Blogginlägg från mars, 2023

ÖREBRO LIVE #12: Rockpile 1980

Postad: 2023-03-31 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ROCKPILE HADE SEDAN HÖSTEN 1976 TILL och från turnerat som en enhet men fortfarande inte kunnat ge ut någon skiva under det namnet. Dave Edmunds och Nick Lowe var knutna till olika skivbolag, olika managers, vilket gjorde det omöjligt. Men de fyra musikerna i Rockpile medverkade på Edmunds och Lowes skivor och även tillsammans med andra artister som Carlene Carter och Mickey Jupp.
   Men 1980 löste sig problemet och Rockpile skulle i oktober ge ut sitt första (och enda) album. Och genomförde traditionsenligt (i mars 1979 var de i Stockholm) en Sverigeturné i februari 1980 med start just i Örebro och Konserthuset. En konsert som sålde slut på biljetterna på tre timmar! Det var en fantastisk konsert inför Sveriges alla rockkritiker (se nedan) och alla ville överträffa varandra i superlativer.
   Eftersnacket för egen del handlade också om att managern Jake Riviera, som satt i London och styrde och ställde, bara medgav intervjuer för kvällspressen vilket fick undertecknad recensent på Nerikes Allehanda att bli en aning förbannad. Och i en artikel två dagar senare beskriva ilskan tillsammans med några underbara livefoton:
   ”De har en manager som liknar en idiot! Som dikterar sina klienters yttrandefrihet och helt enkelt sitter på en stol i London och bestämmer med vem eller vilka Dave Edmunds och Nick Lowe ska tala med i Örebro.
   Det slår också hårt mot gruppens åtskilliga fans som vill få en så allsidig bild som möjligt av Rockpile. Som vill veta vad som finns bakom den spontana livsglädjen som yttrar sig på scen.
   Det är typer av Rivieras sort som försvårar rockmusikens naturliga utbredning”, avslutade jag lite surt.
   Inför konserten i Örebro, en av stadens största händelser på musikområdet, hade jag beskrivit Rockpile som ”världens bästa rockgrupp” och konserten var ju fenomenalt bra men fick alltså en något syrlig eftersmak för egen del.
   Efter en tre veckors turné i England, med start på Newwcastle Polytechnic 25 januari, kom de till Norden och Oslo (Chateau Neuf) 20 februari. Örebrokonserten var premiär på en Sverigeturné som sedan nådde Varberg (22 feb), Göteborg (23 feb) och Måndagsbörsen i Stockholm (25 feb).
   Förutom Lowe och Edmunds var Billy Bremner, gitarr/sång, och Terry Williams, trummor, medlemmar i Rockpile 1980.



Bilder: Sven Persson






Bilder: Jan-Ola Sjöberg

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1980.

FIN PR FÖR DEN RENLÄRIGA ROCKMUSIKEN

ROCKPILE
Konserthuset, Örebro 21 februari 1980


DE FYRA MEDLEMMARNA I ROCKPILE är giganter. De gör PR för den renläriga rockmusiken placerad i det just påbörjade och intensiva 80-talet som ännu ej har funnit sin profil. Örebrokonserten med Rockpile var naturligtvis en knockout. En såväl publikmässig succé som musikaliskt oförglömlig rockkonsert med dess främste utövare, Dave Edmunds, Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams.
   Med en jämn ström av hitlåtar, från Edmunds och Lowes skivor, och några rockiga evergreens inprickade med jämna mellanrum garanterade Rockpile-konserten full valuta för alla närvarande.
   På scen bildade de två älskvärda och oskiljaktliga kompisarna Edmunds och Lowe tillsammans med välmående gitarristen Billy Bremner en tremannaattack av oerhörd styrka. Och med den andlöst effektive trummisen Terry Williams fick musiken en enormt viktig ryggrad.
   För tillfället verkar Dave Edmunds musikaliska förmåga dominera Rockpile-konserterna. Bandets verkliga styrka ligger just i Edmunds och hans tekniska kunnighet, både teoretiskt och praktiskt i ämnet rock’n’roll. Han vet hur man bäst utnyttjar musikformen i det sparsamma formatet. Gruppens utrustning var också minimal till storleken.
   Tillsammans med Bremner (en alldeles för underskattad gitarrist) var det eldigt och uttrycksfullt gitarrspel precis skräddarsytt och anpassat bandets behov.
   Som en helhet var Rockpile det mest tajta man kan tänka sig bland rockgrupper. Med Terry Williams bakom trummorna lyckades de dunka liv även i de mest ordinära rocklåtarna. Utsvävningarna var få och de lämnade sällan det inarbetade systemet. ”I knew the bride”, ”Trouble boys” och ”Crawling from the wreckage” var därför tämligen lika sina tillplattade original på skiva.
   De äldre traditionella rocklåtarna som Chuck Berrys ”Johnny B Goode” fick däremot nytt liv på scen.
   Som rockgrupp var Rockpile oslagbara, som fyra individuella musiker likaså helt outstanding. Men det hindrade inte mig från att ibland önska mig lite nedtonad rock också. När de nu envisas med att inte utöka instrumenteringen med piano eller akustiska gitarrer där den verkliga känslan för rockmusikens viktigaste rötter kommer fram. Deras volymstarka sound förvrängde nästa de höga tonerna i gitarrsolona.
   Men Rockpile är för närvarande den moderna rockmusikens mest logiska produkt. Killarna högaktade sin musik, älskade sina instrument och beundrade sin publik. Och det dröjer säkert länge innan vi här i Örebro får se och höra något lika storartat. Det var en härlig torsdagskväll.

Trolig setlist:
01. Sweet little Lisa                              
02. So It Goes                                 
03. I Knew The Bride                        
04. Queen Of Hearts                           
05. Deborah
06. Switchboard Susan                        
07. Three Time Loser                        
08. Trouble boys
09. Cruel to be kind
10. Girls Talk                                 
11. Crawling From The Wreckage               
12. Singing The Blues                        
13. Crackin' up
14. Let it rock
15. I hear you knocking
16. They Called It Rock                        
17. Let's talk about us


Aftonbladet 22/2 1980.


Expressen 22/2 1980.

/ Håkan

Keith Reid (1946-2023)

Postad: 2023-03-30 15:24
Kategori: Minns

FÖR DRYGT ETT ÅR SEDAN GICK Procol Harums ledargestalt Gary Brooker, rösten som gav ”A whiters shade of pale” ett ansikte, bort i cancer. Förra torsdagen, 23 mars, förlorade vi den andra halvan av upphovsmännen bakom den legendariska låten, KEITH REID, i samma tragiska sjukdom. På 60-talet skrev Reid de väldigt speciella texterna till Gary Brookers musik och var officiell medlem i Procol Harum utan att spela eller sjunga någonting.
   Keith Reid skrev alltså texter till Procol Harums låtar, ord som tidigare aldrig hade sjungits i engelsk popmusik. Människor med mer kunskap i litteratur än jag jämförde hans snåriga och minst till hälften obegripliga texter med legendarer som Shakespeare och Lewis Carroll.
   Livet som 14-årig popfantast på 60-talet var verkligen spännande när jag försökte analysera Keith Reids texter där ord som fandango, cartwheels ("A whiter shade of pale") och multilingual ("Homburg") förekom.
   I minnet av Keith Reid finns inte bara samarbetet med Gary Brooker och allt låtmaterial som paret levererade till Procol Harums alla album mellan 1967 och 1977 plus återföreningsalbum 1991 och 2003. Här finns också ett personligt minne när jag mötte Keith Reid - utan att veta det själv.
   15 januari 1983 befann jag mig tillsammans med min vän Jan-Ola på puben Dublin Castle i Londons Camden inför en konsert med Mickey Jupp i lokalen bakom puben. Vi möttes av det nedslående beskedet att biljetterna var slut så vi hängde oss kvar i pubdelen där man trots allt kunde höra tämligen bra från konserten.
   I förberedelserna till konserten kommer jag i samspråk med en engelsman, lätt krullhårig, och för mig väldigt bekant. Vi pratar på, han är väldigt trevlig och jag måste till slut fråga vem han är för jag känner tydligt igen honom till utseendet.
   - Nej, nej, jag är ingen speciell, svarade han.
   Upprepade förfrågningar gav inte heller något resultat så efter konsertens slut gick vi till tunnelbanan. Northern Line ner till Tottenham Court Road och byter sedan till Central Line som tar oss till Bayswater och hotellet. Lördagkvällen var slut.
   På söndagen var det dags att lämna London för att flyga hem och på planet hem så går det upp ett ljus för mig. Ungefär ett halvt dygn för sent kommer jag på vem jag egentligen pratade med där på Dublin Castle. Det var textförfattaren Keith Reid i egen hög person som höll en så låg profil.
   Det finns en förklaring till varför Keith Reid befann sig på Dublin Castle där och då. Han var nämligen Mickey Jupps manager från 1977 till mitten av 80-talet.   
   Keith Reid avled i cancer för en vecka sedan, 23 mars 2023.

/ Håkan

Covers: Lambchop

Postad: 2023-03-29 07:53
Kategori: Cover-skivor

LAMPCHOP: Trip (City Slang, 2020)

TROTS ATT DET HÄR AMERIKANSKA BANDET tillhörde den charmiga genren altcountry när de bildades kunde jag ändå inte riktigt vänja mig med bandets ambition att hela tiden ändra musikalisk riktning. Och att bandet sedan tålamodskrävande rörde sig fritt mellan jazz, country, soul, jazz och till och med elektroniskt gjorde inte saken bättre. Onekligen spännande men också påfrestande.
   Bandets ”Nixon”-album hamnade långt ned (#67) på min extremt långa årsbästalista år 2000 men i övrigt har jag lyssnat på väldigt få album med Lambchop i sin helhet. Men nu tar jag chansen och gör ett återbesök i bandets diskografi med coveralbumet ”Trip” med låtar av en väldigt skiftande karaktär.
   Naturligtvis gör Kurt Wagner, den enda originalmedlemmen sedan start, och Co det inte så lätt för sig. Vill fortfarande musikaliskt tänja på tålamodet och ge plats för udda överraskningar.
   Redan från start ger de Wilcos låt ”Reservations” en mäktigt lång behandling och sträcker ut låten, som redan i original är för lång (7:21), till absurda 13 minuter. De sista åtta minuterna är ett långt monotont och långsamt pianosolo som avslutas med ett syntetiskt oljud de sista 30 sekunderna. Märkligt och uppseendeväckande och det understryker mitt skeptiska förhållande till Lambchop.
   Skulle nästa låt, George Jones ”Where Grass Won't Grow”, få mig på andra mer positiva tankar? Utan att känna till originalet får jag känslan att Lambchop gör sin egen version av låten. Återigen provokativt lång men det finns en suggestiv och personlig klang i både låt och framförande.
   Sedan svänger ”Trip” mot ett oväntat musikaliskt håll och ger uppmärksamhet till ett obskyrt punk- och avantgardeband (Mirrors) från Cleveland. En poppunklåt som efter halva speltiden går ner i halvtempo. Klart lyssningsvärd.
   Lambchop har även saktat ned farten i Stevie Wonders ”Golden lady” men blir alldeles för monoton och händelsefattig jämfört med originalet. Sångaren Wagner läser nästan texten.
   ”Love Is Here And Now You're Gone” är kanske inte Supremes mest kända låt men har en oerhörd känsla i original. Lambchop har valt att behålla det struttande tempot och det lite skramliga soundet känns upplyftande.
   1998 gjorde Lambchop en cover på James McNews ”It's not alright” men hans låt här, ”Weather blues”, finns inte inspelad tidigare. En tung soulinspirerad låt.

