Blogginlägg från september, 2026

Dagens datum: 29 september 1989

Foto: Anders ErkmanPaul McCartney i Stockholm 1989.

PAUL McCARTNEY
Isstadion, Stockholm 29 september 1989   
Håkans Pop-recension

/ Håkan

2010-talet: #42. Håkan Hellström

HÅKAN HELLSTRÖM: 2 steg från Paradise (Universal/Stranded, 2010)

HÅKAN HELLSTRÖM HAR INTE BARA ett vackert(?) förnamn. Han är med all säkerhet och i helt objektiva synpunkter den viktigaste svenska artisten under de senaste 26 åren, i alla fall som liveartist. För mig personligen, som inte har upplevt Håkan på konsert på många år, har hans skivkarriär bleknat något med åren. I den kategorin prioriterar jag gärna hans album under 00-talet, med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” (2000) och ”Det är så jag säger det” (2002) som största höjdpunkter, före 2010-talets Håkan-skivor. Men jag kan lova att det kommer ändå förekomma några album med Ullevi-kungen också på min lista över 2010-talets albumfavoriter.
   Som sagt var Håkan Hellström som artist så mycket viktigare och mer intressant under 2000-talets första decennium. Inte bara på skiva utan även som konsertarist fast jag aldrig har upplevt honom i mastodontformatet på Ullevi. Mellan 2000 och 2011 hade jag nöjet att se och höra Håkan live tolv gånger i många olika sammanhang, Från skivbutiksframträdande 2000 via den definitiva konserthöjdpunkten 2002 till konserter i både Västerås, Borlänge, Stockholm och Göteborg. Därför ligger av naturliga skäl Håkans skivor från hans första decennium som artist närmare mitt hjärta.
   Sedan var ju Håkan Hellströms skivutgivning mellan 2010 och 2019 från min subjektiva synvinkel mer sporadisk och ojämn men decenniets första utgåva, ”2 steg från Paradise”, är ändå värd sin placering på listan trots sin lite ojämna karaktär.
   Albumet är inspelat i två olika studior i Stockholm och Joakim Åhlund fick nytt förtroende som producent, efter sitt framgångsrika jobb på ”För sent för edelweiss”-albumet (2008), nu tillsammans med ytterligare tre producenter, Håkan själv, den egensinnige gamle kumpanen Björn Olsson och göteborgaren Johan Forsman.
   Även musikaliskt är det spridda skurar med många musiker från både Göteborg och Stockholm. Dels kända Hellström-namn som Daniel ”Hurricane” Gilbert, Simon Ljungman, Oscar Wallblom, Lars-Erik Grimelund, Finn Björnulfsson och Stefan Sporsén men också David Nyström, piano, Nino Keller, trummor, Mattias Bärjed, gitarr, Matti Ollikainen, piano, och Robert Östlund, gitarr.
   Producenterna, främst Olsson, har också bidragit som låtskrivare tillsammans med Hellström. Som vanligt genom Hellströms hela karriär finns det ögonblick på ”2 steg från Paradise” där man kan ana lånade eller stulna sekvenser från andra låtar eller artister. Sporséns trumpet på öppningslåten ”Det här är min tid” har tydliga Burt Bacharach-influenser men jag vill inte anklaga Håkan för kopierande ty han lånar ofta med finess.
   ”Det här är min tid” tillhör skivans höjdpunkter tillsammans med ”Shelley”, den liveanpassade ”River en vacker dröm”, ”Man måste dö några gånger innan man kan leva” och ”Du är snart där” (med Gilberts fina slidegitarr som extra krydda) medan titellåten faktiskt är ganska blek.
   Det finns alltså tydliga höjdpunkter på albumet men inget slår Hellström/Olssons absoluta pärla ”Vid protesfabrikens stängsel” (en fantastisk titel!) som håller den där fantastiska balladnivån som Håkan brukar nå en gång på varje album. Skönheten i Matti Ollikainens pianoslinga går knappast att överträffa och stråkarrangemanget är så vackert att det inte finns ord att beskriva.
   Förklaringen till albumets kvalité tror jag ligger i producenterna Åhlunds och Olssons insatser. Båda har jobbat vid Håkan Hellströms sida så många gånger att det är ett kvalitetstecken att bara se deras namn på skivomslaget.

/ Håkan

Dagens datum: 26 september

1969


THE BEATLES SLÄPPER ALBUMET ”ABBEY ROAD” 26 september 1969.
Håkans Pop-recension

1987

Foto: Anders ErkmanTom Petty och Bob Dylan på samma scen på Johanneshov Isstadion i Stockholm.

BOB DYLAN, TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS
Johanneshov Isstadion, Stockholm 26 september 1987
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Dagens datum: 25 september 1993

Foto: Anders ErkmanPaul McCartney i Göteborg 1993.

PAUL McCARTNEY
Scandinavium, Göteborg 25 september 1993   
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Ett gäng utmärkta Paul Simon-tolkningar

Konsertarrangören Olle Unenge presenterade artister som tolkade Paul Simons låtar.


Avslutning med alla artister på scen: Från vänster: Andreas Toya Bjurström, Max Koldenius, Jocke Dubbelman, Nikola, Mia Dubbelman, Peter Edgren, Olle och Frida Unenge.

Fler bilder nedan.

”LEGENDARER PAUL SIMON 85”
OLLE UNENGE
NIKOLA SARCEVIC
STIKO PER LARSSON
MAX KOLDENIUS & PETER EDGREN
MIA & JOCKE DUBBELMAN
FRIDA UNENGE
Makeriet, Örebro 23 september 2026
Konsertlängd: 19:10-19:55 och 20:20-21:06 (91 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 4 m från scenen.

NÄR MILLENCOLIN-SÅNGAREN NIKOLA i början på århundradet inledde en solokarriär var det inom en helt annan musikalisk sfär. Med naturlighet och hemvävd country visade han upp nya musikaliska mer lågmälda influenser och andra soloalbumet ”Roll roll and flee” (2006) var ju visuellt, skivomslaget, bokstavligen en hommage till Paul Simon. På onsdagskvällen var Nikola en av många artister som från scenen på Makeriet sångmässigt ville hylla den snart 85-årige artisten och låtskrivaren.
   Hyllningen av Paul Simon var ännu ett uppskattat Olle Unenge-arrangemang som följde upp den lyckade konserthyllningen av Bob Dylan i våras i samma lokal. Artister från många håll kände sig nu inbjudna till en konsert att tillsammans med kompbandet Johnny Karlsson, bas, Mathias Alf, trummor, Andreas Toya Bjurström, gitarr, och Jesper Hugosson, keyboards, på sitt eget personliga sätt tolka en stor och legendarisk låtskatt.
   I sedvanlig ordning inledde arrangören Unenge konsertkvällen lågmält och akustiskt, tillsammans med dottern Frida, kvällens rad av många intressanta och kvalitativa tolkningar. Intro blev ”Leaves that are green” som dagen till ära (höstdagjämning) textmässigt var så välanpassad med textraden ”leaves that are green turn to brown”.
   Nikola följde med några mer tempoladdade låtar, ”I am a rock” (som han kopplade till dagisåldern för många decennier sedan...) och ”Me and Julio down by the schoolyard”, och det svängde hårt om både band och sångare. Han avslutade sitt set med ”Duncan” som en duett med dalmasen Stiko Per. En av kvällens många höjdpunkter.
   Även Stiko Pers framförande innehöll tempo och energi och med ”You can call me Al” i sin hand blev det kvällens största publikfavorit med mycket handklapp. Även ”50 ways to leave your lover” blev en framträdande höjdpunkt inte minst tack vare bandets insatser när de gjorde allt för att axla originalets svängiga och tajta arrangemang.
   Andra avdelningen inleddes med två professionella och riktigt duktiga Simon & Garfunkel-tolkare, Max Koldenius och Peter Edgren, som med både personlighet och skicklighet gav Paul Simons låtar ett eget uttryck långt från coverträskets kopierande. Gjorde ”25th street bridge song” till en fin duett och lyckades också fånga vemodet i den oerhört vackra ”Old friends”, en låt som Paul Simon skrev om ålderdom när han var 27 år(!).
   Paret Mia och Jocke Dubbelman grävde lite i Paul Simons korta förhållande med skådespelaren Carrie Fisher, gjorde en version av den mindre kända låten ”Hearts and bones” för att avsluta sitt framträdande med kvällens kanske mest kända inslag, ”Mrs Robinson”, till stort publikjubel.
   På väg mot kvällens final tog den elektriska versionen av ”The sounds of silence” ett stort steg innan alla artisterna samlades på scen och ganska naturligt bjöd på allsång i ”The boxer” med sitt rungande ”lie-la-lie...” i refrängen.
   Det talades allmänt från scen om många orepeterade stunder inför konserten men artister och kompband höll ihop allt med både spontanitet och skicklighet, orepeterad charm ska aldrig underskattas. Stiko Per presenterade slutlåten ”Still crazy after all these years” som just det men lyckades ändå avsluta konserten på topp.
   (Före, i pausen och efter konserten, bjöds det på fantastisk musik från Tobbe Barths dj-anläggning där han vid ett tillfälle på rad bjöd på både Tom Pettys ”The last dj”, Rod Stewarts ”Maggie May” och Bob Dylans ”Stuck inside of mobile with the Memphis blues again” och stack vid ett annat tillfälle emellan med The Flamin' Groovies ”Shake some action”. Tack för det!)


