Blogginlägg

60: #28. NEIL DIAMOND (1963-1969)

NEIL DIAMONDS topp 3:

1. Solitary man (1966)
2. Kentucky woman (1967)
3. Girl, you'll be a woman soon (1967)

NÄR THE MONKEES HÖSTEN 1966 FICK EN DUNDERHIT med Neil Diamonds "I'm a believer" hade Neil tidigare samma år fått lite fart på sin halvhjärtade solokarriär med "Solitary man"-singeln. Fram till 1966 hade Neil i första hand ägnat sig åt låtskrivande med ambitionen att få andra artister att spela in hans material. Han jobbade alltså professionellt åt olika musikförlag och var en del i det man till vardags kallade Brill Building. I den atmosfären i ett hus på Broadway mitt i New York City skapades på 60-talet en väldig massa hitlåtar på löpande band.
   Ofta utfördes det kreativa arbetet i team, som exempelvis man/hustru-konstellationer som Goffin/King, Mann/Weil och Greenwich/Barry, men Neil Diamond jobbade på helt egen hand och fick inte heller de riktigt stora framgångarna. Det var först 1965 som hans "Sunday and me" nådde en hedrande Topp 20-placering i USA med sånggruppen Jay & the Americans. Mindre uppmärksamhet fick hans låtar till The Rocky Fellers ("Santa, Santa"), Bobby Vinton ("Don't go away mad"), The Highwaymen ("Flame"), Cliff Richard ("Just another guy"), Priscilla Mitchell ("It comes and goes") och The Solitaires ("Fool that I am").
   Neil Diamonds artistkarriär inleddes dock ännu tidigare. Som ena halvan av duon Neil and Jack gav han ut två singlar redan 1962 men "You are my love at last" och "I'm afraid", två Diamond-skrivna låtar, ekade verkligen opersonlighet. På den första singeln var duon uppenbart influerade av Everly Brothers sångstämmor och på den andra låg resultatet med alla dramatiska stråkar närmare Roy Orbison.
   Neil fick som soloartist och låtskrivare ett nytt försök 1963 men även då, på singeln "At night", saknades originalitet. Med en ivrig tjejkör i bakgrunden ville skivbolaget (Columbia) nog bara skapa en egen variant till framgångsrike Neil Sedaka.
   Nej, Neil Diamonds artistkarriär fick vänta tre år medan han som sagt jobbade som låtskrivare. Det var under den här tiden han skrev och spelade in demoversioner av "I'm a believer", "A little bit me, a little bit you" och "Look out (here comes tomorrow)" som blev två monsterhits och en albumlåt med The Monkees.

REDAN 1965 KOM DIAMOND I KONTAKT med rutinerade producent/låtskrivar-paret Jeff Barry och Ellie Greenwich som i sin tur kontaktade det nystartade skivbolaget Bang som skrev kontrakt med Diamond. Bolaget hade fått en flygande start med The Strangeloves ("I want candy") och The McCoys ("Hang on Sloopy") innan Diamond gav ut den första fenomenala singeln "Solitary man" på Bang. Här kom plötsligt Neils röst till sin rätt och det ganska avskalade arrangemanget med akustisk gitarr gav personlighet åt hela framförandet.
   Blandningen av djupt personliga sånger, "I Got The Feelin' (Oh No No)", "Girl you'll be a woman soon" och "Red red wine", och de mer allmängiltigt rytmiska originallåtarna "Thank the lord for the night time", "You got me" och covers som "Hanky panky", "New Orleans" (på samma singel 1968) och "La Bamba" skulle bli Neil Diamonds signum fram till 1968 när han bytte skivbolag.
   Även "Kentucky woman" var en framstående singel från Bang-epoken men har som låt nog blivit mer känd som en av Deep Purples allra tidigaste singlar.
   I samband med en kontraktstvist 1968 bytte Neil Diamond skivbolag till Uni, förkortning på Universal, där han inom några år blev mer eller mindre en superstjärna. Där producentnamn som Chip Taylor, Tommy Cogbill och Chips Moman tillsammans med kända arrangörer, bland annat Don Costa, gjorde singlarna till kommersiellt framgångsrika men också opersonliga skapelser.
   "Sweet Caroline (Good Times Never Seemed So Good)" (1969) var visserligen en klockren hit men var långt ifrån samma personliga fullträff som Neil Diamond hade under Bang-eran. Det var så att man under 60-talets sista år kunde misstänka en religiös ådra på några av Diamonds singlar. Både "Brother Love's Travelling Salvation Show" och "Holly holy" var klart gospelinspirerade med stora körer och "hallelujah" i refrängerna.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.