Blogginlägg från maj, 2026

”Framtiden som aldrig blev av”

JOAKIM BERG
Framtiden som aldrig blev av
(Cannoli/Universal)

JOAKIM BERGS FÖRSTA SOLOALBUM VAR i mina öron och ögon en musikalisk succé (etta på min årsbästalista 2022) och nu är det dags att presentera uppföljaren, kapitel två i förre Kent-sångarens/låtskrivarens solokarriär. Förväntningarna är på en sjukligt hög nivå och förhoppningarna är skyhöga hos mig. Det är inte så nyttigt när man ska bedöma skivor så sakligt och välinformerat som helst. Men jag gör ett tappert försök.
   För det första tycker jag inte Jocke Bergs andra album är lika omedelbart imponerande som första skivan, här är melodierna inte lika klockrena och inledningsvis hör jag inte den där underliggande personliga kvalitén som brukar vara Joakims signum och skiljer honom från alla andra svenska låtskrivare.
   Men jag lyssnar en gång till och sedan ytterligare en gång och då framträder faktiskt små geniala detaljer som gör att varje gång Joakim Berg sätter sitt namn under en skiva, kan vara både som producent, låtskrivare och/eller sångare, visar sig en otrolig personlighet i både textrader, sättet att sjunga och hela soundet. Fast det tar något längre tid den här gången att upptäcka det.
   När jag vid tredje eller fjärde lyssningen, tålamodet är gränslöst, prickar av höjdpunkterna blir de många, nästan hela albumet, men förstår när jag kommer till den fantastiska finallåten ”Fåglarna” att jag på vägen har varit lite snäll. Och att albumet som helhet inte når upp till förra skivan.
   Joakim har som vanligt jobbat hårt i studion och både arrangemang och produktion är resultatet av maskinella hjälpmedel och det kan störa mig som allra mest vill lyssna på akustiska instrument, mänskligt spelade trummor och överlag lyssna på en organisk ljudbild. När jag sedan med kritiska öron lyssnar igen på låt efter låt visar det sig att nästan alla tio låtarna inleds med en akustisk gitarr innan arrangemangen svingar sig ut i mer eller mindre pompösa former.
   Jag har förstått, och vet ju hur soundet på Kents senare album utvecklade sig, och jag vill nog jämföra ”Framtiden...” mer med Kents skivor och mindre med Joakim Bergs solokarriär fast det sedvanligt handlar om fullständigt personlig musik.
   Kanske var det för mig en svårighet att samtidigt som jag lyssnade på ”Framtiden....” ville jag lika mycket lyssna på Paul McCartneys nya album, en skiva som tillhör en väsensskild genre, och i den processen hamnade Joakim Berg-skivan lite i skymundan.
   Nya albumet innehåller som sagt en jämn och bred skara låtar som inte slår mig med häpnad på samma sätt som 2023-skivan. De tre redan släppta låtarna ”Du är vid liv”, ”Över” och ”Blindgångare” har ju ett försprång till mitt hjärta men där finns också rättvis plats för ”Land”, ”Den sjunde vågen” och ”När vägen var grön”. Normallånga låtar med stundtals starka refränger som leder fram till finalen, den 5:45 långa, episka och tunga ”Fåglarna” som på något sätt fastställer hela albumets kvalité.

/ Håkan

”The boys of Dungeon Lane”

PAUL McCARTNEY
The boys of Dungeon Lane
(MPL/Capitol)

PAUL McCARTNEY HAR PÅ MER ELLER MINDRE varje album blickat tillbaka till gamla tider och goda minnen och nya albumet är inget undantag och innehåller kanske ett ännu tydligare nostalgiskt grepp om lyssnaren än tidigare. Sedan slutet på mars har vi kunnat njuta av två låtar, ”Days we left behind” (där albumtiteln finns med i texten) och ”Home to us” (duetten med Ringo Starr), på en singel som försmak till albumet. Två låtar som gav en nostalgisk doft inför marknadsföringen av nya albumet.
   På albumet återfinns ytterligare tillbakablickar i både text och musik. Och på skivomslaget finns ett kollage bilder från tidigt 60-tal. På nästan hälften av albumet, sex av 14 låtar, berättar Paul minnen och delikata historier om gamla hemtrakter. I albumtiteln figurerar ett gatunamn i Liverpools Speke-region L24, Dungeon Lane där Paul lekte som barn, ganska långt från citykärnan nära flygplatsen som sedan 2001 heter Liverpool John Lennon Airport.
   Trots den tydliga nostalgiska touchen på skivan kan jag ändå inte påstå eller kritisera Paul för att enbart kommersialisera sina minnen eller historia. ”The boys of Dungeon Lane” är gjord i nutid av en pigg och snart 84-årig Paul. Och soundet är aktuellt och producerat av en av branschens just nu hetaste namn, 35-årige Andrew Watt som har jobbat med alla från Justin Bieber till Pearl Jam och på senare tid också Rolling Stones och Elton John.
   Paul har ju naturligtvis valt Watt för att han just nu befinner sig i hetluften. Paul har haft samma ambition under många år men i Watts fall handlar det lika mycket om en musiker, som spelar en mängd olika instrument, och en duktig producent. Under de senaste 15 åren har Paul sökt sig till utpräglade moderna producenter, med undantag för gamlingen Tommy LiPuma, som David Kahne, Nigel Godrich, Paul Epworth, Mark Ronson och Greg Kurstin långt från McCartneys normala sfär men med stor kultstatus hos den unga generationen. Watt kan vara garanten till att jag upplever nya albumet som mycket mer musikaliskt homogent än på många år.
   Paul spelar de flesta instrumenten själv på albumet, På "Mountain top", där frun Nancy dyker upp på slutet och högläser, blir det nästan absurt att han spelar hela 13(!) instrument på en och samma låt.
   Med den fantastiska singeln ”Days we left behind” som lockbete kunde man få uppfattningen att Paul är tillbaka i historiska tider som en av världens skickligaste låtskrivare som i gamla tider men hela albumet visar istället upp en en naturlig blandning mellan kvalité och några mer lekfulla sekvenser. Med tyngdpunkt på det första.
   Jag vet att jag, som gammal Beatles/Paul-fantast, spontant brukar höja färska album mot skyarna men med tiden tappa intresset på album i sin helhet så jag ska den här gången efter bästa förmåga försöka balansera åsikterna mellan både kritik och beröm för ett album som just nu för stunden lutar åt mer beröm än kritik.
   På ”The boys of Dungeon Lane” blandar Paul friskt mellan det melodiskt starka, ”Days we left behind” måste vara det bästa han har skrivit sedan, låt säga, ”Blackbird”, poppiga mästerverk och rent rockiga utbrott. Och sammantaget tycker jag albumet har en väldigt hög lägstanivå. Med väldigt få uppenbara svackor som brukar förekomma när McCartney ofta spenderar alldeles för lång tid i inspelningsstudion.
   De båda singellåtarna toppar skivan som inte saknar höjdpunkter i övrigt. Ringo Starr-duetten ”Home to us” är visserligen en låt med nostalgiskt skimmer och är väl egentligen en typ av låt som McCartney kan skriva i sömnen. Här kryddas den av Chrissie Hynde och Sharleen Spiteri (Texas) i kören, två av få gästartister på skivan.
   Just nu, ett dygn efter första lyssning, är ”Down south” albumets största favorit. Kanske också skivans enklaste låt med bara en akustisk gitarr och elgitarr till komp men berättar ett personligt minne av en bussresa tillsammans med George Harrison för länge sedan.
   ”Salesman saint” är en annan perfekt höjdpunkt. Handlar om föräldrarna under andra världskriget och man sitter och önskar att textrader som ”The war was nearly over/The peace would soon begin” var en beskrivning av världen just nu.
   "As you lie there" är kanske inte den bästa öppningslåten på ett album som Paul McCartney har åstadkommit men ”The boys of Dungeon Lane” är som helhet ändå hans bästa album sedan ”Flaming pie” (1997).

/ Håkan

Överraskande konsert med Jesper Lindell

En tajt trio med Jesper Lindell i spetsen bjöd på en överraskande konsert.

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindell har en unik förmåga att bjuda på konsert i alla möjliga sammanhang.


FROZEN MARGARITA BRAIN FREEZE
Husarens Gränd, Örebro 28 maj 2026
Konsertlängd: 18:05-18:46 (41 min)
Min plats: Sittande på bänk ca 25 m från scen.