1. Reservations (Jeff Tweedy) 13:00
2002. Från albumet "Yankee Hotel foxtrot" med Wilco.
2. Where Grass Won't Grow (Earl "Peanut" Montgomery) 6:42
1969. Från albumet "Where Grass Won't Grow" med George Jones.
3. Shirley (Jamie Klimek/Jim Crook) 4:35
1977. Singel med Mirrors.
4. Golden Lady (Stevie Wonder) 6:42
1973. Från albumet "Innervisions" med låtskrivaren.
5. Love Is Here And Now You're Gone (Brian Holland/Edward Holland/Lamont Dozier) 3:28
1967. Singel med The Supremes.
6. Weather Blues (James McNew) 3:26
2020. Original.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #13: John Hiatt 1985

Postad: 2023-03-27 07:51
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

JOHN HIATT INLEDDE SIN ARTISTKARRIÄR på 70-talet, rekommenderar lyssning på albumet ”Slug line” (1979), men det var på 80-talet som John Hiatt växte som artist och började göra riktigt starka skivor, exempelvis "Riding with the king" (1983) och framförallt ”Bring the family” (1987). Men John har naturligtvis många bra album efter 80-talet på sitt samvete.
   Innan John Hiatt mycket exklusivt letade sig till Örebro och Brunnsparken i mars 1985 hade jag faktiskt upplevt honom ett par gånger tidigare live, båda konserter under lite speciella förhållanden. 1979 agerade han förband till Southside Johnny & the Asbury Jukes på Göta Lejon i Stockholm och 1983 var han del av ett demokratiskt turnépaket tillsammans med Nick Lowe och Paul Carrack på Ritz i Stockholm. I gitarristen Martin Belmonts frånvaro fick Hiatt spela sologitarr på den konserten.
   Turnén våren 1985 följde upp det senaste albumet "Warming up the ice age" som var väldigt ojämn i sin karaktär. Hårdrocksriff avlöste de fina balladerna och duetten med Elvis Costello, "Living a little, laughing a little", var naturligtvis andlöst vacker.
   Jag gick därför på konserten i Örebro med viss skepsis men Hiatt var på strålande humör och de nya låtarna lät bättre än på skiva. Och konsertupplevelsen blev mer än fantastisk.
   Musikerna i John Hiatts band hade olika erfarenheter när de samlades bakom Hiatt. Trummisen Darrell Verdusco hade redan spelat på två Hiatt-skivor 1980 och 1981, Basisten Jesse Boyce var en tämligen rutinerad studiomusiker, Fred Stickley, keyboards, var relativt okänd medan gitarristen John Stahaley hade spelat i Jo Jo Gunne (under namnet John Staehely) och även spelat på Keith Moons skiva "Two sides of the moon".
   Till konsertens exklusiva låtar räknar jag Hiatts egen "Ring a bell" som han faktiskt aldrig har givit ut på skiva fast han på 80-talet spelade den live under flera år.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/3 1985.

HÄR BLEV DET INTE FULLT HUS

JOHN HIATT
Brunnsparken, Örebro 17 mars 1985


EFTER MÄNGDER AV PROBLEM MED tullen i Malmö och snöoväder i södra Sverige landade John Hiatt med sällskap i Örebro på söndagskvällen. En av kvällstidningarna påstod att Hiatt nu turnerar i Sverige för fullsatta hus men räknade då inte med Örebros grymt bortskämda rockpublik som hade den skamlösa nonchalansen att utebli när en av de största rockartisterna på flera år kom till stan.
   Det var glest som i kyrkan ute i Brunnsparkens teater, ca 450 betalande, men å andra sidan har jag nog aldrig upplevt en sådan total kunnighet hos en rockpublik i Örebro. Lägg därtill att John Hiatt var på ett sprudlande spelhumör och gjorde kvällen till en mycket minnesrik afton.
   Hiatt kommunicerade med publiken, berättade små korta, ofta komiska, iakttagelser om låtarna och uppträdde överhuvudtaget både sympatiskt och mänskligt. ”Number one honest game”, som är en av de populära låtarna på det senaste albumet, skulle kunna stå som rubrik för hela John Hiatts konsert.
   Hiatt, som inte är någon elefant i den amerikanska rockbranschen (ännu, ska det kanske tilläggas), turnerar inte några längre perioder och får därmed aldrig chansen att bygga upp ett permanent kompband. Därför blev jag rejält överraskad av det samspelta kompet som stundtals var sensationellt tajt.
   Trummisen och clownen Darrell Verdusco, som turnerat med Hiatt åtskilliga gånger, hade stundtals ett grymt sväng på trummorna där han satt och solade sig i det röda ”solskenet” iklädd en odrägligt färgad hawaiiskjorta.
   Repertoaren var märkbart koncentrerad kring Hiatts två senaste skivor, mästerverket och den helt suveräna ”Riding with the king” och den inte riktigt lika imponerande ”Warming up the ice age”, men det var ändå fåtalet äldre låtar som fick hjärtat att slå dubbelslag.
   ”My edge with the razor” hade blivit omarrangerad till en ytterst smeksam ballad med mycket attraktivt rullande orgelbrus och en alldeles underbar avslutning. ”Radio girl” och ”Slug line”, som var näst sista extralåt då man trodde höjdpunkterna var slut för kvällen, var också några imponerande äldre låtar.
   John Hiatts rock och pop har både soul- och bluesrötter som gör att han behärskar hela registret från ödesmättade ballader till svängig rock. Hela tiden med samma sympatiska framtoning som bara de allra största hjältarna kan åstadkomma.
   Under de båda balladerna ”Dream girl” och ”Ring a bell”, som han tillägnade sin tio månaders dotter Lillian, stod klockorna helt stilla och då var magin, med ett slitet uttryck, mycket nära. Hans röst hade både styrkan och känslan att förmedla mer än bara ord. Det var då vemodet rann långt ner i skorna.
   Senaste skivan har en del tveksamma, lite hårdrocksinfluerade, spår som på scen DOCK blev till utropstecken och de redan starka låtarna ”When we ran” och ”Living a little, laughing a little” nådde långt ovanför vad man kan begära av en amerikansk rockartist en kall söndagkväll i mars.
   John Hiatt inledde med att säga att han hatade söndagar, men efter tjugo låtar och hundra minuter fick han den här söndagen att likna något annat än dagen efter.


Pink bedroom
I don't even try
Number one honest game
See you with flowers
When we ran
She said the same things to me
Radio girl
I'm a real man
Love is like blood
The crush
My edge of the razor
Death by misadventure
Dream girl
The usual
Living a little, laughing a little
Warming up to the ice age

Extralåtar
Ring a bell
Riding with the king

Extra extralåtar
Slug line
Zero house

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #14: Ulf Lundell 1993

Postad: 2023-03-24 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

NÄR ULF LUNDELLS SOMMARTURNÉ PRESENTERADES 1993, i samband med nya skivan ”Måne över Haväng”, fanns inte den här konserten i Örebro med i planeringen. Men under den extremt succéfyllda turnén utökades konserternas antal och turnén förlängdes. När Örebro-konserten 8 augusti annonserades ut i mitten på juli var det meningen att turnén skulle avslutas just i Örebro. Nu blev turnéfinalen till slut i Hultsfred 13 augusti.
   I juni, när Örebro saknades på turnéschemat, bestämde vi oss för att bevaka och recensera konserten i Karlstad i Mariebergsskogen 17 juni och den mycket positiva recensionen hittar du här. Sedan fick jag möjlighet att även uppleva Lundells Stockholmskonsert på Skeppsholmen 13 juli. När Örebrodatumet blev offentligt skrev jag några veckor senare en krönika om Lundells fantastiska turnésommar med detaljer om konserten på Skeppsholmen som ni kan läsa här.
   Eftersom jag redan recenserat sommarens Lundell-konsert och det svåra deadline-läget (konserten slutade 22:00 och sista textlämning var 22:30…) gjorde att jag skrev en låtlista med kommentarer kring varje låt om den fantastiska Örebrokonserten i natursköna Stadsparken. Som ni kan läsa här nedan.
   1993-sommarens Lundell-äventyr inleddes med nya skivan ”Måne över Haväng”, som jag lite oväntat och så här i efterhand smått omotiverat inte tyckte var någon helgjuten skiva, och när turnén drog igång hade Lundell ännu en gång pressen på sig och jakten på skandaler kring Lundell var energisk.
   Turnén senast, sommaren 1991, slutade även den i en viss turbulens med en borttappad artist och en inställd konsert (i Hultsfred) och det nu berömda Lundell-citatet ”En inställd spelning är en spelning det också”. Men det skulle visa sig vara en helt obefogad oro kring Ulf Lundells tillstånd sommaren 1993. Något jag faktiskt hade på känn i Karlstad, noterade i Stockholm och till slut konstaterade i Örebro. En helt igenom perfekt turné med Ulf och hans band. För första, men inte sista, gången i hans långa karriär.
   Det kompetenta bandet bakom Lundell, som var en orsak till den framgångsrika sommaren, var nästan helt nytt i det här sammanhanget. Gitarristen Magnus Tengby och keyboards-killen Hasse Engström fanns med redan 1991 och körtjejen Maria Blom fanns med 1988. Annars var det i Lundell-sammanhang nytt folk. Björn Gideonsson, trummor, och Thomas Hultkrantz, bas, hade senast figurerat i Mosquitos, det spännande tillskottet Sten Booberg, gitarr, kom från det då nedlagda Lolita Pop och Ebba Forsberg var redan här en rutinerad körtjej som också spelade dragspel.
   Turnén sommaren 1993 spelades in, bland annat på den här konserten i Örebro, och gavs ut som en trippel-CD, "Maria kom tillbaka", hösten 1993.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1993.

EN VITAL MEN HES LUNDELL GAV ALLT I ÖREBRO

ULF LUNDELL
Stadsparken, Örebro 8 augusti 1993


ULF LUNDELL AVSLUTADE SIN I DET underbara Stadsparken lika vitalt, fast något hesare, som han började den. Och en fin avslutning på turnén var ett faktum. Allehandas Håkan Pettersson betygsätter konsertens samtliga låtar.

Ute på vägen igen
Ingenting är mer naturligt och på intet sätt överraskande att öppningslåten på senaste albumet också inledde konserten.
Rött
Lundells senaste hit är om möjligt ännu aggressivare live än på skiva.
Jag gav bort allt
Bluesigaste spåret på senaste skivan.
Tre bröder
Denna långa, berättande pärla på skiva ("12 sånger") har efter en trög start växt till sig under turnéns gång.
Bente
Drömsk klassiker som fått ny energi på denna turné.
Danielas hus
Sten Booberg spelade synt på den ljuvliga låten som jag aldrig har hört bättre live.
Hon gör mej galen
Nu inledde Sten på mandolin innan elektriciteten tog över med hetsig, tung rock som följd.
Älskad och sedd
Lugn radiofavorit som blivit temposnabbare och tyngre live.
Precis som en kvinna (Just like a woman)
Ensam på scenen gjorde Ulf en akustisk Dylan-låt.
Måne över Haväng
Finstämd Lundell sjöng faktiskt bättre live än på skivan.
Skyll på stjärnorna
Konsertens absoluta höjdpunkt. Samplade röster ramade in denna rysare. Boobergs andlöst vackra/intensiva gitarrsolo höjde värdet ytterligare.
Den vassa eggen
Varken bättre eller sämre än tidigare år.
Chans
Ett ess mitt i det stora sjoket av rocklåtar.
Stort steg
Singel-b-sida, typisk Lundell-rockare.
Lycklig, lycklig
Lycka både på scenen och bland publiken.
När jag kysser havet
Ännu en stor publikfavorit.
Kär och galen
Slog inte versionen sommaren 1982. Men ändå mycket stark.
Vid din grind igen
Både tung, malande och finstämd rock.
Öppna landskap
En ny, omarrangerad landsplåga. Stegrar sig likt "Bolero" till en enorm final i huvudavdelningen. Bilden på Neal Cassady och Jack kerouac på scenväggen föll och den gigantiska blågula flaggan blottades. Och det var inte en hyllning till drottningen på hennes namnsdag.

Extralåtar
Laglös
Första extralåten, röststark och gitarrdominerad.
Dansa nu
Oväsendet på skiva blev rena terrorn på scen.
(Oh la la) Jag vill ha dej
Discofierad, uttjatad publikfavorit.
Sextisju, sextisju
Har inte heller så mycket mer att ge än enbart nostalgiska minnen.
Min vandrande vän
Neil Young-cover i sedvanligt tung, brötig version.

Extra extralåt
Isabella
Den långa, sällan framförda och Springsteen-influerade låten från senaste skivan avslutade konserten exakt kl 22.00.

