Blogginlägg från april, 2016

Tributes: The Bear Quartet

"Money talks" (West Side Fabrication, 2004)

Undertiteln är "A Tribute To The Bear Quartet" och musikaliskt tar skivan steget tillbaka till tidigt 00-tal och innehållsmässigt, låtarna, är majoriteten av materialet hämtat från Bear Quartets 90-tal. Och artisterna som bidrar till den här hyllningen var i många fall aktiva under åren 2002, när det här ambitiösa projektet startade, till 2004, när skivan slutfördes och till slut gavs ut.
   The Bear Quartet, som för övrigt var en kvintett under större delen av sin skivproducerande karriär, var ju verkligen en spretig rockgrupp som pendlade mellan kaos och stark personlig rockmusik. Med profiler som sångaren Mattias Alkberg, gitarristen Jari Haapalainen och basisten Peter Nuottaniemi, som huvudsakligen också skrev Bear Quartets låtar.
   Gruppens repertoar kunde till sin helhet knappast kallas lättillgänglig. Men i det här sammanhanget formar stommen av gruppens material en underbar samling låtar som med tiden växt till sig samtidigt som tålamodet och acceptansen uppenbart ökat hos mig som lyssnare.
   Av skivans 16 spår, från tio av Bear Quartets elva album, befinner sig majoriteten i den lugna eftertänksamma kategorin. Det betyder att bidragande artister på "Money talks" gärna tar sig friheten att sätta sin egen stämpel på materialet vilket gör variationen på innehållet än mer intressant.
   Inledningen på hyllningsplattan, "Blizzard" med Laakso, talar dock emot den programförklaringen. Ett i original tämligen långsamt original har speedats upp och närmat sig Bear Quartets normala domäner. Att min uppmärksamhet och recension av det här albumet sammanfaller med återföreningen av Laakso och nya skivan "Grateful Dead" är en ren tillfällighet. Laakso, med sångaren Markus Krunegård, var ju med bara en ep bakom sig en ganska färsk grupp när den här skivan sammanställdes. Men de klara kopplingarna till Bear Quartet, Haapalainen var gruppens producent, gör ju gruppens närvaro logisk här.
   Skivan är ju en resa tillbaka till dagarna då namn som Laakso, Kristofer Åström, The Concretes och Bad Cash Quartet (vars "Quartet" i gruppnamnet var en hyllning till just Bear Quartet) tillhörde påläggskalvarna i svensk musik.
   Ytterligare några stora profiler medverkar och gör anmärkningsvärda insatser. Som medlem i den halvakustiska trion Junip gör José González en fin version av "Carsick" och Andreas Mattsson har fritt tolkat "Machine gun" där han spelar alla instrument i en lågmäld och huvudsakligen akustisk låt.
   Duon Seven Shells följer samma recept på "Old friends" som med akustisk gitarr utvecklats till en lång (6:16) och episk singer/songwriter-låt. Även Reverend Big O, som just skulle ge ut sitt andra album, och "I'm slow" är lågmäld men också lite ofokuserad. Sedan viskar Kristofer Åström fram "Twinreceiver" och den är möjligen vacker men inte så mycket mer.
   Då albumaktuella Boy Omega gör en akustisk och snärtig variant av "The last ball", blott en dryg minut lång fast den är ännu kortare i original. Även Monastirs "Ghosts for laundry" är alldeles för kort i sitt sympatiska poprockstuk. Och The Worlds knappt två minuter långa "Euthanasia" påminner mycket om Bear Quartets aggressiva och intensiva rock.
   Bad Cash Quartets "Put me back together" har kvalitéer att tillhöra skivans bättre ögonblick. Gapig men ändå ganska återhållsam rock som växer till sig och blir i sin helhet mäktig.
   They Stole A Million, gruppen som precis hade splittrats innan den här skivan gavs ut, har förvandlat 45 sekunders accapellapoesi, "Speedy", till en elektrisk halvsnabb rocklåt med fina lager av elgitarrer.
   Åter till det finstämda: Avslutande "Helpless" med tjejkvartetten Audrey har en känslig stämningsfull inledning med en sträv vemodig cello i huvudrollen innan tjejrösterna vävs in i varandra.


1. "Blizzard" - Laakso
2. "Just Locals" - The Concretes
3. "Carsick" - Junip
4. "Hunchback" - Håkan Mild
5. "Machine Gun" - Andreas Mattsson
6. "Euthanasia" - The World
7. "Old Friends" - Seven Shells
8. "Straw" - Erik de Vahl
9. "If You Have a Heart" - Kåre Vernby & Dibaba
10. "Last Ball" - Boy Omega
11. "I'm Slow" - Reverend Big O
12. "Twinreceiver" - Kristofer Åström
13. "Ghosts for Laundry" - Monastir
14. "Put Me Back Together" - Bad Cash Quartet
15. "Speedy" - They Stole a Million
16. "Helpless" - Audrey

/ Håkan

"The winners"

THE BLAND
The winners
(The Bland/BMG)

Förväntningarna på nästa album från The Bland är stora. Dels var förra albumet, " Strangers on the side of the street ", i sin helhet utmärkt och live visade bandet stora flexibla färdigheter på Live at Heart för några år sedan. Imorgon fredag släpps en ep med fem smakprov som aptitretare inför höstens albumrelease.
   Låtarna på "The winners" är minst lika omsorgsfullt genomarbetade som på albumet men jag tycker mig upptäcka en viss tillbakalutad och lätt defensiv prägel på produktion och arrangemang. Låtarna på debutalbumet framfördes i en euforisk framåtanda, med ständigt nya instrument i centrum, där soundet och uppfinningsrikedomen var gränslös och därmed effektivt lade lyssnarna för sina fötter.
   Här finns det genomgående en akustisk prägel på arrangemangen där jag kanske förväntat mig en större variation. Nu håller de fem låtarna visserligen en homogen styrka, med utsökt låtskrivande, men har mer likheter med unplugged-framförandet vid senaste Folk at Heart än förra albumet.
   Axel Öbergs genomgående kraftfulla röst, vars dignitet jag stundtals vill jämföra med Peter Garrett i 80-talets Midnight Oil, är gruppens mest spektakulära beståndsdel. Där han mitt i centrum, omgiven av huvudsakligen akustiska gitarrer och osedvanligt välarrangerade körer, klart och tydligt formar gruppens personliga sound.
   Skivbolaget vill i sin presentation av bandet framhålla influenserna från 60- och 70-talet vad gäller låtskrivande men de akustiska gitarrerna har snarare sina rötter i amerikansk folkblues. Däremot tycker jag att bandet framförallt är en god representant för nuet och att de har utökat dagens svenska musikklimat med ytterligare en dimension.

/ Håkan

Välfyllt och fräscht

På sin sista turné tillsammans slog Dan, Py och Raj Montana Band alla rekord. 1984 var det år då den svenska musikscenen totalt dominerades av detta sjungande par med kompband. Höstturnén, 45 orter besöktes, liknade mer ett triumftåg än en turné. När de kom till Örebro mot slutet av turnén hade de genomfört fem konserter i Stockholm av vilka två på Göta Lejon, 5 och 6 december, spelades in och resulterade i en dubbel-live-album, "Telegram/Långt farväl", som gavs ut under 1985.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/12 1984.

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Brunnsparken, Örebro 12 december 1984

Dan Hylander och Py Bäckmans "avslutningskonsert" blev precis en så välfylld och långt utdragen (två timmar och femtio minuter!) konsert jag hade anledning att tro och vänta mig. Klokt nog valde de att inte göra konserten till en nostalgisk tripp utan materialet var fräscht och mestadels hämtat från deras respektive två senaste album.
   Efter en så fullpackad och intensiv konsert med sammanlagt 30 låtar står jag tämligen stum. Inte bara stum av beundran utan också små stänk av likgiltighet. De har spelat i Örebro fem gånger på mindre än två år och undertecknad, som har sett ytterligare en handfull konserter med bandet, kan inte med bästa vilja i världen fortfarande betrakta Raj Montana Band som ett spännande band.
   De är dock fortfarande Sveriges i särklass skickligaste och har skapat ett sound som lyfter fram, förstärker och understryker Dan och Pys låtar på ett alldeles unikt sätt.
   Därför saknar jag numera aldrig Dans gamla klassiker, där bland annat "Höst" för första gången utelämnats, som tidigare var viktiga stöttepelare i hela Raj Montanasrepertoar. Nu gjorde Dan och Py konserten till en demokratisk och musikalisk helt jämn affär.
   Det understryktes ytterligare i uppläggningen av konserten och den musikaliska linjen som alla artister eftersträvar. Var och en för sig är de stora soloartister och det märks i sjok upp till tre låtar på raken hur väl de skulle klara sig på egen hand. Det är väl en fullt möjlig utveckling i framtiden.
   Konserten på nästan tre timmar innehöll naturligtvis allt från ljuvligaste ballader till högljudda rockare. Det var en fröjd att se med vilken respons de lugnaste och mest finstämda låtarna "Morgon måste vakna", "Röd sammet" och "Rebeckas gråt" mottogs. Det var konsertens höjdpunkt för Py, berättade hon efteråt.
   Körtjejerna och gästartisterna Anne-Lie Rydé och Tove Naess var också gnistrande höjdpunkter båda två. Anne-Lies nya egna låt "Vargarnas land" och popklassikern "Anyone who had a heart" var en ren uppvisning i skönsång.
   Tove Naess framträdande var också sensationellt bra och under hennes "I want you (oh so bad)" (en av höstens absolut bästa singlar) kom kårarna på ryggen. Vi såg en ny stjärna födas.
   Om den långa konserten hade sina ofrånkomliga svackor så var avslutningen desto mer magnifik. Pys underbara "Sista föreställningen" och Dans största hit någonsin "Skuggorna i skymningen".
   En modernt arrangerad "You've lost that loving feeling", som Py sjöng, och klassikern "Solregn" som var ytterligare bonuslåtar knöt ihop konserten perfekt.

