Blogginlägg från december, 2025

Tio i topp album 2025 + 9

JAG SÄTTER MIG NED SOM VANLIGT I DECEMBER och ska traditionsenligt försöka producera en årsbästalista för album 2025. ”Försöka” blev ett viktigt ledord i det projektet ty årets skivutgivning har som vanligt varit intensiv men den har också omfattat en (rekord)mängd bra skivor som alla är värda en plats på min årsbästalista 2025. Därför har skivor hamnat både på den traditionella Topp 10-listan och även utanför, men värda ett omnämnande.
   I stundens hetta känns samtliga 19 omnämnda album lika viktiga i en sammanfattning av skivåret 2025. Ofta har min årsbästalista genom åren haft ganska på förhand givna första/andra-val på listan, album som jag överlägset har rangordnat som bättre än de andra bra skivorna. Som förra årets ”The other side” med T Bone Burnett eller ”Jag försöker glömma” med Joakim Berg (2022) eller ”Raise the roof” med Robert Plant/Alison Krauss (2021) eller ”Hate for sale” med Pretenders (2020).
   Sällan har en årsbästalista både musikaliskt och kvalitetsmässigt varit så jämn och för övrigt fylld av så mycket olika musik, olika sound och helt olika typer av artistkategorier. I år har det inte funnits de där självklara topparna som i vanliga fall ”skiljer agnarna från vetet”.
   På årets upplaga av årsbästalistan trängs debutartister, Clover County, med rutinerade namn som Robert Plant och Ringo Starr. Här trängs också nya konstellationer som Mike Reid/Joe Henry med comebackartisten Wreckless Eric och det går knappast att musikaliskt jämföra amerikanska Alan Sparhawk with Trampled By Turtles med svenskan Anna Ternheim. Det går heller inte att jämföra Mike Farris souldränkta rockmusik och Ringo Starrs countryfierade album med Gary Louris popmästerverk.
   Kort sagt har årets upplaga av årsbästalistan en fantastisk musikalisk bredd som bjuder både på underhållning och känsla. Och jag skänker också en tanke till albumen som hamnat precis utanför Topp 10-listan.
   Willie Nelsons tolkningar av Rodney Crowells låtar, H. Selfs avskalade country, Sofia Karlssons förtjusande starka melodier, The Mayflies USA:s intressanta powerpop, Hurulas effektivt kommersiella låtar, Ron Sexsmiths mix av lugna och rockiga låtar, Kathleen Edwards personliga röst och låtskrivande, Jakob Hellmans upprepning av kreativ kvalité och The Autumn Defenses vackra pop.

NÅVÄL, NU ÄR DEN SLUTLIGA ÅRSBÄSTALISTAN spikad i mitt huvud. Missa inte de nio nästan lika bra albumen utanför Topp 10-listan:





De sex bästa albumen på min årsbästalista 2025.

1. MIKE REID/JOE HENRY: Life and time
Duettskivan ”Life and time” är årets största överraskning på skiva. Förre amerikanske fotbollsspelaren Reid har slagit sig ihop med den etablerade skivproducenten Henry och resultatet är verkligen trollbindande. Lågmält och musikaliskt lite lojt men i de vemodiga tonerna och melodierna, skrivna av paret tillsammans, finns det massor av personlighet som inte går att missa.

2. MIKE FARRIS: The sound of Muscle Shoals
Albumtiteln skvallrar om vad det handlar om men det är inte bara det klassiska Muscle Shoals-soundet som imponerar på skivan med den för mig fram till i år okände sångaren Mike Farris. Hans svarta röst, hans egna låtar, produktion och arrangemang är en gigantisk positiv överraskning. Farris starka röst, ibland förstärkt med en tjejkör, firar tveklösa triumfer på skivan.

3. ALAN SPARHAWK with TRAMPLED TURTLES: Alan Sparhawk with Trampled By Turtles
Jag blir lika lycklig varje gång jag upptäcker en för mig helt obekant artist som Alan Sparhawk som i år gjorde ett album så bra att jag kände mig tvingad att rangordna skivan som årets tredje bästa album. Bekant eller inte spelar ju ingen som helst roll när Sparhawk har producerat ett så fantastiskt välljudande och detaljerat spännande album med banjo, mandolin, cello och fiol i centrum.

4. WEEPING WILLOWS: Goodwill
Efter en 30 år lång karriär är jag helt övertygad om att Weeping Willows har gjort sitt allra bästa album, till och med bättre än deras fantastiska debut ”Broken promise land”. Med Johan Lindström som producent har de ärrade gubbarna i WW överträffat sig själva. Välljudande och melodiöst underbara knyter de ihop detaljerna till en fantastisk helhet.

5. ROBERT PLANT: Saving grace
Förre Led Zeppelin-sångaren Robert Plant har gjort skivan med det engelska mindre kända folkmusikbaserade bandet Saving Grace. Här handlar det om udda covers, ibland bluesrelaterat material eller helt enkelt gammal traditionell musik som blir uppdaterat till spännande folkmusik. Bandet är en oslipad diamant där övriga manliga medlemmar tar mikrofonen med jämna mellanrum och resultatet är homogent med en genomgående hög kvalité.

6. ANNA TERNHEIM: Psalmer från sjunde himlen
Anna gör sin riktiga debut på svenska, Det här är nyskrivet låtmaterial, där Kent-profilerna Joakim Berg och Martin Sköld ska ha sin rättmätiga cred, som musikaliskt visar upp en modernare men inte alls revolutionerande ljudbild. Allt är så fantastiskt genomtänkt och genuint konstruerat att resultatet är svensk modern pop på absolut högsta kvalitativa nivå.

7. WRECKLESS ERIC: England screaming
Wreckless Eric är tillbaka på allvar med ett album som faktiskt tangerar det bästa och mest personliga han gjorde på 70-talet. Han har samlat ihop en mängd av sina låtar från 1985, då utgivna på albumet ”A roomful of monkeys” under gruppnamnet Captains Of Industry som ljudmässigt mixat var en ren och skär katastrof, och har spelat in nio låtar på nytt. Det är så fräscht, energiskt fulladdat och en sensationell pånyttfödelse.

8. RINGO STARR: Look up
Skivåret 2025 kunde knappt ha inletts lika färgstarkt. Bara en vecka in i januari släpptes Ringo Starrs album. Det borde ju inte ge några rubriker men nu har han med hjälp av producenten och låtskrivaren T Bone Burnett gjort ett album av mycket god kvalité. 84-årige Ringos i vanliga fall ganska kassa röstresurser får här en renässans, ofta tillsammans med yngre amerikanska förmågor.

9. CLOVER COUNTY: Finer things
En debuterande sångerska från Athens, Georgia har gjort ett album med musik som kan beskrivas som en mix av folk, americana och alt.rock, Ibland låter det som live i studion, man hör avlägsna kommentarer, och närvarokänslan är påtaglig på de akustiska gitarrerna där fiol, piano, steelguitar och banjo sedan breddar de redan lågmälda arrangemangen. .

10. GARY LOURIS: Dark country
Här når förre Jayhawks-ledaren Louris all-time-high som soloartist. Strunta i albumtiteln, det här är musikaliskt inte mörk country, och jag vill placera skivan i närheten av Jayhawks bästa stunder. Albumet är till stora delar genial och personlig popmusik. Ofta pendlar det så vackert mellan Beatles-influerade harmonier och gamla Jayhawks-höjdpunkter.

