Blogginlägg från 2018-11-30

Naturligt samarbete och spontana infall

Foto: Anders Erkman
Foto: Carina Österling
RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE
Clarion Hotel, Örebro 29 november 2018
Konsertlängd: 20:05-21:03 och 21:36-22:17 (99 min)
Min plats: Stående i baren ca 4,5 meter från scenen.

OM ÄN TILLFÄLLIGT HAR DET STRÄVSAMMA PARET Olle Unenge och Richard Lindgren återförenats för några konserter. Sedan 2012 har de delat både scen och kompband och det var som alltid en fröjd att på torsdagskvällen ännu en gång få se det naturliga samspelet och få uppleva den kreativa lågan brinna starkt under några timmar. I grund och botten har de Bob Dylan som gemensam beröringspunkt men som låtskrivare har de lite olika sätt att förmedla sitt låtmaterial.
   Olle är vissångaren med verbal briljans i de svenska texterna och Richard har med den amerikanska singer/songwriter-traditionen i ryggen på senare år utvecklats åt det alltmer rockiga. Men ensamma på scen med sina akustiska gitarrer, plus Richards piano, blev konserten en ypperlig plattform för samarbete, god underhållning och spontana infall.
   Som låtlistan nedan tydligt visar var det, som konsertaffischen också var utformad, Richard och hans låtar som dominerade konserten men så har han ett överflöd av material att gräva ur, både gamla "säkra" hits och nya färska och ännu ej utgivna låtar. Med Richard vid mikrofonen fick Olle stort utrymme att läckert dekorera arrangemangen med sin gitarr som för kvällen hade ett kittlande vackert klingande sound.
   Det är två år sedan Richard senast gav ut en skiva, "Malmostoso", men under nästa år planeras det för hela tre nyproducerade album från Malmöprofilen. I februari kommer "Death & love" som följs av "Spanish incidents" två månader senare och "Grand jubilee" i oktober. Vi fick under torsdagskvällen tre mycket fina bidrag från Richards nya material, "Building a rainbow" vackert framförd på piano, "No more colours" med fint attackerande gitarrer från båda artisterna och "My little empire is in ruins". Låtar som lovar gott inför nästa år.
   Olles material kom kanske lite i skymundan, det var ju också hela konsertens upplägg, där gästen från Malmö skulle stå i centrum. Två fina exempel från Olles senaste album, "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack", fick sällskap av en överraskande cover som inledde hela konsertkvällen. Det var Olles svenska tolkning av Hoyt Axtons "Lightning bar blues" som egentligen inte hade fått någon titel men som jag gärna vill döpa till "En trivsam liten bar". Olle fick också utrymme att visa upp sin alldeles hyperskickliga finger picking-teknik i Davy Grahams helt instrumentala "Angie". Andlöst.
   Efter första avdelningens överraskningar blev det mer förväntat i andra med starkt framförda versioner av "Drunk on arrival" och "Back to Brno" och där båda artisternas förkärlek för Dylans repertoar kom till sin rätt på slutet. Richard överraskade med att sjunga "Tomorrow is a long time" utan att kombinera den, som han brukar, med den svenska texten "Bara om min älskade väntar". Sedan gick konsertens avslutning i Dylans färger med sedvanligt känsligt manér.
   Ikväll fortsätter Lindgren/Unenges konsertsväng med konsert på Hillstreet i Lindesberg. Richard har "hotat" med att spela ledmotivet från tv-serien Hill Street Blues. Vi får se hur det blir med den saken.

I en trivsam liten bar
Building a rainbow
No more colours
Åter i Marais
My little empire is in ruins
3-stjärnig Metaxa
Five pints and a wink from Gwendolyn
Sundown on a lemon tree
Dunce's cap
Make me a pallet on the floor

Paus

From Camden Town to Bleecker Street
Drunk on arrival
Angie
Back to Brno
Tomorrow is a long time
Goodbye Rosie
Don't think twice it's alright

Extra
You're gonna make me lonesome

/ Håkan

I min skivhylla: Traveling Wilburys

TRAVELING WILBURYS: Volume One (Wilbury Records 925 796-1)

Release: 17 oktober 1988
Placering i skivhyllan: Specialhylla 1. Mellan Wilburys maxisinglar "Handle of care" (1988) och ”End of the line” (1989).