Leaves that are green (Olle/Frida)
Wednesday morning, 3A.M. (Olle)
I am a rock (Nikola)
At the zoo (Nikola)
Me and Julio down by the schoolyard (Nikola)
Duncan (Nikola/Stiko Per)
You can call me Al (Stiko Per)
50 ways to leave your lover

Paus

El Condor Pasa (Max & Peter)
April come she will (Max & Peter)
5th Street bridge song (Max & Peter)
Old friends (Max & Peter)
Hearts and bones (Mia & Jocke)
Mrs Robinson (Mia & Jocke)
The sounds of silence (Max & Peter/Frida)
The Boxer (Mia & Jocke/Alla)

Extralåt
Still crazy after all these years (Stiko Per)


Frida och Olle Unenge.


Gitarristen Andreas Toya Bjurström, trummisen Mathias Alf och Nikola.


Trummisen Mathias Alf, (Paul Simon), Stiko Per Larsson och basisten Johnny Karlsson.


Max och Peter.

/ Håkan

2010-talet: #43. Anna Ternheim

ANNA TERNHEIM: All the way to Rio (Universal/Capitol, 2017)

ANNA TERNYHEIM HADE SITT STORA kreativa genombrott på 00-talet men givetvis höll hennes skivor en god kvalitetsnivå långt in på 2010-talet, fast lite ojämnare enligt mitt sätt att se det. Jag kan redan nu avslöja att på den övre halvan av Topp 10 på 2010-talets rangordnade lista återfinns ett Anna Ternheim-album som jag nog värdesätter som hennes allra starkaste av dem alla. Men innan vi når den exklusiva nivån finns det anledning att koncentrera sig på Annas näst sist utgivna album på 2010-talet, ett decennium med faktiskt flera märkligt medelmåttiga Ternheim-album.
   Anna har haft en förmåga att för varje skiva byta producent eller sound för att sedan ofta komma tillbaka till Andreas Dahlbäck i en eller annan konstellation. Precis så är det på ”All the way to Rio” där Andreas delar producentjobbet med kvartetten Andreas Söderström, Johan Berthling, Per Eklund och Tomas Hallonsten. Samtliga killar är också musiker med ofta jazzig bakgrund, gitarrist, basist, trummis respektive organist, och även om det inte märks tydligt på albumsoundet så inbillar jag mig att låtskrivande, arrangemang och produktion har arbetats fram demokratiskt i grupp under sessionerna i Atlantis-studion.
   Enligt mitt sätt att genom åren se och lyssna på resultatet har det inte varit ett så spännande arbetssätt och ofta har det snarare blivit lite opersonligt när man ska bedöma helheten. Nu faller inte ”All the way to Rio” under den kategorin men möjligtvis lider albumet lite brist på starkt och profilerat låtmaterial som i några fall har jobbats fram kollektivt i grupp, kanske mer stämning och melankoli än strikta och starka melodier, men är klart bättre än Annas föregående album ”For the young” (2016) som i mina öron var ganska svagt och stundtals inte ens medelmåttigt.
   ”All the way to Rio” inleds dock i samma lite tveksamma genre men tar sig otroligt starkt och avslutningen är närmast femstjärnigt. Som i nyinspelningen av ”Keep me in the dark” som också fanns med i en ganska oprofilerad treminutersversion på ”For the young” men här växer till det dubbla där Hallonsten inte bara spelar orgel utan också synthesizer och trumpet(!). Och allt ramas in, intro och outro, snyggt av Annas lågmälda pianospel.
   ”Keep me in the dark” följs av ”Dreams of blue” där Hallonsten, som har skrivit låten tillsammans med Anna, ännu en gång briljerar med en stämningsfull och psalmliknande orgel och låten avslutas med ett effektivt klarinettsolo (Joel Wästberg) som utvecklas till en fantastisk final på hela albumet.
   Även ”Battered soul”, tredje låten från slutet, bör i sammanhanget nämnas som höjdpunkt. Den framträdande akustiska gitarren (Gustav Lindelöw), som förekommer väldigt sällan på skivan i övrigt, smälter här in fantastiskt bra i de syntetiska arrangemangen.

/ Håkan

TisdagsAkademien (32)

Foto: Niklas KarlssonTisdagsAkademien 2026, Janne Rindar, Jag Håkan Pettersson och Olle Unenge har sedan våren 2023 träffats på Makeriet/Skjulet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

PÅ TISDAGSAKADEMIENS SJUNDE ÅR fortsätter våra möten vecka efter vecka, fast ibland kan sjukdom eller resor sätta hinder i vägen. Men annars träffas trion troget för att diskutera musik inom väldigt många olika genrer och vi har sedan drygt tre år tillbaka haft våra möten huvudsakligen i biblioteket på Makeriet i centrala Örebro. På sommaren brukar vi förlägga våra möten utomhus, ofta på Stadsträdgården eller Skjulet (se bild), beroende på väder och vind.
   Sedan förra Akademi-rapporten (i juni) har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer från SvtPlay, både aktuella och historiska, och något enstaka YouTube-program med, i tur och ordning, Bob Dylan, Emmylou Harris, Eagles, Steve Earle, Bob Dylan igen, Elvis Costello/Burt Bacharach, Nina Simone, Marianne Faithfull, Culture Club och dokumentären om Dragspelsgraven i Älvdalen.




22 juni 2026 (Måndag!)
Why Did Dylan’s Revelations in Greenwich Village Change Everything? (YouTube 39:29)
1961, änländer Bob Dylan till Greenwich Village som en okänd människa med gitarr på jakt efter folkmusik. Och hittar Woody Guthries låtar och skrivmaskinen finns alltid närvarande. Vi får se stillbilder från den tiden medan en monoton tjejröst läser historien.
   Fred Neil finns där och Moondog spelar på gatan. Richie Havens. Dave Van Ronk kallas ”King of the street”. Izzy Young naturligtvis och Bob lyssnade på gamla skivor.
   Han letade Woody Guthrie-låtar. Kanske är det låtmaterial som senare dök up på Wilco/Billy Bragg-skivan på 90-talet.
   Mark Spoelstra, Alan Lomax och Mike Seeger. Det tog en livstid för Bob att lära sig de gamla låtarna så han skrev egna låtar istället.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Murder most foul” med Richard Dinter som gäst.




Tisdag 30 juni 2026
EMMYLOU HARRIS: Building the Wrecking Ball (1996, PBS Documentary/YouTube, 50:10)
Emmylou presenterar Daniel Lanois, producenten. Inspelning i Lanois fina hus med massor av innehåll i New Orleans.
   Titellåten ”Wrecking ball” (Neil Young). Presentation av musiker. En hund vandrade runt i huset.
   Daniel: ”Trött på min egen musik.”
   Stort experiment. ”Where will I be” (Lanois). Underbart ljus. Jämför med U2.
   Åker runt på rullskridskor i köket. Motorhead-t-shirt. Massor av instrument i huset.
   ”Goodbye” (Earle)/”All my tears” (Julie Miller). Kate McGarrigle, piano ”Blackhawk” (Lanois), ”Sweet old world” (Lucinda Williams) Neil Young spelar munspel och körar.
   ”Deeper well” låter som en gammal folkmedlodi. Mörka filmbilder.
   Bob Lanois, regissör.