/ Håkan

Tributes: Willie Nile

Postad: 2023-03-22 07:58
Kategori: Tribute-skivor

"Willie Nile Uncovered" (Paradiddle, 2020)

DET ÄR INTE BARA STORA KÄNDA ARTISTER, framstående låtskrivare och berömda grupper som hyllas på så kallade tributskivor. Amerikanen Willie Nile tillhör väl den lite mer anonyma delen av rockbranschen som hade sina största kommersiella framgångar på 80-talet. Ändå fick han för tre år sedan en omfattande hyllning på skiva av 26 artister som spelade in lika många låtar hämtade från Willie Niles diskografi.
   Hyllningsskivan inleds med en bluesinfluerad och huvudsakligen akustisk ”Hell yeah” och jag tror ett tag att hela albumet ska bli en folkmusikalisk rockhyllning av Nile men ”Willie Nile Uncovered” blir som helhet ett musikaliskt väldigt varierat projekt. Majoriteten av de medverkande artisterna är för mig på förhand okända och musikerna som spelar är ännu mindre kända. Vilket inte hindrar att det finns mycket att upptäcka här bland både låtar, som huvudsakligen är hämtade från 2000-talet, artister och arrangemang.
   Av artisterna som jag är mest bekant mig, Graham Parker och Nils Lofgren, blir jag inte så imponerad av. Parker gör en ovanligt hård opersonlig version av ”One guitar” och Lofgrens ”All God's children” kunde ha blivit en finstämd hymn men rörigt arrangemang, ”kyrkokör” och gitarrsolo stör förutsättningarna.
   Då är jag mer nöjd med några traditionella poprocklåtar med James Maddock (till vardags gitarrist i Niles band), Richard Barone och Pete Mancini som alla på ett eller annat sätt ekar Bruce Springsteen.
   Med så många låtar och olika arrangemang har hela projektet pendlat mellan mjukt och hårt och det blir ibland tålamodskrävande när ytterligheterna möts på låtar bredvid varandra. Som när Jen Chapins ljuvligt fina ”The crossing” följs av en högröstad kör i Henroy Vassell & Friends reggaekryddade ”When One Stands”.
   Jag har aldrig tänkt på Willie Nile som en kvalitativ och professionell låtskrivare men när jag här hör många av låtarna, för första gången, blir jag otroligt imponerad av hans sätt att skriva låtar. ”When Levon sings”, hyllningen till Levon Helm i synnerhet och The Band i allmänhet, är ju en klockren låt. ”Lonesome dark eyed beauty” likaså, en underbart fin låttitel som Caroline Doctorow sjunger lika fint. ”Sideways beautiful”, ”The crossing”, ”When the lights go out on Broadway” och ”The road to Calvary” är alla så klassiskt skrivna att Willie Niles framtid som låtskrivare borde vara säkrad.
   Sedan är det ju ett rent nöje att läsa och höra Niles låttitlar där han har hämtat inspiration i sin hemstad New York City: ”Life on Bleecker Street”, ”The day I saw Bo Diddley In Washington Square”, ”Streets of New York” och ”When the lights go out on Broadway”...


CD1
1-1 Emily Duff
– Hell Yeah
1-2 Quarter Horse – When Levon Sings
1-3 Gene Casey – American Ride
1-4 Kenny White – Vagabond Moon
1-5 Elliott Murphy – Les Champs Elysees
1-6 James Maddock – She's Got My Heart
1-7 Iridesense – History 101
1-8 Dan Bern – Life On Bleeker Street
1-9 Richard Barone – Streets Of New York
1-10 The Four Amigos – On Some Rainy Day
1-11 Leland Sundries – The Day I Saw Bo Diddley In Washington Square
1-12 XL Kings – That's The Reason
1-13 Graham Parker – One Guitar

CD2
2-1 Nils Lofgren
– All God's Children
2-2 Caroline Doctorow – Lonesome Dark-Eyed Beauty
2-3 John Gorka – I Can't Do Crazy (Anymore)
2-4 Slaid Cleaves – Sideways Beautiful
2-5 Rod Picott – Lookin' For Someone
2-6 Jen Chapin – The Crossing
2-7 Henroy Vassell & Friends – When One Stands
2-8 Annie Mark – Everybody Needs A Hammer
2-9 Pete Mancini – Asking Annie Out
2-10 Lucy Kaplansky – When The Last Light Goes Out On Broadway
2-11 Richard Shindell – On The Road To Cavalry
2-12 Allen Santoriello – House Of Thousand Guitars
2-13 Johnny Pisano – One Guitar Mon'

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #15: Nick Lowe 1982

Postad: 2023-03-20 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

EN DRYG MÅNAD INNAN DEN HÄR konserten, som var premiär på Nick Lowes lilla turné i Sverige, recenserade jag Lowes senaste album, ”Nick the knife”. Under rubriken ”Välskrivna klassiker på Nick Lowes nya” skrev jag att han kan konsten att göra klassiker kring tre minuter på löpande band.
   Jag skrev också att jag redan kände igen några låtar från andra skivor men tyckte att ”Stick it where the sun don’t shine” var en av topparna på skivan, fast den hade påfallande likheter med John Fogertys ”Green river”.
   Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelade spelade på Lowes samtliga 80-tals-album och följde med Lowe in i 90-talet. Han bytte samtidigt efternamn till sin mors flicknamn, Treherne, och blev trogen Lowe på varje album fram till "Quality street" (2013) innan han tragiskt avled 2015.
   De yttre förutsättningarna på konserten i Örebro var inte perfekta. Konserten lockade en begränsad publik till dansbanan Regnbågen i Brunnsparken. Min recension är kort och färglös, tycker jag själv idag, men tiden var knapp för att leverera en rapport innan deadline den här onsdagskvällen...
   Här kommer en kommentar om innehållet på konserten som jag inte hade tid att analysera direkt efter konserten. Det var en bred blandning av nya, gamla och outgivna låtar där faktiskt bara två låtar hade hämtats från det aktuella albumet ”Nick the knife”. Däremot fick Paul Carrack chansen att marknadsföra sitt kommande soloalbum ”Suburban voodoo” med tre låtar, ”Always better with you”, ”Lesson in love” och ”A Little unkind”, plus hans Squeeze-hit ”Tempted”.
   Även "Wish you were here" var ny. Den kom på skiva först ett år senare, på albumet "The abominable showman".

Foto: Mikael MuhrNick Lowe var i fin form i Brunnsparken fast storpubliken uteblev.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 1982.

BEDÅRANDE HÖGTID

NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Brunnsparken, Örebro 26 maj 1982


NÄR SQUEEZE FÖR EXAKT TVÅ MÅNADER sedan genomförde en näst intill perfekt konsert i Stockholm saknade jag egentligen bara en låt, ”Tempted”. Men Paul Carrack, som sjöng den låten i gruppen med personligt soulfylld stämma, är inte längre medlem i Squeeze. Därför var det naturligare att han nu gjorde den lika personligt som pianist och medlem i Nick Lowes kompband som hade Sverigepremiär i Brunnsparken i Örebro på onsdagskvällen.
   Bandet, som av en outgrundlig anledning är döpta till His Noise To Go (och för övrigt är helt identisk med Carlene Carters kompgrupp) innehåller även i övrigt av sevärda ochg framförallt hörvärda personligheter bredvid Nick Lowe som inte spelar bas längre utan hanterade kompgitarr vid sidan av sjungandet.
   Martin Belmont, från gamla Rumour, med knyckig och halsbrytande spelstil lirade sedvanlig fantastisk sologitarr och James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, var en tät kompduo.
   Paul Carrack framförde ytterligare låtar från sin kommande Nick Lowe-producerade soloalbum. Som alla hade de klassiska dragen, ofta soulinfluerat.
   För ovanlighetens skull vid konserter var det inte låtar från den senaste skivan som dominerade. Det var istället en lång och mycket imponerande rad låtar från Nicks solokarriär som presenterades. Med bland annat gamla hits som ”Heart of the city” och ”Marie Provost”.
   Avslutningen var magnifik med ”(What’s so funny) bout peace love and understanding”. Lika storslagen som konserten i övrigt. Det var en bedårande högtid.


Trolig setlist:
I Love The Sound Of Breaking Glass
Stick It Where The Sun Don't Shine
Tempted
Always Better With You
Burning
Marie Provost
Cruel To Be Kind
Lesson In Love
A Little Unkind
Wish You Were Here
Switchboard Susan
Cracking Up
I Knew The Bride
Heart Of the City

Extralåt
(What's so funny) 'bout peace love and understanding

/ Håkan

En grön St Patrick

Postad: 2023-03-19 13:19
Kategori: Live-recensioner







OLLIE TULLAMORE with FRIENDS
THE SHIPWRECK HAULERS
Clarion Hotel, Örebro 18 mars 2023
Konsertlängd: 20:05-21:38 (93 min)
Min plats: Vid bord på restaurangen ca 6 m från scenen.


PÅ FREDAGEN BLEV DET ST PATRICK'S DAY helt traditionellt även i år och i samband med den, dagen efter, firades det lika traditionellt irländsk nationaldag i foajén på Clarions hotell i Örebro. Sedan många år tillbaka har det varit Tullamore Brothers, stadens stoltaste band när det gäller irländsk folkmusik, som har stått för underhållningen men i år blev det ett lite annorlunda men närbesläktat koncept.
   Ollie Tullamore (Olle Unenge, sångare i Tullamore Brothers) bjöd in till ett grönfärgat kalas med musikaliska nära vänner och en yngre generation körsångare. Bredvid Olle fanns Tullamore Brothers kollegorna Kajsa Zetterlund, fiol och sång, och Christy O'Leary, sång och oräkneligt antal olika instrument. I avsaknad av bouzoukispelaren Mats Lindström, som var engagerad på annat håll med sitt andra band Shamrock, fyllde Johannes Broborn hans plats med både snack och instrumentala insatser.
   I skuggan av den kvartetten fanns Robin Berg med sin bodhran, irländskt slaginstrument, och fyllde ut arrangemangen på ett hemvävt naturligt sätt. Berg var också ledare för The Shipwreck Haulers som med ett antal sea shanties, sjömansvisor, på sin repertoar fick en egen avdelning på kvällens arrangemang.
   Shipwreck Haulers gjorde succé i foajén på Scandic Grand under årets Folk at Heart och det var ett behagligt nöje att åter stifta bekantskap med Berg, åtta kvinnor och en kille när de tillsammans med övriga musiker på scen skapade allsång med fantastisk känsla för de irländska klangerna.
   Tullamore-repertoaren kände vi igen sedan år tillbaka och var en skön blandning av långsamma ballader, med sång av både Olle och Christy på både engelska och iriska, och några sedvanligt snabba jigs och reels nära fortkörningsböter. Men det var Shipwreck Haulers närvaro som gjorde St Patrick's-aftonen till en överraskande pigg och nyter tillställning. När tjejer och killar tog i från tårna för att överrösta de musikaliska arrangemangen med sånger som ”Leave her, Johnny”, ”Sally Brown” och ”A drop of Nelson's blood”. Vi bjöds också på en historisk bakgrund till den sistnämnda låten.
   Jag missade den ”viktiga” debatten om moll och dur när jag gick på toaletten men kunde i övrigt glatt konstatera att en kväll med irländska förtecken är så mycket mer av sång och glädje än exakt träffade toner. Som i fantastiska versioner av den fina balladen ”Grace” och den allsångsdominerade ”What shall we do with the drunken sailor?”. Men så dags var restaurangens tillfälliga Guinness-kran tom...

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #16: Green On Red 1985

Postad: 2023-03-17 07:46
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

GREEN ON RED VAR SOM GRUPP intimt förknippad med den amerikanska musikaliskt mycket intressanta vågen av band som kom från de västra delarna av USA på tidigt 80-tal. Där grupper som Dream Syndicate, Rain Parade (spelade på Rockmagasinet i november 1985), Long Ryders och True West blev representanter för musikgenren Paisley Underground. Alla med geografisk koppling till Los Angeles och/eller Kalifornien.
   Green On Red, vars medlemmar ursprungligen kom från Tucson Arizona (där också Paisley-bandet Naked Prey härstammade från), tillhörde också samma oerhört kreativa musikaliska våg vars grupper inte nödvändigtvis hade något direkt musikaliskt gemensamt. Men ändå i vissa fall samarbetade över gränserna.
   Green On Red var väl närmast ett americanaband ungefär 20 år innan musikgenren var uppfunnen. I korsningen mellan rock och country hade de funnit sin musikaliska tillflykt. Men ursprunget till bandet bildades redan 1979 som kvartetten The Serfers där tre framtida Green on Red-medlemmar fanns med: Sångaren och gitarristen Dan Stuart, basisten Jack Waterson och organisten Chris Cacavas.
   1980 flyttade bandet till Los Angeles, bytte samtidigt namn till Green On Red (för att inte blandas ihop med den just då växande surfpunkvågen) och ny trummis blev Alex MacNicol. Den stabila sättningen gav ut sina första inspelningar på ep, bland annat på Dream Syndicate-gitarristen Steve Wynns skivbolag Down There. Green On Red tog också rygg på Dream Syndicate när de fick göra sitt första album på skivbolaget Slash, "Gravity talks" (1983).
   Strax innan inspelningen av gruppens andra album, hösten 1984, utökades gruppen med den unge gitarristen Chuck Prophet IV som kom från den lilla Kalifornien-orten Whittier. Skivan som kom att få titeln "Gas food lodging" var inte utgiven när Green On Red påbörjade sin korta Sverigesväng som en del på en längre Europaturné.
   3 mars kom de till Sverige, 4 mars ägnades åt intervjuer i Stockholm, 5 mars spelade de i Uppsala, 6 mars i Lund och 7 mars kom de till Örebro för en konsert som jag rangordnar som min största upplevelse på Rockmagasinet.
   Bandet spelade ytterligare tre Sverigekonserter, Göteborg, Södertälje och Stockholm, innan övriga Europa blev medvetna om Green On Reds storhet. Några veckor efter Rockmagasinet-konserten släpptes "Gas food lodging"-albumet och tillsammans med turnén förstorades ryktet om bandet och deras musik. Innan 1985 var slut hade bandet skrivit kontrakt med det stora internationella skivbolaget Mercury Records och på sommaren spelades nästa album in i England, "No free lunch", och gavs ut på hösten samma år.
   Framgångarna växte för bandet. Den legendariske Jim Dickinson producerade de två nästkommande albumen, "The killer inside me" (1987) och "Here come the snakes" (1988), men tre år efter den fantastiska Örebrokonserten var det bara Dan Stuart och Chuck Prophet IV som var fasta medlemmar i bandet.
   1990 gjorde Prophet, som nu skippat sitt IV i namnet, sitt första soloalbum, "Brother Aldo", och har sedan dess gjort ett dussintal skivor i eget namn och samarbetade vid flera tillfällen med Jim Dickinson (bland annat här) innan dennes bortgång 2009.
   Skivorna med Green On Red må vara Dan Stuarts största insats som artist men jag minns en annan av hans skivor ännu bättre, "The lost weekend" (1985). Under pseudonymen Danny & Dusty slog sig Stuart och Steve Wynn ihop och skrev sju låtar och spelade sedan in dessa tillsammans med medlemmar från Dream Syndicate, Green On Red och 3/4-delar av Long Ryders. Allt skedde i Control Center Studios i Los Angeles i februari 1985 (alltså månaden innan Rockmagasinet-konserten!) och resultatet blev en skiva, utgiven på A&M i USA, av väldigt spontan prägel ("friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation") men musikaliskt alldeles underbar. Lyssna bara på "Songs for the dreamers" och "The king of the losers" och hoppa gärna över deras cover av "Knockin' on heaven's door".
   Green On Red som besökte Örebro och Rockmagasinet i mars 1985 var alltså Dan Stuart, sång/gitarr, Jack Waterson, bas, Chris Cacavas, keyboards, Alex MacNicol, trummor, och Chuck Prophet IV, gitarr/sång.


Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1985.

DET GLÖDDE PÅ SCEN

GREEN ON RED
Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1985


DET ÄR TORSDAGSKVÄLL I MARS OCH fem huttrande amerikaner från Kalifornien, rockgruppen Green On Red, befinner sig mitt inne i en Sverigeturné. Eller det svåraste sättet att ta sig mellan Uppsala och Stockholm och på vägen passera Lund, Örebro och Göteborg i den ordningen. Det är en prestation liksom deras glatt svängande rockmusik som live ekade både 60- och 70-tal och ändå säkert stod med båda fötterna i 80-talet.
   De senaste årens explosion av amerikansk rock från västkusten är anmärkningsvärd. Dream Syndicate, Rain Parade och just Green On Red är bara toppen på ett isberg med otaliga västkustband som tittar bakåt för att komma framåt.
   Green On Reds store profil är sångaren och gitarristen Dan Stuart som stod, stadig och genuint amerikansk stirrade oss i ögonen med hatten noggrant nedtryckt över skallen. Han sjöng på sitt personligt pratiga sätt och spelade mestadels suverän kompgitarr när han inte tog upp kampen med bandets sologitarrist Chuck Prophet IV.
   Prophet, som när han sprang fram till mikrofonen var märkvärdigt lik vår egen Janne Bark, spelade rakt igenom hela konserten en underbar sologitarr. Nervöst klingande och svajig gitarr framstod han som den missade länken mellan Tom Verlaine och Neil Young.
   På 75 minuter hann bandet med 18 låtar från långsamma countryfierade rocklåtar till ösiga popinspirerade låtar som aldrig förlorade sin skärpa fast bandets medlemmar gjorde det till en sport att överraska och plötsligt dra några extra solon.
   I avslutningslåten "Gloria" glödde det till ordentligt både på scen och bland publiken men egentligen lyckades Green On Red under hela konserten förmedla den värme och glädje som vi alla så väl förtjänar efter ett inledningsvis kylslaget 1985.

/ Håkan

Tributes: Eric Andersen

Postad: 2023-03-15 07:56
Kategori: Tribute-skivor

"Tribute To A Songpoet - Songs Of Eric Andersen" (Y&T Music, 2022)

IBLAND FÅR HYLLNINGSPROJEKT PÅ SKIVA ett omfång som överraskar. Som när den amerikanske skivproducenten Steve Addabbo vill hylla den amerikanske norskättade låtskrivaren Eric Andersen med en skiva där det är många artister som tolkar hans låtar. 42 låtar på tre cd är en överdos av oanat mått. Men låtmaterialet, som jag till stor del inte hade något tidigare förhållande till, håller förvånansvärt hög nivå fast variationen är begränsad med en lång rad låtar inom singer/songwriter-traditionen.
   Numera 80-årige Eric Andersen, han fyllde år förra månaden, har en lång karriär i ryggen. Tillhörde den legendariska folkmusikscenen i Greenwich Village i det tidiga 60-talet med kollegor som Bob Dylan, Dave Van Ronk och Joan Baez. Men Andersen hade inte de största strålkastarna på sig och gick huvudsakligen under radarn men gjorde ändå skivdebut 1965 med albumet ”Today is the highway” där flera låtar på hyllningsskivan är hämtade ifrån.
   Efter ett antal album var det först 1972 som Andersen uppmärksammades på allvar med det Norbert Putnam-producerade albumet ”Blue river”. Efter ihärdigt slit hade han till slut hamnat på Columbia, samma skivbolag som Dylan hade varit på i över tio år och en viss Springsteen skulle debutera på året efter.
   Eric Andersen har i sin långa karriär saknat de riktigt stora breda framgångarna men det har inte hindrat producenten Steve Addabbo, som också är tekniker, musiker och artist i eget namn, att helhjärtat satsat på den här hyllningsskivan. Här finns både kända och mindre kända artister som tolkar Andersens låtar. 42 låtar av vilka 35 är nyligen inspelade och de övriga är redan tidigare utgivna.
   Den låt som kanske gör största intrycket på skivan är Bob Dylans cover på ”Thirsty boots” som han gjorde i samband med ”Self portrait”-inspelningarna 1970 men aldrig gav ut då. Dylan-inspelningen av Andersens låt, som i original släpptes 1966, kom på skiva först 2013 på ”Another Self portrait”. Här inleder den Andersen-hyllningen, där Dylan kompas av Al Kooper på piano och David Bromberg på gitarr, och följs sedan av ett stort antal mycket träffsäkra tolkningar.
   Många låtar befinner sig alltså i den traditionella singer/songwriter-genren men styrkan i Andersens låtskrivande är förbluffande bra rakt igenom alla de 42 låtarna. Några som jag har fastnat för mer än de andra är för mig okända artister som Richard Shindell, Lucy Kaplansky, Larry Campbell/Teresa Williams, Denice Franke med Wesley Staces tolkning av ”Time run like a freight train” som kanske bäst av dem alla. Men alla överraskar stort. Stace är för övrigt mer känd under sitt pseudonymnamn John Wesley Harding.
   På skivorna finns ett antal låtar som framförs på ett anspråkslöst icke-sjungande sätt som ger mig varma känslor. Som Albert Lees överraskande akustiska tolkning av ”Salt on your skin”, Scarlet Riveras ”Before everything changed”, Steve Addabbos ”Sex senses of darkness”, Steve Postells ”Belgian bar” och Lenny Kayes underbara ”Miss Lonely are you blue”. Postell ingår annars i det hyperskickliga The Immediate Family och Kaye känner vi som Patti Smiths gitarrist.
   Bland artisterna märks också ett antal släktingar till hyllningsobjektet Eric Andersen. Dottern Sari sjunger med Andersens första fru Debbie Greene, den andra dottern Signe gör en lätt jazzig version av en Andersen/Rick Danko-låt och nuvarande frun Inge sjunger en låt skört och vackert.
   De flesta artisterna håller alltså en övervägande lågmäld profil men det finns några mindre bra exempel där elektricitet och rocktoner tar över. Till Marc Ribots vassa elgitarr sjunger Syd Straw, Eric Bazilian försöker upprepa Hooters recept på en låt och Evan Stanley är helt malplacerad här. Det finns en förklaring, Evan är son till Kiss-profilen Paul Stanley...
   Även Willie Nile tillhör väl den lite rockigare kategorin på skivan men jag kan ändå inte låta bli att älska den killen.


Disc 1

1-1 Bob Dylan – Thirsty Boots
1-2 Richard Shindell – Gone Gone
1-3 Lucy Kaplansky – Eyes Of The Immigrant
1-4 Syd Straw – You Can't Relive The Past
1-5 Albert Lee – Salt On Your Skin
1-6 Scarlet Rivera – Before Everything Changed
1-7 Willie Nile – Rain Falls Down In Amsterdam
1-8 Elliott Murphy – Cold Country
1-9 Eric Bazilian – Ain't No Time To Bleed
1-10 Larry Campbell & Teresa Williams – Foghorn
1-11 Eric Leeds – Singin' Man
1-12 Paul Lamont – Blue Heart
1-13 Evan Stanley – Rains Are Gonna Come
1-14 Mary Chapin Carpenter – Violets Of Dawn

Disc 2

2-1 Dan Navarro – Moonchild River Song
2-2 Janis Ian – Hills Of Tuscany
2-3 Wesley Stace – Time Run Like A Freight Train
2-4 Scott Severin featuring Stateleigh Holmes – Woman, She Was Gentle
2-5 Arlen Roth – Sweet Surprise
2-6 Denice Franke – Baby, I'm Lonesome
2-7 Sari Andersen with Debbie Green – Listen To The Rain
2-8 Steve Postell – Belgian Bar
2-9 Robert Aaron – Trouble In Paris
2-10 Signe Anderson – Drifin' Away
2-11 Steve Addabbo – Six Senses Of Darkness
2-12 John Gorka – Come Runnin' Like A Friend
2-13 Happy Traum – Mary I'm Coming Back Home
2-14 Amy Helm – Blue River

Disc 3

3-1 Linda Ronstadt – (I Ain't Always Been) Faithful
3-2 David Buskin and Robin Batteau – Wind And Sand
3-3 Don Graham – The Hustler
3-4 Alice Howe – Is It Really Love At All
3-5 Jim Wurster – Sheila
3-6 Lenny Kaye – Miss Lonely Are You Blue
3-7 Inge Andersen – Round The Bend
3-8 Dom Flemons – Song To J.C.B.
3-9 Simon Keats (aka Paul Zoontjens – Come To My Bedside, My Darling
3-10 Joyce Andersen – For What Was Gained
3-11 Cliff Eberhardt – Dusty Box Car Wall
3-12 The Kennedys – Waves Of Freedom
3-13 Richard Barone featuring Allison Moorer – Close The Door Lightly When You Go
3-14 Rick Danko – Blue River (Live)

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #17: Mats Ronander 1992

Postad: 2023-03-13 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

EFTER 42 ÅR SOM OFFICIELL SOLOARTIST kan vi klart konstatera att Mats Ronanders långa karriär nådde sin högsta kommersiella punkt just 1992. Hans största stund på skiva, "Himlen gråter för Elmore James" med den tveklösa hitlåten och Kim Larsen-duetten "Gör mig lycklig", följdes hösten 1992 av turné med de musiker som huvudsakligen hade kompat Mats på skivan.
   Albumet, som hade släppts månaden innan den här konserten, var ju egentligen i sin helhet i mina öron en hit (nådde 13:e-platsen på svenska försäljningslistan) men fakta i ämnet säger att fyra av Ronanders soloalbum faktiskt nådde lika högt eller högre. ”Hård kärlek” (1981, 12:a), ”50/50” (1984, 10:a), ”Tokig” (1985, 13:e) och ”Reality” (1987, 10:a) hade etablerat den tidigare så flitigt anlitade sångaren/munspelaren/gitarristen som en genuin artist i eget namn. Till det kan vi lägga hans tillfälliga inhopp som skådespelare i Ulf Lundell-filmen ”Sömnen” (1984).
   Av musikerna som Mats Ronander huvudsakligen hade omgivit sig med på soloskivorna från 1981 till 1992 var det, med undantag för trummisen/kompisen Åke Sundqvist, till stora delar ett nytt manskap i kompet på "Himlen gråter för Elmore James". Musiker (med producenten Max Lorentz, gitarr/keyboards/sång, i spetsen) som helhjärtat följde med på turnén: Henrik Tvede, gitarr, Klas Anderhell, trummor, Nalle Påhlsson, bas/sång, och Niklas Medin, keyboards.
   Anderhell hade spelat i bandet Jerusalem samt kompat en mängd artister (Carola, Stefan Borsch, Peter Lundblad, Edin-Ådahl med flera) på skiva. Tvede spelade i danska band som Stenrosen, Nikolaj & Piloterne, poprockduon Liza & the T och The Twinz. Lorentz hade spelat i punkbandet Bitch Boys, Johan Wahlström Band och skulle snart solodebutera. Påhlsson hade bland annat varit medlem i Easy Action och andra hårdrockband och Medin hade spelat på skivor med Orup, Jerry Williams, Johan Kinde och var senast Low Budget Blues Band-medlem tillsammans med Ronander.
   Den lokala sångstjärnan Charlotte Ollward kom in och hjälpte till med sång på ”Himlen gråter för Elmore James”.