DET VAR NATURLIGTVIS EN DRÖM, en nästan omöjlig dröm, att min Beatles-favorit George Harrison plötsligt skulle befinna sig i en ny grupp i slutet på 80-talet. Och att han tillsammans med fyra likasinnade mycket kända ikoner började tillverka musik som var både fantastiskt spontan, anspråkslöst charmig och dessutom av bara farten kommersiell och otroligt underhållande. När jag idag lyssnar på den drygt 30 år gamla skivan blir jag bara bekymmerslöst glad men också överraskad och snopen att det 1988 var möjligt att producera så spontan och avslappnad musik när fem så kända ansikten möttes i en studio.
   Det allra mest sensationella i sammanhanget var ju möjligheten att samla fem så starka soloartister i samma studio utan att stelbenta advokater, trångsynta managers, skivbolagsdirektörer och annat inflytelserikt folk ovanför allas huvuden lade krokben för ett fruktbart samarbete.
   Det här unika samarbetet har sin naturliga förklaring i bakgrunden. Vad jag kan räkna ut idag var det nog det mycket lyckosamma samarbetet mellan artisten George Harrison och producenten Jeff Lynne, som resulterade i "Cloud nine"-albumet (1987), som grundlade Traveling Wilburys-konceptet.
   Det var ju Harrisons riktigt stora comeback i strålkastarljuset. Han var ju sedan många år tillbaka vän med Bob Dylan som året innan hade turnerat med Tom Petty och hans grupp Heartbreakers. Och femte hjulet under Wilburys-vagnen var rutinerade sångaren Roy Orbison som 1988 var en ganska bortglömd legendar men som året innan ändå hade tagit några steg mot en storstilad comeback när han blev invald i Hall Of Fame i januari 1987.
   Producenten T Bone Burnett tog då initiativet att tillsammans med Orbison spela in alla hans gamla hits på nytt med fräscha arrangemang och färgstarka studiomusiker. Inspelningarna resulterade i en alternativ greatest hits-skiva, "In dreams", och i samband med releasen hösten 1987 spelades tv-showen "Black and white"- in där ett fantastiskt stjärnstarkt gäng med bland annat Bruce Springsteen Bono, Tom Waits, Jackson Browne och Elvis Costello mötte upp.
   Roy Orbison hade långt tillbaka i tiden (maj/juni 1963) genomfört en konsertturné i England med Beatles. Men den naturliga kopplingen just här var att Lynne precis hade inlett arbetet med att producera Orbisons stora comebackalbum "Mystery girl".
   Där fanns plötsligt de naturliga kopplingarna mellan fem olika artister men det var ändå tillfälligheter som gjorde att de strålade samman på samma plats samtidigt i april 1988. Fortfarande levde Harrison på framgångarna med "Cloud nine" och tillsammans med Lynne hade han planer på att spela in en unik singel-b-sida för en kommande singel från albumet. Det rapporteras ofta, och jag har själv citerat historien här, vara till ”When we was fab”-singeln men den hade redan släppts i januari 1988. Målet var nog nästa singel från albumet, "This is love", men resultatet där i studion med fem stjärnor närvarande tyckte skivbolaget blev bättre än en simpel singel-b-sida.

I PROJEKTET ATT SPELA IN SINGEL-B-SIDAN, som alltså resulterade i att en ny grupp föddes, var Harrison, Lynne och Orbison den första kärngruppen, inspelningen planerades att göras i Bob Dylans hemmastudio men Harrisons gitarr befann sig hemma hos Tom Petty. Tillfälligheter som bildade en kvintett.
   För att göra det både spännande, överraskande och lite hemligt uppträdde de fem stjärnorna under komiska pseudonymer som påhittade bröder: Nelson Wilbury (Harrison) , Otis Wilbury (Lynne), Lefty Wilbury (Orbison), Charlie T Jnr (Petty), och Lucky Wilbury (Dylan). Harrisons sinne för humor bottnar ofta i Monty Python-relaterade historier och Michael Palin återfinns mycket riktigt i tack-listan på skivomslaget.
   Låtskrivandet var demokratiskt men inget går att utläsas via låtskrivarnamnen ty alla låtar har givits en anonym Traveling Wilburys-credit men med lite fantasi och goda öron går det att härleda varje låt till respektive medlem. "Handle with care" och några låtar till ("Dirty world" och "End of the line) är ett typiskt samarbete mellan alla både som låtskrivare och sångare vid mikrofonerna där minst fyra eller fem av gruppmedlemmarna gör sig till känna.
   Skivmässigt var Bob Dylan 1988 inne i en sviktande period men på sina uppenbara bidrag här, "Congratulations" och "Tweeter and the monkey man", är han i samma form som i fornstora dagar.
   "Not alone any more" innehåller allt som vi minns av Roy Orbisons vemodigt sorgsna utstrålning. Han sjunger med sedvanlig dramatik och passion i rösten och med den smärtfria och spontana produktionen i ryggen är det omöjligt att misslyckas.
   Jeff Lynne hade länge fascinerats av gammal rock'n'roll, jämför exempelvis ELO:s "Hold tight", och får här utrymme att göra den rockabilly-osande låten "Rattled".
   Det är väl egentligen bara Tom Petty som hamnade lite i kläm mellan åldermännen i sällskapet. Men "Volyme one" är ändå, med glimten i ögat, genomgående "mogen, mänsklig och mästerlig popmusik" som jag inte kunde undvika att skriva i min recension i Nerikes Allehanda 1 november 1988.
   Mindre än två månader efter release avled Roy Orbison på grund av hjärtattack och den sorgliga händelsen är ju jämförbar med John Lennon-tragedin 1980 när han precis planerade stor comeback och blev mördad. Traveling Wilburys var ju på samma sätt Orbisons stora chans till stor comeback som han aldrig fick uppleva själv.
   Samarbetet mellan Harrison, Lynne, Orbison, Dylan och Petty avslutades inte i och med första Traveling Wilburys-skivan. Nästan alla finns med på Orbisons "Mystery girl"-album, Harrison spelar på Pettys ”Full moon fever” (1989) som Lynne producerade, Harrison medverkar också på Lynnes soloalbum "Armchair theatre" (1990) och på Dylans "Under the red sky" (1990). Och Traveling Wilburys-samarbetet fortsatte 1990, då som kvartett, med andra albumet "Volume three" (titeln är ett Python-relaterat Harrison-skämt) som kanske inte riktigt når upp i "Volume one"-kvalitén.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.