvällen

MATHIAS LILJA
Stortorget, Örebro 28 juli 2011
Konsertlängd: 18:40-19:10 (30 min)
Min plats: ca 25 meter snett till vänster från scenen.

Det var ett City Örebro-arrangemang med artister på Stortorgets scen och hyllningar av de kvinnliga svenska vm-hjältarna i fotboll. Medan folk i gemen stod och väntade på det lokala fotbollslaget KIF Örebro stod jag och några vänner och njöt av Mathias Lilja och hans fina tolkningar av Townes Van Zandt- och Hank Williams-sånger. Mathias hade ingen tacksam uppgift i det bländande soljuset men imponerade som vanligt.
   Med sin akustiska gitarr och med musikalisk hjälp från Clas Olofsson blev det ändå en finstämd stund i den varma sommarkvällen inför en respektabel folkmassa.
   Gitarristen Olofsson är främst en virtuos på steelguitar och med de otroligt ljuvliga och känsliga tonerna han kramade fram på sina olika steelgitarrer gav han de ofta vemodiga sångerna en musikalisk inramning av hög kvalité.

/ Håkan

Ögonblick som gav oöverträffade minnen

                                                                                 Foto: Magnus Sundell
4/6-delar av gruppen Deadman som live bjöd på americana-inspirerad rockmusik med en gospelliknande energi. Från vänster Kevin McCollough, Matthew Mollica (lätt skymd), Steven Collins och Jacob Hildebrand.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 2011.

DEADMAN
26 juli 2011 Clarion Hotel, Örebro
Konsertlängd: 21:05-21:50 och 22:10-23:08 (103 minuter)
Min plats: Stående ca 5 meter framför bandet.

Med en beundransvärd entusiasm, en rent ut sagt outtröttlig ambition och ett hängivet musikintresse har arrangören Anders Damberg letat upp och luktat sig fram till det ena fantastiska amerikanska bandet efter det andra. Grupper som han sedan har presenterat på en scen i Örebro. Det har inte alltid varit kommersiellt försvarbart, publiken har ibland varit liten men entusiastisk, men Damberg har envist jobbat vidare med att försöka övertyga örebroaren om att jordens musikaliska centrum är beläget i Austin, Texas.
   Först var det Eilen Jewell och sedan har följt Rick Broussard, Band Of Heathens och Stone River Boys. Och i tisdagskväll var det dags för ett Austin-band med det inte så livliga namnet Deadman inför en förhållandevis medelstor publik.
   Deadman hade en man, Steven Collins, i absoluta centrum men bandet bakom hade också stor del i många av kvällens musikaliskt grandiosa höjdpunkter. Tre gitarrer i frontlinjen men det var hammondorgelns förförande toner som färgade upplevelsen. Som ofta gav Deadmans americana-inspirerade rockmusik en gospelliknande energi.
   Deadman har kommit till Europa med ett livealbum i bakfickan, ”Live at Saxon’s pub”, och en studioskiva på gång (släpps 28 september) så jag var ganska förberedd på något stort. Ändå fick jag vid upprepade tillfällen under kvällen revidera mina förutfattade höga förväntningar ty stunderna av det magiska nuet, något jag som konsertbesökare alltid vill men inte alltid får uppleva, blev till slut väldigt många.
   Presentationen av sju nya låtar, inklusive nya singeln ”Don’t do this to me”, visade att bandet har en strålande kreativ framtid. Den Byrds-inspirerade poppärlan ”This whole world is not gonna change”, som jag tror att den heter, hamnade raka vägen i mitt hjärta. Och höjdpunkterna av deras redan kända alster steg den här kvällen ytterligare i dignitet.
   ”Oh, Delilah!”, med de tydliga The Band-referenserna, ”The ballad of the gold thief”, som de arrangemangsmässigt hade gjort om till rena Vilda Västern-filmtemat, och den taktfasta ”Ain’t no music”, med både gigantiskt gitarrsolo och en kort ”My my hey hey”-sekvens, var underbara ögonblick.
   Ändå fanns det, tro det eller ej, ännu större stunder på denna fantastiska konsert. Som exempelvis den nya ”We all need love”, som jag tror att den heter, skriven till Sam Cooke fast han har varit död i närmare 50 år. Och, banne mig, så hade låten samma gospeltyngd som låten Steven Collins sjöng om i texten, ”A change is gonna come”.
   Den fina Johnny Cash- och June Carter-hyllningen ”When the music’s not forgotten” utvecklade sig till en underbar och trollbindande final som gjorde att publiken omöjligt hade fått nog och fick sin efterfrågade extralåt, ”Mankind”. Som handlade just om människosläktet och inkluderade påpassligt en nyskriven extratextrad om den hemska händelsen i Oslo men låten har ändå förhoppningsfull slutsats: ”When all hope is lost i will love mankind”. Musik kan givetvis inte läka bottenlös sorg men under några minuter i onsdagskväll var det en ynnest att leva på den här jorden. Ögonblick som gav den här konserten oöverträffade minnen.
   Och då har jag inte ens nämnt bandets fina tolkning av "The night they drove old Dixie down" med tre olika sångare vid mikrofonen.
   Det här var en konsert som jag sent eller aldrig ska glömma.

