Blogginlägg från oktober, 2000

”All that you can't leave behind”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 2000.

U2
All that you can't leave behind
(Island)

Tom på intryck - fullmatad med en lång rad starka låtar. Det är splittrade tankar som far genom huvudet. Årtusendets första U2-album lämnar spontant en massa motsägelsefulla känslor efter sig.
   Samtidigt som det låtmässigt är gruppens starkaste skiva på år och dag så sprider den också osäkerhet. Efter 49 minuter och elva låtar sitter man på något egendomligt sätt otillfredsställd, en aning besviken och saknar spänningen, utmaningen, överraskningen och de provokativa ljudkaskaderna som varit gruppens signatur under ett helt decennium.
   Det kanske är en epidemi bland enbart skivrecensenter men det krävs normalt större och större kickar när man lyssnar på nya skivor. Yvigare och mer spektakulära svängar, mer farlig balans på gränsen till det raffinerat galna och vägen till nya ljud ska helst vara snårig nästan ogenomtränglig.
   Allt är naturligtvis kvalificerad dumhet som gränsar till självplågeri. Varför inte bara helt enkelt ta skivan till sitt bröst, älska alla starka sånger, skippa den djupa analysen och bara känna sig besegrad av en av årets bästa skivor med ett av årets starkaste innehåll?
   Där soundet är rent och snyggt och väldigt lite avantgarde och sångerna är i huvudsak välkonstruerade och slagkraftiga.
   Det må vara hänt att den konstnärliga kreativiteten inte varit lika hög hos U2 nu som under det senaste decenniet men slutprodukten, de elva låtarna på nästan femtio minuter, är ju ett styrkebevis som bör räcka långt och ända upp på de högsta placeringarna på årsbästalistan.
   Hade irländarna fortsatt smeka lyssnarna medhårs i drygt tio år efter "The Joshua tree" hade vi förmodligen kräkts över nya albumet men efter tre "svåra" skivor, som tävlat om positionen att vara mest äventyrlig, är det helt rätt av Bono & Co att följa upp sin gamla hitsamling med en helt nyproducerad mindre hitsamling.
   "Beautiful day" kan följas på världens hitlistor av både "Stuck in a moment you can't get out of", "Walk on", "Wild honey" och "When I look at the world". Och "Peace on earth" kan mycket väl bli årets julhit.
   Och de hinner också leverera låtarna till dansgolvet ("In a little while") och rockklubben ("New York").
   Men allra bäst, för mig personligen, är "Kite" med sitt magiska mellotronsound och underbar sång.

/ Håkan

Håkan Hellström på Najz Prajz

HÅKAN HELLSTRÖM
Najz Prajz, Örebro 17 oktober 2000



/ Håkan

Legendarisk trummis är död

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 2000.

2019 förlängdes artikeln på slutet med den SVT-producerade dokumentären från 1980.