DE NIO ALBUMEN UTANFÖR TIO I TOPP 2025 rangordnas inte utan presenteras här i kronologisk ordning efter utgivningsdatum:

H. SELF: Efterskalv
SOFIA KARLSSON: En sång till Selma
WILLIE NELSON: Oh what a beautiful world
THE MAYFLIES USA: Kickless kids
HURULA: Existens
KATHLEEN EDWARDS: Billionaire
RON SEXSMITH: Hangover terrace
JAKOB HELLMAN: Slutet gott
THE AUTUMN DEFENSE: Here and nowhere

/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

DARLENE LOVE SJUNGER "CHRISTMAS (BABY PLEASE COME HOME)"

/ Håkan

”This is all the snow you get, vol 4”

This is all the snow you get, vol 4” (Ella Ruth Institutet, 2025)

DET LILLA SVENSKA SPÄNNANDE OCH NYDANANDE skivbolaget Ella Ruth Institutet, som är hemvist för både nykomlingar och rutinerade artister, lutar sig aldrig tillbaka och är nöjda med skivutgivningen. Det finns en flödande energi i bolaget som ständigt vill upptäcka nya namn vid sidan av sina redan etablerade ”stjärnor” som Eric Palmqwist (och sidoprojektet EP's Trailer Park), Toni Holgersson och H. Self.
   Bolaget släpper regelbundet både singlar och album med mindre kända namn men under de senaste åren har de lagom till jul också släppt samlingsprojektet ”This is all the snow you get” med huvudsakligen debutanter inom en mängd olika genreområden. En häpnadsväckande musikalisk bredd där det finns artister och grupper med kommersiell potential som samtidigt ekar av härlig personlighet och underbar kreativitet.
   Första volymen i den här julserien (2023) var ett dubbelalbum med hela 24 artister och låtar. Kanske inte innehöll några uppenbara hits men kreativiteten, när artisterna skrev sina nya julskimrande låtar, var bedårande.
   Uppföljaren förra året, som fick titeln ”Vol. 3”, hade ett lite mindre format (16 låtar) men hade några fler kända namn som bidrog, Palmqwist, Bro Mesa och Andi Almqvist. Men inte mindre intressant.
   Till denna jul släpptes alltså ”Vol. 4” i serien och mina nyfikna öron blev ännu en gång nöjda. Artistskaran på skivbolaget utökas målmedvetet varje år och på varje nytt skivprojekt. Och den här gången är innehållet, med undantag för Toni Holgersson och förre Rootsy-artisten Björn Peter Thisell, nästan fritt från rutinerad stjärnglans.
   Den musikaliska spännvidden är lika bedårande som vanligt, från maskinella syntklanger via tyngre Thåström-baserad rock till vemodiga countryinfluenser. Låt vara stundtals lite tålamodskrävande men också väldigt spännande.
   Inledningen på skivan är anmärkningsvärt stark där de tre första låtarna förmodligen är skivans allra bästa ögonblick.
   Öppningen på ”Köpmännens fest”, med bandet Det Blev Handgemäng, är nästan chockartad när kontrabasisten Elin Engbergs påträngande röst inleder duetten och det fortsätter med både ironiska textrader (”och skinkan grymtar besviket på vårt bord”...) och lågt stämda countryfierade gitarrer. Lyssna mer på bandets album ”Kalla högervindar” (2024) och ni upptäcker med säkerhet ett nytt favoritband i countryträsk-området.
   Med både akustisk gitarr, munspel och sedan orgel är det ett singer/songwriter-baserat stuk på Local Terrains ”Come Christmas” med ett oerhört fint trumpetsolo mot slutet som krydda.
   Mads Husviks ”The wind it is cold” doftar Pogues. Inte bara jultemat utan också i både text och vemod. Mads har, liksom många andra bidragande artister på skivan, själv producerat inspelningen.
   Efter den fabulösa inledningen på skivan blir fortsättningen mer mänsklig och gränslöst varierad. Desert Folks instrumentala ”The lost caravan” ekar filminspirerade musikklanger, Introspektivets tungt rockiga ”Sjunger för ingen alls” har hämtat näring i Thåströms sätt att göra musik och Great Park Avenues version av Shane MacGowans ”Fairytale of New York” är nästan oigenkännlig originalet och Freddie Wadlings spöklika ande svävar över sången.
   Blandningen på årets ”This is all the snow you get” är som sagt tydligt gränslös. Pelle Anderssons synttoner på ”The Christmas is not what it seems” är dova och maskinellt dystra som vore de hämtade från David Bowies Berlin-inspelningar på 70-talet. Björn Gidlunds spruckna och skruvade röst på ”Lång vinter” påminner om Andi Almqvist eller David Ritschard och Björn Peter Thisell behåller det uppenbart skeva på ”Piano song”.
   I ”23:e december” poängterar Karl Stranne med sorg och saknad om vemodig ensamhet på julen. En av skivans bättre bidrag mot slutet. Magnus Kollberg/Ulf Edlund mixar på ett märkligt sätt John Lennon med Shane MacGowan på den huvudsakligen akustiska ”Glory” medan ”Grå Jul” med Uncle Grumpy and the Merry Misery framhåller det gråa, trista och negativa med julen.
   Ambitionen på skivan har väl varit att bjuda på så mycket nyheter, bland både artister och nyskrivna låtar, men här finns också två tidigare utgivna låtar. Toni Holgerssons mycket fina ”Annas november”, från hans alldeles nyss aktuella album ”Apotek Vintergatan”, och den gamla Yngve Stoor-dängan ”Jul i främmande land” med typisk steelguitar som kallades hawaii-gitarr i Yngves händer. Vilket får mig att påminnas om när jag förra året började tänka på ”Sjömansjul på Hawaii” i samband med recensionen av det årets upplaga av ”This is all the snow you get”.


DET BLEV HANDGEMÄNG: Köpmännens fest
LOCAL TERRAIN: Come Christmas
MADS HUSVIK: The wind it is cold
DESERT FOLKS: The lost caravan
TONI HOLGERSSON: Annas november
INTROSPEKTIVET: Sjunger för ingen alls
GREAT PARK AVENUE: Fairytale of New York
PELLE ANDERSSON: The Christmas is not what it seems
BJÖRN GIDLUND: Lång vinter
BJÖRN PETER THISELL: Piano song
KARL STRANNE: 23:e december
MAGNUS KOLLBERG/ULF EDLUND: Glory
UNCLE GRUMPY AND THE MERRY MISERY: Grå Jul
YNGVE STOOR: Jul i främmande land

/ Håkan

”The Beatles är bäst!” Låt stå!

JAG KAN INTE RÅ FÖR DET men till jul varje år drabbas jag av Beatles-feber. Det ligger nära till hands för nästan varje år på 60-talet släpptes det en nyproducerad skiva med Liverpool-bandet, i december eller i slutet på november, lagom till jul. Var det inte singlar som ”I want to hold your hand” (1963), ”I feel fine” (1964), ”We can work it out” (1965) och ”Hello goodbye” (1967) så var det hela album som ”With the Beatles” (1963), ”Beatles for sale” (1964), ”Rubber soul” (1965), dubbelalbumet ”The Beatles” (1968).
   Ska man sedan räkna in gruppens fan club-skivor, som med precision distribuerades till engelska fan club-medlemmar till jul varje år mellan 1963 och 1969, så var det kort sagt julafton varje år för oss Beatles-fanatiker på 60-talet. Den skivan, producerad som flexi, spelades på Sveriges Radios musiknyhetsprogram Pop 63, Pop 64, Pop 65 etc varje år till jul.
   2017 gjorde jag en omsorgsfull inventering och faktaspäckade recensioner av Beatles julskivor på Håkans Pop. Jag inledde det temat med artikeln om The Beatles Christmas Record (se konvolut ovan), samlingsskivan som gavs ut till julen 1970, med samtliga Beatles julhälsningar, som jag länkar till här: 1963, 1964, 1965, 1966, 1967, 1968 och 1969.


JA, MIN FEBERCHOCK KRING BEATLES fick sin premiär hösten 1963. Jag vet till och med exakt datum när jag såg gruppen på svensk tv (Drop In 3 november) och blev så positivt förvånad och imponerad av musik och framträdande att den upplevelsen blev oförglömlig och har satt tydliga spår i skivsamlingen som jag började bygga upp mot slutet av 60-talet.
   På mellanstadiet i Rynninge skola (någon gång mellan 1962 och 1965) drömde jag om att någon morgon komma till skolan och upptäcka att någon klottrat på svarta tavlan: ”The Beatles är bäst!” Låt stå! Men det blev nog bara en dröm...
   Jag har förstått att Beatles-feber, fast av en helt annan storlek, kan drabba den musiklyssnande världen än idag och fick i år ett uppsving i samband med återutgivningen av de 30 år gamla ”Anthology”-boxarna. Runt 1995 och 1996 var det, i samband med de tre originalutgåvorna plus tv-serien, verkligen extremt upphaussat kring ämnet Beatles förra gången.
   Jag minns att jag recenserade skivorna, analyserade innehållet i detalj, och gav de tre dubbelalbumen betygen 4, 2 respektive 3. Ganska godkänt men jag minns också att jag avslutade min långa recension av ”Anthology 2” med följande framtidsskeptiska ord: ”Anthology 2” är en präktig (och förhållandevis dyr) hyllvärmare.
   Med facit i hand, nästan 30 år senare, kan jag konstatera att jag hade fullständigt rätt. De här tre ”Anthology”-utgåvorna har jag knappt lyssnat på sedan jag recenserade dem. De fungerar kanske bättre som uppslagsverk, med Mark Lewisohns initierade texter om innehållet, än som musikaliska minnen.
   För att i någon mån skaka fram minnet 30 år tillbaka i tiden har jag tagit fram mina gamla recensioner av ”Anthology”-skivorna i Nerikes Allehanda och i redigerad form återpublicera mina texter.