Steven Collins: gitarr och sång
Kevin McCollough: akustisk gitarr och sång
Jacob Hildebrand: sologitarr och sang
Matthew Mollica: hammondorgel
Kyle Schneider: trummor
Lonnie Trevino Jr: bas och sang

Låtarna (osäkra titlar på de nya låtarna)
Brother John
Don’t do this to me (ny)
If I lay down in the river
Gilead (ny)
Rough God goes riding
Take up your mat and walk
Oh, Delilah!
This old world's not gonna change (ny)
Katrina (??ny)

Paus

Holy babe (??ny)
Adios mi Corazon
The ballad of the gold thief
Ain’t no music
We all need love (ny)
Absolom! Absolom!
The night they drove old Dixie down
When the music’s not forgotten

Extralåt
Mankind

/ Håkan

Sommar 2011:34

#17: CARLENE CARTER: Blue nun

Tre Carlene Carter-låtar med olika förutsättningar. Först ”Oh how happy” (liveduett med Paul Carrack) och sedan audio med “Billy/That Boy” (i samma klipp) och sedan avslutningsvis ”Think dirty” (audio).







/ Håkan

Gemytlig gårdsfest på öster

                                                                                     Foto: Magnus Hägerås
Levande amerikansk hardcorecountry i en trädgård på öster i Örebro.

WHITEY MORGAN & THE 78’s
Trädgårdfest, Lagmansgatan, Örebro 25 juli 2011
Konsertlängd: 20:05-20:53 och 21:15-22:09 (102 min)
Min plats: På en stol snett till höger ca 7 meter från scenen.

Det är märkvärdigt hur den här högst anspråkslösa och ännu mer inofficiella konserten tog sin form. Initierades av den otroligt energiske arrangören Anders Damberg på söndagskvällen som genom Facebook och telefonkedjor till slut lockade ca 60 personer till en trädgård på öster i Örebro och en konsert med ett amerikanskt countryband.
   Whitey Morgan & the 78’s fick sin konsert inställd, av helt naturliga skäl i terrordrabbade Norge, i lördags på festivalen Down On The Farm. Damberg tog med bandet till Örebro och ordnade den här konserten medan de väntade på avfärd till Frankrike för att fortsätta sin turné.
   För några timmar förvandlades den här trädgården till ett klassiskt honky-tonk-ställe, Eller som någon tyckte: Det är ju precis som i Austin under SXSW-festivalen när det kan dyka upp konserter på de mest udda ställen. Här blev den musikaliska kvällen ett pittoreskt inslag i gårdsfester på öster i Örebro. Med traditionell country på programmet men live med ett gäng skäggiga och tatuerade män blev det väldigt underhållande i all sin avslappnade form.
   Dessutom var ljudet nästan obegripligt bra ljud fast scenen var anspråkslöst placerad på stenplattorna bredvid sandlådan där barn gungade och grävde mitt under brinnande konsert. Det var en slagkraftig gemytlighet som slog emot besökarna och musiken som spelades gjorde gemenskapen ännu tydligare.
   I en publik med många lokala profiler inklusive de i sammanhanget yngre killarna från band som Peepshows, Millencolin och Strollers.
   Begränsat inlyssnad på bandets musik var det inte många låtar jag kunde identifiera men titlar som den egna ”I ain’t drunk”, ”Honky tonk queen”, Hank Williams ”Mind your own business” (där bandet svängde på nästan jazzigt sätt) och Waylon Jennings ”Ramblin’ man” satte sig i mitt minne. Dessutom förekom det ett visst antal andra covers från sympatiska och passande namn som Chip Taylor, Merle Haggard och Jimmie Rodgers. Och till och med en låt från Lynyrd Skynyrds repertoar. Ett band som Whitey & Co agerade förband till tidigare i somras.
   Whitey Morgan, eller David Eric Allen som han heter på riktigt, ledde sitt lilla men ytterst tajta band i sina hardcore-country-låtar som de ibland gav en omild behandling.