POPUP-AFFÄRER HAR BLIVIT PÅ MODET, butiker som plötsligt och oväntat dyker upp här och där. Marknadsafton i Örebro får vi ungefär samma motsvarighet när det gäller konserter. På Husarens Gränd bjöds det på just en popup-konsertkväll som stundtals tog mig med storm när Jesper Lindell plötsligt dök upp i ett helt annat sammanhang än vanligtvis.
   Jesper tillhör svensk musiks hårdast jobbande musiker och artist. Just nu befinner han sig på turné med Anastasia och mindre än en vecka sedan hoppade han oannonserat upp på scenen i Örebro med Moneybrother. Och nu plötsligt när han ställde sig på scen med sitt hobbyrockband Frozen Margarita Brain Freeze, en trio tillsammans med André Kvarnström, trummor, och Kristoffer Schander, bas.
   När trion stod på scen innan konserten skrockade jag lite och jämförde sättningen med Cream, gitarr/bas/trummor, och trodde väl inte att det musikaliskt skulle luta åt det hållet men jag fick nästan rätt i mina gissningar. Bandet beskriver sig (hälften på allvar?) som cowboyrock, country och dark western men live i verkligen blev det något tyngre rock med åtskilliga originallåtar fast jag stod och trodde i min enfald på covermaterial. Det gränsade faktiskt många gånger till Jespers vanliga amerikanskt influerade låtmaterial men efter konserten förklarade han för mig att repertoaren huvudsakligen var originalmaterial.
   Sedan visade han upp en låtlista, se bild höger, som var högst internt sammansatt med några spontana låttitlar (”EMBF” och ”Jeppe”...) och avslutningslåten med Tony Joe White-låten jag inte kunde identifiera fick heta ”Tony Joe”.
   De lite tyngre Cream-inspirerade arrangemangen, med Jespers gitarr i en huvudroll, blandades upp med flera swamprock-takter a la Creedence när Christoffer Wadensten (Meadows, som stod på scen innan Jesper) kom förbi och imponerades stort av basisten. Och duon bredvid Jesper, som till vardags spelar i rockbandet Blues Pills, var verkligen också värda beröm den här tidiga sommarkvällen.

FOTNOT: För att liksom understryka konsertens arrangemang drog dj Arne Holmberg igång Cream-låten ”Strange brew” direkt efter avslutningslåten. Och Jesper förklarade att Cream gillade alla killarna i bandet.


Foto: Carina ÖsterlingMeadows spelade också denna kväll på Husarens Gränd. Stundtals tillsammans med både sin fru Jennifer Mader-Mainx, pedal steel och munspel bjöd han sedvanligt på starkt låtmaterial till egen akustisk gitarr.

/ Håkan

27 MAJ

Foto: Mikael MuhrNick Lowe spelade med sitt band His Noise To Go 27 maj 1982 i Brunnsparken i Örebro.

1957
SIOUXSIE SIOUX (Susan Janet Ballion) föds I Southwark, London, England.

1963
BOB DYLANS album ”The freewheelin' Bob Dylan” släpps.

1975
PAUL McCARTNEY WINGS släpper albumet ”Venus & Mars”.

1977
NEIL YOUNG släpper albumet ”American stars 'n' bars”.

1978
IGGY POP spelar i Brunnsparken i Örebro.

1982
NICK LOWE spelar i Brunnsparken i Örebro.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #2 "Blood on the tracks"

BOB DYLAN: Blood on the tracks (Columbia)
Release: 20 januari 1975

BOB DYLAN HAR VARIT I UNGEFÄR SAMMA POSITION som Rolling Stones hemma hos mig. Han har aldrig hamnat i mitt hjärta reservationslöst men däremot har jag inte kunnat blunda för alla favoriter som jag fastnat för genom åren och har signerats av USA:s störste poet. Den inte oändliga kärlekshistorien började någonstans i mitten på 60-talet och sedan har det i mina öron varit en ganska uppenbar berg-o-dalbana till karriär. Och när han till synes varit nere i djupa vågdalar har han lika säkert återvänt med ytterst starka skivor.
   70-talet fram till 1974 var inte karriärens bästa år för Dylan. Coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på ett nytt skivbolag, Asylum. Det var då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen klev fram och gjorde "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med både kritiker och skaran av fanatiker.
   ”Blood on the tracks” är Bob Dylans skilsmässoskiva där texterna i viss mån är vemodiga och en aning svarta men inte genomgående deprimerande. Och melodierna har alla en homogen status där minst hälften av låtarna tillhör mina tio mest älskade Dylan-låtar totalt.
   Officiellt saknar skivan producent men det anses allmänt att det är Bob Dylan själv som har tagit rollen som producent. När inspelningarna inleddes i september 1974, med den numera kände skivproducenten Phil Ramone som tekniker, omgavs Dylan av folkmusikern Eric Weissberg och hans band. Bandets namn Deliverance hade de tagit efter filmen med samma namn (”Den långa färden” på svenska) där Weissberg fick ett stort genombrott för den klassiska banjo/gitarr-låten ”Dueling banjos”. Även Dylan hade en låt med i den filmen, ”Moonshiner”. En udda låt som fick sin officiella release först 1991 på ”The bootleg series vol 1-3”.
   Men Weissberg och bandet fick sparken redan efter två dagar i studion. Dylan behöll basisten Tony Brown och in kom steelgitarristen Buddy Cage, medlem i New Riders Of The Purple Sage, och studiomusikern/pianisten Paul Griffin, som spelade på många av Dylans skivor på 60-talet.
   Så långt stämmer skivomslaget med verkligheten fast det var ytterligare några musiker delaktiga i den första inspelningen. När Dylan bara några veckor innan release, i december 1974, spelade upp sin kommande skiva för sin bror blev det ganska uppenbart att låtmaterialet var alldeles för monotont och inspelningarna alldeles för händelsefattigt. Dylan gick då snabbt in i en studio i Minneapolis och spelade in hälften av låtarna på nytt under 1974 års sista dagar.

SKIVOMSLAGET VAR REDAN TRYCKT och färdigt så de nya musikernas namn saknades följaktligen när skivan några veckor senare släpptes. En historia som jag faktiskt inte hade lagt på minnet och först nu blir medveten om. Namn som Bill Berg, trummor, Billy Peterson, bas, Greg Inhofer, keyboards, Chris Weber, gitarr, och Peter Ostroushko, mandolin, saknas alltså på skivomslaget.
   Ett omslag som innehåller en klassisk omslagstext, en skivrecension av ”Blood on the tracks” av New York-journalisten och författaren Pete Hamill. En genomarbetad och omsorgsfull essä om Bob Dylan och hans nya skiva. En text som gav Hamill en Grammy Award.
   Det visar sig nu att av mina sex största favoriter på skivan är fem hämtade från nyinspelningarna i Minneapolis. Där låtar som ”Tangled up in blue”, ”You’re a big girl now” (en mindre känd Dylan-pärla), “Idiot wind”, “If you see her, say hello” och det långa mästerverket “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” verkligen är underbart mästerliga. Både melodiskt, sång- och textmässigt.
   Jag har i alla år saknat texterna till skivan ty det är ju i poesin, de ibland novelliknande berättelserna, den här skivan kanske har sin största tyngdpunkt. Nu när jag läser texterna tillsammans med lyssnandet kan jag ha förståelse för att de inte fanns med på originalskivan. Det är många verser, det är långa låtar och texterna är om möjligt ännu längre och kräver utrymme för att komma till sin rätt.
   ”You’re a big girl now” är låten på den här skivan som överraskar mig mest så här drygt 51 år senare. Vemod i texten, pianot och den akustiska gitarren dekorerar melodin fantastiskt fint och hela låten har så många små geniala detaljer. Plus den fina textraden ”Time is a jet plane, it moves too fast” som gäller än idag.
   För att vara en skilsmässoplatta är “Blood on the tracks” inte alls fylld av så mycken bitterhet eller svåra uppgörelser. Det är väl egentligen bara i en låt som Bob Dylan går över gränsen till rent hat, ”Idiot wind”. I textrader som ”Idiot wind, blowing every time you move your mouth/You’re an idot, babe/It’s a wonder that you still know how to breathe” är det långt till försoning.
   Om “You’re a big girl now” är en alldeles ny favorit är “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” den äldsta. Från dag ett har jag älskat denna musikaliska pärla med det smattrande drivet i trummorna, den delikata orgeln och munspelet i vers efter vers men ingen refräng. Efter 15 verser och en fascinerande storytelling är låten lika fräsch som när den började.

/ Håkan

En varierad och mäktig Bob Dylan-hyllning

Foto: Carina ÖsterlingHela gänget musiker, plus Mathias Lilja längst fram, som hyllade Bob Dylan på Makeriet med initiativtagaren Olle Unenge längst till höger.


Konsertarrangören och sångaren Olle Unenge inledde hyllningskonserten till Bob Dylan.


Mathias Lilja med den skicklige Clas Olofsson vid sin sida.


