Blogginlägg från 2006-12-21

Avskalat och nedtonat med bröderna Gretsch

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/12 2006.

KONSERT
The Incredible Gretsch Brothers
Musikscen Örebro/K5 19/12 2006

Tisdagskvällen på gemytliga K5 bjöd på ett lågprofilerat gig under pseudonym som utvecklade sig till en helkväll. Där låt las till låt och landade på imponerande 21. Med ett urval hämtat från alla decennier sedan 70-talet.
   Anders F Rönnblom och Peter R Ericson, vars egennamn stod med störst stil på konsertaffischen, går under namnet Incredible Gretsch Brothers när de uppträder avskalat, nedtonat och ensamma. Att de sedan valde att inte spela på Gretsch-gitarrer, vilket fick till följd att duon presenterades som Non-Gretsch Brothers, var kanske en besvikelse för några men betydde inte så mycket för slutresultatet.
   Det var också en kväll med mycket självdistans, humor och lättsam attityd. Som tillsammans med en tydligt spontan repertoar, där arrangemangen i den andra avdelningen svävade ut lite för mycket, gav en konsert med mycket innehåll.
   Det här lilla formatet gav så många möjligheter till ett anspråkslöst, flexibelt, lössläppt och många gånger improviserat sound. Där två röster, två gitarrer och två människor som känner varandra väldigt mycket möttes på ett musikaliskt avslappnat sätt.
   Anders F må vara det tunga namnet i den här duon men på kvällens repertoar rådde en närmast demokratisk uppdelning. Och Peter R:s låtar, lätt suggestiva med sandpapprig röst, som ”Hjärtan brinner”, ”Baklänges på Nilen” och ”Sommarkort” stod sig bra i konkurrensen med Anders F-klassiker som ”Jag kysste henne våldsamt”, ”Ramlösa kvarn” och ”Europa brinner”.
   Och naturligtvis ”Det är inte snön som faller”, en helt obligatorisk låt så här några dagar före jul fast den knappast textmässigt genomsyras av några trevliga och gemytliga julfraser.
   Första avdelningen, som dominerades av de akustiska gitarrerna, höll ihop bättre än den andra delens mer elektrifierade repertoar. Men herrarna ramlade aldrig ner i trubadurträsket och kan väl knappast påstås tillhöra visfacket heller. När Anders F:s ordrika poesi dekorerades av Peter R:s mycket skickliga men lågmälda gitarrkonst var det dämpad rock på menyn.

Låtarna:
SET 1:
1. Dom automatiska undrens tid är förbi
2. Ömhetsdesperado
3. Ska vi anfalla (Peter R)
4. Berlin Alexanderplatz (Peter R)
5. Rosen i regnet
6. Baklänges på Nilen (Peter R) (med Anders F på munspel)
7. Drömde
8. Jazz

SET 2:
9. Billys väntan på Isabell
10. U-land
11. Hjärtan brinner (Peter R)
12. Breakfast at James Joyce Literary Society (Peter R)
13. Jag kysste henne våldsamt
14. Mer än Amerika
15. Jesus, Marx & Billy The Kid (Del 1)
16. Komedia

Extralåt
17. Det är inte snön som faller

Extra extralåtar
18. Ramlösa kvarn (endast intro - avbruten)
19. Har du sett min broder Josef?
20. Ramlösa kvarn
21. Sommarkort (Peter R)
22. Europa brinner

/ Håkan

Beskrivning av läget

Här på Kollegiet är jag omgiven av bokförlagsmänniskor, serietecknare och fotbollsfanatiker. En otroligt kreativ omgivning. Inte bokstavligen dock, när jag skriver texterna här sitter jag huvudsakligen framför datorn hemma. En trygg och vänlig miljö. Nära till information och nära till alla skivor, vhs-filmer och böcker.
   När vi flyttade hit för drygt fem år sedan så var ljudet från stereon den stora nyheten. Stora rum med högt i tak gav ju en helt annan volym åt skivorna jag lyssnade på. Det var faktiskt så omvälvande att den första skivan jag recenserade då, Mick Jaggers soloskiva ”Goddess in the doorway”, faktiskt fick så mycket bättre betyg än den egentligen borde ha fått. Det märker jag nu efter flera år utan att lyssna på den skivan.
   Jagger-skivan var producerad med rymd och luftiga arrangemang vars sound faktiskt tjänade på mitt nya stora lyssningsrum.