Whitey Morgan, gitarr och sång
Brett Robinson, steelguitar
Jeremy Mackinder, bas
Travis Harrett, trummor

/ Håkan

Sommar 2011:33

#18: DON HENLEY: I can’t stand still

Tre Don Henley-låtar: “Dirty Laundry” (audio), “Johnny can’t read” (video) och “Talking to the moon” (live, Dallas).







/ Håkan

Sommar 2011:32

#19: LOLITA POP: Love poison

Två video och ett liveframträdande med Lolita Pop, ”Tarzan On A Big Red Scooter”, ”Hey winner” och Magazine-coverlåten ”Song from under the floorboards” (från tv-programmet ”Gig”).







/ Håkan

Sommar 2011:31

#20: WARREN ZEVON: The envoy
Spotify

1 oktober 1982 på Capitol Theatre, Passaic, New Jersey, framförde Warren Zevon med band tre låtar från “The envoy”: titellåten, "Ain’t that pretty at all” och ”Charlie’s medicine”. Bandet: Randy Brown, sologitarr och sang, Joe Daniels, trummor, Larry Larson,bas, och John Wood, sologitarr och slide.







/ Håkan

Sommar 2011:30

#21: ULF LUNDELL: Den vassa eggen
Spotify

Titellåten är hämtad från Hultsfred 2001 medan ”En fri man i stan”, ”Inte ett ont ord” och ”Tuff match” är från den beryktade (och hesa…) Nyårsaftonskonserten 1985 på Hovet i Stockholm.









/ Håkan

Sommar 2011:29

#22: THE ROLLING STONES: Tattoo you
Spotify

Några läckra “Tattoo you”-låtar med Rolling Stones. Först ”Start me up”-videon och sedan olika liveklipp med ”Little t & a”, ”Neighbors” (Paris 2003) och avslutande ”Waiting on a friend” från Hampton Coliseum, Virginia, 18 december 1981, Keith Richards 38-årsfödelsedag.









/ Håkan

Jerry Ragovoy (1930-2011)

Den amerikanske låtskrivaren och producenten Jerry Ragovoy stod bakom fler kända låtar än vi någonsin tänkt på. Långt innan jag kände till namnet hörde jag en låt med Stones, ”Time is on my side”, övertygad om att Jagger-Richard hade skrivit den själva men det var alltså en cover och skriven av just Jerry Ragovoy, visserligen under pseudonymen Norman Meade. Och vem kunde ana att det var just Ragovoy som låg bakom Miriam Makebas oförglömliga hitlåt ”Pata Pata” hösten 1967?
   Jag äger Janis Joplins ”Greatest hits”-skiva (för övrigt den enda Joplin-skiva jag uppseendeväckande äger) och just på den skivan sammanfattas Ragovoys unika låtskrivarkunnande på flera av de framträdande låtarna. Han har skrivit både ”Piece of my heart”, ”Try (just a little bit harder)”, “Cry baby” och “Get it while you can” och det är ju alla låtar och ett sensationellt framförande av Joplin som har gått till pophistorien. Märkligt nog var alla låtarna vid den här tidpunkten covers.
   Ragovoy var ingen massproducerande låtskrivare men skrev låtar åt exempelvis Aretha Franklin, Dionne Warwick och Dusty Springfield. Och producerade också artister som Bonnie Raitt, Howard Tate, Paul Butterfield, Bette Midler, Dionne Warwick och Dusty Springfield.
   Jerry Ragovoy dog av en stroke 13 juli 2011.

/ Håkan

Sommar 2011:28

#23: BILLY BREMNER: Bash!

Först en livefilmad “Loud music in cars” från Tyskland med Dave Edmunds Band med Billy Bremner vid mikrofonen. Sedan tre audioklipp: ”Shatterproof”, ”Fire in my pocket” och ”When love goes to sleep”.









/ Håkan

Sommar 2011:27

#24: BOB DYLAN: Infidels

Av alla fina låtar på Bob Dylans “Infidels” hittade jag bara videon till ”Sweetheart Like You”. Men däremot massor av Dylan-covers med andra artister...



/ Håkan

Sommar 2011:26

#25: JOHN HIATT: Riding with the king

John Hiatts fina 1983-album ”Riding with the king” är dåligt representerad på YouTube. Jag hittade bara videon till ”She loves the jerk” och sedan ett akustiskt framträdande från 1994 med en ensam Hiatt med samma låt.





/ Håkan

Sommar 2011:25

#26: ELDKVARN: Himmelska dagar
Spotify

Först kommer Eldkvarns fina ”Söders Kors” ackompanjerad av smakfulla stillbilder från Stockholm. Sedan följer tre låtar från tältturnén 1988, ”Cirkus Broadway”: ”Kungsholmskopplet”, ”Vild vild vild” och ”Alice”.