Tommy Bagari och ”Like a rolling stone” med gitarrsolo av Clas Olofsson.

Foto: Carina ÖsterlingRichard Lindgren, kvällens Richard Manuel, bakom pianot.


Frida Unenge med Richard och en helt orepeterad men mycket fin ”Make you feel my love”.


Frida och Olle i en känslosam ”Farväl vackra Sara”.


Olle med ”Love minus zero/No limit” med ännu en gång ett framträdande gitarrsolo av Clas Olofsson.


Hela gänget, Tommy, Mathias, Olle och Frida, i allsång på ”I shall be released”.


Extralåten ”Tomorrow is a long time” med Richard och Olle satte punkt på konsertkvällen efter nästan två timmars underhållning.

”BOB DYLAN 85 – En hyllning till en Poet & Rockikon”
OLLE UNENGE
MATHIAS LILJA
TOMMY BAGARI
RICHARD LINDGREN
FRIDA UNENGE
Makeriet, Örebro 21 maj 2026
Konsertlängd: 19:26-21:14 (108 min)
Min plats: Stående till höger ca 5 m från scenen.

ARTISTER OCH MUSIKER FRÅN NÄR (Örebro) och fjärran (Malmö) hade på torsdagskvällen samlats för att, under initiativtagare Olle Unenges ledning fira Bob Dylans 85-åriga födelsedag som inträffar på söndag.
   Ett från början ganska anspråkslöst projekt har över tid växt till ett innehållsmässigt varierat koncept som fick sin slutgiltiga utformning på Makeriets scen på torsdagskvällen. Både till medverkande artister och den stora breda repertoaren med kända och mindre kända Dylan-låtar blev det en underhållande afton.
   Det blev kort sagt en imponerande mäktig hyllning av den låtskrivande Nobelpristagaren, en föreställning med ett femtontal låtar som bjöd på många musikaliska höjdpunkter fast vi saknade den för kvällen sjuke Nikola.
   Den här Dylan-baserade föreställningen hade som sagt en härlig variation där låtar framfördes både solo och tillsammans med ett kompband som för kvällen var Johnny Carlsson, bas, och Mathias Alf, trummor, och den alltid lika skicklige Clas Olofsson på gitarr,
   Konserten innehöll en brokig samling Dylan-låtar där de mest kända låtarna naturligtvis gick hem hos den breda publiken men för mig personligen var det kvällens ynnest att få uppleva de mer udda låtvalen.
   Från Skåne kom Richard Lindgren och förgyllde föreställningen bakom det upright-piano som hade plockats fram ur restaurangens gömmor. Han har besökt Örebro flitigt under de senaste 15 åren och är en kär vän med Dylan-repertoaren och gjorde något av comeback på scen nu . Han har i konsertkretsar hållit en låg profil under en längre tid men har långsamt men säkert hittat tillbaka till konsertmiljön och visade på torsdagskvällen med skärpa att han trivs framför en levande publik.
   Richard kan sin Dylan utantill och bakom pianot bjöd han på många höjdpunkter, bland annat ”Blind Willie McTell”, och då var det var det närmast en perfekt konsertartist som tog sig ton. Som vanligt var det ingen överraskning, och egentligen ganska motiverat, att han fick uppdraget att tillsammans med Olle Unenge framföra ”Tomorrow is a long time” som funnits på hans repertoar i många år.
   Richard bjöd vid pianot också på några annorlunda arrangemang när han framförde "I want you" och "It's all over now, baby blue".
   Det fanns givetvis personliga favoriter även bland Dylans allmänt kända låtmaterial. På torsdagskvällen kunde jag glädjas åt fantastiskt fina tolkningar av ”You ain't going nowhere” (Mathias Lilja), ”Like a rolling stone” (Tommy Bagari) och ”Just like Tom Thumb's blues” (Richard Lindgren).
   Sedan var det självklart oerhört vackert att höra Frida Unenges för kvällen sällsynt kvinnliga stämma tolka Dylan. Kanske var skönheten allra mest tydlig i en av Dylans allra vackraste pianoballader, ”Make you feel my love”, med spontant piano och duettsång från Richard. Men duetterna med pappa Olle var också framträdande hållpunkter den här vackra kvällen.
   Kvällens konsertarrangör Olle hade också några egna Dylan-tolkningar i strålkastarljuset. Hans sedvanliga ”Song to Woody”, Dylans tidiga hyllning till Woody Guthrie, på egen hand fici nleda konsertkvällen. Och den emotionellt laddade ”Farväl vackra Sara” som duett med dottern plus två låtar med bandet.
   Jämfört med Olles ödmjuka tolkningar bjöds det också på mer kraftfylld energi från Mathias Lilja och Tommy Bagari vid mikrofonen.
   Att på en sådan här vältajmad konsert tillfredsställa alla i publiken hela tiden är naturligtvis omöjligt men jag stod ändå stundtals och lite orättvist saknade många låtar. Mina personliga favoriter från ”Blood on the tracks” kunde ha gjort konsertkvällen än mer magisk men jag vet inte vad som kunde ha strukits från en annars perfekt konsertupplevelse den här kvällen.
   En kväll som ganska förutsägbart avslutades med allsång och ”I shall be released” med samtliga artister och musiker på scen. Som sedan följdes av den ovan omnämnda spontana extralåten ”Tomorrow is a long time”.

Med hjälp av en liten tjuvtitt i kvällens körschema kom jag fram till följande repertoar under kvällen:

Song to Woody (Olle)
Tonight I'll be staying here with you (Mathias)
Don't think twice, it's all right (Mathias)
You ain't going nowhere (Mathias)
Mr tambourine man (Tommy)
Just like a woman (Tommy)
Like a rolling stone (Tommy)
I want you (Richard)
Just like Tom Thumb's blues (Richard)
Blind Willie McTell (Richard)
It's all over now, baby blue (Richard)
Make you feel my love (Frida)
Farväl vackra Sara (Olle/Frida)
Love minus zero/No limit (Olle)
As I went out one morning (Olle)
The times they are a-changing (Olle/Frida)
I shall be released (Alla)

Extralåt
Tomorrow is a long time (Richard/Olle)

/ Håkan

Covers: Marianne Faithfull

MARIANNE FAITHFULL: Easy come, easy go (naïve, 2008)

DET FINNS MÅNGA EXEMPEL PÅ ARTISTER som inte skriver sitt låtmaterial själv, låt säga Linda Ronstadt, Tina Turner, Joe Cocker med flera, men ändå betraktas artisten inte som en regelrätt coversångare. Lägg till Marianne Faithfull på den listan och ni förstår vad jag menar.
   Stora delar av Mariannes diskografi var antingen rena covers eller traditionella låtar. På 60-talet fick hon plötsligt men tillfälligt sitt namn nämnt, tillsammans med Mick Jagger och Keith Richards, som låtskrivare på singel-b-sidan "Sister Morphine" men när Stones gjorde låten på "Sticky fingers"-albumet var hennes namn utraderat.
   Nej, någon stor låtskrivare blev Marianne aldrig men på hennes stora comeback "Broken English" (1979) och några album därefter finns hennes namn med som låtskrivare men alltid i samarbete med producent och/eller musiker. Innan hon mötte producenten Hal Willner, började sjunga klassiska evergreens och hamnade i Brecht/Weill-världen för att på 2000-talet återvända till eget men inte så uppmärksammat låtmaterial.
   2008 återförenades Marianne med producenten Hal Willner och gjorde det mäktiga dubbelalbumet ”Easy come, easy go” som spelades in i sju olika studios med en mängd olika musiker och ett låtmaterial som pendlar kraftigt från intressanta singer/songwriter-låtar (Judee Sill, Jackson C Frank) via soul, jazz, country och rock till West Side Story. Det finns en genomgående jazzkänsla i innehållet på skivan, säkert Hal Willners input, och för min simpla musiksmak blir det lite för tålamodskrävande som för det mesta döljer Mariannes personliga röst.


Disc 1:

Down From Dover (Dolly Parton) 4:44
1970. Från albumet ”The fairest of them all” med låtskrivaren.
Hold On Hold On (Dallas Good/Mike Belitsky/Neko Case/Sean Dean/Travis Good) 2:58
2008. Från albumet ”Fox confessor brings the flood” med Neko Case.
Solitude (Duke Ellington/Eddie De Lange/Irving Mills) 5:25
1934. Singel med Duke Ellington and His Orchestra.
The Crane Wife 3 (Colin Meloy) 3:58
2006. Från albumet ”The cran wife” med The Decemberists.
Easy Come, Easy Go (Willie Jackson/ Eddie Brown) 3:14
1924. B-sida (”Frosty mornin' blues”) på singel med Bessie Smith.
Children Of Stone (Espers) 8:04
2006. Från albumet ”II” med Espers.
How Many Worlds (Brian Eno) 3:40
2005. Från albumet ”Another day on earth” med låtskrivaren.
In Germany Before The War (Randy Newman) 4:07
1977. Från albumet ”Little criminals” med låtskrivaren.
Ooh Baby Baby (Smokey Robinson/Pete Moore) 8:16
1965. Singel (”Ooo baby baby”) med Smokey Robinson & the Miracles.
Sing Me Back Home (Merle Haggard) 5:04
1967. Singel med Merle Haggard & the Strangers.