Foto: Anders ErkmanMed en ÖSK-halsduk runt halsen avslutade en lycklig Mats Ronander sin konsert på Frimis.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/11 1992.

KOM, SÅGS OCH SEGRADE

MATS RONANDER
Frimis, Örebro 20 november 1992


Mats Ronander kom, sågs och segrade. Hans framträdande på Frimis i fredagskväll kan lätt sammanfattas med dessa bevingade ord ty publiken i den fullsatta lokalen älskade stadens son i hela en timme och femtio minuter runt midnatt.
   Mats Ronander och hans nya band är ute på premiärturné i klubblokaler där förutsättningarna knappast kan vara bättre.
   Hans oemotståndliga hit "Gör mig lycklig", listnoterad på alla håll utom Svensktoppen (några strofer danska diskvalificerar låten) och ett underbart helgjutet album, "Himlen gråter för Elmore James", har givit honom en ny, yngre publik (som dock var utestängda från Frimis där 25-årsgräns rådde) och har behållit större delen av den gamla.
   På Frimis var det i hög grad den senare kategorin som var mycket delaktig till att fredagens konsert blev den succé det blev.
   På en klubb blir det alltid tätare, tuffare och rockigare så de akustiska låtarna, som nu blivit en betydande del i Ronanders repertoar, fick en tyngre framtoning.
   Men Mats hade en förmåga att låta lugna och snabba partier, lågmälda och tunga sekvenser, avlösa varandra i många låtar. En händelserik och balanserad mix fast det genomgående var elektriskt och rockigt.
   Det senaste fantastiska albumet utgjorde givetvis stommen i scenrepertoaren som bestod av 18 låtar.
   I den smakfulla (tillfälliga) scendekoren med ljuskronor och kandelabrar inledde Mats med "Sverige" och avslutade med "Kött och blod". Och gjorde sedan publiken än mer tokig, galen och lycklig (för att citera Mats själv) med ytterligare fyra låtar.
   Redan på andra låten, "Oh mama", var Mats svettig och mamma Tora stod på en stol i publikhavet och diggade sin son som hon sedan gjorde under större delen av konserten.
   En konsert som höll en hög och jämn nivå med plus för extralåtarna.
   "Håll ut", om ungdomsrötterna i Örebro, var spontan, orepeterad men ljuvlig.
   I "Himlen gråter för Elmore James", denna suggestiva höjdpunkt, fick han hjälp av skönsjungande Charlotte Ollward från örebrogruppen Space Babies.
   "God bok" var ordentligt omarrangerad och förlängd och "On and on and on", ABBA-låten, visade sig vara en showstopper av oanade mått.


Låtarna:
Sverige
Oh mama
Suzy Solidor
Tokig
Stum igen
Good for you
Ligg hos mig
Miriam och medicinflaskan
Ut ur mörkret
För kärleks skull
Man av sten
Gör mig lycklig nu
En gång till, måne
Kött och blod

Extralåtar
Håll ut
Himlen gråter för Elmore James (gästsång Charlotte Ollward)
God bok
On and on and on

/ Håkan

TisdagsAkademien (13)

Postad: 2023-03-10 17:51
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan några veckor tillbaka skaffat oss en ny möteslokal. Efter en veckas vilset letande hittade vi ny miljö för våra möten, på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


HÄR KOMMER EN AKTUELL RAPPORT från de senaste veckornas möten. En något kortare rapport än tidigare med några minnesnoteringar kring program om och med Burt Bacharach, Frank Zappa och president Jimmy Carter. Vi i TisdagsAkademien skyr inga medel när vi diskuterar musik. Inget musikaliskt område, ingen artist eller musikgenre är förbjuden. Då kan det exempelvis på bara några veckor pendla från Bacharach via Zappa till en amerikansk president. Och det känns bara naturligt i vår extremt trivsamma krets.
   Vid torsdagens(!) möte, poddinspelningar och repetitioner för en av ledamöterna fick flytta fram veckans möte, fick jag i uppdrag att leta upp en dokumentär om den nyligen avlidne supergitarristen David Lindley. Önska mig lycka till!




BURT BACHARACH: This is now YouTube/BBC Four, 1996, 51:22)
Directed by Frances Dickenson/Caz Gorham.


Dokumentären inleds med Marlene Dietrich som på en scen i Stockholm 1963 presenterar Burt Bacharach som är hennes kapellmästare och arrangör. I övrigt är det Dusty Springfield som är speaker i den 27 år gamla dokumentären.
   Frågorna vi ställer oss under programmet som introducerar en massa covers inom en rad olika områden. Är det lättsam pop? Schlagers eller hantverksmässigt välskrivna poplåtar?
   Noel Gallagher berättar om sitt förhållande till Burt. Hur Oasis-låten ”Half the world away” är lik ”This guy's in love with you”.
   Förutom piano är det ofta en ensam trumpet som karaktäriserar Bacharachs låtar och arrangemang. Vid upprepade tillfällen får man se Burt dirigera orkestern på sitt eget speciella sätt.
   Han skulle bli boxare men Intresserade sig för jazz, Dizzy Gillespie och såg Charlie Parker på 52nd Street i New York City.
   Burt låter väldigt anspråkslös när han pratar musik. Men är också krävande mot sina musiker.
   Burt skrev många låtar med Hal David som skrev texter. De satt på klassiska Brill Building, fyra våningar med mängder av låtskrivare i små rum. Ett stort hantverk. Varje dag på plats för att skriva låtar.
   Första samarbetet med Dionne Warwick var ”Mexican divorce”. Dionne fick godkänt av mamma för att jobba med Burt.
   Många kända låtar förekommer i programmet men låten ”This empty place” känns inte igen. Burt förklarar alla detaljer i själva låtskrivandet.
   Någon förklarar: ”Burt had the golden key to popsuccess”.
   Cilla Black (Priscilla White) berättar hur hon och Dionne nästan duellerade om Bacharach/David-låtarna.
   Elvis Costello, en senare samarbetspartner, medverkar naturligtvis i programmet som producerades innan parets album ”Painted from memory” (1998) släpptes.
   En filmsekvens från 1966 när Cilla Black spelar in ”Alfie” i Abbey Road-studion med närvaro av Burt.
   Han presenterar Dionne Warwick för sina musiker: ”Dionne, my sister”.
   Herb Alpert var ingen traditionell sångare men han gjorde ”This guy's in love with you” helt perfekt. Herb: ”Burts låtar är både enkla och komplicerade”.
   Richard Carpenter: ”Arrangemangen viktiga”.
   Burt tillhörde musikindustrin men var också personligt kreativ.
   1970. Filmmusik ”Butch Cassidy” som han fick två Oscar för. Bland annat ”Raindrops keep falling on my head”.
   Burt gjorde tio års paus på 70-talet. Skilsmässa från Angie Dickinson och Hal David (som han vid den här tiden inte ens pratade med).
   1978. Tillsammans med Houston Symphony Orchestra gjorde han ”Woman”.
   Tillsammans med Carole Bayer Sager, gift med mellan 1982 och 1991) skrev han ”Arthur's theme”.
   Diskussioner om att skriva låtar ihop med någon som man bor med. Passionerad musik, svårt att leva ihop med någon som man jobbar med.
   Senare började Burt intressera sig för galopphästar.
   Elvis Costello berättar hur de skrev ”God give me strength” till filmen ”Grace of my heart”: ”One of the rare songwriters”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”I'll be your baby tonight” med Reine ”Vargen” Johansson som gäst.




FRANK ZAPPA DOCUMENTARY (BBC, 1993, 60 min)
Ämnet i TisdagsAkadaemiens verksamhet pendlar verkligen. Dagens ämne Frank Zappa är verkligen en motsats till förra veckans dokumentär som handlade om Burt Bacharach.
   Dokumentären är från 1993 (samma år som Zappa avled) och är huvudsakligen en lång intervju med honom.
   ”1900-talets coolaste mustasch!”, kommenterar någon.
   Det är verkligen friformmusik. Avancerade trumsolon och till synes spontana gitarrsolon. ”Det tar 30 år att forma sin musik”.
   Zappa hade sitt hem i Hollywood Hills. Vi får följa med ned i hans källare där han i ett stort arkiv sparat alla sina inspelningar.
   ”Jag kallas hellre dirigent än bandledare”. Han har koll på sin musik som kan kallas crazy.
   Zappa växte upp i Lancaster. Tog gitarren med till skolan.
   Jim ”Motorhead” Sherwood (från Mothers of Invention) förklarar.
   Zappa lyssnade mycket på Johnny ”Guitar” Watson (blues) och Charlie Parker (jazz) och även Stravinskij var intressant (”det var som jazz”)
   Flyttade från LA till NYC. Då blev det mer experimentell musik. Även bildmässigt. ”Jag ville överraska”.
   Ruth Underwood (Mothers) talar. ”Ibland mer folk på scen än i publiken”.
   Efter Mothers: ”Hot rats” (1969), första soloalbumet. Mycket instrumental musik.
   1970 utökades bandet med sångarna Mark Volman och Howard Kaylan från Turtles. Då blev det mer teater i bandet.
   Ofta svårt att hänga med när Zappa förklarade med sin skarpa hjärna men i intervjun förklarar han lugnt och stilla.
   Hårdrocksgitarristen Steve Vai, fanns med i Zappas band 1980-82, förklarar sin roll i musiken.
   Zappa röker mycket i dokumentären men han dog av prostatacancer.
   Är det musikermusik? Han var en tekniskt mycket skicklig gitarrist med 10-minuters gitarrsolon.
   Sönerna Dweezil och Azmet förklarar.
   1988 slutade Zappa spela live. Sökte sig in i politiken. Besökte Tjeckien och Prag på regeringsnivå. ”Jag har aldrig varit blyg att säga vad jag tycker”.
   1991 blev han sjuk. Började göra musik utanför rockgenren. 1992: Ensemble Modern. En stor orkester som inkluderade irländska Chieftains, Johnny Guitar Watson och folk från Mongolien. Gjorde tre album under samma år.
   Dokumentären avslutas med konsertbilder från 1968. BBC. Kaos i musiken, en säng på scenen och rena Monty Python-humorn. Både spontant och välregisserat. Ett långt jam på slutet.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Gypsys, tramps och thieves” (Cher).




ROCK'N'ROLLPRESIDENTEN (SvtPlay, 1:36, 2020)
Möjligen har Jimmy Carter inte gått till historien som en av de stora presidenterna. Men demokraten Carter fick oväntade fans och vänner tack vare sin kärlek till rockmusiken. Bland de vännerna finner vi i den här dokumentären Willie Nelson, Gregg Allman, Bob Dylan och Bono.
   I år fyller Jimmy Carter 98 - för ett par år sedan var han fortfarande still going strong och kunde berätta med gott humör om musiken, valkampanjerna och sina rötter i den amerikanska Södern.
   Dokumentären om Jimmy Carter presenteras av SvtPlay som en tysk dokumentär men regissören, Mary Wharton, är amerikanska och gjorde häromåret den uppmärksammade Tom Petty-dokumentären ”Somewhere you feel free”.
   Filmen inleds med ett Bob Dylan-citat: ”Busy being born/Not busy dying” som citerades av Jimmy Carter 1976. Samtidigt ser vi ett vinylalbum snurra och Dylans version av ”Mr tambourine man” spelas.
   Jimmy Carters hem finns i Plains, Georgia.
   En lång rad musiker och artister som Willie Nelson, Allman Bros Band, Johnny Cash, Trisha Yearwood, Larry Gatlin, Garth Brooks och Jimmy Buffett gav stöd åt Carter på 70-talet. Och Gregg Allman beskrivs som en vän. Och samtliga finns med i dokumentären.
   ”Musik håller ihop USA”, sa Carter. Han lyssnade på gospel som ung och ser pigg ut som 96-åring i filmen.
   Nile Rodgers Rosanne Cash och Willie Nelson läser dikter som Carter har skrivit.
   Återigen nämns ordet segregation och medborgarrättsrörelsen i en dokumentär som TisdagsAkademien tittar på.
   Chuck Leavell, en gång Allman Brothers-musiker och numera i Stones, och Bob Dylan beskriver Carter som ”själsfrände”.
   Under presidentkampanj 1976 tävlade Carter och Jerry Brown om att kandidera för domkraterna. Hunter S Thompson bevakade presidentvalet.
   Vid installationen 1977 ser vi John Lennon & Yoko Ono i publiken. Gregg Allman & Cher var på plats och Paul Simon sjöng ”American tune” och även Aretha Franklin sjöng..
   Carter gillade jazz och uppskattade svarta musiker. Dizzy Gillespie var en kul och rolig typ, Bjöd upp Carter på scenen där han fick sjunga ”Salt peanuts”. Han kallades också för ”Jordnötsodlaren”.
   Jag trodde Jimmy C var en parentes men visade sig här vara en handlingskraftig president. Fick fredspriset 2002.
   Även Bono läser en dikt av Carter och Willie Nelson stöttade Carter: ”En förebild för oss alla”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”The pretender” (Jackson Browne).

