Blogginlägg från oktober, 2023

Best of 1973/74: #30. "Living in the material world"

Postad: 2023-10-30 07:59
Kategori: Best of 1973/1974



GEORGE HARRISON: Living in the material world (Apple, 1973)

EFTER MASTODONTVERKET ”ALL THINGS MUST PASS” är ”Living in the material world” mitt 70-talsfavoritalbum med George Harrison. Konkurrensen är inte så knivskarp, albumen efter 1973 är bara delvis intressanta (han blev desto bättre på 80-talet...), men när Harrison hösten 1972 påbörjade inspelningen av sitt officiellt andra soloalbum var han en man, ex-beatle och artist i ropet.
   George hade ett år innan organiserat ”Concert for Bangla Desh”-arrangemanget i Madison Square Garden, trippelalbumet släpptes runt årsskiftet 1971/72 och filmen fick biopremiär sommaren 1972 så hans solokarriär var i full blom. I oktober gick George in i studion, den här gången utan sällskap med Phil Spector, med en mindre mängd musikerkompisar och började inspelningen av ett album som då hade arbetstiteln ”The light that has lighted the world”, efter en låttitel, och var planerad för utgivning i januari 1973.
   Inspelningarna drog dock ut på tiden och albumet, som till slut fick titeln ”Living in the material world”, släpptes i slutet på juni 1973.
   Jag minns att jag vid den här tidpunkten fick tag i ett tidigt amerikanskt ex, albumet hade i USA släppts i slutet på maj, och kunde recensera skivan i Nerikes Allehanda 14 juni där jag konstaterade att ”George överträffar John och Paul i det mesta” för att citera mig själv.
   Det kompande gänget runt George var huvudsakligen en liten skara kända stjärnkmusiker: Klaus Voormann, bas, Jim Keltner, trummor, Gary Wright, orgel, och Nicky Hopkins, piano, med några få sporadiska inhopp av Ringo Starr, trummor, Jim Gordon, trummor, och Jim Horn, saxofon. Det gjorde att soundet på det här albumet blev så mycket mer jordnära och luftigare än på ”All things must poass” och ljudbilden gav lite större utrymme för Nicky Hopkins pianoklanger.
   Nicky Hopkins, som förresten spelade in sitt soloalbum (”The tin man was a dreamer”) samtidigt som George, var för övrigt en fantastisk studiomusiker som på 60-talet spelade på skivor med både The Beatles, The Rolling Stones, The Kinks, The Who och Jeff Beck. Han spelade inte bara på Harrisons skivor utan också på John Lennons ”Imagine”, Ringo Starrs ”Ringo” och Paul McCartneys ”Flowers in the dirt”.
   Efter ”All things must pass” och ”Concert for Bangla Desh” firade George Harrison så stora kommersiella framgångar att vi nog har glömt allt. Både singeln ”Give me love (give me peace on earth)” och albumet ”Living in the material world” toppade USA-listorna och kom väldigt högt i England.
   Men albumet innehåller inte bara hitmässiga tongångar utan är en blandning av mer lågmälda och emotionella låtar med stundtals religiösa undertoner (”The light that has lighted the world”, ”Who can see it”, ”The day the world gets 'round” och ”That is all”). Även några singelpotentiella hits som titellåten, ”Don't let me wait too long” och ”Try some buy some” plus den bluesdoftande ”Sue me, sue you blues”.
   Samtliga låtar på albumet är George Harrison-original men ett par fanns redan utgivna innan med andra artister och var inte helt nyskrivna när George gick in i studion. Redan 1971 spelade Ronnie Spector in ”Try some, buy some” som gavs ut på en Harrison/Spector-producerad Apple-singel. Och ”Sue me, sue you blues”, som textmässigt handlar om uppbrottet i Beatles med alla advokater, hade George en gång skänkt till den amerikanske gitarristen Jesse Ed Davis som gav ut den på albumet ”Ululu” (1972).
   Jag misstänker att George återanvänt delar av ”Try some buy some”-inspelningen till sitt eget album.
   Apropå studion så sägs det på Harrisons albumomslag vara inspelat i Apple-studion på Saville Row i centrala London men Klaus Voormann, som medverkar på samtliga spår, hävdar med bestämdhet att det också spelades in hemma hos George i Friar Park i Henley-On-Thames.
   Nåväl, hur det än är med den saken lyckades George spela in och ge ut ett album som både låtmässigt, musikaliskt och kommersiellt blev en succé.

/ Håkan

Olle grävde djupt i sin sångkatalog

Postad: 2023-10-29 21:54
Kategori: Live-recensioner



OLLE UNENGE
Svalbo Café 29 oktober 2023
Konsertlängd: 18:10-19:31 (81 min)
Min plats: Inomhus sittande på en stol ca 3 m från ”scenen”.


OLLE UNENGE HAR MÅNGA STRÄNGAR på sin så kallade karriär. Under namnet Ollie Tullamore för han traditionen vidare med rötter i den irländska musiken, som en del av Olle Unenge & Orkestern ger han ut egna nyskrivna sånger på svenska, senast albumet ”Sånger från långsamheten”, och som soloartist vill Olle gräva djupare i sin dignande sångrepertoar med både egna och andras låtar. Som på söndagskvällen på genuint intima Svalbo Café, utan mikrofon, exploderade i en på bristningsgränsen blandad kompott som helt saknade röd tråd men blev en succé i både sång, musik och avslappnat mellansnack.
   Med sin noggrant stämda akustiska gitarr till komp framförde Olle ett generöst antal sånger som förekommit under hela hans karriär men har hamnat i bakvattnet. Från de inledande coverlåtarna till några egna låtar och den absolut naturliga finalen med den irländska dängan ”Star of the County Down”.
   Att gräva djupt i sin stora säck av repertoar har varit en dröm för Olle men också en utmaning där både spontana mellansnack och udda låtval förvandlades till en positivt spretig men underhållande kväll.
   Det började med låtar av Simon & Garfunkel, Jesse Fuller, givetvis Bob Dylan, instrumentala ”Angie”, Bert Jansch, Big Bill Broonzy, en ovanlig Evert Taube-låt och ”The Galway shawl” innan den första egna originallåten dök upp, en underbar Ola Magnell-hommage, ”Öhr, Småland”. (Se officiell setlist nedan).
   Fortsatte med ”Pensionerade hippies och tatuerade sexpack”, från det egna albumet med samma namn och faktiskt kvällens enda låt från Olles tre utgivna album i eget namn, Olles svenska tolkning av "How Can a Poor Man Stand Such Times and Live?", irländska ”Willy rambler”, en skotsk sång, allvarliga ”Farväl vackra Sara”, en komisk sång om livet i Viby Strand och den redan nämnda finalen med ”Star of the County Down”.
   Blandningen visste inga gränser och blev, även för mig som har följt Olle Unenges musikaliska karriär länge, länge på nära håll, en härlig överraskning som effektivt lyste upp oktobermörkret.