Disc 2:

"Salvation" (Nick Jago/Peter Hayes/Robert Turner) 6:07
1999. Från albumet ”B.R.M.C.” med Black Rebel Motorcycle Club.
"Black Coffee" (Francis Webster/Sonny Burke) 5:40
1949. Singel med Sarah Vaughan - Orchestra under the direction of Joe Lipman
"The Phoenix" (Judee Sill) 2:16
1973. Från albumet ”Heart food” med låtskrivaren.
"Dear God Please Help Me" (Stephen Patrick Morrissey) 4:29
2006. Från albumet ”Ringleaders of the tormentors” med Morrissey).
"Kimbie" (Traditional arranged by Jackson Frank/Marc Ribot)) 4:39
1965. Från albumet ”Jackson C Frank” med låtskrivaren.
"Many a Mile to Freedom" (Jim Capaldi/Steve Winwood) 5:11
1971. Från albumet ”The low spartk of high-heeled boys” med Traffic.
"Somewhere (A Place for Us)" (Leonard Bernstein/Stephen Sondheim) 4:15
1957. Från West Side Story [Original Broadway Cast] med Reri Grist & Ensemble
"Flandyke Shore" (Traditional arranged by Gil Goldstein) 3:10

/ Håkan

20 MAJ

Bill Haley And His Comets singel ”Rock around the clock” släpptes 20 maj 1954.

1944
JOE COCKER föds I Sheffield, England.

1954
BILL HALEYS singel ”Rock around the clock” släpps.

1983
THE POLICE släpper ”Every breath you take”.

2012
ROBIN GIBB (Bee Gees) avlider i London, England..

/ Håkan

Best of 1975/1976: #3 "Cry tough"

NILS LOFGREN: Cry tough (A&M)
Release: April 1976

DET FINNS ETT VISST SLÄKTSKAP MELLAN skivorna som har hamnat i toppenregionen på min favoritlista på de 50 år gamla albumen. För bara några veckor sedan skrev jag om Nils Lofgrens debutalbum som släpptes 1975, förra veckan hyllade jag Lofgrens nuvarande arbetsgivare Bruce Springsteen och hans klassiska rockalbum ”Born to run” och nu är det återigen dags att uppmärksamma Lofgrens andra album.
   Lofgren hade som 17-åring medverkat på några singlar 1968 med Paul Dowell & the Dolphin men ”After the gold rush” blev hans stora genombrott i offentligt sammanhang, som pianist. Under åren 1969-1974 ledde Nils gruppen Grin innan han 1975 startade sin solokarriär med albumet ”Nils Lofgren” (#7 på den här listan) som året efter följdes av skivan som idag spelar huvudroll här, ”Cry tough”. Det är kanske inte så många som håller med mig men jag prioriterar den senare skivan.
   Aha, en gitarrplatta, tänker ni som kan er musikhistoria utantill. När jag idag lyssnar på ”Cry tough” så är det givetvis en skiva där gitarren och gitarrsolona uppenbart står i centrum men jag minns det på ett helt annat sätt. Visst drar Nils stundtals i gitarrsträngarna på flera låtar som vore han arvtagare till Jimi Hendrix men det är ju låtarna, de variationsrika arrangemangen där han spelar både piano och gitarr och sedan rösten, den emotionellt starka men väldigt personliga stämman, som ger guldkant på de redan fina melodierna.
   Jag kan ta fram min drygt 50 år gamla recension av ”Cry tough”, från Nerikes Allehanda 2 april 1976, för att citera mina då färska intryck av den helt nysläppta skivan. Rubriken till recensionen var ”Pojken med guldbyxorna” och var starkt inspirerad av en just då aktuell serie på svensk tv.
   ”Nils Lofgren är en stjärna. Han är en pojke med guldbyxorna som ur sina fickor plockar upp gitarrtoner det slår smeksamma gnistor om. Som när de träffar sin publik förvandlas och får en hypnotiserande effekt.
   'Cry tough' är hans nya skiva och det känns främmande att placera in honom i ledet bland de andra gitarrhjältarna. Hans berättarkonst är unik, han använder inte sin gitarr som ett vapen utan målar med den och dess vackra toner upp bilder med ett skönt språk.
   Ändå är gitarren bara en liten del i det stora område som Nils Lofgren behärskar. Som låtskrivare arbetar han med små gester. Hans ord är inte stora men som lyssnare kastas man mellan våldsamma utspel och känslosamt djup. Med säker hand förenar han ytterligheter med bagateller i sina melodier.
   Al Kooper är ny producent men har tacksamt låtit Nils jobba med fria tyglar. Ändå känns stråk- och blåsarrangemang i två låtar lite överarbetade.
   Popvärlden översvämmas inte precis av artister av Nils Lofgrens kaliber som distanserar det mesta. Hans genomslagskraft är förödande och för närvarande så effektiv och det första intryckets enorma glädjerus vill liksom aldrig ta slut. Det tar tid att smälta.”

JAG VAR I APRIL 1976 MED ANDRA ORD RÄTT nöjd med skivan men valde att inte nämna några låtar i recensionen. Därför får jag väl göra det här.
   Inledningen, med titellåten som första låt, är både magisk och lite trollbindande med ett smygande intro och viskande röst som symboliserar titelns motsägelsefulla uttryck som både soft och tuff. En perfekt förklaring till Nils Lofgren som rockartist. Vild med gitarren men sammetslen i rösten. Ron Hicklin Singers förstärker på gospelvis i refrängen: ”Cry tough, go down your soul/You just need another shot of rock and roll”. Klassiskt.
   På nästa låt, ”It’s not a crime” som Nils har skrivit tillsammans med sin närvarande bror Tom, blir det än mer hjälp från kören som förstärkts med P P Arnold, Claudia Lennear och faktiskt den kände trummisen Buddy Miles.
   Inför den här skivan hade Nils Lofgren skaffat sig en ny producent, Al Kooper, som gav soundet ett större omfång med keyboards, stråk- och blås arrangemang och ett allmänt mer arrangerat ljud. Där kompet består av trummisen Jim Gordon och de alternerande basisterna Chuck Rainey och Paul Stallworth. Kooper har producerat fem av skivans nio låtar medan fyra låtar producerats av Lofgren-bekantingen David Briggs med samma laguppställning som på solodebuten, trummisen Aynsley Dunbar och basisten Wornell Jones.
   Det var länge en oskriven regel på Nils Lofgrens soloskivor att det fanns en cover bland alla originallåtar. På ”Cry tough” gör han en helt ny tolkning av Yardbirds gamla pophit ”For your love” i ett mycket långsammare tempo.
   Min stora favorit på ”Cry tough” är ”Mud in your eye” som förmodligen uppfattas som en anonym parentes hos Lofgren-finsmakarna men mitt medvetande har ohjälpligt fastnat i det snärtiga akustiska gitarr-arrangemanget där Nils lägger på ett fint pianokomp ibland. Och turnébasisten Scott Ball spelar en mullrande mäktig ståbas.
   Det var naturligtvis ”Cry tough”-skivan som fick mig att resa till Lund och Nils Lofgrens första Sverige-konsert i maj 1976. I en konsert där fyra av de nya låtarna låg som en liten ryggrad under konsertens inledning.

/ Håkan

Covers: The Damned

THE DAMNED: Not like everybody else (Ear Music, 2026)

THE DAMNED TILLHÖR PIONJÄRERNA i den engelska generationen av punkgrupper som härjade vilt runt 1976. Förutom några korta pauser på tidigt 90-tal har gruppen existerat i 50 år i lite olika skepnader men ofta med en eller flera originalmusiker. Nu har tre originalmedlemmar, sångaren Dave Vanian, trummisen Rat Scabies och gitarristen Captain Sensible (ursprungligen basist) förenats med basisten sedan 2017, Paul Gray, och Monty Oxymoron på keyboards (sedan 1996) och gjort en hyllningsskiva till originalgitarristen Brian James (avbildad på skivomslaget) som dog i mars förra året.
   Det är med väldigt fräsch ambition de har gått in i studion för att tolka ett antal covers från främst 60-talet. Jag tycker resultatet är häpnadsväckande med tanke på att det är runt 70 år gamla profiler som försöker skaka liv i nästan 60 år gamla låtar.
   Några bidrag med kanske lite för känt låtmaterial, ”Summer in the city”, ”See Emily play” och ”The last time”, drar ned helhetsintrycket medan några udda låtar höjer värdet på hela albumet.
   Hur de har hittat den verkligen udda Motown-låten ”There's a ghost in my house”, som fräscht sparkar igång skivan, förstår jag inte. Men det kanske finns fler logiska förklaringar till att gruppen har letat material bland amerikanska garagerockgrupper och hittat en Lollipop Shoppe-låt medan Iggy Pops ”Gimme danger” tillhör det mer förväntade innehållet.
   I övrigt är det främst engelskt originalmaterial på skivan och det finns alltid en anledning att påminna oss om gruppen The Creation och deras ”Making time” och Ray Davies gamla singel-b-sida ”I'm not like everybody else” som också gav albumet en titel.