”Helt i min smak” (Nerikes Allehanda 24 november 1995)
”THE BEATLES: Anthology 1” (Apple/EMI)

HYSTERI ELLER FEBER? Hype eller hausse? Det finns inte ord för vad som just nu sveper över världen i form av Beatles-nostalgi. Drygt 25 år efter gruppens riktiga existens.
   Första delen av ”Anthology”-skivorna, som i vår följs av ytterligare volymer, är en blandning av tidigare ej publicerade studiolåtar, liveinspelningar, radio- och tv-uppträdanden, privata inspelningar och även låtar som redan finns officiellt utgivna.
   Kasten är tvära och överväldigande. Från den låt som måste anses vara Beatles senaste inspelning tillsammans, den minst sagt uppmärksammade ”Free as a bird”, till den garanterat första skivinspelningen från 1958 med Quarry Men.
   På ”Anthology” pendlar det mellan hög teknisk kvalité och bristfälligt inspelade tejper som endast fungerar som autentisk nostalgi och inte som musikhistoria. Men jag tycker överlag att ”Anthology 1” är god kvalité, bra mycket bättre än förra årets BBC-volym.
   Frånsett tolv liveinspelningar, 21 alternativtagningar (allt av redan utgivet Beatles-material) plus de redan utgivna sex spåren är det kring de tretton unika, exklusiva låtarna intresset koncentreras.
   Med den inledande ”Free as a bird” som både spännande och musikalisk höjdpunkt. Ursprungligen an demo som behåller sin bräckliga, spruckna och lite enkla profil.
   Quarry Mens exemplar av singeln 1958 reprsenteras i sin helhet. Med rock'n'roll (”That'll be the day”) och doo-wop, ”In spite of all danger” skriven av det omaka paret McCartney-Harrison men sjungs av John Lennon.
   ”Hello little girl” och ”Like dreamers do”, från Decca-inspelningarna, är så bra de kan låta en nyårsdag 1962 men vart tog den tredje originallåten ”Love of the loved” vägen?
   En annan omtalad och given höjdpunkt är ”Leave my kitten alone”, Little Willie Johns r&b-röjare med John Lennon på pardonlös sång. En studioinspelning helt färdig och helt i klass med den tidens låtar Beatles gav ut.
   Århundradets popgrupp har inte gjort århundradets skiva. Till det behövs det fyra medlemmar i livet.
   Från det Klaus Voorman-designade omslaget via Mark Lewisohns initierade detaljer kring varje inspelning till det överväldigande musikaliska innehållet är ”Anthology 1” en samling helt i min smak.


”Ny skiva utan nyheter” (Nerikes Allehanda 15 mars 1996)
”THE BEATLES: Anthology 2” (Apple/EMI)

ÄVEN FÖR ETT HISTORISKT FENOMEN och oöverträffad popgrupp som The Beatles finns det begränsningar. ”Anthology 2” visar att magin är/var högst mänsklig. Den röda tråden på dubbel-cd:n, som huvudsakligen täcker in åren 1965, 1966 och 1967, är just medelmåttigt mänsklig.
   Inga stora överraskningar, inga unika avslöjanden och ett fåtal exklusiva bidrag. Kort sagt en ny skiva utan större nyheter. Åren är annars Beatles mest föränderliga period som grupp. Ändå har ”Tvåan” hamnat i bakvattnet på ”Ettan” av flera orsaker.
   Bara fyra låtar är helt nya tidigare outgivna spår. Inledande ”Real love” är en klen uppföljare till ”Free as a bird” om än inte i närheten av usel som vissa publicitetshungriga olyckskorpar vill hävda.
   De övriga nya låtarna känns inte heller speciellt exklusiva. ”That means a lot”, en konventionell poplåt som de en gång i tiden gav till P J Proby. ”If you've got trouble”, är en tämligen opersonlig Ringo-rockare, och ”12-bar original” är en minst sagt tradig bluesinstrumental.
   Liveversionerna är färre och av genomgående sämre teknisk kvalité än på förra utgåvan.
   Demos och repetitioner i studion ger ytterst sällan klassikerna en förnyad, förbättrad profil. Några låtar, utan effekter och stråkar, är dock intressanta i avskalad naturlig form. Men ofta störs jag av skratt (”And your bird can sing”), sluddrig stödsång (”Yes it is”), avbrutna tagningar och alldeles för många inslag som saknar skäl att ges ut ännu en gång.
   ”Anthology 2” är en präktig (och förhållandevis dyr) hyllvärmare.


”Splittrat, händelsrikt och bäst” (Nerikes Allehanda 28 oktober 1996)
”THE BEATLES: Anthology 3” (Apple/EMI)

BEATLES-TRILOGIN, SOM IDAG NÅR sin slutpunkt med sin tredje volym, har på ett år slagit alla tänkbara rekord. De två första delarna har saålt i ofattbara 13 miljoner ex.
   Det sista, tredje steget i Bewatles återutgivningsraket omfattar åren 1968-1970. De bästa, mest händelserika, produktiva men också de mest omdiskuterade och splittrade åren i beatlarnas oförskämt korta karriär.
   På trean slipper vi en nyinspelad, specialkonstruerad låt. Men får äntligen höra de båda kultklassikerna ”What's the new Mary Jane” och ”Not guilty”, som har varit lagrade i utsökt slutgiltiga inspelningar, för första gången på en ny officiell Beatles-skiva.
   För en som gillar Beatles vita dubbel-skiva, som undertecknad, är ”Anthology 3” närmast perfekt. Här får vi exempel på många soloinspelningar som aldrig hamnade på en Beatles-skiva utan till slut blev startskott för de olika solokarriärerna.
   Tyngdpunkten (40 av skivans 50 spår) är alternativtagningar av redan utgivna låtar. Resten är förstainspelningar på låtar som har dykt upp på soloskivor långt senare plus låtar som aldrig har givits ut tidigare i något sammanhang.
   ”Anthology 3” är således den volym i trilogin som omfattat minst exklusivt material. Ändå är det låtmässigt den starkaste samlingen.
   Demon från maj 1968, inspelad i George Harrisons hus, är underbar i sin enkla form. Med låtar som sedan hamnade både på det vita dubbelalbumet och ”Abbey Road”.
   Så får vi i vanlig ordning allt berättat (suveränt detaljrikt av Mark Lewisohn) i kronologisk ordning. Vilket gör att ”The end”, slutlåten på ”Abbey Road”, får sin rättmätiga plats som finalspår i sammanfattningen av Beatles långa, korta karriär.

/ Håkan

Jul- och nyårs-”paus” på Håkans Pop

Målning: Carina Österling

DET STUNDAR JUL- OCH NYÅRSHELGER och jag ber, å Håkans Pops vägnar, att ta några veckors paus från de regelbundna kategorierna på denna sida. Men det blir ändå inte tyst och händelsefattigt på den här sidan.
   Imorgon sammanfattar jag min nostalgi om kopplingen mellan jul och The Beatles. Nästan varje år på 60-talet var Liverpool-gruppen aktuella med en ny singel eller ett nytt album. Och till jul varje år släppte gruppen specialinspelade julhälsningar till medlemmarna i fan-klubben. Det tål att påminnas om så här dagarna före jul.
   På julafton presenterar jag traditionsenligt världens bästa julpoplåt, ”Christmas (baby please come home)” med DARLENE LOVE i ett lika traditionsenligt liveframträdande på David Letterman Late Night Show.