/ Håkan

Sommar 2011:24

#27: BRUCE SPRINGSTEEN: Born in the U.S.A.
Spotify

Bruce Springsteens totala succé “Born in the USA” finns naturligtvis rikligt representerad på YouTube. Här följer några liveklipp: titellåten (Paris 1985), ”Bobby Jean” (Paris 1986), ”No surrender” (Washington 2004) och ”Dancing in the dark” (Barcelona 2002).









/ Håkan

Trevlig livemusik i magisk utemiljö

KONSERT
Anders F Rönnblom Band
Tullamore Brothers
Stadsträdgården, Örebro 9 juli 2011
Konsertlängd: 113 minuter

Jaha, då har man sjungit ”God jul” redan i början på juli när sommaren är som varmast. Min gamle vän Danne kom förbi tidigt på kvällen och undrade vilken Anders F-låt som var min största favorit och jag kom inte på något annat än ”Det är inte snön som faller” och vi kom då överens om att den låten kommer vi aldrig att få höra ikväll. Men när klockan närmade sig 23 och det blev dags för extralåtar tog Anders och bandet fram den gamla fina slagdängan fast han tidigare i konserten lovat att inte spela låten.
   Det var premiär för utomhuskonsert i Stadsträdgårdens trädgård och vädret visade sig från sin bästa sida. Och miljön blev närmast magisk i denna ljumma lördagskväll. Vi kom när Tullamore Brothers stod på scen och den irländska folkmusikinspirerade musiken strömmade ur högtalarna. Där varje låt var mycket känd och rytmisk men där titlarna aldrig träffade tungan. Förutom avslutningslåten, Shane MacGowans ”Streams of whiskey”, som satt som en keps.
   Anders F med band blev som vanligt en välkänd rad av kända låtar såsom ”Jag kysste henne våldsamt”, ”Europa brinner” och ”Din barndom ska aldrig dö”. Med ett väl sammansvetsat band med gitarristen Peter R Ericsson i spetsen som visade sedvanlig musikalisk kompetens. Och sedan en avslutning med ovannämnda jullåt och ”Skördevisa” då Tullamore-bröderna återvände till scenen.
   Här finns för övrigt en initierad och kunnig recension av denna konsert.

Anders F Rönnblom Band
Anders F Rönnblom, gitarr och sång
Peter R Ericson: gitarr
Björn Aggemyr: bas
Björn Rothstein: trummor
Martin "Frontman" Andersso: gitarr, percussion, sång

1. Lång tid
2. Minnesbilder
3. Mamma hjälp mig
4. Boulevardminnen
5. Vildhonung
6. Caviar Pizza
7. Desoto
8. Mer än Amerika
9. Europa brinner
10. Din barndom skall aldrig dö
11. Drömde
12. Visst älskar jag dig och dina arbetarbarn
13. Komedia

Extralåtar
14. Jag kysste henne våldsamt
15. Det är inte snön som faller
16. Skördevisa (+ förbandet Tullamore Brothers)
17. The Rare Auld Mountain Dew (+ förbandet Tullamore Brothers)

Extra extralåt
18. Ramlösa Kvarn

/ Håkan

Sommar 2011:23

#28: JAKOB HELLMAN: …och stora havet
Spotify

Jag hittade inga gamla autentiska livebilder med Jakob Hellman. Mest filmade konsertlåtar från 2008 och 2010 och det ju i sammanhanget helt olyssningsbart i jämförelse med originalen.
   Därför följer här videon till ”Vara vänner” och sedan audioklipp med ”Vackert väder”, ”Hon har ett sätt” och ”Tårarna”









/ Håkan

Sommar 2011:22

#29: THE POGUES: Rum, sodomy & the lash
Spotify

Flera fina klipp från The Pogues 1985-album. Först "Dirty old town", live från Town & Country i London på St. Patrick's Day. Joe Strummer inleder och Kirsty McColl sjunger med i låten som hennes pappa Ewan MacColl har skrivit.
Sedan följer "The Sick Bed of Cuchulainn" från Self Aid-galan i Dublin 1986 och videon med "A Pair of Brown Eyes", en klassisk video och en mer än klassisk låt.







