Blogginlägg från december, 2009

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Ideellt arbete. Finns det något annat? Den här sidan produceras helt oavlönat. I pengar, ja. Däremot får jag min motsvarighet till lön i feedback eller kommentarer och intressanta mejl.
   2009 har inte varit något undantag från den traditionen. Av kommentarerna, som kanske inte har kommit med samma intensitet som jag ibland har önskat, att döma så är de återkommande läsarna av sidan intresserade och har i antal ökat med över 20% under året. Vilket är ett godkännande för att jag skriver för folk som vill läsa detaljerat om skivor, konserter och udda ting i det vi lite slarvigt och svepande brukar kalla popbranschen. Eller som någon sa: ”Nördiga texter för nördiga människor”.
   Se upp med det även i fortsättningen och tänk på en sak: Ett mejl eller en kommentar är alltid välkommen.

Håkans Pop ber härmed om att få vältra sig i självberöm. Några spridda kommentarer/mejl som kommit in under året. Från Per Winquist till Per Gessle:

Från Per Wingqvist:
Hej Håkan och tack för dina sidor.

Från Lars-Åke Madelid:
Hallå Håkan!
Mycket snygg och bra hemsida du har!

Från Kurt Bünz:
Hej Håkan
Kul att man satt lite avtramp i dina konsertupplevelser...ha det gôtt.

Från John Bobin:
Hi Hakan
Many thanks for the review of NTOTR on your website. I am glad that you enjoyed the album. I read the review via an automatic GOOGLE translation so it was not 100% understandable as the English on the auto translations is sometimes a bit hit and miss!
Cheers

Från Magnus Lindquist:
Sprang på din sida när jag letade efter lite pub rock grejer. Mycket trevlig sida med många bra länkar och artiklar med mera. Uppskattade verkligen länkarna till Stiff sidorna då jag förr samlade på allt som hade med Stiff att göra.
Också kul att läsa listan över dina konserter genom åren. Jag har mina listade i en Excel fil som jag skickar över här. Hoppas du finner den intressant.
OK, ”keep up the great work” med sidan.

Från Christer Hjertquist, Ellös i Bohuslän:
Ramlade in på din fullmatade sida...
Vill bara säga att du gör ett grymt bra jobb... mycket rolig läsning för alla musikintresserade...

Från happy@blixtmail.se:
Du är en sannskyldig källa till kunskap, må jag säga!:)

Från Benny Holmberg Tungelsta:
Hallå !
Hittade precis din hemsida. Härligt med någon som bemödar sig att skriva om
kvalitativ pop och rock.

Från Håkan Askaner, Östersund:
Hej Håkan,
Ramlade över din sida för första gången idag. Intressant och ambitiöst och välskrivet.

Från Jörgen Johansson, Lidköping
Hej,
Hittade precis din sajt på nätet >> Interesting!

Från Magnus Josephson
Hej Håkan!
När jag växte upp i Örebro 72-84 var dina recensioner det man verkligen längtade efter som musikintresserad yngling. Tisdagarna i NA tror jag det var som gällde.
Därför är det jättekul att få se dina alster igen som samtidigt blir en viktig del i musikhistorien dels i Örebro dels i Sverige.
Kul att se att du håller på fortfarande!

Från C:
...än en gång, en bra och intressant sida det här!

Från Mats L:
Hej igen Håkan.
Brukar kolla din sida då o då. Kul läsning. Mycket vetande om min idol Wreckless Eric. Bra. Mycket fakta med kul och intressanta upplysningar om good old days.

Från Peter Lundmark:
Tack för en trevlig läsning under det gångna året, problemet med sidan är att man blir lite fattigare varje gång man läser sidan i och med att man bums måste inhandla ett antal skivor, men det kan det vara värt.
God Jul och Gott Nytt År.

Från Per Gessle:
Jag har förresten varit inne på din hemsida och läst ibland. Kul.

/ Håkan

Årets bästa skivor 2009

Det är ungefär samma frustration varje år när årsbästa-listorna ska sammanfattas. Och i år kändes konkurrensen lite svagare. Därmed inte sagt att samtliga skivor på listorna är väldigt bra. Allt är som sagt relativt. Årets bästa 2009, håll till godo:

Svenska
1. ELIN RUTH SIGVARDSSON: Cookatoo friends
2. TOM MALMQUIST: Smoke and dial (art by accident)
3. A CAMP: Colonia
4. NISSE HELLBERG: En modern man
5. KENT: Röd
6. CAJ KARLSSON: Tillsammans med mig
7. OLLE LJUNGSTRÖM: Sju
8. PERSSONS PACK: Öster om Heden
9. FLORENCE VALENTIN: Spring Ricco
10. MIKAEL WIEHE: Sånger från en skilsmässa

Utländska
1. PRETENDERS: Break up the concrete
2. BUDDY & JULIE MILLER: Written in chalk
3. NORAH JONES: The fall
4. STEVE EARLE: Townes
5. MARTIN BELMONT: The guest list
6. ELVIS PERKINS: In Dearland
7. SON VOLT: American central dust
8. MAGNOLIA ELECTRIC CO: Josephine
9. PETE YORN & SCARLETT JOHANSSON: Break up
10. LEVON HELM: Electric dirt

/ Håkan

Vic Chesnutt (1964-2009)

Rockvärlden har förlorat en personlig låtskrivare, en stor profil men en allmänt sett inte så berömd rockartist. Jag upptäckte Vic Chesnutt 1996. Inte via tribute-albumet ”Sweet Relief II: Gravity of the Situation” där artister som REM, Sparklehorse och Victoria Williams tolkade Chesnutt-låtar utan genom hans album ”About to choke” som kom samma år.
   Men det var först en bit in på 00-talet som Chesnutts skivor började närma sig mitt hjärta på allvar. Och ”Silver lake” från 2003 framstår i mina öron som hans definitiva höjdpunkt. En lågmäld pärla som jag placerade på en 6:e-plats bland det årets bästa utländska album.
   Jag skrev bland annat så här i min recension av ”Silver Lake”: Utan att tumma på sin personlighet och utan att snegla på något kommersiellt så har den rullstolsburne amerikanen tyglat sina mest experimentella sidor utan att förlora den tidigare så unika originaliteten. Men han har inte bråttom, många låtar är långa och går i styrfart men en levande och ofta lågmäld produktion naglar fast lyssnaren.
   Vic Chesnutt dog på juldagen efter att ha befunnit sig i koma efter en överdos av muskelavslappnande medel.

/ Håkan

"Snön den faller vit"

Ett sista jultips innan tomten kommer.
   "Snön den faller vit" från Magnus Lindbergs spelning på Big Ben i Stockholm 25 november.
   Och jag vill härmed önska God Jul till alla läsare och alla andra. Ingen nämnd men absolut ingen glömd!



/ Håkan

James Taylor överraskade hos Costello

Det var förmodligen fiaskot på Klimatkonferensen i Köpenhamn som gjorde att Svt retirerade och till slut bestämde sig för att visa den ursprungliga tv-tablån i lördags. Vilket betydde att det omdiskuterade (i alla fall på den här sidan…) programmet i Elvis Costello-serien ”Spectacle; Elvis Costello with…” plötsligt var tillbaka i tv-tablån. Jag var helt oförberedd men fick ett sms från min vän Lasse Kärrbäck som glatt meddelade att nu skulle det minsann bli Costello och inte Klimat 09 på Svt 2. Att vi båda sedan missade sändningen, då våra respektive familjer hellre ville se Robinson, kanske vi ska tala tyst om…
   Men ikväll har jag tack vare Svt Play sett programmet. Det kanske inte var det program i serien jag hade mest förväntningar på men James Taylor, programmets ende gäst, visade sig vara en sympatisk person och när det dök upp spontana inslag, som när både James och Elvis började sjunga en George Jones-låt helt orepeterat, var det stor underhållning. Och James beskrev George Jones sätt att sjunga som den ”sjungande knytnäven”. Och fortsatte med fler Jones-låtar. Otroligt lärorikt.
   Och dessa långa samtal som inte är givna frågor och givna svar utan bara anspråkslösa men otroligt givande och spontan kommunikation. Heder åt Elvis Costellos sätt att leda programmet.
   Programmet hade alltså bara en gäst så det blev lika mycket prat som musik, kanske inte den optimala lördagsunderhållningen, men ändå en härlig blandning och mix som jag uppfattade det.
   När sedan en fantastisk ”Fire and rain” och en lika fin ”Sweet baby James” kom mot slutet av programmet så framstod ju James Taylor som en mycket delikat gäst i Elvis Costellos programserie.





/ Håkan

Viloläget över jul- och nyårshelgerna

Säsong 5 av denna sida håller på att ta slut. En minst lika intensiv säsong som de fyra tidigare och helguppehållet, som inleds nästa vecka, kommer som en liten gåva. Men jag vet också att ledigheten snart förvandlas till abstinens och saknad. Så uppehållet under jul-, nyårs- och trettonhelgen ska nog enklast beskrivas som ”uppehåll”.
   De regelbundet återkommande programpunkterna 70-talslistan, covers, 70-talskonserterna och soundtracks tar definitivt paus under tre veckor men det kommer givetvis annat. Dagarna före jul tar jag upp några historiska julskivor som jag tycker bör uppmärksammas. Nyårsveckan kommer traditionellt att handla om årsbästalistan och då även med en sammanfattning av det senaste decenniet: Nollnoll-talets bästa musik på skiva med andra ord.
   Sedan har jag för mitt eget bästa lyckats leta upp några intressanta YouTube-klipp som borde ha förekommit tillsammans med höstens skriverier men som jag först nu har hittat.
   Nu fick ni kära läsare en liten föraning på de närmaste veckornas verksamhet på den här sidan. Sa jag det? God Jul eller Happy X-mas, förresten.