There's A Ghost In My House (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland/R. Dean Taylor)
1967. Singel med R Dean Taylor.
Summer In The City (John Sebastian/Mark Sebastian/Steve Boone)
1966. Singel med The Lovin' Spoonful.
Making Time (Eddie Phillips/Kenny Pickett)
1966. Singel med The Creation.
Gimme Danger (Iggy Pop/James Williamson)
1973. Från albumet "Raw power" med Iggy & the Stooges.
See Emily Play (Syd Barrett)
1967. Andra singeln med Pink Floyd.
I'm Not Like Everybody Else (Raymond Douglas Davies)
1966. B-sida på singel ("Sunny afternoon") med The Kinks.
Heart Full Of Soul (Graham Gouldman)
1965. Singel med Yardbirds.
You Must Be A Witch (Fred Cole)
1968. Singel med The Lollipop Shoppe.
When I Was Young (Barry Jenkins/Danny McCulloch/Eric Burdon/John Weider/Vic Briggs)
1967. Singel med Eric Burdon & the Animals.
The last time (Keith Richards/Mick Jagger)
1965. Singel med The Rolling Stones.

/ Håkan

13 MAJ

Stevie Wonder föds 6 maj 1966 i Saginaw, Michigan.

1941
RITCHIE VALENS föds I San Fernando Valley, Kalifornien, USA.

1950
STEVIE WONDER.föds I Saginaw, Michigan, USA.

1966
THE KINKS låt ”Sunny afternoon” spelas in.

1988
CHET BAKER avlider i Amsterdam, Holland..

/ Håkan

Best of 1975/1976: #4 "Born to run"

BRUCE SPRINGSTEEN: Born to run (Columbia)
Release: 25 augusti 1975

HUR DU ÄN TÄNKER OCH HUR DU än tycker kan du inte kalla albumet ”Born to run” för något annat än en klassiker med stort K. I allas ögon och i allas öron är det en skiva som kom att ändra tidräkningen och rockhistorien i en och samma stund. ”Born to run”, som släpptes i augusti 1975, kom att bli Bruce Soringsteens stora stora genombrott. På skiva. På scen hade han med sina på den tiden extremt långa konserter byggt upp en enorm respekt som liveartist under några år med en stor ständigt växande publik som följd. Det var just i samband med en Springsteen-konsert som den största rubriken i sammanhanget skulle formuleras och bli smått historisk.
   Till den fascinerande historien om skivan ”Born to run” spelar två personer, förutom Bruce själv, en delad huvudroll, rockjournalisten Jon Landau och managern Mike Appel. I mitten på 70-talet och under de närmaste åren skulle Landau byta plats med Appel på ett tämligen uppmärksammat sätt.
   Appel, hyfsat framgångsrik låtskrivare och producent (lättviktare som Partridge Family och David Cassidy), blev Springsteens första manager och producent. Appels rutin och kunskap om branschen var inledningsvis enormt betydelsefullt för en ny, orutinerad sångare och låtskrivare från New Jersey.
   Appel producerade (tillsammans med låtskrivarkollegan Jim Cretecos) ”Greetings from Asbury Park, NJ” och ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”, båda kom 1973 och var Springsteens två första album. Två skivor som uppmärksammades i den förhållandevis lilla kretsen av fans men som efter ”Born to run”-genombrottet i efterhand blev gudabenådat hyllade.
   Springsteen var tidigt på väg att göra sig ett namn som konsertartist. Under 1973 turnerade han regelbundet med sitt E Street Band med de allt längre uppmärksammade konserterna. De alltmer professionella konserterna och det musikaliskt alltmer tajta samspelet mellan sångare och band skapade ett enormt rykte. Mest klubbframträdanden men också större arenor när de exempelvis var förband till jazzrockbandet Chicago i maj-juni 1973.
   I april 1974, på någon av Springsteens fyra konserter på Charley’s Bar i Cambridge, Massachusetts, såg Jon Landau sin första konsert med New Jersey-artisten. Han, som då var etablerad rockjournalist på tidningen Rolling Stone, hade fastnat för Springsteens andra album och hört rapporter om sanslösa konsertupplevelser. I en lokal Boston-tidning, The Real Paper, skrev han en krönika om skivan och kallade den ”årets mest underskattade album”.
   9 maj samma år var Springsteen med band tillbaka i Landaus hemstad Cambridge och han fick ännu en gång uppleva en makalös show, nu som uppvärmare till Bonnie Raitt. Bruce gav en två timmar lång konsert som i Landaus ögon och öron var så bra och inspirerande att han skrev en krönika som har gått till (musik)historien. Bland annat skrev han den numera klassiska meningen ”I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen” med fortsättningen ”and on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the first time”.
   Landau skulle precis fylla 27 och Bruce var 24… Och precis där inleddes den seriösa och mest kommersiella delen av Bruce Springsteens långa, långa och mycket framgångsrika karriär.

LANDAU UTMANADE SNART APPEL som skivproducent och tog så småningom över även som manager efter en uppslitande rättsvist. Men först fick Appel förmånen att själv (tillsammans med Bruce) producera den fantastiska titellåten ”Born to run” på det kommande albumet. En låt som började spelas in i maj 1974 med ett då lite annorlunda E Street Band än sättningen vi har blivit bekant med genom åren.
   E Street Band har blivit ett minst lika starkt varumärke som Bruce Springsteen men under de första turnéåren 1973-1974 ändrades bandets konstellation vid flera tillfällen.
   Clarence Clemons och Garry Tallent fanns med redan på första plattan innan Danny Federici dök upp på den andra. Låten ”Born to run” spelades in med Clemons, Tallent, Federici plus trummisen Ernest “Boom” Carter och (jazz)pianisten David Sancious men på resten av inspelningarna till albumet återfinns kärnan till ”det riktiga E Street Band”, med Max Weinberg på trummor och Roy Bittan på keyboards.
   Än så länge var inte Steve Van Zandt, en lokal New Jersey-musiker, någon fast medlem i Springsteens komp. Han skrev blåsarrangemanget på ”Tenth Avenue freeze-out”och körade på ”Thunder road” men alla gitarrer på albumet spelas av Bruce själv. Van Zandt blev inte fullvärdig bandmedlem förrän på turnén som inleddes i juli 1975, en månad innan "Born to run" släpptes. En turné som 21 november skulle nå Stockholms Konserthus på en extremt kort (fyra konserter) Europaturné.
   E Street Band har som sagts en exklusiv position som Springsteens stadiga kompband. Men har, förutom på liveskivorna, aldrig fått regelrätt artistcredit på studioskivorna. Det är ju märkligt och uppseendeväckande när man tittar tillbaka på Springsteens makalösa skivproduktion där herrarna Bittan, Weinberg, Federici, Clemons, Van Zandt och senare också Nils Lofgren finns med på en stor majoritet av Springsteens studioinspelade skivor.
   Till protokollet ska vi till avgående managern Appels försvar nämna att han även på resten av ”Born to run”-albumet agerar som producent, då tillsammans med både Springsteen och Landau.
   Det finns många spektakulära låtar på vars stabila grund Springsteens tredje album vilar: Titellåten, ”Thunder road”, ”Backstreets” och den makalösa nästan tio minuter långa ”Jungleland” är rena rockklassiker. De allmänt mindre kända men ändå starka låtarna ”Night” och ”She's the one” bör i rättvisans namn tillhöra samma celebra sällskap. Som tillsammans med de i sammanhanget lite mer udda låtarna ”Tenth avenue freeze-out” (blott tre minuter lång på skiva ska jämföras med maratonversionerna på scen) och ”Meeting across the river” (med en ensam trumpet som enda soloinstrument) gör ”Born to run” till världens mest kända och, i många Bruce-fans öron, bästa album.