/ Håkan

Årets bästa skivor så här långt

För att kunna berätta om vilka skivor som har påverkat mig mest hittills i år var jag tvungen att åka på semester, ägna en vecka i relativ avsaknad av Internet, vistas i en obygd där knappt mobiltelefonerna fungerade och stundtals låta mig sällskapas av en biografi av gränslöst intresse. Och en mp3-spelare (jag trivs bra med min antika musikspelare…) med ett helt ostrukturerat innehåll men ändå underhållande och viktig för årets musikavhandling.
   Boken var givetvis Kajsa Grytts fenomenalt innehållsrika biografi ”Boken om mig själv” och jag svalde hennes frodiga berättelse under några solstänkta dagar på Öresundsön Ven. Boken är kanske inte lika välskriven och och allmängiltig som Pluras succésjälvbiografi häromåret men är ju ändå ett fenomenalt komplement med sin stundtals parallellberättelse från samma tid, samma miljöer och delvis samma persongalleri.
   Apropå persongalleri känns det en aning upphetsande och spännande med namn på personer från min egen gamla omgivning i Örebro. Bland annat Nordkorea-äventyret tillsammans med Athletic Arabs, där numera stjärnbasisten Jerker Odelholm började spela, och några sidor senare dyker namnet Edvin von Werder överraskande upp i reklamvärlden där Kajsa hälsade på under 90-talet.
   Edvin bodde ett tag granne med mig, spelade i legendariska rockbandet Citizen Kane och vässade sedan till hitpoppiga Big Deal med ungdomlig fräschhet och fräcka syntar i mitten på 80-talet. Och blev alltså på 90-talet framgångsrik kreatör i reklambyråbranschen i Stockholm.
   Kajsas bok är genomgående intressant men är inte den helt avgörande detaljen som gör att hennes comebackskiva från i våras, ”En kvinna under påverkan”, toppar årets bästalista på skivområdet. Den står sig alldeles utmärkt på egna ben med sin forcerande kreativa nerv och musikaliska storslagenhet signerad Jari Haapalainen. Kort och gott en underbar skiva.
   En av vårens bästa skivor finns inte med på min lista nedan och det beror mest på min strikta hållning att endast välja nyproducerade skivor med originalmaterial. Annars borde Richard Lindgrens fantastiska box "Memento 1994-2010" vara självskriven på listan ty den innehåller fantastiska sånger, underbara texter och stor dos originell personlighet levererad av Malmökillen Richard. Det tog mig två långa soliga dagar att ta mig igenom de 46 låtarna och fick, som man lite slarvigt brukar säga, lön för mödan.

Det finns egentligen inget så ospännande som att plocka samman en halvårsbästalista över skivorna vi har lyssnat på i år fram till det ”magiska” ögonblicket när första halvåret går över i det andra. Jag har alltid uppfattat den sammanfattningen som att förstöra spänningen inför den betydligt viktigare årsbästa listan i december varje år. Får hela tiden vibbar att decemberlistan knappast kommer att innebära några större förändringar.
   Kalla mig gärna skeptiker men årets första halva har bjudit på ett radband av starka skivor som väl i de flesta fall knappast kan överträffas av årets höstskivor. Därför kanske årets bästa skivor redan är gjorda och listan nedan är identisk med den lista jag kommer att utse i december. Eller?

1. KAJSA GRYTT: En kvinna under påverkan
2. STEVE EARLE: I’ll never get out of this world alive
3. THE DECEMBERISTS: The king is dead
4. ME AND MY ARMY: Thank God for sending demons
5. RON SEXSMITH: Long player late bloomer
6. LUCINDA WILLIAMS: Blessed
7. EMMYLOU HARRIS: Hard bargain
8. LYKKE LI: Wounded rhymes
9. ANDREAS MATTSSON: Kick death’s ass
10. ADELE: 21

/ Håkan

Sommar 2011:21

#30: U2: The Joshua Tree
Spotify

Det mer än världsberömda albumet “The Joshua Tree”, U2:s första stora skiva, finns rikligt representerad på YouTube. Här kommer först två video, “With Or Without You” och “In God’s country”, och sedan två livelåtar ”Where The Streets Have No Name” och “I Still Haven't Found What I'm Looking For” inspelade på Slane Castle respektive i Milano.









/ Håkan

Sommar 2011:20

#31: MATS RONANDER: Tokig

Mats Ronanders ”Tokig”-skiva är inte alls tokig men det är tokigt att jag inte hittar mer från den utmärkta skivan på YouTube: En av Ronanders två stora monumentala hits (den andra heter ”Gör mig lycklig”…), ”Kött och blod”, från ANC-galan i Göteborg med titeln ”Svensk Rock mot Apartheid, 1985".
   Det är onekligen imponerande se två truimmisar, Pelle Alsing och Åke Sundqvist, gasa på bakom det stora bandet. Och i kören sjunger Tomas Ledin, Micke Rickfors, Eva Dahlgren och Sanne Salomonsen.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.