SJUNNE FERGER ÄR DÖD. EN STOR MÄNNISKA och musiker och en exceptionell trumslagare har lagt sina trumpinnar på hyllan för sista gången. Han var en visionär med högtflygande planer och hade samtidigt jordnära åsikter om den globala musikbranschen. Efter en tids sjukdom avled han förra veckan på ett sjukhus i Helsingborg.
   Hela hans liv präglades av musik, en klyscha som i Sjunnes fall i allra högsta grad var sanning. Redan som åttaåring lärde han sig spela trummor på I3 och som 13-åring var han med och startade popgruppen Alligators, som då kallades för "Sveriges yngsta popgrupp". Ett musikaliskt underbarn hade man sagt idag.
   Hasse Andersson, gitarrist i Alligators, minns:
   - Vi träffades i musikaffären Hagströms & Musik på Olaigatan 7. Jag var 12 år och Sjunne ett år äldre och han var redan då en driven, duktig trummis. Vi repade på Fritiden (ungdomsgård i Baronbackarna) och våra mammor skjutsade oss till spelningar runt om i landet och vi uppträdde på både svensk och norsk teve.
   - Vi var inspirerade av Shadows blänkande röda gitarrer och Sjunne utvecklade sitt trumspel rejält under de här åren. Han höll sig alltid med de senaste, dyraste och finaste grejerna. När Beatles kom gick han naturligtvis över till Ludwig-trummor.
   Alligators fick göra en skiva, singeln "I'm here to stay", men splittrades när Sjunne bildade TS People med bland annat gitarristen Tommy Svensson. Det var förlagan till Blues Quality som blev en av landets första bluesgrupper.
   Samtidigt spelade Sjunne bandy i ÖSK:s pojklag parallellt med sitt musicerande. Där träffade han Bela Svärdmark, senare känd Örebrogitarrist.
   - Jag såg upp till Sjunne som människa och musiker, han var två år äldre än mig. Vi var båda andliga sökare och hade mycket gemensamt. Vi spelade aldrig ihop officiellt men vi jammade ofta tillsammans.
   - Sjunne fick mig att våga bli musiker men han var en perfektionist med mycket höga krav på sig själv.
   Sjunne var som vanligt tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. 1967 kom Blues Quality trea i Sveriges Radios Popbandstävling vilket ledde till skivinspelning och två singlar.
   Bluesvågen var här och Sjunne fick Peps Persson att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Men Sjunne var som 17-åring redan på väg in i nästa viktiga fas i sin karriär, jazzmusiken. Han träffade jazzmusikern Don Cherry, i dag mer känd som pappa till Neneh och Eagle-Eye, gick in i en intensiv bebopperiod och bildade duon Takt & Ton med pianisten Lars Jansson.

Under åren med Blues Quality öppnades legendariska Power House, rock-, blues- och senare jazzklubben, som drevs av Sjunne tillsammans med sin norska mamma Åse. Många utländska namn gästade klubben och Herbie Hancock fick Sjunne att resa till USA där han fick trumlektioner av Tony Williams, Miles Davis-trummisen, och fick 1974 förmånen att spela in en liveskiva med Elvin Jones, "Mr Thunder".
   Trots flera amerikanska erbjudanden återvände Sjunne till Örebro, full av idéer och energi, och började utveckla sin egen musikaliska vision, Exit, som under många år skulle formas och omformas och slutligen (1984) resultera i en skiva, "Mind games". Nu hade inspirationen hämtats från moderna kompositörer som Terry Riley och John Cage.
   Han byggde en inspelningsstudio i Tångeråsa, Ferger Studio, och skapade ett skivbolag, Fat Records, med hela världen som marknad. Ännu en gång högtflygande visionära planer som ganska rejält kraschlandade ekonomiskt. Dock med skivor av Lix, Mr No No och Special Delivery som historiska minnesmärken.
   Anders Moberg, gitarristen i Lix och senare affärskompanjon med Sjunne, berättar:
   - Han var en stark, komplex figur som var otrolig på att entusiasmera sin omgivning.
   Under alla de här musikaliska åren var Sjunne Ferger en renlevnadsman, noga med hygien, sömn, mat och dryck, med många andra verksamheter. 1970 var han entusiastisk musik- och rytmiklärare på Birgittaskolan för hörselskadade barn, 1974 var han cirkelledare i improvisationsmusik, 1979 startade han en aikidokurs i Gropen och han var över huvudtaget en engagerad och känslovarm medmänniska i en iskall cynisk musikbransch.
   - Jag är så trött på korvhandlarmentaliteten i den musikbransch jag både älskar och hatar, sa han till mig vid ett flertal tillfällen under 80-talet.
   Sjunne Ferger drevs så hårt av sina egna, välvilliga idéer att det ofta gick överstyr ekonomiskt men med samma brinnande iver var han snart tillbaka med nästa projekt.
   Örebro har förlorat en stor musikprofil och utan eldsjälar som Sjunne Ferger (och hans mamma Åse som gick bort 1993) så hade 60- och 70-talet i stan varit musikaliskt mycket fattigare.



/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Ola Hellmark kommenterade 2011-11-22 15:46:14:

Sjunne startade och drev även den ettåriga ljudteknikerutbildningen IAVA (Institute of AudioVisual arts), som delvis bedrevs i Tångeråsastudion.
Jag gick själv där 1987-88. Bland lärarna fanns Åke Eldsäter och Rune Persson. Svar:
Intressanta info. Tack!