/ Håkan

Mustig, mäktig och levande soulpop

Postad: 2023-10-27 14:07
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Carina Österling
MAGNUS CARLSON
Frimis, Örebro 26 oktober 2023
Konsertlängd: 19:30-21:34 (124 min)
Min plats: Sittande på stol på 8:e bänkrad ca 15 m från scenen.


PÅ KONSERTBILJETTEN STOD DET ENBART MAGNUS CARLSON men i verkligheten och på affischen (se höger) är det Jesper Lindell & his Band som gör en höstturné med Magnus som gästartist. Jo, Magnus har gjort ett album med Lindells band som komp, men lite märkligt släpps den skivan inte förrän 17 november, som därmed bäddat för denna otajmade turné som delar upp konsertrepertoaren i två delar. Jesper Lindell Band inleder med sina numera välbekanta låtar för att sedan få sällskap av ”gästartisten” Magnus Carlson.
   Att turnera tillsammans med Magnus är naturligtvis världens bästa chans för Lindell med band att med full rättvisa nå en bredare och större publik. Men i Örebro, där Lindell uppträtt ganska flitigt under det senaste året, var biljettförsäljningen lite negativ att konsertlokalen minskade i storlek från Conventum till Frimis. Ändå var Lindell och hans skickliga band, nu förstärkta med tremannablås (Brunnsvik Horns), en sedvanlig musikalisk triumf när de i en dryg halvtimme inledde konsertkvällen med låtar från första albumet ”Twilights” och den aktuella ep:n ”Windows vol 1”.
   När sedan Magnus Carlson kom in på scen blev repertoaren en bred mix från hela hans solokarriär, från 2003 till idag, en helt aktuell ep och även opublicerade låtar från det kommande albumsamarbetet ”Brunnsvik Sounds”.
   Det här Jesper Lindell-samarbetet ska på inget sätt jämföras med den musikaliska elegansen som Weeping Willows brukar leverera, som Magnus tidigt i konserten förklarade. Men Frimis-konserten var lika fundamentalt skickligt framförd fast det arrangemangsmässigt befann sig på en helt annan gren på samma genuina träd där Jesper Lindell Band musikaliskt brukar befinna sig. Med sin soulfyllt mättade stämma rörde sig Magnus i den här musikaliska miljön precis lika naturligt som han i snart 30 år gjort i WW.
   Den planerade konventionella Conventum-konserten förvandlades på Frimis till ett hett nattklubbsgig med levande pop och soulmusik som gemensam nämnare. Mustigt och mäktigt i de ofta blåsmarinerade arrangemangen och närvarokänslan levde i nästan varje ton med spontana och underhållande mellansnack som innehöll många lokalbaserade kommentarer om bland annat ÖSK, Rynninge(?) och Ronnie Peterson.
   Magnus Carlsons repertoar, med nästan en majoritet med coverlåtar, rörde sig fritt och naturligt i gränslandet mellan pop och soul. Det var inte negativt att konstatera att de rena originallåtarna fick stå i skuggan för ett stort antal covers, okända för den breda allmänheten, som med bravur hade försvenskats och införlivats i Magnus och Jespers liverepertoar. Kanske kan det här bli ännu bättre när de nya låtarna växt till sig och framförallt i sin helhet finns tillgängliga för publiken.
   Det var en glad och trevlig stämning på både scen och i publiken som genomgående skapade goda vibrationer när låtar som hade lånats av Nolan Porter, Four Seasons, Frazey Ford, Ted Gärdestad (”Sommarlängtan”), Oskar Linnros, Olle Nyman och till och med Jill Johnson (”Eternal love” är en engelsk version av ”Kärleken är”) gjorde konserten till en helgjuten upplevelse.

Magnus Carlsons låtar (med originalutgivning i parentes):

Den här gången (2023)
If I could only be sure (2010)
Jag ber dig (2003)
Sommarregn (2023)
Hjärtats väg (2023)
Dom band som binder mig (2017)
Fälten i september (2023)
Orden jag vill höra (2023)
Den långa vägen hem (2017)
Hårt regn (2018)
Sommarlängtan (2017)
Vi ses snart igen (2020)
Elin (2003)
From now on (2010)

Extralåtar
Din tid är nu (2023)
Eternal love (2017)
Du & jag (2023)

/ Håkan

Covers: Mandy Barnett

Postad: 2023-10-27 07:56
Kategori: Cover-skivor

MANDY BARNETT: A Nashville songbook (Melody Place, 2020)

JAG FORTSÄTTER MED COUNTRYTEMAT i min kategori med coverskivor. Förra veckan var det Teddy Thompson som gav sig på huvudsakligen gamla countrylåtar och nu är det den amerikanska tjejen Mandy Barnett, i samma ålder som Teddy, som delvis gör countrylåtar men också allmänt välkända låtar med ett ursprung från när och fjärran. Vilket ger albumtiteln en något fadd eftersmak.
   Först tänker jag på Jill Johnson när det gäller både repertoar och på sättet Mandy sjunger. Och urvalet av låtar har mer baserats på högb kändiskvot än ren känsla för ämnet. ”Love hurts”, ”The end of the world” och ”It's now or never” är definitivt valda av kommersiella syften och låtar som ”Help me make it through the night” och poppiga ”Hey Won't You Play Another Somebody Done Somebody Wrong Song” har ju inget med countrytemat att göra.
   Producenten Fred Mollin (Jimmy Webb, J D Souther, Kris Kristofferson med flera) och rutinerade musiker som Eddie Bayers, Stuart Duncan och Scotty Sanders steelguitar garanterar givetvis ett perfekt musikaliskt utfall men jag saknar ren och skär personlighet. Och ett bättre och mer intressant urval av låtrepertoar.