Dan Hylander, sång
Py Bäckman, sång
Pelle Alsing, trummor
David Carlson, gitarr, sång
Ola Johansson, bas
Hasse Olsson, keyboards
Clarence Öfwerman, keyboards, sång
Anne-Lie Rydé, sång
Tove Naess, sång

/ Håkan

60: #4 TIM HARDIN (1966-1969)

TIM HARDINS TOPP 3:

1. Hang on to a Dream (1966)
2. Don't make promises (1966)
3. Simple song of freedom (1969)

INGEN HAR NÅGONSIN GJORT TIM HARDIN-LÅTAR bättre än Tim Hardin. Han var kanske inte den helt uppenbara singelartisten på 60-talet och hans namn är självklart en udda fågel här i min serie av 60-talsfavoriter. Han var ingen artist man bedömer utifrån topplisteplaceringar och han var kanske mer känd som låtskrivare än artist överhuvudtaget. Men under hans få år i rampljuset skapade han hursomhelst musikhistoria.
   Jag är oerhört övertygad om både Tim Hardins styrka, hans singellåtars historiska värde och därmed hans fullt rättvisa placering högt upp bland mina 60-talsfavoriter. Samtidigt är jag medveten om problem vad gäller urval av låtar till singlarna. Det var ju så många odödliga guldkorn som aldrig släpptes som singlar på den amerikanska marknaden med Tim Hardin.
   Därmed går vi miste om kvalificerade guldkorn som den självbiografiska "Lady came from Baltimore" (endast b-sida på en promosingel), "It'll never happen again", studioversionen av "Reason to believe", "Tribute to Hank Williams" (b-sida till den betydligt mer konventionella "You upset the grace of living when you die") och "Red balloon". Och att lägga hans egen version av "If I were a carpenter" på en singel-b-sida är ju närmast en provokation hur förklarligt (se senare) det valet än är.
   I sin ungdom, 17 år gammal, tog James Timothy Hardin från Eugene i Oregon värvning och redan under härjningarna i Östasien kom han i kontakt med droger i allmänhet och heroin i synnerhet. Trasiga nerver och drogberoende blev hans börda för resten av sitt liv och påverkade givetvis hans professionella liv som artist. Han fick sparken från armén men 1961 fick han plats som teaterstudent på American Academy of Dramatic Arts i New York. Studierna havererade när han upptäckte folkmusikscenen i Greenwich Village och träffade Fred Neil, Karen Dalton och John Sebastian som sedan kompade honom live i en repertoar baserad på bluesrelaterade folkmusiklåtar.
   Tim kom i kontakt med Eric Jacobsen, som senare skulle bli hans skivproducent, men samarbetet var bräckligt på grund av Hardins nyckfulla liv. Jacobsen jagade skivbolag åt honom och i maj 1964 finansierade Columbia en studiosession i New York som dock urartade till ett kaos. Inspelngar som dök upp på skiva först 1967. Drogberoendet eskalerade och de praktiska problemen var överhängande men tack vare Hardins otroliga röst och geniala låtskrivande blev skivbolaget Verve Folkways och produktionsbolaget Koppelman-Rubin intresserade och ville satsa.
   Hardin blev skivbolagskollega med debutanter som Blues Project, Richie Havens, Janis Ian och Laura Nyro ochn skivdebuterade i februari 1966 med singeln "Hang on to a dream". Och redan där satte Hardin den vemodiga tonen för hela sina karriär. En bottenlöst sorglig röstklang ("What can I say/she's walking away") till ett ödsligt komp och Artie Butlers stråkarrangemang, pålägg som Hardin alltid hatade, förstärker känslan av saknad och hopplöshet.
   Detta skulle bli Tim Hardins melodi och nästa singel "Don't make promises" var textmässigt inte mer hoppingivande ("It seems the songs we're singing/Are all about tomorrow/Tunes of promises you can't keep") men elgitarrintrot och det lite mer positiva arrangemanget pekade ändå mot en lite ljusare framtid. Fast kommersiellt var det fortfarande på skuggsidan.

SOMMAREN 1966 ALBUMDEBUTERADE HARDIN ("Tim Hardin 1") utan större uppmärksamhet men på hösten samma år skulle hans namn bli vida känt som låtskrivare. I augusti gick Bobby Darin, en annan Koppelman-Rubin-artist, in i studion och spelade in Hardins då ännu opublicerade "If I were a carpenter" som blev en stor hit och resulterade i ytterligare Darin-inspelningar av Hardin-låtar. Hardins egen version av hitlåten släpptes på en singel-b-sida tillsammans med återutgivningen av "Hang on to a dream", dock utan kommersiella framgångar.
   Samtidigt med "Tim Hardin 2" släpptes albumlåten "Black sheep boy" som singel våren 1967. Lågmält arrangerad med akustisk gitarr, viskande trummor, stråkar och flöjter lika blekt vemodiga som låten. Och även nästa singel från samma album, "You upset the grace of living when you die", var en 1:46 kort, ganska konventionell och en ovanligt temposnabb låt men inte så personligt stark.
   Kvalitetsnivån var i dalande och Tim Hardins kreativa ådra höll uppenbart på att sina. Få nya låtar skrevs och på albumområdet var det antingen gammalt arkivmaterial eller gamla liveinspelningar som släpptes. Därför en något omotiverad singelrelease med "Reason to believe" inspelad i Town Hall, New York City 10 april 1968. En något obalanserad Hardin försöker framföra sin klassiska låt efter bästa förmåga.
   Mot alla odds lyckades Tim Hardin mot slutet av 60-talet att få kontrakt på Columbia och första resultatet blev det mycket märkliga albumet "Suite for Susan Moore and Damion: We Are One, One, All in One". En skiva, full av känslor tillägnad fru (som egentligen hette Susan Morss) och barn, helt utan singelpotentiella låtar. Ett tålamodskrävande album som överraskande följdes av Tim Hardins största hit.
   "Simple song of freedom" var en låt som paradoxalt nog var skriven av Bobby Darin, lätt överarrangerad med steelguitar och tjejgospelkör men en oväntat stark Tim Hardin sjunger bättre än kanske någonsin. Priset blev en förstaplats på Tio i Topp hösten 1969.

/ Håkan

Roligt och trivsamt samkväm

Två mycket flitigt efterfrågade musiker slog sina påsar ihop i Chapter 2 som mycket framgångsrikt gav ut sitt första album tillsammans 1989, "Chapter 2" som 1990 nominerades till en Grammis.
   Nisse Landgren hade genom åren spelat trombon i en massa olika sammanhang och bakom otaliga artister både på scen och skiva. Bland annat Eva Rydberg, ABBA ("Voluez-vous"), Svante Thuresson, Björn Skifs, Gösta Linderholm, Mikael Rickfors, Little Mike & the Sweet Soul Music Band, Anne-Lie Rydé, Tomas Ledin, Lustans Lakejer, Lill Lindfors, Mats Ronander, Mikael Wiehe, Eva Dahlgren, Dan Hylander, Imperiet och Orup för att nämna några.
   I mitten på 80-talet fick Nisse, eller Nils som artistnamnet strikt är, dessutom göra några soloskivor, "Street fighter" (1984) och "You're my number one" (1985).
   Tre år yngre Johan hade innan Chapter 2 en nästan lika lång och imponerad karriär som gitarrist på skiva och scen bakom artister som Lill Lindfors, Gösta Linderholm, Svenne & Lotta, Cornelis Vreeswijk, Sharon Dyall och på Nils Landgrens "You're my number one"-album.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/5 1989.

CHAPTER 2
Ritz, Örebro 11 maj 1989

Att Nisse Landgren är en mycket skicklig trombonist och på senare år också duktig sångare visste vi. Att Johan Norberg är en gudabenådad gitarrist i många rocksammanhang visste vi också. Att de skulle fungera bra tillsammans hade vi därför på känn och fick det också bestyrkt på Ritz i torsdagskväll där de uppträdde under namnet Chapter 2.
   Vad jag däremot överraskades stort av var spontaniteten, humorn och den otroliga bredd av musik de bjöd på. På bara två man blev det både sparsamt och fulländat som passar Ritz lilla lokal betydligt bättre än elektriska och fullt satsande rockgrupper.
   Nisse Landgren och Johan Norbergs föreställning eller konsert blev mer ett trivsamt samkväm än en regelrätt konsert.
   Under en drygt timme kring midnatt i torsdagskväll bjöd herrarna på allt från jazzekvilibristiska nummer (som jag personligen kan leva utan) via fina, ödesmättade jazzballader (som "My funny Valentine" och "These foolish things") till utmärkta och annorlunda tolkningar av nyare material som "Eleanor Rigby" och "Only love can break your heart".
   Nisse spelade på sin rödglänsande trombon, trumpet och bastuba och Johan på alla sina olika gitarrer. Båda sjöng och det förvånade mig för Johan brukar i rocksammanhang inte ens ha en mikrofon framför sig.
   Trots deras musikaliskt drivna kunskaper så försökte de förvandla den strikta konsertställningen till en spontan kabaré.
   Nisse, från Degerfors, och Johan, från Lycksele, berättade historier och kommunicerade med åhörarna så tjejerna i publiken tjöt av skratt.
   Den seriösa stämpeln hade annars varit farligt nära med såskickliga musiker i farten som även kan framföra stötiga Lee Dorsey-låtar, James Browns "Sex machine" och Chuck Berry i ragtime_dräkt.
   Roligt, underhållande och trivsamt på Ritz.

/ Håkan

Prince (1958-2016)

EFTER MINDRE ÄN FYRA MÅNADER framstår 2016 redan som ett dödens år bland stora musikpersonligheter. En prins är född, en drottning fyller 90 år och Prince är död. Jag ska väl inte uttala mig som någon stor Prince-fantast, och tänkte väl först inte skriva några rader alls i ämnet, men när jag tänker efter ett par gånger finns det trots allt en eller ett par minnesvärda detaljer från en lång och stor musikkarriär som till stor del inte tangerat mitt intresseområde.
   Jag går till vinylskivhyllan och plockar fram Prince-albumet "Around the world in a day" och det är min definitiva favorit bland hans skivor. Dansant rock är väl hans största kännetecken men på det här albumet från 1985 är det psykedelisk pop som är temat. Princes skivetikett, som introducerades med den här skivan, hette typiskt nog Paisley Park och jämförelserna med Beatles "Sgt Pepper" förklarar väl mitt plötsliga intresse.
   Ingen singel släpptes från skivan men "Raspberry beret" får väl ändå anses vara en hitlåt av betydande storlek i Prince-historien. Till höger om "Around the world in a day"-albumet står "Lovesexy" utan att jag minns någonting av den skivan...
   Princes fullständiga namn var Prince Rogers Nelson men för mig är han lika mycket känd under pseudonymen Christopher som han använde sig av när han skrev en av historiens starkaste poplåtar, "Manic Monday". Bangles hitlåt gavs för övrigt ut samma år som ovannämnda album. 1985 var med andra ord höjdpunkten i Princes karriär.
   Men vi ska i sammanhanget inte heller glömma en annan Prince-coverlåt, "Nothing compares 2 U". Låten som 1990 gjorde Sinead O'Connor känd och berömd. Och var en av anledningarna till att hennes album "I do not want what I haven't got" tillhörde de årets allra bästa.
   Prince dog av okända orsaker idag 21 april 2016.