PÅ MÅNDAG NÄSTA VECKA kommer jag publicera min årsbästalista på 2025 års bästa album.
   Sedan ses vi åter 5 januari 2026 med Håkans Pops fasta kategorier med den rangordnade listan på de 50 år bästa albumen, utgivna under 1975 och 1976.

GOD JUL OCH MERRY CHRISTMAS!

/ Håkan

Covers: Ellinor Brolin

ELLINOR BROLIN: Det tredje årtusendet - Ellinor Brolin tolkar Kjell Höglund (Branschen/Kompledigt AB, 2022)

RENT INNEHÅLLSMÄSSIGT PASSAR KANSKE inte det här albumet in i den strikta cover-skivor-kategorin. Ellinor Brolins skiva innehåller visserligen genomgående Kjell Höglund-texter men sex av skivans elva låtar är inte rena covers, och material som Höglund har spelat in, utan exklusiva tidigare ej utgivna texter som sedan producenten Johan Johansson, Peter LeMarc, Kajsa Grytt och Staffan Hellstrand har tonsatt.
   Förra veckan skrev jag om Ellen Sundbergs album med enbart Höglund-låtar som redan finns inspelade i original, ”De sålde min biljett”, men Ellens/Ellinors album ska inte på något sätt egentligen jämföras med varandra fast de har Höglund som gemensamt tema. Dessutom har de turnerat tillsammans men både sound- och låtmässigt befinner sig skivorna på helt olika grenar på samma träd.
   Där Ellen jobbade med små medel och lågmälda arrangemang har Ellinor, säkert med Johan Johanssons hjälp, valt att göra omväxlande, både lågmälda och mustigt arrangerade och stundtals spännande tolkningar av vispoeten Kjell Höglunds texter.
   ”Det tredje årtusendet” är för mig ett överraskande välarrangerat, lekfullt och nästan kommersiellt album och här finns orgel, piano (båda Kettil Medelius), fiol (Sara Edin), cello (Pelle Halvarsson) och en fyllig bas (Rickard Donatello, Lolita Pop bland annat) som ger underhållning mening och djup. Och Ellinor har en röst som är både uttrycksfull och starkt personlig. ”Nattens Dimmor”, en oväntat stark melodi av Kajsa Grytt, är min stora favorit och Ellinor sjunger med etablerad dignitet i rösten.
   Peter LeMarc har förvandlat ”Aladdins lampa”-texten till en klatschig poplåt, han går kanske över gränsen till det kommersiella men melodiskt läcker är den. Och även i övrigt är nykomlingen Ellinor Brolin i mina öron en oväntat personlig sångstjärna.


1. Djävulens Alternativ (Kjell Höglund) 3:43
1986. Från albumet "Hemlig kärlek" med låtskrivaren.
2. Jag Har Inte Tid Att Dö (Johan Johansson/Staffan Hellstrand/Kjell Höglund) 3:40
Original.
3. Tidens Hjul (Kjell Höglund) 4:21
1986. Från albumet "Hemlig kärlek" med låtskrivaren.
4. Ensam (Johan Johansson/Kjell Höglund) 4:32
Original.
5. Det Tredje Årtusendet (Johan Johansson/Kjell Höglund) 4:53
Original.
6. Aladdins Lampa (Peter LeMarc/Kjell Höglund) 3:45
Original.
7. Blommor Av Frost (Kjell Höglund) 2:21
1980. Från albumet "Vägen mot Shangri-La" med låtskrivaren.
8. Getsemane (Kjell Höglund) 3:02
1984. Från albumet "Tidens tecken" med låtskrivaren.
9. Nattens Dimmor (Kajsa Grytt/Kjell Höglund) 3:44
Original.
10. Festen Är Slut (Johan Johansson/Kjell Höglund) 2:41
Original.
11. Ett Dygn Har Både Dag Och Natt (Kjell Höglund) 3:09
1974. Från albumet "Baskervilles hund" med låtskrivaren.

/ Håkan

17 DECEMBER

David Bowies fjärde album ”Hunky Dory” släpptes 17 december 1971.

1936
TOMMY STEELE föddes i London, England.

1942
PAUL BUTTERFIELD föddes i Chicago, Illinois, USA.

1949
Free-och Bad Company-sångaren PAUL RODGERS föddes i Middlesbrough, England.

1971
DAVID BOWIES album ”Hunky Dory” släpptes.

2010
CAPTAIN BEEFHART (Don Van Vliet) avled i Arcata, California.

/ Håkan

EXTRA! Covers: All Steel Coaches

ALL STEEL COACHES
Punk & Osfug, Vol. 9
(Playwood Productions, 2025)

80-TALSBANDET ALL STEEL COACHES, som lade ner sin turnerande verksamhet 1991, existerar fortfarande men bara på distans. Tre av bandets medlemmar, Nils Mikaelsson, gitarr, Anders Stålsby, bas, och Anders Drakenberg, trummor, som nu bor på olika orter i Sverige har fortsatt att träffats för att spela. Mest låtar som andra band har skrivit.
   När Nils studio i Hallsberg, Playwood Productions, öppnade 2002 bjöds band in för att gratis spela in en låt som sedan skulle ges ut på ett samlingsalbum. Från 2006 har Playwood släppt totalt åtta volymer med drygt hundra inspelningar och nu kommer vol. 9 i den ambitiösa ”Punk & Osfug”-serien där de tre musikerna har bjudit in sångare som i de flesta fall har en lokal förankring.
   De tre All Steel Coaches-musikerna står för det musikaliska fundamentet på skivans samtliga låtar där en mängd olika sångare sedan har tagit plats vid mikrofonen. Många för mig obekanta namn men också några stjärnprofiler som Karin Wistrand och Mathias Lilja, från Lolita Pop respektive The Maharajas.
   Skivan släpptes digitalt 5 december och på fredag kommer den i fysiskt format vid ett så kallat Listening Party i Örebro, se affisch till höger.
   Förkortningen Osfug står för Other Sounds For Uplifting Gormandizers och enligt All Steel Coaches innehåller skivan covers från den brittiska rock- och punkeran. Omslaget till skivan skvallrar om självklara punkintentioner, och många låtar är hämtade från åren 1977-1978 när punken blomstrade, men jag hör så mycket mer av musik med tydliga engelska rötter från 60-talet med The Beatles, The Kinks och The Who som toppnamn.
   I en första snabb anblick kanske låtmaterialet är lite förutsägbart men som helhet innehåller samlingen åtskilliga överraskningar i urval av både låtar och originalartister. Vem tror att både Beatles-, Status Quo- och ELO-låtar kan få plats på en skiva med punkrubrik? Och låtarna i de fallen går sannerligen inte att sorteras ut som självklara hitlåtar.
   John Lennons ”Polythene Pam” är en av Beatles sist inspelade låtar, juli 1969, och ”Tomorrow never knows” är en händelserik och sinnesutvidgande låt där både drogattityd och indisk kultur har påverkat arrangemanget. En låt som fick den engelske författaren Ian MacDonald att ägna nästan sex sidor åt låten i boken ”En revolution i huvudet”. The Spades-sångaren Niklas Norén respektive några från Lindesbergsgruppen Härbret har lyckats tolka låtarna förvånansvärt bra och Nils Mikaelssons sitar i den senare låten är så perfekt placerad.
   Från boogierockarna Status Quos repertoar har de valt en tidig låt, ”Daughter”, som har mer gemensamt med gruppens psykedeliska ”Pictures of matchstick men”-period med Johan Bülow från John Crow Show som sångare. Och 1973, som ”Ma ma ma belle” är hämtad från, hade inte Jeff Lynne utvecklat ELO:s klassiska sound men här gör Martin Brisholm en fin insats med Eva Gisslén i kören.
   Versionerna av ”New rose” och ”Teenage kicks” tillhör kanske skivans mer förutsägbara innehåll tillsammans med Kinks- och The Who-låtarna med driv och klassiska gitarriff som var lika självklara på 60- och 70-talet som nu. Men hur de har hittat den ganska anonyma Kinks-låten ”Wicked Annabella” från 1968 är en gåta.
   Sedan höjer några av de mer kända gästsångarna den professionella nivån på några låtar. Som när Karin Wistrand sjunger en Echo & the Bunnymen-låt och Mathias Lilja får ”All day and all of the night” att passa perfekt i The Maharajas liverepertoar.
   Sedan finns det naturligtvis mer provokativt punkinfluerade ögonblick som till stor del går mina öron förbi, Sham 69-, Stiff Little Fingers- och Sex Pistols-låtarna, men i det senaste fallet ”lyckas” Erik Tesell göra en oförglömlig insats och faktiskt överträffa Johnny Rotten med katastrofalt hes sång. Och på låten efter, ”Fall out”, försöker Josefin Bäck konkurrera i samma genre.
   Mick Ronsons bidrag till punkhistorien är inte så omvittnad men ”Only after dark”, från hans första soloalbum, är faktiskt överraskande bra med Mikael Esplund på David Bowie-inspirerade sång.


