Blogginlägg från april, 2026

15 APRIL

Foto: Anders ErkmanThåström längst fram på Imperiets konsert 15 april 1985 på Rockmagasinet i Örebro.

1944
DAVE EDMUNDS föds i Cardiff, Wales.

1978
Den amerikanske artisten och låtskrivaren CHRIS STAPLETON föds i Lexington, Kentucky, USA.

1985
IMPERIET spelar på Rockmagasinet i Örebro.

2001
Ramones-sångaren JOEY RAMONE (Jeffrey Ross Hyman) avlider på Manhattan, New York City, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #8 "Taxi to the terminal zone"

DUCKS DELUXE: Taxi to the terminal zone (RCA)
Release: December 1974

DEN ENGELSKA PUBROCKGENRENS ledande band Ducks Deluxe, tillsammans med Brinsley Schwarz, har hämtat titeln till bandets andra album från en Chuck Berry-låt, ”Promised land”, och är en god utgångspunkt till bandets musik. Fast Ducks var under sina år, 1972-1975, personligare än så. Inte minst tack vare låtskrivare som Sean Tyla och Nick Garvey.
   Ducks Deluxe hade alltså en förhållandevis kort skivkarriär. Gruppens båda album släpptes samma år, 1974, med singlar och ep-spår utspridda på 1973 och 1975. Debuten ”Ducks Deluxe” från februari 1974 (som jag skrev om i min förra serie om 50 år gamla favoritalbum) är en helt okej skiva med sin fina blandning av ballader, tuff rock, pop och Dylan-inspiration. Men skivan därpå, ”Taxi to the terminal zone” från december 1974, är i mina öron ett strå vassare. Inte minst soundmässigt med tanke på att gruppen hade utökat med pianisten Andy McMasters (född McMaster) och lyckats engagera Dave Edmunds som producent. ”The legendary Dave Edmunds” som det står på omslaget.
   Albumet spelades in i augusti och i november 1974 i den studio där Dave Edmunds i stort sett bodde i under några år, Rockfield Studios, Wales. Där hade han innan Ducks-äventyret producerat skivor med Wales-kollegorna Shakin’ Stevens & the Sunsets (”A legend”, 1970), Man (”Be Good to Yourself at Least Once a Day”, 1972), Foghat (”Foghat”, 1972), Arthur Browns band Kingdom Come (”Journey”, 1972) och Brinsley Schwarz (”The new favourites of Brinsley Schwarz”, 1974).
   Det är för övrigt inte bara albumtiteln som är hämtad från Chuck Berrys liv. Ibland svänger det lika rock’n’roll-klassiskt om låtarna och ibland blir det rivig rock à la Rolling Stones. Men med tre olika sångare, Sean Tyla, Nick Garvey (som på skivomslaget kallas Nicky för första och enda gången i sin karriär…) och gitarristen Martin Belmont, och ännu fler olika låtskrivare i bandet har ”Taxi…” en helt underbar variation.
   Det var en låt från ”Taxi…” som fick mig intresserad av Ducks Deluxe en gång i tiden, ”Love’s melody”. Kanske inte den låt som kan kallas representativ för bandets USA-inspirerade sound men ändå en stor och klockren hitlåt i hela sin struktur. Skriven av bandet senaste medlem McMasters. En engelsk delikatess mitt i det amerikanskinfluerade soundet.
   Sean Tyla var på den här tiden väldigt USA-fixerad i sin musik och sina texter. På Ducks första skiva skrev han en låt som hette ”West Texas Trucking Board” (med den inledande textraden ”I pulled into Deadwood, about the dead of night”...) och på den här skivan fortsätter han med ”Rio Grande” med snyggt steelguitar-spel av Dave Edmunds. Även den Stones-rockiga ”Cherry pie” och ”Paris 9” är starka Tyla-låtar. Ducks cover av Flamin’ Groovies ”Teenage head” tillhör väl också det USA-inspirerade materialet.
   Vid sidan av ”Love’s melody” finns det ytterligare en exemplarisk poplåt, Garveys ”My my music”. Där McMasters spelar snyggt piano och Wilko Johnson klappar händerna anonymt i bakgrunden.
   Bland så mycket fantastisk poprock finns det även plats för ballader. Garvey sjunger en fantastisk ”I’m crying” och Belmont är minst lika imponerande i ”Rainy night in Kilburn”.
   Strax efter release av ”Taxi…” lämnade Garvey och McMasters bandet och ett drygt halvår senare fanns inte gruppen mer. En finalkonsert på 100 Club 1 juli 1975 utvecklade sig till en spektakulär happening och ett historiskt datum för pubrockhistorien. Inte så mycket av musikaliska skäl som av spontana gästartister, bland annat Nick Lowe och Lee Brilleaux, som invaderade scenen och ville vara med. Kvällen finns inspelad och utgiven på skiva, mer eller mindre illegalt, men ljud och sound är under all kritik.

