Blogginlägg
60: #4 TIM HARDIN (1966-1969)
TIM HARDINS TOPP 3:
1. Hang on to a Dream (1966)
2. Don't make promises (1966)
3. Simple song of freedom (1969)
INGEN HAR NÅGONSIN GJORT TIM HARDIN-LÅTAR bättre än Tim Hardin. Han var kanske inte den helt uppenbara singelartisten på 60-talet och hans namn är självklart en udda fågel här i min serie av 60-talsfavoriter. Han var ingen artist man bedömer utifrån topplisteplaceringar och han var kanske mer känd som låtskrivare än artist överhuvudtaget. Men under hans få år i rampljuset skapade han hursomhelst musikhistoria.
Jag är oerhört övertygad om både Tim Hardins styrka, hans singellåtars historiska värde och därmed hans fullt rättvisa placering högt upp bland mina 60-talsfavoriter. Samtidigt är jag medveten om problem vad gäller urval av låtar till singlarna. Det var ju så många odödliga guldkorn som aldrig släpptes som singlar på den amerikanska marknaden med Tim Hardin.
Därmed går vi miste om kvalificerade guldkorn som den självbiografiska "Lady came from Baltimore" (endast b-sida på en promosingel), "It'll never happen again", studioversionen av "Reason to believe", "Tribute to Hank Williams" (b-sida till den betydligt mer konventionella "You upset the grace of living when you die") och "Red balloon". Och att lägga hans egen version av "If I were a carpenter" på en singel-b-sida är ju närmast en provokation hur förklarligt (se senare) det valet än är.
I sin ungdom, 17 år gammal, tog James Timothy Hardin från Eugene i Oregon värvning och redan under härjningarna i Östasien kom han i kontakt med droger i allmänhet och heroin i synnerhet. Trasiga nerver och drogberoende blev hans börda för resten av sitt liv och påverkade givetvis hans professionella liv som artist. Han fick sparken från armén men 1961 fick han plats som teaterstudent på American Academy of Dramatic Arts i New York. Studierna havererade när han upptäckte folkmusikscenen i Greenwich Village och träffade Fred Neil, Karen Dalton och John Sebastian som sedan kompade honom live i en repertoar baserad på bluesrelaterade folkmusiklåtar.
Tim kom i kontakt med Eric Jacobsen, som senare skulle bli hans skivproducent, men samarbetet var bräckligt på grund av Hardins nyckfulla liv. Jacobsen jagade skivbolag åt honom och i maj 1964 finansierade Columbia en studiosession i New York som dock urartade till ett kaos. Inspelngar som dök upp på skiva först 1967. Drogberoendet eskalerade och de praktiska problemen var överhängande men tack vare Hardins otroliga röst och geniala låtskrivande blev skivbolaget Verve Folkways och produktionsbolaget Koppelman-Rubin intresserade och ville satsa.
Hardin blev skivbolagskollega med debutanter som Blues Project, Richie Havens, Janis Ian och Laura Nyro ochn skivdebuterade i februari 1966 med singeln "Hang on to a dream". Och redan där satte Hardin den vemodiga tonen för hela sina karriär. En bottenlöst sorglig röstklang ("What can I say/she's walking away") till ett ödsligt komp och Artie Butlers stråkarrangemang, pålägg som Hardin alltid hatade, förstärker känslan av saknad och hopplöshet.
Detta skulle bli Tim Hardins melodi och nästa singel "Don't make promises" var textmässigt inte mer hoppingivande ("It seems the songs we're singing/Are all about tomorrow/Tunes of promises you can't keep") men elgitarrintrot och det lite mer positiva arrangemanget pekade ändå mot en lite ljusare framtid. Fast kommersiellt var det fortfarande på skuggsidan.
SOMMAREN 1966 ALBUMDEBUTERADE HARDIN ("Tim Hardin 1") utan större uppmärksamhet men på hösten samma år skulle hans namn bli vida känt som låtskrivare. I augusti gick Bobby Darin, en annan Koppelman-Rubin-artist, in i studion och spelade in Hardins då ännu opublicerade "If I were a carpenter" som blev en stor hit och resulterade i ytterligare Darin-inspelningar av Hardin-låtar. Hardins egen version av hitlåten släpptes på en singel-b-sida tillsammans med återutgivningen av "Hang on to a dream", dock utan kommersiella framgångar.
Samtidigt med "Tim Hardin 2" släpptes albumlåten "Black sheep boy" som singel våren 1967. Lågmält arrangerad med akustisk gitarr, viskande trummor, stråkar och flöjter lika blekt vemodiga som låten. Och även nästa singel från samma album, "You upset the grace of living when you die", var en 1:46 kort, ganska konventionell och en ovanligt temposnabb låt men inte så personligt stark.
Kvalitetsnivån var i dalande och Tim Hardins kreativa ådra höll uppenbart på att sina. Få nya låtar skrevs och på albumområdet var det antingen gammalt arkivmaterial eller gamla liveinspelningar som släpptes. Därför en något omotiverad singelrelease med "Reason to believe" inspelad i Town Hall, New York City 10 april 1968. En något obalanserad Hardin försöker framföra sin klassiska låt efter bästa förmåga.
Mot alla odds lyckades Tim Hardin mot slutet av 60-talet att få kontrakt på Columbia och första resultatet blev det mycket märkliga albumet "Suite for Susan Moore and Damion: We Are One, One, All in One". En skiva, full av känslor tillägnad fru (som egentligen hette Susan Morss) och barn, helt utan singelpotentiella låtar. Ett tålamodskrävande album som överraskande följdes av Tim Hardins största hit.
"Simple song of freedom" var en låt som paradoxalt nog var skriven av Bobby Darin, lätt överarrangerad med steelguitar och tjejgospelkör men en oväntat stark Tim Hardin sjunger bättre än kanske någonsin. Priset blev en förstaplats på Tio i Topp hösten 1969.
/ HÃ¥kan
Roligt och trivsamt samkväm
Välfyllt och fräscht
<< | April 2016 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Kul att du nämner Tim Hardins absoluta mästerverk "Suite for Susan Moore..."
Visst kräver den en del av lyssnaren, men vilken utdelning! Andlöst vackra partier med ensamt elpiano och Tims röst som svävar fritt och svänger kolossalt (samtidigt!) är outslitliga...
Hardin var tydligen utrustad med ett absolut gehör och hans timing är enligt min mening i klass med några av de absolut största vokalisterna (Armstrong, B Holiday, Sinatra, Tormé).
Du skriver att han sjunger bättre än någonsin på "Simple song ..." och jag instämmer, just för att hans underbara timing där tydliggörs .
Hoppas att du har tillgång till hans gula CBS-album och sätter dig ned (ännu en gång, kanske?) och tar del av TH:s starka lågmälda kommentarer och de sparsmakade arren.
Har kanske 10 000 album med 50-/60-talsmusik och tillsammans med Miles Davis "Kind of Blue", Nick Drake's "Pink moon" och ett halvdussin andra, så tillhör "Suite for Susan Moore..." de evigt fräscha.
You tube-tips: https://www.youtube.com/watch?v=dNVGcyJLkoA&list=RDdNVGcyJLkoA&start_radio=1 Ha det bra på det nya året!Svar:
Tack Per och detsamma till dig. Och tack för din initierade kommentar som verkligen lockar till ny kontakt med skivan.