Blogginlägg från maj, 2006

Helheten i arrangemang viktigare än gitarrmärken

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26 maj 2006.

Gitarren den fina. Det kanske största enskilda rockattributet av alla, gitarren, är för mig mycket ett konstverk. Något att titta på, betrakta och stillsamt njuta av. Jag har svårare att imponeras av fantastiskt genomförda solon eller ekvilibristiska kunskaper på samma instrument. Nej, jag tycker helheten i soundet, där givetvis gitarren har en stor del, är viktigare än gitarrmärken, förstärkare och pedaler.
   Naturligtvis är jag inte gammal nog för att glömma den tid när jag också fick gåshud av häftiga gitarrsolon och överdimensionerade åthävor på den elektriska gitarren. Det var väl ungefär vid samma tid som 20 minuter långa trumsolon i stort sett var obligatoriska på konserter…
   Uppvuxen med Jimi Hendrix, tidiga Eric Clapton och Pete Townshend så ingick det som en sorts uppfostringsfas, i utvecklingen från popnörd till något som kan kallas rockfantast, att i minnet samla på oförglömliga gitarrsolon.
   Men jag hade också lärt mig namnet på ett alldeles speciellt gitarrmärke, Rickenbacker. Den tolvsträngade variantens karaktäristiska sound hade för evigt etsat sig fast i mina trumhinnor och där nånstans är jag kvar i min enkla fascination för gitarrer.
   Den typen av gitarrer är ju heller inte något soloinstrument fast dess klang kan genomsyra en hel produktion. Från Searchers och Roger McGuinn i Byrds till Tom Petty och Per Gessle. Och många, många andra.
   Petty har alltid beundrat McGuinn ungefär som Gessle alltid sett upp till Petty. Det finns en tidlös tradition i soundet och häromdagen kändes cirkeln sluten när det landade en ny skiva i min hand. Den svenska gruppen heter The Doits, produceras av Christoffer Lundqvist (en närstående Gessle-kollega), och på skivan trängs härliga powerpopklanger. Och på omslaget spelar en rödskinande Rickenbacker-gitarr en viss klassisk roll. Jämför med Tom Petty där samma gitarr genom åren förekommit på fler än tre skivkonvolut.
   Även lokalt har Rickenbacker-gitarren förekommit. Dels när den lokala gruppen Hip Horace härjade som mest i slutet på 80-talet och dess gitarrist Mats Bååge spelade klassiskt klingande gitarr fast gruppen först och främst hade engelska förebilder.
Så hade gitarren också en viktig del i soundet på Staffan Ernestams korta solokarriär på 90-talet.
   Eftersom jag inte är någon musiker så kan jag aldrig bedöma gitarristers skicklighet eller eventuella tafflighet när jag upplever konserter. Däremot vet jag med bestämdhet vad jag tycker. Och lever ofta efter principen att nedtonat och spontant alltid överträffar välrepeterad och teknisk skicklighet.
   Många experter påstår att Bruce Springsteen är en virtuos till gitarrist men som lyssnare får jag aldrig den känslan. Tillsammans med kollegorna Nils Lofgren och Steve van Zandt är det naturligtvis ett slipat och skickligt hantverk men också jordnära och mänskligt framfört.
   Ja, Lofgren är väl den rockgitarrist jag kommit att älska allra mest under alla dessa år. Han personifierar min egen bild av duktig och anspråkslös på samma gång. Äger ett eget sound medan den egna karriären är mer än nedtonad.

/ Håkan

”Woolloomooloo”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/5 2006.

Punsch
Woolloomooloo
(Punschline)

Christian Ståhlbergs tredje livsverk har kanske ett udda och svårbegripligt namn (en förstad till Sydney i Australien) men innehåller samma trygga, melodiska och småpersonliga poprock på svenska.
   Han döljer sig helt bakom ett gruppnamn, vars medlemmar delvis ändrar sig för varje skiva, men skriver allt, sjunger och leder gruppen som innehåller en rad lokala musikaliska tungviktare på sina instrument. Ny gitarrist är Peter Alsterlund och på bas finner vi nu den gamle hårdrockaren Jan Hedström.
   Som vanligt spelas det genuint kraftfullt och flyhänt skickligt om än lite ordinärt och opersonligt ty låtarna i sig är ganska traditionellt skrivna och arrangemangen skulle behöva en och annan överraskning för att överleva upprepade spelningar i mina öron.
   Jag har tidigare jämfört Christians låtar, sångsätt och hela framtoning med Ulf Lundell men han tillhör nog snarare en mer lättviktig division där exempelvis Lars Winnerbäck regerar.
   Hans material är med andra ord fyllt med slagkraftiga refränger, ofta till synes självbiografiska verser som sedan dekorerats med det där tidlöst typiska orgel/piano-ljudet, gitarren långt fram i mixen och en väldigt betydelsefull kvinnlig stämma, Johanna Alkenäs.
   Christians röst tillhör den där hesa generationen där variation och olika tonfall får stå tillbaka för ett suggestivt sound. Som sedan gör att den ljusa tjejstämman läckert skär igenom allt traditionellt tänkande.