I Love A Rainy Night (David Malloy/Eddie Rabbitt/Even Stevens)
1980. Från albumet "Horizon" med Eddie Rabbitt.
It's Over (Bill Dees/Roy Orbison)
1964. Singel med Roy Orbison.
Help Me Make It Through The Night (Kris Kristofferson)
1970. Singel med Percy Sledge.
A Fool Such As I (Bill Trader)
1952. Singel ("(Now and Then, There's) A Fool Such as I") med Hank Snow, The Singing Ranger and The Rainbow Ranch Boys.
Love Hurts (Boudleaux Bryant)
1960. Från albumet "A date with the Everly Brothers" med The Everly Brothers.
It's Now Or Never (Eduardo di Capua/Wally Gold/Aaron H. Schroeder)
1960. Singel med Elvis Presley. (Egentligen den italienska sången "O sole mio" från 1898).
The Crying Game (Geoff Stephens)
1964. Singel med Dave Berry.
Hey Won't You Play Another Somebody Done Somebody Wrong Song (Larry Butler/Chips Moman)
1975. Singel ("(Hey Won't You Play) Another Somebody Done Somebody Wrong Song") med B.J. Thomas.
The End Of The World (Sylvia Dee/Arthur Kent)
1962. Singel med Skeeter Davis.
Near You (Francis Craig/Kermit Goell)
1947. Singel med Francis Craig and His Orchestra - Vocal by Bob Lamm.
You Needed Me (Charles Goodrum)
1978. Från albumet "Let's keep it that way" med Anne Murray. (Randy Goodrum=Charles Randolph Goodrum).
Heartaches By The Number (Harlan Howard)
1959. Singel med Ray Price.
I Can't Help It (If I'm Still In Love With You) (Hank Williams)
1951. B-sida på singel ("Howlin' at the moon") med Hank Williams with His Drifting Cowboys.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-10-25 07:53
Kategori: Ingen

Foto: Anders ErkmanROD STEWART 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #31. "Gone crazy"

Postad: 2023-10-23 07:52
Kategori: Best of 1973/1974



GRIN: Gone crazy (A&M, 1973)

ÄVEN I DEN AMERIKANSKA ROCKGRUPPEN Grins fall är albumet ”Gone crazy” inte deras totalt bästa skiva men har naturligtvis en given plats bland de 40 bästa album som gavs ut under 1973 och 1974. Nej, jag gillar nog ”1+1” (1971) bäst av de fyra album som gruppen Grin gav ut mellan 1971 och 1973.
   Grin var en grupp, med Nils Lofgren som central medlem, som bildades 1969 som jag kom att regelbundet lyssna på sedan jag hade kommit i kontakt med denne Nils genom hans insatser på Neil Youngs album ”After the gold rush” (1970) och Crazy Horses debutalbum från 1971.
   ”Gone crazy” är Grin-gruppens sista album innan skivbolaget, och även kanske Nils och bandet, hade tröttnat på uteblivna kommersiella framgångar. När skivan släpptes i oktober 1973 är det väl osäkert om kvartetten i praktiken ens existerade ty Nils turnerade just då i Neil Youngs kompband Crazy Horse, som just då hade döpts om till The Santa Monica Flyers.
   Möjligen höll Lofgren redan då på att strukturera upp en framtida solokarriär som skulle få en sprakande start på skiva med solodebuten ”Nils Lofgren” (1975). Hursomhelst hade Grin 1973, efter tre album på Columbias underetikett Spindizzy, hamnat på A&M-etiketten där han sedan skulle göra fem studioalbum och en live-dubbel.
   Grin var under hela sin existens en grupp som kombinerade traditionell rock med mjuka, hänsynslöst vackra ballader. På ovannämnda ”1+1”-albumet var det än mer tydligt i pendlandet mellan softa och rockiga låtar. Låtarna på albumet delades nämligen upp på varsin sida som därmed förklarar albumtiteln.
   Det var ju faktiskt som pianist Nils Lofgren gjorde sin entré i den stora rockvärlden 1970, när han figurerade på ”After the gold rush”, och just kombinationen av vilda gitarrlåtar och melodiska pianobaserade poplåtar var Grins kännetecken under alla år. Och det gör också ”Gone crazy” till ett varierat och underhållande album.
   På framsidan av det röriga skivomslaget finns ett fotografi på Nils Lofgren när han gör en frivolt, en specialitet han ägnade sig ofta åt på sina konserter. Jag fick själv uppleva det på en konsert i Stockholm 1977. På albumet ”Flip” (1985) pryder för övrigt en flygande Nils omslaget.
   Den i Neil Young-kretsar kände producenten David Briggs producerade Grins samtliga album och även ”Gone crazy” och ansvarade sedan också för Nils Lofgrens solodebut 1975.
   ”Gone crazy” inleds rockigt och tungt med ”You're the weight” med ett avancerat gitarrsound men på den följande låten ”Boy & girl” är det Nils piano som är tydligt markerat. Nils har för övrigt skrivit albumets samtliga nio låtar, inklusive en repris på hans låt ”Beggars day” från 1971 där den fick sin debut på Crazy Horses första album. Låten kom att bli en hörnsten i Lofgrens repertoar som soloartist. På Grins skiva fick låttiteln tillägget ”Eulogy to Danny Whitten”. Danny Whitten var Crazy Horse-medlemmen som dog efter en överdos heroin i november 1972.
   ”Gone crazy” omfattas av ytterligare några starka rocklåtar men min största favoritlåt på albumet är den mer än vackra pianoballaden ”Believe” där Nils sjunger så snyggt och effektivt.

/ Håkan

Covers: Teddy Thompson

Postad: 2023-10-20 07:53
Kategori: Cover-skivor

TEDDY THOMPSON: My love of country (2023)

TEDDY THOMPSON ÄR ENGELSMAN, son till det legendariska paret Richard & Linda Thompson, men har länge bott i USA. Så länge att han, utan att förlora sin personlighet, kan för andra gången i sin karriär göra ett helt album fyllt med amerikanska countrycovers. I alla fall till 9/10-delar.
   Majoriteten av låtar är hämtade från långt tillbaka i tiden, 50-tal och tidigt 60-tal, och jag har personligen inget förhållande till originalen och det kanske har gjort att jag nog uppskattar albumet lite mer när jag har svårt att jämföra. Det är väl egentligen bara en låt, ”I fall to pieces”, som jag känner till via framförallt Linda Ronstadts version. Jag har faktiskt också hört Örebros sångfågel Karin Wistrand framföra låten på en exklusiv lågmäld solospelning 2008...
   Teddy Thompsons skiva är kanske inte så lågmäld och produktionen (David Mansfield) är efter vanlig countrytradition fylld med stråkar, körer, fioler och en och annan steelguitar. Med hjälp av åtskilliga gästsångare, bland annat Rodney Crowell och Vince Gill och de något mindre kända Aoife O’Donovan och Krystle Warren, gör Teddy Thompsons ett ganska trovärdigt intryck när han vandrar runt i George Jones, Buck Owens och Patsy Clines repertoar.
   Men överlägset mest intressant på den här skivan är när Teddy tar pappa Richards låt ”I'll regret it all in the morning” och förvandlar den till tämligen klassisk countrymusik. Den inledande textraden ”Whiskey helps to clear my head...” påminner också starkt om George Jones texter...
   Dessutom har Teddy hittat en ganska undanskymd Everly Brothers-låt som höjer intresset för albumet.