/ Håkan

Hynde och Davies återförenade

Visst är det gulligt men det kan väl inte bara vara obotlig nostalgikänsla och en sann sentimental anledning som gör att jag tycker låten ”Postcard from London” med det gamla äkta paret Chrissie Hynde och Ray Davies är så oerhört vacker. London-bilderna i videon gör väl sitt till också och hela soundet andas jul och återförening.
   Vem kan motstå textrader som:
   And to the children who gathered round
   I said 'This is the place of long ago we all called London Town'

   Postcard from London's romantic views
   Only serve to keep reminding me of how much I missed you

   Postcard from London
   Postcard from London Town
   Postcard from London
   Postcard from London Town

   We built a snowman by Hampstead Pond
   Walked down to Waterloo at Yuletide and we sang so many songs

Den här videon och samarbetet mellan Pretenders-Hynde och Kinks-Davies är tydligen resultatet av påtryckningar från deras gemensamma barn, 26-åriga dottern Natalie Rae Hynde. God Helg, förresten.



/ Håkan

Covers: Martin Belmont

MARTIN BELMONT: The guest list (Gold Top, 2009)

Det här är på många sätt ingen vanlig coverskiva i min serie av historiska coverskivor. Dels återförenas gitarristen Martin Belmont (Ducks Deluxe, Rumour, Nick Lowes kompband med flera) med olika gästsångare på nästan varje låt och dels är skivan relativt nyutgiven, september 2009, men jag sprang på skivan så sent som för några veckor sedan på The Beat Goes On-affären på St Eriksgatan i Stockholm. Och på rekommendation av pubrockvännen Tommy köpte jag den olyssnad ty med så många intressanta namn som Nick Lowe, Sean Tyla, Geraint Watkins, Carlene Carter och Graham Parker kunde jag inte låta bli att ryckas med i fascinationen.
   Dessutom är skivomslaget och texten i cd-häftet alldeles föredömligt gjort. Där Belmont förklarar sina uppenbara släktskap med medverkande artister, ofta handlar det om att Belmont har kompat artisten i fråga eller spelat i samma band. Och valet av coverlåtar har också ett personligt värde i historien. Belmont har också noggrant redogjort för låtens historia så det var till mycket stor hjälp när jag själv i vanlig ordning letade fram originalartister, låtskrivare och skivbolag.
   Skivan är inspelad under flera år, 2006 till 2009, i olika sammanhang under väldigt olika förutsättningar. Från proffsiga studior till kök, källare och vardagsrum. Men alla spår på skivan har ändå en genomarbetad och personlig prägel.
   Paul Carrack gör onekligen en Nick Lowe när han låter mer country än Carrack på ”My baby’s gone”. Johnny Nicky är en mindre känd förmåga som av Belmont beskrivs som ”British Soul music’s best kept secret” och sjunger helt gudomligt på ”Time for the sun to rise”. Doo wop-kören och Belmonts gitarrsolo spetsar intrycket.
   Nick Lowe gjorde ”A man in love”, under dess originaltitel ”The man in love”, redan på sin senaste skiva, ”At my age”, men gör den här ännu mer avskalad i köket där den spelats in.
   Geraint Watkins gör skivans största insats i en vacker på gränsen till gråtmild poplåt, ”Island of dreams”. Watkins är här en skönsångare av oanat mått.
   Carlene Carters återförening med Belmont resulterar också i något mycket stort. Nu låter Carlene mer vuxen och erfaren än på 80-talet.
   Ett minus är att Belont inte lyckades få med Elvis Costello i projektet men den nästan instrumentala versionen av ”Alison” är ändå väldigt överraskande bra.
   Som gitarrist är Martin Belmont en av mina stora engelska favoriter men det här är ingen gitarrskiva och som sångare är Belmont, som sjöng vissa låtar redan på Ducks Deluxe-tiden, högst ordinär. Låtarna och gästsångarna gör skivan till en av årets bästa.

Innehåll:
1. Paul Carrack - My Baby's Gone (Hazel Houser)
1960. Singel (Capitol) med The Louvin Brothers.
2. Johnny Nicky - Time For The Sun To Rise (Earl King)
1990. Från albumet “Sexual telepathy” (Black Top) med låtskrivaren.
3. Nick Lowe - A Man In Love (Charlie Feathers-Quinton Claunch-Bill Cantrell)
1959. Singel (Hi) med Tommy Tucker.
4. Sean Tyla - Johnny Too Bad (Winston "Shadow" Bailey/Hylton Beckford/Sydney Crooks)
1971. The Slickers på samlingsskivan “Tighten up, vol 4” (Trojan).
5. Reg Meuross - Seven Curses (Bob Dylan)
1963. Inspelad I samband med “The times they are a-changin’”-inspelningarna men officiellt utgiven med Bob Dylan först 1991 på boxen ”The bootleg series volumes 1-3”.
6. Geraint Watkins - Island Of Dreams (Tom Springfield)
1962. Singel (Philips) med The Springfields.
7. Martin Belmont - Get Rhythm (Johnny Cash)
1956. Singel (Sun) med låtskrivaren.
8. Carlene Carter - Tall Lover Man (June Carter)
1999. Från albumet “Press on” med låtskrivaren.
9. Martin Belmont - Alison (Elvis Costello)
1977. Singel (Stiff) med låtskrivaren.
10. Graham Parker - In The Midnight Hour (Steve Cropper-Wilson Pickett)
1965. Singel (Atlantic) med Wilson Pickett.
11. Hank Wangford - Waltzing With Sin (Joe Hayes)
1965. Belmont påstår att Red Sovine gjorde låten 1951 men jag hittar den först på albumet “Little Rosa” (Starday).
12. Martin Belmont - I Viberate (Conway Twitty-Jack Nance)
1958. Från ep:n ”It’s only make believe” (MGM) med Conway Twitty.
13. Barbara Marsh - Beyond The Blue Horizon (W. Frank Harling/Leo Robin/Richard A. Whiting)
1930. Från filmen “Monte Carlo” med sång av Jeanette MacDonald.

/ Håkan

Vi får vänta på Costello-seriens fortsättning

I USA är den uppmärksammade tv-serien “Spectacle:_Elvis_Costello_with...” inne på sin andra säsong. Sju nya program är inspelade och två program, med bland annat Bono, Sheryl Crow och Ron Sexsmith, är redan visade. Dagen före julafton sänds i USA programmet med Levon Helm, Allen Toussaint, Nick Lowe och Richard Thompson.
   Något att se framemot om nu Svt bestämmer sig för att visa den nya säsongen. Ty första säsongen av programserien har verkligen blivit rumphuggen och misshandlad. I somras visades tio program regelbundet varje vecka, det fantastiska elfte programmet visades plötsligt 31 oktober och nu på lördag var det dags att visa James Taylor-programmet. Men det stämmer naturligtvis inte.
   Alla program på Svt2 på lördag är ersatta med en helkvälls Klimat09-tema…

/ Håkan

Ferry & Co som skuggfigurer

Världspremiär på turnén. Konserten med ett comebackande Roxy Music, ”Manifesto” hette deras första album på över tre år, genomfördes på ett mörkt och dunkelt Johanneshovs Isstadion. Skivan har officiellt releasedatum 1 mars men släpptes förmodligen tidigare i Sverige för jag recenserade skivan samma dag som konsertrecensionen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 1979.

ROXY MUSIC
Isstadion, Stockholm 24 februari 1979

Roxy Musics senaste och nya album är en vågad satsning. De var inte lika djärva på scen. Det var därför konserten inleddes med den suggestiva titellåten ”Manifesto” och slutade med ”Do the strand” och inte tvärtom.
   Roxy Music-konserten i Stockholm visade annars upp en bräcklig fasad av en stor grupp. Med en nästan skandalös inramning.
   Ljusingenjören kan inte ha haft en av sina mest lysande(!) kvällar. Strålkastarna var knapphändiga och ljuskanonerna räckte inte till. Fungerade säkert bra för publiken på parkett men vi tusentals på läktarna såg enbart skuggfigurer. Mest var det Bryan Ferry i skenet. Exempelvis fick Andy Mackay ofta spela i totalt mörker och hans saxofon blev dessutom helt bortmixad. Därför blev vi lurade på de otroliga saxofonsolona i ”A song for Europe” och ”Both ends burning”.
   Även den annars så skicklige trummisen Paul Thompson lät nästan amatörmässig när ljudet mördades av pingpongeffekten. Alltså svåra förutsättningar för en bra konsert.
   Vi är många som har lyft upp Bryan Ferry till topparna på skiva men på scen hade denne stelbente kostymtyp med sina nonchalanta rörelser en mindre huvudroll. Hans speciella röst dränktes ofta i ljudkaskaderna från Phil Manzaneras gitarr och Andy Mackays saxofon.
   Alldeles bakom de tre i fronten stod nye baskillen Gary Tibbs och hade en inte helt oviktig roll.
   Publiken hade märkbart och förståeligt svårt för de nya låtarna. Det blev istället efter ”safety first”-principen ”Love is the drug”, ”Borth ends burning” (trots misslyckat saxsolo) och ”Virginia plain” som drog igång den mesta extasen. Det var i övrigt otroligt lugnt bland publiken.
   Allra bäst fungerade gruppen i de långsamma låtarna. De är som en lättläst bok. Man kan lätt blicka tillbaka och minnas. Det var därför Roxy Music sällan riskerade något under en och en halv timme. Kort speltid med tanke på biljettpriset 60-70 kronor.
   Den olycksaliga inramningen med bristfälligt ljus och ljud får vi i Sverige leva med då stora artisters världsturnéer nästan alltid påbörjas här och sedan ska allt trimmas innan de når större marknader i England och USA.

Bryan Ferry – vocals, keyboards
Phil Manzanera – guitar
Andy Mackay – saxophone, oboe
Paul Thompson – drums
Gary Tibbs – bass
David Skinner – keyboards

Trolig setlist:
• Manifesto
• Trash
• Out Of The Blue
• Angel Eyes
• A Song For Europe
• Still Falls The Rain
• Mother Of Pearl
• Ain't That So
• Stronger Through The Years
• Ladytron
• In Every Dreamhome A Heartache
• Love Is The Drug
• Editions Of You
• Re-make/Re-model
• Do The Strand


Aftonbladet 25/2 1979.


