Blogginlägg från oktober, 1998

Jag tar tempen på svensk rock

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/10 1998.

Hur mår svensk pop och rock egentligen? Hur är det med återväxten på 90-talet bland Sveriges popartister? När den andra upplagan av "Den flygande holländaren" häromveckan kom hade jag vissa skeptiska åsikter i ämnet.
   För i marknadsföringen kring skivan poängterades att bidragande artister var gräddan av stjärnnamn som kommit fram under tioårsperioden sedan första Vreeswijk-hyllningen 1988. Pyttsan!
   Det fick mig att med den skivan som värdemätare ta tempen på aktuell svensk rock och negativt konstatera att det finns problem med återväxten. Vid närmare eftertanke och några veckors längre research står det tämligen klart, även för mig, att många av de riktigt intressanta 90-talsnamnen inte finns med på "DFH2". Som sann, förnuftig skivkonsument förstår ju även jag att populära namn som Dr Alban, E-Type, Ace Of Base, Eagle-Eye Cherry, Papa Dee och Leila K förmodligen inte passar in i formatet. Eller varför inte? Fel artist på fel plats i rätt arrangemang kan också vara en attraktion.
   Men det finns fler, uppenbart mer logiska namn, som helt utelämnats. Två namn som missades 1988, Mats Ronander och Louise Hoffsten, får revansch i år utan att lyckas. Stora, tunga namn som Di Leva, Tomas Ledin, Docenterna, Eric Gadd, Micke Rickfors, Orup och Eva Dahlgren ignorerades både då och nu.
   Liksom Per Gessle, stjärna om något. Och Magnus Uggla! En av landets mest säljande artister står alltid utanför alla aktioner med popartister inblandade. Är han tillfrågad? Har han tackat nej? Eller är han, hemska tanke, bojkottad? Sångare med enorm pondus, Karin Wistrand och Robert Jelinek (fast nu utan egna band), skulle kunna blomma ut stort i en ny omgivning, med ny producent, och onekligen höja intresset för en skiva med så mediokert material och i övrigt många halvhjärtade artister.
   Sedan kanske inte Wannadies, Millencolin, Cardigans och Popsicle har möjlighet att höja intresset men håll med om att kring de namnen finns den stjärnglans som skivan alldeles för ofta saknar.
   Och vilka inflytelserika människor är Kent, Idde Schultz, Uno Svenningsson, Sophie Zelmani, Soundtrack Of Our Lives, Jumper, Bob Hund, Nils Erikson och Weeping Willows osams med eftersom de också saknas på en samlingsskiva med klent material, ännu klenare arrangemang och en förhållandevis blek artistskara.

/ Håkan

”Up”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 1998.

R.E.M.
Up
(Warner)

Det är inte längre upp för den framgångsrika Athens-gruppen.
   "Up" är inte ens ett spännande steg åt sidan för en grupp som på senare år samlat många poäng just på överraskande grepp.
   "Up" är onekligen årets i särklass mest spännande lyssning. Som nödvändigtvis inte betyder att resultatet är lika överväldigande.
   Sällan har en trummis avhopp skapat ett så förändrat sound, en så splittrad ljudbild och ett sammantaget så chockerande ojämnt album.
   "Up" är R.E.M.:s mest komplicerade skiva. Med obegripliga startnumret "Airportman", med många skumma, oprofilerade och okontrollerade ljud, syntdränkta (och Human League-influerade?) "Hope" och intetsägande "The apologist", en enda komprimerad ljudmatta utan struktur, som rejäla bottennapp.
   Trummaskinen är flitigt använd, en rik flora av udda instrument likaså, syntslingorna vävs in i varandra och även symfoniorkestern bjuds in på tre spår. Det är inte utan att jag letar efter Enos namn på omslaget.
   Dessutom sjunger Michael Stipe förvånansvärt svagt på flera spår. Säkert medvetet när förändringens tid blåser snålt hos våra favoriter.
   Det är först i låt sju, "Sad professor", som det rockar för första gången på skivan med några feta rockriff.
   Och det är först i låt nio, "You're in the air", som det riktigt svänger med en effektiv refräng och allt.
   Ändå är "Up" ingen becksvart återvändsgränd. Det finns dessbättre också gyllene ögonblick och melodiska höjdpunkter.
   "At my most beautiful" är den vackraste. Otrolig rymd, Beach Boys-körer i en popsymfoni à la Phil Spector. Singeln "Daysleeper" är livlinan tillbaka till det trygga R.E.M.-soundet. Suggestiva och starkt melodiska "Diminished" är läckert dekorerad med körer, twanggitarr och steel. Den korta bagatellen "I'm not over you", akustisk och simpel, är härligt naturlig. Sedan avslutas skivan med det stora känslostycket "Falls to climb", pampig, bedårande vacker och en underbar final.
   Just det starka slutet, där många av höjdpunkterna återfinns, gör mig slutligen lite kluven. Som får mig att i sista stund höja betyget från bara godkänd till bra.