DYLAN: Janne valde: Behind The Scenes: Bob Dylan - The 30th Anniversary Concert Celebration




8 juli 2026 (Onsdag!)
EAGLES: Desperado documentary (BBC 1978, 1:04)
Tillbaka till Los Angeles på 70-talet. 1973 släppte Eagles sitt andra album. Albumet producerades av Glyn Johns och spelades in i Island Studios in London, England. Sångerna på skivan baseras på Vilda Västern-temat.
   Programtiteln ”Desperado” syftar på Eagles andra album men bilden som illustrerar dokumentären är hämtad från Joe Walsh-epoken några år senare.
   Intro: Fåglar sjunger. Banjo, Bernie Leadon ”Earlybird”. Det talas om Troubadour i LA. Cocaine och country cowboys. Crossover country folk/rock.
   Skivbolaget Asylum startade. Körstämmor. Fick skivkontrakt utan demo. ”Take it easy” (Browne/Frey). ”Eagles” 1972. Sjungande trummis Don Henley.
   Joshua Tree på omslaget till första albumet. ”Desperado” bluegrass/country. Intressant gitarrlektion

DYLAN: Olle valde att fördjupa sig i Dylans problem med gitarrister just nu.




Tisdag 14 juli 2026
STEVE EARLE: Just an American boy (2003, 1:34)
Regi: Amos Poe.
   Samma år kom albumet med samma namn. Intro: Elektrisk rock med bandet på scen konsert. Publikjubel och starten på en konsert.
   Klipp över till bluegressfestival i San Francuisco. Del McCoury Band. Steve Earle beskriver sig själv som aktivist.
   Nora Guthrie pratar om Steves låt ”Christmas in Washington” där han sjunger ”Come back Woody Guthrie”. Steve nämner Joan Baez i långt mellansnack. Nämner Abby Hoffman och Governör Ryan. ”We need heroes”, entonig gitarr och allsång.
   John Walker Lindh, dödsdömd. Steve blir kallad tali-rat. Justin Earle, son,,och Eric Ambel, gitarr.. Will Rigby, trummor, och Kelly Looney, bas.
   ”I remember you”, duett med Garrison Starr.
   I bokhandeln: In cold blood som fick Steve engagerad i protesten mot dödsstraff.
   ”Over yonder (Jonathan's song)”
   Teater som Steve hade skrivit som författare. Uppträdde på fängelse inför engagerade fångar. To hell and back. Historien om Steve i fängelse.
   Bluegrass. ”Bill Monroe was a hipster”.
   Beatles, Jimi Hendrix, Tim Buckley, Tim Hardin betydde mycket.
   ”Copperhead road”, konsert med långt långt mandolinintro. ”Jerusalem” och ”Ashes to ahses” igen. ”War is over”-affisch på trummorna.
   Avslutar konserten med ”What's so funny bout peace love and understanding.
   ”No war on Iraq”. ”Jerusalem” när sluttexterna rullar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Blowin in the wind” med Torsten Loxbo som gäst.




Måndag 20 juli 2026
BOB DYLAN: Hard rain Fort Collins 1976 (1976, YouTube 55:17)
Hughes Stadium, Fort Collins, Colorado
Rolling Thunder Revue 30 okt 1975-25 maj 1976
   Långhårug Roger McGuinn. Rörigt på scen. ”Railroad boy” (trad). Alpha Band
   ”Shelter from the storm”. Dylan på slide, härlig rytm. Alla bar huvudbonader
   Imponerande gäng runt Dylan: Gary Burke, trummor, T Bone Burnett, gitarr, David Mansfield, fiol, Scarlet Rivera, fiol, Steve Soles, gitarr, Rob Stoner, bas, och Howie Wyeth, trummor.
   Övriga: Bob Neuwirth, Kinky Friedmann, Allen Ginsberg, Mick Ronson
   Stage director: Jacques Levy

00:00 Test card
02:00 A Hard Rains A-Gonna Fall
10:12 Blowin In The Wind (with Baez)
13:47 Railroad Boy (with Baez)
16:51 Deportees (with Baez)
20:45 I Pity The Poor Immigrant (with Baez)
25:16 Shelter From The Storm
30:44 Maggie's Farm
35:47 One Too Many Mornings
39:30 Mozambique
43:26 Idiot Wind
53:00 Knockin On Heavens Door

DYLAN: Janne valde...
6 Songs You Didn't Know Bob Dylan Wrote for Other Musicians




28 juli 2026
ELVIS COSTELLO & BURT BACHARACH - Because It's A Lonely World (1998, YouTube, 50:54)
En dokumentär om albumet ”Painted from memory” Burt och Elvis möttes för nio år sedan (1989).
   EC: Jag är född 1954 och blev Beatles-fantast och Burt Bacharachs låtar gjorde stort intryck. ”Anyone who had a heart” med stor orkester och kör och Burt med konstiga fingrar spelade piano. Mycket känsla i Elvis sätt att sjunga.
   Skrev en låt på distans (tel+fax) ”God give me strength” till en film. Framgångsrikt samarbete som fick en fortsättning med albumet ”Painted from a memory”.
   Elvis krävande crooner. Trumpet! Som gav det typiska Bascharach-soundet.
   Träffades fem-sex gångwr för att skriva låtar
   ”Toledo”. ”In the darkest place”, väldigt emotionell.
   EC: Burt skriver så intensiva sånger
   BB: Ingen skriver texter som EC.
   ”I still have that other girl” Vi skriver mycket av musiken tillsammans ”Tears at the birthday party”. Pretentiöst!
   Låtarna är som klassiska stycken. ”This house is empty now (gitarr-solo!). ”Painted from memory”, då dirigerar BB.

DYLAN: Olle läser ett stycke ur boken ”Att lyssna på Bob Dylan”.




4 augusti 2026
NINA SIMONE: Musiken och medborgarrättsrörelsen (SvtPlay/2024/52 min)
Dokumentär om Nina Simone, sångare, pianist och kompositör. Hon var också aktivist med ett livslångt engagemang i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och var villig att riskera sin egen karriär i kampen mot orättvisa och diskriminering. Den kampen blir extra uppenbar vid den konsert hon spelade in för nederländsk tv år 1965.
   Här - i europeisk tv - kunde hon uttrycka sig friare. Medverkande: Angélique Kidjo, Lizz Wright, Gabriela Montero, Victoria Randem med flera.
   Berättare: Lena Pettersson
   Original: ”The wrath of Nina Simone”.
   Naturlig förmåga att vara ärlig”. Opolerad, äkta. Frihetskampen var ett ständigt tema.
   Lizz Wright talar.
   1965. Nederländsk konsert i svartvitt. Protestmarsch. ”Mississippi goddam” va fan...
   Musiken är ditt vapen. Sjunger om egna erfarenheter. ”Brown baby”, om dottern Lisa 3 år.
   Född 1933, ”Love me or leave me”. MLK ”I have a dream”
   ”Go limp” (låt er gripas”. Kabaré. Underhållning. Politik. Afrikanskt ursprung. Började med afrofrisyr. ”Four women” med basen i centrum. Det fanns mycket ilska i Nina. ”The ballad of Hollis Brown” (Dylan). 1964, Från ”The times they are a-changing”.
   ”Tomorrow is my turn” (Charles Aznavour).
   Jag hör smärtan.. Gudomlig energi.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”I dreamed I saw St Augustine” med Hynek Pallas som gäst.




12 augusti 2026 (onsdag!)
MARIANNE FAITHFULL: Broken English (SvtPlay, 1:39, 2025)
Rock- och stilikonen Marianne Faithfull har levt ett helt liv i rampljuset. I denna dokumentär skriver Faithfull, tillsammans med Tilda Swinton och George MacKay, på nytt historien om sitt liv som artist och kvinna i offentligheten. Vid sin sida har hon vänner och kollegor som Nick Cave, Warren Ellis och Courtney Love.
   Filmen är inspelad kort före hennes bortgång 2025 och river upp den mediala berättelsen om Faithfull som bara "Mick Jaggers tjej", och återskapar minnen av en storslagen och långlivad karriär där den oförglömligt raspiga rösten burit henne från folkmusik till New wave-rock, och genom livets många svårigheter. Engelsk dokumentär från 2025.
   Föddes i Reading, såg ut som en skolflicka. Fick för mycket för fort,
   Dokumentären visade en sjuk Marianne med syrgas i näsan. Såg sjuk och svullen ut,
   Mycket pop och folkmusik i början,
   Ambitiös dokumentär, Regisserad och konstnärlig.
   ”As tears go by”, med Joan Baez och Marianne från Dylan-filmen ”Don't look back”.
   Dottern spelade på gamla gitarren. Spelar in med fiol. John Dunbar som hon gifte sig med. Då och nu. Beatgenerationen, Poesi. Rock'n'roll circus med Stones. Talade för mycket. Mick Jagger. LSD.
   ”Sister Morphine”. Hyllning till döden.
   Inga namn på medverkande i dokumentären.
   Gripande intervju. Efter sjukhusvistelse.
   Marianne hade en rädsla för att vara osynlig. Hennes karriär var tyst innan new wave bröt ut. Då kom ”Broken English”-albumet. Hon var trött på dumma intervjuer.
   Producenten Barry Reynolds intervjuades..
   ”Jag älskar vrede och högmod”.
   Hal Willner var viktig. Han drabbades av covid.
   Nick Cave + Marianne framförde ”Misunderstanding.