/ Håkan

Covers: Magnus Carlson

MAGNUS CARLSON & THE MOON RAY QUARTET: Shadows (We Jazz, 2025)

INGEN ARTIST I SVERIGE HAR UNDER de senaste åren jobbat lika hårt och genomarbetat som Magnus Carlson. Hans Weeping Willows formtoppade förra året med en placering på min årsbästalista, hans samarbete med Jesper Lindell Band har också varit en höjdpunkt och sedan gör han underbar jazzpop med The Moon Ray Quartet som i förra årets elfte timme släppte ännu ett elegant album, ”Shadows”.
   När den här konstellationen gjorde premiär på skiva 2009 uppmärksammade jag albumet i min coverkategori på Håkans Pop, det var faktiskt i samma stund som jag introducerade hela den genren med coveralbum. Och jag skrev så här. Och kategorin har under alla år växt och omfattar nu drygt 300(!) coveralbum.
   Jag har även hunnit med att uppmärksamma uppföljaren ”Echoes” (2010) men förra årets ”Shadows” slår båda föregångarna med marginal..
   Jazz är egentligen inte min kopp te men när Magnus möter en skicklig jazzgrupp blir det så mycket mer än enbart jazz. Det beror mest på urvalet av låtar, raktigenom covers, för Magnus är ju en mästare att hitta en passande repertoar i många olika genrer, låtar som sedan växer när sedvanligt välsjungande Magnus fenomenala röst träffar exakt rätt i mötet med flexibla och skickliga musiker som Goran Kajfeš, Per ’Ruskträsk’ Johansson och Carl Bagges piano
   Att blanda låtar från så olika håll som David Bowie, Sufjan Stevens, legendaren Jackson C Frank och Magnus favorit Scott Walker är både unikt och genialiskt. Och jag sväljer av bara farten också det mer jazztraditionella låtmaterialet med hull och hår.
   Underbara ”Shadows” borde ha fått plats på förra årets årsbästalista men dök tyvärr upp lite försent.

Milk and Honey (Jackson C. Frank)
1965. Från albumet "Jackson C Frank" med låtskrivaren.
Who Knows (Marion Black)
1970. B-sida på singel ("Go on fool") med låtskrivaren.
Where Are We Now? (David Bowie)
2013. Singel med låtskrivaren.
Me and My Shadow (Al Jolson/Billy Rose/Dave Dreyer)
1927. Singel med Jack Smith (The Whispering Baritone) with Piano.
Black Night (Frank Sinatra Jr.)
1971. Från albumet "Spice" med låtskrivaren.
Mystery of Love (Sufjan Stevens)
2017. Från albumet "Call Me by Your Name - Original Motion Picture Soundtrack" med låtskrivaren.
It's Raining Today (Scott Walker)
1969. Från albumet "Scott 3" med låtskrivaren.
Witchi Tai To (Jim Pepper)
1969. Singel med Everything Is Everything featuring Chris Hills.

/ Håkan

”Popmonster”

WILMER X
Popmonster
(United Stage)

DET FINNS INGA GRÄNSER FÖR Nisse Hellberg & Co i Wilmer X. Under åren mellan 1978 och 2005 lyckades Wilmer växa musikaliskt från ett alternativt rockband till ett komplett fullvuxet rockband med många olika genrer på sitt samvete. Sedan avslutades Wilmer-historien lite plötsligt, Nisse satsade alltmer på sin solokarriär, men bandet gjorde, utan nytt låtmaterial, några tillfälliga återföreningar 2011 och 2012 för att 2018 göra fullständig comeback på scen. Jag glömmer aldrig liveupplevelsen på Malmöfestivalen inför en publik på 20 000 människor.
   Fortfarande utan nyskrivna låtar i scenrepertoaren, även på det området prioriterade Nisse solokarriären, men 2022 blev det comeback på allvar för Wilmer X, både på skiva (”Mer för dina pengar”) med nytt material och turné. Och det genomgående energiskt rockiga soundet var tillbaka fast medlemmarna då hade passerat 60-årsgränsen med marginal.
   På den utstakade vägen, där de rock'n'roll-osande arrangemangen regerar, befinner sig de fem fasta medlemmarna i bandet på nya albumet ”Popmonster” (släpps imorgon 8 maj) som sjuder av elektrisk energi i både tempo och innehåll. ”När vi lägger i nästa växel” för att citera Nisse på albumets inledningslåt och det explosiva känsloläget genomsyrar sedan resten av hela albumet.
   Wilmer X har sällan varit så fantastiskt målmedvetet och koncentrerat på rock'n'roll-temat som på ”Popmonster” som inte, trots titeln, innehåller så många självklara poplåtar. Tänker jag första gången jag lyssnar. Med Nisses förklaringar till albumets titel och innehåll att de här tolv låtarna har mer refränger och popriff än vanligtvis på en Wilmer-skiva så framträder i efterhand, även för mig, en underbar mix av pumpande rockenergi och starka popmelodier.
   I sina bästa stunder tangerar ”Popmonster” det vi en gång älskade med Rockpile. Nisse Hellberg är faktiskt Nick Lowe och Dave Edmunds i en och samma person där pophantverket (Lowe) möter Chuck Berry-ekot (Edmunds) och klassisk rock'n'roll skapas i nutid 2026.
   Den tveklösa energin är så genomgående på ”Popmonster”. När Jalle Lorensson flåsar i munspelet mer än någonsin (på elva av tolv låtar!) ger han hela Wilmer X-soundet ett tydligt ansikte och det finns faktiskt inte utrymme för några utpräglade ballader eller någon andhämtning mellan alla elektriska chocker.
   Det är väl bara vid två tillfällen, på countryflörten ”Dina tankar är någon annanstans” (med pedal steel-maestro Ola Gustafsson) och den souliga halvtempolåten ”Mer och mer sällan nu”, som albumet bromsar in något i det annars genomgående intensiva tempot. Men även där framstår Wilmer X som en renodlad rockkvintett.
   ”Popmonster” är i sin imponerande helhet ett powerpopmonster som håller femstjärnig kvalité från första till sista takt. Från inledande utropstecknet ”Nästa växel” i full fart som blir ännu snabbare till avslutningen ”Lägga mitt krut” i ett galopperande tempo med influenser av ”Paperback writer” och T Rex i tydlig dager.
   Däremellan briljerar två gitarrer, bas, trummor och ett munspel, som aldrig vill lämna centrum, och ger Nisse Hellbergs välformulerade låtar full rättvisa.
   Det femstjärniga albumet har i mina ögon egentligen bara en tveksam detalj, skivomslagets slarviga Andy Warhol-parafras, som rimmar lite illa med albumets jordnära innehåll. Hellre lyssnar jag ännu en gång på albumets tolv brutala rocklåtar som ger Wilmer X en oslagbar position som Sveriges bästa rockband.

/ Håkan

6 MAJ

Small Faces första album ”Small Faces” släpptes 6 maj 1966.

1945
Den amerikanske artisten BOB SEGER föds I Detroit, Michigan, USA.

1965
THE BEATLES filmar i Twickenham Film Studios, för filmen ”Help!”.

1966
SMALL FACES släpper debutalbumet ”Small Faces”.

<2005
PERCY SLEDGE uppträder i Örebro Konserthus tillsammans med Mikael Rickfors.

/ Håkan

Georg Jojje Wadenius 1945-2026

GITARRISTEN GEORG JOJJE WADENIUS OCH HANS MUSIK var aldrig nära mitt innersta musikaliska hjärta men han fanns ändå med i utkanten av mitt lyssnande liv i snart 60(!) år.
Utan att röra mina innersta känslor så väckte hans namn genom alla år oerhörd respekt.
   Han befann sig ofta i jazzmusikaliska gränstrakter där jag inte riktigt kände mig bekväm. Men givetvis hade jag koll på Made In Sweden, trion med Jojje på gitarr som skivdebuterade 1968, och jag äger faktiskt 1970-albumet ”Made in Sweden” som jag recenserade i Nerikes Allehanda i december 1970.
   Grupperna som Jojje medverkade i innan Made In Sweden, Grapes Of Wrath och Stubinerna, är jag dock obekant med men det låter idag intressant att Janne Schaffer ersatte Jojje när han gick vidare från den förstnämnda gruppen och bildade Made In Sweden.
   Samtidigt som Made In Swedens berömmelse växte gjorde Jojje en barnskiva ”Goda' goda'” (1969) som inte landade i mitt dåvarande hjärta men det var ändå svårt att undvika den.
   Samma sommar blev Jojje delaktig i en skiva som verkligen föll i god jord, Pugh Rogefeldts debut ”Ja dä ä dä”, som ofta beskrivs som den första popplattan på svenska. Jojje spelade gitarr och bas på den legendariska skivan. En svensk klassiker som musikaliskt befann sig långt från Jojjes vanliga musik i jazzfusion-genren. En märklig tillfällighet att Pugh Rogefeldt och Jojje Wadenius avled på samma datum - tre år emellan...
   Made In Sweden utvecklades till gruppen Solar Plexus med paret Dominique som ledande personer och än mer jazziga influenser. Att Jojje 1972 rekryterades till USA och Blood Sweat & Tears var givetvis en stor nyhet i Sverige men jag följde inte riktigt med i den vågen. Inte heller kan jag påstå att jag följde Jojje Wadenius i hälarna när han spelade med exempelvis Steely Dan och Paul Simon.
   Våra vägar korsades inte speciellt ofta men några tillfälligheter måste understrykas. Jojje producerades Lisa Ekdahls tredje album ”Bortom det blå” (1997) och 2002 medverkade han på Kents album ”Vapen & ammunition” där han spelade fin akustisk gitarr på låten ”Sverige”.
   Sedan var det naturligtvis stort när Jojje och Pugh återförenades på albumet ”Vinn hjärta vinn” (2008) som producerades på ungefär samma sätt som en gång ”Ja dä ä dä”.
   Georg Jojje Wadenius avled i fredags 1 maj 2026.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #5 "Wish you were here"