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #18: Wings 1972

Postad: 2023-03-10 07:59
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

DET VAR NATURLIGTVIS ETT POPHISTORISKT ögonblick när den före detta Beatles-medlemmen Paul McCartney uppträdde i Örebro, bara drygt två år efter gruppens splittring. Men då var två år visserligen en oändligt lång tid och McCartney vägrade spela nostalgiska Beatles-låtar. Gruppens dubbeldäckare stod parkerad utanför Idrottshuset och det blev en omtumlande konsert för en gammal Beatles-fantast som undertecknad. Och jag minns att det inte var så lätt att direkt efteråt formulera en recension för morgondagens tidning.
   Under konserten var det fotoförbud men innan konserten utanför Idrottshuset fick Nerikes Allehanda en bild på en springande Paul McCartney. Se längst ned på den här sidan.
   Efter den definitiva Beatles-splittringen, någon gång under våren 1970, var det av gruppmedlemmarna bara Paul McCartney som ville bilda nytt band och turnera. Sitt första soloalbum, ”McCartney” för övrigt inspelad på helt egen hand tillsammans med sin fru Linda, släppte han lite kontroversiellt i april 1970, en månad innan Beatles sista album ”Let it be” kom ut.
   Nästa McCartney-album, ”Ram” med artistkonstellationen Paul and Linda McCartney, spelades in i USA mellan oktober 1970 och mars 1971 med enbart amerikanska musiker. Direkt efter release, maj 1971, tog Paul praktiskt tag i planeringen att bilda nytt band, Wings, tillsammans med sin fru. Första officiella medlemmen blev trummisen Denny Seiwell, studiomusiker från New York, som spelat på ”Ram”-inspelningarna.
   Andra medlemmen blev, i juli 1971, den redan etablerade Denny Laine som mellan 1964 och 1966 var framträdande medlem i The Moody Blues och hade satsat på en kort solokarriär för att sedan bilda egna band som The Electric String Band (1967) och Balls (1970). Spelade däremellan också i Ginger Bakers jazzrockfusionprojekt Air Force, speciellt på singeln ”Man of constant sorrow”.
   I augusti 1971 meddelade McCartney att han bildat ett nytt band men avslöjade inget namn. I november lanserades McCartneys nya band officiellt med namnet Wings fast gruppens första album, ”Wild life”, hade spelats in på en vecka i Abbey Road-studion långt tidigare, i juli/augusti men släpptes först i december 1971.
   Under repetitioner med Wings i januari 1972 får förre Grease Band-gitarristen Henry McCullough frågan om han vill bli medlem i gruppen och accepterar. 1 februari spelar Wings spontant in sin nya singel, ”Give Ireland back to Irish” om de politiska nordirländska problemen, medan repetitionerna för en kommande turné fortsätter.
   9 februari 1972 ger sig Wings ut på en lågbudgetturné där de oannonserat uppträder på engelska universitet, sju konserter på 14 kvällar. Den turnén skulle senare samma år följas av en större Europaturné som alltså skulle nå Örebro i augusti. Men först inleder McCartney & Co inspelningarna till ett album som ska heta ”Red rose speedway”, men inte släppas förrän våren 1973, och innan sommaren kommer den snälla singeln ”Mary had a little lamb”.
   9 juli är det premiär för turnén ”Wings over Europe”, 28 konserter på sju veckor i nio olika länder, i mindre konserthallar.
   Wings-medlemmarna på turnén var alltså Paul McCartney, sång/gitarr/bas/keyboards, Linda McCartney, keyboards/sång, Denny Laine, gitarr/bas/sång, Denny Seiwell, trummor, och Henry McCullough, gitarr.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1972.

SVÅRFLIRTAD PUBLIK NÄR McCARTNEY KOM LOSS

WINGS
Idrottshuset, Örebro 8 augusti 1972


PAUL McCARTNEY MED WINGS I ÖREBRO var en stor pophändelse som väl aldrig kommer att upprepas. Inför välfyllda läktare i Idrottshuset stod Paul och hans kompisar för underhållningen i drygt två timmar. Trots alla motsvarade krav blev det en fördröjning av showen med en knapp halvtimme. Men när de äntligen kom igång så blev det med besked.
   Där stod han i sina säckiga byxor och med sin speciella McCartney-knyck i höften. När han sedan slog an basgitarren med sin vänsterhand gick det som en rysning genom min kropp. Är det verkligen Paul McCartney som står där? Han som är ett så eftertraktat byte i England och USA – så kommer han till Örebro…
   Har man hört Wings senaste singel ”Mary had a little lamb” så kan man lätt förmodas tro att bandet är mesigt men live revs de förutfattade meningarna omedelbart ned. Visserligen fanns den mjuka singellåten på repertoaren men skillnaden mellan skiva och live är mycket stor.
   Den fick helt andra dimensioner och det gällde även materialet i övrigt som huvudsakligen var hämtat från ”Wild life”-albumet. Men där fanns även nya låtar som ”Henry’s blues”, en fint avvägd blues med den utmärkte gitarristen Henry McCullough längst fram. Den andre gitarristen Denny Laine fick också göra ett par solonummer. I sin ”Say you don’t mind” fick han stort utrymme för att visa vilken utomordentligt bra sångare han är.
   Som väntat stod Paul McCartney för den mesta sången och i låtar som ”Smile away”, ”Mumbo”, ”Give Ireland back to the Irish” och ”Wild life” sjöng han sig ordentligt svettig. Hans basspel var också något udda och tillsammans med trummisen Denny Seiwell var de en fin rytmsektion och bildade en fin grund för de båda gitarristerna.
   Om Pauls fru Linda platsar i bandet har diskuterats. Det tog närmare en halvtimme innan jag överhuvudtaget upptäckte henne på scen. Hon satt där bakom elpianot och inte bara såg blek ut. Hon var det också! När det mot slutet drog ihop sig till lite svårare pianospel fick maken Paul ta över. Det var i ”My love”, en fint avvägd McCartney-ballad, och ”Mary had a little lamb” som fick en betydligt tuffare behandling i Idrottshuset än på skiva.
   Det var i det närmaste fullsatt i hallen. Ändå blev det aldrig någon riktigt stämning trots att Paul vid upprepade tillfällen lät publiken dansa framför scenen. Det var tydligt att det var en världsstjärna som var här. Uppträdandet var inte bara en stor händelse för alla Beatles-fans. Paul och hans kumpaner spelade sig ordentligt svettiga och är väl värd de två flaskor whisky som han har blivit lovad att ha i omklädningsrummet.

Låtarna:
Bip Bop
Smile Away
Mumbo
Give Ireland Back To The Irish
1882
I Would Only Smile
Blue Moon Of Kentucky
The Mess
Best Friend
Soily
I Am Your Singer
Henry's Blues
Say You Don't Mind
Seaside Woman
Wild Life
My Love
Mary Had A Little Lamb
Maybe I'm Amazed
Hi Hi Hi
Long Tall Sally



/ Håkan

Tributes: Johnny Thunders

Postad: 2023-03-08 07:51
Kategori: Tribute-skivor

"A Tribute To Johnny Thunders: I Only Wrote This Song For You" (Diesel Motor, 2002)

JOHNNY THUNDERS TILLHÖR ONEKLIGEN rockhistorien - men kanske av fel orsak där droger och ett stökigt liv har stulit rubriker från det rent musikaliska. Här, på en hyllningsskiva, får vi en inblick i hans ojämna och sporadiska diskografi. På samtliga låtar, hämtade från både New York Dolls och Heartbreakers repertoar samt hans egen solohistoria.
   Thunders avled 1991 och 1994 gav ett gäng närbesläktade rockartister ut den här tributen. Först i Japan och sedan året efter i England. Sedan gick det ytterligare sju år innan ännu en upplaga av skivan, delvis förändrad, av hyllningen gavs ut och det är den skivan jag har lyssnat på.
   Av artisterna och grupperna som har bidragit till skivan har många en nära relation till Thunders och det känns för en gångs skull väldigt naturligt att på en tributskiva läsa namn som David Johansen, Patti Palladin, Arthur Kane, Sylvain Sylvain, Walter Lure och Steve Dior på en skiva tillägnad Johnny Thunders minne. Däremot lite mer märkligt att se Marc Almonds namn och höra hans tolkning av balladen ”Hurt me”, fast Sigue Sigue Sputnik-gitarristen Neal Whitmore (Neal X) spelar alla instrument, på en skiva som i övrigt har ett nästan genomgående rocktema.
   Thunders var nog en mycket bättre rockartist som gitarrist än låtskrivare, ”Little bit of whore” och ”Help the homeless” är tämligen monotona kompositioner, men rockkänslan finns nästan på samtliga låtar här. Ibland går det lite överstyr i jakten på det riktigt provocerande. Introt på ”Just another girl” med Alison Gordy, annars sångerska i The Oddballs som var Thunders kompgrupp mellan 1988 och 1991, är verkligen påfrestande med ett brötigt och gränslöst stökigt saxofonsolo (Jamey Heath, också Oddballs-medlem). Det får mig tillfälligt att tro att cd:n har fastnat...
   I övrigt finns det många positiva orsaker att lyssna på skivan. Från poprockiga Wayne Kramer via David Johansen i storform till en överraskande snäll variant av det tyska punkbandet Die Totenhosen. Till och med Los Lobos passar in i konceptet.


Patti Palladin – Leave Me Alone (Chatterbox) 2:58
Wayne Kramer – Children Are People Too 5:02
David Johansen – Some Hearts 4:05
Arthur Kane – In Cold Blood (Not In Vain) 3:20
Sylvain Sylvain – Society Makes Me Sad 5:01
Alison Gordy (with Blonde and Blue) – Just Another Girl 4:16
Sigue Sigue Sputnik – Personality crisis 3:31
Steve Dior & Filthy Lucre – Can't Kick 3:33
Glen Matlock & the Philistines – Little bit of whore
The Ramones – I Love You 2:18
The Screwballs featuring Jayne County – Help The Homeless 4:54
Walter Lure And The Waldos – Let Go 2:10
Michael Monroe – Disappointed In You 3:53
Los Lobos – Alone In A Crowd 2:54
Willy DeVille – You Can't Put Your Arms Around A Memory 3:39
Die Totenhosen – Diary Of A Lover 4:08
Marc Almond – Hurt me 6:12

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #19: The Temperance Movement 2013

Postad: 2023-03-06 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

IBLAND KOMMER BRITTISKA BAND TILL Sverige innan de riktigt har slagit igenom men ändå fått ett hajpat rykte. Som när engelsk/skotska The Temperance Movement på en intensiv Sverigeturné våren/sommaren 2013 hamnade på East West Sushis lilla scen en måndagskväll och fick möta en nyfiken och hyfsat stor publikskara.
   The Temperance Movement bildades av den skotske sångaren Phil Campbell tillsammans med sina engelska musiker 2012 och med bara en ep, ”Pride EP”, bakom sig började bandets internationella karriär just i Sverige.
   Jag nämner samtliga musiker i recensionen. En märklig tillfällighet är att jag i juli 2013, bara en månad efter den här aktuella konserten, får se trummisen Damon Taylor i Ray Davies band på en stor festivalkväll i Hyde Park i London.
   Hösten 2013 släpptes bandets första album, ”The Temperance Movement”, och bara en månad efter release, 21 oktober, stod bandet återigen på East West Sushis lilla scen. Då hade jag av naturliga skäl lite för stora förväntningar och konserten saknade det där så viktiga överraskningsmomentet men var helt klart en godkänd upplevelse.


Foto: Magnus Sundell

THE TEMPERANCE MOVEMENT
East West Sushi, Örebro 3 juni 2013
Konsertlängd: 21:19-22:33 (74 min)
Min plats: Stående ca 7 m framför scenen.


