Blogginlägg från mars, 1980

Nystartat gäng gör stor succé

Postad: 1980-03-20 23:12
Kategori: Konserter



Den engelska rockkvintetten Original Mirrors, som existerat ett drygt år, var aktuella med sitt debutalbum inför spelningen på Marquee. Ledarna i gruppen, sångaren Steve Allen och gitarristen Ian Broudie, hade uppmärksammade Liverpool-karriärer bakom sig och deras låtar var ryggraden i gruppens repertoar. Allen sjöng tidigare under sitt alter ego Enrico Cadillac i Deaf School och Broudie kom närmast från Big In Japan.
   Till albuminspelningen rekryterade de den rutinerade trummisen Pete Kircher som tio år äldre än de övriga medlemmarna hade spelat i grupper som Honeybus, Shanghai (med Mick Green) och Liverpool Express. Basist blev Phil Spalding som senast hade spelat rock med Bernie Torme och sista medlemmen blev Jonathan Perkins, keyboards, som tidigare hade spelat med Stadium Dogs som är mest "känd" för att de kompade Magnus Uggla på "Vittring"-skivan och sedan turnerade i Sverige tillsammans.


ORIGINAL MIRRORS
Marquee, London 20 mars 1980


I London har man världens alla möjligheter att se in i framtidens osäkra men intressanta värld av rocktoner. Att upptäcka, avslöja och förmedla de nya gruppernas första stapplande steg mot en, i gynnsamma fall, framgångsrik karriär med uppmärksammade skivor och magiska scenshower på kontot.
   Jag valde Original Mirrors av många olika skäl. Det är ett relativt nystartat gäng som gjorde sin första spelning för mindre än ett år sedan. Två singlar finns ute och debutalbumet är helt aktuellt, har en säregen låtskrivartalang, är helt lysande på scen och gör just nu stor succé på klubbarna i England.
   Intresset var stort inför Marquee-spelningen, packat med folk där celebriteter som Roxy Musics Paul Thompson, Skids ledare Richard Jobson, Ultravoxs förre sångare John Foxx och Buggles-medlemmar trängdes i publiken. Så gruppen har ögonen på sig från många olika mediahåll.
   Under konserten tänkte jag på The Jam och Boomtown Rats men egentligen är de lika mycket påverkade av 60-talets Motownsound och Beatles. Med bandets låtskrivare i spetsen, sångaren Steve Allen och gitarristen Ian Broudie som båda härstammar från Liverpool, är det givetvis mer än naturligt.
   Gruppens överlägsna livesound överträffade studioinspelningarna på albumet med stor marginal. Alla låtarna är välskrivna men jämfört med liveversionerna har de på skiva blivit tunnare och mindre imponerande. Det märktes tydligast på låten "Sharp words" som hade en helt magisk kraft på scen som med sin fotbollsramseliknande avslutning fick hela Marquee att gunga i takt.
   När bandets redan stora scensäkerhet blir ännu större kan framgångarna inte veta sin begränsning.

/ Håkan

Klassisk och högljudd rocktrio

Postad: 1980-03-18 22:37
Kategori: Konserter

Med bara en singel bakom sig, "Tell that girl to shut up", hade USA-bandet Holly & the Italians skapat vissa rubriker på Londons rockscen och det lockade oss att gå till stadens KFUM-scen en tisdagkväll i mars 1980.
   Bakom Holly Vincent, gitarr och sång, spelade Steve Young, trummor, och Mark Henry, bas. Och i den här artikeln kan ni läsa mer om bandets historia.

Foto: Jan-Ola Sjöberg


Några små noteringar om konserten publicerades i en artikel i Nerikes Allehanda 5/4 1980.

HOLLY & THE ITALIANS
Y Studios/YMCA, London 18 mars 1980


HOLLY & THE ITALIANS KOMMER, trots namnet, från Los Angeles men gör just nu stor succé på den engelska rockscenen. Den klassiska rocktrion där det kvinnliga inslaget Holly, med efternamnet Vincent, spelar både sologitarr, sjunger och skriver de flesta låtarna.
   Kalifornien-klimatet passade inte bandet, få spelställen, som flydde landet där skivbolagen endast satsar på de inkomstbringande och säkra namnen. Det engelska musikklimatet passar bandet definitivt bättre.
   På scen var deras musik högljudd, snabb och energisk, möjligen punkinfluerad, men Hollys sånger hade också ett 60-talsriktigt sound med mycket lånat från det forna Motown. Hursomhelst gjorde de enkel och självklar musik utan några specialeffekter.
   Bandets debutsingel, "Tell that girl to shut up", är full av cynism men är också en mycket stark hitlåt. Med gruppens uppmärksammade scenshow borde också de kommersiella framgångarna snart infinna sig.