/ Håkan

Tributes: Roky Erickson

"Where the Pyramid Meets the Eye" (Sire, 1990)

Största fördelen att ha en plattform, i mitt fall den här bloggen, är främst att jag "tvingar" mig själv att gräva djupare i ämnen och personer som jag inte har full koll på. Som nu exempelvis Roky Erickson som jag visst känner till namnet på och även det mer än problematiska livsödet, droger och psykisk sjukdom som resulterade i diagnosen paranoid schizofreni. En underbar informationskälla i ämnet är Larm #16 från våren 1983. Däremot är jag inte lika musikaliskt välinformerad i Roky Ericksons historia fast hans gamla grupp 13th Floor Elevators på 60-talet tillhörde den amerikanska psykedeliska rockmusikens pionjärer. Och Roky kan väl därmed beskrivas som psykrockens urfader.
   Som introduktion till Roky Ericksons musikaliska värld fungerar den här tributskivan alldeles utmärkt. Inte minst tack vare några bidrag från riktigt tunga namn som Richard Lloyd, R.E.M. och T Bone Burnett. Inledande ZZ Top är kanske tung rock personifierad och medverkan från närbesläktade The Jesus & Mary Chain och Primal Scream väcker givetvis intresse.
   Som sagt, utan att ha Rokys originalinspelningar i ryggen framstår "Where the Pyramid Meets the Eye", titeln är Rokys beskrivning av psykedelisk rock, som en förvånansvärt underhållande men också väldigt omväxlande skiva med en viss koncentration på tyngre arrangemang. Med många överraskande välskrivna låtar, materalet är en blandning av 23th Floor Elevators-material och senare sololåtar, som sedan har tolkats på många personliga sätt.
   Inledande ZZ Top sätter nivån direkt med tuggande och riffig rundgångsrock helt efter det egna ibland monotona soundet. Till och med den annars så tillbakalutade artististen John Wesley Harding har dragits med i atmosfären på "If your have ghosts" som efter ett gnisslande intro blir överraskande rockig med elektriska, skrikiga och överstyrda gitarrer.
   Men här finns också några uppenbara popmelodier, "She Lives (In a Time of Her Own)" och "You don't love me yet", som för att hylla Roky flyter ut i mer eller mindre kaotiska arrangemang. Och R.E.M. gör det bästa av "I walked with a zombie", låten som egentligen innehåller bara en enda textrad...
   I denna ösiga form av rockmusik, garagerock som vi ibland kallar den, som förekommer här finns det ibland andrum för lite mjukare och mer akustisk musik som faktiskt tillhör skivans höjdpunkter. På akustiska Poi Dog Ponderings är det fiolen som spelar huvudroll och som alltid intressante T Bone Burnett gör en fantastisk cover på "Nothing in Return".
   Men det är alltså det tunga gardet som dominerar skivan och ibland är det både bra och imponerande. Som exempelvis när Doug Sahm med söner drivs av vilda garagerockiga elgitarrer, när Richard Lloyd levererar gitarrock i nivå med Lou Reed på 70-talet, för mig okända Vibrating Egg gör catchy rock på "Bermuda" medan Thin White Ropes "Burn the Flames" är lika energiskt elektrisk fast tempot är lugnare. Däremot är Primal Screams och Jesus & Mary Chains elektroniska rock inte i min smak.


1. Reverberation (Doubt) - ZZ Top
2. If You Have Ghosts - John Wesley Harding & The Good Liars
3. I Had to Tell You - Poi Dog Pondering
4. She Lives (In a Time of Her Own) - JudyBats
5. Slip Inside This House - Primal Scream
6. You Don't Love Me Yet - Bongwater
7. I Have Always Been Here Before - Julian Cope
8. You're Gonna Miss Me - Doug Sahm & Sons
9. It's a Cold Night For Alligators - Southern Pacific
10. Fire Engine - Richard Lloyd
11. Bermuda - Vibrating Egg
12. I Walked With a Zombie - R.E.M.
13. Earthquake - Butthole Surfers
14. Don't Slander Me - Lou Ann Barton
15. Red Temple Prayer (Two Headed Dog) - Sister Double Happiness
16. Burn the Flames - Thin White Rope
17. Postures (Leave Your Body Behind) - Chris Thomas featuring Tabby Thomas
18. Nothing in Return - T Bone Burnett
19. Reverberation (Doubt) - The Jesus and Mary Chain

/ Håkan

60: #5 THE WHO (1964-1969)

Från vänster: Roger Daltrey, sång, John Entwistle, bas, Pete Townshend, gitarr och sång, och Keith Moon, trummor.

THE WHOS TOPP 3:

1. My generation (1965)
2. Substitute (1966)
3. Pinball wizard (1969)

I MINA RESEARCHJAGANDE FÖRBEREDELSER TILL dessa 60-talstexter ramlar jag inte så sällan på överraskningar och intressanta fakta som jag tidigare inte har haft koll på. Att exempelvis The Who hade sina absolut tidigaste musikaliska rötter i tradjazz kunde jag väl i min vildaste fantasi aldrig tro. Men när Pete Townshend och John Entwistle träffades första gången i skolan 1959 var det just tradjazz som förenade deras intresse. Instrumenten var då banjo respektive valthorn och gruppnamnet var The Confederates.
   Men det var när Pete, gitarr, och John, bas, 1962 träffade gitarristen Roger Daltrey, från gruppen The Detours, och började spela tillsammans som planerna på en gemensam grupp uppstod. Då med rutinerade Doug Sandom som trummis.
   När sångaren Colin Dawson lämnade bandet, som fortfarande spelade traditionella jazzlåtar, i januari 1963 tog Daltrey över den rollen. Som förband till grupper som Johnny Kidd & the Pirates och Rolling Stones förändrades Detours repertoar mot mer r&b-kryddad musik. Till sin förvåning upptäckte bandet plötsligt att deras namn var upptaget av skivaktuella Johnny Devlin & the Detours och bestämde sig i februari 1964 att byta gruppnamn till The Who.
   I april samma år gjorde Sandom sin sista spelning med The Who och ersattes av unge (17 år) Keith Moon från gruppen The Beachcombers och ny manager blev den modemedvetne förläggaren Peter Meaden som snabbt fixade skivkontrakt. Han påverkade också bandet att byta image och bli mods, ändrade namn på gruppen till The High Numbers när första singeln "Zoot suit" släpptes sommaren 1964 till absolut ingen uppmärksamhet vilket fick till följd att samarbetet mellan Meaden och bandet avbröts.
   Nya managers blev Kit Lambert och Chris Stamp som bytte tillbaka gruppnamnet till The Who och valde den hete amerikanen Shel Talmy som producent till debutsingeln "I can't explain". Talmy låg också bakom The Kinks tidiga singlar och det finns alltså en logisk förklaring till varför det rockiga soundet hos Who och Kinks påminner om varandra. Fast Who var ofta än mer stökiga när de gärna gick utanför det välkammade 60-talspopsoundet.
   Tidigt och i mitten på 60-talet var det få band som helt litade på originalmaterial till sina första singlar men Who (och Beatles) var undantaget som till fullo trodde på Pete Townshends låtar och skulle göra så resten av 60-talet. På bandets andra singel, "Anyway anyhow anywhere", hjälper Daltrey mycket unikt till att skriva låten. I ett sedvanligt stökigt arrangemang med högljudda gitarrer och en kopiöst jobbande Moon på trummor spelar gästmusikern Nicky Hopkins piano.
   De första två Who-singlarna visade upp en vidunderligt respektlös rockkänsla som helt naturligt visade vägen till bandets tveklösa höjdpunkt, klassikern "My generation", som slår det mesta i 60-talsgenren av rocklåtar. En helt odödlig dos aggressiv rock med ett distinkt sound som innehåller både bassolo, Daltrey stammande sång, rundgång och mot slutet ett vildsint trumsolo.

HÖSTEN 1965 I SAMBAND MED SUCCÉN "MY GENERATION", och första albumet med samma titel, blev samarbetet med producenten Talmy ansträngt. Lambert/Stamp hade inledningsvis sålt The Who billigt, vilket gav Talmy stora royaltyinkomster, och problemet kom nu upp till ytan när bandet ville byta skivbolag och producent. Talmy fick i stort sett sparken och svarade med att stämma Who/Lambert/Stamp för kontraktsbrott och fick rätten på sin sida vilket resulterade i att Talmy fick del av bandets royalties i sex år framåt.
   I ett års tid efter stämningen släppte Talmy, som ägde alla Who-inspelningar fram till 1965, ut singlar med bandet, låtar hämtade från ovan nämnda album, parallellt med de officiella singlarna. Gamla inspelningar kontra fräscht nyskrivet material tävlade om uppmärksamheten och starka låtar i starka arrangemang som "A legal matter" (passande titel i sammanhanget...), "The kids are alright" (en av Whos bästa singlar) och "La-la-la lies" var klart konkurrenskraftigt material. Vilket betydde att bandet vid flera tillfällen låg på Tio i Topp med flera låtar samtidigt.
   Samtidigt släppte The Who berömda officiella singlar på Robert Stigwoods Reaction-etikett och behöll populariteten och sin exklusiva ställning med låtar som "Substitute" (producerad av Townshend själv bakom namnet A New Action Production), "I'm a boy" och "Happy Jack". Who-låtarna började nu utvecklas åt ett lite snällare och enklare håll fast arrangemangsmässigt kände vi igen de stökiga ingredienserna. "Pictures of Lily" beskriver den utvecklingen perfekt: Enkel låt/stökigt producerad.
   Som en ren parentes, min 60-talsserie baseras ju enbart på singlar från artisternas/gruppernas hemland, kan jag meddela att The Who i den här vevan, våren 1967, fick sin första och enda Tio i Topp-etta med "Bucket 'T'".
   1967 startade Lambert/Stamp ett eget skivbolag, Track Records, som inte överraskande också blev etikett på kommande skivor med The Who och även Jimi Hendrix .
   Nästa Who-singel blev en udda parentes i bandets diskografi, en Rolling Stones-cover. Bandet engagerade sig i Mick Jaggers och Keith Richards öde när Stones-profilerna efter den berömda drograzzian i februari 1967 stod inför rätta med en hotande fängelsedom hängande över sig. I en extremt snabb affär spelade The Who 28 juni 1967 in "The last time" och "Under my thumb" som släpptes på singel 30 juni. Men Stones-duon släpptes dagen innan och versionerna av Stones-låtarna var ganska poänglösa och ovanligt respektfulla.
   Då var nästa singel, "I can see for miles", en väsentligt starkare låt i en hederlig och typisk Who-produktion med gitarrer högt och lågt, en mäktig refräng och ett sedvanligt intensivt trumspel.
   1968 var experimentens tid även för The Who när de på sommaren gav ut sin kanske mest udda singel, "Dogs". Efter typiskt engelskt manér finns det både charm och humor i låten, jämför med samtida banden Kinks och Small Faces. Daltrey, Townshend och Entwistle delar på sången som ibland flyter ut i talade sekvenser på engelsk dialekt. Udda, javisst, men en varken kommersiell eller musikalisk succé direkt.
   Nästa singel, "Magic bus" är också lite udda, spontan och låter närmast som en lättsam jamsession. Townshends låt hade faktiskt publicerats ett drygt år innan, som "The magic bus", med en grupp som gick under det märkliga namnet The Pudding.
   Visst kunde vi mot slutet av 60-talet misstänka en lite slappare hållning till The Whos singelmaterial men när vi precis skulle avsluta decenniet slog Townshend och bandet till med sin kanske mest berömda (efter "My generation") singellåt, "Pinball wizard". Efter många års planerande hade äntligen idéerna på en rockopera fullbordats och låten blev den fantastiska försmaken till dubbelalbumet "Tommy". En till slut mästerlig singel från The Who.