Expressen 25/2 1979.


Svd 25/2 1979.

/ Håkan

Välpyntad jul-rock'n'roll

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/12 2009.

JULKONSERT
The Refreshments Rock’n’roll X-mas
Konserthuset, Örebro
13 december 2009
Medverkande: The Refreshments, Eva Eastwood, Gil Edwards och X-mas Horns.
Konsertlängd: 19:02-20:10 och 20:30-21:50 (148 minuter)
Min plats: Rad 15, plats 422, ca 16 meter nästan rakt fram från scenen

Julstämning
Vi var tveklöst inbjudna till en julkonsert. På scenen stod fyra vita magnifika konstgranar som skiftade färg, till både blått, rött och grönt, under konsertens gång. Av konsertens 33 nummer handlade 20 om julen och/eller tomten.

Disneylåtar/Julpsalmer
En klockren Disney-låt. Refreshments egen ”I’m the real Santa” är nämligen titellåt i filmen ”The Santa Clause 3” som gick upp över världen 2006. ”Stilla natt” eller ”Silent night” är dessutom en klassisk julpsalm som på den här konserten inför ett bara halvfullt Konserthus framfördes något otraditionellt av amerikanen Gil Edwards vars röst var som en mix av Tom Waits och Steve Earle.

Tomten/Jesus
Vi såg inte skymten av varken tomten eller Jesus även om amerikanen Gil Edwards med sitt långa vita skägg starkt påminde om julens viktigaste person. Däremot såg vi tomtens röda luva när den prydde toppen på Refreshments-sångaren Joakim Arnells ståbas. Dessutom var tomten ständigt närvarande i tanken eftersom många låtar på konserten var tillägnade tomten eller dess engelska motsvarighet Santa Claus.

Julpynt
Scenen gick i rött och vitt. Medhörningar, trumpodium och förstärkare var röda och på de fyra stora tv-skärmarna förekom flitigt med tecknade vita snöflingor.

Smällkaramellen
Höjdpunkten blev inte oväntat den numera på Refreshments julkonserter så traditionella ”Santa Claus is coming to town” i ännu en lyckad version och kombination. Komplett med Eva Eastwoods skönsång, bjällerklang, Gil Edwards basröst, Johan Blohms vattenfallspiano och en härlig allsång som final på huvuddelen av konserten.

Jullåtarna vi saknade
Phil Spectors ”Christmas (baby please come home)”, Darlene Loves klassiska slagnummer, fick vi bara höra ur högtalarna i den 20 minuter långa pausen men den hade säkert blivit en minst lika underbar höjdpunkt med en levande Eva Eastwood vid mikrofonen.

The Refreshments:
Joakim Arnell, bas och sång
Johan ”JB” Blohm, piano och sång
Micke Finell, saxofon, akustisk gitarr och sång
Mats Forsberg, trummor
Jonas Göransson, gitarr och sång

X-Mas Horns:
Hans Surte Norén, saxofon
Tommy Holmström, saxofon

Låtarna:
Silent night (Gil)
Get out of here some day (Gil)
Christmas time in Texas (Gil)
Rock’n’Roll X-mas
Santa’s gonna rock
I want a new baby for Christmas (Johan)
Santa looked a lot like daddy
Jingle bell rock
Merry Christmas without you
She’s in love with Santa
Well well well (Eva)
Codeine (Eva)
Go young man (Eva)
Merry X-mas everybody
Run Rudolph run (alla)

Paus

Going home/Maybellene/Folsom prison blues (Gil)
A band’s gotta do what a band’s gotta do
55 Ford (Johan)
Dreams of you
One dance, one rose, one kiss
Keep movin’ on
Winter wonderland (Johan)
Rockin’ around the Christmas tree (Eva)
The time I miss you the most (Eva & Johan)
Let it snow, let it snow, let it snow (Johan)
My Christmas baby
Seven nights to rock
Santa Claus is back in town
I’m the real Santa
Miss you miss Belinda
Santa Claus is coming to town (alla)

Extralåtar
White Christmas (Johan)
High on you (alla)

/ Håkan

På bloggen hittar du den intressanta musiken

Min vän Joakim Johansson, på Nerikes Allehanda, har skrivit en mycket läsvärd krönika. Under rubriken Dags att omvärdera musikbevakningen berättar han om hur bloggar kan vara viktigare och mer betydelsefulla när man letar efter intressant musik än att läsa musikbevakningen i dagstidningar. Utgivningsår eller aktualitet spelar egentligen ingen roll.
   Joakim har givetvis den goda smaken att tipsa om den här sidan...

/ Håkan

#54/70: "Vem är det som är rädd?"

BJÖRN AFZELIUS: Vem är det som är rädd? (MNW, 1974)

Jag är rädd. Jag är rädd att den här listan, mina största 70-tals-favoriter på skiva, kommer att ta många fascinerande/obehagliga stickspår på sin väg till nummer ett. 1973-1974 var det svensk progg som gällde. Kanske inte specifikt för mig vars musiksmak då alltid eftersträvade ett visst mått av musikalisk kvalité och då var ju nästan all proggmusik diskvalificerad redan från start. Det började med Hoola Bandoola Band, som det nästan alltid gör när man ska diskutera den bästa svenska proggen, och då var inte steget långt att även hänga på Björn Afzelius solokarriär.
   Jag ägde faktiskt ingen av Hoolas tre första album, ”Garanterat individuell” (1971), ”Vem kan man lita på?” (1972) eller ”På väg” (1973). Skivorna fanns i bekantskapskretsen och spelades flitigt på fester och samkväm och jag tyckte väl inte att jag behövde skivorna i fysisk form fast jag onekligen uppskattade innehållet med alla dessa numera klassiska Mikael Wiehe-låtar.
   Jag vet inte vad det var som gjorde att jag däremot köpte Björn Afzelius första soloskiva när den kom ut i maj 1974. Det kanske kändes som starten på något nytt och fräscht och jag ville vara med från början.
   Hoola hade turnerat oerhört flitigt under många år och skulle efter folkparkssommaren 1974 ta en längre paus, ett så kallat sabbatsår, och det passade Afzelius perfekt att koncentrera sig på sina egna låtar och göra en helt egen skiva. Fram till då hade han inte fått med en enda låt på Hoola-skivorna. Han var en bifigur bredvid den store Mikael Wiehe och hade helt enkelt inte lärt sig skriva låtar. Sjöng och spelade på sin höjd tamburin på deras konserter men stod säkert och tänkte på en framtida solokarriär.
   Inspirerad av Wiehes sätt att skriva låtar skrev han sin första låt 1973, ”Bläckfisken”. Fick godkännande av Wiehe och Afzelius skrev vidare och det blev till slut en hel demokassett som resulterade i solodebuten, ”Vem är det som är rädd?”.

En skiva som textmässigt var så mycket mer politisk än Hoola hade varit. Vardagsnära och samhällskritiska betraktelser alltid med vänstervinkling. Kapitalismen, fler poliser, orättvisa och bakom fängelsemurarna var populära ämnen i hans låtar. Afzelius mer konkreta texter kom också att påverka Hoolas nästa skiva ”Fri information” (1975), där för övrigt Afzelius hade med fyra låtar, som jag tycker var deras sämsta.
   Även omslaget till Afzelius skiva var hårt politisk med ”Storebror ser dig”-temat på omslagsbilden från polisens övervakningskameror tio år innan 1984. Och inneromslaget är så där typiskt proggigt med reklam för andra aktuella MNW-skivor med bland andra Nynningen, Arbete & Fritid, Risken Finns, Mobben, Indianmusik från Colombia och Södra Bergens Balalaikor. Allt som jag inte var intresserad av.
   Till inspelningarna av skivan valde Afzelius musiker från sin omgivning men bara en Hoola-medlem, trummisen Per-Ove Kellgren. Övriga musiker var den danske jazzmusikern Björn Franzén, bas, Olle Sandén, sologitarr, och Roland Gottlow, orgel, piano och saxofon. Gottlow skulle senare dyka upp i den första upplagan av Raj Montana Band.
   När Afzelius på hösten 1974 skulle turnera med anledning av den här skivan kompades han av bandet Första Förband som annars var Thomas Wiehes kompband.
   ”Vem är det som är rädd?” var huvudsakligen en soloskiva. En musikaliskt lågmäld, om än textmässigt högljudd, skiva där den akustiska gitarren var det viktigaste instrumentet. En skiva i Bob Dylans fotspår med trubadurinriktade visor och långa texter med många verser. Men det är lätt att hänga med i de många avancerade texterna ty texthäftet (som pryds av en svartvit bild på en långhårig och skäggig Björn Afzelius), som var så obligatoriska på den här tiden, finns med och de lika obligatoriska ackorden är utskrivna. Kanske var det därför vi så lätt kom i allsång på exempelvis ”Kampen kräver många år”.
   Skivan inleds med ”Tiden förändras”, Chuck Berry-intro möter traditionell boogieshuffle, men soundet är tunt, överraskande tunt upptäcker jag nu. Men elgitarren och pianot driver låten framåt.
   Den nästan sex minuter långa omtalade ”Bläckfisken” är en akustisk gitarrballad med snygga omskrivningar om kapitalismen som suger ut människorna.
   I titellåten kommer en av skivans textmässiga nyckelrader som beskriver hela skivans tema:
   Vem är det som är rädd på gator och torg,
   i gränder och parker när solen har gått ner.
   Och vem är det som säger att lugn och ro
   kan man bara få om poliserna blir fler?