Håkan Smedja kommenterade 2009-11-17 10:47:09:

Sjunne var en inspirerande person att lära känna. Han lät mig vara med o starta upp skivbolaget fatt rekords. Detta var ett ambitiöst försök att ge ut skivor på egen etikett enligt principen "VI KAN SJÄLVA".
I projektet ingick även den i vissa kretsar legendariske perkusionisten Antonio Reebop Kwaku-baah (enligt mig allt för snäva kretsar). Denne andra legendar avled dock tyvärr alldeles i början av projektet Fatt Reckords.

Perioden jag jobbade med musikerna inom Fat och på Agtsugård, var mycket spännande och intensiv. Det var i många stycken var ett galet skivbolags projekt som aldrig lyckades nå ut med sin musik till något flertal. Men det handlade om massor av kreativitet och mycket bra musik. Hos Sjunne Ferger mötes musik genialitet med både hybris och genuin ödmjukhet. Sjunne var en person med mycket glädje och kärlek. På Agatsugård iTongeråsa möttes österländsk filosofi jordskor och renlevnad med den modernaste inspelningstekniken och ett ständigt försök att göra kommersiell framgång men på egna villkor.

Sjunne var även den som intresserade mig i aikido något som var mycket viktigt för Sjunne och även där var han en person som gick sin egen väg. Vilket visade sig bland annat i att han var en initiativtagarna till att introducera Ki Aikido i Sverige och därmed bjuda hit Yoshy Gasaki.

Pece love and harmony var mottot och Sjunne tänkte att vi kanske kunde åka runt själva till skivbutikerna ikläda silveroveraller och sälja våra plattor med konvolut i silverpapper. Men det var i Sjunnes studio jag satt o undrade om man inte kunde leverera musik i telefonledningen nu när det i en DX7a kunde finnas musik i digitaliserad form. Teknikern som förklarat den digitala tekniken för mig menade att minnet tyvärr var för utrymmeskrävande. Det skulle behövas en minnes modul stor som en kubikmeter för att lagra en platta där flera personer samtidigt skulle kunna lyssna på vad vi i dag skulle kalla strömmad musik i realtid on demand. Ja ni vet själva vad som skedde på det området. I många stycken var Sjunne med medarbetare långt före sin tid eller mer aldrig i tiden mer än i rytmisk bemärkelse för tight svängit och fett skulle det vara.
Sjunne var fett grym och ville sin värd så väl.

Tack min Håkanpop för att du upplåtit plats till minnet av Sjunne och att jag fick tilfälle att skriva o minnas lite av tiden tillsamans med Sjunne med vänner.

Håkan Smedja

Svar:
Tack för dina tankar, Håkan. De gör bilden av Sjunne än mer komplett.

anders p Carlsson kommenterade 2008-01-28 22:56:36:

Jag kommer ihåg sjunne och hans drivkraft.Jag var i studion i Tångeråsa 94-95 och var med när skolan drogs igång i stora skolhuset.
Jag var mycket hos Åse den sista tiden min arbetsgivare men även min bästa vän vi umgicks privat och det var en mycket sympatisk människa hon med Skall tilläggas att hon hade skinn på näsan men ett stort hjärta.
Anders P CarlssonSvar:
Tack, Anders, för din kommentar och dina minnen.

Återupptäckte en hit bland gardinerna på IKEA

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 2000.