/ Håkan

Underbart samspel mellan Richard och Olle

Bilder: Anders Erkman
Bild: Carina Österling

LINDGREN & UNENGE
East West Sushi, Örebro 14 april 2016
Konsertlängd: 21:16-21:53 och 22:04-22:40 (73 min)
Min plats: Stående i baren ca 7 meter till höger om scenen.

Lindgren & Unenge. Aldrig tidigare har skåningen Richard Lindgren och örebroaren Olle Unenge så bokstavligen uppträtt som en sammanflätad duo. Nästan som Simon & Garfunkel utan att dra några som helst musikaliska paralleller. Ändå har Richard och Olle som soloartister samma djupt intensiva rötter i den amerikanska singer/songwriter-historien. De har genom åren också samarbetat vid ett flertal tillfällen i många olika konstellationer. Men samtidigt är det också mycket som kreativt skiljer deras artistbanor åt, Olle skriver visor på svenska och Richard ägnar sig uteslutande åt det traditionellt amerikanska, och den spännande friktionen skulle på torsdagskvällen ge bränsle åt ett uppenbart intressant musikaliskt möte på East West Sushis lilla scen.
   Både Richard och Olle har omfattande repertoarer bakom sig men framförallt befinner sig båda just nu i långt framskridna planer på nya låtar och nya skivor. Vilket gjorde att torsdagskvällens nyfikenhet på dessa veteraner var större än vanligt. Med en dåres envishet har jag år tillbaka upprepat mitt nyhetstörstande mantra att jag på konsert vill bli överraskad, förvånad och till en viss punkt upphetsad men givetvis också imponerad. Under halvannan timme på torsdagskvällen fick jag nästan alla mina önskemål tillfredsställda.
   Den förklarande presentationen "Ohörda sånger från alla möjliga håll" gav förhoppningar om både överraskningar och nya oväntade höjdpunkter. Det var inte bara den intressanta låtlistan (se nedan) som var nyckeln till konsertens alldeles underbara upplevelse.
   Efter minst sagt begränsade repetitioner och korta förberedelser var Richard och Olle på ett strålande inspirerat humör som resulterade i ett underbart samarbete som skapades i samma stund som det hände. Att Olle är en flexibel och lyhörd ackompanjatör visste vi redan men att Richard med sin gitarr kunde dekorera de småstilta arrangemangen med läckra kreativa instick kändes nytt och fräscht.
   En liten tjuvlyssning på de Italien-inspelade låtarna till Richards nya album "Malmostoso" (ett italienskt uttryck som beskriver "en dysterkvist") skvallrar om något rockigare och till viss del Stones-influerat. På egen hand till bara ett akustiskt gitarrkomp blev Richard av förklarliga skäl en mer avskalad rockpoet än Mick Jagger... Dessutom visade det sig, när jag lusläser låtlistan efter konsertens alla spännande ögonblick, att några kommande albumlåtar fanns det inte plats för denna kväll.
   Däremot bjöd Richard på en ännu färskare nyskriven låt, "Dunce's cap" (slutförd dagen före i Stockholm där Richard för övrigt köpte kepsen han bar på huvudet), som på ett perfekt sätt sparkade igång konserten. Distinkt och underbart.
   Olle sjöng däremot några nyskrivna låtar från ett kommande planerat album vars inspelningar sätter igång om några veckor. Outsinligt inspirerad av sina grekiska besök fortsätter han dikta och musikaliskt skildra vardagliga saker som "Trestjärnig Metaxa" och "Pensionerade hippies" på sitt sedvanligt finurliga sätt. Dessutom gjorde han kanske inte så överraskande några musikaliska besök i sitt kära Irland ("Galway shawl") och Skottland ("Dundee weaver") plus en ännu vackrare version av "Farväl vackra Sara" där samspelet var än mer magiskt och Richard plötsligt uppfann några himmelska gitarrackord.
   Konserten avslutades så fint med en regelrätt duett i den fina irländska balladen "In the rare ould times". Så trollbindande att jag helt enkelt glömde bort att notera klockslaget när konserten exakt slutade. Konsertlängden blev därmed en uppskattning.
   Men innan det var slut innehöll konserten, vars låtlista nästan ("Don't think twice, it's alright" blev struken) till hundra procent stämde. Med bland annat Richards ofrånkomliga hits, Robert Johnsons "From four till late", en energiskt intensiv version av Bob Dylans "Just like Tom Thumb's blues", Townes Van Zandts "Pancho & Lefty", Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" och Tom Waits tämligen okända pärla "I hope that I don't fall in love with you". Låtar som kanske blir aktuella när Richard och Olle idag och imorgon går in i en Malmöstudio och på två dagar spelar in hela coveralbumet "A hobo's selection" som sedan snabbt ska mixas, mastras och ges ut i maj.

Dunce's cap
Trestjärnig Metaxa
Pancho & Lefty
Pensionerade hippies
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
From four till late
Dundee weaver

Paus

Make me a pallet on the floor
Galway shawl
Just like Tom Thumb's blues
From Camden Town to Bleecker Street
Farväl vackra Sara
I hope that I don't fall in love with you
In the rare ould times



/ Håkan

Covers: Paul Thorn

PAUL THORN: What the hell is goin' on? (Perpetual Obscurity/Thirty Tigers, 2012)

Intressanta covers med en fram till nu för mig obekant amerikansk artist som trots allt har givit ut skivor i nästan 20 år. När jag lyssnar på soundet på den här skivan, tung rockig soul (southern rock) med en slidegitarr som dominerar arrangemangen, är det inte så överraskande att upptäcka att Thorn ursprungligen härstammar från Mississippi. Det finns nämligen både blues, gospel och lite country i hans musik.
   När jag förutsättningslöst sprang på namnet Paul Thorn trodde jag i min enfald det var mainstream pop med dragning åt anonym jazz. Men jag kunde i mina funderingar inte ha mer fel... Men de udda inte så vanliga coverlåtarna väckte omedelbart ett intresse som sedan följde med under lyssnandet. Det är verkligen inga allmänt kända covers som Thorn med sitt stabila kompband gör storstilade och levande versioner av.
   Det doftar ofta swamprock och Louisiana om arrangemangen och Thorns röst. Musikermusik på rätt sätt där duktiga musiker får utrymme att visa sitt kunnande och sin energi. Ofta påhejade av gospelkören McCrary Sisters. Inte så sällan tänker jag på en yngre och hungrigare Joe Cocker framför ett instrumentalt intressant komp där gitarristen Billy Hinds är den som glänser mest men även Michael Graham, på piano och orgel, tillför soundet väldigt mycket.
   Men gästartister som Elvin Bishop, gitarr på sin egen titellåt, och Delbert McClinton, sjunger på skivans enda originallåt, skänker också dignitet åt Thorns album. På den sistnämnda "Bull Mountain Bridge" går mina tankar åt engelska Free-hållet. Allsångsrefräng, gospelkör, mäktigt slidegitarrsolo och accapella på slutet. Imponerande.
   Därför är det inte så konstigt att också hitta just en Free-låt, "Walk in My Shadow", i Thorns repertoar här. Tungt tuggande riffgitarrer och det sitter en kraftfull röst i de stämbanden.
   Av alla snabba låtar på skivan är "Jukin'" den kanske mest hitmässiga, perfekt välskriven av trion Al Anderson, Shawn Camp och Pat McLaughlin från superbandet World Famous Headliners.
   Men det finns också några fina ballader som gör albumet varierat och underhållande. Allen Toussaints "Wrong number" är soul med stort S och orgeln i centrum men den överträffas faktiskt av Donnie Fritts "She's Got a Crush on Me" som väl är avsedd att locka fram tårarna hos lyssnaren.


1. Don't Let Me Down Again (Lindsey Buckingham)
1973. Från albumet "Buckingham Nicks" med Buckingham Nicks.
2. Snake Farm (Ray Wylie Hubbard)
2006. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
3. Shelter Me Lord (Buddy & Julie Miller)
2004. ("Shelter me") Från albumet "Universal United House of Prayer" med Buddy Miller.
4. Shed a Little Light (Foy Vance)
2007. Från albumet "Hope" med låtskrivaren.
5. What the Hell Is Goin' On? (Elvin Bishop)
2005. Från albumet "Gettin' the groove back" med låtskrivaren.
6. Small Town Talk (Rick Danko/Bobby Charles)
1972. Från albumet "Bobby Charles" med Bobby Charles.
7. Walk in My Shadow (Paul Rodgers)
1968. Från albumet "Tons of sobs" med Free.
8. Wrong Number (Allen Toussaint)
1996. Från albumet "Connected" med låtskrivaren.
9. Bull Mountain Bridge (Bill Emerson/Martha Jo Emerson)
Original.
10. Jukin' (Al Anderson/Shawn Camp/Pat McLaughlin)
2012. Från albumet "World Famous Headliners" med World Famous Headliners.
11. She's Got a Crush on Me (Donnie Fritts/Billy Lawson)
2008. Från albumet "One foot in the groove" med Donnie Fritts.
12. Take My Love with You (Charlie Barnwell/Eli "Paperboy" Reed)
2007. Singel-b-sida "(Am I just) fooling myself?") med med Eli "Paperboy" Reed And The True Loves.

/ Håkan

"Instructions for old lovers"

BOBBY SANT
Instructions for old lovers
(Youth Recordings)

Karlstads stolthet på pophimlen, Bobby Sant, har ännu en gång laddat batterierna och lagom till Record Store Day på lördag presenterar han en ny och rykande färsk EP, "Instructions for old lovers". Inspelad med sitt liveband, The Weightlifters, och ytterligare några musiker plus körsångerskan Matilda Ugand.
   Bobby har huvudsakligen lämnat det ensamma singer/songwriter-facket bakom sig och har arrangerat upp sina sånger och det har blivit både intressant och varierat och även mer underhållande där sångerna får olika prägel utifrån tonläge och arrangemang. Bobby, som tidigare hade Townes Van Zandt som ledstjärna, har på inlednings/titellåten närmat sig den rockiga varianten av Bob Dylan och här finns det arrangemangsliknande detaljer, orgel/piano, som inte överraskande pekar mot The Band.
   För något år sedan försökte Bobby på egen hand pumpa in mer kraft och energi i sina singer/songwriter-låtar men med levande musiker bredvid sig blir det naturligare där gitarrer, piano/orgel och trummor skapar ett traditionellt rocksound.
   Bakom det oerhört stilfulla och konstnärligt eleganta omslaget (Karl Lindwall) döljer sig dock mycket mer än bara en sjungande låtskrivare och några fullt arrangerade låtar. Fem sånger som med hjärta och sorg framförs av den sedvanligt starkt sjungande Bobby som sammanfattar blandningen av gammalt och nytt.
   Här finns också några stillsamma låtar som i sin avskalade form påminner mycket om tidiga Bobby där pianot spelar musikalisk huvudroll. Som i vackra "Jay Jay and B's Blues" som i sitt syntskimrande arrangemang växer med mäktig röst och mäktigt avslut. Ännu vackrare är det himmelska pianot på "Blood moon artist" där jag i fantasin kan ana ett större symfoniskt arrangemang och därmed dra paralleller med saknade Warren Zevons kvalitéer.
   Men det är naturligtvis rocksoundet med band som är Bobby Sants nya framtid. Som i låten med den Jim Jarmusch-inspirerade titeln "Coffee and cigarettes" och sitt växlande tempo blir både känslosam och effektiv. Medan nämnda titellåt och "Clock won't strike" tillhör kategorin konventionell rock.
   Bobby Sants samarbete med kompbandet och övriga musiker ska enligt planerna fortsätta, resultera i ytterligare en EP innan förhoppningsvis albumet kommer. Enligt egen uppgift har Bobby material klart till två album.