DYLAN: Janne valde att läsa kapitlet om ”Planet waves” i boken Bob Dylan (En guide till hans skivor)




25 augusti 2014
BOY GEORGE & CULTURE CLUB (K Special/SvtPlay, 1:31, 2025)
Gotharen som råkade hamna i ett popband - så beskriver Boy George sig själv när Culture Club samlas för nya intervjuer och blickar tillbaka på sin framgångssaga. Med hattar, smink och hits som ”Do You Really Want to Hurt Me” och ”Karma Chameleon” blev de ett av 80-talets mest färgstarka band och en kraft som utmanade dåtidens normer.
   Efter att Boy George lämnat Bow Wow Wow, kritiserad för att dra för mycket uppmärksamhet till sig, bildade han Culture Club som snabbt skulle bli något helt eget. Med hans androgyna uttryck utmanade bandet både sexualitets- och könsnormer, men bakom nostalgins värme ryms också relationsproblem, missbruk och de sprickor som följde i framgångens spår. Amerikansk dokumentär från 2025.
   Alison Ellwood gjorde dokumentären.
   Boy G: Pratar ogärna om det förflutna men sedan pratar han hela tiden.
   Hårt målad och blå hatt. Livet kom att bli en marknadsföring av mig. Helt galen. Blev kär i trummisen Jon Moss. Musikaliskt påminde det om Wham.
   Allt från Clash till Gladys Knight.
   Nya intervjuer med Jon Moss, Mikey Craig, bas, och Roy Hay (från Southend), gitarr/keyboards,
   Från punk till reggae. Studio på en pråm i Camden. Blev häcklade innan skivbolaget Virgin började fatta. Steve Levine, producent. ”Kungarna i Fitzrovia”.
   ”Do you really want to hurt me”. Splittringen: Jag kanske är en tjej?
   ”Colour by numbers” uppföljaren med sångerskan Helen Terry. Perfekt mix
   ”Karma Chameleon”. Nummer ett i England. Ett gitarriff. Hit!
   80 turnerade de i Australien. Samma kaos och hysteri som Beatles och Abba. Stora i USA också. Beskrevs som ”gender blending”. ”Drag är bara ett ord”.
   Alla i bandet var utbrända och tog en paus. Bandet Imploderade.
   Band Aid, då var det kris i CC. Medverkade på ”Do they really know it's Christmas”-skivan men inte live.
   Boy George. Droger på Jamaica. Med nya vännen Marilyn. Gick från gräs till heroin. Kaos. Insane. Tyckte att han blev utnyttjad. Sorglig tid. Drogskam. Ett jagat djur. Åkte dit för drog innehav. Rehab. Svår tid.
   2018 lämnade Jon Moss bandet.

DYLAN: Olle valde....
”Nashville Skyline innebar ett genombrott för Countrymusiken hos Bob.




17 september 2026
DRAGSPELSGRAVEN i Älvdalen (SvtPlay, K Special, 2026, 58 min)
Ett envist rykte säger att tusentals dragspel ligger nergrävda under en parkeringsplats i Älvdalen. Är det verkligen sant? Och om så är fallet, varför hamnade de där? Och kan de grävas upp? Följ med på en halsbrytande roadmovie med Bo Sjökvist och Rasmus Persson, som blir besatta av att en gång för alla ta reda på sanningen. Det är berättelsen om den svenska dragspelskulturens uppgång och fall. Ett folkkärt instrument, en gång trendigt men som över en natt blev daterat.
   Sanslös dokumentär där de undersöker om dragspelsgraven är sann eller en skröna.
   Allt börjar på en dragspelsfestival (stämma) i Ransäter där historien florerar.
   Ett mysterium. Ett gäng Hagström-dragspel. 2000 dragspel i en massgrav i Älvdalen.
   Någon påstår att det är en Konsumbutik över graven.
   Vandringssägen eller ett dragspelsmysterium?
   Dragspelsmecka i Älvdalen där Hagström började tillverka dragspel på 30-talet. Och när dragspel blev omodernt på 50-talet började de tillverka legendariska gitarrer.
   Något som nu visas på Porfyr- och dragspelsmuseet i Älvdalen.
   Myten/ryktet: Att det på gränsen mellan 60- och 70-talert grävdes ner 10 000 dragspel.
   Gick med en metalldetektor på P-platsen i Älvdalen.
   David Nessle, författare, berättar historien.
   Lars-Göran Zander köpte Hagström-fabriken på 80-talet och menar att det eldades upp en massa dragspel 1984.
   Karl Erik Hagström Jr berättar att det var östtyska icke fungerande dragspel.
   Förr var det dragspelstävlingar i Sverige, ofta med Calle Jularbo som vinnare.
   Nu ska sanningen fram! Med Bälggraven.
   Tage Nyberg, anställd på fabriken, är med och förstärker historien
   Fem hål borrades och Zander-hålet grävs upp.
   Januari 1970 tillverkades sista dragspelet.
Myten är inte en myt längre. Delar av ett dragspel hittas men det är ingen som berättar hur många dragspel som hittas.

DYLAN: Jag valde ”Blood on the tracks” från boken ”Bob Dylan”

/ Håkan

Dagens datum: 19 september 1971

JAMES GANG/GRIN: Cole Field House (University of Maryland i College Park)

JAMES GANG, MED JOE WALSH som sångare och gitarrist (fast bara två månader till i bandet), hade existerat sedan april 1969 och släppt tre album innan den här konserten. I mars 1972 bildade Walsh ett nytt eget band, Barnstorm.
   Trion Grin bildades 1968 och var Nils Lofgrens första kända band. Under tiden i Grin blev han ännu mer känd som musiker på Neil Youngs album ”After the gold rush” (1970) och var samtidigt ”hemlig” medlem i Crazy Horse och medverkade på det bandets debut, ”Crazy Horse” (1970).
   Trion Grin hade under 1970 utökats med Nils bror Tom Lofgren på gitarr och keyboards men han finns inte med på gruppens debut, ”Grin” (1971), som var aktuell när den här konserten arrangerades.

/ Håkan

Dagens datum: 18 september 1971

Gitarristen Ronnie Wood framför Faces på en konsert 1971.

1971 VAR ROCKGRUPPEN FACES, INKLUSIVE ROD STEWART, mest intensiva år. Gruppen släppte två album, ”Long player” och "A Nod Is As Good As a Wink... to a Blind Horse", det året och Stewart hann med ett album däremellan, fantastiska ”Every picture tells a story”.
   När Faces ställde sig på utomhusscenen på The Oval, cricketstadion i södra London, 18 september 1971 blev repertoaren en blandning av Stewart- och Faces-inspelade låtar. Plus en cover, Everly Brothers-låten ”When will I be loved”, som aldrig har figurerat på skiva med varken gruppen eller Rod.
   Den elva låtar korta konserten gick under rubriken ”Goodbye Summer 1971” och var inte någon del i en större turné och får nog så här 55 år senare betraktas som en kort parentes i Faces långa konserthistoria. Däremot bjöds det på låtar från Faces då samtliga album, med ”Around the plynth” som ett udda inslag, och bidrag från Rod Stewarts två senaste album.