13 verser långa ”Dialog i Mariagränd” har en storslagen text och jag tycker mig höra ett dragspel fast ingen omnämns spela det. I ett arrangemang som växer. Mer Dylan-influerat än någonsin.
   ”Kampen kräver många år” var vår återkommande allsångslåt på Varbergagatan 215 i Örebro när vi mellan kl 19 och 22 laddade för fest och utgång. Den fungerar även idag- Här tangerar Afzelius Wiehe men det är långt till refrängen. Och sticket är alldeles för gnälligt, det som senare blev outhärdligt i Afzelius karriär men pianosolot är fint.
   I ”Historien har visat” hör man Afzelius framtida kommersiella möjligheter att bli framgångsrik. Folksångare i valstakt med na-na-la-la-refräng.
   Låter som en blandning av Anders F Rönnblom och Bob Dylan i ”De tre musketörerna från Fagersjö”. Bara verser, ingen refräng. Han nästan läser versraderna på slutet.
   ”Fienden” är Thomas Wiehes text som Björn har bearbetat och satt musik till. En harmonisk och suggestiv slinga av piano och elgitarr. En enda vers.

/ Håkan

"Dreamin man"

Neil Young
Dreamin’ man
(Reprise)

Den aktuella utrensningen i Neil Youngs kopiösa arkiv saknar motstycke i skivbranschen. Den groteska boxen ”Archives” innehåller jag vet inte hur många cd-skivor och även ett antal dvd att man nästan blir matt av att bara läsa innehållsförteckningen.
   Till saken hör att majoriteten av innehållet är redan känt material, möjligen i några alternativversioner och möjligen liveinspelade eller demoouttakes, och det unika (opublicerade nya låtar) är en försvinnande del av jättesamlingen.
   När Neil Young till slut släpper på bromsarna, ”Archives” var ju en klassisk försenad produkt, så finns det inga förtöjningar som håller eller inga gränser att hålla sig innanför. Allt ska tydligen ut och det blir i sanningens namn en hel del så kallad skåpmat som skyfflas ut till de ständigt hungriga Young-fansen.
   Som exempelvis den nya liveinspelade skivan från 1992 som så tydligt visar skillnaden på att vara här, 17 år senare, eller att vara där när den spelades in framför en av förvåning gapande människomassa som fick uppleva en hel samling helt nya låtar.
   Låtarna var avsedda för albumet ”Harvest moon” som kom året efter och det var säkert mycket spännande på plats. Nu är det inte fullt lika nervpirrande. Även om Neils versioner här framförs på helt egen hand, akustisk gitarr, munspel, lite piano och hans röst, så är de inte väsensskilda från den skiva som skulle komma ut och som vi lärt oss älska som den mjuka pausen mellan ”Ragged glory” och ”Sleeps with angels”.
   Neils exceptionella gitarrspel gäller även på det akustiska området men det är också den enda anledningen att lyssna på skivan. Men när det på slutet visar sig att låtarna är över elva och sex minuter långa vill jag stänga av skivan i förtid. Det har inte hänt sedan ”Weld”…

/ Håkan

Soundtracks: "Still crazy"

STILL CRAZY (London, 1998)

Jag minns filmen som genuint engelsk med många skådespelarprofiler, Jimmy Naill, Bill Nighy, Stephen Rea och folk jag känner igen men inte vet namnet på, kända från tv-serier och andra engelska filmer. Även skotten Billy Connolly fanns med och Helena Bergström har en liten roll. Som film en gemytlig och intressant upplevelse. Som soundtrack en tämligen trist historia som till stor del handlar om konventionell hårdrock eller gubbig bluesboogie.
   Men det finns en anledning till filmmusikens lite tråkiga profil. Filmen handlar om ett gammalt rockgäng från 70-talet, Strange Fruit, som samlas 20 år senare och försöker återuppleva sina gamla framgångar. Det går så där. Historien är helt påhittad men filmtiteln är hämtad från Paul Simons ”Still crazy after all these years”..
   Bland skådespelarna finns det åtskilliga musikernamn som också sjunger på soundtracket men musikaliskt är det studiomusiker som spelar. Clive Langer, respekterat engelskt namn som producent (Madness, Elvis Costello, Dexys Midnight Runners med flera), har skrivit den rena filmmusiken och även producerat skivan tillsammans med ständige kollegan Alan Winstanley.
   De huvudsakliga låtskrivarnamnen på skivan är en märklig trio. Marti Frederiksen, som bland annat producerat Aerosmith, Def Leppard och Pink, Mick Jones, allra mest känd från Foreigner, och Chris Difford, den ypperlige textförfattaren och sångaren i Squeeze. Soundet på den här skivan påminner mer om Foreigner än Squeeze kan jag negativt tycka.
   Här avlöser powerballaderna, hårdrocksgitarrerna och traditionell rock varandra och det blir de avvikande spåren som märks. Som när Billy Connolly i ”Stealin’” gör folkmusik med Ralph McTell på gitarr och tuba och akustisk slide i kompet. Eller pop- och ”I am the walrus”-känslan på ”Live for today” som påminner mycket om tidig ELO.
   Jeff Lynne är faktiskt inblandad i två låtar som låtskrivare och de låtarna avviker också från det övriga materialet. ”Dirty town” är psykedelisk pop med fasförskjutning och ”Layla”-gitarriff men också lite hårdrock. Och i ”A woman like that” blir det autentisk klassisk hårdrock med gitarristen Bernie Marsden längst fram.
   Gitarristen Steve Donnelly, som spelat med bland annat Nick Lowe, Elvis Costello, Sheryl Crow och Bonnie Raitt, har en musikaliskt återkommande roll på soundtracket och får även framföra ”Brian’s theme” instrumentalt i eget namn.

Innehåll:
1. Flame still burns - Strange Fruit Feat. Jimmy Nail
2. All over the world - Strange Fruit
3. What might have been - Jimmy Nail
4. Brian's theme (Acoustic) - Steve Donnelly
5. Dirty town - Strange Fruit
6. Stealin' - Billy Connolly
7. Black Moon - Strange Fruit
8. Live For today - Hans Matheson
9. Bird on a wire - Strange Fruit Feat. Jimmy Nail
10. Ibiza Theme - 22.33.44
11. Scream Freedom - Strange Fruit
12. Woman like that - Bernie Marsden
13. Dangerous Things - Strange Fruit
14. Brian's Theme (Reprise) - Steve Donnelly

/ Håkan

Tommy Svensson 1948-2009

Två gamla Blues Quality-medlemmar på 2000-talet: Hans Odelholm och Tommy Svensson.

ÖREBRO HAR FÖRLORAT EN AV SINA MEST legendariska och mest stilbildande gitarrister. I fredags dog Tommy Svensson i sitt hem, en hjärtattack var den troliga dödsorsaken. Därmed tog ett långt musikaliskt liv slut. Jag kände aldrig Tommy men jag har naturligtvis förstått att hans gitarrspel påverkat Örebros hela musikhistoria. Hans beundransvärt ödmjuka framtoning som person hör också till hans historia.
   Under de senare åren hade han spelat i lokala band men på 60-talet blev han en förebild för alla stans gitarrister, Lasse Wellander, Finn Sjöberg, Mats Ronander och Bela Svärdmark. Alla har de respekterat och beundrat hans gitarrspel. Själv var han osedvanligt blygsam när hans roll som gitarrlegend kom på tal.
   Basisten Hans Odelholm, pappa till numera riksbekante basisten Jerker, spelade i Blues Quality tillsammans med Tommy och tog emot dödsbudet med sorg.
   - Det var mycket ledsamt... Vi spelade ju blues ihop som gubbar några fina år på 2000-talet igen (i bandet Blue City Band), efter att jag första gången ha träffats i Blues Quality sommaren 1968 när jag då och då ersatte Pär David Johnson. De flesta goda musiker jag känner är mycket blygsamma i sina omdömen om sig själva och det gällde i mycket hög grad den fine gitarristen/sångaren Tommy.
   Det var i Blues Quality, tillsammans med bland annat trummisen Sjunne Ferger, som Tommy Svenssons rykte som formidabel gitarrist steg till himmelska höjder. Men för Tommy började det tidigare på 60-talet när han först spelade med The Hi-Canes och sedan gitarrbandet The Cyclones innan han 1966 tillsammans med Ferger, som hade lämnat Örebros då största popband Alligators, bildade T.S. People efter initialerna i Tommy Svenssons namn. Gruppen kompade Emile Ford på en folkparksturné.
   Först var Tommy även sångare i gruppen innan Per-Åke Måssebäck gjorde entré. Repertoaren var nästan uteslutande engelska bluescovers. Efter ytterligare några medlemsförändringar bytte gruppen 1967 namn till Blues Quality och en mer känd karriär.
   1967 ställde gruppen upp i Sveriges Radios Popbandstävling och hamnade på tredje plats i finalen efter Lucas från Göteborg, som vann, och Plupps (!) från Luleå. Framgångarna gjorde att Blues Quality fick spela in en singel, ”Rock me”/”Gamblers blues” (Swe Disc).
   Måssebäck lämnade Blues Quality och Tommy Svensson våren 1968, för att gå till sjöss, men minns idag tiden:
   - Jag måste säga att det har varit en ynnest att få spela ihop med Tommy. Först och främst för att han var en strålande solist men även för den ödmjuka människa Tommy var. Han ville aldrig stå i första ledet och visa upp sig och pratade aldrig skit om sina ”kollegor” som en del andra kan göra i den här branschen.
   Per-Åke och Tommy spelade också tillsammans nu igen i bandet Mod Squad som bildades förra våren i samband med en privat fest i Örebro. En tillfällig återförening som utvecklats till ett permanent band som Per Åke och publiken har uppskattat.
   - Mod Squad, som gjorde ett tiotal spelningar, är egentligen en blandning av 60-talsgrupperna Red Ribbons och T.S. People som i övrigt består av Hasse Penell, Mats Strömberg och Hasse Alriksson. Sista spelningen med Tommy var förra lördagen på Clarion Hotel i Örebro, minns Per-Åke vemodigt.