/ Håkan

"This path tonight"

GRAHAM NASH
This path tonight
(Blue Rose/Rootsy)

Samtidigt som förmiddagssolen flödar in genom ännu inte vårtvättade fönster tycker jag den nya Graham Nash får en perfekt första lyssning. Har inte hört en nyproducerad Nash-skiva på många år och det visar sig, vid en närmare kontroll, att förra soloskivan ("Songs for survivors") kom 2002 och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag minns den speciellt bra. Men jag kanske inte lyssnade tillräckligt omsorgsfullt...
   Namnet Graham Nash står för vår, ljusa och positiva minnen. I trion Crosby, Stills & Nash var han mellangrabben som stod med båda benen i musikaliskt jordnära sammanhang. Han skrev lättsamma sånger som "Teach your children" medan David Crosby skrev sånger om att nästan klippa av sig håret och Stephen Stills satt på en bergstopp ("Stephen Stills 2") och funderade på att byta partner.
   Dock var Graham Nash djupare och mer medveten än så när engagemanget sträckte sig till politiska ställningstaganden. Men musikaliskt har han nästan alltid varit den lättviktiga artisten med sin ljusa tenor som kännetecken. Och det håller i sig på den nya skivan som innehållsmässigt är oväntat homogen och välskriven. Ett klart mer inspirerat album än jag normalt väntar mig från en artist som funnits med i rampljuset i över 50 år och nyligen fyllde 74.
   Medproducenten Shane Fontayne har kanske del i den här uppenbara pånyttfödelsen. Fontayne, som under senare år funnits med i Crosby Stills & Nash-kompet, har en underbart intressant bakgrund i rockbranschen. Han spelade på Steve Forberts "Little Stevie Orbit", var medlem i Lone Justice under 80-talet, spelade i Bruce Springsteens turnéband 1992-93 och nu har han skrivit samtliga låtar på "This path tonight" tillsammans med Nash. Produktionen är försiktig och tar sig med varsamma trippande steg genom de luftiga, ofta akustiska arrangemangen och melodierna framträder mer eller mindre slagkraftiga.
   Titellåten, "Cracks in the city", lite mer energiska "Fire down below" och "Another broken heart" är starka, omedelbara låtar. Låtmässigt tillhör även "Target" skivans höjdpunkter fast arrangemanget är anspråkslöst. Medan "Myself at last", "Beneath the waves" och avskedslåten "Encore" är emotionellt skimrande saker men melodiöst lite otydligare.
   Trots alla år i USA har inte Graham Nash tappat kontakten med sina rötter. I "Golden days" minns han ljust och nostalgiskt tillbaka till 60-talet och Hollies. Och gjuter liv i det gamla härliga engelska ordet "olden". "Back home" tillägnas minnet av Levon Helm men Graham har inte valt något The Band-inspirerat sound utan låten smälter in fint i skivans övriga homogena helhet.

/ Håkan

Stor generös underhållning med Danielsson

GUNNAR DANIELSSON
Umami/Live at Heart, Konserthuset, Örebro 12 april 2016
Konsertlängd: 19:30-21:04 (94 min)
Min plats: Sittande 5 m snett höger om scenen.

När jag tänker efter tror jag det var Gunnar Danielssons personliga humor, lustiga texter och spontana mellansnack som var tisdagskvällens största lockbete. Till viss del var jag också nyfiken på den nya konsertlokalen i foajén på nyrestaurerade Konserthuset. Ett underbart utrymme för samvaro och konsertverksamhet och det finns plats för en stor publik men igår var det lite tunt runt scenen. Men det hindrade inte Gunnar Danielsson från att rejält bjuda på sig själv och sina sånger.
   Pensionären från Göteborg, som han själv titulerade sig, har gjort några oförglömliga soloframträdanden på Live at Heart under senare år. Med sin gitarr tillsammans med basisten Anders Kristensson blev det nu samma underbara mix av både lättsam och allvarlig humor till snärtiga melodier och en allmänt uppsluppen och avslappnad stämning som gjorde att de dryga 90 minuterna på scen sprang iväg osedvanligt snabbt.
   Det är ju på scen man ska uppleva den gamle Risken Finns- och Ensamma Hjärtan-legendarens musik och text. Fastän hans texter är fyllda av snillrika ordvändningar med slagkraftiga poänger och melodierna har lättfångade, om än upprepande, harmonier har jag inte riktigt fastnat för artisteriet med stelbenta arrangemang på skiva. På konsert saknar jag ingenting i Gunnar Danielssons musik trots att han vid flera tillfällen påpekade att det saknades instrument som elgitarrer och saxofoner. Less is more, som jag sammanfattningsvis skulle vilja beskriva min upplevelse. Wah-wah-pedalen han använde på två låtar var nog ett mer plötsligt infall än en musikalisk höjdpunkt.
   Kvällens repertoar från Gunnars Danielsson blev just den där gränslösa blandningen av gammalt och lite nyare från en ganska omfattande produktion där solomaterialet dominerade. Utan att göra riktiga noteringar minns jag på rak arm "Här är gräset alltid grönare än hos grannen", "Ett steg närmare (paradisets port)", "Ryggdunkarträsket", "Stjärnor när han ler", "Jag måste av (innan jag faller ner)", "Fånga en fallande stjärna" och "Sånt man bara inte gör". Den sistnämnda är ju en halsbrytande uppräkning av saker man inte bör göra som Danielsson förvandlade till en liten allsång igår kväll.
   Det fanns publikönskemål ("Ville va' en cowboy") som uppfylldes och även låtar ("Pank i Paris") som av arrangemangsmässiga skäl avfärdades. "På fisketur" fick en kort och spontan accapellaversion och när vi ändå är inne på Danielsson & Pekkanini-repertoaren fick vi även en återblick till den karriären med hjälp av "Ishockey och fotboll" och givetvis "Som sommaren", nästan Gunnar Danielssons största hit. Men själv betraktar han Risken Finns-låten "Du känner väl mig" som en större framgång och slängde på konserten ur sig några väl valda fraser från låten i ett mellansnack.
   Även några Ensamma Hjärtan-låtar hanns med men för att konserten inte skulle drunkna i en nostalgivåg tog Gunnar Danielsson tillfället i akt att även framföra två helt nyskrivna låtar. Och för att på något sätt bevisa det gränslösa på en Gunnar Danielsson-konsert kan jag berätta att han även sjöng en svensk text till Bob Dylans "Man in the long black coat" och även gjorde en oväntad version av Trio me' Bumba-klassikern "Man ska leva för varandra". Inte konstigt att konserten höll på i en och en halv timme.

/ Håkan

Inte som förr

I mars 1982 släpptes Dag Vags fjärde album, "7 lyckliga elefanter", som visade upp ett delvis nytt manskap som också följde med ut på sommarturné.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/8 1982.

DAG VAG
Brunnsparken, Örebrpo 6 augusti 1982

Vid nästan samtliga turnétillfällen finns Örebro med på Dag Vags konsertlista. Örebropubliken tände väldigt tidigt på gruppens raffinerade blandning av ska, reggae och rock och gruppen har alltid haft en trogen fanskara här. Vid fredagskvällens konsert på Regnbågen (inomhus) i Brunnsparken kom som alltid de stora fantasterna och hejade på den rytmiska musiken.
   Från att ha varit något av fadersgestalter för många av de nya svenska grupperna sitter Dag Vag med sin reggaeinspirerade rockmusik nu i en trång sits med stark begränsade framtidsutsikter. Sedan några år tillbaka har gruppens sound stagnerat anmärkningsvärt. Spänningen och överraskningarnas tid är förbi på Dag Vags konserter.
   Påtagligt medvetna om sin fastlåsta situation har de verkligen försökt förnya sig och söka utvägar. Gitarristen Kenny Håkansson (Beno Zeno) är ersatt av en saxofonist, som var stor publikfavorit, och gruppen har fullbordat sitt västindiska musikintresse med calypsomusikens intåg i gruppens repertoar. Men det är förändringar som bara var marginella.
   Inte heller beslutet att mixa det senaste albumet på Bahamas löser automatiskt några långsiktiga problem. för Dag Vag. Men singellåten "Dansar med mej själv" har, ska jag erkänna, exakt samma underbara driv som äldre Dag Vag-klassiker av vilka vi saknade många denna kväll.
   De välkända låtarna var längre än tidigare. Mer och längre, men tämligen intetsägande, solon uppdelat mellan orgel, gitarr och saxofon. Dag Vag 1982 var en mindre upphetsande historia än förr.

Stig Vig (Per Odeltorp), bas/sång
Tage Dirty (Lennart Odeltorp), trummor/sång
Zilverzurfarn (Johan Zachrisson), gitarr/sång
Bumpaberra (Brynn Settels), klaviatur/sångel
Per Cussion (Per Tjernberg), percussion/sång
Kopp Te (Bo Gunnar Gustafsson, saxofon

/ Håkan

60: #6 THE ROLLING STONES (1963-1969)

Från vänster: Bill Wyman, bas, Mick Jagger, sång och munspel, Keith Richard, gitarr och sång, Charlie Watts, trummor, och Brian Jones, sologitarr.