DET BORDE INTE HA SVÄVAT SÅ MÅNGA förväntningar i luften denna kväll. Sånt kan släcka den minsta förhoppning. Med bara blott en ep i bagaget genomför det engelska/skotska rockbandet The Temperance Movement just nu sin första utlandsturné och är allmänt okända i den stora musikvärlden men ryktet går i hemlandet och ryktet gick inför måndagskvällens konsert i Örebro. Hajpen har kontinuerligt förstärkts efter bandets entré i Sverige för drygt en vecka sedan med uppmärksammade spelningar så gott som varje kväll sedan dess.
   Konserterna på East West har under hösten-vintern-våren ofta haft en övervägande lugn prägel med ofta akustiskt baserad musik. Men nu drog den renläriga rockmusiken, bluesrock av både engelskt och amerikanskt snitt, in med buller och bång. Högljutt, tajt och väldigt samspelt presenterade Temperance Movement på måndagskvällen en imponerande rad låtar på drygt en timme.
   Med en än så länge tämligen obskyr repertoar var det omöjligt att notera någon låtlista så istället koncentrerade jag mig på att njuta av det hundraprocentiga framförandet, den känslosvallande rytmen i musiken och sedan fullständigt älska sångaren Phil Campbell och hans tämligen klassiska rockstämma där parallellerna med Rod Stewart, Steve Marriott, Frankie Miller, Joe Cocker och Paul Rodgers är lätta att göra.
   Rötterna till trots framstod Campbell igår ändå som en frisk, ungdomlig och för all del ödmjuk fläkt i nuet. Där närvaron var på topp under hela konserten. Sanningen fanns väl bokstavligen på sångarens t-shirt: "The here and now". En t-shirt som blev allt svettigare ju längre konserten pågick.
   Temperance Movement är väl varken rockmusikens framtid eller dess värsta nostalgiska representant. Med diverse lättfunna paralleller kanske vi kan beskriva musiken men energin, attacken och närvaron i bandets musik var verkligen påtaglig och levande under hela konserten.
   Som brittiskt band är det lätt att jämföra med Stones och Faces men i bandets sound finns ju också uppenbara rötter i amerikansk southern rock. Med slidegitarren (Luke Potashnick) i centrum bredvid ytterligare en sologitarrist (Paul Sayer), det underbara samspelet mellan den energiske trummisen (Damon Wilson) och den hårt pumpande basisten (Nick Fyffe) och den ibland nästan distade volymen doftade det stundtals både Little Feat och Black Crowes om Temperance Movement.
   Men sångaren Phil Campbell hade verkligen brittiska rötter när han med en het, stark stämma attackerade låtarna och för ett ögonblick uppträdde som sångpedagogens främsta mardröm när han tydligt misshandlade sina stämband och sjöng, skrek och väste fram textraderna med ren och skär känsla.
   I all den här intensiva elektriska attacken fanns det också några små avbrott i energin. Som när Campbell tog fram den akustiska gitarren på en låt eller när hela bandet framförde första halvan av "Chinese lanterns" med fina sångstämmor utan mikrofoner. Variationer som blir viktiga inför bandets framtida utveckling. Som när de i juli agerar förband till Bruce Springsteen i London eller i höst när debutalbumet släpps.

/ Håkan

David Lindley (1944-2023)

Postad: 2023-03-04 11:27
Kategori: Minns

EN AV AMERIKAS, PÅ MÅNGA SÄTT, färgstarkaste musiker har gått ur tiden. Med alla sina gitarrer, och övriga stränginstrument (även fiol), gav DAVID LINDLEY guldkant på ett oräkneligt antal skivor från början av 70-talet. Inte minst på flera klassiska Jackson Browne från samma decennium innan han startade en solokarriär med eget band.
   David inledde sin musikerbana på 60-talet, då som medlem i gruppen Kaleidoscope som lite förvirrande ofta blandas ihop med ett engelskt band från samma tid, andra halvan av 60-talet, som också hette Kaleidoscope. Som mycket duktig musiker halkade han snart in i det amerikanska studiomusikergänget och spelade på skivor med Terry Reid, America, Graham Nash och, framförallt, Jackson Browne. Med Browne gjorde han debut på ”For everyman” (1973) och paret var ett osvikligt team under resten av 70-talet.
   Höjdpunkterna avlöste varandra på albumen ”Late for the sky”, ”The pretender”, ”Running on empty” och ”Hold out”. I den samlingen finns tre speciella musikaliska ögonblick som jag vill kalla historiska. Davids underbart fina fiolspel i ”Before the deluge”. Avslutningen på ”The load-out” där David efter ett ljuvligt slidegitarrsolo går fram till mikrofonen och sjunger ”Stay”. Och den lika fina slidegitarren i ”Of missing persons” tillägnad minnet av Lowell George.
   Just ”Stay”-framträdandet fick David Lindley att sjunga mer och i den vevan satsa på en solokarriär, väldigt ofta iklädd hawaii-skjorta och röda byxor(!). 1981 kom första soloalbumet, ”El Rayo-X” (producerad av Jackson Browne), som gjorde ”Mercury blues” till en mindre hit. Skivorna därefter, ”Win this record”, minilivealbumet ”El Rayo lives”, ”Very greasy” och ”Mr Dave”, är kära ägodelar i skivsamlingen. Ofta med reggaerytmer och många karibiska influenser skapade Lindley ett eget sound.
   Han lämnade Jackson Brownes fenomenala kompband 1980 men två återföreningar live finns i mitt minne. 1997 turnerade de tillsammans som akustisk duo och skapade magi på bara två man på scen. 2010 turnerade Browne med eget band som till och från på scen förstärktes med Lindley. Dessutom gjorde de en duospelning som en del i konserten.
   David Lindley avled igår 3 mars 2023 efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

"Glue"

Postad: 2023-03-03 14:56
Kategori: Skiv-recensioner



I'M KINGFISHER
Glue
(Fading Trails Recordings)


VISSA KONSERTER MINNS JAG MYCKET tydligare än andra. Värmlänningen Thomas Denver Jonsson, som sedan 2010 kallar sig I'm Kingfisher, uppträdde 2016 på Scandic Hotell som en del av Live at Heart. Där i den lilla mysiga och intima scenen Verandan gjorde Thomas outplånliga spår i mitt minne med sitt framförande. Jag minns inte så mycket av det rent musikaliska men jag lämnade den här rapporten om en konsertupplevelse som var riktigt annorlunda:
   I'm Kingfisher, ornitolog från Lund vilket förklarar Thomas Jonssons artistnamn, var den där annorlunda singer/songwritern som man ibland efterlyser när genren är överbefolkad med artister som låter likadant och uppför sig på ungefär samma sätt.
   Jonsson hade en märklig fingersättning på gitarren när fyra fingar intensivt for över strängarna. Han kanske ägnade lite väl mycket energi åt gitarrspelet och lät sången, där han visade sig ha en personlig röst, stå tillbaka. När han sedan förklarade att en skiva skulle komma till våren, "någon vår" tillade han, medan han skruvade på gitarren, "lite på måfå" som han sa, och när han lite ofokuserat pratade med sig själv förstod vi att vi hade upplevt något riktigt annorlunda.

   Efter 2016 tappade jag lite kontakt med I'm Kingfishers musikaliska utveckling men har förstått att han släppte två album 2018 och 2020, ”Transit” respektive ”The past has begun”, som jag lite slarvigt missade. Sedan dök det förra året upp en singellåt, ”The pain of happiness”, där han samarbetade med den genialt skicklige Martin Hederos och sångerskan Irya Gmeyner.
   Låten var specialskriven till den svenska filmen ”Comedy Queen” och musikaliskt kan den beskrivas som en naturlig aptitretare till I'm Kingfishers nya album ”Glue” som släpps just idag 3 mars. ”The pain of happiness” finns inte med på albumet men Hederos spelar aktivt på fyra låtar medan den mångistrumentale Bebe Risenfors spelar 14(!) instrument på fyra andra låtar.
   ”Glue” är producerat och inspelat under pandemiförutsättningar under 2021 och 2022. Thomas spelade in sina grunder under tre sporadiska dagar i Karlstad medan Hederos, Risenfors och övriga gästmusiker, på sång, fiol, cello och steelguitar, spelade in sina sekvenser på sitt håll. Alltså ett album som är helt tillverkat på distans men där slutprodukten är så sammanhållande och genuin.
   Jag har tidigare beskrivit Thomas röst som ljus och nästan genomskinlig, ändå tänker jag sångmässigt spontant på Nicolai Dunger (som Risenfors för övrigt har producerat) när jag hör hans sätt att personligt vingla lite mellan stavelserna. I'm Kingfisher är dock mjukare och softare i tonen och smälter samman med arrangemangen som ofta, väldigt ofta, har nästan hypnotiska krafter i den mångfacetterade klangbilden.
   Jag upptäcker inga tydliga kommersiella referenser på ”Glue” som är en skiva som kräver sin tid och omsorg för att hamna rätt i musikens ljuvliga värld. Ambitiöst och stämningsladdat på ett positivt spännande sätt
   Jag kanske borde lyssna lite mer på texterna som ackompanjerar de vackra melodierna som i min värld tar över uppmärksamheten. Men där blottar sig Thomas i ord om ofrivillig ensamhet som kan ha en euforisk effekt och inte enbart är av ondo. ”Det vackra i det trasiga”, som han själv uttrycker det.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #20: Ulf Lundell 2001

Postad: 2023-03-03 07:52
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ALBUMET ”I ETT VINTERLAND”, I MINA öron Ulf Lundells bästa album under dryga fyra decennier, var i fokus på den här konserten. Då är det kanske inte så överraskande att jag har placerat den inomhuskonserten i Idrottshuset på en framträdande 20:e-plats på min favoritlista med bästa Örebrokonserter. Att Lundell sedan, trots att han skällde ut en i publiken, var på ett annars otroligt gott humör förstärkte min positiva åsikt om konserten.
   Lundells vårturné 2001 både inleddes och avslutades med två konserter på Cirkus i Stockholm, premiär 19 februari och final 3 april. Plus ytterligare två Cirkus-konserter mitt i turnén, 12 och 13 mars. Strax innan Örebrokonserten alltså.
   Av musikerna på ”I ett vinterland” var det bara gitarristen Janne Bark som fanns med på turnén. Övriga musiker var de bekanta namnen Jerker Odelholm, bas, och Magnus Norpan Eriksson, trummor, plus Robert Qvarforth, keyboards, och Ola Gustavsson, gitarr.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 2001.

GENOMTÄNKT OCH LOGISK LUNDELL-KONSERT

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 14 mars 2001


DEN SOM TILL ÄVENTYRS TROR ATT Ulf Lundell 2001 enbart är nostalgi var inte på ett fullsatt Idrottshus i Örebro i går kväll. Fick inte uppleva en optimistisk, pratglad, verbal och en ofta brett leende Lundell. Och fick inte heller se en av hans bästa konserter i den här staden.
   En konsert som koncentrerade sig på hans repertoar från de senaste åren. Han var också spontan, kvicktänkt och på hugget. Bad en rökare att släcka cigaretten, bjöd en tjej i publiken på middag, avbröt en låt ("Regn") och skällde ut en kille med mobiltelefon och tog tillsammans med gitarristen Janne Bark en utflykt ut i publiken och upp på läktarna!
   Senaste skivan, "I ett vinterland", har givetvis påverkat repertoaren och den positiva stämningen på den pågående turnén. Konserten fick en flygande, spännande och intressant start. En rasande effektiv rockshow av totalformat bredde ut sig efter behag.
   Inledande "Ute på vägen igen", som också var förstalåt på 1993-turnén, och "Den här vägen" satte nivån och blev även programförklaringen att nu är Lundell ute på vägarna igen. Fortsättningen blev inte mindre imponerande med fyra låtar på rad från senaste skivan. Med nästan lika luftiga och snygga arrangemang som i original.
   Den explosiva konsertöppningen gick efter fyra låtar ner i tempo och volym men inte i intensitet. "Hennes rygg" har faktiskt kvalitéer att bli scenfavoriter för lång tid framöver.