1. A Picture Of Me Without You (George Richey/Norro Wilson) 02:28
1972. Singel med George Jones.
2. I Don't Love You Anymore (Bill Anderson) 02:49
1964. Singel med Charlie Louvin.
3. Cryin' Time (Buck Owens) 02:28
1964. Singel med låtskrivaren.
4. I Fall To Pieces (Hank Cochran/Harlan Howard) 02:47
1961. Singel med Patsy Cline with The Jordanaires.
5. I'll Regret It All In The Morning (Richard Thompson) 03:36
1975. Från albumet "Hokey pokey" med Richard & Linda Thompson.
6. Love And Learn (Bob Montgomery/Earl Sinks) 02:35
1960. Från albumet "This is Brenda" med Brenda Lee.
7. Satisfied Mind (Red Hayes/Jack Rhodes) 02:54
1954. Singel med Red Hays.
8. Oh, What A Feeling (Don Everly) 02:39
1959. B-sida (("'Til) I kissed you) på singel med The Everly Brothers.
9. Is It Still Over (Ken Bell/Larry Henley) 02:36
1988. Från albumet "Old 8 x 10" med Randy Travis.
10. You Don't Know Me (Eddy Arnold/Cindy Walker) 02:48
1956. Singel med Eddy Arnold with Orchestra and Choir.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-10-18 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanDAN HYLANDER Stortorget Örebro 1990.

/ Håkan

Best of 1973/74: #32. "461 Ocean Boulevard"

Postad: 2023-10-16 07:54
Kategori: Best of 1973/1974



ERIC CLAPTON: 461 Ocean Boulevard (Polydor, 1974)

EFTER CREAM-ÄVENTYRET 1966-1968, ett år i supergruppen Blind Faith, lika kort tid i Derek & the Dominos och en två år lång time out blev det 1974 äntligen dags för Eric Clapton att satsa på en riktig karriär i eget namn. Först bildade han ett permanent och huvudsakligen amerikanskt band och på skiva blev ”461 Ocean Boulevard” hans stora comeback.
   Med sig från Derek & the Dominos tog Eric först och främst med sig basisten Carl Radle. Ytterligare tre medlemmar hämtade han från Bob Segers kompband, trummisen Jamie Oldaker, keyboardskillen Dick Sims och körtjejen Marcy Levy. Och utökade bandet med gitarristen George Terry och ännu en körtjej, Yvonne Elliman som bodde i England fast hon var född på Hawaii.
   Levy var inte riktigt på plats i bandet när albuminspelningarna gjordes under april och maj 1974 men det här blev ett mer eller mindre permanent band som kom att följa Clapton på skiva och turnéer fram till 1978. Elliman, som hade fått sitt genombrott som sångerska på ”Jesus Christ Superstar”-albumet, var 1973 mitt uppe i en solokarriär med två album bakom sig och återupptog det 1977.
   Clapton ville med det här albumet ta bort stämpeln på sig som gitarr-Gud och musikaliskt är albumet allt annat än gitarrfixerat fast det bland låtarna finns några exempel på hans äkta rock/bluesintresse, Robert Johnsons ”Steady rollin' man”, Elmore James ”I can't hold out” och Johnny Otis ”Willie and the hand jive”.
   I övrigt är skivan, som fått sin titel från en adress utanför Miami där Clapton bodde under inspelningarna i Criteria Recording Studios, en härlig och avslappnad blandning av akustisk pop, lite reggae och lite nedtonad rockmusik som skulle bli Claptons signum under de närmaste åren. Med ett band som här svetsades samman till en stark enhet där det ändå fanns plats för några gästmusiker, bland annat trummisarna Al Jackson Jr (från Booker T & the MG's) och Jim Fox (från James Gang).
   Clapton var än så länge ganska sparsam som låtskrivare men både ”Give me strength”, ”Let it grow” och ”Get ready” (skriven tillsammans med Elliman) är mogna och starka kompositioner.
   Däremot lutade han sig tillbaka på en rad covers av mindre känt märke. Låten som fått mest uppmärksamhet på albumet är ”I shot the sheriff” som också blev Bob Marleys genombrott som låtskrivare. Han skulle först året efter bli känd i eget namn som artist.
   En av albumets finaste låtar är ”Please be with me” som Clapton hade hittat på albumet ”5'll getcha ten” (1971) med sexmannabandet Cowboy från Florida. Lysande akustiska gitarrer, ett fint dobrospel (av Eric själv) och sång av både Clapton, Elliman och Terry.

/ Håkan

Tributes: Nick Drake

Postad: 2023-10-13 07:59
Kategori: Tribute-skivor

"The endless coloured ways: The songs of Nick Drake" (Chrysalis, 2023)

NICK DRAKE ÄR ETT IKONISKT NAMN inom engelsk populärmusik fast han aldrig under sin livstid hade några hits eller ens i närheten av hits. Mellan 1969 och 1972 gav han ut tre album, debuten ”Five leaves left” tycker jag är bäst, så på den här generösa hyllningsplattan med 25 låtar är det ett rikt urval från alla hans album.
   Jag har för övrigt redan skrivit om en tributskiva till Nick Drake, ”Way to blue” (2013), som musikaliskt höll sig respektfullt nära originalen på det för övrigt liveinspelade albumet. På den nya nästan aktuella, släpptes i somras, hyllningsplattan ”The endless coloured ways” är förutsättningarna helt annat. Varje artist, varje grupp och varje producent har haft ambition att förändra, förbättra och göra en helt egen version av Drakes låtar.
   Det går säkert att protestera mot nytänkandet i de nya versionerna men jag tycker att helheten är intressant, en majorit av artister och grupper (huvudsakligen tidigare okända för mig) lyckats göra Nick Drake-låtar på ett spännande och uppenbart roligt sätt. Ofta överraskar resultatet och inte så sällan blir det underhållande lyssning. Det behöver nödvändigtvis inte låta lika kaotiskt som det gör på slutet i den annars underbara ”Saturday sun” men inget på skivan är förutsägbart.
   Det gnisslande soundet, med elektronisktt innehåll, hos den brittiska folkmusikgruppen Stick To The Wheel gör mig först lite förvånad men det slutar positivt. Ben Harpers bidrag låter kanske väldigt lik Nick Drake men den sträva stämman är trygg och stark. Den brittiska sångerskan Emeli Sandé omger sig med soul och elektronik som överraskar.
    Duon Polwart & Drever gör en fin version av ”Northern sky” där en lätt jazzig trumpet sätter tonen. ”Black eyed dog” är en annan höjdpunkt, producenten Craig Armstrong släpper fram sångerskan Rebecca Lucy Taylor (fast hon uppträder under det märkliga namnet Self Esteem) i en intensivt stråkarrangerad låt.
    Även den amerikanske sångaren Christian Lee Hutson släpper fram en sångerska (Elanor Moss) som gör ”Which will” till något mycket bra. Den engelska sångerskan Katherin Priddy bjuder på en underbar version av den mycket fina ”I Think They're Leaving Me Behind” som ökar i intensitet. Skivan är just då inne i en fin sekvens. På den följande sjunger den norska sångerskan Aurora Aksnes en svepande suggestiv ”Pink moon”. Sedan följer kanske skivans absoluta höjdpunkt när Joe Henry, mest känd som producent, sjunger ”Time of no reply” tillsammans med Meshell Ndegeocello.
   Sista höjdpunkten på skivan är amerikanen, och numera islänningen, John Grant i en över sex minuter lång helt elektronisk tolkning av ”Day is done”,