Setlist:
Three Button Hand Me Down
When Will I Be Loved
Maybe I'm Amazed
Stay With Me
It's All Over Now
Country Comfort
Around the Plynth
Maggie May
(I Know) I'm Losing You
Had Me a Real Good Time
Every Picture Tells a Story

/ Håkan

Dagens datum: 17 september 1979

SOMMAREN 1978 SLÄPPTES DIRE STRAITS debutalbum ”Dire Straits”. Med sitt starkt amerikanskt influerade sound slog skivan ned som en bomb, inte minst i USA där singeln ”Sultans of swing” nådde en överraskande 4:e-plats på Hot 100.
   Uppmärksamheten kring Mark Knopfler & Co gjorde att även Bob Dylan blev intresserad och våren 1979 bjöd han in Knopfler och trummisen Pick Withers att spela på hans album ”Slow train coming”. Och hösten 1979, när även bandets andra album ”Communique” hade släppts, turnerade Dire Straits i USA.
   Det var vid den här tiden en trend att engelska grupper uppmärksammades större i USA än i hemlandet. Vid ungefär samma tidpunkt slog The Police igenom i USA på samma sätt.
   Ytterligare ett engelsk namn, Ian Gomm, fick agera uppvärmare på Dire Straits-turnén.
   Gomm var sångare och låtskrivare i det numera legendariska pubrockbandet Brinsley Schwarz tillsammans med bland annat Nick Lowe. När det bandet splittrades i mars 1975 flyttade han med familjen till Wales och koncentrerade sig på jobbet i inspelningsstudion Foel Recording Studio och lät den egna karriären vänta.
   1978 fick han dock eget skivkontrakt på det engelska skivbolaget Albion Records och släppte det första soloalbumet ”Summer holiday”. Men i USA fick Ian kontrakt med Stiff/Epic som släppte samma album med den lite komiska titeln ”Gomm with the wind” som var aktuell just när han turnerade med Dire Straits.
   17 september 1979 nådde Dire Straits/Ian Gomm-turnén Norfolk Scope Arena i Norfolk, Virginia.

/ Håkan

Augusti 2026 på Håkans Pop

Anton Corbijn-fotoutställning på Sliperiet i Borgvik i Värmland: Keith Richards och Johnny Cash strax bakom.

SAMMANFATTNINGEN AV INNEHÅLLET på Håkans Pop under augusti blev starkt försenad den här gången. Det fanns många orsaker till den förseningen. Bland annat London-tripp runt månadsskiftet, inklusive bröllop, Live at Heart-festivalen i Örebro under samma tid och sedan en akut sjukdomsbild som försenade allt.
   I augusti inleddes säsongens nya tema, den 50 album långa raden med favoritalbum från 2010-decenniet. En lista som publiceras inte bara på måndagar utan kan dyka upp vilken veckodag som helst på Håkans Pop. I augusti avslöjades placeringarna #46-#50 med artisterna/grupperna Dalaplan, Hurula, Love Antell och Eric Palmqwist.
   Intressanta datum i musikhistorien fick också plats på Håkans Pop, bland annat 2 augusti 1985, 18 augusti 1969 och 25 augusti 1961.
   Håkans Pop gjorde också en konstutflykt till Värmland, där fotografen Anton Corbijn ställde ut, och fick sedan uppleva traditionella folkmusiklåtar till middagen på den nya restaurangen Mynta på öster i Örebro.

AUGUSTI BLEV EN OVÄNTAT TUNN MÅNAD vad gäller nya skivreleaser. Och jag kunde heller inte utse något album till Månadens Bästa i den lilla skaran av nya skivor som jag har lyssnat på.
   Liverpool-killen IAN McNABB var en stor favorit på 90-talet när han efter Icicle Works-epoken inledde en solokarriär. Med rekommenderade album som ”Truth and beauty” (1993) och ”Merseybeast” (1995) och det uppmärksammade samarbetet med Crazy Horse, ”Head like a rock” (1995). Sedan tappade jag kontakt med honom och nu dyker han plötsligt upp med albumet ”65” vars titel förmodligen syftar på hans ålder men han låter yngre och piggare än så.
   Han spelar både välklingande gitarr och keyboards och hans låtrepertoar är en fin blandning av ganska lågmäld personlig rockmusik med höjdpunkter som inledande ”What are you waiting for”, ”Pirate” och en fin cover av R.E.M.;s ”So. Central rain”. Och hyllningen till LP-skivan, med låten ”LP Record album”, är fin i sammanhanget.
   DANIEL LANOIS är nog mest känd som producent, till U2, Emmylou Harris och Bob Dylan bland annat, men har varit extremt ojämn som artist. Solodebuten ”Acadie” (1989) är ett mindre mästerverk men sedan har det varit spretigt och nya ”Belladonna nocturne” är inget jag rekommenderar. Det är som jazz och ambientexperiment spelat baklänges och det är egentligen bara en enda låt, ”Advent” där Emmylou gästar, som går att lyssna på.
   Efter Mark Olsons utträde 1996 från THE JAYHAWKS har gruppen, med Gary Louris som ledare, bara tillfälligtvis imponerat och nya albumet ”Sanctuary Park” förändrar inte den helhetsbilden. Helt okej Louris-låtar, många snygga röster i stämmor men låtmässigt inte något som står ut över det medelmåttiga.
   Amerikanska gruppen SON VOLT har sina alt.country-rötter i samma sfär som Jayhawks och på bandets nya album ”Sound siugnal serenades” har Jay Farrar ungefär lika svårt som Louris att få till det låtmässiga. Men hans röst gör mig positiv ty den påminner nämligen om Warren Zevon och det gör mig uppriktigt glad.
   Det är många år sedan PAUL CARRACK var en imponerande personlig röst och duktig musiker som medlem i bland annat Squeeze och Nick Lowes band på 80-talet och presenterade också det egna mästerverket ”Suburban voodoo” (1982). Paul har under senare år märkbart reducerat sin personliga roll i musikvärlden och är på ”The country side of Paul Carrack, vol. 2” (ettan kom för ett år sedan) närmast en allmängiltig coversångare.
   Paul är musikaliskt långt från sin födelseort Sheffield i England när han uteslutande sjunger amerikanska countrylåtar i smetiga arrangemang inte långt från originalen. Det kunde ha varit ett spännande grepp i valet av udda countrylåtar och visst finns här några låtar jag inte kände till tidigare, ”When God dips his love in my heart” och ”I'm just an old chunk of coal”, men när han sänker sig till söderspelat allmängods som ”Let it be me” och ”Always on my mind” stänger jag av direkt.
   Kurt Wagners sträva röst i LAMBCHOP på albumet ”Punching the clown” gör det ganska svårt att ta musik och röst till sitt hjärta. Och den påträngande blandningen av country, soul, jazz och avantgarde gör inte lyssnandet lättare.

/ Håkan

2010-talet: #44. Richard Lindgren

RICHARD LINDGREN: Death & love (Rootsy, 2019)

