Blogginlägg

Hårdare än bra

Postad: 2023-05-31 07:45
Kategori: Katastrofgig

ÄNNU EN GÅNG VAR JAG FEL MAN på fel plats. Hårdrock har aldrig varit min melodi och jag uppfattade den engelska trion Budgie som en ganska tråkig representant för den genren. Gruppen hade jämförts med betydligt mer kända namn som Led Zeppelin och Black Sabbath men var i mina öron en blek kopia av de grupperna.
   Budgie bildades ursprungligen 1968 av originalmedlemmarna Burke Shelley, bas/sång, Ray Phillips, trummor, och Tony Bourge, gitarr. Gruppen inledde med enbart covers på sin repertoar men efter några började de skriva egna låtar. Kom i kontakt med Roger Bain som hade jobbat med just Black Sabbath och 1971 släpptes bandets första album, "Budgie".
   Debuten följdes av ytterligare tre album, "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill", skivan som var aktuell när Budgie turnerade hösten 1974 och faktiskt låg på den svenska försäljningslistan just då.
   I november 1973 lämnade trummisen Bourge gruppen och ersattes av Peter Boot som alltså satt bakom trummorna på Konserthuset den här septemberkvällen 1974.
   ”In for the kill”, var enligt min mening hårdrock i dess mest simpla form. Av det musikaliska på konserten minns jag idag ingenting. Däremot har jag inte glömt basisten och sångaren Burke Shelleys utfall mot mig under konserten. Jag satt på en av de främsta bänkraderna och när jag inte klappade med i konsertens samtliga låtar härsknade han till. Recensionen kan till viss mån förklara varför jag inte klappade med hela tiden.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 1974.

BUDGIE
Konserthuset, Örebro 12 september 1974


Den engelska popgruppen Budgies besök i Örebro blev den kommersiella framgång man förväntade sig. Mycket folk kom till Konserthuset på torsdagskvällen och de trivdes uppenbart. Den lättflirtade publiken klappade, stampade och skrek ut sin förtjusning över den, som de tyckte, helt underbara konserten. Budgies musik är nämligen så pass påträngande att de flesta genast föll för den utan att egentligen riktigt veta varför.
   Det var som en ogenomtränglig ljudvägg som kastades över publiken när Budgie stod på scen. För att bara vara tre man åstadkom de ett ordentligt oväsen när gitarristen kramade tonerna ur sin överförstärkta gitarr, basisten pumpade på och trummisen slutligen slog hårdare än bra.
   Det mesta de framförde grundade sig tydligen på deras valspråk: Att spela så högt som möjligt utan att anstränga sig. Det var en väldigt otymplig musik som Budgie spelade. Tyngre musik än de flesta andra grupper och samtidigt så ointressant att jag efter en halvtimme saknade variation i framförandet. De strävade hela tiden åt samma håll och det lilla som hände det hände kring sologitarristen som i sina bästa stunder lät riktigt hyfsat.
   Det vägde ojämnt på scenen. Gitarren var väldigt högt påskruvad så att den ofta totalt dränkte sångaren. Rösten som på skivorna påminner om Robert Plant kunde ha varit roligare att höra.
   Budgies musik är föga originell och det finns säkert tusen andra grupper som är lika bra som Budgie – många av dem dessutom bättre. Konserten byggde hela tiden på upprepningar. De utgick från ett gitarriff som sedan återkom med jämna mellanrum och däremellan bredde musiken ut sig åt alla håll.
   Så enkelt kan man nästan få ett helt Konserthus i extas med musik som i mina öron övervägande lät som en stenkross.

Trolig setlist:
1. Breadfan 7:02
2. When You're Living On Your Own 8:35
3. Parents 9:57
4. You Are The Biggest Thing Since Powdered Milk 8:12
5. Zoom Club 17:45
6. Rocking Man 1:25
7. Drum Solo 9:46
8. Running From My Soul 5:23

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (522)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2023 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.