Season One
Episode A:
1-1 The Wandering Hearts
– Voices (prelude) 0:38
1-2 Fontaines D.C. – 'Cello Song 5:04
1-3 Camille – Hazey Jane II 4:07
1-4 Mike Lindsay featuring Guy Garvey – Saturday Sun 5:16
1-5 Bombay Bicycle Club & The Staves – Road 2:37
1-6 Let's Eat Grandma – From The Morning 3:40
1-7 David Gray – Place To Be 3:31

Episode B:
1-8 John Parish & Aldous Harding
– Three Hours 4:32
1-9 Stick In The Wheel – Parasite 4:51
1-10 Ben Harper – Time Has Told Me 3:59
1-11 Emeli Sandé – One Of These Things First 3:39
1-12 Karine Polwart & Kris Drever – Northern Sky 4:12
1-13 Craig Armstrong featuring Self Esteem – Black Eyed Dog 3:46

Season Two
Episode C:
2-1 Bombay Bicycle Club & The Staves
– Road (Reprise) 0:29
2-2 Nadia Reid – Poor Boy 4:36
2-3 Christian Lee Hutson featuring Elanor Moss – Which Will 4:04
2-4 Skullcrusher & Gia Margaret – Harvest Breed 2:48
2-5 Katherine Priddy – I Think They're Leaving Me Behind 4:32
2-6 AURORA – Pink Moon 2:07
2-7 Joe Henry & Meshell Ndegeocello – Time Of No Reply 4:05

Episode D:
2-8 Famous Blue Cable featuring Feist
– River Man 3:58
2-9 Liz Phair – Free Ride 2:47
2-10 Philip Selway – Fly 5:06
2-11 John Grant – Day Is Done 6:26
2-12 The Wandering Hearts – Voices 4:27

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-10-11 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanIMPERIET 1984.

/ Håkan

Best of 1973/74: #33. "Mind games"

Postad: 2023-10-09 07:56
Kategori: Best of 1973/1974



JOHN LENNON: Mind games (Apple, 1973)

PÅ MIN LISTA ÖVER BÄSTA FAVORITALBUM från 1973 och 1974 finns det naturligtvis en rad fantastiska skivor. Men jag kommer också i min serie att regelbundet hävda att artisterna/grupperna jag har valt haft ännu bättre perioder i sina karriärer. Jag drog en sådan jämförelse förra veckan när jag skrev om Elton Johns ”Don't shoot me I'm only the piano player” som 1974 hade gjort några övermäktiga album under tidigare 70-talsår.
   Idag, när jag ska berätta om ett mer än godkänt John Lennon-album från 1973, blir det samma visa igen. ”Mind games”, Lennons fjärde soloalbum (Yoko Ono-duetter och liveskivan med Plastic Ono Band oräknade) står sig ganska slätt i jämförelse med debuten ”John Lennon/Plastic Ono Band” (1970), ikoniska ”Imagine” (1971) och politiskt riviga ”Some time in New York City” (1972). Ändå försvarar ”Mind games” sin placering på min 1973/74-lista mycket väl fast den kanske inte har det där tidlösa soundet.
   När ”Mind games” spelades in, sommaren 1973, var det en extremt turbulent tid i John Lennons liv. Äktenskapet med fru Yoko Ono knakade i fogarna. 18 september 1973 sparkade Yoko Ono ut John Lennon från Dakota-lägenheten i New York. Yokos sekreterare May Pang fick ansvaret att ledsaga John och det slutade naturligtvis med en kort kärleksaffär och ett vilt leverne, en period som allmänt rubriceras "The lost weekend".
   Men strax innan de explosiva händelserna spelades alltså ”Mind games” in under förhållandevis ordnade former i Record Plant-studion i New York City. För första gången på flera år fanns inte Phil Spector vid hans sida och han hade också lämnat sitt sedan flera år fasta kompband, Elephant's Memory, bakom sig och anlitade nu en grupp ärrade amerikanska studiomusiker. Just de killarna hade precis kompat Yoko Ono på hennes album ”Feeling the space” vars inspelningar Lennon bara tillfälligt gästat med sin gitarr (under pseudonymen John O'Cean...) på två låtar. Men han gillade gruppen av musiker som han tyckte skulle passa in på det nya låtmaterialet.
   Den redan hårt anlitade trummisen Jim Keltner hade spelat på Lennons alla tre soloalbum medan de övriga tillhörde studiomaffian utan större kändisfaktor. Men ett namn i samlingen, gitarristen David Spinozza, hade två år innan spelat på Paul and Linda McCartney-albumet ”Ram”, en märklig tillfällighet.
   Nåväl, med tanke på att John Lennon själv den här gången satt i producentstolen låter det mycket bra om ”Mind games”-produktionen, möjligen ekar soundet 70-tal och är inte lika tidlöst som exempelvis ”Imagine”. Men fullt godkänt i jämförelse med Spectors tidigare jobb.
   Just då, hösten 1973, kanske inte Lennon själv var så nöjd med ”Mind games” för bara två månader innan release i slutet på november började han spela in ett nytt album som skulle resultera i ”Walls and bridges”.
   På ”Mind games” finns inte de där typiska politiskt slagkraftiga Lennon-texterna men på min största favoritlåt ”Bring on the lucie (freeda peeple)”, kan jag tyda en liten politisk kommentar som är lika slagkraftig som ”Give peace a chance” eller ”Power to the people”.
   Den storartade titellåten inleder annars albumet perfekt. Så perfekt att den också släpptes som albumets singellåt på samma dag. Annars innehåller albumet den variation på låtar, både sött och salt, som jag gärna föredrar när jag lyssnar på hela album.
   På den tuffa sidan är de ganska skramliga låtarna ”Tight A$” och ”Meat city”. Däremellan finns många fina mer lågmälda och välskrivna Lennon-sånger som exempelvis ”Aisumasen (I'm sorry)” (en liten kommentar till Yoko), ”Out the blue” och ”One day (at a time)”.
   ”Låten” som avslutar ”Mind games” förstasida, ”Nutopian international anthem”, är kanske i sammanhanget lite väl lågmäld. Den är nämligen tre sekunder lång av total tystnad...

