Blogginlägg

Gungande Rönnblom

Efter flera inaktiva år som artist, när Anders F ägnade sig mer åt Desktop Design och Macintosh-datorer än musik, beslutade han sig inför sitt 15:e album att uppträda under gruppnamnet Bravado Bravado tillsammans med de gamla Grus I Dojjan-medlemmarna Jesper Lindberg och Håkan Ström. Våren 1989 släpptes gruppens album "Ömhetsdesperado".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1989.

BRAVADO BRAVADO
Ritz, Örebro 8 oktober 1989

Gruppen kallas Bravado Bravado och inget annat men det är givetvis lockande att sätta Anders F Rönnblom med de största bokstäverna. På affisch och annonsering har det därför hetat Rönnblom med komp och på scen på Ritz i söndagskväll var det också denne rutinerade man som ledde konserten.
   Anders F hade 14 album bakom sig i eget namn när han inför sin senaste skiva valde att "gömma sig" bakom gruppnamnet Bravado Bravado. Men låtarna och sången var hans.
   Skivan, som kom i våras, var en välkommen comeback för en artist som gjorde klassiker i början på 70-talet, men som sedan har hållit sig ganska anonym.
   Med små medel och anspråkslösa arrangemang presterade Rönnblom och hans kompanjoner, Jesper Lindberg och Håkan Ström, en av årets svängigaste plattor. Utan att höja tempot åstadkom de en skiva med lantligt och mänskligt gung med många intressanta låtar.
   På scen var Anders F Rönnblom, gitarr, Jesper Lindberg, steelguitar och många andra instrument, och Håkan Ström, bas, förstärkta med Björn Rothstein, trummor, och Fabian Månsson, akustisk gitarr, som i någon mån ska ersätta de mer namnkunniga inhopparna på skivan.
   Konserten infriade dock mina höga förväntningar då Bravado Bravado lyckades behålla den täta, rungande rytmen, som är skivans styrka, utan att överdriva volymen eller andra tomma effekter.
   Sedan fick jag ett jakande svar på min fråga om de nya låtarna är i klass med Rönnbloms 70-talsklassiker. Självklart dominerades konserten av Bravado Bravado-låtar men ju längre konserten led desto fler gamlingar hann Rönnblom köra.
   Så fick vi mot slutet en tidig God Jul-hälsning i form av den legendariska låten "Det är inte snön som faller" och på den precis som på många andra låtar var det Jesper Lindberg som behärskade ljudbilden. Han spelade steel, slide (ibland i samma låt) och vanlig elgitarr på ett helt magnifikt sätt.
   Så uppträder en bra orkester vars eventuella stordåd, eller bravad, är att de är mänskliga och vardagliga utan att någonsin bli allmängiltiga.

1. Ömhetsdesperado
2. Osårbar
3. Dimman ligger tät
4. Den relativa sanningen
5. Kärlek
6. Måsarna lämnar Gotland
7. Rock me in the moonlight
8. Svårt det är att leva, svårt det är att dö
9. Lagom hårt
10. Hula hej
11. Chimborazos vackra lava
12. Cadillac car
13. Jazz
14. Norrländska vatten
15. Jag kysste henne våldsamt
16. Annamaria

Extralåt
17. Det är inte snön som faller

/ Håkan

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...

Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...

Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...

Peter 29/04: Håller fullständigt med dej, Lundells bästa med "Ryggen fri" som höjdpunkt!...

Bengt Gustafsson 22/04: Hej Warren Zevon är mycket underskattad! Räknar in fem LP i min samling. Det...

Jan Lennell 18/04: Kul med din uppskattning av denna fantastiska artist! Appropå producenten Kjell...