New Rose (Brian James)
1976. Singel med The Damned.
Alternative Ulster (Jake Burns/Gordon Ogilvie)
1978. Singel med Stiff Little Fingers.
Bodies (Steve Jones/Johnny Rotten/Paul Cook/Sid Vicious)
1977. Från albumet ”Never mind the Sex Pistols” med Sex Pistols.
Fall Out (Stewart Copeland)
1977. Singel med The Police.
Rescue (Ian McCulloch/Pete De Freitas/Leslie Pattinson/William Sergeant)
1980. Singel med Echo & The Bunnymen.
All Day And All Of The Night (Ray Davies)
1964. Singel med The Kinks.
I Can´t Explain (Pete Townshend)
1965. Singel med The Who.
Teenage Kicks (John O'Neill)
1978. Från ep:n ”Teenage kicks” med The Undertones.
Borstal Breakout (David Parsons/Jimmy Pursey)
1978. Från albumet ”Tell us the truth” med Sham 69.
Wicked Annabella (Ray Davies)
1968. Från albumet "The Kinks Are the Village Green Preservation Society" med The Kinks..
Clash City Rockers (Mick Jones/Joe Strummer/Paul Simonon/Topper Headon)
1978. Singel med The Clash.
Wide Boys (John Foxx)
1977. Från albumet ”Ultravox!” med Ultravox.
Polythene Pam (John Lennon/Paul McCartney)
1969. Från albumet ”Abbey Road” med The Beatles.
Ma Ma Ma Belle (Jeff Lynne)
1973. Från albumet ”On the third day” med Electric Light Orchestra.
A Forest (Robert Smith/Simon Gallup/Matthieu Hartley/Lol Tolhurst)
1980. Singel med The Cure.
Daughter (Alan Lancaster/Bob Young/Francis Rossi)
1970. Från albumet ”Ma Kelly's greasy spoon” med Status Quo.
Only After Dark (Scott Richardson/Mick Ronson)
1974. Från albumet ”Slaughter on 10th Avenue” med Mick Ronson.
Ain’t Doin’ Nothin’ (Lloyd Grossman)
1977. Singel med Jet Bronx & The Forbidden.
Tomorrow Never Knows (John Lennon/Paul McCartney)
1966. Från albumet ”Revolver” med The Beatles.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #23 "Long may you run"

THE STILLS-YOUNG BAND: Long may you run (Reprise)
Release: 10 september 1976

NÄR DE FORNA KOLLEGORNA, OCH FÖR ALL DEL ibland också antagonisterna Stephen Stills och Neil Young våren 1976 bestämde sig för att göra ett gemensamt album så var det ändå inte helt naturligt och samarbetet går att diskutera. Inga låtar skrevs tillsammans, sound och arrangemang på respektive låtar är väsensskilda. Albumet ”Long may you run”, vars titellåt är en klassisk Neil Young-låt, är som två halva soloalbum. Fem Neil Young-låtar och fyra Stephen Stills-låtar.
   Jag måste nu, drygt 49 år senare, erkänna att när jag hösten 1976 fick skivan i min hand och la den på grammofonen blev en smula besviken. Det splittrade intrycket, av Neil Young-låtar på topp och högst ojämna Stephen Stills-låtar, tog överhand och helheten blev lidande i mina öron. Idag kan jag föredra att tänka mer på deras gemensamma höjdpunkter i Buffalo Springfield och Crosby, Stills, Nash & Young än att leva med ojämnheterna på det här albumet.
   Med facit i hand, nästan 50 år senare, går det att förklara varför ”Long may you run” inte blev det hundraprocentiga samarbetet. 1976 befann sig Neil Young på sin kreativa topp. Som soloartist hade han ett toppenalbum bakom sig, ”Zuma” (1975), och ett framför sig, ”American stars 'n bars” (1977). Medan Stills form var vacklande som soloartist. Hans ”Stills” (1975) var ju okej, 25:a på listan, men ”Illegal Stills” (1976) var ojämnt svag.
   Dessutom hade ju förhållandet mellan Young och Stills sedan 60-talet varit fylld av konflikter och sammanbrott. Deras gemensamma turné sommaren 1976, innan albumet släpptes, fick avbrytas efter några veckor när Young återigen hade tröttnat på Stills beteende...
   Nåväl, omständigheterna kring ”Long may you run”-skivan var kanske lite turbulenta men albumet är trots allt värt sin 23:e-plats på 1975/76-listan när jag lyssnar och läser om innehållet. Neil Youngs fem låtar är som sagt albumets toppar. Titellåten, ”Midnight on the bay”, ”Ocean girl” och ”Fontainebleu” tillhör ju faktiskt skaran av homogena Young-låtar.
   Vissa låtar har det där typiska musikaliska Crazy Horse-soundet men även körandet doftar av det bandets kvalitéer. Men i kompet på det här albumet finns lite överraskande Stephen Stills ordinarie kompband med de båda Manassas-relaterade musikerna Joe Lala, percussion, och Jerry Aiello, keyboards, plus George ”Chocolate” Perry, bas, och Joe Vitale, trummor. Alla utom Aiello körar snyggt genom hela skivan.
   Albumet är dessutom inspelad i Stephen Stills hemtrakter där han vid den här tidpunkten brukar göra sina skivor, Criteria-studion i Miami, och den legendariske skivproducenten Tom Dowd har faktiskt ett finger med i produktionen.

/ Håkan

Covers: Ellen Sundberg

ELLEN SUNDBERG: De sålde min biljett - Ellen Sundberg sjunger Kjell Höglund (Ellen Sundberg/BMG, 2018)

JÄMTLANDSTJEJEN ELLEN SUNDBERGS ALBUM med nio Kjell Höglund-låtar var hennes första skiva där hon sjunger på svenska, ett trendbrott av en sångerska som i flera år tillhört den svenska vågen av americana-artister som ursprungligen sjöng och skrev låtar på engelska.
   Albumet blev stort uppmärksammat och det svenska språket fick Ellen att i framtiden satsa på fler svenska projekt, albumen ”Ett bloss för Bodil Malmsten” (2021), där Ellen tonsatte Bodils texter, och ”Vita gäss” (2023), där hon för första gången sjunger egna låtar på svenska.
   Att göra en skiva med enbart Kjell Höglund-låtar är nog mer naturligt än jag först tyckte. Höglund föddes i Östersund och bodde i tidig barndom i Klövsjö i Jämtland, inte många mil från Ellens uppväxt i Bjärme. Med sin jämtländska lite karga charm smeker hon fram Höglunds poesi på ett väldigt personligt sätt.
   Det här albumprojektet började med en enstaka inspelning i Rissna, Jämtland av Kjell Höglunds kanske mest kända låt, ”Man vänjer sig”. 2015 gick hon in i studion med sitt dåvarande fasta kompband, som gick under gruppnamnet The Widowmakers, med Johan Arveli, pedal steel, Emil Karlsson, trummor, och Robin Lindqvist, bas, förstärkta med organisten Markus Ernehed.
   Uppmärksamheten kring den inspelningen gjorde att projektet växte till ett album där övriga låtar spelades in i Heart Of Sound-studion i Kiruna våren 2017 med Björn Pettersson Thuuri, även känd som Willy Clay Band-medlem, som tekniker och producent. Inspelningar med bara Björn och Ellen, och diverse tekniska hjälpmedel, plus pianisten Johan Dahlström på en enda låt, ”Pandoras ask”.
   ”Man vänjer sig” och övriga låtar är alla gjorda på ett känsligt, ofta lågmält och personligt sätt och Kjell Höglunds unika kvalitéer som låtskrivare, med starka melodier och ännu starkare texter, kommer fram i tydlig dager.
   Ellens skiva med enbart Kjell Höglund-låtar blev aktuell flera år senare när hon tillsammans med Ellinor Brolin, som 2022 också gjorde ett helt album med Höglund-texter, turnerade förra året med sitt gemensamma intresse för Höglund. Nästa vecka skriver jag om Ellinors album ”Det tredje årtusendet”.