TOMMY STANNADE KVAR I BLUES QUALITY, ny sångare blev Björn Johansen från Norge, och fick så småningom sällskap med gitarristen Lasse Wellander som hade anlänt till Örebro från Nora. En bestört Lasse mejlade mig:
   - Det var verkligen tråkigt att höra att Tommy har gått bort. Han var en av de första i Sverige som hade koll på blues-lir à la B B King eller Clapton och han var en stor hjälte för alla lite yngre gitarrister i trakterna. Han var för övrigt inte bara en bra bluesgitarrist utan en skicklig gitarrist rent allmänt.
    Jag efterträdde honom i Blues Quality men innan han slutade definitivt så spelade vi några gig tillsammans, bl.a. på American Folkblues Festival på Konserthuset i Göteborg i oktober 1968. Det finns ett par klipp därifrån på Power House-sidans ljudsida. (Där står det att bara en av oss medverkar på varje låt, men båda är med och den som anges spelar solot.)
   Sommaren 1968 blev Peps ny sångare i Blues Quality och Tommy försvann ur gruppen senare på hösten, uppenbart besvärad av all uppmärksamhet kring sin person, men hade då under några år satt oförglömliga spår i Örebros musikhistoria.
   Finn Sjöberg, en annan rikskänd gitarrist från Örebro, har på sin hemsida beskrivit Tommys roll som förebild under den här tiden:
   - Trots alla kända internationella namn som besökte Örebro var ändå vår största inspirationskälla ett lokalt band med en lokal gitarrist, som tidigt hade fattat hur man skulle hantera en gitarr. Tommy Svensson var ledare i bandet T.S. People - just det, Tommy Svensson People. Jag, Mats Ronander, Charlie Ahlstrand, Enke Engman och Nora-pojken Lasse Wellander fick massvis med inspiration när han briljerade med instrumentala slagnummer som ”Jeff´s Boogie”, ”The Stumble” och ”Hideaway”.
   Efter Blues Quality spelade Tommy med lokala bandet Kerstin & Greger Limited, som 1969 också gjorde en singel, ”I'll be your baby tonight”/”I shall be released” (Olga). Under 70-talet spelade han i Puss & Kram innan han drog sig undan all offentlighet för att dyka upp på 2000-talet. Först i Blue City Band och sedan i Mod Squad.
   Lars-Åke Madelid, initiativtagare till en modsfest där Mod Squad spelat och även författare till boken ”Roadrunner - rockvandringar i 60-talets London”, lärde känna Tommy på senare år och har enbart gott att säga om hans ödmjukhet:
   - Tommy har haft en enorm betydelse för den framväxande generationen gitarrister i Örebro, men också för oss som var publik. Jag vet att han var mycket glad över bildandet av Mod Squad, och han hade bara några veckor innan han dog investerat i en ny gitarr och förstärkare för rätt mycket pengar. Det syntes att bandet och spelningarna inför alla uppskattande människor lyfte honom rejält. Och han tog det mycket seriöst.
   Annars var han ju så ödmjuk, tillbakadragen och blyg. Han pratade aldrig om sig själv och om sina spelningar som bland annat förband till världsartister och alla de beröm han fick från alla håll. Såna saker fick man pumpa honom på för att han skulle berätta och då gjorde han det mycket fåordigt.
   16-årige Örebrogitarristen Bela Svärdmark såg upp till Tommy Svensson redan 1968:
   - Tommy och jag hade en väldigt speciell relation till varandra. Jag kände ju Sjunne redan från Alligators-tiden och det var Sjunne som pratade med Tommy om att ge mig några privatlektioner på gitarr under 1968.
   Några år senare var Tommy med och jammade en hel kväll med mitt dåvarande band Blå Pärlor. Han berömde då mitt spel och sade att "vi är lika bra numera". Jag blev förstås oerhört stolt över att höra detta från min forne "lärare". Tommy spelade då med Puss & Kram. När han slutade där tog jag över hans roll som gitarrist i det bandet några år.
   Tommy kommer alltid att finnas kvar i våra minnen som den fine gitarrist samt ädle person han var. Örebro kommer att bli fattigare utan Tommy Svensson!

/ Håkan

Covers: John Lennon

JOHN LENNON: Rock'n'roll (Apple, 1975)

John Lennons coverskiva från 1975 är självklart given i min covers-kategori och när ska den presenteras om inte idag. Det är idag exakt 29 år sedan Lennon sköts ihjäl utanför sitt hem Dakota i New York. Det var på kvällen New York-tid 8 december det hände men här i Sverige var det morgon och 9 december när vi nåddes av den chockartade nyheten.
   Jag har detaljerat beskrivit den tragiska händelsen i den här artikeln och just den här morgonen varje år är det alltid lika sorgligt och vemodigt att minnas tillbaka. Då kan det hjälpa med att spela ”Rock’n’roll”, coverskivan vars inspelningar har blivit mytomspunna i decennier efteråt.
   Vi kan påstå att idén till den här skivan uppstod när Lennon skrev ”Come together” i slutet på 60-talet. Han tog sig nämligen friheten att låna två textrader från Chuck Berrys ”You can’t catch me” och blev också stämd för det och förlorade målet 1973 i en förlikning. Vilket innebar att han lovade att spela in ytterligare tre coverlåtar från samma förlag till sin nästa skiva. Det var då ”Rock’n’roll” gick från idé till handling och producenten Phil Spector var en nyckelperson i projektet.
   Spector valde låtar, musiker och studio och under den första inspelningsperioden, hösten 1973, befann sig Lennon på den amerikanska västkusten på självvald distans, även kallad ”The lost weekend”, från hustrun Yoko Ono i New York. Dagarna var fyllda av droger, röj och party och tiden i A&M Studios i Los Angeles var inte mindre turbulent ty Lennon ägnade sig lika mycket åt fest som att spela in sin nya skiva.
   Historierna om incidenter i studion är legendariska och kulminerade en natt med ett skott i studiotaket från Spectors pistol. Phil Spector var inte med och festade med de övriga artisterna och musikerna under inspelningen men var ändå långtifrån stabil i sitt psyke. Vi har ju hört om hans vapenarsenal under många år och det resulterade till slut med ett långt känt fängelsestraff som han avtjänar just nu.
   Det skottet i taket innebar först att inspelningarna flyttades till Record Plant West men sedan försvann Spector med inspelningstejperna och förutom några absurda uttalanden från Spector som påstod att studion hade brunnit ned, att hans hus var omringat av polis och att han hade råkat ut för en allvarlig bilolycka såg det ut som alla inspelningar var förlorade.
   Då började Lennon spela in en ny skiva med originallåtar, ”Walls and bridges”, som inleddes innan ”Rock’n’roll”-inspelningarna plötsligt dök upp igen. Men Lennon avslutade de nya inspelningar innan han återupptog ”Rock’n’roll”-projektet ett år efter de ursprungliga Spector-inspelningarna. Nu i New York och under betydligt mer professionella förhållanden.
   Skivan som kom ut i februari 1975 innehöll inte så många Phil Spector-producerade spår fast jämför man soundet från de tre låtarna med alla spår som Lennon själv producerat påminner de om varandra. Ett maffigt, fullt arrangerat rocksound med massor av nästan uteslutande 50-talslåtar. Lennon hade ju i alla sammanhang en rå, grym och respektlös röst men den försvinner ibland i alla lager av gitarrer, blåsarrangemang och körer. Ändå är ”Rock’n’roll” en legendarisk skiva inte minst med tanke på att det var Lennons sista inspelningar som rockartist. Han skulle ju snart dra sig tillbaka, bli pappa och dyka upp i en betydligt mjukare prägel 1980.
   Det finns några låtar på skivan som höjer sig över mängden. ”Stand by me”, som mycket riktigt blev en singel från skivan, är en mäktig ballad som Lennons lyfter till en ny nivå. ”You can’t catch me” är också mycket intressant med tanke på ovannämnda stämningsansökan och det låter som Lennon vill göra låten så långt från Chuck Berry som möjligt och så nära ”Come together” som det går. Buddy Hollys ”Peggy Sue” är också en nivå högre än någon annan version jag har hört. Ett otroligt driv i trummor och akustiska gitarrer och här sjunger Lennon på topp.

   Låtarna:
   1. Be-Bop-A-Lula (Gene Vincent/Sheriff Tex Davis)
   1956. Egentligen skriven av Vincent tillsammans med Donald Graves men Vincents manager köpte ut Graves rättigheter och satte sig eget namn där. Singel (Capitol F 3450) med Gene Vincent & the Blue Caps.
   2. Stand By Me (Ben E. King/Elmo Glick)
   1961. Singel (Atco) med Ben E King. Glick var en pseudonym för låtskrivarteamet Jerry Leiber/Mike Stoller.
   3. Medley: (a) Rip It up (Robert Blackwell/John Marascalco) (b) Ready Teddy (Robert Blackwell/John Marascalco)
   1956. Båda låtarna Little Richard-singlar (Specialty).
   4. You Can't Catch Me (Chuck Berry)
   1956. Chuck-singel (Chess).
   5. Ain't That a Shame (Antoine Domino/Dave Bartholomew)
   1955. Singel (Imperial) med Fats Domino.
   6. Do You Want to Dance (Robert Freeman)
   1958. Singel (Jubilee) med låtskrivaren Bobby Freeman.
   7. Sweet Little Sixteen (Chuck Berry)
   1958. Chuck-singel (Chess).
   8. Slippin' and Slidin' (Richard Penniman/Edwin J. Bocage/Albert Collins/James Smith)
   1956. Little Richard-singel (Specialty)
   9. Peggy Sue (Jerry Allison/Norman Petty/Buddy Holly)
   1957. Holly-singel (Coral)
   10. Medley: (a) Bring It on Home to Me (Sam Cooke)/Send Me Some Lovin' (Lloyd Price/John Marascalco)
   1961/1957. Singel (RCA) med låtskrivaren Cooke/Singel (Brunswick) med The Crickets.
   11. Bony Moronie (Larry Williams)
   1957. Singel (Specialty) med låtskrivaren Williams.
   12. Ya Ya (Morgan Robinson/Lee Dorsey/Clarence Lewis)
   1961. Singel (Fury) med Lee Dorsey.   
   13. Just Because (Lloyd Price)
   1957. Singel (Kent) med låtskrivaren.