MITT INNE I EN AV KONSERTENS lugnaste sekvenser kom också några mindre väl valda låtar. "Levande och varm" kom aldrig riktigt till skott liksom "Halvvägs till landet" som kom bort bland den första timmens många andra nya favoriter.
   Men när jag stod och tyckte att allt var lugnt och ok men långtifrån magiskt följde en mycket fin version av "Regn", den lugna pärlan som gav senaste skivan en så varierad styrka, som live nästan lät som en blivande klassiker.
   Som fick en extra touch med hjälp av ovannämnda incident. Sedan steg tempot efter hand och det var inte överraskande under den fantastiska "Hon gör mej galen" som både stämningen i publiken och på scen växte till sig.
   Onsdagskvällens konsert var nog första gången som jag kände Ulf Lundells liverepertoar så otroligt genomtänkt och logiskt sammansatt. Där inledningens rockiga tempo följdes av en lång sekvens lugna låtar innan en trio högkaratiga Lundell-klassiker, "Chans", "Folket bygger landet" och "Den vassa eggen", fick publiken att åter kippa efter andan.
   När stämningen för ett eller två ögonblick åter tämjdes och konserten nådde sin kanske vackraste stund på "Jag saknar dej". Sedan var det dags att koncentrera sig på den fantastiskt optimistiska och den ihärdigt positiva tonen i låtarna som skulle komma att avsluta konsertens huvudavdelning.
   Där Lundell nästan staplade den älskvärda poesin på varandra och knappt visste till sig när han i ord och handling skulle förklara hur mycket han älskar sin publik.
   De fyra låtarna på slutet var nog en av de starkaste avslutningarna jag har sett med Lundell. "Älskling", "Stort steg", "Gott att leva" och "Kär och galen" var en fantastisk final.
   Extralåtarna kändes inte lika spännande utan blev en lång förutsägbar resa och en tung eftergift till de trogna gamla fansen som aldrig tröttnar på "(Oh la la) Jag vill ha dej", "Lycklig, lycklig" och "Snart kommer änglarna att landa".
   Då behöver man inte, som undertecknad, ha en allt krympande tid till deadline hängande över sig för att uppfatta herr Lundell som lite långrandig.
   Visserligen stack han emellan med "Twist and shout" och bjöd upp ett 40-tal fans på scenen under den sista låten. Men så dags, efter 26 låtar, var det nog omöjligt för Ulf Lundell att tillfredsställa hela publiken där nästan alla saknade någon låt.

Ulf Lundells låtar:
Ute på vägen igen
Den här vägen
Vinterland
Lycklig man
Hennes rygg
Levande och varm
Skyll på stjärnorna
Halvvägs till havet
Regn
Hon gör mej galen
Chans
Folket bygger landet
Stackars Jack
Den vassa eggen
Jag saknar dej
Förlorad värld
Älskling
Stort steg
Gott att leva
Kär och galen

Extralåtar
Rött
(Oh la la) Jag vill ha dej
Lycklig, lycklig
Twist and shout

Extra extralåtar
Isabella
Snart kommer änglarna att landa

/ Håkan

Februari 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-03-02 07:51
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingAnna Ternheims konsert i söndags kan mycket väl vara årets bästa konsert när liveåret 2023 ska sammanfattas om ungefär 10 månader. Anna avslutade konserten sittande vid pianot och sjöng ”Shoreline”, en perfekt final på en perfekt konsert.

ÅRETS FEBRUARI GICK LIKA FORT, fyra jämna veckor, som de brukar när det inte är skottår. På Håkans Pop hann vi med både fasta kategorier, som ytterligare avslöjanden av fantastiska konserter jag har upplevt i Örebro och några närmare fokus på fyra tributeskivor, en konsertrecension och några minnesartiklar om två klassiskt framträdande låtskrivare.
   Listan med mina 100 största upplevelser på konsert i Örebro närmar sig snart Topp 20. Under februari avslöjade platserna 21 till 28 med artister/grupper som Lolita Pop, First Aid Kit, Deadman, Toni Holgersson, Nils Lofgren, Anna Ternheim, Ulf Lundell och Eldkvarn.
   I den till synes oändliga raden av tributeskivor som jag genom åren har lyssnat på siktade jag under februari in mig på hyllningar till Neal Casal, Velvet Underground/Nico, Townes Van Zandt och Billy Joe Shaver.
   Jag skrev också ut mitt föredrag som jag höll på Sällskapet Gamla Örebro 8 februari i en lång text. Och gjorde dessutom ett senare pressklipp om nämnda föredrag.
   Två celebra låtskrivares död, Barrett Strong och Burt Bacharach, krävde ett par minnesartiklar.
   Jag kände mig tvungen att informativt skriva om min fascination för Motown-låtskrivaren Barrett Strong i samband med hans död. Men i februari fick vi ta adjö av ett ännu större låtskrivargeni, 94-årige Burt Bacharach.
   Februari 2023 höll på att bli en konsertfri månad innan jag och hustrun skaffade biljett till Anna Ternheims konsert. En fantastisk upplevelse!
   En lång rapport från TisdagsAkademien kunde jag också publicera i februari.

I JANUARI KUNDE JAG INTE UTNÄMNA någon ”Månadens Bästa Album” men i februari fann jag en gammal favorit i bästa form. Och det finns ytterligare några nya aktuella skivor som tål en lyssning eller två.
   Först vill jag rikta ett tack till tipsaren Lars Ryen (skivbutiken The Beat Goes On i Stockholm) som varje vecka listar nya skivor med en liten kommentar. Utan Ryens tips hade jag inte hittat Memphis-bandet LUCEROS nya album ”Should've learned by now”.
   Kanske lyssnar jag alldeles för sällan på härligt intensiv USA-rock för jag blir inledningsvis imponerad av den hårda rockmusiken, pianot som klämmer sig fram mellan gitarrerna och den lätt hesa rösten som Ben Nichols äger. Fräscht och attackerande som jag soundmässigt vill placera någonstans mellan Black Crows och Bryan Adams fast lite mer personligt.
   Av en gammal tradition måste jag alltid lyssna på DI LEVAS nya skivor för att förvissa mig om att hans utveckling som artist är i dalande och nya ”The hybrids” kan inte få mig på andra tankar. Med hela maskinparken av syntetiska instrument som hjälp blir arrangemangen så montona och händelsefattiga att en lyssning och inget mer räcker. Syntpop som inte en 59-årig artist, som en gång i tiden kom fram som en udda och mycket personlig fågel, ska syssla med.
   Jag kan också lite kvickt rekommendera en lyssning på ROBERT FORSTERS ”The candle and the flame”. Australiensaren Forster sjöng och spelade gitarr en gång i The Go-Betweens.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:DET ÄR DRYGT 20-25 ÅR SEDAN som kanadensaren RON SEXSMITH tillhörde mina största favoriter, ”Whereabouts” (1999) är en guldpärla bland alla mina skivor, och på slutet av 90-talet kunde han inte misslyckas. Decennierna därefter har visserligen hans skivor figurerat på flera av mina årsbästalistor utan att nå exklusiva höjder.
   Hade vissa förhoppningar när jag började lyssna på Rons nya ”The Vivian line”. Producenten Brad Jones fanns med på ”Whereabouts”, som basist(!), och jag tycker mig höra en ambition att upprepa det vinnande receptet från den skivan med innerlig sång, avskalade arrangemang och låtinnehåll som var resultat av ett hängivet låtskrivande.
   Ron har lyckats på alla de tre viktiga punkterna och jag blir under upprepade lyssningar alltmer övertygad att nya albumet kan vara det bästa han har producerat sedan den ovannämnda skivan. Vi får både den där ledsna tonen i Rons röst, många välskrivna melodier och arrangemang som kan inkludera cello, klarinett och oboe utan att det känns det minsta påklistrat eller spekulativt. 2:12 korta ”A barn conversion” doftar både 60-tal och Ray Davies. Bara en sån sak.
   Kort sagt innehåller ”The Vivian line” alla positiva detaljer som gör skivan till Månadens Bästa.

/ Håkan

Tributes: Ewan MacColl

Postad: 2023-03-01 07:58
Kategori: Tribute-skivor

"Joy of living - A tribute to Ewan MacColl" (Cooking Vinyl, 2015)

URSÄKTA, JAG FÖRSTÅR ATT EWAN MacCOLL är värd en hyllningsskiva på 21 låtar över två cd men för mig personligen var han ursprungligen bara känd för två låtar, ”The first time ever I saw your face” och ”Dirty old town”. Och min beundran för dottern Kirsty MacColl, känd sångerska och låtskrivare, har tagit överhand i mitt musikintresse. Kalla mig gärna oinitierad och okunnig i ämnet Ewan MacColl ty de 19 övriga låtarna på den här hyllningsskivan är mig på förhand obekanta. Med de begränsade förutsättningarna i bakfickan växer mitt intryck av innehållet till något riktigt stort.
   Min ambition att plocka fram intressanta tributskivor har främst två orsaker. 1. Att hitta tämligen undanskymda unika inspelningar med kända artister. 2. Att i speciella fall lära mig mer och läsa på om hyllningsobjektet i fråga.
   Ewan MacColl kallas ofta skotsk sångare och låtskrivare men han är faktiskt född i Salsford i Lancashire, av skotska föräldrar för många år sedan, 1915. Han föddes för övrigt med namnet John Henry Miller och jag har inte riktigt förstått när och varför han började kalla sig för Ewan MacColl. Han började sin musikgärning att samla på sig folkmusiklåtar och var som en skotsk motsvarighet till amerikanen Alan Lomax som gjorde ungefär samma sak i både USA och Europa.
   Som kommunist var MacColl speciellt intresserad av politiskt kommenterande sånger och började snart skriva egna låtar i ämnet. Över 300 sånger skrev han och vid sidan av hans egna inspelningar var det en mängd olika artister som har spelat in hans låtar, bland annat The Dubliners, Elvis Presley och Johnny Cash.
   På sitt sätt att skriva låtar var väl Ewan MacColl som en europeisk variant på Woody Guthrie och Pete Seeger. Och det finns ju en parallell med just Seeger i MacColls liv. Han gifte sig nämligen 1977 med Petes halvsyster Peggy och det är deras barn, Neill, Callum och Kitty som till stora delar ligger bakom det här hyllningsalbumet.
   74 år gammal avled Ewan MacColl 1989 och albumet "Joy of living - A tribute to Ewan MacColl" är för mig en rent fantastisk introduktion till hans liv och sångproduktion för, som redan sagts, är min erfarenhet av hans låtar bristfällig. Och artisterna som bidrar här är både naturligt och ibland lite udda valda vilket ökar på spänningen och nyfikenheten i låtmaterialet.
   Det här är ett dubbelalbum med många intressanta höjdpunkter och några få mindre transportsträckor. Och allt är inspelat med både stor respekt och känslighet, ofta i lågmälda arrangemang som understryker det starka innehållet i texterna och många melodier med ett traditionellt ursprung.
   Först fascineras jag av de för mig okända namnen bland artisterna och det är ett rent nöje att söka upp deras rötter i musikvärlden. Damien Dempsey, irländsk sångare från Dublin, inleder storartat. Sjunger starkt till ett komp med framträdande fiol och whistle. Den unga engelska duon The Unthanks och Karine Polwart imponerar också.
   På skivan finns också många rötter till musikaliska familjer som engelska The Watersons och amerikanska Wainwright. Som Norma Waterson, avled för ett år sedan, som sjunger ”Moving on song” med en lite bräcklig men oerhört känslig stämma. Hennes man. Martin Carthy, sjunger också känsligt i ”I’m Champion At Keeping ‘Em Rolling” till akustiskt gitarrkomp. Jag rekommenderar också lyssning av närbesläktade dottern Eliza och Lal Watersons dotter Marry.
   Wainwright-familjen representeras av Rufus och Martha Wainwright, Loudon Wainwrights och Kate McGarrigles barn, i den mycket fina ”Sweet Thames, slow softly” där de i texten seglar förbi både Kew och Isleworth.
   De tunga hörnstenarna bland artisterna, Paul Brady, Christy Moore, Billy Bragg och Steve Earle sviker inte heller. Earle är inte så brysk i sin sång som han brukar vara på sina egna skivor, svalutar sitt bidrag helt accapella.
   Pulp-sångaren Jarvis Cocker är ett udda namn i sammanhanget men överraskar med en lågmäld ”The battle is done with”. Och Blue Nile-sångaren Paul Buchanan får det stora ansvaret att tolka ”The first time ever I saw your face” och gör det med den äran.
   Den engelske sångaren David Gray bidrar ofta på tributeskivor, har gjort det tidigare på hyllningar till Leonard Cohen och John Martyn, och avslutar den här skivan med en underbart fin och lite bräcklig version av titellåten.


Disc 1
1. Damien Dempsey – Schooldays Over
2. Martin Carthy – I’m Champion At Keeping ‘Em Rolling
3. The Unthanks – Cannily, Cannily
4. Seth Lakeman – The Shoals of Herring
5. Marry Waterson – The Exile Song
6. Jack Steadman & Jamie MacColl – The Young Birds
7. Dick Gaughan – Jamie Foyers
8. Eliza Carthy – Thirty-Foot Trailer
9. Chaim Tannenbaum – My Old Man
10. Steve Earle – Dirty Old Town
11. Jarvis Cocker – The Battle Is Done With

Disc 2
1. Paul Buchanan – The First Time Ever I Saw Your Face
2. Paul Brady – Freeborn Man
3. Norma Waterson – Moving On Song
4. Karine Polwart – The Terror Time
5. Martin Simpson – The Father’s Song
6. Christy Moore – The Companeros
7. Billy Bragg – Kilroy Was Here
8. Rufus & Martha Wainwright – Sweet Thames, Flow Softly
9. Kathryn Williams – Alone
10. David Gray – The Joy of Living

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (521)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (171)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Mars 2023 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.