1. När Tåget Lämnar Perrongen
2006. Från albumet "Pandoras ask" med låtskrivaren.
2. De Fördömdas Ö
1994. Från albumet "Inkognito" med låtskrivaren.
3. Brustna Drömmars Boulevard
1986. Från albumet "Hemlig kärlek" med låtskrivaren.
4. Man Vänjer Sig
1974. Från albumet "Baskervilles hund" med låtskrivaren.
5. Du Sålde Min Biljett
1972. Från albumet "Blomstertid" med låtskrivaren.
6. Pandoras Ask
2006. Från albumet "Pandoras ask" med låtskrivaren.
7. Genesarets Sjö
1084. Från albumet "Tidens tecken" med låtskrivaren.
8. Stormen Före Lugnet
1980. Från albumet "Vägen mot Shangri-La" med låtskrivaren.
9. Häxprocess
1973. Från albumet "Häxprocess" med låtskrivaren.

/ Håkan

10 DECEMBER

10 december 1967 avled Otis Redding i en flygkrasch.

1967
OTIS REDDING avled i en flygkrasch i Madison, Wisconsin, USA.

1999
The Band-medlemmen RICK DANKO avled i Marbletown, New York, USA.

2000
Första gången jag ser en konsert med HÅKAN HELLSTRÖM på Prisma i Örebro.

2005
ELDKVARN, med MAGNUS LINDBERG som förband, ger konsert på Badhuset i Örebro.

2007
BRUCE SPRINGSTEEN/E STREET BAND ger konsert på Globen, Stockholm.

2021
The Monkees-medlemmen MICHAEL NESMITH avled i Carmel Valley, California, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #24 "Rock´n´roll"

JOHN LENNON: Rock'n'roll (Apple)
Release: 21 februari 1975

COVERSKIVOR HAR NATURLIGTVIS OCKSÅ EN PLATS på en lista med mina favoritalbum från 1975 och 1976. Och John Lennons coverskiva från 1975 är självklart värd en 24:e-plats på den listan. Inspelningarna till ”Rock'n'roll” har blivit mytomspunna i decennier efteråt.
   Idén till den här skivan kan ha uppstått när Lennon skrev ”Come together” i slutet på 60-talet. Han tog sig nämligen friheten att låna två textrader från Chuck Berrys ”You can’t catch me” och blev också stämd för det och förlorade målet 1973 i en förlikning. Vilket innebar att han lovade att spela in ytterligare tre coverlåtar från samma förlag till sin nästa skiva. Det var då ”Rock’n’roll” gick från idé till handling och producenten Phil Spector var en nyckelperson i projektet.
   Spector valde låtar, musiker och studio och under den första inspelningsperioden, hösten 1973, befann sig Lennon på den amerikanska västkusten på självvald distans, även kallad ”The lost weekend”, från hustrun Yoko Ono i New York. Dagarna var fyllda av droger, röj och party och tiden i A&M Studios i Los Angeles var inte mindre turbulent ty Lennon ägnade sig lika mycket åt fest som att spela in sin nya skiva.
   Historierna om incidenter i studion är legendariska och kulminerade en natt med ett skott i studiotaket från Spectors pistol. Phil Spector var inte med och festade med de övriga artisterna och musikerna under inspelningen men var ändå långtifrån stabil i sitt psyke. Vi har ju hört om hans vapenarsenal under många år och det resulterade till slut med ett långt känt fängelsestraff som han började avtjäna 2009. Efter en rad olika sjukdomar avled Spector i januari 2021
   Skottet i inspelningsstudion i oktober 1973 innebar att inspelningarna flyttades till Record Plant West men sedan försvann Spector med inspelningstejperna och förutom några absurda uttalanden från Spector som påstod att studion hade brunnit ned, att hans hus var omringat av polis och att han hade råkat ut för en allvarlig bilolycka såg det ut som alla inspelningar var förlorade.
   Då började Lennon spela in en ny skiva med originallåtar, ”Walls and bridges”, som inleddes innan ”Rock’n’roll”-inspelningarna plötsligt dök upp igen. Men Lennon avslutade de nya inspelningar innan han återupptog ”Rock’n’roll”-projektet ett år efter de ursprungliga Spector-inspelningarna. Nu i New York och under betydligt lugnare förhållanden.
   Skivan som kom ut i februari 1975 innehöll inte så många Phil Spector-producerade spår fast jämför man soundet från de tre låtarna med alla spår som Lennon själv producerat påminner de om varandra. Ett maffigt, fullt arrangerat rocksound med massor av nästan uteslutande 50-talslåtar. Lennon hade ju i alla sammanhang en rå, grym och respektlös röst men den försvinner ibland i alla lager av gitarrer, blåsarrangemang och körer. Ändå är ”Rock’n’roll” en legendarisk skiva inte minst med tanke på att det var Lennons sista inspelningar som rockartist. Han skulle ju snart dra sig tillbaka, bli pappa och dyka upp i en betydligt mjukare prägel 1980.
   Det finns några låtar på skivan som höjer sig över mängden. ”Stand by me”, som mycket riktigt blev en singel från skivan, är en mäktig ballad som Lennons lyfter till en ny nivå. ”You can’t catch me” är också mycket intressant med tanke på ovannämnda stämningsansökan och det låter som Lennon vill göra låten så långt från Chuck Berry som möjligt och så nära ”Come together” som det går. Buddy Hollys ”Peggy Sue” är också en nivå högre än någon annan version jag har hört. Ett otroligt driv i trummor och akustiska gitarrer och här sjunger Lennon på topp.

/ Håkan

Covers: Commitments

THE COMMITMENTS Vol 2: Music From The Original Motion Picture Soundtrack (MCA, 1992)

NÄR JAG FÖR FEM ÅR SEDAN SKREV OM det första soundtrack-albumet till den stort uppmärksammade filmen ”The Commitments” (1991) beskrev jag innehållet, genomgående 14 amerikanska covers ur soulgenren, som ett intelligent låturval. Som sedan framfördes av ett gäng olika sångare med Andrew Strong i spetsen. Slår naturligtvis inte upplevelsen från biografen där bild, ljud och musik skapar stundtals magiska höjdpunkter.
   Den kommersiella musikbranschen vill alltid skapa penningstinna uppföljare och ett år senare släpptes därför den här ”Vol 2”-varianten, nu med bara elva låtar av kanske inte riktigt samma dignitet som på första skivan. Men versionerna av ”Hard to handle”, ”I thank you” och ”Bring it on home to me”, samtliga hade platsat på 1991-skivan, håller naturligtvis hög kvalité.
   Men även i övrigt är skivan givetvis underbart underhållande med genomgående gott framförande utan att bjuda på originalitet eller personlighet när det handlar om covers där enda ambitionen är att likna originalinspelningarna så gott man kan.
   Sedan är det för mig ändå positivt att för första gången höra låten "Grits Ain't Groceries" som fram till 1992 var obekant för mig.
   Med tanke på gårdagens trista nyhet om gitarristen Steve Croppers bortgång så påminns vi på den här skivan om ännu ett klassiskt Otis Redding/Cropper låtskrivarsamarbete med låten "Fa-Fa-Fa-Fa-Fa (Sad Song)".


1. "Hard to Handle" (Allen Jones/Alvertis Isbell/Otis Redding) 2:23
1968. Singel med Otis Redding.
2. "Grits Ain't Groceries" (Titus Turner) 3:44
1968. Singel ("Grits Ain't Groceries (All Around The World)") med Little Milton.
3. "I Thank You" (Isaac Hayes/David Porter) 3:40
1968. Singel med Sam & Dave.
4. "That's the Way Love Is" (Norman Whitfield/Barrett Strong) 4:08
1967. Singel med Isley Brothers.
5. "Show Me" (Joe Tex) 2:56
1967. Singel med låtskrivaren.
6. "Saved" (Jerry Leiber/Mike Stoller) 2:54
1961. Singel med LaVern Baker.
7. "Too Many Fish in the Sea" (Norman Whitfield/Edward Holland, Jr) 2:45
1964. Singel med The Marvelettes.
8. "Fa-Fa-Fa-Fa-Fa (Sad Song)" (Otis Redding/Steve Cropper) 2:52
1966. Singel med Otis Redding.
9. "Land of a Thousand Dances" (Chris Kenner) 3:16
1962. Singel ("Land of 1000 dances") med låtskrivaren.
10. "Nowhere to Run" (Norman Whitfield/Edward Holland, Jr) 3:39
1965. Singel med Martha & the Vandellas. (Fel låtskrivare. Rätt: Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland)
11. "Bring It On Home to Me" (Sam Cooke) 3:41
1962. Från en ep med låtskrivaren.