   Bonuslåtar:
   14. Angel baby (Rose Hamlin)
   1960. Singel (Highland) med Rosie & the Originals.
   15. To know her is to love her (Phil Spector)
   1958. Ursprungligen "To know him is to love him". Singel (Dore) med The Teddy Bears.
   16. Since my baby left me (Arthur Crudup)
   1951. Ursprungligen "My baby left me". Singel (RCA) med låtskrivaren.

/ Håkan

Brinsley Schwarzs unika skiva från 1974

Målet är väl att någon gång publicera en fullständig Brinsley Schwarz-diskografi men just nu vill jag gärna lägga ut de delikata bilderna på den alldeles fantastiskt unika skivan, ”It’s all over now” (Decal) som bandet spelade in hösten 1974. Men mellan inspelning och utgivning av skivan splittrades bandet. Skivan släpptes, på Ian Gomms initiativ, officiellt först 1988 men drogs snabbt in på Nick Lowes begäran. Lowe tyckte inte den höll tillräcklig kvalité.
   Min vän Lasse Kärrbäck förklarar historien:
   - Skivan som inte skulle finnas men finns (i några få ex). Nick krävde att hela upplagan skulle dras in och förstöras vilket också skedde. Men en skivaffär i New York hann sälja några ex innan upplagan drogs in och förstördes. Ian Gomm ville att skivan skulle säljas, men Nick vann. Idag säljer Ian Gomm skivan från sin hemsida som CDr. Alla låtarna finns med, fast i en annan låtordning än på LP-versionen.
   "Tell me why", Beatles-covern, är ersatt av Lowe/Gomm-låten "Give me back my love", en unik låt som fick sin officiella release på BBC-liveplattan. Och "The cod" har fått den fullständiga titeln ”Do the Cod (The Thirty Pounder)".
   På LP-skivan ligger ”Cruel To Be Kind” som andra låt på första sidan. Man har t o m lagt dit Brinsley’s ”Family Tree” av Pete Frame på baksidan av omslaget. Skivan mixades inte förrän 1987 av Ian Gomm, och kom ut och drogs in 1988. Varför Nick helt plötsligt gjorde helt om och tog med ”Cruel to be kind”-låten på ”Jesus of Cool” har jag ingen aning om, men konstigt är det.   
   En liten analys av innehållet på skivan visar att mer än hälften är covers och känns därför på pappret som en snabbt ihopplockad skiva. Ändå finns det originallåtar som fått förtroende i senare sammanhang.
   ”As lovers do” har dykt upp vid flera tillfällen med Dave Edmunds. Först 1976 som singel-b-sida till “Here comes the weekend” och sedan tre år senare som singel-b-sida till ”Crawling from the wreckage”. Lowe/Gomm-låten ”God bless (whoever made you)” blev 1979 en Stiff-singel för Jona Lewie.
   Låten som här går under titeln ”We can mess around” är identisk med ”Mess with love” som släpptes på Rumours ”Max”-skiva och på 80-talet tog Nick själv upp låten på ”The Abominable showman”-albumet men kallade den då för ”Mess around with love”. Men på den BBC-inspelade skivan med Brinsley, ”Cruel to be kind” (Hux, 2004) går den under titeln ”We can mess around with anything but love”. Kärt barn har många namn.
   Den instrumentala låten ”The cod”, som på BBC-skivan kallas ”Do the Cod (The Thirty Pounder)", får väl anses tillhöra parenteserna i Nick Lowes låtskrivarproduktion. Låten kan även uppträda med titeln ”Snorky” i andra mindre nogräknade sammanhang.
   ”I’ll take good care of my baby” var en hit för Garnet Mimms & the Enchanters 1966, ”Private number” var en hit för duon Judy Clay & William Bell 1968 och titellåten gjordes i original juni 1964 av The Valentinos där låtskrivaren Bobby Womack var medlem. Strax därefter gav The Rolling Stones ut låten på singel.
   Låten ”Hey baby (they’re playing our song)” är däremot ett stort frågetecken då låtskrivarna namnges som Marvin Hamlisch/Carole Bayer Sager. Lite slarvigt förväxlad med ”They’re playing our song” som inte kom ut förrän 1979 och även blev namnet på en musical. Låten på skivan är istället identisk med Buckinghams hitlåt från 1967 som skrevs av Gary Beisbier/Jimmy Holvay.
   Två andra covers på skivan, ”Tell me why” (Beatles) och ”Everybody” (Tommy Roe), gavs faktiskt ut på två officiella singlar av Brinsley fast på Beatles-låten gick gruppen under namnet The Limelight.
   Skivan på bilden är signerad av Nick Lowe och Lasse Kärrbäck, som äger skivan, kan berätta historien bakom.
   - Jag köpte skivan av han som fick den signerad av Nick i New York där också skivan är inköpt. Han jag köpte den av har berättat hur motvillig Nick var till en början men att han sedan trots allt signerade den. Tycker det är stort, väldigt stort. Har hört om andra artister som förstört skivorna dom inte vill se eller totalvägrat att signa.

Ett stort tack till Lasse Kärrbäck utan vars hjälp... Lasse har dessutom fungerat som mina öron på distans.




/ Håkan

#55/70: "Labour of lust"

NICK LOWE: Labour of lust (Radar, 1979)

Att idag lyssna på "Labour of lust" väcker enorma minnen från en tid när Rockpile var svaret på alla frågor om vad världens bästa rockgrupp hette. En grupp som spelade väldigt anspråkslös men absolut inte konventionell pop och rock och innehöll världens bäste låtskrivare (Nick Lowe), världens bäste sångare (Dave Edmunds), en gitarrist av tyngd (Billy Bremner) och en trummis (Terry Williams) som med få resurser och minimalt trumset kunde spela så tajt, explosivt och svängigt. Att gruppen saknade en i rock’n’roll-sammanhang så viktig klaviaturspelare (där borde Geraint Watkins haft en given plats) betydde ingenting.
   Det handlar idag om en Nick Lowe-platta, en skiva där Lowe står som ensam artist men där det svenska omslaget inte avslöjar någonting om musiker eller ens på etiketten vill berätta vem producenten är. En visuellt bristfällig produkt med andra ord men musikaliskt en alldeles bedårande skiva. Där kommer den ovannämnda kvartetten in som förklaring till skivans oerhörda pondus och anspråkslöst tidlösa sound.
   Lowe och Edmunds hade träffat varandra första gången våren 1974. Edmunds producerade ”The new favourites of Brinsley Schwarz” med gruppen Brinsley Schwarz där Nick Lowe sjöng, skrev låtar och spelade bas. Bandet kompade Edmunds på nästa turné och två livelåtar fanns med på nästa Edmunds-skiva, ”Subtle as a flying mallet” (1975). På skivan fanns även Bremner och Williams med som musiker.
   Alla fattade tycke för varandra och 1976 uppstod kvartetten som grupp under namnet Rockpile, efter titeln på en Edmunds-skiva från 1972 där faktiskt Williams spelade på två spår. Gruppen började turnera och allt utvecklades till succé men de kunde inte, på grund av kontraktssvårigheter (Lowe och Edmunds hade olika managers och skivkontrakt på två olika håll) samlas och ge ut en skiva i eget namn förrän 1980. Därför är Edmunds ”Get it” (1977) i praktiken en Rockpile-skiva med Edmunds som sångare. Och därför spelades både Edmunds och Lowes soloskivor från 1978, ”Repeat when necessary” respektive ”Labour of lust”, in parallellt och gavs ut nästan samtidigt sommaren 1979.
   Lowe hade några intensiva år bakom sig, både som artist och skivproducent och en av pionjärerna på skivbolaget Stiff som första artist. Tillsammans med managern Jake Riviera hoppade han kvickt av skivbolaget och blev på nytt pionjär på nya skivbolaget Radar där han också var förste artist som gav ut skivor.
   Tiden med Rockpile var ändå inte så homogen och oändlig som vi kanske tror. Jag läser ett gammalt Larm-ex (Nr 8, juni 1978) och Lowe berättar för Lennart Persson att han har lämnat gruppen.
   - Om jag stannat i den gruppen så hade jag ofelbart fastnat i ett visst sätt att skriva låtar. Visst, det hade varit enkelt, men inte särskilt spännande. Jag föredrar att använda mig av olika musiker för olika låtar. Jag får en helt annan frihet än om jag är medlem i en grupp.
   Med facit i hand vet vi att det avhoppet inte blev så långvarigt. Efter ”Jesus of cool” 1978, en splittrad men ändå väldigt stark skiva, träffade han Carlene Carter (som han senare gifte sig med), producerade Mickey Jupps ”Juppanese” och andra artister och tog upp turneradet med just Rockpile. Och spelade in sin nästa skiva ”Labour of lust” som är given på min 70-talslista.