/ Håkan

Skön stämning på rockpub

Postad: 1980-03-17 22:52
Kategori: Konserter



LEE KOSMIN
Hope & Anchor, London 17 mars 1980


Lee Kosmin från norra London var en engelsk pubrockprofil som länge ansågs ha en lovande framtid i skivbranschen. Men det skulle aldrig bli så mycket mer än några singlar och till slut 1983 ett album, "Stop the clock", som inte drog till sig någon uppmärksamhet.
   1978 och 1979 släppte Lee tre singlar på Polydor och EMI. 1979 var han en av artisterna på Charlie Gilletts samlingsalbum "The honky tonk demos". Han fick sedan kontrakt med Parlophone och hade månaden innan Hope & Anchor-spelningensläppt singeln "You can do".

Följande rader publicerades i Nerikes Allehanda 1 april 1980.

London har 7000 pubar men bara sju rockpubar av vilka Hope & Anchor är den mest legendariska. Belägen vid Upper Street i Londons Islington-område har den ett fintrykte att stå för bra okända grupper till en billig penning (under tian).
   Där finns dessutom en beryktad jukebox med många små okända singlar. Och en helt otrolig inredning med väggarna tapetserade med tidningar. Där samlas traktens punks, musikintresserade och andra för en trevlig stund.
   Kvällen jag var där uppträdde Londons store rockpubhjälte Lee Kosmin. Nere i källaren och inne i ett hörn är den minimala scenen och närheten till publiken är uppenbar.
   Kosmin bjöd på en inspirerande konsert långt utöver förväntningarna.
Med ett komp som var jämförelsevis stor med en kvinnlig pianist och en ung saxofonist vräkte Lee ut alldeles förträfflig rockmusik i det lilla formatet. Mycket originalmaterial som under fem år refuserats av alla skivbolag tills alldeles nyligen då han fick göra en singel, "You can do" (Parlophone).
   Det är svettig rock som har blivit sofistikerad souldisco med drag av Van Morrison och det lilla roliga var slut. Men skivan spelas flitigt på engelsk radio så killen som prickade in stråkar och blås på skivan känner sig säkert nöjd.

/ Håkan

Hårdrock har ett säkert grepp

Postad: 1980-03-16 23:31
Kategori: Konserter



NAZARETH
SAXON
Hammersmith Odeon, London 16 mars 1980


Första gången, första kvällen i London tog vi oss till den stora mäktiga konsertlokalen Hammersmith Odeon. Skivbolaget hade skickat biljetter till hotellet och tillsammans med den London-rutinerade fotografen Stefan Wallgren tog vi tunnelbanan från Bayswater till Hammersmith.
   I tio år, 1968-1978, hade bandets fyra originalmedlemmar Dan McCafferty, sång, Manny Charlton, sologitarr, Pete Agnew, bas, och Darrell Sweet, trummor haft många hits och framgångsrika album. Sedan 1978 hade bandet utökat med ytterligare en gitarrist, Zal Cleminson. Han kom närmast från The Sensational Alex Harvey Band.
   I mars 1980 var Nazareth aktuella med albumet "Malice in wonderland".
   Hårdrockbandet Saxon spelade förband till Nazareth. Ett band som hade bildats 1976 och som 1979 albumdebuterade med "Saxon". Bara några månader efter London-spelningen kom bandets andra album, "Wheels of steel". Bandets medlemmar var Biff Byford, sång, Graham Oliver, gitarr, Paul Quinn, gitarr, Steve Dawson, bas, och Pete Gill, trummor.
   Min korta notering om den här kvällen:
   Redan i söndags kväll fick jag en obehaglig påminnelse om att hårdrockmusiken fortfarande har ett säkert grepp om publiken i England, som ständigt upptäcker nya band när de gamla sviker. Nazareth har påtagliga problem att förnya sig på scen. Deras senaste skiva är ok men live har de svårt att utveckla sig.
   Förbandet Saxon är bara ett bland alla andra i raden av nystartade hårdrockgrupper.

Recension NME:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 1980 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.