Blogginlägg från 2009-09-20

”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”

Från och med nu kommer jag att på den här sidan även publicera mina konventionella längre skivrecensioner, de jag regelbundet skriver och har skrivit åt Nerikes Allehanda. Jag har uppdaterat och lagt in recensioner av Lars Winnerbäck-skivor flera år tillbaka, här finns både 1997, 2003 och 2007 representerat, men arkivet är än så länge långtifrån heltäckande. Se under kategorin ”Skiv-recensioner” eller använd sökfunktionen i rutan till höger.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/9 2009.

LARS WINNERBÄCK
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
(Sonet/Universal)

Titeln på Lars Winnerbäcks skiva, en av de mest navelskådande skapelser som svensk pophistoria har upplevt, ska ge en bild av osäkerhet, oro och motsatsen till målmedvetenhet. För att därmed understryka den mediala profilen av Winnerbäck som en orolig konstnärssjäl i en nervig kropp.
   Men jag tror, och är ganska säker på det, att han har haft en spikrak övertygelse hur hans karriär ska fortsätta i och med den här skivan. Det räcker att läsa platserna på höstens långa turné, i stora sporthallar, jättelika arenor och ishallar, för att förstå att Winnerbäcks pop numera stavas arenarock.
   Ola Gustafsson, gitarristen som nu också agerar producent tillsammans med Winnerbäck, fläskar på som aldrig förr. Jag har tidigare uppskattat honom som de små detaljernas mästare, bilden när hans extremt tatuerade armar smekte en banjo eller en mandolin medan det lät gudomligt vackert sitter etsad i minnet, men nu är det elgitarrer i många lager med en elektriskt muskulös volym som följd.
   Inget fel med en rockplatta, Winnerbäck spelar ”lite, lite nylongitarr” står det i cd-häftet, men med volym, starka ljud och vilda riff kommer opersonligheten tveklöst krypande. När skivan dessutom inledningsvis ekar väldigt mycket Kent, texten till ”Järnvägsspår” illustreras i cd-häftet av ett ödsligt naturfotografi som hämtat från en Kent-video, och när nästa låt har en viss likhet med Ulf Lundell 1985 har den här skivan problem att sätta originella avtryck efter sig.
   Nu är ju Winnerbäck ändå Winnerbäck och inte Jocke Berg, som mystiskt nog figurerar i den halvlånga tacklistan, så visst ekar det också bekant till och från på skivan. Återanvända typiska Winnerbäck-fraser, klanger från förr och en sångteknik vi känner igen på många låtar.
   Skivan är ännu en gång inspelad på Irland, ungefär mittemellan Dublin och Galway, men resultatet är långtifrån lika charmigt och folkrockigt som vid förra försöket fast bandet är så gott som identiskt med ”Daugava”-manskapet med fioler och en gästande cellist som marginellt spetsar de annars övervägande hårda arrangemangen.
   Men det är inte de sistnämnda instrumenten som dominerar ljudbilden. Det är Gustafssons, Winnerbäcks och Johan Perssons elgitarrer, Anders Hernestams tunga trummor och de otäckt kommersiella syntslingorna som rymt från någon avlägsen Melody Club- eller Sounds-produktion.
   Singeln ”Jag får liksom ingen ordning” är outhärdligt hitinriktad men i några av de lugnare låtarna blixtrar det till. Stråkar (med ”A day in the life”-influenser) och ett pressat piano gör ”Jag fattar alltihop” till en tung härlig poplåt. Och den magnifika slutlåten ”Berätta hur du gör” kommer med all säkerhet att bli den där perfekta finalen på den kommande turnékonserten.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.