Inledningen är klassisk med en i alla sammanhang klassisk låt, ”Cruel to be kind”. En låt, skriven av Lowe tillsammans med Ian Gomm, som i original spelades in av Brinsley Schwarz men inte gavs ut då men kom på ett album 1988, "It's all over now" (se omslaget till höger), men den fascinerande historien tar jag imorgon.
   Men först släpptes just den inspelningen som en singel-b-sida med Nick Lowe i maj 1978. A-sida var ”Little Hitler”. (Just den där Brinsley-inspelningen av "Cruel to be kind" finns också med på förra årets ypperliga nyutgivning av Lowes "Jesus of cool".)
   Här är det Rockpile i kompet, med fina akustiska gitarrer, kör och ett vasst gitarrsolo, och låten blev ännu en gång singelaktuell (Radar ADA 43) en månad efter albumrelease.
   Låten därpå, ”Cracking up”, släpptes också på singel (Radar ADA 34) strax innan albumreleasen. Rytmiska, trumdominerade ”Big kick, plain scrap!” får tillskrivas parenteserna i Lowes produktion men den svänger. ”Born fighter” är däremot en Rockpile-klassiker med oerhört driv, fina gitarrer, Edmunds/Bremner-kör och ett vasst munspel som spelas av Huey Lewis, som sjöng i amerikanska gruppen Clover (mest känd som komp till Elvis Costello på ”My aim is true”) men vid den här tidpunkten hade Huey bildat ett eget band, The News.
   I övrigt är gästartisterna få på skivan med undantag för Rumour-medlemmen Bob Andrews synth på ”Endless grey ribbon”. En låt som perfekt bryter av poprocksoundet på skivan och på något sätt pekar den ut Lowes kommande riktning när han snart gifter in sig i Carter/Cash Family.
   ”You make me” är en naken ballad av den sort som blivit Nick Lowes signum under de senaste decennierna. Vinylskivans första sida avslutas med ”Skin deep”, en poplåt med snygg refräng, vacker kör och vasst gitarrsolo.
   Skivans kanske starkaste låt, Mickey Jupps ”Switchboard Susan”, inleder andrasidan. En låt som släpps innan Jupp själv ger ut den på albumet ”Long distance romancer” som har hämtat sin titel från just den låten. Poprock som har allt och gör oss Jupp-fans helt varma inombords. Jag har i en annan artikel grävt djupare i historien om "Switchboard Susan".
   ”Without love” är en av Lowes enklaste, simplaste men också mest långlivade låtar. Fanns med på Lowes konsert på Nalen i Stockholm i oktober 2007.
   Inte heller ”Dose of you” och ”Love so fine” är väl några extraordinära genidrag men ändå typiskt klassiska Nick Lowe-låtar.
   Förutom ”Cruel to be kind” och Jupp-låten är det genomgående Nick Lowe-låtar på skivan förutom ”Love so fine” där hela Rockpile fått låtskrivarcredit.
   Mitt hårt tummade ”Labour of lust”-exemplar är svensk på etiketten Smash (SLEPT 6) med ett typiskt Barney Bubbles-designat omslag som alltså saknar låtförteckning, all annan information men en liten Radar-logotype längst ned på baksidan och dessutom felstavningar av låttitlar på etiketten. Se bilderna nedanför och jämför mellan den svenska versionen och den engelska Radar-etiketten med all information, korrekt låtlista och musiker.
   Smash var den svenska etikett som introducerades när Jake Riviera ville vara kvar på den svenska Polygram-grenen fast Radar i övrigt fanns i Warner-koncernen. Costello-, Lowe och även Joan Jett-skivorna släpptes under 1978-1980 på Smash-etiketten. Men också lokala "stjärnor" som Problem och Linus.
   
Ännu en gång ett stort tack till Lars Kärrbäck för info, bilder och diskussion.





/ Håkan

Historien om ”Switchboard Susan”

Den här måndagen återupptar jag tillfälligt den gamla hederliga kategorin ”Veckans 7”-singel” och presenterar låten för dagen: Mickey Jupps fantastiska ”Switchboard Susan”. Men det ska inte bara handla om Jupp utan låtens hela historia över några år kring 1980.
   Singeletiketten ovanför är hämtad från b-sidan av en singel som släpptes 1980 med mannen som skrev denna pärla till låt, Mickey Jupp. Men Jupp gav paradoxalt nog ut sin egen låt efter alla andra artisters versioner. Men han var också först att spela in den. Förvirrande? Följande rader bör förklara allt.
   Jupp gjorde en fantastisk liveinspelning av ”Switchboard Susan” 28 juni 1978 i BBC Studios med ett tremannaband bakom sig, gamle Legend-trummisen Bob Clouter, basisten Dave Bronze och gitarristen Ian ”Chuck” Duck.
   Inspelningen gavs ut först tre år senare i Tyskland på en 12”-ep (Line) tillsammans med två gamla Legend-låtar, ”Anything you do” och ”Cheque book”, och ännu en fantastisk originallåt, ”Daisy Mayes”, som varken förr eller senare har figurerat på någon Jupp-skiva.
   Samtidigt som den här BBC-inspelningen gjordes bör Jupp ha varit upptagen med inspelningar till sitt kommande Stiff-album, ”Juppanese”, med Nick Lowe som producent och Rockpile i kompet. Den intressanta versionen av låten har vi aldrig fått höra med Jupp själv.
   Min vän Lasse Kärrbäck har varit i kontakt med Jupp för att klargöra en del detaljer om "Switchboard Susan" och han svarade efter att ha funderat några timmar väldigt uttömmande och intressant:
   - As far as I can recall 'Susan' started out as a slow sad type song, but after tinkering with it for a few weeks, I tried playing it at a faster tempo and the whole mood of the song changed completely. The lyrics gradually changed from the sad moody ones to the words that you know now. In fact I've forgotten what the original words were!
   I think we recorded the song for Juppanese but I was never particularly happy with the way it turned out and so I left it off the album. Meanwhile, Nick Lowe (who produced the track) took it and put his own voice on it and it was issued on his album Labour of Lust. I eventually recorded it on Long Distance Romancer but I gave it a different treatment because I didn't want it to sound like Nick's version.
   It was a year or so later that I started performing the song on stage and played it more like Nick than my own version!! A lot of people still think that it is a Nick Lowe song. There is no story behind the song. It's just a bit of rock'n'roll.

Nick Lowe inledde den andra sidan på "Labour of lust", som kom ut i juli 1979, med Rockpile-inspelningen av "Switchboard Susan" och det blev en mindre klassiker och blev senare en stadig hit på Rockpile-konserterna.
   Men en dryg månad innan Lowes skiva, 29 maj 1979, gav Procol Harum-sångaren Gary Brooker ut samma låt men i en helt annan produktion. På ”No more fear of flying” (Chrysalis), producerad av George Martin, finns “Switchboard Susan” och ytterligare en Jupp-låt med, ”Pilot”. Så Brookers version visar sig vara den första officiella utgivningen av ”Switchboard Susan”. Här dominerar munspelet i arrangemanget.
   Till saken hör att Brooker, som är en gammal Southend-kompis till Jupp, var den som producerade andrasidan på ”Juppanese”-skivan…
   Lowe har på sin version lagt till några textrader på slutet som bland annat innehåller ett telefonnummer, 38-27-39. Brooker har på sin version också lagt till på slutet. Men han nämner ett annat telefonnummer, 38-26-38.
   Det finns ytterligare en musikaliskt och tidsmässigt intressant version av ”Switchboard Susan”. Mellan april och juli 1979 spelade Searchers in ett comebackalbum i Rockfield-studion med massor av intressanta låtar från låtskrivare som Will Birch, John David, Tom Petty, Noel Brown och Bob Dylan. Och då även Jupps ”Switchboard Susan”. Deras version är långsammare och påminner i tempo till viss del om Jupps Chrysalis-inspelning. Albumet ”Searchers” (Sire) rekommenderas, släpptes i oktober 1979, alltså samma månad som Jupps egen version kom ut. Tala om tillfälligheter.
   Jupps nya album, ”Long distance romancer” producerat av 10cc-profilerna Kevin Godley och Lol Creme, släpptes alltså i oktober 1979 men Jupps ”Switchboard Susan” kom inte ut på singel förrän året därpå. Då som b-sida till den Pete Wingfield-producerade ”Rooms in you roof” som jag faktiskt berättat historien om tidigare.
   Jupps version här är alltså långsammare med ett sugande och gungande arrangemang, inte långt från exempelvis Little Feat, med tjejkör och saxofon (Andy Mackay från Roxy Music) i kompet.
   Vi ska väl i sammanhanget inte heller glömma den svenska versionen av "Switchboard Susan" som kom ut 10 september 1980 på samlingsskivan "Parlophone Pop!" (Parlophone). "Marie i växeln", med text av Per Gessle och Niklas Strömstedt, framfördes av ett förstärkt Gyllene Tider, med bland annat gitarristen Janne Andersson, som gick under namnet Rockfile.
   Telefonrösten som inleder låten tillhör Marie Smeds som jobbade i receptionen på EMI:s kontor. Gessles minne är idag inte så tydligt:
   - Kommer knappt ihåg mer än att Jupp (men framför allt Nick Lowe, Brinsley Schwarzoch Rockpile) var en artist som beundrades både av Gyllene-killarna, Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom men framför allt av Kjelle (Andersson) på EMI. Det var säkert hans idé att jag skulle översätta "Switchboard Susan". Och visst, det var ju Nicks version man älskade.
   Gessles (och Strömstedts) text har fångat Jupps känsla perfekt och har dessutom fått en smått komisk twist:
   Marie i växeln, hej, ge mig ett svar
   annars ringer jag CBS och Polar
   Jag ringer ifrån 035
   Blockerar jag växeln?
   Än sen?
   Ge mej, ge mej ditt nummer hem

Gessle är nog mest ansvarig för texten ty 035 är Halmstads riktnummer...
   
Ett stort tack till Lars Kärrbäck för info, bilder, Mickey Jupp-kontakt och diskussion.