/ Håkan

Svartvitt och exklusivt med ”Skuggan”

Postad: 2023-10-06 14:30
Kategori: Blogg






Foto: Olle Unenge

FOTOUTSTÄLLNING
Ikoner
Larsåke ”Skuggan” Thuresson
Örebro Slott, 7 oktober 2023-4 februari 2024


DET HÄNDER ATT JAG GÅR på eleganta utställningar, nästan alltid med musikrelaterade fotografier som tema. Jag har besökt och tidigare skrivit om utställningar med fotografer som Patti Boyd, Mick Rock och, inte minst, min gamle fotograferande vän Anders Erkman (1958-2020). Och i torsdags var det dags igen när Motala-fotografen Larsåke Thuresson hade vernissage på sin utsällning Ikoner som kommer att visas fram till 4 februari nästa år.
   Det var snittar, förfriskningar och mycket folk i utställningslokalerna på Örebro Slott där Thuresson hade hängt upp 200 av sina drygt 70 000 samlade fotografier från musikvärlden under främst 60- och 70-talet. Uteslutande svartvita bilder som förvandlade fotoögonblicken till historia och ren konst. Utställningen har premiär imorgon 7 oktober.
   Thuresson jobbade som frilansfotograf under en tid när det var enklare att komma artister och kändisar nära och privat och det finns i utställningen många exempel på det: En sprallig Bob Dylan 1966, The Beatles stiger ut från flygplanet och möts av ett hav av fans på Arlandas landningsbana, Ted Gärdestad i inspelningsstudion, Simon & Garfunkel på tågstationen i Mariefred och de första exklusiva bilderna på (en rökande) Agnetha Fältskog tillsammans med Björn Ulvaeus i deras hem. Allt privat och massmedialt väldigt unikt.
   På vernissagen fick Thuresson berätta om omständigheterna kring många bilder och sin egen historia. Musikjournalisten Håkan Lahger höll i samtalet med Thuresson och förklarade hur världsunika fotografierna är i både kvalité och exklusivitet. Han framhöll att det förr var så mycket enklare att komma artister nära och tog några exempel när Thuresson var med när tullen granskade The Whos bagage på flygplatsen och när han följde med Cher på shoppingrunda.
   Och på den tiden handlade det uteslutande om fysiska filmrullar och framkallning i mörkrum.

/ Håkan

Covers: Edgar Winter

Postad: 2023-10-06 07:51
Kategori: Cover-skivor

EDGAR WINTER: Brother Johnny (Quarto Valley, 2022)

EDGAR WINTER HAR, TILLSAMMANS med många musikaliska vänner, gjort en hyllningsskiva till sin bror Johnny som 70 år gammal avled sommaren 2014. Jag kunde givetvis ha placerat skivan i min tribute-kategori men Johnny var ingen stor och flitig låtskrivare så precis som på hans egna skivor förekommer det en massa covers och inte så många originallåtar. Och då tycker jag ”Brother Johnny”-skivan passar bättre under coverkonceptet.
   Som ung popfantast på 60-talet befann jag mig långt från bluesrock och dess släktingar blues och traditionell rock and roll i vars spår Johnny Winter härjade med sin gitarr och röst. Jag fick en doft från den musikaliska världen genom några mer bluesintresserade kompisar och fascinerades faktiskt av skivorna med Johnny Winter när Rick Derringer gjorde entré och påverkade sound och låtmaterial. Och jag tyckte att det var fräckt när Johnny kallade sitt kompband för And, Johnny Winter And.
   Nästan ungefär samtidigt kom Johnnys två år yngre bror Edgar Winter in i mitt lyssnande liv och där gjorde Derringer också en insats. Men så mycket mer blev det inte med intresset av bröderna Winter förrän 1974 när Johnnys album ”John Dawson Winter III” släpptes ty skivan innehåller den först publicerade versionen av John Lennons låt ”Rock & roll people”. Just den låten finns inte med på det här albumet men 17 andra låtar hämtade från Johnny Winters diskografi fast i flera fall är det kända covers från andra artisters karriärer.
   ”Brother Johnny” är en hårt gitarrkoncentrerad skiva med en rad tunga gästartister som Joe Bonamassa, Warren Haynes, Robben Ford, Kenny Wayne Shepherd, Keb' Mo', Billy Gibbons, Derek Trucks, Joe Walsh, Steve Lukather och Doyle Bramhall III. Men också andra stjärnor som Ringo Starr, Michael McDonald, Taylor Hawkins (Foo Fighters) och Bobby Rush. Och givetvis också broder Edgar som sjunger och spelar på flera låtar.
   Gitarrsoundet är stort och framträdande på hela skivan men jag blir inte så imponerad av ännu några versioner av ”Johnny B Goode”, ”Jumpin' Jack Flash” och ”Highway 61 revisited”. Då blir jag mer imponerad av Edgars 20 sidor långa kärleksfulla text om sin bror i cd-häftet.


1. Mean Town Blues (Johnny Winter)
1969. Från albumet "The progressive blues experiment" med Johnny Winter.
2. Still Alive And Well (Rick Derringer)
1972. Från albumet "Roadwork" med Edgar Winter's White Trash.
3. Lone Star Blues (Edgar Winter)
Original.
4. I’m Yours And I’m Hers (Johnny Winter)
1969. Från albumet "Johnny Winter" med låtskrivaren.
5. Johnny B. Goode (Chuck Berry)
Singel med låtskrivaren.
6. Stranger (Johnny Winter)
1974. Från albumet "John Dawson Winter III" med Johnny Winter.
7. Highway 61 Revisited (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Highway 61 revisited" med låtskivaren.
8. Rock ‘n’ Roll Hoochie Koo (Rick Derringer)
1970. Från albumet "Johnny Winter And" med Johnny Winter And.
9. When You Got A Good Friend (Robert Johnson)
1936/1961. Inspelad/Utgiven på albumet "King of the delta blues singers" med låtskrivaren,.
10. Jumpin’ Jack Flash (Mick Jagger/Keith Richjard)
1968. Singel med The Rolling Stones.
11. Guess I’ll Go Away (Johnny Winter)
1970. Från albumet "Johnny Winter And" med Johnny Winter And.
12. Drown In My Own Tears (Henry Glover)
1952. Singel med Sonny Thompson.
13. Self Destructive Blues (Johnny Winter)
1974. Från albumet "John Dawson Winter III" med Johnny Winter.
14. Memory Pain (Percy Mayfield)
1964. B-sida på singel ("You don't exist no more") med låtskrivaren.
15. Stormy Monday Blues (Aaron Walker)
1947. "Call It Stormy Monday But Tuesday Is Just As Bad", b-sida på singel ("I Know Your Wig Is Gone") med T-Bone Walker.
16. Got My Mojo Workin’ (Preston Foster)
1957. Singel med Muddy Waters.
17. End of The Line (Edgar Winter)
Original.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-10-04 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanTOM PETTY & BOB DYLAN 1987.

