Blogginlägg från juni, 1998

Jag minns Lane och Buckley

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/6 1998.

Man är ju inte mer än människa. När någon artist, gitarrist eller sångare dör ger ofta eftertanken en skev, positivt förstärkt profil av personen i fråga. Det är ofta varken helt fel eller helt rätt. I går för ett år sedan dog Ronnie Lane, utfattig och märkt av nära 20 års lidande av MS,
   I gÃ¥r var det ocksÃ¥ ett Ã¥r sedan Jeff Buckleys kropp hittades i Mississippi-floden. TvÃ¥ helt olika människoöden frÃ¥n tvÃ¥ olika generationer riktade till helt olika publikfraktioner. Och deras respektive bortgÃ¥ng skapade olika uppmärksamhet.
   Den ene (Lane) dog bortglömd med en lÃ¥ng, historiskt sett betydelsefull, karriär bakom sig. Den andre (Buckley) dog pÃ¥ tröskeln till att tillhöra den eviga rockhistorien. Men en sak har de gemensamt: Deras musik sprids och exploateras stort efter deras död.
   Av alla minnen jag ville ha av Ronnie Lane var "Ogden's nut gone flake", Small Faces-skivan frÃ¥n maj 1968, det största. Skivan var den andra vinylskivan jag ägde, efter "Sgt Pepper", och jag spelade den flitigt, försökte analysera de cockney-kryddade stroferna och fascinerades av det unikt runda omslaget.
   Minnen som inte försvinner utan tvärtom förstärks och oproportionerligt växer med tiden. SÃ¥ när jag i vÃ¥ras fÃ¥ngade skivan som CD kunde nästan inget leva upp till minnet. Soundet, med dÃ¥tidens innovation fasförskjutning som flitig ingrediens, lÃ¥ter nu rejält bedagat och malplacerat. NÃ¥gra hits, "Lazy Sunday" och "After glow", är omisskännliga Small Faces-nummer men helheten är fladdrig, konceptet ohÃ¥llbart och temat luddigt.
   Ã„ndÃ¥ tillhör vinylskivan en av skivhyllornas största rariteter. Men Ronnie Lanes minne bevaras nog bättre av lÃ¥tarna han skrev och stundtals sjöng i Faces (hans "Oh la la" görs nu igen pÃ¥ Rod Stewarts nya skiva) och hans eget ansprÃ¥kslösa 70-talsprojekt Slim Chance.
   Jeff Buckleys karriär var kortare men inte mindre betydelsefull. Debuten "Grace" frÃ¥n 1994 hyllades, uppföljaren dröjde medan osäkerheten om fortsättningen växte. Därför kom den mycket emotsedda andraskivan att bli postum. Med inspelningar som en gÃ¥ng ratades av Buckley själv. MÃ¥nga diskuterar kvalitén, lägger moraliska aspekter och jämför med gravskändning, men för mig är "Sketches for my sweetheart, the drunk" en av Ã¥rets bästa skivor.
   "Grace" var en slow starter men här exploderar känslorna omedelbart. I all sin spontana profil, ena skivan innehÃ¥ller demolÃ¥tar av stundtals hög kvalité, blottar Jeff sina innersta känslor och demoner. Det är för tidigt att tala om nostalgi men Jeff Buckleys död kom för tidigt.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.