MINA SVENSKA FAVORITKILLAR AVLÖSER VARANDRA på min lista med 2010-talets albumfavoriter. Förra veckan skrev jag om Göteborgs-fostrade Joel Alme och nu är det dags att uppmärksamma Skånes Richard Lindgren. Två riktigt personliga artister som inte har så mycket gemensamt men kommer med all säkerhet figurera framöver vid upprepade tillfällen på min rangordnade lista.
   Richard Lindgren ”slog igenom” 2008 med dubbelalbumet ”A man you can hate” och levererade sedan många starka och personliga album under 2010-talet, välskrivna och välproducerade skivor av vilka ”Death & love” var decenniets sista där han dessutom avslutade sitt samarbete med sitt formstarka liveband som han precis hade namngivit till The Remarkables.
   Ett album som lite ovanligt släpptes på våren 2019 och tillhör kanske inte något av Richards innehållsmässigt mest helgjutna album på 2010-talet men där finns givetvis ett och annat guldkorn. Lite ojämn i strukturen och kanske har tillverkningsprocessen, Richard har för första gången skrivit många låtar tillsammans med bandmedlemmarna, påverkat helheten.
   ”Death and love” är på många sätt ett litet avsteg från Richards gamla rutiner. Han har alltså för första gången samarbetat med sina musiker vid själva låtskrivandet och jag har lite svårt att höra den raka musikaliska linjen på skivan. Här är det variation och överraskande kast som regerar.
   De inledande modernt eleganta rocklåtarna blir avlösta av typiskt singer/songwriter-material. Sedan blir albumet en mix av både bluesvarianter, gammal ragtime och tydligt 30-talsinspirerat material. Den röda tråden är varken röd eller speciellt rak men Lindgren bjuder ändå på en spännande och helt klart varierad resa som mer eller mindre är inspelad live i studion.
   Tillsammans med keyboardmonstret Magnus Nörrenberg har Richard, med sitt alter ego Charley Goodride, producerat en klart spännande vårbukett musik med ett innehåll som både underhåller och engagerar. I Richards band finns det resurser att bjuda på både stordåd och mindre mästerverk.
   Ett band, där flera personer spelat med Richard i åratal, som den här gången alltså har förärats ett gruppnamn, The Remarkables, som är en i sammanhanget perfekt anpassad beskrivning av ett gäng musiker som är just – anmärkningsvärt personliga. En konstellation som här känns mer sammansvetsad och helgjuten än någonsin tidigare.
   Skivan inleds med titellåten som får mig att tänka på Kurt Weill/Bertolt Brecht-formatet, kabarémusik i rocktakt. Melodin smyger fram lite teatralt men är musikaliskt ändå fulländad med en god twang i gitarren och pianot i centrum. Det är också pianisten Nils Bondesson som har skrivit musiken.
   Sedan kommer låten ”Down on my luck” som blev den första singelpresentationen från det här albumet. Där förenas de snygga popgitarrerna, den kommersiellt klockrena melodin inklusive refrängen och det underbara bandsoundet.
   Rocksoundet finns kvar på ”Turnstile” men är bluesigare, tyngre och inte fullt så tillrättalagt. Snarare rufsigare, stökigare och vildare där Jon Erikssons gitarr skaver och tar ut svängarna ordentligt över det mustiga keyboardsarrangemanget.
   Som så ofta på Richard Lindgrens skivor ändras plötsligt karaktären på albumet och blir på ”Jilted love” mer lågmäld och akustisk i en singer/songwriter-inramad melodi. Men den bluesiga och delvis vilda elgitarren ger en levande känsla i bakgrunden.
   Sedan blir det på ”Bad habit” dags för Richard att flytta positionerna mot det countryinspirerade, Janne Adolfssons mandolin och ett avslappnat piano understryker känslan av liveatmosfär i studion. Det svänger grymt fast tempot inte är max.
   På ”Travels with Johanna” finns livekänslan också bevarad. En tung men inte statisk rocklåt där orgeln rullar på och gitarren dekorerar fint.
   ”Tell Dita (I love her)” gör ett musikaliskt besök i Louisianas träskmarker. Jon Eriksson, som också har skrivit melodin, tar fram sin utsökta slidegitarr och ger hela låten ett traditionellt stuk.
   På ”Charley Battles' blues” blir det lössläppt och glatt i studion. En typisk blues uppenbart skapad i stundens ingivelse där gitarristen och pianisten, som står för melodin, får fritt svängrum.
   Sedan ändrar albumet prägel återigen när Richard på ”First kiss” tar oss musikaliskt tillbaka många decennier i en ragtime-inspirerad låt med honky tonk-piano.
   ”Drunk tank boogie”, som Richard har framfört live i flera år, är en bluesmarinerad rock'n'roll-låt som gjord för livescenen i ett arrangemang och i en melodi som jag misstänker är skapad utanför Richard Lindgrens ansvar.
   På avslutande ”Where did you go, little boy” tas tempot och den uppsluppna stämningen ned och vi hamnar i en pianobar på 30-talet. Richard viskar sig fram och det blir så där tidlöst och historiskt när allt återigen verkar skapat i stunden.
   ”Death and love” är ett album med många ansikten på ett väldigt underhållande och omväxlande sätt.

/ Håkan

Dagens datum: 12 september

1963


John Lennon, med sin svarta Rickenbacker-gitarr, spelar in låtar till Beatles kommande album ”With the Beatles” (1963) medan Ringo Starr slappnar av i bakgrunden.

MED BÅDE ENERGI OCH STOR AMBITION spelade Beatles in sitt tredje studioalbum ”With the Beatles” mellan 18 juli och 23 oktober 1963.
   12 september 1963 spelade gruppen in fyra låtar, ”Hold me tight”, ”Don't bother me”, ”Little child” och ”I wanna be your man”. Albumet gavs ut 29 oktober och Rolling Stones spelade in och gav ut sin version av den sistnämnda låten samtidigt på singel.

1980


ULF LUNDELL SLÄPPER ALBUMET ”Längre inåt landet” 12 september 1980.
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Dagens datum 11 september 1970

11 SEPTEMBER 1970 BEFANN SIG två engelska grupper på turné tillsammans, Yes och Black Sabbath, och spelade i The Brangwyn Hall i Swansea samma kväll.
   Yes, som sommaren 1970 hade släppt sitt andra album ”Time and a word”, spelade förmodligen huvudrollen den här kvällen. Yes bildades som grupp i juli 1968 och hade redan sin fjärde sättning med gitarristen Steve Howe som ny medlem. Övriga medlemmar var Jon Anderson, sång, Chris Squire, bas, Bill Bruford, trummor, och Tony Kaye, keyboards.
   Hårdrockgruppen Black Sabbath bildades också under 1968, fast fram till augusti 1969 var gruppnamnet Earth, med medlemmar från två olika grupper, Mythology och Rare Breed, Originalsättningen med Ozzy Osbourne, sång/munspel, Tony Iommi, gitarr, Geezer Butler, bas, Bill Ward, trummor, existerade fram till oktober 1977. Gruppen skivdebuterade i januari 1970 och albumdebuterade månaden efter med ”Black Sabbath” och släppte sitt andra album en vecka efter den här spelningen i Swansea.
   Förband den här kvällen var den irländska gruppen Granny's New Intentions (fast här lite felstavat...) som var en fortsättning på Granny's Intentions som hade albumdebuterat 1970 med ”Honest injun”.

/ Håkan

Dagen då dottern gick i McCartneys fotspår

SOM JAG HAR BERÄTTAT TIDIGARE missade jag nyligen avslutade Live at Heart-festivalens två första dagar/kvällar förra veckan då jag befann mig i London på ett viktigt uppdrag, dotterns bröllop på Old Marylebone Town Hall. En klassisk bröllopsmiljö där många både berömda och mindre kända människor har knutit sina band.
   Bröllopet på onsdagen förra veckan då dottern Emily Österling vigdes med sin Stephen Poland inträffade med en stor precision på Live at Hearts premiärkväll som gjorde att jag av helt naturliga skäl inte kunde närvara i Örebro samma dag och kväll.
   Bröllopslokalen på Marylebone Road doftar av både nostalgi och ståtlighet och man behöver nödvändigtvis inte gå på toaletten i lokalens foajé, där det hänger fotografier på både Paul McCartney och Ringo Starr, för att förstå vilken värdighet som vilar i den miljön.
   I den otroligt eleganta lokalen blev jag i onsdags vittne till en underbart fin vigselceremoni som inleddes med Nick Drakes fina ”Northern sky” ur högtalarna medan brudparet skred in i lokalen. Jag hade fått den hedersamma uppgiften att agera ”ringbearer” och under den korta vigselakten leverera ringarna till Emily och Stephen (se bild höger) när de precis uttryckligen hade sagt de viktiga orden ”I do”.
   Innan det traditionsenligt regnade konfetti över brudparet på trappan utanför Old Marylebone Town Hall (se bild nedan).

12 MARS 1969, ÄVEN DET EN ONSDAG, fungerade det inte lika smärtfritt när Paul McCartney gifte sig med den amerikanska fotografen Linda Eastman på Marylebone Town Hall. Dagen innan bröllopet hade Paul glömt att införskaffa ring och lät övertala en lokal juvelerare där han köpte den för 12 pund(!) och han som skulle leverera ringarna, Pauls bror Mike, satt på ett försenat tåg från Liverpool och hela arrangemanget fördröjdes några timmar.
   När Mike McCartney (som till vardags var medlem i humor/musik-gruppen The Scaffold och officiellt kallade sig för Mike McGear, till slut dök upp rusade han in i lokalen och ”Forgive me, it wasn't my fault. Have you been done?” och Paul svarade ”No, we've been waiting for you” och hela ceremonin kunde slutföras.
   Lindas dotter från ett tidigare äktenskap, fem-åriga Heather var brudtärna och Mal Evans och Peter Brown, som i många år hade jobbat åt Beatles-managern Brian Epstein, var vittnen. Kvällens mottagning inträffade på det luxuösa hotellet Ritz i centrala London.

SJÄLVA SKICKADES VI EFTER BRÖLLOPSCEREMONIN genom centrala London med förbeställda taxibilar till puben The Orange i Belgravia (eller Pimlico som brudgummens far Ian ville kalla det). Hursomhelst blev det en ståtlig bröllopsdag som avslutades med champagne och trerättersmiddag framåt kvällen.

Foto: Carina ÖsterlingBrudparet Emily Österling-Poland och Stephen Poland på trappan utanför Old Marylebone Town Hall i London.