Det är när man minst anar det, när man inte är förberedd och är på sämst tänkbara plats som musiken plötsligt slår ned som en bomb och verkligen gör sig påmind som något viktigt, som kanske livets viktigaste ingrediens.
   Som nu i lördags, runt en kvart över ett, mitt på dagen, på Ikea, ett möbelvaruhus, och man befinner sig bland gardiner och sängkläder. Det är då de osynliga högtalarna plötsligt får en huvudroll och fruns diskussioner om svalt, medium eller varmt duntäcke omedvetet förpassas till den bakre hjärnhalvan. Den del av hjärnan dit vardagliga bekymmer ständigt finner sin naturliga plats i lugn och ro.
   Det är då, när kroppen är i musikaliskt viloläge, som det strömmar ut klassiska rocktoner, en helt oslagbar melodi, ur möbelvaruhusets högtalare. Det kan vara hämtat från någon reklamradiokanal för det är väl knappast möbelvaruhusets egentillverkade blandband som strömmar ut ur högtalarna.
   Men det är ett synnerligen exakt rätt tillfälle att släppa ut REM:s "Losing my religion" i den köpglada atmosfären. Den har, vad jag vet, inget logiskt samband med köplust som invaggar konsumenten i ett förrädiskt köpbegär men där och då fick den mig att ganska snabbt och enkelt grabba tag i några exemplariska duntäcken och skyndsamt vandra vidare mot kassan.
   "Losing my religion" är naturligtvis en glasklar melodiös klassiker, en låt som tämligen omedelbart sätter sig i hjärnan och är en hit innan man ens vet ordet av. Men den är något mer och mycket mera ovanligt. Den har en gränslös och oändlig livslängd som få hits har.
   Hits är i allmänhet en övergående genre. Men det finns tack och lov undantag från den regeln. Låtar som sitter lika bra första, andra, tionde och fyrtiotredje gången. Ta bara en låt som "Gå och fiska" med Gyllene Tider.
   Som innehåller de tio viktigaste detaljerna för en oslagbar hit men, och det är egentligen helt förbryllande, har långt mycket längre livstid än vad hits i den lättsmälta kategorin brukar ha. Hörde den häromveckan igen och upptäckte hur tidlös, vacker och egendomligt fantastisk den är än i dag. Faktiskt lika underbart stark i dag fredag 13 oktober 2000 som den dag, 11 juni 1996, jag hörde den första gången. Sånt tycker jag är lika besynnerligt som fantastiskt.

/ Håkan

Animals konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 2000.

THE ANIMALS
Prisma/Universal, Örebro 10/10 2000

Den nya upplagan av Animals, som gjorde comeback 1993, fortsätter med jämna mellanrum att gästa Sverige med hela tiden uppdaterade sättningar. För nästan exakt tre år sedan stod de på Prisma och var genuint skickliga men ganska ordinärt personliga.
   Nu med ny sångare, den unge (som han presenteras som) 40-årige Tony Liddle, och ännu en viktig originalmedlem i klaviaturspelaren Dave Rowberry. Plus en basist, Jim Rodford med sen Kinks-anknytning, som inte påverkade soundet nämnvärt.
   Det riktigt originella saknades givetvis, de är ju först och främst ett coverband med sina egna hits som repertoar, och ingen kan ersätta Eric Burdons svarta röst. Men Liddle gjorde ett tappert försök och hade klarat sig charmant på Sikta mot stjärnorna ty han kopierade friskt. Men ofta lyste hans hårdrocksrötter igenom. Mer kraft än djup i den rösten.
   Ändå lät det totalt sett bättre i tisdagskväll än det gjorde för tre år sedan. Jag inbillar mig att en gång Alan Prices ersättare på keyboards, Rowberry, har lite mer känsla och kunnighet i originalsoundet.
   Det var faktiskt han som var kvällens musikaliska behållning där han cool och loj satt bakom tangenterna och var som en klippa. Det var huvudsakligen han som gjorde det obligatoriska numret "House of the rising sun", till den fåtaliga (ca 50 pers) publikens glädje, så mycket bättre än för tre år sedan.
   Annars blev repertoaren i vanlig ordning, efter originalreceptet, en blandning av tämligen tidlösa 60-talshits och stadiga r&b-covers. Som coverband är Animals helt ok, som överlevare från 60-talet förvånansvärt levande och duktiga arvtagare till originalbandet utan att för den skull vara riktigt upphetsande.

Hilton Valentine - guitar
John Steel - drums
Tony Liddle - vocals
Jim Rodford - bass
Dave Rowberry - keyboards

Animals låtar:
Talk to me, baby (Elmore James)
Boom boom boom
Baby let me take you home
I believe to my soul (Ray Charles)
See see rider
Don't let me bring you down
Sending you back to Walker
House of the rising sun
Bright light, big city (Jimmy Reed)
Roberta (Frankie Ford)
Outcast
It's my life
I'm crying
Inside looking out
Bring it on home to me
What'd I say
Roadrunner (Bo Diddley)
Don't let me be understood
We've gotta get out of this place

Extralåt
House of the rising sun (repris)

/ Håkan

Rubarth demo

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda hösten 2000.

