Blogginlägg från 2016-05-01

April 2016 på Håkans Pop

APRIL 2016 ÄR AVSLUTAD OCH VI VÄNTADE varje dag i drygt fyra veckor, 30 dagar, efter den vårlika värmen som är så förförande och positiv. Även musikaliskt var månaden ett sökande och resulterade i några fina konsertögonblick och på skiva upptäckte jag ett album som jag förmodar har en plats på årsbästalistan framåt jul. Till månadens sorgliga nyheter hörde ännu ett avsked från en stor musikpersonlighet.
   Månadens konsert blev två inom loppet av några dagar i mitten av april. Först underhöll Gunnar Danielsson med både sånger och mellansnack. Sedan kom den alltmer permanenta duon Lindgren & Unenge (se höger) och visade sig ha mycket nytt på programmet. Många musikaliska höjdpunkter på en tämligen spontan men ändå koncentrerad konsert.
   Beskedet om Princes död kom plötsligt på kvällen 21 april. Jag zappade planlöst runt på tv:n och hamnade på CNN och BBC som båda hade breaking news om rockstjärnans död. Han var aldrig någon stor idol för mig men när jag sökte i mitt minne erinrade jag mig ändå några viktiga detaljer i hans karriär och skrev därefter minnet av Prince.
   Månadens fasta avdelning i 60-talsföljetongen fick en fortsättning med långa artiklar om The Beach Boys, The Rolling Stones, The Who och möjligen lite oväntat och överraskande Tim Hardin . Bland mina gamla konsertminnen letade jag upp recensioner av Jerry Williams (1989), Dag Vag (1982), Chapter 2 (Nisse Landgren/Johan Norberg) (1989) och Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band (1984).
   Tillbakablickarna på skiva hamnade på tre tributskivor (med låtar av Sufjan Stevens, Roky Erickson och The Bear Quartet ) och en coverskiva ( Paul Thorn ). Men under månaden recenserade jag även nyproducerade skivor med Thomas Wahlström, Graham Nash, Bobby Sant och The Bland.

MÅNADEN HAR GIVIT OSS MÅNGA INTRESSANTA SKIVOR. Eva Dahlgrens "Jag sjunger ljuset" tog mig med storm och gör det fortfarande efter en dryg vecka. "Gamlingen" Eva tar upp kampen med ungdomar som Anna Ternheim och det spännande soundet är stundtals i nivå med Kent. Eva litar inte på det förflutna utan söker nya musikaliska vägar och tillsammans med producenten Johannes Berglund (Amason) har det blivit suggestivt och melodiöst på samma gång.
   Öppningen med "Säg mitt namn" är ju underbar. Det är något i rytmen som attraherar när flödet av vacker musik pulserar fram. Och det fortsätter likadant på många låtar. Okej, kanske lite själlöst när musiken kräver maskinella hjälpmedel men arrangemang, melodier, röst och Evas låtar gifter sig på ett sällsynt underbart sätt. Klangerna är närmast sagolika.
   Efter en lång paus är Marit Bergman tillbaka med nytt sound och med svenska låtar på "Molnfabriken". Skivan har ett visst soundmässigt släktskap med Dahlgrens skiva vilket är förklarligt med två Amason-relaterade killar i producentstolarna. Det är klaviaturklangerna som dominerar även här men på ett lite ljusare och poppigare sätt. Många härligt positiva poplåtar, en vackrare låt med titeln "Dra åt helvete" har jag aldrig hört, och Marit sjunger naturligt men lite mer nedtonat på svenska.
   Mitt i Markus Krunegårds solokarriär har kvartetten Laakso, där han sjöng i mitten på 00-talet, gjort plötslig comeback med det överraskande starka albumet "Grateful Dead". Skivan har naturligtvis inga musikaliska beröringspunkter med det gamla hippiebandet utan Laakso gör sin egen ofta intensiva rockmusik på ett förvånansvärt varierat sätt. Som en blandning av The Ark och Millencolin, och mycket annat, har bandet gått från det udda indiestuket för tio år sedan till tämligen kommersiella men intressanta ljud.
   Vidar är det tre tjejer starka bandet från Karlstad som drog uppmärksamheten till sig 2012 på den privata VIP-mottagningen för Polarpristagaren Paul Simon. På Live at Heart senare samma år trollband trion mig och den övriga publiken med främst sina klockrena stämmor som finaste vapen. Vägen till första albumet, som producerats av Anna Ternheim i Woodstock, har varit lång. Tillsammans med varsamma arrangemang börjar låtarna nu mogna. Med några fler dagar till lyssning, skivan släpptes i onsdags, är jag övertygad om att albumet kommer växa till något mycket större.
   Fem år efter senaste albumet vet förhoppningarna och förväntningarna på The Jayhawks "Paging Mr Proust" nästan inga gränser. Ännu en gång har ursprungsmedlemmen Mark Olson lämnat bandet och precis som förra gången, i mitten på 90-talet, är det ett band med starkt försvagade resurser som ska försöka stå pall. Men precis som Paul McCartney utan Lennon, Chris Difford utan Tilbrook och Mick Jagger utan Richards blir dagens Jayhawks inte riktigt detsamma men inte heller dramatiskt så mycket sämre som vid förra splittringen. Soundet, låtarna och produktionen blir inte fulländade i sin helhet fast "Quiet corners & empty spaces", "Pretty roses in your hair" och "Devil is in her eyes"" räcker väldigt långt.
   Jag har även lyssnat på några månader gamla skivor som jag tidigare missat. Som exempelvis Ebbot Lundberg & The Indigo Childrens "For the ages to come". Efter några singlar och ep-skivor solodebuterar Ebbot här på riktigt med en skiva som blandar allt från lättaste popmusik, jag hör luftigt vackra akustiska gitarrer och Burt Bacharchs trumpeter ibland, till riffig kraftfull rockmusik. Och Ebbot är en mästare på att skriva lika starka melodier i varje genre.
   Jag minns Jonas Game för sin slagkraftiga poprock för många år sedan men när Jonas Lundqvist ger ut ett album under eget namn, "Vissa nätter", blir det inte lika personligt upphetsande.
   April har också singelmässigt varit en händelserik månad. Lars Winnerbäcks "Granit och morän" är en låt efter traditionell Winnerbäck-modell. Inte så överraskande men ändå intressant. Håkan Hellströms "Brinner in the shit" är rockigare än på länge. Fina, tuffa gitarrer och låten har en så bra hook att jag misstänker att han har lånat den någonstans. Just det där allergiframkallande hitreceptet är Per Gessle en mästare att trolla fram. På Roxettes nya "It just happens" är introt med aaah-aaah/oooh-oooh genialt men i övrigt är det en powerballad efter modell 1A som det räcker att höra en gång och inte mer.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.