/ Håkan

Covers: Ward Hayden

WARD HAYDEN & THE OUTLIERS: Little by little (Faster Horses, 2025)

EFTER FÖRRA VECKANS COVERALBUM med enbart Bob Dylan-låtar kommer här ännu en skiva vars innehåll är hämtat från en och samma artists originalmaterial, Bruce Springsteen. Amerikanen Ward Hayden och hans kompband The Outliers, från Boston, gav ut det här albumet förra våren och upprepade konceptet med enbart Springsteen-låtar i höstas på ännu ett coveralbum, ”Piece by piece”. Får återkomma till den skivan.
   Jag har haft otroligt dålig koll på Hayden och hans band genom åren och har inte ens nämnt hans namn på Håkans Pop. Och då har bandet ändå åtta album bakom sig plus två livealbum (bland annat ”Live in Sweden” 2024) och har besökt Sverige flera gånger.
   Bandet har existerat drygt 20 år, fram till 2018 under det kryptiska namnet Girls, Guns and Glory, och är och har varit det typiska americanabandet som spelat country, rock and roll, rockabilly och lite blues. Jag vill placera ”Little by little” i den rockiga countrygenren som säkert blir överlägset mest underhållande och engagerande i livesammanhang.
   ”Little by little” är ingen musikalisk sensation och urvalet Springsteen-låtar är inte så spännande, den något udda ”County fair” bryter mönstret men tillhör ju den bleka falangen av Springsteen-material. Men versionerna här är dock både naturliga och elektriska men gränsar i längden till opersonlig heartlandrock som det går 14 på ett dussin i USA. Som sagt ganska underhållande men inte så mycket mer.


1. Promised Land (Bruce Springsteen) 4:25
1978. ("The promised land") Från albumet "Darkness on the edge of town".
2. Youngstown (Bruce Springsteen) 4:20
1995. Från albumet "The ghost of Tom Joad".
3. Dancing in the Dark (Bruce Springsteen) 4:57
1984. Singel.
4. Cadillac Ranch (Bruce Springsteen) 2:25
1980. Från albumet "The river".
5. If I Should Fall Behind (Bruce Springsteen) 4:02
1992. Från albumet "Lucky town".
6. Two Faces (Bruce Springsteen) 3:52
1987. Från albumet "Tunnel of love".
7. County Fair (Bruce Springsteen) 5:46
2003. Från samlingsalbumet "The essential".
8. Used Cars (Bruce Springsteen) 3:24
1982. Från albumet "Nebraska".

/ Håkan

8 APRIL

Laura Nyro avled 8 april 1997 i Danbury Connecticut, USA.

1929
JACQUES BREL föds i Shaerbeek, Bryssel, Belgien.

1964
THE SUPREMES låt ”Where did our love go” släpps.

1977
THE CLASHS debutalbum ”The Clash” släpps.

1986
DOCENTERNA och TORSSON spelar på Rockmagasinet i Örebro.

1997
Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren LAURA NYRO avlider i Danbury, Connecticut, USA

/ Håkan

Best of 1975/1976: #9 "No reason to cry"

