Blogginlägg från 2007-06-11

Rockvandringar i London: Dingwalls/Sir George Robey/Hare & Hounds

Den nya vandringen fortsätter i gemytliga Camden i Londons norra delar. Sedan tar jag mig ut mot Londons nordvästra delar, den magnifikt långa Seven Sisters Road i Finsbury Park och Islington-området.

DINGWALLS
Ännu en gång känns det märkligt att det var så sent som 1985 som jag besökte Dingwalls, detta vattenhål i Camden för genuint traditionell rockmusik, första gången.
   Det var när jag i januari 1985 försökte följa The Men They Couldn’t Hang i fotspåren under en vecka i London. På Dingwalls-konserten spelade folkrockbandet förband till något jag inte minns eller har förträngt. Eller helt enkelt struntade i att stanna kvar för att lyssna på. För Dingwalls hade late bar och när tunnelbanan slutat gå vid midnatt var det ett mindre äventyr att ta sig hem i London-natten.
   Vid ytterligare två tillfällen har jag besökt Dingwalls men då har jag verkligen stannat hela kvällen. Ni kan säkert förstå varför när jag berättar att en kväll sjöng Bill Hurley innan Fabulous Thunderbirds gick på. Eller den helt oförglömliga kvällen i december 1986 när Pirates värmde upp publiken innan en återförening av Ducks Deluxe stegade upp på scenen.

SIR GEORGE ROBEY
På 80-talet var puben Sir George Robey, 240 Seven Sisters Road, N4, ett kvalificerat tillhåll för både punk, ska och psychobilly. Och traditionell rock. Första gången jag besökte stället såg jag Steve Marriott (samma kväll han fyllde 38 år) och har sedan sett både Clive Gregson (Any Trouble-stjärnan), Len Bright Combo (Wreckless Eric) och Eric Bell & the Sonics (originalgitarristen i Thin Lizzy med band) där.
   En traditionell pub som hade en stor och magnifik konsertlokal med högt i tak strax innanför. På 50-talet hette puben The Clarence och på 90-talet blev det rockklubb under namnet Powerhaus men är nu stängt sedan länge. Ryktet vill säga att Sir George Robey har stått modell till musikstället Harry Lauders i Nick Hornbys berömda bok High Fidelity.

HARE & HOUNDS
Islington. Upper Street, längre ned från det mer berömda Hope & Anchor, som jag berättat om tidigare. Hare & Hounds var varken mer eller mindre en traditionell musikpub i London, som det fanns i varje kvarter på 80-talet.
   Jag tog tunnelbanan till Highbury & Islington och gick nedför Upper Street, passerade Hope & Anchor, som i januari 1985 var släckt, stängt och öde, och fortsatte till Hare & Hounds av en enda anledning: Geraint Watkins, pianist och dragspelare hos bland annat Dave Edmunds.
   Hans band Balham Alligators, som spelade cajuninfluerad traditionell rockmusik, skulle spela och jag hade vid tillfället varit fullt tillfredsställd med en enda låt, den fantastiska ”You ain’t nothing but fine, fine, fine”.
   Men det var bara ett fel. För kvällen var det ingen Geraint i bandet.

/ Håkan