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om. Här vid datorn, som 90 procent av all vaken tid ockuperas av 16-åriga dottern Emily, sitter jag alltså och skriver. Med många influerande detaljer omkring mig. En kreativ miljö som kanske ska beskrivas mer ingående för att man ska förstå.
   Rakt fram på väggen framför mig hänger det en svart vinyl-7”-singel med Stiff-etikett utan omslag. Wreckless Erics ”Whole wide world”, som tids nog blivit en favorit även för unge Joakim som alltid tjatar om att jag ska spela den på någon av alla hans klubbar när han ”tvingat” mig bakom skivspelaren.
   Ämnet Wreckless Eric är outtömligt så hans karriär och mina minnen lär vi få återkomma till.
   Ovanför skivan sitter det fem exakt lika stora tavlor som jag själv fyllt med innehåll. Tidningsmaterial i olika former som faktiskt pryder sin plats, både som nostalgi och sevärd skönhet.
   Längst uppe till vänster sitter en annons för Warren Zevons album ”Excitable boy” från 1978. Han hade kommit in i mitt liv några år tidigare, på den Jackson Browne-producerade ”Warren Zevon”, och stärkte här positionen ytterligare.

Den amerikanska annonsen är så elegant designad ned en stor bild från originalskivans inneromslag. Ett stort fotografi på en stor Magnum-revolver, Smith & Wesson 44 meddelar min skjutgalne vän Jan-Ola, som ligger över en grönsakstallrik.
   Zevon var på sin tid en stor vapenfetischist och tillsammans med ett eskalerande alkoholberoende så blev hans liv lite för händelserikt för att vi ska hinna ta upp det nu.
   Bredvid Zevon-tavlan till höger hänger omslaget till John Lennons “Rock’n’roll”-skiva. Det där klassiska svartvita fotot från Hamburg tidigt 60-tal där John står och hukar i porten.
   Längst ner till vänster på väggen är det ett Slitz-omslag, Nr 8 1988, med Örebros största rocksångerska genom alla tider, Karin Wistrand, i blickfånget. Hon bär cowboyhatt men jag kommer inte riktigt ihåg varför.
   Rakt fram, strax över Wreckless Eric-skivan sitter det en konsertaffisch inom glas och ram. ” Kursaal Flyers, Grand Hotel (Upstairs Bar) Leigh On Sea, 12 december 1986”. Nej, jag var inte på den konserten men några veckor innan var Thomas och jag i London och på Cricketers-puben vid Oval-stadion på söder var vi på en konsert med gruppen Engineers, med kopplingar till just Kursaal Flyers.
   Då fick vi affischen signerad av originalbasisten i Kursaals, Dave Hatfield. Känns tämligen unikt, tycker jag.

Längst ned till höger på väggen sitter ytterligare en unik signering. På ett tidningsklipp från hösten 2000 har Ulf Lundell signerat min recension av ”I ett vinterland” från Nerikes Allehandas nöjestidning Meny.
   Det var en kompis här på jobbet, Rolf, som i samband med att han bad om signerade skivfodral skickade med min recension som ren information och Lundell skrev på av bara farten. Sedan skänkte Rolf den till mig och det är jag honom evigt tacksam för.
   På väggen till höger sitter en liten tavla med baksidesomslaget till Paul McCartneys första soloskiva. En skäggig McCartney skyddar dottern Mary under den tjocka jackan. Nu är Mary 36 år och etablerad fotograf i England.
   Sedan har jag genom åren sparat de flesta konsertbiljetter jag utnyttjat. Långtifrån alla konserter jag har varit på, på många ställen gäller gästlista och sånt, men det har blivit en drös biljetter som sitter ihopklumpade på en alldeles för minimal anslagstavla.
   Så här sitter jag alltså med en armlängds avstånd till viktiga uppslagsböcker ty när minnet börjar svika så suddas detaljer ut med en otäck effektivitet. Så ni ska inte tro att jag har skrivit de här raderna utan att källkolla många detaljer.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.