/ Håkan

2010-talet #45. Joel Alme

JOEL ALME: A tender trap (Razzia, 2012)

JAG KAN REDAN NU AVSLÖJA ATT JOEL ALME kommer att spela en liten huvudroll i min rangordnade lista på albumfavoriter från 2010-talet. Inte så konstigt då han har figurerat på alla mina både korta och långa årsbästalistor sedan 2008. Han har faktiskt haft den där speciella favoritrollen sedan albumdebuten ”A master of the ceremonies” och har behållit den exklusiva positionen sedan dess. Från de första skivorna med engelska texter till dagens personliga produktion med ofta vemodig svensk lyrik och avskalade arrangemang.
   Joel har till dags dato släppt sju album, tre på engelska och fyra på svenska, och med facit i hand kan vi konstatera att personligheten på det senare svenska låtmaterialet är, inte överraskande, ett strå vassare. Men utvecklingen har varit väldigt naturlig och de första skivorna ska i sammanhanget inte alls nedvärderas vid en krass jämförelse. Inledningen på Joel Almes solokarriär är minst lika imponerande som fortsättningen har varit.
   Dagens ämne är ”A tender trap” som är Joels tredje album där han fortfarande sjunger på engelska fast skivan skulle bli final på den engelska epoken.
   Joel bor sedan många år tillbaka i Stockholm men för mig kommer han för alltid att tillhöra den naturliga Göteborgsfalangen av rockmusik. Den som blommade upp på allvar redan på 90-talet för att sedan, med Håkan Hellström i spetsen, fullkomligt explodera i svensk nöjesbransch på 00-talet.
   Han fanns med i ett halvt kapitel av historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. I flera år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, känd från Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellström. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut. Innan ”A master of ceremonies” blev Joel under en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels debut.
   Det finns inget som direkt förenar den brokiga samlingen av göteborgska artister eller grupper musikaliskt med Joel Alme. Men det finns en röd tråd där lite vingliga röstresurser, stundtals sprucken sångstämma och älskvärd falsksång ackompanjerar de ofta vidunderliga melodierna och stora känslorna. Där möts Joel Almes kreativitet och personlighet och är tveklöst unik och har varit så i nu 18 år.
   Joel Alme är och har varit de små gesternas man. På ett mirakulöst sätt har han i arrangemangen på ett mirakulöst sätt lyckats kombinera det storslagna uttrycket, ofta illustrerade av läckra stråkar, med naken och avskalad elegans. Under Joels engelska period var det än mer tydligt och ”A tender trap” är inget undantag.
   Tänkte inte så mycket på det då, 2012, men det är klart att Joel på den tiden hade det lite svårare att få fram eventuella budskap när han tog vägen via ett främmande språk till lyssnaren. På det viset uppfattar jag ”A tender trap” som lite mer lättlyssnad med låtar i ett stundtals intensivare tempo än han just nu sysslar med.
   ”A tender trap” startar lite överraskande med tre upptempolåtar, titellåten, ”The clouds” och ”If she ever knew”, med ett sprittande piano (Per Larsson) och en stråkkvartett som förstärker de melodiska detaljerna. Efter den konventionella balladen ”Lucky eyes” följer den nästan rockiga ”Take a better look” med en mycket läcker slidegitarr som dekorerar arrangemanget.
   ”A tender trap” är överlag lite mer händelserikt arrangerad och musiker som gitarristerna Reine Fiske och Ramo Spatalovic, trummisen Fredrik Sandsten, blåskillen Per ”Ruskträsk” Johansson och den tidigare kollegan Martin Elisson som basist ger albumet en underbar musikalisk helhet.
   Balladen ”I remember” avslutar hela albumet och är så smakfullt skriven och framförd att jag tänker mig att Magnus Carlson som sångare hade gjort låten till en både himmelsk och storslaget vacker ballad

/ Håkan

LAH26: Lördag/2

LIVE AT HEARTS AVSLUTNINGSDAG blev på lördagen intensiv redan på eftermiddagen med tre konserter på tre följande timmar, alla med Örebrobaserade artister i mer eller mindre gruppformerade uppsättningar.
   Från soulkryddad rock (Perry Moon Band) via melodiös indiepop (Tower Of Foil) till americanakryddad folkmusik (Trana). En blandning som på ett sätt symboliserar Live at Hearts unika ambition att bjuda på en god mix av musik.
   På en lördag som för egen del avslutades traditionsenligt med Meadows på Örebro Slott.
   Här på Håkans Pop snurrade under natten klart ofärdiga varianter av recensioner och tidiga noteringar för minnet. Minnen som nu på söndagen har klarnat...



PERRY MOON BAND, Makeriet/Skjulet
Med tanke på att bandet inkluderar flera medlemmar från gamla rockbandet The Bloakes låter de live idag oväntat soulbaserat och rytmiskt taktfast, speciellt med Ebba Ahls röst och keyboards som viktiga delar i soundet.
   Det var otroligt trångt på Skjulet redan vid 16-tiden och jag fick hjälp (tack!) av restaurangens Niklas Karlsson till en plats bakom bardisken för att se bättre (nåja, se bild ovan) och höra bra. Där på plats började jag också upptäcka bandets psykedeliska influenser som blev väldigt tydliga mot slutet av konserten. Som på nya singeln som i mina öron lät som en obskyr tidig David Bowie-låt.



TOWER OF FOIL, Glassery
Även i år, för andra gången, besökte Live at Heart Glasserys exklusiva lokaler (där även avslutningsfesten gick av stapeln i natt) på avslutningsdagen med två läckra band på programmet. Tower Of Foil, Daniel Björcks band, fick mig nästan att bli nostalgisk för det var ett 20-tal år sedan jag skrev om hans demoinspelningar som lät imponerande bra som välskriven popmusik.
   Jag har alltid trott att Tower Of Foil var ett enmansprojekt men nu var Daniel, för övrigt märkvärdigt lik Albin Lee Meldau, omgiven av tre killar på keyboards, gitarr och Rickenbacker-bas som gjorde fina poplåtar till levande små mästerverk. Starka melodier och vemodiga popkänslor i en fantastisk kombination.



TRANA, Glassery
Jag har missat sexmannabandet Trana vid minst ett tillfälle tidigare och när jag nu fick höra bandet live blev det en stor överraskning att det var folkmusik, country, americana och svensk vistradition som var bandets musikaliska ryggrad. I bandets centrum stod Jonatan Renström, från superpoppiga Les Gordons, tillsammans med Maja Bäckman och lät som om de var uppvuxna i engelsk folkmusiktradition. Och bandet i övrigt, med fioltjejen Malin Svärdmalm som framträdande medlem, gjorde allt rätt på den musikaliska kartan.



MEADOWS, Örebro Slott
Meadows, eller Christoffer Wadensten som han heter privat, har enligt uppgift medverkat på samtliga Live at Heart-festivaler och det är ju djupt imponerande bara det. Under de senaste åren har hans plats varit på Örebro Slotts borggård och där har han och hans akustiska musik passat perfekt i den ståtliga miljön fast han själv är av extremt ödmjuk natur. Med akustisk gitarr och ett lågmält kompband med steelguitar och bas plus röstmässig hjälp av hustrun Jennifer Mader-Mainx blev den alldeles för korta konserten (30 minuter) en av årets festivalhöjdpunkter.
   Som vanligt avslutade Meadows sin spelning med en låt, som jag vill kalla ”You belong to the satellites”, när han gick ut i publiken och samtidigt fick underbart fin hjälp av de uppenbart körskickliga åhörarna.
   En mycket fin final på konserten som också blev min slutpunkt på årets Live at Heart-festival samtidigt som Örebro Slott bäddades in i mörker.

/ Håkan

LAH26: Lördag/1

LÖRDAG OCH ÅRETS UPPLAGA AV LIVE AT HEART skulle avslutas. Sjukdomar drabbade Håkans Pop-bloggen vid festivalens inledningoch på lördagsmorgonen slog en illasinnad förkylning till hos min fotograferande hustru Carina som däckade henne totalt.
   Men det kunde förvisso vara värre, som en vän till mig kallade sitt album för några år sedan. Ty jag var på benen, om än lite bristfälligt friskförklarad, och får på egen hand sköta det visuella vid recenserandet av konserterna jag efter bästa förmåga letat upp i det digra Live at Heart-programmet.
   Dagens och kvällens planering, efter lunchspelningen med Svarta Solen, ser ut enligt följande: Perry Moon Band, Tower Of Foil, Trana och Meadows.




SVARTA SOLEN, Kulturkvarteret
Prydligt allvarsam satte sig Amanda Becirovic, som uppträder under namnet Svarta Solen, bakom pianot och utan ett ord började hon spela på pianot med den underbara klangen. Under konsertens första 18 minuter mötte hon publikens applåder med blott ett leende men sångerna hon sjöng, hämtade från klassisk svensk punk, sa det mesta med politiska undertoner fast här omtolkade och och avskalat pianobaserade. Då kom ett blygsamt ”tack” på en konsert som bjöd på 28 minuter hundraprocentigt engagemang.