ERIC CLAPTON: No reason to cry (RSO)
Release: Augusti 1976

ERIC CLAPTONS 70-TAL VAR MINST SAGT turbulent. Efter Cream, Blind Faith och Derek & the Dominos inleddes solokarriären charmant med J J Cales “After midnight” som succé. Men Claptons drogberoende höll på att knäcka honom innan vänner, Pete Townshend och Ron Wood, fick honom på fötter igen och en helt ny karriär satte fart.
   Claptons stora viktiga återkomste skedde i USA med ett nästan helt nytt band bakom sig. Basisten Carl Radle var kvar från Dominos men i övrigt var det nya ansikten. Bland annat två tjejer, Yvonne Elliman, med rötter från Hawaii, och amerikanskan Marcy Levy som tog alltmer plats i Claptons 70-talssound. Med klara gospelinfluenser.
   På skiva var ”461 Ocean Boulevard” (1974) Claptons comeback och Bob Marleys ”I shot the sheriff” var en dundersuccé. En mjuk fin platta med många bra låtar. Efter ytterligare en studioplatta med sitt nya band, ”There’s one in every crowd” (1975), och sedan en liveskiva, ”E.C. was here” (1975), kom ”No reason to cry” som då blev en mycket stor favorit för mig.
   Fortfarande var Clapton irrationell i sin karriär. Han hade ett stadigt band men ville så mycket mer. Vid ett tillfälle avslöjade han att han mest av allt ville bli medlem i The Band och just på den här skivan medverkar samtliga Band-medlemmar. På skivan finns ingen officiell lista på medverkande musiker och därför uppstod spekulationer om vilka som är med eller inte.
   Clapton tackar en lång rad människor på baksidan av omslaget. Många är musiker och artister, Billy Preston, Georgie Fame, Ronnie Wood, Wah Wah Watson och Chris Jagger, men alla spelar inte på skivan. Inte heller ”Geoffrey Harrison”, ännu en pseudonym för George Harrison?
   Skivan spelades in i Shangri-La Studios i Malibu i Kalifornien. Låg vid Pacific Coast Highway norr om Malibu och inspelningarna producerades av Rob Fraboni, mest känd som tekniker, som hade byggt och designat studion. Även Clapton och Radle nämns som producenter av skivan.
   Låtmaterialet på skivan har tydliga The Band-influenser. Inledningslåten ”Beautiful thing” är skriven av Richard Manuel och Rick Danko. Här är originalet av låten, det finns visserligen en kort version (1:41) på The Bands samlingsskiva ”A Musical history”. På ”All our past times” sjunger Clapton duett med låtens upphovsman Rick Danko. Låten förekom något år senare på The Bands ”The last waltz”-evenemang. Finns inkluderad på 4 cd-boxen av konsertkvällen.
   Bob Dylan gör ett uppseendeväckande inhopp på sin egen ”Sign language”, en låt Dylan aldrig har spelat själv. Här medverkar dessutom Robbie Robertson på typisk gitarr.
   De två kvinnliga medlemmarna i Claptons band har en alldeles speciell historia. Yvonne Elliman slog igenom 1970 som rösten på ”Jesus Christ Superstar” där hon gestaltade Maria Magdalena och sjöng hitlåten ”I don’t know how to love him”. Marcy Levy kom att skriva låtar tillsammans med Clapton, ”Lay down Sally” är kanske deras största hit, och på den här skivan har hon skrivit den gospelkryddade ”Innocent times” som hon överraskande också solosjunger. Dessutom har hon skrivit en av skivans bästa låtar, ”Hungry”, tillsammans med bandets organist Dick Sims.
   Efter Clapton-samarbetet inledde Levy en helt ny karriär som soloartist. Och sedan blev hon under nytt namn, Marcella Detroit (efter staden hon är född i) ena halvan av duon Shakespear’s Sister.
   Några bluescovers, Otis Rushs ”Double trouble” och Alfred Fields ”County jail blues” och några finstämda Clapton-original, ”Hello old friend” och ”Black summer rain”, gör också skivan, trots det splittrade intrycket, till en av hans bästa 70-talsskivor.

/ Håkan

Covers: Dave Stewart

DAVE STEWART: Dave does Dylan (Surfdog, 2025)