PINK FLOYD; Wish you were here (Harvest)
Release: 12 september 1975

DET VAR VÄLDIGT LÄNGE SEDAN SOM Pink Floyd betydde något viktigt för mig. Och när jag dissekerar min egen Pink Floyd-historia så hamnar jag så långt borta som 1975 för att hitta något som betyder mer än raden av alla konceptskivor gruppen har upprepat sin karriär med. ”Wish you were here” var min Pink Floyd-kulm och det var en skiva som betydde mer än exempelvis ”The dark side of the moon”, storsäljaren framför alla andra i Pink Floyd-historien, eller album som ”Ummagumma”, den mäktiga dubbeln, eller ”Atom heart mother” (med Arla-kossan på omslaget) vars skivor också återfinns i min samling.
   Men egentligen var Pink Floyd från början ett alldeles vanligt popband fast med lite mer psykedelisk touch än andra och med lite mer mystik i historien. Och det började redan 1967 med singlarna ”Arnold Layne” och ”See Emily play” och det fortsatte till viss del med ”Apples and oranges”. Och det var titeln i mitten som blev något av världshit och oförglömlig och på något sätt anledningen till att vi döpte vår dotter till Emily med just den engelska stavningen. Det var just ”See Emily play” som Mats Ronander skrev som autograf på cd-häftet till ”Himlen gråter för Elmore James” för att Emily var med vid tillfället.
   Men sedan var det slut på det kommersiella kapitlet för Pink Floyd. Albumen var jag ännu inte mogen att upptäcka förrän ”Ummagumma” ramlade ner i mitt knä och öppnade upp en märklig historia om ett engelskt band. Hälften live/hälften studio var det ju en minst sagt svårlyssnad skiva men blev ändå en av de första skivorna jag recenserade i februari 1970. Ett djupt pretentiöst album med långa, långa låtar och en märklig konceptidé.
   Tema och koncept skulle bli det här bandets signatur men deras stora storsäljare, ”The dark side of the moon”, var jag kallsinnig inför när den kom 1973. Det fanns inget som lockade. Därför uppfattar jag det idag som tämligen märkligt att jag så hängivet och självklart handlade det kommande albumet ”Wish you were here” på tillfälligt besök i Stockholm hösten 1975. Skivan hade dessutom ett svart plastinbakat omslag som kanske höjde nyfikenheten ytterligare.
   Men jag hade nog hört delar av den långa sviten ”Shine on you crazy diamond” strax innan på radion och gillat den häftiga melodin, den suggestiva tonen, det klara soundet. Och den så gott som genomgående historien om deras tidiga medlem Syd Barrett som försvunnit ur gruppen i ett moln av droger och psykisk sjukdom. Sådant skapade spänning och nyfikenhet för en nästan 23-årig grabb från Örebro.
   När jag väl hade sprättat upp den tunna svarta plasten, där det bara fanns en klisterlapp som avslöjade skivans namn, runt omslaget framträdde det vita pappomslaget med ett fotografi som visar två stuntmän av vilka den ena har fattat eld. Allt fotograferat i Warner Bros filmstudio i Los Angeles och omslaget var designat av det kända designbolaget Hipgnosis som jobbade tidigt med Pink Floyd-omslag. Ofta med surrealistiska drag.

”WISH YOU WERE HERE”-SKIVAN släpptes i september 1975 men redan under en turné 1974 framförde Pink Floyd nya låtar som var avsedda för ett nytt album. Bland annat låten som skulle bli det centrala verket på nya albumet, ”Shine on you crazy diamond”. En låt som är en hyllning till gruppens ursprunglige ledare Syd Barrett med textrader som "Remember when you were young, you shone like the sun".
   En myt (eller sanning...) vill göra gällande att Barrett helt överraskande dök upp i inspelningsstudion när Pink Floyd höll på att spela in ”Shine on…”. En smått förvirrad och överviktig man med rakat huvud som lämnade rummet utan förklaring och utan att någon egentligen fattat att det var Barrett. Titellåten är ju också en liten vink till bandets en gång store låtskrivare.
   Som uppföljare till ”The dark side of the moon” fick Pink Floyd på ”Wish you were here” ännu en gång hjälp av saxofonisten Dick Parry och de två ofta anlitade svarta sångerskorna Venetta Fields och Carlena Williams som ibland gick under det kollektiva gruppnamnet Blackberries. Den engelske sångaren Roy Harper kallades överraskande in som sångare till den bluesiga låten ”Have a cigar”.
   ”Wish you were here” har bara fem enskilda spår som egentligen är fyra eftersom ”Shine on…” förekommer två gånger, både som inledning och avslutning på skivan. En lång låt med majestätiskt och symfoniskt intro på över sex minuter och hela låten är uppdelad i nio olika delar. Oerhört imponerande då och jag lyssnar med glädje och nyfikenhet även idag på dessa mäktiga ljudsjok som blandar motorljud, dörrar som stängs, publikljud och radiosändning med alla olika syntar, läckra akustiska gitarrer och emotionella texter. Så mycket kan ingen Pink Floyd-musik inspirera mig idag.

/ Håkan

April 2026 på Håkans Pop

Foto: Olle UnengePå konsert med Lars Demian och hans två musiker.

ÅRETS APRIL VAR VÄDERMÄSSIGT en något trögstartad månad men på Håkans Pop rullade veckorna på i sedvanlig takt och efter ett traditionell mönster. Med de fasta kategorierna Best of 1975/76, uppmärksamma kända datum och coveralbum. Mot slutet av månaden fick jag också uppleva en livekonsert och ungefär samtidigt skrev jag om en favoritartist som hade lämnat oss.
   Avdelningen med de 50 år gamla albumrfavoriterna når om en månad nummer ett och under april avslöjade jag placeringarna #6 till #9 där artister som Roxy Music, Ducks Deluxe, Nils Lofgren och Eric Clapton hade hamnat.
   Speciella datum under april: 1 april, 8 april, 15 april, 22 april och 29 april.
   Och i serien coveralbum skrev jag under april om skivor med enbart covers gjorda av Dave Stewart, Ward Hayden, Good Morning Blues och Titiyo.
   Hastigt och lustigt (tack Olle!) blev jag inbjuden till en konsert med Lars Demian som jag aldrig tidigare hade upplevt live.
   Dave Mason var en favorit redan på slutet av 60-talet, då medlem i Traffic, och under flera decennier följde jag hans karriär som sorgligt nog tog slut 19 april i år.