/ Håkan

LAH26: Fredag

LIVE AT HEART-FREDAGEN blev en vädermässigt urusel dag men som vanligt bjöd festivalen på massor med musik, Efter två missade dagar gick jag ut ganska mjukt och bekvämt men startade musikupplevelserna tidigt vid lunchtid för att sedan låta livets vanliga ”besvärligheter” (handla mat, äta och planering) ta över några timmar. Kvällsupplevelserna inleddes i kyrkmiljö för att sedan avslutas i, vad vi gamlingar alltid vill kalla Folkets Hus, festivalens största konsertsal, Kulturhuset.



Hela BroMesa, med sångaren Joakim Hildingsson i spetsen, bjöd på en musikalisk lunch.

BROMESA, Kulturkvarteret
Jag har väl vid något svagt ögonblick kallat musiken som Kristinehamnsgruppen BroMesa framför för dansbandscountry men de är så mycket personligare än så. Och det fick de bevisa i samband med P4-sändingen som då inkluderade intervju.
   Med ett ganska aktuellt album ute, ”Tillfälligt slut”, har sexmannabandet mycket material på repertoaren men det är bandets skickliga musiker, främst steelgitarristen och gitarristen, som imponerade mest.



Lilja och Olofsson underhöll lunchgästerna på Tinget matbar.


Gästartisten Ludvig Hart dök upp lagom till extralåtarna i slutet på första set.

MATHIAS LILJA & CLAS OLOFSSON, Tinget matbar
Det är alltid kul att uppleva levande musik på ett nytt ställe. Lagom till lunchserveringen på Tinget matbar bjöd Lilja och Olofsson, en rutinerad duo på Örebroscenen, på en härlig musikalisk meny med genomgående covers på repertoaren.
   Det blev en läcker kompott med låtar av Bob Dylan, Gram Parsons, Townes Van Zandt (en populär favorit!), och Steve Earle innan den överraskande gästartisten Ludvig Hart tog plats på den anspråkslösa scenen och delade mikrofon med Mathias i två låtar, Neil Youngs ”Helpless” och Jackson Brownes ”Take it easy”.
   Efter en kort paus fortsatte Lilja och Olofsson (Örebros svar på David Lindley) med ytterligare några smakfulla låtar innan vi var tvingade att gå vidare.




JONATAN LINDNER, Vasakyrkan
Jag hade tidigare aldrig upplevt en konsert i Vasakyrkan innan Jonatan och hans pianist Pekka Holmqvist tog scenen i besittning en trappa upp. Jag har gamla minnen av Lindner när han för 20 år sedan presenterade sina sånger under gruppnamnet This Morning Orchestra med engelska texter på programmet.
   Nu sjunger/skriver han på svenska och han framförde en rad vackra och melodiskt starka sånger där en låt, ”Välkommen hem”, faktiskt var hämtad från den gamla This Morning Orchestra-repertoaren men nu översatt till svenska, ”Välkommen hem”. En otroligt vacker konsert som fick 30 minuter att passera fortare än någonsin.




ior, Kulturhuset/A-salen
Jag måste erkänna att jag inte hade koll på David Fridlunds spektakulära resa efter hans karriär med David & The Citizens för drygt 20 år sedan. Mellan 2002 och 2006 upplevde jag bandet på scen flera gånger men minns inte speciellt mycket men misstänker singer/songwriter-pop. Nya bandet ior (som stavas med små bokstäver) är ett tyngre band som fyllde ut Kulturhusets lokal perfekt.
   David satt stundtals vid pianot med melodiösa sånger som följd men huvudsakligen var det tung rock och en högljudd elektrisk gitarr som påverkade soundet.



Alla bilder: Carina Österling
TANGERIN, Kulturhuset/A-salen
På scen påstod Tangerins sångare Joakim Persson att bandet återförenas var 7:e år men enligt mina noteringar är det tio år sedan jag upplevde bandet live på just Live at Heart. Har också goda minnen av bandets småtrevliga popmusik, låt säga i Jakob Hellmans genre, men live på fredagskvällen tyckte jag inte att det sex man starka bandet kom riktigt till sin rätt på Kulturhusets stora scen.
   Men publiken, med en stor del gamla fans, dansade och sjöng med och det påverkade naturligtvis även mig och mina åsikter om konserten vars 30 minuter helhetsmässigt var ännu en mycket lyckad återförening.

/ Håkan

LAH26: Starten

Foto: Carina ÖsterlingUtanför Kvarteret & Co var det för tillfället lugnt på torsdagskvällen.

ÅRETS LIVE AT HEART, 17:E ÅRGÅNGEN, fick för egen del en något rumphuggen inledning. Ett viktigt uppdrag av familjär art i London gjorde att jag missade två dagar/kvällar av ännu en spännande upplaga av Örebros stolta musikfestival.
   När jag sent på torsdagskvällen kom till staden möttes jag av en ganska lugn atmosfär men intensiteten ökade när jag närmade mig de centrala delarna. Samtidigt mötte jag ett par glada kamrater som kunde berätta positiva upplevelser, både musikaliska och publikmässiga. Det lät mellan raderna som succé på ännu en lyckad festival.
   När vi passerade Fisktorget var det för tillfället mellan två konserter lugnt och utanför Makeriet kunde jag på håll höra Bergslagsdiagonalen bjuda publiken på fullt ös.

NÄR JAG NU PÅ FREDSGAMORGONEN tog tag i årets digra Live at Heart-program är det en musikalisk djungel som möter mig men några fasta punkter framöver lyckades jag ändå fånga.
   Jag tänkte inleda festivalen med Kristinehamnsbandet BroMesa som med sin countrystänkande musik brukar bjuda på både god musik och intressanta texter.
   Det är alltid kul med nya spelställen på Live at Heart och om alla tillfälligheter är positiva tänkte jag idag för första gången i festivalens historia besöka Tinget matbar (Mathias Lilja & Claes Olofsson) och Vasakyrkan (Jonatan Lindner).
   Kanske kommer jag, efter glada tips från kamrater, också uppleva konserter med Joel Burman och bandet Väster-ut.
   Däremot vet jag med säkerhet att jag kommer stå i publiken på Kulturhuset ikväll när popbandet Tangerin ställer sig på scen. Bandet har sina rötter i 00-talets Kumla och gör med sin intensiva gitarrpop ännu en exklusiv återförening på Live at Heart. Senast var det tio år sedan när jag stod och njöt av bandets fina poptoner.
   Jag kommer fortlöpande leverera recensioner från årets Live at Heart om än kanske inte lika intensivt upprepande som under tidigare år.
   Hursomhelst blir det ännu en gång ett nöje att uppleva levande musik från scen och samtidigt möta musikintresserade vänner och likasinnade på vägen mellan konserterna.
   Vi ses!

/ Håkan

Dagens datum: 1 september 1973

BJÖRN BENNY AGNETHA & FRIDA, Vretstorps Folkets Park 1 september 1973

EFTER ”FIASKOT” PÅ MELODIFESTIVALEN 1973 åkte Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad på en lång folkparksturné sommaren 1973. Gruppnamnet ABBA var ännu inte uppfunnet (av manager Stikkan Anderson) och dök första gången upp sent 1973.
   På Melodifestivalen 10 februari 1973 fick gruppens låt ”Ring ring (bara du slog en signal)” en 3:e-placering, efter Malta (som vann) och Ann-Kristin Hedmark, och den stora internationella marknadsföringen kom av sig. Men 26 mars kom gruppens första album ”Ring ring”, under gruppnamnet Björn Benny & Agnetha Frida, med låtar som blev grundstomme i sommarens 30/45-minuterskonserter,.
    Turnén startade den 15 juni på Liseberg i Göteborg och avslutades 9 september 1973 i Malmö efter nästan 60 spelningar och en vecka från turnéslutet, 1 september, uppträdde gruppen i Vretstorps Folkets Park. I kompet fanns Rutger Gunnarsson, bas, Kjell Jeppson, trummor, och Anders Nordh, gitarr. Jeppsson hade spelat i Mascots, Nordh i Blond (fortsättningen på Tages) och Gunnarsson skulle senare bli stadig basist och arrangör i ABBA.
   Till dans spelade Werner Lunds Orkester den här kvällen. En dansband med åtta medlemmar inklusive en kvinnlig sångerska.

FOTNOT: I en tidigare artikel noterade jag Björn & Bennys tidiga karriärer, efter 60-talet, fram till 1971 som artister och låtskrivare.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.