THE ROLLING STONES TOPP 3:

1. Paint it, black (1966)
2. Honky tonk women (1969)
3. It's all over now (1964)

I FÖRSTA HAND TÄNKER JAG INTE PÅ THE ROLLING STONES som en utpräglad coverorkester men dissekera deras tidiga singelutgivning under flera års tid och du kan väldigt lätt få den uppfattningen. Precis som tidiga Beatles (varför denna huvudlösa jämförelse?), där oräkneliga covers formade deras musik, stod tidiga Stones med många fötter i den traditionella rockmyllan. Men sneglade också åt r&b- och blueshållet, med företrädesvis svarta artister som förebilder, när det gällde liverepertoaren. För Stones tog det längre tid innan självförtroendet klarade av att skriva egna originallåtar till skivorna.
   Det finns en viss ironi i det faktum att första gången en Nanker-Phelge-komposition ("Stoned", skriven av hela gruppen under pseudonym) publiceras är det på en singel-b-sida till Beatles-covern "I wanna be your man" i november 1963.
   Men det var tidigare samma år, 28 april 1963, som livet skulle förändras i det band som fram till då hade spelat under namnet The Rollin' Stones. Då steg Andrew Oldham och hans kompanjon Eric Easton över tröskeln till Crawdaddy Club i Richmond där bandet varje söndag eftermiddag var fast husband. Förklarade sitt ärende att de var villiga att bli bandets managers, ändrade gruppnamnet till det prydligare The Rolling Stones, kastade ut sjätte medlemmen, pianisten Ian Stewart, och uppmanade bandet att satsa professionellt.
   Redan från start var kvintetten Stones en mycket solid enhet: Mick Jagger, sång, Brian Jones, gitarr, Keith Richard (på 60-talet utan s i slutet på namnet), gitarr, Bill Wyman, bas, och Charlie Watts, trummor.
   Oldham fixade snabbt ett skivkontrakt på Decca, som året innan tackat nej till Beatles, och redan i juni 1963 släpptes debutsingeln "Come on", en cover på Chuck Berrys två år gamla låt i en hetsig rastlös version med ett framträdande munspel (Brian Jones) men inga solon i övrigt. Ingen musikalisk stor händelse men hamnade ändå som bäst på en 21:a-plats på Englandslistan.
   Officiellt stod Oldham/Easton-bolaget Impact Sound som producent men det var i praktiken Oldham, utan någon som helst teknisk erfarenhet, som producerade singeln och skulle göra det på varje Stones-skiva fram till hösten 1967.
   Uppföljaren, ovannämnda "I wanna be your man", släpptes tre veckor innan Beatles egen version med Ringo Starr på sång från albumet "With the Beatles". Jagger överträffar klart Ringo i energi och Stones version, med vasst gitarrsolo av Brian Jones, är tuffare än Beatles som kanske är lite tajtare produktionsmässigt.

ÄVEN PÅ NÄSTA SINGEL, BUDDY HOLLYS "Not fade away", överträffar Stones originalet, den sju år gamla Crickets-låten, med ett Bo Diddley-influerat arrangemang med Brian Jones på munspel. Fram till nu hade Stones-singlar bara ökat i popularitet och deras kanonversion av The Valentinos bara en månad gamla "It's all over now" blev mycket naturligt bandets första nummer ett med det spektakulära gitarrsoundet, inspelat i Chess-studion i Chicago, som finaste ingrediens.
   Mer Chicago. Stones version av Willie Dixons långsamma blues "Little red rooster", Howlin' Wolf gjorde originalet 1961, doftar klassisk Chicagoblues där Brian Jones återigen spelar musikalisk huvudroll på både slide och munspel. 1965 och äntligen ett Jagger/Richard-original som singel a-sida, "The last time". Inspelad i RCA Studios i Hollywood och introt är klassiskt med Brian Jones upprepade gitarrsolon som läcker hitingrediens.
   Under 1965 avlöste Stones listettor varandra och "(I can't get no) Satisfaction", kanske bandets allra mest legendariska hit med pophistoriens mest kända gitarriff (Keith), var inget undantag. För första gången satte Oldham sitt eget namn som producent och Jack Nitzsches piano har breddat soundet. Vid den här tidpunkten hade Jagger/Richard hittat det personliga hituttrycket, med upprepningar som hemligt recept, och "Get off of my cloud" har ett härligt tungt driv (Charlie Watts trummor) och sologitarren spelas den här gången av Brian Jones.
   "19th nervous breakdown" låter naturligtvis som nästa givna singelsuccé och hade det inte varit för Nancy Sinatras "These boots are made for walkin'" hade singeln toppat Englandslistan i tre veckor våren 1966. Fantastiskt driv i låten och produktionen. Men på nästa singel, "Paint it, black" (det är först idag som jag upptäcker det korrekta kommatecknet i låttiteln), var Stones mycket rättvist tillbaka på topplaceringen. Lite poppigare än tidigare och återigen inspelat i USA, 8 mars 1966 i RCA Studios i Los Angeles. Sitaren, spelad av Brian Jones (vem annars?), ger ett färgstarkt intryck och vi är uppenbart på väg till 1967.
   Popsoundet blev bara tillfälligt och gruppen var tillbaka till sitt typiska rocksound på nästa singlar. På typiska "Have You Seen Your Mother, Baby, Standing In The Shadow?" kopierar Stones nästan sig själv och skivköparna tröttnade tillfälligt lite vilket resulterade i "bara" en 5:e-plats. Men en ny fräsch ingrediens var blåssektionen, arrangerad av Mike Leander, gav låten karaktär.

1967 OCH STONES VAR VERKLIGEN EN ROCKIG MOTPOL till exempelvis poppigt experimentella Beatles och körde verkligen sitt eget race med rockklassiker efter rockklassiker. "Let's spend the night together" är en av gruppens mest kända låtar som mycket märkligt också missade förstaplatsen i England. Jack Nitzsches piano inleder men i övrigt är det ett välkänt Stones-sound.
   Mot sommaren 1967 förstod även Stones att det var psykedeliska vindar som blåste i den trend som fick namnet flower power. Men där kan vi väl påstå att de rockiga grabbarna från Londons utkanter inte passade in musikaliskt eller hade något personligt att tillföra. Sinnesutvidgande verksamhet Mick och Keith gärna sysslade med, polisrazzian 12 februari är känd, men musikaliskt var de uppenbart på villospår.
   Tolv dagar efter Beatles "Sgt Pepper"-release gick Stones, som hade ett fängelsehot hängande över sig, in i studion som resulterade i singeln "We love you" som är gruppens totala bottennapp på skiva. Efter ett våldsamt pianointro (Nicky Hopkins) utvecklas låten till ett collage av fängelseljud med väldigt ostrukturerad melodi som ändå nådde en oförklarlig 8:e-plats.
   Turbulensen i och omkring Stones fick långtgående följder. Oldham, som också var manager, fick i stort sett sparken då han under det problematiska 1967 mest hållit sig undan och inte backat upp bandet. In kommer den heta skivproducenten Jimmy Miller (har tidigare förekommit i mina 60-talstexterna om Traffic, Spencer Davis Group och The Move ) och åstadkommer underverk och ännu en listetta med "Jumpin' Jack Flash". Inspelad samtidigt som bandet får till det mycket starka albumet "Beggars banquet". Det var en minst sagt hyfsad nystart efter att ha varit nere på knä ett år innan. En ny era i bandets historia, Jimmy Miller-åren, hade inletts och fraser som "But it's alright" och "It's a gas" har etsat sig fast i musikhistorien.
På albumet, där "Jumpin' Jack Flash" inte finns med, fanns det fler potentiella singelhits ("Street fighting man" och "Sympathy for the devil") men det skulle dröja drygt ett år innan nästa Stones-klassiker på singel, "Honky tonk women". Inspelningen blev till en modell hur Stones soundmässigt skulle utvecklas under 70-talets första år med gospelinfluerad tjejkör (Doris Troy och Nanette Workman) och mäktigt blås.
   Under uppseendeväckande former hade en djupt drogberoende Brian Jones tvingats lämna bandet som i juni 1969 går in i studion med den nye, unge 20-årige gitarristen Mick Taylor som medverkar på ännu en singellåt, "Honky tonk women", som inte heller får plats på nästa album, "Let it bleed". Innan Taylor gör sin scendebut med bandet, 5 juli, drunknade Brian Jones två dagar innan under mystiska omständigheter och 4 juli släpps "Honky tonk women" som kom att toppa Englandslistan i fyra veckor sommaren 1969..

/ Håkan

Jerry Williams - en upplevelse

Plötsligt och helt oplanerat fick gamlingen Jerry Williams (47 år) vintern 1988-89 en mastodonthit med singeln "Did I tell you" producerad av hit-trion Norell/Oson/Bard. Snabbt fick ett album spelas in, "JW", som släpptes bara någon månad innan konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1989.

JERRY WILLIAMS
Strömpis, Örebro 15 maj 1989

Att höra, se och uppleva Jerry Williams de senaste åren har varit mer rutin och tradition än spänning och nytänkande. Aldrig dåligt och aldrig likgiltigt men några år på sparlåga har den gode Jerry haft bakom sig. Därför kändes succén med "Did I tell you" ovanligt välkommen som påtagligt höjer intressenivån på sommarens långa turné.
   "Did I tell you" är succé på många sätt. Inte minst syntesen av gammal hederlig rock'n'roll, som perfektpersonifieras av Jerry, och nya syntladdade klanger. Doo-wop-kören (Tommy Nilsson) och Secret Service-sound i ett och samma andetag.
   På scen var det dock rockmusik efter den gamla traditionella mallen som gällde. Från Jerrys tidigare glansperiod med Roadwork är det bara trummisen Peder Sundahl kvar men jag vill nog påstå att det nuvarande kompet ändå är ett strå vassare.
   De båda gitarristerna Janne Oldaeus och Torbjörn Löfman, som också försökte ersätta Tommy Nilsson-kören, ledde ett rutinerat och suveränt tajt band där spelglädjen fortfarande sprudlade.
   Även om Jerry själv satsat hundra på alla sina 28 folkparkssomrar så har repertoaren med åren blivit lite utsliten och alltför förutsägbar. I år är det annorlunda.
   Efter "Did I tell you"-framgången följde ett album med många bra låtar om än i lite tama versioner. Årets upplaga av Jerry på scen innehöll följaktligen massor av nya låtar som här fick den tyngd och effektivitet som är så svår att fästa på vinyl.
   Strömpiskonserten i måndagskväll dominerades av rock i högt tempo. svett och hög stämning men inleddes överraskande lågmält med Jerry framför ridån med balladen "It started with a love affair".
   Under den dryga konserttimmen varvade sedan Jerry de fina Gavin Povey-låtarna från senaste skivan med mer traditionella rocklåtar.
   "Git it" var kvällens höjdpunkt. Inte minst tack vare publiken som började med att sjunga "Be bop a lula"...
   Publiken, som bestod av både gamla och unga ansikten, hade verkligt roligt på Strömpis där fler ser bättre nu när publiken närmast scen sitter ned.
   Ett välkommet initiativ, så levande rockmusik blir en upplevelse för både ögat och örat, inför sommarsäsongen på Strömpis som bjuder på konserter med bland annat Husbands och Suzzies Orkester.

/ Håkan

"Att bära sin längtan"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 7/4 2016.