/ Håkan

Det fanns en tid då jag lyssnade på Bacharach

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1998.

Nu ska det erkännas. Tycker tiden är mogen. Avslöjandet är nära. Sanningen måste fram: Det fanns en tid när jag lyssnade på Burt Bacharach. Ja, jag vet. Just i dagarna, när Elvis Costello slagit sina påsar ihop med åldermannen, så låter det väl synnerligen coolt.
   Men det fanns tider, runt 1970, då man officiellt inte kunde erkänna, ens med kniven mot strupen, att tankarna ibland skenade iväg åt schlagerpop och pampiga ballader. Det var bara sena nätter på pojkrummet endast efter mörkrets inbrott, helst avskärmat i hörlurar, som de totalt tidlösa hitsen regerade. Det var inte tufft nog att lyssna på Dionne Warwick, Dusty Springfield eller Walker Brothers, artister som gjorde hits av Bacharach-låtar.
   När Herb Alperts osedvanligt avslappnade version av "This guy's in love with you" toppade USA-listan sommaren 1968 var det närmast ett självmord att föredra den låten före exempelvis "Fire" med The Crazy World of Arthur Brown. Då skulle man helst lyssna på Creedence, vara öppen för hårdrockens inträde och älska rockoperor.
   Och inte Bacharach vars låtar avlöste varandra på försäljningslistorna världen över. Men jag följde minutiöst varje förändring på topplistorna i USA och England och registrerade varje melodiös svängning. En bra låt var en bra låt redan då. Lika uppenbar hos en dagsländehistoria som "Love grows (where my Rosemary goes)" som hos "Band of gold", Motowns naturliga fortsättning på annat håll.
   Den här råkollen gjorde mig initierad bland låtskrivarna, de genuina kompositörsteamen och nya intressanta uppkomlingar som Jim Webb. Neil Diamond, Jackson Browne, Carole King, Paul Williams, Tim Hardin, Neil Sedaka och många fler. Som ofta var så mycket mera framgångsrika som låtskrivare än artister. Men när de "tolkade" sina egna låtar blev det ofta udda och originellt.
   Ingen kan påstå att Burt Bacharach sjöng bättre än Dionne Warwick men när han tog till rösten så blev det i alla fall känsligare, inte fullt så hitpotentiellt men rejält mycket personligare.
   Från 1973 talade inte längre tiden för geniet Bacharach. Han bröt med låtskrivarkollegan Hal David, artisterna stod inte längre i kö för hans låtar och själv förvandlades han till en mindre spektakulär kompositör. Som skrev filmmusik utan större hitpotential och artisterna som nu gjorde hans låtar, Christopher Cross, James Ingram, Jeffrey Osborne och Michael McDonald, kunde naturligtvis inte mäta sig med Dionne Warwick, drottningen av Bacharach-tolkare. Därför är det nu så mycket mer glädjande att han är tillbaka i rampljuset tillsammans med en annan av mina favoriter, Elvis Costello.
   Resultatet blev naturligtvis gudomligt (se recension här bredvid) och ingenting i popbranschen har med ålder att göra. Burt fyllde 70 år i maj. Och för fyra år sedan fanns bilden av hans ansikte på omslaget till Oasis "Definitely maybe".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.