/ Håkan

September 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-10-02 12:19
Kategori: Blogg


Gruppen Waldemaar live. Årets levande höjdpunkt på Live at Heart i Örebro.

SEPTEMBER, FÖRSTA HÖSTMÅNADEN, BLEV främst skivmässigt en strålande start på ett upplopp som slutar med december, julrusch och årsbästalistor. Hela månaden på Håkans Pop fylldes med de regelbundna kategorierna 1973/74-listan, coverskivor och Anders Erkman-bilder.
   Efter några intensiva konsertkvällar runt månadsskiftet augusti/september i samband med Live at Heart blev resten av månaden för min del fri från konsertbesök. Vill ni läsare återvända till mina festival-skriverier finns de samlade under rubriken ”Live at Heart” vars länk ni hittar i spalten till höger på sidan.
   Bland alla existerande coverskivor lyssnade jag under september på skivor med Susanna Hoffs, Jeff Larson, Son Volt, duon Bobbie Nelson/Amanda Shires och under sista veckan skrev jag om en tributskiva tillägnad Marc Bolan.
   I den ”spännande” rangordnade listan på mina albumfavoriter från 1973/74 skrev jag under månaden om skivor med Ozark Mountain Daredevils, Bryan Ferry, ELO och Roxy Music på platserna 35-38.
   Skrev också en lång och känsloladdad text om musikern och artisten Gary Wright som gick bort i början på september.
   Ännu ett sammandrag av sex olika sammanträden i TisdagsAkademien publicerades under september.

PÅ NYA SKIVOR-OMRÅDET FÖRSTOD jag under september att den för skivbranschen så viktiga julmarknaden närmade sig. Jag har lyssnat på en mängd nysläppta album av vilka några (Brent Cobb, Old Crow Medicine Show, Jobi Riccio, Charlie Crockett, Lydia Loveless, Margo Cilker, Darin (ja, faktiskt!) och The National) aldrig nådde den kvalitetsnivå som ”tvingade mig” att skriva en recension.
   Däremot blev september årets överlägset bästa skivmånad med åtskilliga riktigt bra album som är starka nog att så småningom hamna på årsbästalistan. Konkurrensen om Månadens Bästa Album-priset var knivskarp!
   2021 gjorde det trevliga engelska popbandet THE CORAL ett trevligt album, en dubbel dessutom, som när året skivmässigt skulle sammanfattas hamnade på min årsbästalista så jag hade vissa förhoppningar när jag började lyssna på nya ”Sea of mirrors”. Albumet har några toppar, ”Cycles of the seasons” och ”That's where she belongs”, men helheten är lite ojämn. Några korta instrumentala låtar splittrar albumet. Synd, för jag gillar bandets ingredienser med stråkar och akustiska gitarrer.
   Den svenska duon SAFARI SEASON har gjort ett anmärkningsvärt bra och underbart varierat album, ”Forevermoor”. Sångaren Lars Ryen och producenten Anders Lindgren spelar en massa olika instrument, och har fått hjälp av ytterligare några musiker, som har resulterat i en skiva som kryllar av fantasi och många starka originallåtar.
   Pop är nog det simpla samlingsnamnet på duons sound men ingredienserna är många, akustiska gitarrer, stämsång, stråkar, framträdande piano, en sordinerad trumpet och melodier på gränsen till powerpop, och variationen är mycket positiv. Många starka låtar och jag har fastnat för ”Peaceful”, där Magnus Bergs smakfulla trumpet briljerar, som allra bäst.
   BUDDY & JULIE MILLER, ännu en duo som har gjort ett imponerande album, ”In the throes”. Det gifta paret, en fantastisk gitarrist och en ypperlig låtskrivare, kan konsten att variera sitt uttryck på ett alldeles underbart sätt. Var och en på sång och ibland tillsammans. Lugna mjuka ytterst finstämda ballader mellan de hårdsvängiga låtarna gör albumet till en som helhet varierad underhållning. Paret gör inte skivor så ofta tillsammans men jag välkomnar de båda tillbaka på min årsbästalista, 2001 var förra gången.
   Efter första låten, den oerhört elektriskt rockiga ”Losing my sense of taste”, på PRETENDERS nya album ”Relentless” tror jag att Chrissie Hynde & Co släppt loss alla spärrar i vilda våldsamma arrangemang Ett recept som delvis gav förra albumet ”Hate for sale” förstaplatsen på min årsbästalista 2020. Gitarristen James Walbourne har sedan 2008 varit Hyndes högra hand och tillsammans skriver de nu allt låtmaterial och Walbourne leder det tillfälliga kompbandet mot nya höjdpunkter.
   ”Relentless” blir till slut ett sedvanligt varierat rockalbum för här finns vid sidan av de rockiga utbrotten flera lugnare sekvenser där Chrissie sjunger vackrare än kanske någonsin. Som också gör att hela albumet växer i sin helhet. ”The copa” (med twanggitarr) och ”Look away” är fina pärlor men allra bäst är ”Your house is on fire”, med ”spruckna” trummor. Men kanske är pianoballaden ”I think about you daily” lite för snäll och inställsam?
   Det finns inga gränser för vad JESPER LINDELL kan åstadkomma både på scen och skiva. Tillsammans med sitt band växer han för varje konsert och framtiden på skiva ser ljus ut. Innan höstens samarbete med Magnus Carlson på skiva och turné kommer en fem låtar liten ep-inspirerad och lätt avskalad historia med lite färre bandmedlemmar och gästviolinisten Scarlet Rivera.
   ELLEN SUNDBERG har under senare år gjort sig känd genom att sjunga texter av Kjell Höglund och tonsätta Bodil Malmstens dikter men först nu ”debuterar” hon med helt egna svenska texter på albumet ”Vita gäss”. Det låter så självklart och helt naturligt när hon tar sina ord i munnen till komp av bandet Malmfältens Rockklubb. Efter turnerande i hela Sverige och USA har hon ändå kvar sin jämtländska och lite karga charm när hon smeker fram sin poesi som stundtals är självbiografisk och väldigt personlig.
   Det kan mycket väl vara så att WILCO med nya albumet ”Cousin” har gjort sin bästa skiva sedan 1999. Jag har vid upprepade tillfällen genom åren klagat på Jeff Tweedy, bandets huvudman, och hans irrationella ambitioner att ta oväntade och negativa vägar med sin musik. Lovande öppningar på album har alltför ofta spårat ur. Men på nya albumet håller både kreativitet och kvalitén en hög och jämn nivå. Efter nio mycket underhållande spår lyckas Tweedy avsluta albumet med en exklusiv kanonlåt, den galopperande ”Meant to be”.
   Det var också länge sedan jag noterade ett GRAHAM PARKER-album av jämn och intressant kvalitetsnivå men nya ”Last chance to learn the twist” är till både innehåll och sound en anmärkningsvärd skiva. Tillsammans med det nya kompbandet THE GOLDTOPS, där både Geraint Watkins och Martin Belmont ingår, har Parker gjort ett genuint engelskt album som doftar både nostalgi och nu. Det ofta förekommande blåset ekar tidig soulmässig Parker men som låtskrivare låter han mer inspirerad än på länge.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:Det är hela 19 år sedan jag senast placerade ett LARS WINNERBÄCK-album på min årsbästalista. I takt med sin allt ökande popularitet har han länge gjort bra men inte exklusivt fantastiska skivor men nu, nådens år 2023, tycker jag mig ha upptäckt ett album som står ut, ”Neutronstjärnan”, har en spännande inramning med en högintressant produktion som resultat.
   Att Jocke Berg har producerat albumet (tillsammans med Kent-musikern Martin Sköld) betyder nya förutsättningar och bokstavligen nya klanger som gör att mitt sedan många år lite trötta Winnerbäck-intresse får en nystart av stora mått. Jag är ju ett fan av Jocke Berg, hans eget album ”Jag fortsätter glömma” var enligt mig förra årets allra bästa skiva, och här har han färgat produktion och arrangemang och därmed också låtmaterialet med sina innovativa tankar. Och det har Lars Winnerbäcks kreativitet mått mycket bra av.
   Men det är inte utan invändningar som jag tar ”Neutronstjärnan” till mitt hjärta. Stundtals låter det mer Jocke Berg än Winnerbäck om soundet och ännu oftare hör jag rent kommersiella inslag som kanske aldrig tidigare på ett Winnerbäck-album. De eleganta klaviaturklangerna ger Winnerbäcks låtar en tydlig profil här och de ofta förekommande elektroniska trummorna är väl tydligt up-to-date i dagens moderna popvärld och det är väl inte riktigt min kopp te. Men tillsammans med den övervägande kvalitén på Winnerbäcks låtar och en uppseendeväckande närhet i sångtekniken blir ”Neutronstjärnan” som helhet ett väldigt bra album.
   Jocke Bergs produktion har inte bara resulterat i ett nytt sound utan även lyft låtskrivandet till en ny nivå. Vi fick ju en försmak på låtarna ”Nåt som verkligen är bra”, där Berg gör ett viktigt besök, och ”Är det nåt jag ska ta med”, som kanske är lite för kommersiell för min smak, men det finns fler klara höjdpunkter på albumet. ”Vad gör det om hundra år” och avslutningslåten ”Vår tid” (som Berg vässat med sin sång) är bara två exempel. Och det finns fler. Som gör att jag direkt efter första lyssning av ”Neutronstjärnan” vill lyssna igen. Det tror jag inte har hänt en Winnerbäck-skiva sedan albumet ”Singel” (2001).

