Blogginlägg från 2023-09-04

Live at Heart 23: Anders Jakobson

Postad: 2023-09-04 16:46
Kategori: Live at Heart


Anders Jakobson, min vän webdesignern och grindcoretrummisen, gav poprockiga Waldemaar tyngd och dignitet.

ÅRETS LIVE AT HEART ÄR SLUT men minnet av konserten med Waldemaar kan inte riktigt lämna mitt medvetande. Det finns fler än en anledning att rikta strålkastarna mot mannen bakom trummorna: Anders Jakobson. Han och jag var arbetskamrater på Nerikes Allehanda i minst 15 år innan jag lämnade tidningen 2012 men vi har hållit regelbunden kontakt under alla år. I sin roll som webdesigner var det han som sommaren 2007 föreslog att jag skulle registrera www.hakanpettersson.se och ha en blogg på den adressen.
   22 augusti 2007 var det premiär för Håkans Pop-bloggen och på den tekniska sidan är Anders, av väldigt naturliga skäl, helt ansvarig och en otrolig trygghet i en värld som brukar beskrivas med 1:or och 0:or. Namnet på bloggen härstammade från Håkan Pop som då hade varit mitt alter ego i typ 35 år.
   Men det var egentligen inte den delen av Anders Jakobsons historia som jag tänkte berätta här utan hans ”karriär” som trummis för jag blev i fredagskväll väldigt imponerad av hans driv, tyngd och dignitet bakom trummorna som faktiskt var okänt för mig. Trots att vi har känt varandra i nu säkert 30 år har jag aldrig upplevt Anders live tidigare. Och det beror säkert på att hans roll som dödsmetall-trummis aldrig snuddat min horisont.
   Anders var ju känd, för att inte säga världskänd, för sina insatser i Nasum, mellan 1992 och 2004, som i historieböckerna beskrivs som ett grindcoreband vars genre för mig är helt okänd. Sedan 2014 har Anders spelat i Axis Of Despair vars sound han med egna ord beskriver som ”arg musik”.
   I Waldemaar, dramatikern och manusförfattaren Martin Bengtssons grupp, fick Anders chansen att spela ”vanlig” rock, visserligen adrenalinstinn och högljudd men ändå melodisk, och blev den trygga hörnsten som varje levande rockgrupp borde ha. Han såg till synes helt avslappnad ut men blev motorn som lyfte Martins låtar till himlen. Inte sällan med hjälp av basisten Gabriel Rådström, gitarristen Max Koldenius och Martins scennärvaro i centrum längst fram.
   Jag var egentligen oförberedd inför Waldemaars framträdande. Hade missat gruppens ursprungliga karriär för nio år sedan och albumet ”Schizolectric” (2022) är nog lite för experimentell för mina timida ögon. Med de lågt ställda men ändå intresserade förväntningarna tog Martin och gruppen mig med storm med sitt poprockiga sound. Och när jag nu lyssnar på nya singeln ”Joko”, som fanns med live, kan jag tro på en lovande framtid för den återförenade gruppen. Suggestiv tyngd, det doftar lite Bowie och har en hitmässig detalj (”boom boom boom” i refrängen) som är genial.
   Jag har hört att det finns inspelningsplaner för gruppen i höst, bland annat ett par låtar, ”The weekend” och ”Dead end”, som också fanns med i liverepertoaren i fredags. Och Martin har en hög med andra mer eller mindre färdiga låtar.

PS. Anders har lovat att göra Håkans Pop lite mer mobilanpassad i framtiden. Skål för det!

/ Håkan

Best of 1973/74: #38. "Ozark Mountain Daredevils"

Postad: 2023-09-04 07:50
Kategori: Best of 1973/1974



OZARK MOUNTAIN DAREDEVILS: Ozark Mountain Daredevils (A&M, 1973)

