Blogginlägg från 2017-12-18

Julvecka med jultema på Håkans Pop

TIDIGARE IDAG PUBLICERADE JAG PLATS NUMMER 19 i min serie med Favorit-maxi-singlar, Roy Orbisons "Mystery girl" (1989). Därmed tar de regelbundna kategorierna på Håkans Pop jul- och nyårsledigt några veckor. Men det blir naturligtvis inte tyst och händelsefattigt på de här sidorna.
   Under den sista veckan före jul ska jag här fokusera på julmusik, med stor koncentration på Beatles, och nästa vecka blir det traditionellt presentation av årsbästalistor vad gäller skivor och konserter och kanske någon annan lista. Veckan därpå, efter nyår, siktar jag in mig på den stora musikfestivalen Folk at Heart som gör sin femte festival på hotell i Örebro, numera på Scandic Västhaga.
   Händelserikt och spännande alltså på Håkans Pop under de närmaste veckorna innan de ordinarie kategorierna drar igång 15 januari när vi skriver år 2018.

NÄR JAG NÄMNER KOMBINATIONEN JUL OCH BEATLES vet alla fans av Liverpool-kvartetten vad jag menar: Beatles julflexisinglar som under åren 1963-1969 skickades ut till gruppens engelska fanclub och blev mycket uppskattade och legendariska på det glada 60-talet. De skivorna har i år bokstavligen blivit aktuella igen när de förra veckan återutgavs i ett fashionabelt format (se bild nedan), en box med sju 7"-vinylsinglar i begränsad upplaga, till ett lika fashionabelt pris.
   Jag gjorde en noggrann genomgång av skivorna, och dess innehåll, för fyra år sedan här på Håkans Pop och kommer nu under de närmaste dagarna fram till julafton återpublicera de artiklarna, något redigerade.
   Jag inleder serien om Beatles julsinglar på onsdag med en presentation av projektet för att sedan från torsdag till söndag analysera varje årgång 1963-1969.


/ Håkan

MAXI12" #19: ROY ORBISON

ROY ORBISON
She's a mystery to me
Crying (duet with k.d. lang)
Dream baby ("Live")
(Virgin, 1989)

FÅ ARTISTER DRABBADES PÅ 60-TALET av återkommande tragedier som Roy Orbison. 6 juni 1966 dog hans fru Claudette i en motorcykelolycka framför hans ögon och två år senare dog hans två äldsta söner när hans hem i Hendersonville, Tennessee brann ner. Sedan kom hans egen plötsliga död i hjärtattack 6 december 1988 extremt olägligt när han befann sig i en comebackvåg som höll på att göra honom populärare än någonsin.
   Orbison fick sina största hits på det tidiga 60-talet men inledde sin karriär redan på det rock'n'roll-klassiska 50-talet och gav under några år, 1956/57, ut skivor på Sun-etiketten.
   Från 1967, när hitlåtarna upphörde att infinna sig, till mitten av 80-talet var Roy Orbison en föredetting med framtiden bakom sig. Men plötsligt blev han åter aktuell på många sätt. Det hade snurrat igång ett visst intresse för alla Orbisons gamla hits men originallåtarna var låsta i ett skivbolag (Monument) som gick i konkurs i slutet på 70-talet.
   1985 gick han därför in i studion med Michael Utley som producent, ett gäng stjärnstudiomusiker plus körsångare och spelade in alla sina gamla låtar på nytt i fullt moderna arrangemang. Mot alla odds resulterade det i den tämligen perfekta samlingsskivan "In dreams: The greatest hits". Samma år gick han in i Sun-studion tillsammans med Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash som gavs ut med albumtiteln "Class of '55" (1986).
   Sedan blev Orbisons musik aktuell i flera långfilmer: "Insignificance" (1985), "Blue velvet (1986), "Hiding out" (1987), och "Less than zero" (1987). Invald till Rock and Roll Hall of Fame 1987 (presenterades av Bruce Springsteen) och i september samma år samlades en mängd stora musikprofiler (bland annat Bruce, Elvis Costello, Tom Waits, Bonnie Raitt, Jackson Browne och Roy) för att spela in tv-programmet "A black and white".
   1988 fick Jeff Lynne uppdraget att spela in ett nytt album med nyskrivet material med Roy Orbison. Lynne var samtidigt också spindeln i nätet som förenade Tom Petty och George Harrison (båda var aktuella med Lynne-producerade album) med Bob Dylan. Harrisons idé att bilda ett avslappnat och spontant rockgäng, Roy, Jeff, Tom, George och Bob (fast under pseudonym), resulterade i Traveling Wilburys som på några månader våren 1988 spelade in sitt album "Volume 1".
   Den skivan fick stor uppmärksamhet när den släpptes på hösten 1988. Orbisons stora comeback-album "Mystery girl", där det till slut bara är tre låtar som är producerade av Jeff Lynne, skulle släppas i februari 1989 när den fatala hjärtattacken slog till och tog livet av den blott 52-årige Roy Orbison i december 1988. Och bara någon månad senare skulle den första låten ("You got it") släppas på den första singeln från de nya inspelningarna. Så oerhört tragiskt - och olägligt.

MEN I DEN HÄR ARTIKELN HANDLAR DET IDAG om andra singeln från Orbisons mycket uppmärksammade comebackalbum och "She's a mystery to me" släpptes ungefär sex veckor efter albumet. Och just den låten får väl räknas som albumets titellåt, specialskriven av The Edge och Bono från U2 eller David Evans respektive Paul Hewson som det står på etiketten och är deras riktiga namn.
   Bono har berättat att han under en sen kväll såg David Lynchs film "Blue velvet". Vaknade upp dagen efter och hade titellåten i huvudet, Bobby Vintons USA-etta 1963, och trodde i sin enfald att det var Roy Orbison som sjöng. Tillsammans med The Edge skrev han "She's a mystery to me" och spelade sedan upp låten för bandet som medgav att det uppenbart lät som en Orbison-låt. Bono producerade också låten och Benmont Tench (Heartbreakers) arrangerade.
   De övriga låtarna på maxisingeln är inte hämtade från albumet. Två gamla säkra Roy Orbison-hits fast i nyinspelade versioner. k d lang fanns med vid ovannämnda inspelning till tv-programmet "A black and white" och fick fin kontakt med Roy. Så pass bra att när han under 1987 på uppdrag spelade in "Crying" för filmen "Hiding out" (ett soundtrack som för övrigt också innehåller Lolita Pops "Bang your head") valde han just k d (Katherine Dawn) som duettpartner. Just den inspelningen släpptes även på singel hösten 1987. Låten skrev Roy ursprungligen med Joe Melson och var en stor singelhit hösten 1961.
   "Dream baby" var våren 1962 ursprungligen uppföljare till "Crying", här i en liveinspelning från The Mean Fiddler i London inför en exalterad publik. En låt som Orbison ovanligt nog inte hade skrivit själv utan den skrevs av den amerikanska låtskrivaren och sångerskan Cindy Walker.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.