THOMAS WAHLSTRÖM
Att bära sin längtan
(Thomas Wahlström)

Thomas Wahlström har genom åren pendlat musikaliskt från ensamma visor och bluesrelaterat material till allt däremellan. Med ambitionen att på sitt soloalbum, med underrubriken "Sånger och tolv takter Blues", bjuda på mycket har han delat upp skivan i två specifika avdelningar med åtta låtar sammanlagt. Det americanadoftande soundet med det egna bandet inleder och det mer bluesiga artilleriet tillsammans med BlueStompers avslutar skivan.
   Att på det här viset bjuda på en soundmässig bredd är en ödmjuk tanke men det blir också ganska begränsat och jag vill till slut ha lite mer - av allt. På ett album med en speltid runt en halvtimma kanske ett sånt önskemål inte är helt orimligt.
   Balansgången mellan de olika stilarna har däremot fungerat häpnadsväckande bra. Dels sjunger Thomas genomgående med ett passionerat djup och med sin vuxenpoesi till texter, där stänk av vemod ger ett personligt särdrag, blir sångerna underhållning i det sympatiska laidbackfacket. Där han faktiskt delar genre med saknade Totta med skillnaden att Thomas skriver helt eget material medan Totta anlitade Sveriges bästa låtskrivare. Jämförelsen är relevant då båda dessutom har/hade bluesmusiken som utgångspunkt och språngbräda i sina respektive karriärer.
   Med fiol, mandolin och slide får det egna bandets arrangemang en läcker avrundad karaktär som perfekt ackompanjerar de personliga texterna. Där inspirerade musiker uppenbart haft inflytande i arrangemangen. Studiofinesser i ett nötskal.
   Bluesmaterialet är något helt annat efter principen live i studion-känsla och där har Thomas och BlueStompers varken sparat på energi eller volym. Och låtarna i den avdelningen är mer traditionella än personliga och kan kortfattat beskrivas med låttiteln "I samma gamla spår". Men jag hittar en favorit, "Hur ska man hinna leva", som jag gärna vill placera i samma exklusiva klass som någon Dan Penn-soullåt.
   Till skivan hör ett generöst A4-häfte (se höger) med låttexter och fristående dikter illustrerade av Thomas i små bilder. Här finns ett överflöd av material skrivet och jag känner igen texter som Thomas har framfört live tidigare men som han här har valt bort musikaliskt på skivan. Ett mervärde för den som vill gräva djupare i Thomas Wahlströms skapandevärld.

/ Håkan

Tributes: Sufjan Stevens

"Seven Swans Reimagined" (On Joyful Wings, 2011)

Utan att ha alltför initierade kunskaper om Sufjan Stevens karriär eller repertoar framstår den här hyllningsskivan till hans ära som en mycket underhållande upplevelse. Låt för låt upprepar en mängd amerikanska artister Sufjans album "Seven swans". Plus bonuslåtarna som släpptes på några singlar i samband med albumet.
   Jag är inte helt omedveten om Sufjans kunskaper, såg honom live 2004 men det var ett år innan det stora genombrottet med albumet "Illinois" och hitlåten "Chicago". Konserten då baserades låtmässigt på Sufjans album "Michigan" från 2003 fast originalet till "Seven swans" precis hade släppts i USA.
   Men som sagt, jag är inte helt bekant med Sufjans skiva men en snabb tillbakablick ger vid handen att den i original är både homogen och personlig. Artisterna som här tolkar hans låtar är till största delen mindre kända karaktärer. Det är väl egentligen bara Bonnie 'Prince' Billy, Joshua James och Denison Witmer, de två sistnämnda har jag också sett live, som jag känner till. Men det betyder inte per automatik att resultatet behöver vara av mindre musikaliskt värde för det. Däremot blir det av naturliga skäl lite spretigare när femton olika artisters versioner ska samsas på samma skiva.
   Under åren innan det stora genombrottet hade inte Sufjan Stevens riktigt lyckats fokusera sitt material fullt ut. Det var liksom mer personligt än kommersiellt och det personifieras rätt tydligt på just inledande Bonnie 'Prince" Billys bidrag "All The Trees Of The Field Will Clap Their Hands" som liksom simmar runt i känslor i flera minuter innan den ändrar tempo och avslutas med ett långt musikaliskt sjok.
   Många av de medverkande artisterna kommer ur genren där kristna värderingar är gemensamma. Derek Webb är en men han gör en spännande keyboardbaserad version av "In The Devil's Territory" som lyfter singer/songwriter-konceptet upp en nivå.
   Till ett ensamt piano gör Joshua James en trollbunden tolkning av "To be alone with you" som är en höjdpunkt på skivan. Här kan vi ana Sufjans kommande genombrott.
   Denison Witmer, Devin Greenwood & Caithlin De Marrais framför en mycket stillsam och händelsefattig "Abraham". Sällan har tre artister tillsammans åstadkommit så lite.
   Gruppen med det udda namnet Wakey!Wakey! har gjort om "Size Too Small" till en avskalad pianolåt och gör den mycket personligt.
   Elin K. Smiths "We Won't Need Legs To Stand" är än mer avskalad när hon med sin röst nästan läser texten. Arrangemanget växer men innehåller egentligen mest tomhet. David Stith, som är han rätta namn, bjuder på mer tempo men som en alternativ Peter Gabriel-figur spårar arrangemanget ur helt.
   Carl Hauck har fått äran att tolka titellåten och bjuder på ett långt arrangemang som doftar lite Brian Wilson i sina mest symfoniska stunder runt "Pet sounds". Av bonuslåten "Waste Of What Your Kids Won't Have" gör Shannon Stephens en mycket fin version. Med sin nästan folkmusikengelska röst och med en läcker akustisk slide förvandlas låten till skivans definitiva höjdpunkt.

1. Bonnie 'Prince' Billy - All The Trees Of The Field Will Clap Their Hands 05:24   
2. The Gregory Brothers - The Dress Looks Nice On You 02:20   
3. Derek Webb - In The Devil's Territory 04:25   
4. Joshua James - To Be Alone With You 03:32   
5. Denison Witmer, Devin Greenwood & Caithlin De Marrais - Abraham 03:07   
6. Unwed Sailor - Sister 06:06   
7. Wakey!Wakey! - Size Too Small 03:36   
8. Elin K. Smith - We Won't Need Legs To Stand 03:34   
9. DM Stith - A Good Man Is Hard To Find 03:29   
10. Half-Handed Cloud - He Woke Me Up Again 01:52   
11. Carl Hauck - Seven Swans 05:27   
12. David Crowder Band - The Transfiguration 05:27   
13. Jason Harrod - I Went Dancing With My Sister 04:42   
14. Shannon Stephens with Gregory Paul - Waste Of What Your Kids Won't Have 05:02   
15. Inlets - Borderline 02:49

/ Håkan

60: #7 THE BEACH BOYS (1961-1969)

Från vänster: Carl Wilson, sång och gitarr, Dennis Wilson, trummor och sång, Brian Wilson, sång och keyboards, Mike Love, sång, och Al Jardine, sång och tamburin.

THE BEACH BOYS TOPP 3:

1. Wouldn't it be nice (1966)
2. Good vibrations (1966)
3. Heroes and villains (1967)

SOM JAG OFTA HAR PÅPEKAT UNDER SENARE VECKOR börjar singelmaterialet bli väldigt omfattande för den här listans mest populära artister. Dagens aktuella singelgrupp, The Beach Boys, gav ut hela 28 amerikanska singlar på 60-talet men inledde också sin skivproducerande karriär tidigt, 1961. Men rötterna till det här bandet uppstod redan i slutet på 50-talet, närmare bestämt sommaren 1958, i familjen Wilsons sovrum där bröderna Brian (16 år), Dennis (13) och Carl (11) bodde med sin pappa Murry som pådrivare. Med influenser av sångstämmor a la Four Freshmen och rock'n'roll (Chuck Berry) formades idén på en grupp som 1961 fick namnet The Beach Boys.
   När gruppen samma år skivdebuterade hade kusinen Mike Love och Brians skolkamrat Al Jardine kommit till, fem friska brunbrända ynglingar med en surfingbräda under armarna. Surfing blev också deras musikaliska kännetecken och på drygt ett år, 1962-63, gav de ut singlarna "Surfin", genombrottet "Surfin' safari", undantaget "Ten little indians", "Surfin' USA" och "Surfer girl".
   Brian Wilson hade onekligen hittat en nisch med surfteman i sitt låtskrivande. "Surf city", "Ride the wild surf" och "Sidewalk surfin'" skrev han till Jan & Dean medan "The Surfer Moon" och "Surfer's Rule" hamnade på Beach Boys-album.
   Det var med andra ord inte så originellt och inte så varierat på de tidiga Beach Boys-singlarna. Till och med knyckte de både öppningsriff och melodi från Chuck Berrys "Sweet little sixteen"- till "Surfin' USA" som slutade med en ekonomisk uppgörelse och enbart Chuck Berry-credit fast Brian hade skrivit texten.
   Brian Wilson blev tidigt imponerad av Phil Spectors sound och låtar, i synnerhet när han första gången hörde Ronettes "Be my baby". Till julen 1963 (när Spector precis hade givit ut sitt berömda julalbum "A Christmas gift for you") influerades Brian att skriva och ge ut julpoplåten "Little Saint Nick". Dock helt utan några kommersiella framgångar fast gruppen vid den här tidpunkten var en etablerad hitmaskin.
   "Fun, fun, fun", nästa Beach Boys-singel, borde väl i rimlighetens namn också ha en Chuck-credit men på "I get around", gruppens första listetta, fulländades receptet med stämsång och poprock'n'roll. Under 1964 utvecklades Brians experimentella idéer. På "When I grow up to be a man" spelade han cembalo och "Dance, dance, dance" har uppenbara likheter med ett Spector-arrangemang med stor produktion, många studiomusiker och en framträdande tamburin.
   Redan 1964 började Brian Wilsons nerver svikta och slutade turnera med gruppen men fortsatte skriva låtar och producera. Första 1965-singeln "Do you wanna dance?", en ypperlig version av en sju år gammal Bobby Freeman-cover, blev ett tecken på att Brian inte var så kreativ längre. Han är med på skivomslaget och har producerat men det är lillebror Carl som sjunger.
   På "Help me, Rhonda", ett tämligen tjatigt Brian Wilson-original som ändå toppade USA-listan, är det Al Jardine som sjunger men halvballaden "California girls", som sjungs av Mike Love, är en lysande låt där Brians ersättare Bruce Johnston finns med för första gången. Redan i november 1965 kommer första exemplet på att Brian vill utvecklas på ett avancerat och inte alltid så kommersiellt sätt. "The little girl I once knew" är en låt i flera delar med tydliga pauser emellan, och tre olika sångare. "Pet sounds"-albumet fanns i Brians kikare...