/ Håkan

Bruce Springsteen setlist

Aftonbladet 22/5 2006.



Bruce Springsteen
SEEGER SESSIONS TOUR BAND
Hovet, Stockholm 21 maj 2006

Bruce Springsteen
Sam Bardfeld - Violin
Art Baron - Tuba, Mandolin, Penny Whistle
Frank Bruno - Guitar, Vocals
Jeremy Chatzky - Upright Bass
Larry Eagle - Drums, Percussion
Clark Gayton - Trombone
Charlie Giordano - B3 Organ, Accordion, Piano, Pump Organ, Vocals
Curtis King, Jr. - Vocals
Greg Liszt - Banjo
Lisa Lowell - Vocals
Eddie Manion - Saxophone
Cindy Mizelle - Vocals
Mark Pender- Trumpet, Vocals
Curt Ramm - Trumpet
Marty Rifkin - Pedal Steel, Dobro
Richie "La Bamba" Rosenberg - Trombone, Vocals
Patti Scialfa - Guitar, Vocals
Marc Anthony Thompson - Guitar, Vocals
Soozie Tyrell - Violin, Vocals

John Henry
O Mary Don't You Weep
Johnny 99
Old Dan Tucker
Eyes on the Prize
Jesse James
Adam Raised a Cain
Long Black Veil
Erie Canal
My Oklahoma Home
Bring Them Home (If You Love Your Uncle Sam)
Mrs. McGrath
How Can a Poor Man Stand Such Times and Live?
Jacob's Ladder
We Shall Overcome
Open All Night
Pay Me My Money Down

Extralåtar
My City of Ruins
Ramrod
You Can Look (But You Better Not Touch)
When the Saints Go Marching In
Buffalo Gals

/ Håkan

”Congratulations”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/5 2006.

Blandade artister
Congratulations
(CMC/Bonnier Amigo)

En överdos av tidernas internationella schlagerlåtar. I samband med 50-årsjubileet av Eurovisionsschlagerfestivalen ger man ut hela den musikaliska historien på skiva. Som historiskt dokument är det helt oöverträffat men musikaliskt har det svajat betänkligt under många år.
   Här redovisas inte bara samtliga vinnarlåtar utan också favoritlåtarna, de som fick kommersiella framgångar fast de inte vann. Det har resulterat i två mäktiga dubbel-cd-samlingar med sammanlagt 102 låtar.
   Den första samlingen täcker upp åren 1956-1980 och den andra innehåller låtarna från 1981 till idag. Teknik och sound gör ju att de färskare låtarna är lättare att lyssna på men det finns klassiker från både 50- och 60-talet som ingen teknisk kvalité kan ta ifrån dess musikaliska historia.
   Som exempelvis ”Ciao ciao bambina” från 1959 som bara nådde en 6:e-plats men idag betraktas som en evergreen. Eller Svenska filminstitutets Åse Klevelands 3:e-plats 1966 med ”Intet er nytt under solen”.
   Alla svenska framgångar under senare decennier till trots så tycker jag personligen att åren i slutet på 60-talet och början på 70-talet är tävlingens bästa. Med vinnare som France Gall, Severine, Vicky Leandros, Mocedades och naturligtvis ABBA.
   Så kan vi ännu en gång konstatera att Cliff Richards bidrag 1968, ”Cpngratulations”, faktiskt inte vann utan blev bara tvåa. En lätt tröst är väl att låten har fått ge namn till de här båda samlingarna.
Schlagerhistorien har också fått visa att enkelhet ofta kan vara nyckeln till framgång. Ty titlar med innehållslösa ramsor ”La la la”, ”Boom bang-a-bang”, ”Ding-dong”, ”A-ba-ni-bi” och ”Diggi-loo diggi-ley har alla nått framskjutna placeringar.
   Med samlingarna följer en god dokumentation och historia. Som fungerar perfekt när samlingarna blir magnifika hyllvärmare och uppslagsverk. När den musikaliska underhållningen inte räcker till.

/ Håkan

Ett stycke svensk vishistoria på scenen

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/5 2006.