DEN FÖRVÄNTADE STORMEN AV nya skivor bedarrade lite under april. I alla fall med nya album som nådde mina öron. I brist på konkurrens den här månaden kunde jag ändå dela ut ett ”Månadens Bästa Album”-pris. Och några positiva skivsläpp kan jag trots allt ändå rapportera om.
   Framåt finns det ändå lovande och intressanta skivsläpp i sikte under maj. I veckan kommer Wilmer X:s nya album (jag har förhandslyssnat och kan rapportera om tolv nya Nisse Hellberg-låtar av sedvanlig kvalité) och mot slutet av månaden släpps Joakim Bergs nya ”Framtiden som aldrig blev av” och Paul McCartneys nya ”The boys of Dungeon Lane”.
   Sedan kanske månadens U2-ep ”Easter Lily”, sex nya låtar, får full release och det känns motiverat. ”Song for Hal”, som sjungs av The Edge, är ju en hit, medan övriga Jacknife Lee-producerade låtar påminner om traditionella U2-låtar med det avslutande Brian Eno-samarbetet ”Coexist” som vältrar sig i religion (”bless the lord”),
   Övriga nya skivor:
   RINGO STARR överraskade stort förra året med ett mycket bra T Bone Burnett-producerat album i countrygenren och ett år senare vill han upprepa succén med ”Long long road” efter samma framgångsrika koncept. Inledningsvis är jag inte lika överraskad och imponerad fast det låtmässigt håller ungefär samma goda nivå när Ringo numera sjunger bättre än någonsin i den snyggt anpassade T Bone-produktionen.
   Efter upprepade lyssningar kan jag konstatera att ”Long long road” är en mix av genomgående starkt låtmaterial, ibland mer countryfierat och ibland mindre, och även några Beatles-ekon i soundet. Låtar som sticker ut är ”Returning without tears”, den fina duetten med Molly Tuttle i ”You and I (Wave of love)” och ”My baby don't want nothing” med Billy Strings falsettsång som en extra läcker detalj.
   Sedan är nyinspelningen av "Choose love" mer intressant, med sina små indiska förtecken, än originalet från 2005. Från en tid när Ringo enbart gjorde mediokra skivor.
   I slutet på 70-talet fick JOE JACKSON ett genombrott i skuggan av Elvis Costello men började snart spela jazzinfluerad musik, flyttade till New York och jag tappade bort honom helt i många decennier fast han regelbundet har släppt skivor. Bor numera i Berlin och nya albumet ”Hope and fury” är för mig en frisk fläkt i poppiga arrangemang. Gränsar ibland till anonym Billy Joel-pop men det finns några personliga höjdpunkter.
   JOE PERNICE, som jag mest kommer ihåg som halva Pernice Brothers (med det härligt kraftfulla men lite splittrade poprockalbumet ”Who will you believe” 2024), men har också en lång solokarriär som just har resulterat i ett bra album ”Sunny, I was wrong”.
   Boston-sångerskan EILEEN ROSE har sedan 2000 många album bakom sig utan att jag har noterat det. Nya albumet ”Insanitia”, inspelat i Italien, ser helt rätt ut på skivomslaget, där hon står med en akustisk gitarr, så jag har lite förväntningar innan jag lyssnar. Bra sångerska och spännande låtar men Eileens röstresurser går ibland vilse i den alltför volymstarka produktionen. Mer Springsteen-rock än country.
   I slutet på 80-talet fanns det ett skotskt band som hette Danny Wilson under några år, utan att någon i bandet hette just det, och London-artisten Danny Wilson, en gång ledare för den engelska countrygruppen Grand Drive, fick utöka sitt artistnamn till DANNY GEORGE WILSON. Med både stråkar och ganska lågmälda poparrangemang gör han stämningsfull och personlig pop på albumet ”Arcade” med en röst som ibland påminner om David Bowie.
   Jag vet inte om titeln "Tillfälligt slut", Kristinehamnsgruppen BROMESAS nya album, är speciellt lyckat eller om det bäddar för missförstånd. Däremot är jag säker på att det genomgående genuint traditionella countrysoundet gör bandet unikt i Sverige. Sedan är sångaren Joakim Hildingssons svenska texter till sina tolv låtar så underhållande med stundtals glimten i ögat kring vardagsproblemen att jag reagerar med ett enda stort leende.   
   Lite lustigt är det också att jag får lyssna på två aktuella countryinspirerade album samma månad, med Ringo (se ovan) och BroMesa.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: IBLAND SÖKER JAG MIG TILL lugnare och mer akustisk musik och hittar ofta små rejäla för mig okända fynd. Förra året hittade jag ett namn, Clover County, i min jakt på musik i det lågmälda landskapet. Det upphittade albumet då, med tjejen AG Schiano bakom namnet, hamnade till slut på min årsbästalista.
   Nu har det hänt igen och det finns ett visst amerikanskt släktskap mellan Clover County och duon THE MILK CARTON KIDS och deras nya album ”Lost cause lover fool” för de är kollegor på samma lilla skivbolag i Nashville, Thirty Tigers.
   Kenneth Pattengale och Joey Ryan och deras akustiska gitarrer från 50-talet, hela tiden spelade med stor ödmjukhet och melodisk elegans, gör lyssnandet så värdefullt. Ibland blandar de in någon enstaka banjo, mandolin eller en lätt gråtande slide men det är melodierna som överträffar arrangemangen.
   Eagle Rock-killarna från Kalifornien smeker sin musik på en låg kommersiell nivå, jämförs ibland med Simon & Garfunkel men jag tycker inte att det är så påtagligt. Överraskande upptäcker jag att duon har gjort sex album och ska tydligen musikaliskt placeras i indie rock-genren men det känns omotiverat att placera sound och arrangemang i någon förutbestämd genre.
   I min första kontakt med ”mjölkkartonpojkarna” provocerades jag lite av gruppnamnet men jag har gått vidare och uppfattar numera Kalifornien-killarna som underbar balsam för öronen.

/ Håkan

Covers: Christian Parker

CHRISTIAN PARKER: Change is now; A tribute to the Byrds (Edgewater, 2024)

CHRISTIAN PARKER ÄR EN FÖR MIG OKÄND amerikansk artist. Jag är desto mer bekant med The Byrds vars låtrepertoar fyller hela det här albumet som innehåller bandets originalmaterial men också covers, framförallt Bob Dylan-låtar, men också några andra lite udda covers
   Christian har utan min vetskap givit ut sex album i eget namn. Bland annat ännu ett album med enbart Byrds-låtar, ”Sweethearts”, som till hundra procent är hämtade från ett och samma Byrds-album, ”Sweetheart of the rodeo” (1968). Christian är en genuin älskare och beundrare av Byrds-låtar.
   Framförallt har Christian ett genuint intresse för Roger McGuinn och det speciella 12-strängade gitarrsoundet som på 60-talet gjorde Byrds kända över hela världen. Det låter bra om den här skivan, väldigt bra, och jag rekommenderar alla att hellre lyssna på det här albumet, med sitt modernt nostalgiska sound, än en gammal repig Byrds-platta från 60-talet. Det legendariskt klingande Rickenbacker-soundet låter på samma gång både nu och då. Och skivan innehåller ockå stora doser med läcker stämsång som återupplever Byrds-stämmorna med McGuinn, Gene Clark och David Crosby i front linjen.
   Den här skivan innehåller ändå många Gene Clark-låtar som i mina öron är ännu bättre än McGuinn-låtarna.
   Där på gränsen mellan folkmusik, rock och country blir den här skivan perfekt pop. Christian tolkar inte låtmaterialet så mycket utan gör sitt allra bästa för att likna originalversionerna, och gör det med absolut bästa kunskap. Med den distinkta Rickenbacker-kryddan i gitarrsträngarna som bästa ingrediens.


Change is Now (Chris Hillman/James Roger McGuinn)
1967. B-sida på singel ("Goin' back") med The Byrds.
She Don’t Care About Time (Gene Clark)
1965. B-sida på singel ("Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season") med The Byrds.
Here Without You (Harold Eugene Clark)
1965. Från albumet "Mr Tambourine man" med The Byrds.
The World Turns All Around Her (Gene Clark)
1965. Från albumet "Turn! Turn! Turn!" med The Byrds.
I’ll Feel A Whole Lot Better (Harold Eugene Clark)
1965. Från albumet "Mr Tambourine man" med The Byrds.
Chimes of Freedom (Bob Dylan)
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan" med låtskrivaren.
Wild Mountain Thyme (Frank McPeake/Robert Tannahill/Traditional)
1966. Från albumet "Fifth dimension" med The Byrds.
Ballad of Easy Rider (Roger McGuinn)
1969. Från albumet "Easy Rider - Music from the Soundtrack" med låtskrivaren.
Get To You (Chris Hillman/Roger McGuinn)
1968. Från albumet "The Notorious Byrd Brothers" med The Byrds.
Time Between (feat. Earl Poole Ball) (Christopher Hillman)
1967. Från albumet "Younger than yesterday" med The Byrds.
Your Gentle Way of Loving Me (Gib Guilbeau)
1969. Från albumet "Dr. Byrds and Mr. Hyde" med The Byrds.
Full Circle (Gene Clark)
1973. Från albumet "Roadmaster" med låtskrivaren.
Bugler (feat. Earl Poole Ball) (Larry Murray)
1970. Från albumet "Sweet country suite" med låtskrivaren.
Farther Along (feat. Earl Poole Ball) (William B Stevens)
1938. B-sida på singel ("My Sweetheart Has Gone and Left Me") med J. H. Howell's Carolina Hillbillies.
The Last Thing On My Mind (Tom Paxton/Traditional)
1964. Från albumet "Ramblin' boy" med Tom Paxton.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.