EFTER FÖRRA VECKANS FANTASTISKA COVERALBUM, Paul Wellers ”Find El Dorado”, är vi idag tillbaka i sadeln där förutsägbart covermaterial skrivet av Bob Dylan spelar huvudroll. Det vill säga ännu ett album med enbart Dylan-låtar där det låtmässigt inte förekommer några större överraskningar. Men Dave Stewart är ju hantverksmässigt en god musiker, underskattad sångare och en framgångsrik producent som kanske kan vända det förutsägbara till något mycket mer inspirerande. Tänker jag innan jag börjar lyssna.
   Dave Stewarts koppling till Bob Dylan har inte varit uppenbar genom decennierna. Dave spelade gitarr på låten ”Under your spell” på Dylan-albumet ”Knocked out loaded” (1986) och två år senare var Stewart faktiskt värd för en berömd inspelning med Dylan-koppling i sin hemmastudio i Balboa, Los Angeles, Där genomfördes de minst sagt spontana inspelningarna till supergruppen Traveling Wilburys första album ”Volume one”, där Dylan var en av fem artister - men just då var Stewart bortrest...
   Men vid ett tillfälle 1993 var samarbetet mellan Stewart och Dylan väldigt påtagligt. Dave Stewart filmade Dylan på Fluke's Cradle Cafe i Camden, London, 21 juli för en musikvideo till Dylans låt "Blood in My Eyes," från det då aktuella albumet "World gone wrong". Dylan i hög hatt minglade med publiken och överraskade alla med sin spontanitet.
   Ett fotografi från tillfället finns med på baksidan av skivomslaget till "Dave does Dylan" tillsammans med en lång omslagstext skriven av Bob Dylan som inleds med: "Captain Dave is a dreamer and a fearless innovator, a visionary of high order, very delicately tractable on the surface but beneath that, he's a slamming, thumping, battering ram, very mystical, but rational, and sensitive when it comes to the hot irons of art forms."
   När Dave nu spelar in ett album i eget namn, vilket inte sker så regelbundet, handlar det inte så mycket om teknik och studioresurser för han har gjort allt på egen hand som artist och producent med enbart instrumental hjälp av sina gitarrer. Det är inte desto mindre skickligt gjort, han har ju en förkärlek till fina produktioner då han genom åren producerat ett antal välljudande skivor med namn som Mick Jagger, Tom Petty, Stevie Nicks och Ringo Starr.
   Utan några större instrumentala ambitioner så låter det proffsigt och förhållandevis bra om slutresultatet på Dave Stewarts tolkningar av 14 Bob Dylan-låtar. Ändå får jag en genomgående känsla att Stewart lite anspråkslöst befinner sig i förberedande demoinspelningar men några dubblerade akustiska gitarrer på sina håll tyder på motsatsen. Fast versionerna av Dylan-materialet har inte någon tydlig ambition att tydligt personligt tolka eller förändra låtarna jämfört med originalen.
   Däremot blir jag ännu en gång imponerad av Dave Stewarts roll som sångare. I Eurythmics stod han definitivt och inte så konstigt i skuggan av Annie Lennox men gör här bländande insatser vid mikrofonen.
   Urvalet Dylan-låtar blir tyvärr alltid eller väldigt ofta lite ospännande och förutsägbart och ”Dave does Dylan” är inget undantag. Upprepningar av ”Forever young”, ”Knockin' on heaven's door”, ”I want you” och ”A hard rain's a-gonna fall” hoppar jag gärna över men den mycket fina ”Make you feel my love” tröttnar jag aldrig på. Sedan blir jag alltid tillfredsställd av nya versioner av låtar från Dylans bästa album ”Blood on the tracks”. ”Simple twist of fate” och ”Shelter from the storm” tillhör därför topparna på hela albumet.


Simple Twist Of Fate (Bob Dylan)
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
I Want You (Bob Dylan)
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
Emotionally Yours (Bob Dylan)
1985. Från albumet "Empire burlesque".
Forever Young (Bob Dylan)
1973. Från albumet "Planet waves".
To Ramona (Bob Dylan)
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan".
Make You Feel My Love (Bob Dylan)
1997. Från albumet "Time out of mind".
Lay, Lady, Lay (Bob Dylan)
1969. Från albumet "Nashville skyline".
Don't Think Twice, It's Alright (Bob Dylan)
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".
A Hard Rain's A-Gonna Fall (Bob Dylan)
1963. Från albumet "The freewheelin Bob Dylan".
Knockin' On Heaven's Door (Bob Dylan)
1973. Från "Pat Garret & Billy the Kid".
Spanish Harlem Incident (Bob Dylan)
1964. Från albumet ”Another side of Bob Dylan”.
Shelter From The Storm (Bob Dylan)
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
She Belongs To Me (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Bringing It All Back Home".
Visions Of Johanna (Bob Dylan)
1966. Från albumet "Blonde on blonde".