/ Håkan

Best of 1973/74: #34. "Don´t shoot me I´m only the piano player”

Postad: 2023-10-02 07:58
Kategori: Best of 1973/1974



ELTON JOHN: "Don't shoot me I'm only the piano player (DJM, 1974)

I MINA ÖRON ÄR ELTON JOHNS TIDIGARE ALBUM ”Tumbleweed connection” (1970), ”Madman across the water” (1971) och ”Honky Château” (1972) sammantaget bättre album än ”Don't shoot me...”. Elton upplevde överhuvudtaget några fantastiska år som albumartist mellan 1970 och 1976. Produktiva framgångsrika år som resulterade i massor med oförglömlig musik.
   Precis som förra veckans representant på min lista över de bästa albumen 1973/74, Roxy Music, var Elton John en kreativt hyperaktiv artist under de här två åren och släppte på endast 17 månader(!) tre(!) nyproducerade album. Det finns anledning att återkomma till fler starka Elton John-album på min 1973/74-lista.
   Det känns som Elton Johns karriär är enbart fylld av succéer men starten var kommersiellt tveklöst seg och utdragen. Det tog exempelvis genombrottssingeln ”Your song” ett år att slå igenom, från albumet ”Elton John” som släpptes våren 1970 innan singeln tog sig in på den engelska hitlistan i februari 1971. Då hade redan Eltons nästa album, ”Tumbleweed connection” kommit ut med den extremt produktive artisten.
   Men nu är vi alltså i januari 1973 när ”Don't shoot me I'm only the piano player” släpps men egentligen börjar historien om albumet redan i juni 1972 när skivan spelas in på blott tio(!) dagar i den franska studion Château d'Hérouville i Hérouville-en-Vexin. Elton hade anlitat den populära studion redan på albumet innan, ”Honky Château” (som var ett smeknamn på studion). Både Gong, Pink Floyd, Joan Armatrading, Cat Stevens och T. Rex hade hunnit besöka studion innan Elton med sitt entourage spelade in nästa album.
   Lite märkligt är att studionamnet som officiellt nämns på Eltons båda album är Strawberry Studios...
   Den kommersiella uppmärksamheten för ”Don't shoot me I'm only the piano player” inleddes redan hösten 1972 när singeln ”Crocodile rock” släpptes och så småningom nådde förstaplatsen i USA. Låten var så långt Elton Johns största hit men ekade välbekant 50-talsrock med kopplingar till både ”Rock around the clock” och falsetten i ”Speedy Gonzales”. Inte så originellt kanske men Eltons succé var given.
   Det huvudsakliga kompet på ”Don't shoot me I'm only the piano player” var bas/trum-teamet Dee Murray och Nigel Olsson som även uppträdde med Elton på konsert under den här tiden. Den skotske gitarristen Davey Johnstone gjorde entré i Eltons musikaliska värld 1971 och var 1973 en fast medlem i Eltons komp. På det här albumet spelar Davey, som hade folkmusikaliska rötter, även banjo, mandolin och akustisk gitarr vid sidan av elektrisk gitarr.
   Kompet på Eltons album är ganska tajt och småskaligt men det finns även plats för Paul Buckmasters stråkarrangemang på två låtar. Och blåsarrangemanget på tre låtar, som spelas av fyra fransmän, visade upp utveckling för Elton Johns sound.
   Förutom singellåtarna ”Crocodile rock” och ”Daniel” tycker jag dramatiska ”Have mercy on the criminal” och den lite lugnare ”High-flying bird” är albumets mest framträdande låtar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (521)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (171)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Oktober 2023 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.