/ Håkan

Steve Cropper (1941-2025)

STEVE CROPPER, SOM GITARRIST ETT SANNERLIGEN legendariskt namn, har lämnat jordelivet. När jag fick den tråkiga nyheten på förmiddagen gick jag till skivhyllorna och plockade fram Croppers första sällan spelade soloalbum ”Playin' my thang” och fick lyssna på ett välproducerat och överraskande välsjunget album. Inte speciellt historisk skiva och lever knappast upp till hans legendstatus som gitarrist. Jag läser releasebladet som 1981 följde med recensionsskivan där Steve själv beskriver skivan som mainstream och jag kan idag hålla med om det, en ganska slätstruken skiva men hans musikaliskt historiska värde i över 60 år kan inte övervärderas.
   Hans professionella musikkarriär inleddes 1962 i instrumentalkvartetten Booker T & the M.G.'s när de blev skivbolaget Stax Records husband och fick kompa en mängd olika sångare som Otis Redding, Wilson Pickett och Sam & Dave. Men fick under 60-talet också några hits i eget namn. Mest coverlåtar men också några originallåtar som ”Green onions” och ”Time is tight”. Innan gruppen splittrades 1971 men medlemmarna levde vidare som celebra musiker i många sammanhang.
   Steve Croppers respekterade insatser som gitarrist gjorde honom till medlem i Levon Helms kompband 1978 innan han 1980 blev viktig medlem i bandet som förekom i Blues Brothers-filmen.
   1992 blev de tre överlevande Booker T & the M.G.'s-medlemmarna invalda i Rock and Roll Hall of Fame och samma år blev de en del av det stora kompet i Madison Square Garden där 30-årsjubileet av Bob Dylans karriär arrangerades. Där de fick kompa en rad kända artister som George Harrison, Johnny Cash och Neil Young.
   Samarbetet med Neil Young födde idén till världsturnén 1993 där Cropper och Booker T-bandet, förstärkta med trummisen Jim Keltner, kompade Young. Jag såg konserten på Sjöhistoriska Museet i Stockholm 28 juni 1993 och fick uppleva en klassiskt brötig och högljudd konsert där Croppers gitarr stod för det finstilta medan Young rockade för fullt (se bild nedan). Konserten avslutades med en överraskande cover på (Sittin' On) the Dock of the Bay", låten som Cropper en gång skrev tillsammans med Otis Redding.
   Förutom Steve Croppers enastående gitarrkunskaper var han också en skicklig låtskrivare. Tillsammans med Wilson Pickett skrev han ”In the midnight hour” och tillsammans med Eddie Floyd skrev han ”Knock on wood”. Rejält klassiska låtar.
   Steve Croppers namn återfinns på en mängd olika skivor i mina skivhyllor, bland annat på John Lennons ”Rock'n'roll” (1975), Ringo Starrs ”Goodnight Vienna” (1974) och Nilssons ”Flash Harry” (1980) som han dessutom producerade. Andra värdefulla insatser i min skivsamling gjorde han på Chris Hillmans ”Slippin' away” (1976), Wendy Waldmans ”The main refrain” (1976) och spelade 1977 naturligtvis på Rod Stewarts version av Stax-låten "(If Loving You Is Wrong) I Don't Want to Be Right".
   Steve Cropper avled 3 december 2025.

Foto Anders ErkmanSteve Cropper i skuggan av Neil Young 1993.

/ Håkan

3 DECEMBER

Foto: Magnus Fond3 december 2002 gav Marie Fredriksson konsert i Örebro.

1965
BEATLES släpper albumet ”Rubber soul”.

1966
THE WHO släpper singeln ”Happy Jack”.

1992
MARIE FREDRIKSSON ger konsert i Brunnsparken, Örebro.

2002
ULF LUNDELL ger konsert i Idrottshuset, Örebro.

2014
Organisten IAN McLAGAN avled i Austin, Texas, USA.

/ Håkan

November 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingThe Pleasures, Lachlan Bryan och Catherine Britt, på Schreibers Garage.

I ÅRETS MÖRKA NOVEMBER fortsatte Håkans Pops kategorier på 50 år gamla album, den oändliga serien av coveralbum och uppmärksamheten på ett aktuellt datum i pop- och rockhistorien. Dessutom var jag under månaden på en konsert och på en aktuell biofilm med starkt musiktema.
   Den rangordnade listan på de bästa album från 1975/76 avslöjade under november placeringarna #26 till #29 med John David Souther, Terry Reid, Eagles och Kursaal Flyers, en spännande blandning amerikanskt och engelskt.
   Händelserika historiska datum blev 5 november, 12 november, 19 november och 26 november.
   Coveralbumen jag uppmärksammade under november gjordes av Lucinda Williams, Willie Nelson, Robert Gordon och Van Morrison.
   Konserten med australiska The Pleasures på Schreibers Garage i Örebro fick ett besök av mig.
   Intresset kring spelfilmen ”Bruce Springsteen: Deliver me from nowhere” fick mig också att gå på bio i november.