/ Håkan

Mars 2026 på Håkans Pop

Foto: Agneta Wallinder UnengeSt Patrick's firades som vanligt med Tullamore Brothers på scen på Clarion Hotel i Örebro.

EFTER EN GANSKA HÄNDELSEFATTIG Håkans Pop-start på det här året, i alla fall utanför de fasta kategorierna, så exploderade det för egen del plötsligt på 2026 års tredje månad. Både livemässigt och i raden av nya intressanta skivor blev mars årets stora spännande startpunkt vid sidan av de återkommande kategorierna Best Of 1975/1976 (listan på 50 år gamla albumfavoriter), intressanta datum i pop/rock-historien och den till synes oändliga raden av coverskivor som aldrig tar slut.
   På den rangordnade listan med albumfavoriter från 1975 och 1976 avslöjade jag under mars placeringarna #10 till #14 med artisterna/grupperna Emmylou Harris, Graham Parker, Neil Young, Eagles och Ulf Lundell.
   De historiska datumen i pop/rockhistorien jag uppmärksammade under mars var 4 mars, 11 mars, 18 mars och 25 mars.
   Och jag hittade coveralbum med Kathleen Edwards, Isabella Lundgren, Paul Carrack och Paul Wellervärda att skriva om. Plus det helt nyutgivna albumet ”3614 Jackson Highway” med Jesper Lindell som innehåller enbart covers inspelade i Muscle Shoals och Memphis.
   Tack vare den traditionella irländska högtiden St Patrick's upplevde jag under mars två konserter, en i Örebro med Tullamore Brothers och en i Norrköping med Pork From Cork.
   Jon Dee Graham avled 27 mars och jag fick tyvärr anledning att minnas tillbaka på mitt möte med honom för nästan tio år sedan.
   Ännu en rapport från TisdagsAkademiens möten publicerades under mars.

