Blogginlägg

The Boss är bäst på allt han gör

Expressen 11/12 2007.


Dagens Nyheter 12/12 2007.


Svd 12/12 2007.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/12 2007.

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Globen, Stockholm, 10 december 2007

Det finns några artister som tävlar i en egen division. Där de enbart behöver utmana sig själva, där allt de levererar jämförs med tidigare prestationer. De är sina egna konkurrenter. Bruce Springsteen är ett perfekt exempel i den kategorin.
   Det är nog därför Bruce uppträder i så många olika skepnader. För att göra det omöjligt, eller i alla fall svårt, att direkt jämföra. 2005 var han helt ensam på scen, 2006 var folkrockens år och nu är det comeback-dags med E Street Band.
   Tre helt olika karriärer i en och samma kropp. Bara det imponerande. Och försmaken i måndagskväll till nästa sommars masshysteri på Ullevi blev till slut ett bevis på att The Boss är bäst på allt han gör.
   Men det var verkligen ingen överraskning. Skivan ”Magic”, anledningen till den här lilla höstturnén runt världen, hade alla de klassiska inslagen och konserten bjöd på åtskilliga exempel på nytt material som nu naturligt smälte samman med många gamla klassiker.
   Där finns det naturligtvis ett problem för Bruce. Att balansera repertoaren mellan nytt och gammalt, mellan sönderspelade klassiker och tidlösa mästerverk och sedan i något fall presentera en gammal låt i nytt fräscht stuk.
   Jag är en uttalad förespråkare för uppdaterade repertoarer där jag tycker nya låtar nästan alltid har förkörsrätt framför de gamla. Ändå tyckte jag låtar som ”I’ll work for your love” och ”Devil’s arcade” inte var riktigt kvalificerade för detta exklusiva sammanhang. Dessutom kändes ”Last to die”, en av de fartigaste och bästa låtarna från senaste skivan, en aning ljummen.

Det gjorde att jag direkt efter konserten uppfattade hela huvudkonserten som ”bara” normalt engagerande vilket visade sig, när jag nu analyserar mina anteckningar, vara en något snedvinklad slutsats. Ty där fanns ännu fler höjdare än jag först kom ihåg.
   ”No surrender”, med sin effektfulla temposänkning, ”Candy’s room”, som aldrig framförts sämre än suveränt, ”The rising”, med sina stegrande kvalitéer, ”Long walk home”, kan bli en klassiker i framtiden, och den rent sanslösa finalen ”Badlands”.
   Om det innan extralåtarna fanns ett och annat tvivel till högt betyg så raderades allt ut i överraskningarnas extraset. Där numera sällsynta mästerverket ”Jungleland” kom och vände upp och ned på alla förutsättningar. Clarence Clemons kanske inte har sin ungdoms energi kvar men känslan i saxofonen var helt och hållet fantastisk.
   Sedan följde traditionellt de rockiga men aldrig förutsägbara versionerna av ”Born to run” och ”Dancing in the dark”, i fullt upplyst hall, innan den planerade ”American land”, i sitt irländskt svängiga arrangemang med fiol, två dragspel och tin whistle, skulle avsluta kvällen.
   Då kom kvällens största överraskning, Springsteens julhälsning till den svenska publiken: ”Santa Claus is coming to town” i en spontant lustig och underhållande upplaga som fick den förvånade publiken att återvända till sina platser.

Bruce Springsteens låtar:
Radio nowhere
No surrender
Lonesome day
Gypsy biker
Magic
Reason to believe
Candy's room
She's the one
Livin' in the future
The promised dand
I'll work for your love
The river
Working on the highway
Devil's arcade
The rising
Last to die
Long walk home
Badlands

Extralåtar:
Girls in their summer clothes
Jungleland
Born to run
Dancing in the dark
American land
Santa Claus is comin' to own


Expressen 11/12 2007.


Dagens Nyheter 12/12 2007.


Svd 12/12 2007.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.