NÄSTA SINGEL, "BARBARA ANN" FRÅN DET LIVESTUDIOINSPELADE albumet "Party!", blev en stor succé fast det var en fyra år gammal cover (The Regents) som inlånade Dean Torrence, från Jan & Dean-duon, sjöng tillsammans med Brian. Mycket lyckat experiment. Och coveridén fortsatte med den urgamla (1927) folksången "Sloop John B" i en elegant och effektiv version. Låten, som var första smakprovet från det kommande legendariska albumet "Pet sounds", gjordes framgångsrikt även på svenska , "Jag hade en gång en båt", som en duett med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hanson.
   Nu var "Pet sounds", lysande recensioner men sålde förhållandevis dåligt, ute och första spåret på albumet blev nästa singel, "Wouldn't it be nice". Den i mina öron helt perfekt låt och produktion. B-sidan, , den magiska "God only knows", överträffade till och med den exklusiva kvalitén. Men eftersom b-sidor är diskvalificerade på min lista får låten enbart ett fint omnämnande här.
   Trots omfattande nerv- och drogproblem var Brian Wilson under de här åren, 1966-67, i den så kallade zonen och skapade stordåd i den simpla popgenren. Kanske överarbetat och överambitiöst men symfonin "Good vibrations" i många separata delar, inspelad i fyra olika studios under drygt ett halvår, är ju ett geniförklarat verk. Och än idag blir jag förbluffad över dess korta speltid på blott 3:35.
   Låten fanns med under "Pet sounds"-inspelningarna men släpptes separat som singel. "Heroes and villains" tog ännu längre tid att spela in, från oktober 1966 till juni 1967, och är även den uppdelad i många olika sekvenser som ett musikaliskt och fulländat lapptäcke.
   Vid den här tidpunkten samarbetade Brian Wilson ofta med en textförfattare. På "God only knows" var det Tony Asher och på "Heroes and villains" gör den mytomspunne Van Dyke Parks entré.
   Efter de här minisymofonierna kom Brian och Beach Boys musikaliskt ner på jorden i slutet på 60-talet. "Wild honey" (premiär för bandets skivbolag Brother Records), "Darlin'", "Friends", och "Do it again" är ju i sanningens namn tämligen konventionell pop. Men på "Bluebirds over the mountain", en tio år gammal Ersel Hickey-cover, är den kreativa krisen ett faktum. Ingen Brian är närvarande och arrangemanget domineras av otäcka gitarr-solon (Ed Carter) man helst vill glömma.
   Nästa singel skvallrar väl också om ett kreativt stillestånd, Ronettes tre år gamla cover "I can hear music", när Carl Wilson har tagit över ledarrollen i gruppen. Dock räddar sista 60-talssingeln "Break away" gruppens ansikte något. Brian, som tillfälligt är tillbaka, har skrivit låten tillsammans med sin far Murry som skrivit texten under pseudonymen Reggie Dunbar.

/ Håkan

Mars 2016 på Håkans Pop

EN MÅNAD NÄRMARE SOMMAREN 2016 och jag kan sammanfatta ett ganska sensationsfritt och nästan händelsefattigt mars på Håkans Pop. Få konserter på agendan och förutom de traditionella och regelbundna inslagen inga större oväntade utsvävningar.
   Men det började med en regelrätt skivrecension av Timo Räisänens Ted Gärdestad-hyllning "Timo sjunger Ted" som ju också blev en del av kategorin "Cover-skivor", artister som ägnar hela skivor åt covers, som är en följetong som har publicerats 132 gånger på Håkans Pop sedan september 2009. Under mars skrev jag också om coverskivor med Nick Cave, Shawn Colvin och Chris Isaak . Men jag hann också med en skiva i den numera inte så ofta publicerade kategorin "Tribute-skivor", nämligen "Dubbel trubbel" där svenska artister som Håkan Hellström, Totta och Jakob Hellman.
   I säsongens huvudtema, där jag i en nedräknande lista rangordnar 60-talets singelartister, kom jag i mars i närkontakt med The Bee Gees, Tages, The Hollies och Donovan . Och bland tillbakablickarna i min upplevda konserthistoria kunde jag publicera gamla liverecensioner från 80-talet, Anders F Rönnblom i gruppen Bravado Bravado 1989, Mats Ronander 1984, Tomas Ledin 1983 och Electric Banana Band 1984.
   Mitt enda konsertbesök under mars 2016 blev den amerikanske singer/songwriter-artisten Gill Landry (se höger). April ser i dagsläget ut att bli en något intensivare konsertmånad för min del.
   I den under 2016 intensiva kategorin att minnas tillbaka på nyligen avlidna musikpersonligheter blev det dessvärre anledning att förklara skivproducenten George Martins gränslösa betydelse på Beatles alla skivor och även i övrigt minnas hans övriga milstolpar under hans 90-åriga liv. Dagarna efter 9 april haglade minnesorden om George Martin och det blev i omfattning nästan jämförbart med David Bowies död drygt två månader innan. I nästan samtliga beskrivningar av Martin förekom hans engelska hövlighet och i samband med de engelska texterna fick jag lära mig ett nytt engelskt ord: "bearing" som exakt beskrev George Martin som människa.
   På ett väldigt tragiskt sätt, självmord, dog under mars också en annan engelsk musiker, Keith Emerson, vars musik jag dock inte har haft samma förhållande till. I skivhyllan mellan Joe Ely och Erasure (!) står det visserligen en Emerson, Lake & Palmer-skiva, "Trilogy", men deras musik blev lite för mycket musikermusik för att närma sig mitt musikaliska hjärta. Då gillade jag Emersons 60-tals-band The Nice bättre.

BLAND MÅNADENS NYA SKIVOR FASTNADE jag inte så mycket för Miike Snows "iii". Visst, jag är inte målgruppen, men det finns något spännande i deras gränslösa förhållande till modern pop. Men blandningen av falsettsång ("My trigger"), techno ("For U") och soulfylld pop tilltalade inte mig speciellt mycket. Men den österländskt klingande "Longshot (7 nights)" har en skön suggestiv känsla.
   Soundet på brödraduon The Cactus Blossoms "You're dreaming" doftar lite för mycket Everly Brothers för att jag ska uppfatta det som originellt och spännande. Grant-Lee Phillips "The narrows" är alldeles för mycket bredbent amerikansk rock och hiphop-sensationen Silvana Imam låter jag andra med fördel uttala sig om.
   Sedan den allvarliga comebacken 2014 går Weeping Willows mot nya höjdpunkter. På "Tomorrow became today" har de gått cirkeln runt och är soundmässigt tillbaka där de startade 1997. Att bandet fortfarande kan skriva och producera musik i den pompösa popgenren är ett rent under. Storslagen schlager ("Wait for love to grow"/"My last love") blandas med smäktande skönhet ("Go find your happiness"). Twanggitarrer möter stråkar, steelguitar tillsammans med en ensam fiol och några trumpeter kryddar det rockigt elektriska kompet i "My love is not blind". Plus det sedvanligt bottenlösa vemodet i "I wonder where you are" som ingen kan förvalta som Magnus Carlson.
   Utan att nämnvärt höja rösten är Freddie Wadling så uttrycksfull på "Efter regnet" att arrangemang knappt krävs för att förmedla starka känslor. Sebastian Öbergs produktion är både vacker och suggestiv. Minimalistiskt men ändå storslaget. Det vilar en psalmkänsla över albumet. Versionen av Håkan Hellströms "Känn ingen sorg", som stundtals reciteras, kanske är en miss men duettsångerskan Amanda Wernes insatser på flera låtar höjer helheten.
   Emitt Rhodes "Rainbow ends" måste nog betraktas som årets comeback. Ändå kan naturligtvis ingen levande människa leva upp till förväntningar när man, som i Rhodes fall, inte har producerat skivor på över40 år. De första 48 sekunderna av inledningslåten "Dog on a chain" låter som James Taylor 1970 men sedan flödar jordnära, välskriven och tacksamt enkel pop på skivan. Inte alls överproducerat, som brukar vara fallet med comebackande artister, utan skivan är en jämn ström av klassisk och personlig pop.

/ Håkan

Bara välgjort och perfekt

Utan egentlig musikalisk erfarenhet bildade fyra Gnosjö-killar Freda' redan 1982. Albumdebuterade 1984 med "En människa" och 1986 kom "Välkommen hero". Båda producerade av Dan Sundquist och gavs ut på det kristna skivbolaget Cantio då Freda'-medlemmarna hade religiösa rötter. Efter hitlåten "Vindarna" 1987 från andra albumet och sångaren Uno Svenningssons uppmärksammade duettstämma på en Eva Dahlgren-singel, "Hjärtats ödsliga slag", samma år var klivet in i den konventionella svenska skivbranschen logiskt.
   Freda' hamnade på den populära The Record Station-etiketten, fortfarande med Dan Sundquist som producent, och albumet "Tusen eldar" släpptes i oktober 1988. En tveklös succé, sålde över 100 000 ex, som också drog folk till konsertlokalerna under höstturnén. Fullsatt i Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1988.

FREDA'
Café Oscar, Örebro 2 november 1988

Gruppen Freda' från Gnosjö tillhör just nu ett av de fräckaste inslagen i svensk popbransch. De gör suverän musik som är både originell och kommersiellt gångbar och har i Uno Svenningsson landets tveklöst mest intressanta stämma.
   På ett hisnande och nästan otroligt sätt kombinerar Freda' sin kristna livssyn med mänskligt levande musik. En balansgång de klarar galant på skiva.
   Nu är bandet ute på en längre turné där deras välskrivna låtar ska fungera i ett helt annat sammanhang och under helt andra förutsättningar.
   Freda's konsert på det mycket trivsamma Café Oscar i onsdagskväll varför många succé redan innan bandet stod på scen, Själv var jag inte lika övertygad, optimistisk och säker.
   Skulle Unos personliga röst få samma svängrum på som på skiva? Skulle deras många fina låtar få ett automatiskt lyft på scen och skulle deras onekligen stora publik hitta till Café Oscar denna kväll?
   Många frågetecken som snart, skulle det visa sig, rätades ut till rejäla utropstecken.
   Det var fullpackat och utsålt (600 personer) och frånsett halva första låten ett välavvägt ljud som var nära nog perfekt.
   Styrkan i Freda's hoppfulla texter, kraftfulla melodier och välgjorda arrangemang underströks ytterligare på konserten som innehöll flest låtar från deras senaste och klart bästa album.
   Precis som på skivan är bredden bandets styrka. Lika självklart som det svängde om deras senaste singlar, "Det måste gå" och "I en annan del av världen", klarade de också av att öka trycket ännu mer i några andra låtar. Plus att deras ballader till hundra procent är fulländade in i varje detalj.
   När en konsert avslutas så imponerande med låtar som "Alltid där", "Svalan" och "Glädjetåg" (visserligen orepeterad) kan jag förlåta gruppens något valpiga framtoning mellan låtarna.
Det lät alltså bra om Freda's manskap som på turnén utökats med duktige basisten Mats Lindberg. Ändå stod jag och efterlyste det riktigt häpnadsväckande som kunde ha skett om Uno Svenningsson satt sig på en stol med akustisk gitarr och en ensam strålkastare.
   Då hade denna konsert hamnat bland de historiska ögonblicken. Nu minns jag Freda's konsert som "bara" ovanligt välgjord och perfekt.

Uno Svenningsson - sång, gitarr
Arne Johansson - gitarr
Sam Johansson - keyboards
Mats Johansson - trummor
Mats "Limbo" Lindberg - bas

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.