Demo
RUBARTH: Another time…(egen etikett)
Mats Rubarth är inte bara trollkarl på fotbollsplanen. Från sin obskyra punkbakgrund via britpop har han nu landat i en musikalisk genre som närmast får beskrivas som popcountry.
   Det är snällt, melodiskt men mycket homogent på demons enda namnlösa låt. Med lite mer energi i arrangemanget skulle man kunna placera Rubarth i den på senare år så uppmärksammade altcountryvågen.
   Vad låten till slut får för namn, "Right before you know", "Another time" eller något annat, så är den i alla fall en stor och melodiös fullträff.

/ Håkan

Eva Eastwood konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 2000.

KONSERT
EVA EASTWOOD
Svensson & Co, Örebro 30/9 2000

Efter en glimrande höstdag i solsken var det närmast en ynnest att få komma in på Svenssons och möta en sån stämning, en sån publik, en sån underbar sättning med ståbas och en sån fullvuxen artist som 33-åriga Eva Eastwood.
   Jag har aldrig varit i Austin eller Nashville men jag kan föreställa mig att känslan i lokalen på Klostergatan i Örebro runt midnatt i lördagskväll, både musikaliskt och atmosfäriskt, påminde om nåt rockabilly- eller countryhak på nån bakgata i USA.
   Där hälften av publiken lojt stod och hängde i baren, måttligt intresserade, och resten befann sig på dansgolvet framför scenen eller stod aktivt och lyssnade och njöt av en allt mäktigare artist.
   Det fanns alla ingredienser för att bli amerikansk för en kväll. Kvalificerad fylla och seriöst diggande. Vilken kategori som männen med munspelen tillhörde vet jag inte.
   Det förekom också squaredans, bugg och fri dans. Det var rökigt och svettigt. Uppklätt och urtvättade t-shirts om vartannat. Leslie Kot var för en gångs skull inte ensam om att bära Stetsonhatt. Och stämningen runt tolvslaget i lördagskväll, när bara de seriöst diggande var kvar, gick nästan att ta på.
   Eva gör en fundamental form av rockmusik. Som har sina naturliga rötter både i swing, rockabilly och country. Och även blues vill hon själv tillägga. Det låter som en splittrande beskrivning men Eva tar det bästa och gör det till sin alldeles egen genre. En genre som hon definitivt är ensam om i Sverige.
   En genre som har många historiska förebilder, Eva vill själv framhålla Patsy Cline och vore jag inte så ung (den repliken har jag jobbat länge på!) så skulle jag säkert kunna jämföra dem. Däremot är Eva så mycket mer än en gråtmild Cline, hon rockar ju friskt, kan alla de små angenäma ingredienserna i rock'n roll och uppvisar en entusiasm och härlig intensitet som är både svårslagbar och smittsam.
   Och ännu bättre blev det när hon släppte gitarren och fick leva ut sångerskans innersta önskningar. När hon sedan under två rejäla set, på 45 minuter var, radade upp en tämligen imponerande repertoar. Som andas och ekar (även bokstavligen) 50-tal men är så snillrikt komponerad, med en blandning av historia och egen uppfinning, att den fungerar än i dag.
   Hennes senaste skiva, "Good things can happen" (som nu också finns på CD), var ryggraden i framträdandet men vi fick också några läckra smakprov från kommande skivan.
   Hennes band Major Keys är tajta men kanske lite snälla och lågmälda på sina ställen. Där ekon, finstilta gitarrsolon och ett lagom sväng på trummorna tog oss tillbaka till det primitiva 50-talet, även ljudmässigt. Effekten blev därför ännu större mot slutet när hon plockade fram några av sina största slagnummer, "I do", "Everybody's doing it!" och "Cool cats", höjde volymen och jag tyckte mig för några minuter se taket på Svenssons höja sig några centimeter.
   Även Evas duett med sin syster Carina Lindqvist (alias Dottie) "You should have asked me" var en av lördagsnattens höjdpunkter.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...