/ Håkan

”Vår tids rädsla för Ak Von Malmborg”

AK Von Malmborg
Vår tids rädsla för Ak Von Malmborg
(How Sweet The Sound/Make/Sony)

Stölden av det fascinerande basintrot till ”Stand by me” är det första jag hör på Ak Von Malmborgs nya skiva. Sedan hör jag en ljus men påträngande stämma som påminner om Lisa Ekdahl eller någon annan tjej ur den överbefolkade svenska singer/songwriter-traditionen. Första mötet med AK, som står för Anna-Karin, andas inte originalitet och är följaktligen inte så positivt men fortsättningen på skivan är verkligen en omskakande och nästan berusande upplevelse.
   Den här sångerskan, poeten och artisten är på många sätt skoningslös. En som inte tittar sig omkring eller försöka följa trender utan lyckas göra en helt personlig skiva. Där parallellerna hellre bör dras med Kate Bush än Ekdahl.
   Men här finns flera starka melodier än vad som sammanlagt finns på Bushs senare produktion. Många av de uppseendeväckande vackra melodierna dekoreras med körer, stråkarrangemang, en och annan elgitarr, dragspel och andra lågmälda instrument och det händer saker hela tiden.
   Ibland går hon över gränsen till det tålamodskrävande, den långa intressanta texten till ”London” läser Ak till en adrenalinspeedat arrangemang på jazzdragspel, och det kan i en kritisk värld dra ner helhetsbetyget på hela skivan. Men summan av alla positiva delar kan inte ta ifrån skivan dess sammanlagda styrka.
   De ypperligt vackra ”Drömmarna”, ”Silverblond” och ”Telefon till himlen” är skir personlig skönhet. Poppigt influerade ”Dom säger” och ”Autostrada av kärlek” borde vara Melodifestivalbidrag i en bättre värld. ”Kom och kom” där elgitarr möter flöjt andas naken åtrå och duetten ”Mer än så”, en svensk version av Bryan Ferrys ”More than this”, med Olle Ljungström är så stark och genomträngande att tanken på covertolkning inte finns.

/ Håkan

Rod Stewart tände ”Hovet”

”Blondes have more fun”, Stewarts stora kommersiella comeback på skiva, hade precis släppts (dagen före konserten) när turnén, med samma namn som skivan, nådde Stockholm med Rod Stewart och hans band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/11 1978.

ROD STEWART
Isstadion, Stockholm
25 november 1978

Det börjar nu bli uppenbart att Rod Stewart tillhör rocksocieteten och eliten bland nutidens populärsångare. Trots alla uppförstorade och avundsjuka skvallerartiklar om honom presenterade han en rockshow av enormt format. Och med kvalitéer som man bör och ska kräva av en artist med hans storhet.
   Johanneshovs Isstadion var i lördagskväll en enda kokande gryta av 10 000 hängivna Stewart-fans. Alla verkade vara där, från urgamla fans till nya som bara har hört en låt med honom. En sak hade alla gemensamt: De sjöng med i ”Sailin’”. Imponerande och roligt.
   Jag såg honom vid förra Sverige-besöket för två år sedan och blev redan då överraskad och förvånad över det jobb han lägger ner på sin show. Från att skriva fantastiska och starka låtar till det yttre arrangemanget med ljud och ljus på scenen, högtalare upphissade i taket, ljuskanonerna, det jättelika RS-monogrammet m m.
   Så har vi det rent musikaliska som blir ännu bättre och ännu intensivare på scen. Han har ju ett rikt och mångsidigt material att välja bland. På två timmar hann han bara med en enda ny låt, nya singeln, fast en helt nytt album nu finns ute.
   Rod Stewart hade ett kompetent band bakom sig som också ska han sin beskärda del av rosorna. Inte minst de tre gitarristerna. Killar som kompletterade varandra ypperligt. Gary Grainger det ungdomligt rockiga, Jim Cregan det melodiska och Billy Peek det traditionellt rockiga med sina Chuck Berry-imitationer. Basisten Phil Chen var gubben i lådan. Han for över scenen som på rullskridskor, låg på rygg på pianot och var också framme hos Rod vid mikrofonen. Carmine Appice, trummisen, hade ett mäktigt dunk i kaggarna men blev kanske lite för bastant i spelet.
   Saxofonisten Phil Kenzie var ett positivt tillskott. Han hade flera av kvällens soloinsatser med många läckra saxstötar.
   Det var alltså ett fint framträdande av Rod Stewart, som visade att han har känsla för god rockmusik. Rock’n Rod.

Carmine APPICE – drums
Phil CHEN – bass
Gary GRAINGER – guitars
Jim CREGAN – guitars
Kevin SAVIGAR – keyboards
Billy PEEK - guitars
Phil KENZIE – horns

Trolig setlist (ej i ordning):
• Hot Legs
• Born Loose
• Tonight's The Night
• Wild Side Of Life
• Get Back
• You're In My Heart
• I Don't Want To Talk About It
• Blondes Have More Fun
• Da' Ya' Think I'm Sexy?
• If Loving You Is Wrong
• The Killing Of Georgie
• Maggie May
• (I Know) I'm Losing You
• Sweet Little Rock'n Roller
• Sailing
• Twistin' The Night Away
• You Wear It Well
• I Just Want To Make Love To You
• Stay With Me

/ Håkan

Soundtracks: "I am Sam"

I AM SAM (V2, 2001)

Som Beatles-fantast är det naturligtvis inte svårt att visa intresse för den här filmen och dess soundtrack. Filmen handlar nämligen om en person, Sam Dawson (spelad av Sean Penn), som är mentalt eftersatt men jobbar på Starbucks och är besatt av Beatles. Hela soundtracket består av Beatles-låtar i ett antal coverversioner med i stort sett bara amerikanska artister.
   Jag önskar att jag hade sett filmen för på pappret med alla dessa låtar uppradade ser allt otroligt intressant ut. Både som historia och musikalisk upplevelse.
   Penn ville att soundtracket skulle bestå av Beatlesmusik men lyckades inte få rättigheter till originalmusik vilket gjorde att det istället blev covers på Beatles-låtar. Intressant det också men ändå inte helt himmelskt. Penn hade nämligen ett önskemål eller krav att tempot på varje ny version skulle stämma överens med Beatles originalmusik. Vilket kanske inte öppnar upp för några spännande och djärva idéer. Men raden av medverkande artister väcker däremot vissa förhoppningar.
   Kan tänka mig att Sean Penn haft bestämda idéer om vilka som skulle sjunga första låten. Det är nämligen hans bror Michael med flickvännen Aimee Mann som sjunger ”Two of us”. Mycket passande att göra just den låten med den titeln som en duett. Däremot ger den inga spännande rysningar utan är tämligen konventionellt tolkad.
   Det finns några låtar på skivan som överglänser det övriga materialet. The Wallflowers med Jacob Dylan på sång gör ”I’m looking through you” med Jackson Browne i kören och den gamla låten får nytt liv.
   The Vines gör en helt godkänd version av ”I’m only sleeping” och kanske är det just låten, en av mina största Beatles-favoriter, som gör att jag gillar tolkningen.
   Heather Nova överraskar med kraftfull sång på ”We can work it out” medan Howie Day går ifrån temat rejält och gör skivans mest annorlunda tolkning i en långsam och naken ”Help!”.
   Även Paul Westerberg, en gång sångare i Replacements, går långt från originalet i ”Nowhere man” genom att göra den helt akustisk med endast gitarr till komp. ”Recorded in the middle of the night” som Paul skriver på omslaget.
   Men allra bäst och allra mest oförglömligt är Nick Caves version av ”Let it be”. Jag är ingen fantast av Cave men här lyckas han göra något stort och personligt av en av Beatles mest kända låtar. I kompet finns stora delar av Blockheads men versionen är ljuvligt lågmäld och nästan vemodigt vacker.

Innehåll:
1. Two of Us - Aimee Mann & Michael Penn
2. Blackbird - Sarah McLachlan
3. Across the Universe - Rufus Wainwright
4. I'm Looking Through You - The Wallflowers
5. You've Got to Hide Your Love Away - Eddie Vedder
6. Strawberry Fields - Ben Harper
7. Mother Nature's Son - Sheryl Crow
8. Golden Slumbers - Ben Folds
9. I'm Only Sleeping - The Vines
10. Don't Let Me Down - Stereophonics
11. Lucy in the Sky with Diamonds - The Black Crowes   
12. Julia - Chocolate Genius
13. We Can Work It Out - Heather Nova
14. Help - Howie Day
15. Nowhere Man - Paul Westerberg
16. Revolution - Grandaddy
17. Let It Be - Nick Cave
18. Lucy in the sky with diamonds - Aimee Mann
19. Two of us - Neil Finn/Liam Finn

/ Håkan

Bäst i november

Hösten 2009 blev inte den där berusande högtiden av heta skivreleaser. Och även november, den klassiska skivsläpparmånaden, blev ganska tunn på riktigt starka nya skivor. Ändå var det rejält överraskande att just Norah, den (tidigare) svala jazzgudinnan, slår till så hårt och att Kent är tillbaka på årsbästalistan.
   Sedan återinrättar jag mellanrubriken ”Månadens outsider” där jag nämner starka skivor som är något äldre.

NORAH JONES: The fall (Blue Note/EMI)
Norah har inte gått från jazz till renodlad rock men ”The fall” är en positivt överraskande skiva med ett betydligt större djup än jag väntat mig. Med en artist som först efter 30 miljoner sålda skivor har lämnat den bekväma men ack så anonyma zonen för att ge kvinnlig poprock ett nytt ansikte. Den perfekta balansen mellan skir skönhet och den älskvärt välkryddade personliga touchen.

KENT: Röd (RCA)
Det här är en stor, förhållandevis normal Kent-skiva. Kanske inte så omedelbart melodimässigt tydlig men det är Joakim Berg-sånger som fungerar tillsammans med spännande och vågade nya ljud. På nya skivan har elektroniken varit viktig vid tillverkandet av Kent-konceptet 2009. Men det blir aldrig för mycket och det tar aldrig över ljudbilden.

Månadens outsider:

NISSE HELLBERG: En modern man (Metronome)
Efter att ha sett Nisse live är jag nu övertygad om att senaste skivan tillhör årets bättre. Genom att sänka decibelvågorna, lämna förstärkarna hemma och ändå öka svänget. Genom att skriva än mer fantastiska texter och behålla den melodiska känslan är ”En modern man” en mycket positiv upplevelse.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.