KONSERT
Kjell Höglund
MusikScen Örebro/K5, 11/5 2006

Jag trodde att jag under alla dessa år upplevt allt i konsertväg. Men då hade jag missat det faktum att en konsert med Kjell Höglund aldrig tidigare stått på min dagordning. Och att en konsert med denne tveklöst personlige poet inte går att jämföra med något annat fick jag med besked vara med om i torsdagskväll på ett välfyllt K5.
   För att kunna förklara Kjell Höglunds missförstådda, inte minst av mig, storhet så får man börja i en annan ända. Själv kunde jag under många år inte berika mig av hela hans person. Den taffliga rösten och de enkla melodierna stod i vägen för hans personlighet. I alla fall på vägen till mitt hjärta.
   Därför var det så förlösande att på scen i glada vänners lag, till stora delar en mycket kunnig och fanatisk publik, uppfatta och se hur många av Höglunds mer eller mindre klassiska låtar på scen förvandlas till svensk vishistoria enligt paragraf A1.
   Höglund är ingen man med åthävor, så det var knappast det visuella som fångade min fascination. Däremot gjorde Johan Johansson en nästan ovärderlig insats som musikaliskt stöd med sin elgitarr och när det bollades, till synes helt spontant, i mellansnacken.
   Självironin står högt i kurs i Höglunds texter och blev också det sammanbindande temat mellan låtarna. Ibland så till sin milda grad att låtarna i jämförelse bleknade. Som när den stackars "Myten om Shangri-La" följde efter den roliga historien om lappgubben och ripan.
   Den aktuella anledningen till Höglunds turné, som för övrigt avslutades i Örebro i torsdags, är senaste skivan "Pandoras ask" som i mina öron låter som en riktig karriärtopp. Tyvärr fick vi inte så många läckra smakprov därifrån när alla klassikerna från Höglunds omfattande skivproduktion pockade på uppmärksamhet.
   Därför blev jublet som störst när första finallåten blev hans första och största hit "Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför" och det bland extralåtarna förekom både "Man vänjer sig", där Johanssons gitarr stundtals lät som en väckarklocka, och " Genesarets sjö".
   Det var en konsert med många utropstecken och egentligen bara två frågetecken. Varför fick vi ingen förklaring till att Johan Johansson spelade på en elgitarr gjord för vänsterhänta? Hur kom det sig att det under en 85 minuter lång konsert inte fanns plats för Höglunds gamla Svensktoppshit "En stor stark"?

Kjell, sång o ak.gitarr
Johan Johansson, elgitarr o sång

Paranoja
Getsemane
Konstig flicka
Höglund har blivit gammal
Schlager
En vanlig dag
Myten om Shangri-La
Anonym
??”Eldorado”
Pandoras ask
Den märkliga historien om österrikiska köket
Kung Sune av Skottland
Lugnare vatten
Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför

Extralåtar
Plaza-man
Man vänjer sig

Extra extralåtar
Gruppdiskussion
Genesarets sjö

/ Håkan

Strollers konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/5 2006.

KONSERT
The Strollers
K5, Örebro 6/5 2006

Återupplivningsförsöket lyckades! Efter några uppmjukningsgig i några nordiska huvudstäder så kom de hem till Örebro och var uppenbart i toppform. Och ryktet hade tydligen gått för K5 (Örebro bästa scen?) var mer än välfyllt. Alla var där. Ungdomar som pratade om nostalgi, gamlingar med Black Sabbath-tröja och en i övrigt brokig mix av hängivna fans, musiker och genuint intresserade.
   Som rutinerad konsertbesökare så har tålamodet tänjts genom åren. Svett, trängsel och (tidigare) ogenomtränglig rök har jag lärt mig att leva med. Även ljudmässiga svajningar har jag också ofta stått ut med. Men inledningen på Strollers-konserten var ändå på gränsen till det oacceptabla. Först rejält nedmixad sång och gitarr som plötsligt gick över till en elak diskant med en kittlande rundgång som extra bonus.
   Då var det inte bara Strollers som var tillbaka. Då var det för några låtar en punkrevival av stora mått. Dock kunde inget ljudproblem i världen sätta krokben för den fuzzgitarrsprakande ”Bad situation”.
   När sedan hörselgångarna, akustik och ett allt bättre ljud hade samsats så fanns det ingen måtta på tillfredsställelsen. Både framför scenen och i mitt huvud.
   Från härligt poppiga ”Bring her home” via helt lysande ”Won’t stand it” och ”I fell right down” till ”I saw it coming” där sångaren Mathias Lilja, bland så mycket annat positivt, visade vilken oerhörd soulröst han har.
   Lilja jobbade kopiöst under hela konserten och jag förstår om han kände sig svimfärdig när luften höll på att ta slut men hysterin aldrig ville lägga sig. Det var som om både bandet, naturligtvis en eloge till alla musikerna, och publiken under de här Strollers-fria åren samlat ihop sig och med hjälp av mer rutin, utveckling och mycket kärlek ville hedra det stolta minnet över en av stadens största grupper.
   Det var kärlek från båda håll under den 17 låtar och nästan 70 minuter långa uppvisningen. En konsert av så hög klass att jag omöjligt kan hålla mig från superlativer som att de aldrig har varit bättre.
   Strollers höll inte löftet från sitt sex år gamla album att ”Never coming back”. Och när de i lördagskväll gjorde ännu en mästerlig och aldrig tidigare så tajt version av den låten så får vi hoppas att de inte heller denna gång håller det löftet. Men att det förhoppningsvis inte ska behöva dröja över fem år till nästa Örebro-spelning.

/ Håkan

Kajsa Grytt konsert

KAJSA GRYTT
Debaser, Stockholm 4 maj 2006

Kajsa Grytt, gitarr och sång
Jari Haapalainen, gitarr
Henrik Svensson, gitarr
David Giese, elektronik
Thomas Hallonsten, keyboards
Niklas Korssell, trummor
Patrik Andersson, bas
Anna Maria Espinosa, sång


Svd 6/5 2006.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.