JAG INLEDDE MÅNADENS RAPPORT, om innehållet på Håkans Pop under mars, med att konstatera att nya intressanta och riktigt bra skivreleaser satte färg på mars, både till kvantitet och kvalité. Vilket fick mig att skriva två långa dagsaktuella recensioner av nya album med JESPER LINDELL och SQUEEZE.
   Jag har under mars lyssnat på fler nysläppta album än på länge, de bästa skriver jag om här nere, men jag har inte riktigt lyckats formulera åsikter om allt positivt lyssnande. Så vissa artister nämner jag bara vid namn: The Delines, Mumford & Sons, Morrissey, JD Graham,Morgan Evans, Veronica Maggio och Gunnar Danielsson.
   Det amerikanska bandet TEDESCHI TRUCKS BAND har skvalpat runt i mitt medvetande i flera år men aldrig riktigt landat som favoriter. Förrän nu. Nya albumet ”Future soul” blev snabbt en stor favorit. Susan Tedeschi sjunger fantastiskt med en grymt soulig röst, Derek Trucks bjuder på några blixtrande Allman Brothers-influerade gitarrsolon och det varierade låtmaterialet är genomgående starkt och välskrivet.
   Efter upprepade spelningar, där jag blev mer och mer imponerad, fick jag till slut ändå några lite tveksamma känslor. Tveklöst en fantastiskt bra skiva, lyssna bara på höjdpunkter som ”Hero” och ”Crazy cryin'”, men jag uppfattar också att de kommersiella hitambitionerna lyser igenom på många låtar och det stör det annars perfekta helhetsintrycket.
   Namnet THE LONG RYDERS tillhör väl egentligen det förflutna, tidigt 80-tal när amerikanska alt.countryband som Green On Red, Uncle Tupelo och Rank and File firade vissa triumfer, men bandet har överlevt decennierna om än sporadiskt. Hela tiden med låtskrivaren och sångaren Sid Griffin i spetsen.
   Innan nya albumet ”High noon hymns” släpptes lyssnade jag på bandets lysande album från 2019, ”Psychedelic soul”, och det gav mig otroliga förhoppningar. Det nya Ed Stasium-producerade albumet är bra för att inte säga perfekt poprock, med ibland lite steelguitar-stämningsfull country i arrangemangen, där gruppens numera tre medlemmar delar på både mikrofon och låtskrivande. Klart rekommenderad.
   JD GRAHAM ska väl kanske sorteras in i den amerikanska singer/songwriter-genren men när jag lyssnar på nya albumet ”Uppers & downers” vill jag gärna jämföra honom med typiska amerikanska låtskrivare med både starka melodier och texter. Lyssna bara på pianolåten ”Leavin'”, där både Austin, Paris och New Orleans nämns, som har klara Jimmy Webb-kvalitéer och texten på ”I don't need nothin'” är verkligen underhållande.
   Jag skulle aldrig placera The Who i powerpopgenren men när jag lyssnar på amerikanska bandet THE LEGAL MATTERS, ett namn taget från Pete Townshend-låten ”A legal matter”, och albumet ”Lost at sea” tänker jag på en snällare variant av powerpop. Fantastiskt underhållande pop med snygga sångstämmor och välskrivna låtar som även i sin enklaste form förvandlas till popmästerverk.
   Amerikanen BUCK MEEK skivdebuterade 2018 men först nu fick jag upp ögon och öron för honom. Nya albumet ”The mirror” har en uppenbart lekfull prägel som blandar elektriska och akustiska instrument med spännande körer som delikatess. Välgjort med många hjälpande händer i studion, recitation avlöser konventionella låtar och resultatet är inte alls krävande men helheten kanske är lite ojämn.
   Någon har bestämt att det är Göteborgskillen VALTER NILSSON som ska komma och fylla Håkans Hellströms skor. På gott och ont för Valter själv. När jag för första gången lyssnar på ett helt album, ”Högsbo Riviera”, med killen tycker jag att han klarar balansgången mellan oerhörda förväntningar och Hellströms skugga med beröm godkänt.
   Genom hans texter ekar det Göteborgsatmosfär men musikaliskt, melodiskt och textmässigt (”bättre att sjunga falskt än att inte sjunga alls”) har han ändå skapat en helt egen värld där blås och soul har en naturlig hemvist. Jovisst doftar det ibland Hellström Light om Valters koncept men på albumet framträder ändå en stor portion personlighet som lovar gott inför sommarens liveframträdanden. Som också får mig att lyssna tillbaka i hans skivdiskografi och upptäcker en kille som kommer dansa mer än en sommar.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JOEL ALME har gjort det igen, för sjunde gången i rad! Jag tror att sedan 2008 har Joels samtliga album hamnat på mina årsbästalistor och jag tror, och vet egentligen med säkerhet, att nya albumet ”Gullmar Gospel” kommer ha en rättvis plats även på nästa årsbästalista om så där knappt ätta månader.
   Jag kräver aldrig att Joel måste utveckla sig, presentera nya grepp i låtskrivandet eller ändra det djupt personliga soundet och ”Gullmar Gospel” vandrar in och ut i ungefär samma poetiska värld som tidigare. Musikaliskt är det för det mesta lika avskalat som vanligt, akustisk gitarr och ett avlägset piano ibland med anspråkslösa trumslag som aldrig vill ta över helt.
   Ja, man känner igen det mesta men låtarna känns ändå inte upprepande och de vardagsrealistiska texterna presenterar inget som redan är sagt. Och när det vid några tillfällen kanske blir lite minimalistiskt händelsefattigt kommer stråkarrangemangen in och sparkar undan all form av kritik.
   Åtta låtar strax över en halvtimmes speltid är så precis lagom för att man ska uppfatta att Joel Alme på sitt alldeles speciella sätt har presenterat ännu ett mästerverk i sin gränslösa rad av albumsläpp. Hela tiden med producenten Mattias Glavå bredvid som exakt fångar närheten i Joels språk och melodier.
   Det samarbetet fortsätter på ”Gullmar Gospel” med oförminskat positivt resultat där vemod (”Du sa inget”) möter positiv framtidstro (”I morgon är min bästa dag”) med samma naturligt personliga klang.

/ Håkan

1 APRIL

Foto: Anders ErkmanMats Ronander föddes 1 april 1954 i Sundsvall.

1945
TORSTEN ”TOTTA” NÄSLUND föds i Sandviken.

1946
RONNIE LANE föds i Plaistow, Essex, England.

1954
MATS RONANDER föds i Sundsvall.

1977
TELEVISIONS album ”Marquee moon” släpps.

1984
MARVIN GAYE mördades av sin far i Los Angeles, Kalifornien, USA.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.