AV TRADITION BROMSAR SKIVUTGIVNINGEN in under november fast jag hittade under månaden flera intressanta album med en sensationell skiva som Månadens Bästa Album, en kategori med bra album som samtidigt blir nominerade till en plats på Årsbästalistan som publiceras framåt jul.
   Det tog TONI HOLGERSSON nio år att följa upp sitt senaste album och ändå blev det kort, sju låtar på 27 minuter, men med typiskt vemodiga, dova och avskalade Holgersson-klanger på ”Apotek Vintergatan”. Producenten och musikern Lars Halapi har hjälpt Toni att färga de svartvita sångerna med gitarrer, steelguitar och keyboards utan att på något sätt stjäla uppmärksamheten från en väldigt äkta singer/songwriter.
   Blott 86-åriga MAVIS STAPLES fortsätter imponera på nya albumet ”Sad and beautiful world” med sin rakryggade röst i något som närmast kan beskrivas som popsoul, fungerar allra bäst i lågmälda men ljuvligt genomarbetade ballader. Med sin omgivning till hjälp, bland annat producenten Brad Cook, har Mavis valt ett utsökt låtmaterial, från låtskrivare som Tom Waits, Leonard Cohen, Mark Linkous och Gillian Welch, som förstärker albumets styrka. En ren och skär låtskatt som avslutas helt förtjusande med Eddie Hintons ”Everybody needs love” med Bonnie Raitt på slidegitarr.
   Amerikanska gruppen MIDLAKE tillhör folkrockgenren och deras musik är betydligt mer lättsam och flyktig i en jämförelse med exempelvis Israel Nash i vars grupp flera medlemmar spelar live. Tänk Byrds med David Crosby som ledare, lite äventyrliga arrangemang men många röster som tvinnas samman.
   Jag har under senare år poängterat WILLIE NELSONS skivor som både innehålls- och sångmässigt utsökta. När han på nya albumet ”Workin' man: Willie sings Merle” gör enbart Merle Haggard-låtar blir det långtifrån lika intressant. Då är gamle Willie, som nyligen har gjort så spännande skivor, tillbaka i de traditionella rötterna utan koppling till nutid.
   Skotsk country tillhör inte vanlig daglig meny så albumdebuterande RIANNE DOWNEY tar mig med storm på albumet ”The consequence of love”. Med en ibland trippande ljus stämma påminner det om klassisk amerikansk country som kan bli lite tjatig och alltför pigg men skivan i övrigt tillhör nog mer brittisk folkmusik och flera gånger kommer jag på mig att tänka på Kirsty MacColl. Och när tempot i några låtar bedarrar blir Riannes uttryck väldigt personligt.
   THE LAST COLLECTIVE är sannerligen ett musikaliskt gränslöst kollektiv med franska rötter och gitarristen och låtskrivaren Stéphane Schück i en ledarroll. Han tog sina demo och sångskisser till USA och producenten Chris Stamey och en rad musiker och sångare från R.E.M., dB's, Wilco, Jellyfish, XTC och Let's Active hjäper aktivt till. Poprock på gränsen till amerikansk powerpop med många smakfulla detaljer men också stundtals spretigt med många olika personer vid mikrofonen.
   Det känns onödigt att ovannämnde Toni Holgersson släpper skiva samma månad som H. SELF. Båda tillhör samma avskalade singer/songwriter-genre. Henric Hammarbjörk (alias H. Self) har på drygt ett år producerat tre album och hela 44 låtar(!). Nya dubbelalbumet ”Vildvisor” innehåller 21 låtar och jag kan tycka att det är en viss överdos (i musik alltså) och hälften hade räckt. Dock är han musikaliskt mer omväxlande den här gången och det gör lyssnandet händelserikt och stundtals också underhållande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: WRECKLESS ERIC är tillbaka på allvar med ett album, ”England screaming”, som faktiskt tangerar det bästa och mest personliga han gjorde på 70-talet. Det känns nästan ironiskt att skriva det idag nästan 50 år senare. Han har samlat ihop en mängd av sina låtar från 1985, då utgivna på albumet ”A roomful of monkeys” under gruppnamnet Captains Of Industry som ljudmässigt mixat var en ren och skär katastrof, och har spelat in nio låtar på nytt. Det är så fräscht, energiskt fulladdat och en sensationell pånyttfödelse.
   "England screaming" är överraskande helt inspoelad i en studio, Eric spelar de flesta instrument själv, Sam Shepherd på trummor och i kören finns hustrun Amy Rigby och Marc Valentine. En förhållandevis liten kombo som har skapat ett förbluffande elektriskt levande rocksound. Helt enkelt låter det som att hela albumet kunde vara den naturliga uppföljaren till den klassiska singeln ”Whole wide world” 1977. Tro mig, det är sant!
   Arrangemangsmässigt är det inga stora förändringar jämfört med originalmaterialet men ljudet, mixningen och den totala attacken, där Eric med rösten låter som om han är 23 år igen, slår effektivt undan argument som nostalgi eller blott upprepning. Man blir tacksam som lyssnare när teknik och känsla kan lyfta upp det gamla materialet och idag presentera det som något nytt och uppseendeväckande.
   1985 var Wreckless, eller Eric Goulden som han heter, nere i en djup svacka. Droger och personliga problem hade under några år gjort honom till en fiende till skivbranschen men som medlem i Captains Of Industry, där Blockheads-basisten Norman Watt-Roy också ingick, fanns de kommersiella möjligheterna (skivbolaget Go! Discs hade många framgångar) som Eric helt kraschade.
   Han var ju inte vän med den kommersiella branschen och ville nog mest av allt vara en provokativ motståndare till framgång och lämnade ifrån sig Captains Of Industry-skivan som en näst intill olyssningbar produkt. Oerhört lågt mixade instrument och Eric sjunger långt ner i källaren.
   Hans provokativa framtoning fortsatte under några år, gruppen Len Bright Combos två album 1986 är tydliga exempel på ickekommersiell stökig musik, innan han mot slutet av 80-talet återigen kallade sig Wreckless Eric och efter några decennier började göra personlig rockmusik av god kvalité igen. ”Transience” (2019), på min årsbästalista 2019, är ett utsökt comebackalbum, men ”Leisureland” (2023) är lite ojämnare.
   Men på alldeles nya ”England screaming” är Wreckless Eric/Eric Goulden tillbaka med besked där fantastiska låtar som ”Lifeline”, ”Lady of the manor”, ”Land of the faint at heart” och ”Our neck of the woods” får sin rättmätiga revansch.
   På skivomslaget förklarar Eric, grymt besviken på originalmaterialet, varför han har spelat in de här låtarna på nytt: "I decided to re-record these songs just to see if I could and to lay to rest the ghastliness surrounding the original release". Han har definitivt lyckats!

/ Håkan

Best of 1975/1976: #25 "Stills"

STEPHEN STILLS: Stills (Columbia)
Release: 17 juni 1975

SOM STOR CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG-fantast runt decennieskiftet 1969/1970 följde jag det speciella projektet in i minsta detalj. Varje medlem i kvartetten hade ju dessutom solokarriärer och duoprojekt vid sidan av den gruppen vars oregelbundna existens lockade till många sidospår. Inte minst var jag på det tidiga 70-talet djupt intresserad av Stephen Stills förehavanden som soloartist vilket resulterade i två soloalbum, ”Stephen Stills” (1970) och ”Stephen Stills 2” (1971), strax efter den första CSNY-perioden 1968-1970. I samband med soloskivorna bildade han ett eget Stephen Stills Band som hösten 1971 utvecklades till det suveräna bandet Stephen Stills Manassas med två album .
   Med facit i hand var det nog åren i Manassas som var den koncentrerade höjdpunkten i Stills hela solokarriär med bandets första dubbelalbum ”Stephen Stills Manassas” som stor höjdpunkt. Men vägen dit innehöll givetvis många låtmässiga höjdpunkter som ”For what it's worth” (Buffalo Springfield), ”Suite: Judy blue eyes” (CSN), ”Carry on”, ”Find the cost of freedom” (båda CSNY) och ”Love the one you're with” (solo).
   Efter Manassas-projektet föddes ännu ett Stephen Stills Band i januari 1974 och samtidigt planer på ett nytt tredje soloalbum, ”Stills”, som dock inte släpptes förrän sommaren 1975. I jämförelse med hans två första album i eget namn bleknar ”Stills” något men på listan med mina albumfavoriter från 1975/76 finns den självklart med.
   ”Stills” är resultatet av spridda inspelningar gjorda under en lång tid och kan inte knytas till någon exakt period under första halvan av 70-talet. Exempelvis är låten ”As I come of age” enligt noteringarna på inneromslaget inspelad redan 1971 i London men andra inofficiella uppgifter vill gärna placera låten i samband med ”Stephen Stills”-inspelningarna i maj 1970.
   Men majoriteten av inspelningarna till albumet är gjorda tillsammans med det band som Stephen Stills bildade efter Manassas och turnerade med våren 1974. Ett band där endast percussion-killen Joe Lala och basisten Kenny Passarelli fanns kvar från Manassas-epoken. I övrigt var bandet en brokig blandning musiker med bland annat New Orleans-trummisen Tubby Ziegler och den för mig då helt obekante gitarristen Donnie Dacus.
   Jag uppfattade då Dacus som ett spännande helt nytt namn i branschen och han fick oväntat stor publicitet på skivan. På skivomslagets baksida sitter den 23-årige Dacus, från Texas, tillsammans med Stills och två akustiska gitarrer. Då okänd för mig men bidrar som låtskrivare på ”Stills”. Några år senare (1978) började Dacus spela med Chicago där han ersatte Terry Kath.
   Det var alltså en spännande laguppställning på pappret som visades upp på ”Stills” men låtarna på albumet är som sagt hämtade från många olika inspelningstillfällen. Ibland känns det som om gitarristen Stills hellre vill spela keyboards och bas på låtarna men det finns naturligtvis några positiva undantag på skivan, bland annat de båda låtarna som Stills har skrivit med just Dacus, ”Turn back the pages” och ”Cold cold world”.
   ”First things first” är också en låt jag gärna återvänder till men den ganska exklusiva Neil Young-låten ”New mama” är oväntat blek. Young spelade in låten redan 1973 men den släpptes inte förrän 1975 på albumet ”Tonight's the night” ungefär samtidigt som ”Stills”.
   ”As I come of age”, låten som jag ovan refererade till från 1970, tillhör väl också kategorin som är lite melodiskt flytande men innehåller ändå detaljer som bör uppmärksammas. Inspelad i London i Island-studion med endast Stephens piano och Ringo Starrs trummor som instrument. Ringo uppträder för övrigt under pseudonymen ”English Richie” på skivan. Sedan utökade Stephen arrangemanget med orgel och bas och Dacus vässade till det med en läcker sologitarr. Och ovanpå allt har den underbara trion Crosby, Stills & Nash lagt på sina sedvanligt ljuvliga röster.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.