DEN HÄR SKIVAN VAR EN STOR FAVORIT i slutet på 1973. Med ett ganska brett leende brukar jag numera bläddra förbi The Ozark Mountain Daredevils tre album i skivhyllan. Skivor av god representativ kvalité bland vinylskivorna. Genuina favoriter vars positiva sidor kan ha förändrats under alla decennier som sprungit förbi sedan dess. Trots enbart goda omdömen från förr är det ändå med en viss skräckblandad förtjusning jag lägger vinylen på grammofontallriken idag.
   Att jag en gång i tiden "sprang på" det här albumet, debutskiva med ett för mig då okänt (förvisso intressant) gruppnamn i skivbutiken, skyller jag på min nästan maniska nyfikenhet att läsa det finstilta på skivomslagen. 1972 och 1973 var countryrock en tongivande källa där jag hittade musikaliska fynd. I kölvattnet efter Eagles fantastiska debutalbum (1972) försökte jag leta upp godbitarna i mängder av skivor som skeppades från USA i samma genre.
   Jag kunde på många sätt misstänka att det här amerikanska bandet med det långa fantasieggande gruppnamnet hade samma musikaliska rötter. Jag har idag inget minne av att jag hade läst rapporter eller recensioner om Ozark Mountain Daredevils innan jag stod där framför nyhetsfacket i skivbutiken. Men jag fick ögonen på ett producentnamn som nästan på egen hand gjorde att jag med skivan i händerna gick mot kassan.
   Producentnamnet som fick mig att haja till var Glyn Johns och det var just han som vid det laget hade producerat Eagles två första och i mina öron tämligen fantastiska album. Med den vissheten var jag övertygad om att det här debutalbumet var något för mig utan att ha hört en enda låt. Av tradition förlyssnade jag aldrig i skivbutiken innan jag köpte skivor. Det noggranna detektivarbetet tyckte jag ofta räckte. Jag ville få det första exklusiva intrycket av hela albumet hemma framför grammofonen. OK, det är klart att jag genom 70-talsåren gjorde några missar men känslan att gå hem från skivbutiken och spännande lyssna igenom skivan i hemmiljö var kryddan som höll mitt genuina musikintresse vid liv.
   Skivan med Ozark Mountain Daredevils (enligt skivetiketten utan det inledande The som pryder det lapptäcksliknande skivomslaget) var förmodligen inplastad för runt skivan fanns än idag kvar rester av den där tunna cellofanen som hade nötts sönder i trängseln mellan andra skivor i skivhyllan. Lite motvilligt befriade jag skivan från plasten innan jag fotograferade albumet.
   När jag 1973 kom hem, sprättade upp plasten, tog ut skivan fanns där ett omfångsrikt sexsidigt textblad i LP-format (hårt tummat idag!) med sångtexter, presentation av gruppmedlemmarna och snygga naturmiljöbilder. Där kunde jag läsa, återigen i det finstilta, att Glyn Johns hade tagit med bandet till London och inkvarterat de sex gruppmedlemmarna i Olympic Studios i Barnes och den informationen hade nog övertygat mig än mer innan inköp. Ty engelsmannen Johns hade gjort exakt samma sak med Kalifornien-grabbarna i Eagles när den gruppens debutskiva skulle spelas in på samma legendariska plats. Det är sådana tecken som blir ett framgångsrikt mönster och lovar gott i mina öron innan jag ens har lyssnat.

JOHNS ÄR INTE ENSAM PRODUCENT på skivan. Även skivbolagets egen producent, David Anderle, delade på uppdraget. Men soundet, atmosfären, den gnistrande närvaron och de starka låtarna andas samma luft som Eagles två första album utan att på något sätt kopiera eller direkt plagiera den redan framgångsrika gruppen. Jag har nu i efterhand läst att Anderle på skivbolagets uppmaning var på jakt efter just ett motsvarande Eagles-liknande band.
   Engelsmannen Glyn Johns var redan här ett uppskattat och respekterat producentnamn. Under de inledande åren i mitten på 60-talet, först som tekniker, hade han jobbat med bland annat Pretty Things, Small Faces, The Pentangle, Spooky Tooth, Traffic och The Move. Som producent jobbade han sedan på skivor med bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie, Joe Cocker, Faces och The Who innan Eagles-äventyret 1972.
   Men Johns kopplas också tajt ihop med Rolling Stones där han som tekniker figurerade på bandets flesta skivor från "Out of our heads" (1965) till "Exile on Main Street" (1972). Han var också exklusivt engagerad under Beatles turbulenta "Let it be"-inspelningar och var den ende teknikern som var närvarande under samtliga inspelningssekvenser, från Twickenham Film Studios till Apple-studion i centrala London.
   David Anderle hade också en längre karriär i musikbranschen bakom sig. Både som a&r och manager innan han blev anställd producent först på Elektra Records och sedan, från 1970, på A&M. Där producerade han bland annat Marc Benno, Judy Collins, Rita Coolidge och Delaney & Bonnie.
   Redan på Ozarks-skivans första låt, "Country girl", föll alla mina förhandsförväntningar på plats. En typisk countryrocklåt i både melodi och arrangemang. Akustiska gitarrer, stämsång och en catchy refräng men det skulle snart visa sig eller höras att det sex man starka bandet inte ville fastna i någon snäv musikalisk fålla utan röra sig fritt mellan genrer, sound och tempo.
   Ozarks-debuten är bara till viss del countryrock. Tittar man närmare på miljöbilderna i textbladet är det på landet som bandet hör hemma, närmare bestämt i Springfield Missouri, mitt i den amerikanska kontinenten långt från både Kalifornien och östra USA. Rent visuellt befinner sig bandet långt från ett trendskapande mode. Ymniga frisyrer, tjocka skägg och rikligt med flanellskjortor framkallar nästan hippiekänslor. Musiken och arrangemangen är lika mycket influerade av folkmusik som av pop, rock och countryrock. Men blandningen blir förbaskat underhållande och variationerna i låtmaterialet gör lyssnandet så mycket mer intressant och händelserikt.
   Det finns förklaring till det omväxlande soundet. I gruppens spännande konstellation på sex man är det fyra (Steve Cash, Larry Lee, Randle Chowning och John Dillon) som skriver låtarna, ofta på egen hand. Alla sjunger sedan materialet och det skapar en musikalisk mix som varken blir ojämn eller splittrad.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (521)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (171)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2023 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.