Blogginlägg från 2022-09-16
ÖREBRO LIVE #65: Magnus Lindberg 2002
SOM JAG REDAN TIDIGARE AVSLÖJAT I MIN SERIE om bästa favoritkonserter i Örebro återfinns namnet Magnus Lindberg vid olika tillfällen på ett flertal placeringar. 2002 hade Magnus inte uppträtt i Örebro på nio år. Det kommersiellt framgångsrika projektet Grymlings kom emellan och efter den succén tog det några år innan Magnus började producera egna skivor och turnera med eget band.
Andra Grymlings-albumet släpptes 1992 och inte förrän 1999 kom nästa album i eget namn, ”Ljus i natten”, en genomgående rockigare och Billy Bremner-producerad platta. Den följdes upp året efter med ”Tur och retur”, ett album med både gamla men nyinspelade låtar plus helt nyskrivet låtmaterial.
2002 fanns ingen nyproducerad skiva med Magnus Lindberg ute men han kunde under konserten presentera ett par smakprov (”Jag måste ge mig av” och ”Hej hallå”) från den kommande skivan ”På bergets topp” (2004) plus några låtar ur Grymlings repertoar tillsammans med ofrånkomliga egna klassiker.
Under det här året turnerade Magnus med trion Stockholm Cowboys som förutom gitarristen Frank Liestam innehöll Werner Theunissen, bas, och Benna Sörman, trummor. Musiker som också har spelat med Magnus Uggla och Pugh Rogefeldt.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/9 2002.
MAGNUS LINDBERG & STOCKHOLM COWBOYS
Frimis, Örebro 30/8 2002
IBLAND KAN RÄTT MAN PÅ FEL PLATS också vara en poäng. När Magnus Lindberg återvände till Örebro, den här gången på Frimis minimala scen, efter nio års bortovaro var det som hjälte för några få och ett otrevlig avbrott i discodansen för så många fler.
Det är såna förutsättningar som kan förinta eventuell spellust och inspiration. Men inte för Magnus som med sin obändiga tro på sig själv, sina texter och traditionellt skurna rockmusik sent i fredagskväll ville ge ungefär 150 procent av allt till sin publik.
Han stod på knä, knöt näven i övertygande gester och han sjöng ”Jag kan gå ända till Kina” och verkade för stunden mena varje ord som lämnade hans läppar.
Bakom sig hade han ett hårdsvängande Stockholm Cowboys som nästan utan musikaliska krusiduller var en perfekt ryggrad i det enkla sound som Magnus låtar ofta rör sig i. Med killar som tack och lov inte musikaliskt avslöjade mycket av sanningen bakom sina spektakulära Peter Jezewski-frisyrer.
När gitarristen Frank Liestam på en av extralåtarna, Tom Pettys ”Swingin’”, satte sig ned och la slidegitarren på knäna och framkallade det mesta magiska ljudet på den här sidan David Lindley var det bara en av kvällens många höjdpunkter.
Magnus Lindberg må uppträda som den nervige, rastlöse (”Jag måste ge mig av, jag måste stanna kvar” som han sjöng i en av de helt nya låtarna) och totalt utlämnande artisten men när han sjöng var det med oväntad pondus och rakryggad intensitet.
Och med den övertygelsen inombords, möjligen förpackad i ett nervdallrande och bräckligt skal, vågade han välja bort många av sina gamla klassiker och basera scenrepertoaren på förhållandevis färska låtar.
På bekostnad av en naturligt rytmisk låtordning med en fantastisk final så valde och vrakade Magnus lite på måfå, styrd av sina innersta känslor, och fick ihop ett set där varje beståndsdel ändå var en liten pärla.
När han tog ned tempot med ovannämnda ”Kina”-låt, följde upp den med ännu en ballad (den nya och lite bluesiga ”Jag måste ge mig”) och ytterligare en lugn låt (visserligen den fantastiska ”Jag har aldrig vart i Memphis”) så var det mer än de flesta hade tålamod till.
Men de rena höjdpunkterna var så många fler. Som de sex låtarna från hans senaste riktiga skiva, underbara ”Ljus i natten” som bara sålt i skandalösa sju tusen exemplar. Som ännu en ny låt, ”Hej hallå” som lät både som en hit och Neil Young. Som den avslutande ”Röda läppar” som för kvällen inte kom upp i normal standard men ändå är en historisk klenod.
Magnus Lindbergs låtar:
Sanningen
Aldrig mer igen
Tårar över city
Den risken finns
Jag kan gå ända till Kina
Jag måste ge mig av NY
Jag har aldrig vart i Memphis
Dom som aldrig ger upp
För oss
Hej hallå NY
Allt som jag kan ge dig
Röda läppar
Extralåtar
Swingin’ (Tom Petty)
När jag ser dig
/ Håkan
<< | September 2022 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...
Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...
Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...
Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...
Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...
Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...
Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...
Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...
Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...
Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...


Kommentarer till blogginlägget: