Blogginlägg från oktober, 2025

Covers: Willie Nelson

WILLIE NELSON: Oh What a Beautiful World (Legacy, 2025)

COUNTRYIKONEN WILLIE NELSON ÄR INTE BARA en produktiv artist av exceptionella mått. Den här skivan, som släpptes i våras, är hans 77:e(!) soloalbum och är som vanligt fylld med covers. Den här gången är låtmaterialet koncentrerat kring en enda låtskrivare, Rodney Crowell, och hämtat från många olika tidsperioder.
   Crowell har ju en mycket intressant historia bakom sig. Som låtskrivare debuterade han 1975 på Emmylou Harris album ”Pieces of the sky”, fortsatte bidra på flera av hennes album innan han blev medlem i hennes kompband The Hot Band där han delade gitarristrollen med James Burton och Albert Lee. Ungefär samtidigt skivdebuterade Rodney som soloartist utan att nå några större framgångar. Däremot sparkade karriären som låtskrivare i gång omedelbart.
   Sedan dess har artistkarriären växt parallellt med det uppmärksammade låtskrivandet. Jag äger ett antal av hans soloproduktioner, från den ganska rockiga Craig Leon-producerade ”But what will the neighbors think” (1980) till ”Diamonds & dirt” (1988) och senare album som ”Tarpaper sky” (2014) och ”Close ties” (2023). Alla fyllda med bra sång och bra låtmaterial och några förekommer just på Willie Nelson-skivan som i dagsläget ligger bra till för en plats på årsbästalistan om en dryg månad.
   Willie Nelson är ju en sångare som förvandlar lånade låtar till egna sånger och kombinationen Crowell/Nelson är verkligen en ”match made in heaven”. Jag som har upptäckt Willie på allvar under senare år är ännu en gång mycket imponerad av den 92-årige Nelsons sångröst och uppenbart pigga förhållande till sin karriär.
   Willie, kanske tillsammans med sin nästan lika gamle producent Buddy Cannon, har plockat ihop en mängd Rodney Crowell-låtar från många olika decennier och har lyckats skapa en underbar helhet som är både underhållande och engagerande.
   Några låtar är mer kända än andra, som exempelvis ”Shame on the moon” som Bob Seger gjorde en elegant version av på albumet ”The distance” (1982). Medan ”Still learning to fly” är hämtad från Crowells tillfälliga mindre kända band The Cicadas.
   Vi får ytterligare ett mycket fint exempel på Rodney Crowells unika samarbete med Roy Orbison. På inledningslåten ”What kind of love” kan man nästan höra Orbisons sångröst. Och det påminner mig om ett gammalt Crowell-album, ”Street language” (1986), och låten ”When the blue hour comes” som har exakt samma låtskrivare.
   Willie Nelson tolkar som vanligt alla låtar på samma personliga sätt på ett album med många höjdpunkter. Inte minst på titellåten som här har förvandlats till en underbar duett mellan Willie och låtskrivaren.


1. "What Kind of Love" (Rodney Crowell/Roy Orbison/Will Jennings) 3:41
1992. Från albumet ”Life is messy” med låtskrivaren.
2. "Banks of the Old Bandera" (Rodney Crowell) 3:26
1978. Från albumet ”Jerry Jeff” med Jerry Jeff Walker.
3. "The Fly Boy & The Kid" (Rodney Crowell) 3:51
2014. Från albumet ”Tarpaper sky” med låtskrivaren.
4. "Forty Miles From Nowhere" (Rodney Crowell) 4:28
2017. Från albumet ”Close ties” med låtskrivaren.
5. "I Wouldn't Be Me Without You" (Rodney Crowell) 3:56
2014. Från albumet ”Tarpaper sky” med låtskrivaren.
6. "Making Memories of Us" (Rodney Crowell) 4:11
2003. Från albumet ”The truth about men” med Tracy Byrd.
7. "Oh What a Beautiful World" (featuring Rodney Crowell) (Rodney Crowell) 4:00
2014. Från albumet ”Tarpaper sky” med låtskrivaren.
8. "Open Season On My Heart" (Rodney Crowell/James T Slater) 3:52
2004. Från albumet ”Live like you were dying” med Tim McGraw.
9. "Shame on the Moon" (Rodney Crowell) 4:27
1981. Från albumet ”Rodney Crowell” med låtskrivaren.
10. "She's Back In Town" (Rodney Crowell) 3:21
2021. Från albumet ”Songs from Quarantine Vol. 1” med låtskrivaren
11. "Still Learning How to Fly" (Rodney Crowell) 4:00
1997. Från albumet ”The Cicadas” med The Cicadas.
12. "Stuff That Works" (Rodney Crowell/Guy Clark) 4:00
1994. Från albumet ”Let the picture paint itself” med Rodney Crowell.

/ Håkan

29 OKTOBER

Peter Green föddes 29 oktober 1946.

1944
Moody Blues- och Wings-medlemmen DENNY LAINE föddes i Tyseley, Birmingham i England.

1946
PETER GREEN (Peter Greenbaum) föddes i Bethnal Green, London.

1969
CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL släpper albumet ”Willy And The Poor Boys”.

1971
DUANE ALLMAN dör i en mc-olycka i Macon, Georgia, USA.

1973
JOHN LENNON släpper albumet "Mind games".

1990
TRAVELING WILBURYS släpper albumet ”Traveling Wilburys, vol 3”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #30 "The Tubes"

THE TUBES: "The Tubes" (A&M)
Release: Juni 1975

JODÅ, PÅ MITTEN AV 70-TALET HADE MUSIKEN jag lyssnade på många olika stickspår som idag skulle kunna beskrivas som udda och märkliga, som de långa symfoniliknande låtarna med Yes, King Crimsons proggrock eller jazzrock med Colosseum. Och i det besynnerliga musikfacket kan jag nog också placera det amerikanska märkliga bandet The Tubes.
   För några veckor sedan fick jag plats på den här listan, med albumfavoriter från 1975/76, med The Tubes andra album ”Young and rich” som kom 1976. Nu, några steg upp på 40-listan kan jag inte låta bli att uppmärksamma bandets debutalbum från sommaren 1975 som jag hade upptäckt i skivaffären.
   Jag minns naturligtvis inte exakt varför jag plockade med mig Tubes-albumet hem men det spektakulära skivomslaget, med fotografiet där två händer river sönder just ett skivomslag, såg väl tillräckligt spännande ut. Kanske producentnamnet (Al Kooper) tilltalade mig. Jag kommer inte heller ihåg hur jag exakt uppfattade skivan vid första lyssningen men jag är än idag övertygad att jag blev nöjd och omskakad(!) av den känslosvallande musiken.
   Så tillfredsställd att jag kände mig tvingad att skriva en recension i Nerikes Allehanda. Under rubriken ”Nyheter på skivdisken” skrev jag samma dag (27 augusti 1975) om andra nya skivor med Beau Brummels, Stephen Stills, Billy Preston och Gary Wright.
   För lite drygt 50 år sedan skrev jag följande om ”The Tubes”:
   Sist men inte sämst skulle jag vilja framhålla en grupp som går under underliga namnet The Tubes (A&M). Deras debutskiva som har kommit i dagarna är nog bland det intressantaste(!) man kan lyssna på idag. Musik- och körkollage som får mig att tänka på Zappa utan dennes i mitt tycke diktatoriska infall som får det mesta att kretsa kring en enda person.
   Tubes är Zappa på bred basis där samtliga sju medlemmarna plus producenten Al Kooper alla bidrar med musikaliska infall. Även arrangören Dominic Frontiere, som för övrigt har komponerat musiken till en känd western som jag för ögonblicket har glömt namnet på, är värd en ros.
   Egentligen är Tubes ingen skivgrupp utan gör sig bäst på scen där de spelar upp små minidramas där sångaren Fee spelar huvudrollen som engelsk glittrig rockstjärna eller en ovanligt hårdhänt kirurg! De teatrala formerna är många liksom de musikaliska på denna skiva. Även textmässigt en stark LP där tonårsproblem skildras med en otäck surrealism.
   Ett utdrag från det magnifika avslutningsspåret: ”White punks on dope/Hang myself when I get enough rope”. Tubes debut-LP är för bra för att gå hem i stugorna, det är dsen bittra sanningen.
   När jag lyssnar på ”The Tubes” idag tänker jag också på tidiga Roxy Music och i eftertankens kranka blekhet erkänner jag att albumet som helhet har en lite ojämn kvalité. Ändå känns den lika upplyftande idag som 1975. Lyssna bara på ”Haloes”, ”What do you want from life” och ”White punks on dope”.
   Jag undrar idag hur jag uppfattade ordet ”punks” ett år innan Ramones och två år före punkgenombrottet i England.

/ Håkan

TisdagsAkademien (28)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

HÖST 2025 OCH DET ÄR DAGS att ännu en gång sammanfatta några möten i TisdagsAkademiens verksamhet som mest av allt sammanträder på tisdagar i biblioteket på Makeriet i centrala Örebro. Vi är inne på vårt sjunde år och överraskas ständigt av hur musik kan dokumenteras på så många olika sätt. Och hur musik i sig kan framföras på så många olika sätt.
   Blandningen av musik är bred och skiftande mellan genrer och specifika ämnen som vi sedan har noterat i några minnesrapporter.
   Sedan förra rapporten, tidigt i augusti, har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer från främst SvtPlay men också YouTube med Ozzy Osbourne, dokumentären ”När rocken kom till Sveg”, Guy Clark, flera avsnitt i Svt-serien om 00-talet (”Noughties”), U2, dokumentär om tre gitarrister (”It might get loud”), José González, Owe Thörnkvist och den okända textförfattaren Lars Nordlander.




19 augusti 2025
God bless OZZY OSBOURNE (SvtPlay, 1:34, 2011)
En 14 år gammal dokumentä'r blev plötsligt aktuell när Ozzy Osbourne gick bort i juli 2025. En legend hade gått ur tiden bara några veckor efter att han stått på scenen tillsammans med Black Sabbath på avskedskonserten ”Back to the beginning”.
   ”The Prince of Darkness” är borta, sörjd och saknad av fans och kollegor över hela världen. I den här varma och personliga dokumentären, producerad av sonen Jack Osbourne, skildras hans livsresa och legendariska karriär, från barndomens Birmingham till hårdrockens allra största scener. Medverkande: Ozzys egen familj, Paul McCartney, Tommy Lee, Henry Rollins med flera.
   En turnékonsert i Argentina och vi får följa med backstage. Ozzy sminkar sig, Pre Show Routine som det heter. Hoppar rep gymnastiskt och en stor publik är på plats i arenan.
   Black Sabbaths hårdrock låter trots allt snäll och publiken gillar Ozzy: ”Han är knäpp men grym”.
   Ozzy föddes 1948. I Las Vegas 2008 fick han en överraskning när han fyllde 60 år. ”Det är inte över än” säger han då, 17 år senare har han dött, hjärtinfarkt.
   Född i Aston, Birmingham, i en arbetarklassfamilj.
   För Ozzy var det Beatles och ”She loves you” som fick honom intresserad av musik.
   Henry Rollins, John Frusciante (Red Hot Chili Peppers), Paul McCartney, Tommy Lee (Mötley Crüe) uttalar sig.
   Unge Ozzy ägde ett PA, därför fick han vara med i bandet.
   Paul: ”Han var som ”Dracula och vampyren”. Upptågsmakare, clown och galen.
   22 år gammal blev han kung på de lokala pubarna. Gifte sig och fick barn tidigt. Inget bra familjeliv, vittnar barnen numera om. ”Det fanns ingen regelbok att följa”.
   Han gick hos röstpedagog.
   Nuvarande frun Sharons pappa Don Arden var manager. Och sedan blev Sharon Ozzys manager.
   Ozzy fick sparken från Black Sabbath 1979. Startade eget med gitarristen Randy Rhoads. Rhoads dog sedan 25 år gammal i en flygolycka.
   Blev ihop med Sharon 1980. De gifte sig 1982.
   Bet ihjäl en fladdermus 1989 på scen i Helsingfors.
   I dokumentären återvände Ozzy till sina gamla kvarter i Aston, gamla lägenheten, gamla skolan.
   Sammanlagt har han varit på 10 rehab....
   Tv-känd i Osbourne Family. Inte kul, tragiskt darrade och stammade han. Skulle strypa Sharon. Visste inget.
   2011 hade han varit nykter i 5 år. Stolt för första gången i sitt liv. Sharon: ”Han har blivit vuxen”.
   Ozzy skaffade sig körkort.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Every grain of sand” med Patrik Kärn som gäst.




25 augusti 2025
NÄR ROCKEN KOM TILL SVEG (YouTube, 2013, 58 min)
Bara någon knapp vecka efter Elvis Presleys genombrott i det stora landet i väst letade sig den amerikanska drömmen på något märkligt sätt ända till skyltfönstret på Söderqvists Bokhandel i den lilla avlägsna orten Sveg i Härjedalen. Plötsligt låg revolutionen från Memphis där som en fortfarande odetonerad bomb i form av en till synes helt oskyldig stenkaka.
   Hur detta kom sig och många andra historier, berättas i boken ”När Rocken kom till Sveg” och i filmen introducerar artisten Torgny ”Kingen” Karlsson oss till några musikaliskt viktiga platser i Sveg, Vi träffar färgstarka profiler som Roland Cedermark, Ewert Ljusberg, Åke Hallgren, Gry Sol Karlsson och Gerd Stänger med flera och vi får njuta av nostalgiskt foto och svängig livemusik.
   I Sveg tändes en gnista som än idag ger upphov till musiker, låtskrivare, sångerskor och rockband. Hur detta kom sig, och många andra historier, berättas i ”När rocken kom till Sveg”. Den började som en bok om ursprunget till Svegs rock'n'roll-scen, och blev i januari 2013 en dokumentär på SVT.
   Torgny Kingen Karlsson presenterar också programmet.
1956 föddes rocken på ett ställe (Kornan) i Sveg.
   Ewert Ljusberg, mer känd som Jämtlands president kommer från Sveg. Åke Hallgren, känd som låtskrivare av ”Gråt inga tårar” medverkar. Roland Cedermark, långhårig dragspelare, såelade rock'n'roll från början.
   Sätervallen, Älvros och Minne är kända platser nära Sveg.
   Cedermark & Wallin var en duo. Så kallad ”logrock”.
   Gerd Stänger och Gry Sol Karlsson uttalar sig.
   Caputniks hette ett tidigt band.
   Ewert Ljusberg skaffade sig en elgitarr, ”Kent” hette den visst, berättar han med Härjedalsdialekt.
   Det var ett gulligt program om Sveg och rock'n'roll.
   Tommy Lydell kom också från Sveg, senare hitmakare i Clubland. Annika Ljungberg, senare Rednex, kom från Sveg. Liksom Hank C Burnette.
   ”Sveg var en grogrund för vänskap, sammanhållning och lojalitet i många generationer. Här får alla en chans att utvecklas”.

Janne valde Cohenpodden: Avsnitt 14 – A bunch of lonesome heroes med Peter Ejewall.




2 september 2025
GUY CLARK: Without getting killed or caught. Documentary of Love, Art and Tragedy (YouTube, 1:35   2020),
Den här 90 minuter långa dokumentär följer Guy Clark, Susanna Clark och Townes Van Zandt på sin resa från oansenlighet till vördnad. Guy (Pancho) och Van Zandt (Lefty) försöker etablera sig som Dylan Thomas i amerikansk musik medan Susanna skriver hitlåtar och målar skivomslag till toppartister.
   Townes hamnar i destruktivitet när han hade skrivit några uppmärksammade ballader. Dokumentären baseras på Susannas dagböcker och författaren Tamara Savianos bok Without Getting Killed or Caught (2016).
   Susanna berättar (med Sissy Spaceks röst) historien. I Without Getting Killed or Caught (titeln är hämtad från Clarks låt, "L.A. Freeway") berättar vänner och allierade som Rodney Crowell, Steve Earle, Vince Gill, Verlon Thompson och Terry och Jo Harvey Allen skivbolagskillen Barry Poss, historien.
   Innehållet i filmen är hämtat från Susannas låtar, familjefotografier, radioprogram, privata dagböcker och konversationer med Susanna.
   Filmen är lika mycket en film om Susanna och hennes historia. Vi får se Nashville på kartan . Snygg karta med bil som rörde sig framåt. Regn på framrutan.
   1998. Lyle Lovett delar ut ett pris till Guy som håller ett tacktal till Susanna.
   Rodney Crowell: ”He was the amartest guy in the rain”.
   Vi får se Susanna som flicka med efternamnet Talley.
   ”Townes var en story-teller”. Susannas teckningar berättar historien.
   Guy byggdegitarrer bland droger och hippies.
   Bonny, Susannas syster som Guy polade med. Tog livet av sig. Mycket känsligt.
   Paret flyttade till Houston. Sedan LA. Skrev låtar båda två. Gifte sig.
   Vince Gill, Rodney Crowell och Steve Earle berättar.
   Townes och Susanna blev nästan ett par.
   Jerry Jeff Walker, 1972, var den förste som spelade in Guys låtar. ”Luckenbach, Texas” som bland annat Waylon Jennings spelade in.
   Rodney om Susanna: ”She was a painter and a poet”. Rodney om Guy: ”Ett litterärt geni”.
   Första skivan spelades in i Nashville. ”Old no 1” (RCA) 1975.
   Dottsy sjöng in Susannas låt ”I'll be your San Antone Rose”
   Guy: ”Susanna lärde sig aldrig att stämma gitarren”.
   2:a LP:n ”Texas cookin” (RCA) 1976. 3:e Warner Bros ”Guy Clark” var en flopp. 1978. 4:e ”South coast of Texas”, Rodney C producerade. 1981. 5:e ”Better days”. Rodney igen.1983.
   1984 avslutade Guy sin karriär och blev folksångare.
   6:e LP:n på Sugar Hill Records. 1988 comeback. ”Old friends”.
   Susanna lämnade Guy Clark och ägnade mer tid med Townes.
   Sonen Travis Clark spelade fin gitarr.
   2 LP på Asylum. 90-talet ”Boats to build” 1992 och ”Dublin blues” 1995
Livebilder från konsert. Townes var packad ”Townes want to die”. 1januari 1997 dog Townes.
   22/6 2012 dog Susanna. 2013 Guys sista skiva. 17/5 2016 dog Guy Clark, askan fördes till Santa Fe.

Olle valde: Bob Dylan: 50 år sedan ”Highway 61 Revisited
https://x.com/nightly_moth/status/1961173624007618904




9 september 2025
NOUGHTIES – tillbaka till 00-talet (del 1 och 2 (2025, 30 + 30 min)
En nostalgisk tillbakablick på det populärkulturella 00-talet, med musiken i fokus. Jens von Reis gräver djupt i arkiven och träffar stjärnor från både förr och nu för att ta reda på vad som definierade de avgörande åren efter millennieskiftet. Från ”Boten Anna” till Beyoncé och från stuprörsjeans till nätpirater.
1. Fashion Rock
På 00-talet gör rocken en comeback på topplistorna och svenska The Hives slår igenom stort internationellt. I New York blir det The Strokes, bandet på allas läppar och i London skapar Pete Doherty och Kate Moss rubriker. Modet präglas av indierocken och ett svenskt jeansmärke, Cheap Monday, blir en världssensation. När rocken klingar ut vägrar ett band kasta in handduken: Coldplay. Var det här rocken dog eller bara något nytt som föddes?
   Shout Out Louds, Hives andra album. Låter likadant fortfarande nu. White Stripes, gitarr och trummor. ”Seven nation army”. Johnossi, Coldplay, Libertines och Amy Winehouse.
   Musiken tog nya vägar till lyssnaren via internet.

2. Imperiet faller
Under 00-talet skapar illegal nerladdning av mp3-filer kaos i skivbranschen som inte vet hur de ska förhålla sig till internet. Men många artister väljer att själva ladda upp sin musik på nätet och Lily Allen, Arctic Monkeys och Adele slår igenom på det sociala nätverket Myspace.   
   2006 börjar Spotify bygga sin musiktjänst och mot slutet av decenniet slår streaming igenom. Om det blev bättre eller sämre? Där går åsikterna isär.
   Pirate Bay skapade kaos i skivbranschen. På MySpace (2005-08) laddade artisterna upp sin musik. ”Streaming dödade musiken”.
   År 2000 peakade skivbranschen men snart gick det utför.
   1999 hade Napster startat. Fri tillgång till musik. Metallica på krigslinjen, stämde och vann.
   Arctic Monkeys, Lily Allen, Adele och Gorillaz medverkar.
   2005 startade YouTube. Spotify 2007 och sedan Apples musiktjänst.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Mississippi” med Hampus Jarnlo som gäst.




16 september 2025
Kiss the future – Sarajevo och U2 (SvtPlay, 2023, 1:43)
Under belägringen av Sarajevo på 90-talet fanns en blomstrande underjordisk community i staden som fann hopp i musik och konst. 90-talets största rockband U2 engagerade sig i Sarajevos öde och satte världens fokus på den förödande konflikten.
   I dokumentären får vi följa processen från att U2 lovar att genomföra en konsert i Sarajevo efter krigsslutet, fram till att konserten hålls inför 45 000 fans i den befriade staden.
   En film av Nenad Cicin-Sain. Amerikansk dokumentär från 2023.
   Allvar direkt vid inledningen på programmet. Murens fall 1989. Våldsamt i Jugoslavien. Serbien ska återta territorier.
   Politik och religion. Slobodan Milosevic härjar och styr. Jämför med Trump idag/USA just nu. Han som skulle vara beskyddare blev ett monster. Sarajevo under belägring. Auktoritära ledare som duperar folket via propaganda och lögner,
   Disco under brinnande krig. U2 hade nåt att säga. ”Fuck you”. Krigszon Sarajevo. Liv eller död. Underjordiska gångar.
   Bill Clinton talar. 1992-93.
   Sarajevo-tv. Låten ”One”, U2-låten från senaste albumet.
   Zoo tv. Bill Carter. Satellitsändning.
   U2 Europa turné 92/93. Bologna. Sthlm. Köpenhamn. London. ”Bad” live från Sthlm.
   Manager Paul McGuinness: ”Good propaganda”.
   20% barn dödade i kriget. Boost för kampviljan.
   Gruppen Passengers. Låten ”Sarajevo” med Pavarotti.
   Juli 1995. Folkmord i Srebenica.
   Dayton-avtalet.
   Konsert på OS-sradion. 50 000 publik. Samexistens alla religioner.
   Gruippen Sikter. Serbiska nationalsången på elgtr.
   Bono: ”Viva Sarajevo”.
   ”New years day”, ”Pride (in the name of love)”, ”Where the Streets of no name”. ”One love” med sprucken röst på Bono.
   Sarajevo: Framtidens stad. 1997 konsert.
   ”Redemption song” med Bob Marley. Och kör

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Cross the green mountain” med Stig Hansén som gäst.




24 september 2025
IT MIGHT GET LOUD (YouTube, 1:37, 2009)
Regi: Davis Guggenheim.
   En film om och med gitarrister och för gitarrister. Tre gitarrister, The Edge, Jimmy Page och Jack White möts och diskuterar musik. Välgjort kvalitetsinnehåll.
   Inledning: Jack White gör en egen slide med Coca Cola-flaska, ståltråd och hammare. Mäktigt gitarriff och stor energi.
   23 januari 2008. Diskuterar elgitarrer.
   Jag gillar verkligen inte gitarrsolon men det här är intressant.
   En sammanbiten Jack: ”Want to teach me all the tricks.”
   Edge: Vilket ljud. ”Gitarren är min röst”.
   Dublin, Franklin (Tennessee) och London.
   Jack White: ”Sitting on top of the world”. Piano och den lille 9-årige grabben hjälper till.
   Edge har gamla kassetter med demo-låtar och solon, skisser till låtar. Magi, hypnos, replokal.
   Edge: Tidiga U2-bilder. Jack spelar på pensionärshem.
   Headley Grange-studion utanför London, Hampshire, på landet. Jimmy spelar mandolin utanför studion. Led Zeppelin var mer än hård rock.
   Jack med Raconteurs. ”Gitarrsolon är self-indulgence”
   Jimmy Page spelar en gammal skiva med Link Wray, ”Rumble” från 1958. Ett ljud som påverkade Jimmy som ung.
   The Edge byggde en gitarr med sin bror.
   Jack är en riktig entusiast.
   Här influerades alla av varandra. Alla lär av varanadra.
   The Upholsterers, garagepunkband 2000 med Jack White, gitarr, och Brian Muldoon, trummor.
   The Edge kom första gången, 17 år, till NYC. Visar upp sina första gitarrer.
   Först i dokumentärens 56:e minut: Det klassiska ”Whole lotta love”-riffet.
   Gitarristerna representerade tre olika generationer. Alla var uppväxta med små band.
   Fotpedalen visas upp. U2 låter som minst två gitarrer.
   Jack White plus två andra. ”Dead leaves and the dirty ground". Bra låt.
   ”Sunday bloody sunday”. The Edge sjunger inför publik.
   ”Stairway to heaven”, gitarr med dubbla halsar.
   Fascinerande program.
   Riktig jamsession på slutet. Tre som spelade slide samtidigt. Spontant och ingen tappade tråden.
   Avslutning: The weight” där alla delade på sången.

DYLAN: Olle valde ”Om Bob Dylan”




1 oktober 2025
NOUGHTIES – tillbaka till 00-talet (del 4 och 5 (2025, 30 + 30 min)
4. När svenska blev coolt
   2001 tar Håkan Hellström ett ganska oväntat beslut att ställa upp i SVT:s långkörare Allsång på Skansen. Hellström leder publiken i allsång med ”Så länge skutan kan gå” och inspirerar en hel generation artister att sjunga på svenska. En av dem är Oskar Linnros som slår igenom stort som artist - men också som producent till Veronica Maggio som kommer att revolutionera pop på svenska.
   Men i mitten av 00-talet är det fortfarande många artister som drömmer om en internationell karriär. När drömmen går i kras för Laakso så satsar Markus Krunegård i stället på en solokarriär med svenska texter och succén är ett faktum.
   Molly Sandén om Daniel Adams-Ray medverkar.
   Petter. Popsicle. Wannadies, Broder Daniel på engelska.
   Sedan kom Håkan Hellström 1999. ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
   Oskar Linnros. Hiphop på svenska- Latin Kings.
   Petter: ”Mitt eget språk”. 1999 fick han 3 st Grammis.
   Fattaru. Ison & Fille. Ison Glasgow, Timbuktu. Nic & the Family.
   2005. Håkan och Mats Paulson på Allsång på Skansen.
   Anna Ternheim debuterar 2004.
   Raymond & Maria. ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”
   Laakso 2005 Markus Krunegård.
   Snook (Adams-Ray/Linnros)
   Veronica Maggio 2006 ”Satan i gatan”.

5. Alla blir DJ:s
   Med streaming blir alla DJ:s. Man skapar sina egna spellistor och låtarna blir större än albumen. I Finland föds några av decenniets största hits skapade av Darude och Bomfunk MC's. Wheatus får en monsterhit med ”Teenage dirtbag” och Sophie Ellis Bextor blir en discodrottning med ”Murder on the dancefloor” mycket tack vare en färgstark musikvideo.
   Vi tar oss till Helsingfors för att försöka få tag på Bomfunk MC's legendariska frontman Raymond Ebanks som gått under jorden.
   Låtarna är större än albumen. Låtarnas decennium. Musikvideon viktig.
   Bomfunk MC. Finland. ”Freestyler” stor hit. Finsk hiphop.
   Ville Virtanen. Darude. ”Sandstorm” på fotbollsarenor Brenda B Brown (Weatus)

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Lay down your weary tune” med Ola Holmgren som gäst.




8 oktober 2023
JOSÉ GONZÁALEZ - en tiger i paradiset (SvtPlay, 59 min, 2025)
Svensk dokumentärfilm från 2023 av Mikel Cee Karlsson.
   José González, 43 år, är en av Sveriges mest hyllade singer-songwriters och slog igenom 2003 med debutalbumet "Veneer", som innehöll EN cover på The Knifes "Heartbeats".
   Bakom framgången har han genomlevt flera psykotiska perioder där verklighet och fantasi flyter samman. Som nybliven pappa har han bestämt sig för att aldrig hamna där igen och lever ett liv präglat av rutiner. Samtidigt brottas han med existentiella frågor och försöker hitta rätt uttryck för sitt nya album. Dokumentären är en visuell resa genom González inre kamp och kreativa process.
   Programmet inleds med applåder på en konsert. Sedan en blinkande brandvarnare.
   Sedan berättar José (och genom hela programmjet) om sitt tredje psykiska sammanbrott. Kunde inte skilja mellan fantasi och verklighet. Konspiratoriska tankar kom efter stress och brist på sömn. Han var förföjd av hemliga signaler, avlyssnad. Naivt och pretentiöst på samma gång.
   José håller på och jobbar med sin fjärde soloskiva. ”What the fuck are you doing now” på ett papper.
   En allvarlig och blytung dokumentär.
   Musikaliskt jämför jag med Meadows. Akustisk gitarr.
   José talar själv och berättar om sina tankar. Han håller koll på stressnivån. Makramårt
   Efter 21 min i programmet, lite musik. Österländskt sound med avancerad akustisk gitarr.
   Åska i luften, blixtar. Sitter och läser en bok om ”Farliga idéer”.
   Laura, dottern, leker runt honom. ”Lilla gumman”.
   Gravid fru som till slut far iväg till förlossningen..
   José springer, tänker och funderar. Dunning-Kruger-effekten.
   Teater på stranden. Lite science fiction.
   Man blir inte så nyfiken på nästa skiva...
   ”Jag råkade bli populär”, säger han. Forskare av biokemi.
   Ingen enkel musikdoumentär
   Avslutning: Lalehs ”En stund på jorden”.

Janne valde Definitely Dylan




14 oktober 2023
Boogieman – På turné med OWE THÖRNQVIST (SvtPlay 2001, 59 min)
Regi: Tom Alandh.
   Sveriges förste rockare Owe Thörnqvist turnerar. Det är fortfarande kraft och glädje i musiken och det är lätt gnola med i texterna. Folkhemsrock och vadmalsblues för fulla hus och stående applåder, och det kniper lite i hjärtat på Berit och Börje för de minns hur det var en gång där i slutet av 50-talet.
   Owe född 1929 i Uppsala.
   ”Boogieman” är en låt som köryjejerna sjöng. ”...får inte plats på Montparnasse...
   Kommer med paraply och gitarrfodral i händerna.
   Svängrock. En låt ”Hjalmar Bergström”
   Noggrann med detaljer på soundcheck. Owe får ofta frågan ”Är du besvärlig?”
   Han var först med rockmusik på svenska.
   Fantastiska texter. Jämför med Povel Ramel.
   Kompetent band bakom sig. Bland annat Thorbjörn Bonne Löfman, gitarr.
   Enorm vitalitet, 72 år gammal.
   Citat Per Bjurman i Aftonbladet ”Fånig pajas”. ”Jag borde nita honom som killen i Pålsboda Folkets Park 1965”. Det kostade mig 800 kronor
   ”Dagny” på engelska, några strofer.
   Owe blandar tungsint med glädje.
   Spelar munspel bra.
   Typisk miljö i en yurnébuss.
   Han har astma, luftfuktare i logen.

Olle valde:. Daniel Lanois snackar Oh Mercy och Bob




21 oktober 2025
LARS NORDLANDER: ”Hellre en skrynklig själ än err slätstruket liv (SvtPlay, 59 min, 2015)
Producent: Tom Alandh.
   Det är ofta ur sitt eget liv som Lars Nordlander hämtar sina texter till ofta utländska originallåtar, han som i mer än 40 år har skrivit till Monica Zetterlund, Lill Lindfors, Lill-Babs, Tommy Körberg och Björn Skifs. "Jag kan ha en kluven karaktär, men jag vet precis vilka jag är...". Lars Nordlander, svår att förstå sig på, lätt att tycka om.
   Tommy Körbergs cd och ”Mitt liv” hörs medan pappret med textraderna filmas. En fantastisk text som kan handla om Lars Nordlanders liv.
   Lars föddes 1944 och ska motvilligt fylla 70 år. I 40 år har han skrivit texter men att beskriva sig själv är omöjligt.
   Föddes vid Ångermanälven, tre bröder. Gick gymnasiet i Kramfors. Sedan konsthistoria i Uppsala men inga betyg. Spelade bandy i Sirius, flyttade till Stockholm och träffade Momnica Zetterlund.
   Nu bor han i Gamla Stan ovanför Kolingen där han ska fira sin 70-årsdag 25 augusti 2014. ”Obegripligt, man ska dö ung men så sent som möjligt”.
   Han har skrivit en svensk text till ”Stardust”, ”Höst”. Har skrivit kanske 50 texter.
   Bodde sammanlagt till och från åtta år med Monica Z på Lidingö, Oskarsvägen 2. ”Det pratar vi inte mer om...”.
   ”Jag har slarvat med damer, bytte damer varje kvart”.
   Jobbade på gym och tränar nu för hemmabruk.
   Lars skriver så kallade inrim. Lasse Bergjagen förklarar, första orden i textraderna rimmar. ”Han är poet!”.
   Flera flyttlådor i den simpla lägenheten. ”I kaoset finns en viss ordning”.
   Han har skrivit texter till krogshower. Sitter på en kvarterskrog i Vasastan när Silas Bäckström dyker upp med en pärm med Lars Nordlander-texter. ”Fantastiskt!”.
   Lill Lindfors sjunger och läser några texter. ”Hans texter har en lekfullhet”.
   Trumpetaren Jan Allan är en vän, han får testa texterna. Anita Strandell sjunger,
   Han berättar att han har lärt sig skriva texter av Lasse Bagge. ”Det ska vara en historia”.
   ”A song for you” av Leon Russell, ”En sång för dig”.
   Lars är märkvärdigt okänd, har inga drömmar kvar. Målar tavlor också. Han är utanför samhället, en sökare med raljerande humor.
   ”Åldern har nått sin takås”.
   Claes Jansson, Monica Borrfors, Bengan Janson, Lovisa Lindkvist och Lill Lindfors sjunger hans texter på ett fullsatt Kolingen.
   Lars letar just nu boende och hittar en liten lägenhet, en 1:a, i Midsommarkransen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”The lonesome death of Hattie Carroll” med Fredrik Lundqvist som gäst.

/ Håkan

Covers: Chrissie Hynde & Pals

CHRISSIE HYNDE & PALS. Duets Special (Parlophone, 2025)

CHRISSIE HYNDE ÄR JU I ALLRA HÖGSTA GRAD en rockstjärna som i sina bästa stunder gör musik som hon har skrivit själv och framför i sin grupp Pretenders. Som soloartist på några få skivor har hon tagit ytliga och oväntade svängar runt sin rockiga dignitet och i många fall valt covers som låtmaterial. Och nu har det hänt igen på det helt aktuella (släpptes förra fredagen) albumet ”Duets special” som alltså är en duettskiva och innehåller enbart covers.
   Chrissie inledde sin ”solokarriär” 2014 med albumet ”Stockholm” som inte heller innehöll så mycket originalmaterial från hennes egen penna men som huvudsakligen inte var covers utan skrivna av producenten Björn Yttling. Sedan har hennes tre soloskivor på sex år innehållit covers till hundra procent.
   Först det jazzexperimentella albumet ”Valve Bone Woe” (2019), sedan ”Standing in the doorway” (2021) med enbart Bob Dylan-låtar och nu det aktuella duettalbumet.
   ”Duets special” är ett speciellt album, inte bara för att det innehåller covers och framförs som duetter. Chrissie har valt uteslutande ballader och gästsångarna får stundtals stort inflytande på arrangemangen.
   Valet av gästsångare är både intressant och stundtals uppseendeväckande. En blandning av riktigt kända profiler (Debbie Harry, Lucinda Williams, Rufus Wainwright och Depeche Modes Dave Gahan) och några för mig mindre kända namn (Queen Of The Stone Ages-sångaren Mark Lanegan, The Killers-sångaren Brandon Flowers och Carleen Anderson).
   Plus några i sammanhanget udda namn som när Julian Lennon blir inbjuden att sjunga Beatles-låten ”It's only love” med Chrissie.
   Duettkonceptet är nästan alltid intressant, som ibland gör att ganska uttjatat låtmatertial, här bland annat ”Always on my mind”, ”Can't help falling in love” och ”Love letters”, får nytt liv.
   Bäst på den här skivan är ”Sway” och den för mig okända Morrissey-låten ”First of the gang to die”. Sedan är det kul att en The Low-låt får uppmärksamhet och i låten därefter dyker det bandets sångare, min nya favorit Alan Sparhawk, upp som gäst. Spännande. Sedan tycker jag att Dan Auerbach och Chrissie lyckas alldeles utmärkt att kopiera Bobby Hatfields och Bill Medleys röster i Righteous Brothers gamla dänga ”(You're my) soul and inspiration”.


1. Me & Mrs Jones (feat. k.d. lang) (Cary Gilbert/Kenny Gamble/Leon Huff)
1972. Singel med Billy Paul.
2. Can’t Help Falling In Love (feat. Mark Lanegan) (George David Weiss/Hugo Peretti/Luigi Creatore)
1961. Från albumet "Blue Hawaii" med Elvis Presley with The Jordanaires
3. Sway (feat. Lucinda Williams) (Mick Jagger/Keith Richards)
1971. Från albumet "Sticky fingers" med The Rolling Stones.
4. Dolphins (feat. Dave Gahan) (Fred Neil)
1967. Från albumet "Fred Neil" med låtskrivaren.
5. First Of The Gang To Die (feat. Cat Power) (Alain Gordon Whyte/Steven Patrick Morrissey)
2004. Från albumet "You are the quarry" med Morrissey.
6. Always On My Mind (feat. Rufus Wainwright) (Johnny Christopher/Mark James/Wayne Carson Thompson)
1972. "You were always on my mind", singel med Gwen McCrae.
7. Every Little Bit Hurts (feat. Carleen Anderson) (Edward C Cobb)
1964. Singel med Brenda Holloway.
8. I’m Not In Love (feat. Brandon Flowers) (Eric Michael Stewart/Graham Keith Gouldman)
1975. Från albumet "The original soundtrack" med 10cc.
9. It’s Only Love (feat. Julian Lennon) (John Ewinston Lennon/Paul James McCartney)
1965. Från albumet "Help!" med The Beatles.
10. Try To Sleep (feat. Debbie Harry) (George Alan Sparhawk/Mimi Parker)
2013. Från albumet "The invisible way" med Low.
11. County Line (feat. Alan Sparhawk) (Cass Eugene McCombs)
2011. Från albumet "Wit's end" med låtskrivaren.
12. Love Letters (feat. Shirley Manson) (Edward Heyman/Victor Young)
1945. B-sida på singel ("Till the end of time") med Dick Haymes with Orchestra under direction of Victor Young.
13. (You’re My) Soul And Inspiration (feat. Dan Auerbach) (Barry Mann/Cynthia Weil)
1966. Singel med The Righteous Brothers.

/ Håkan

22 OKTOBER

Bobby Fuller föddes 22 oktober 1942.

1942
”I fought the law”-sångaren BOBBY FULLER föddes i Baytown, USA.

1978
NEIL YOUNG spelade in ”Hey hey, my my (Into the black)”.

1981
EBBA GRÖN och ELDKVARN spelade i Brunnsparken i Örebro.

1982
TOM PETTYS album ”You got lucky” släpps.

1994
Skivproducenten JIMMY MILLER avled i Denver, Colorado, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #31 "Venus and Mars"

WINGS: "Venus and Mars" (Capitol/Mpl)
Release: 30 maj 1975

GRUPPEN WINGS VAR PAUL McCARTNEYS SÄTT att komma undan hjälteglorian efter Beatles ikoniska karriär på 60-talet. Nästan parallellt med Beatles sista album, ”Let it be” (1970), gav Paul ut sitt första soloalbum, ”McCartney”, och hade redan då planer på en egen karriär.
   Först duettskivan med hustrun Linda, ”Ram” (1971), inspelad i New York med amerikanska musiker, innan han snabbt spelade in albumet ”Wild life” och bildade första upplagan av Wings i augusti 1971. Amerikanen från ”Ram”-inspelningarna, trummisen Denny Seiwell, fanns med i bandet och övriga medlemmar, förutom Paul och Linda, var förre Moody Blues-medlemmen, sångaren och gitarristen Denny Laine och den nordirländske gitarristen Henry McCullough.
   Wings, som ganska omedelbart gav sig ut på lågprofilerade turnéer (bland annat till Sverige och Örebro i augusti 1972), skulle under hela 70-talet bli ett ombytligt band med många medlemsförändringar. Redan efter nästa album ”Red rose speedway” (1973) och inför inspelningarna av ”Band on the run” (1973) lämnade McCullough och Seiwell gruppen men de hann vara med på inspelningen av Pauls James Bond-tema ”Live and let die”.
   Det var alltså blott en trio, Paul, Linda och Denny Laine, som spelade in ”Band on the run” i Nigeria och jag kan än idag rangordna det albumet som Paul McCartneys bästa sedan Beatles.
   Men jag kan också rangordna den kommande upplagan av Wings, som existerade från maj 1974 till november 1977, som den allra starkaste. Mycket tack vare den unge rockaren, skotten och gitarristen Jimmy McCulloch som redan då som 21-åring hade rutin från banden Thunderclap Newman och Stone The Crows.
   Under de här åren levererade Wings-upplagan en världsturné 1975/76 som resulterade i livedubbeln ”Wings Over America” (1976).
   ”Venus and Mars” spelades in mellan november 1974 och februari 1975 i både Los Angeles, New Orleans (i Allen Toussaints studio) och i Abbey Road-studion i London. Och under den här tiden bytte Wings trummis så att både engelsmannen Geoff Britton som ersattes av amerikanen Joe English spelar på albumet.
   Britton spelar på den akustiska ”Love in song”, en typiskt vacker McCartney-ballad, och de båda rockiga låtarna ”Letting go” och ”Medicine jar”. Den sistnämnda låten, en rak rockrökare, är McCullochs bidrag som låtskrivare, en låt från hans tid i Stone The Crows skriven tillsammans med den gruppens trummis, Colin Allen.
   I sedvanlig McCartney-still är låtarna på ”Venus and Mars” en blandning av fina ballader och våldsamt rockiga låtar plus ett tillfälligt besök, också sedvanligt sedan ”When I'm sixty-four”, i 30-talets traditionella musikgenre med Paul vid pianot, ”You gave me the answer”.
   ”Venus and Mars” står sig bra så här 50 år senare men sista minuten på skivan, det instrumentala temat från den gamla engelska såpoperan ”Crossroads”, kunde vi ha fått sluppit...

/ Håkan

Covers: The Maharajas

THE MAHARAJAS: Ride the Wylde Mammoths (Chaputa! Records, 2024)

THE MAHARAJAS ÄR ETT SVENSKT GARAGEROCKBAND, med stora fanskaror i Europa, som huvudsakligen har egna originallåtar i liverepertoaren och på skiva men har också ett synnerligen fint förhållande till sina rötter. Som när de förra året ägnade ett helt album till att hylla det svenska 80-talsbandet The Wylde Mammoths. För folk i allmänhet ett tämligen okänt band men när jag hör de här mycket starka låtarna blir jag varm av uppskattning när energi möter stora känslor.
   Alla tio låtarna skrevs av Peter Maniette, sångare och gitarrist i The Wylde Mammoths, som inte finns med oss längre. Låtmaterialet här är nästan 40 år gammalt men låter så up to date som det kan göra. På gränsen mellan ettrig rock och energisk pop blir resultatet väldigt underhållande.
   ”Ride the Wylde Mammoths” är så imponerande och välljudande att jag förra året inte kunde låta bli att placera albumet på min årsbästalista 2024.


You Gonna Need Me When I'm Gone (Peter Maniette) 2:56
1986. Från ep:n "Four wolly giants" med The Wylde Mammoths.
Enough Of Your Love (Peter Maniette) 2:06
1987. Från albumet "Go baby go!!" med The Wylde Mammoths.
Nothing I Can Do (Peter Maniette) 2:31
1988. Från ep:n "Help that girl" med The Wylde Mammoths.
I'm Going Out (Peter Maniette) 2:32
1987. Från albumet "Go baby go!!" med The Wylde Mammoths.
In My Lonely Room (Peter Maniette) 3:17
1988. Från ep:n "Help that girl" med The Wylde Mammoths.
You (Peter Maniette) 2:55
1988. Från ep:n "Help that girl" med The Wylde Mammoths.
Run From Her (Peter Maniette)2:28
1988. Från albumet "Thangs that matter" med The Wylde Mammoths.
Plane To Chicago (Peter Maniette) 3:24
1987. Från albumet "Go baby go!!" med The Wylde Mammoths.
Two Kinds Of People (Peter Maniette) 2:34
1988. Från albumet "Thangs that matter" med The Wylde Mammoths.
I Can't Change (Peter Maniette) 3:24
1994. Från ep:n "You gotta go" med The Wylde Mammoths.

/ Håkan

15 OKTOBER

Foto: Magnus SundellInspirerad Joe Nolan och en lugn, trygg Chet O'Keefe uppträdde i Örebro 15 oktober 2012.

1956
LITTLE RICHARD spelade in ”Good Golly miss Molly”.

1971
VAN MORRISONS album ”Tupelo honey” släpps.

1973
ELTON JOHNS album ”Goodbye yellow brick road” släpps.

1984
THE POGUES släpper albumet ”Red roses for me”.

2012
TRIPLE TROUBADOURS + ONE (Chet O´Keefe, Joe Nolan och Johan Örjansson + Mathias Lilja) spelade på Scandic Grand Hotel i Örebro.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #32 "Captain Fantastic & the Brown Dirt Cowboy"

ELTON JOHN: "Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy" (DJM)
Release: 23 maj 1975

IDAG ÄR DET SVÅRT OCH NÄSTAN OMÖJLIGT att förstå alla framgångar som Elton John hade på skiva under 70-talet. Förutom alla klockrena hits vill jag gärna framhålla de mer eller mindre helgjutna albumen som producerades och gavs ut i en kreativt svindlande hastighet. Allt håller kanske inte idag men genombrottet ”Elton John” (1970), ”Tumbleweed connection” (1970), ”Madman across the water” (1971) och den kommersiellt framgångsrika ”Goodbye yellow brick road” (1973) tillhör alla de riktigt starka höjdpunkterna.
   I den klassiska raden av Elton John-album kan vi definitivt också räkna in ”Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy” som på sätt och vis blev en liten slutstation för hans kompband som utvecklats och växt i takt med Eltons framgångar. Albumet är nämligen det sista med den historiska kompsektionen med den svenskättade Nigel Olsson och Dee Murray, trummis respektive basist, som kompat Elton sedan 1970. De återkom dock på 80-talet, Murray avled 1992 och Olsson kompar Elton än idag.
   Både visuellt och låtmässigt håller produktionen på ”Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy” klassisk Elton John-kvalité. Det lyxiga skivomslaget, designat av konstnären Alan Aldridge, innehåller flera häften med både Bernie Taupins låttexter och gamla tidningsurklipp. Det syns med all önskvärd tydlighet att Elton John 1975 befinner sig i medgång.
   Det övriga kompbandet har också växt ihop med Elton under många år, gitarristen Davey Johnstone (från 1971) och den spektakuläre percussionspelaren Ray Cooper (från 1973) ingår fortfarande i Elton Johns entourage.
   Idel engelsmän i Eltons kompband men för andra albumet i rad, ännu en gång producerat av Gus Dudgeon som hade funnits vid Eltons sida sedan 1971, är skivan inspelad i USA i studion Caribou Ranch.
   1975 hade det sedan länge varit uppenbart att det inte bara var Elton Johns fantastiska melodier som var förklaring till alla kommersiella framgångar. Den positiva anledningen fanns även att finna i barndomsvännen Bernie Taupins minst sagt färgstarka texter som gav Eltons melodiska styrka ett underhållande och viktigt innehåll. Texter som under 70-talet alltid fanns tryckta i omslaget på Eltons skivor. Så även på det här albumet som är fylld av Taupins intensiva skaparanda. Här finns till och med texter till låtar, bland annat ”Dogs in the kitchen”, som inte finns med på ”Captain Fantastic...”.
   Under alla åren med Elton John-samarbeten hade Taupin ofta USA-inspirerade ämnen i sina texter. Här är det kanske tydligast i titellåten med cowboy-referenserna. Men albumets mest uppmärksammade text var nog ”Someone saved my life tonight” som påstås vara självbiografisk och en poetisk beskrivning av Eltons självmordsförsök som hade ägt rum 1968. Denne ”someone” var den engelske sångaren Long John Baldry vars fotografi illustrerar texten i texthäftet.
   ”Someone saved my life tonight” var den enda låten som släpptes på singel från albumet, nådde en blygsam 22:e-placering i Eltons hemland men en framgångsrik 4:e-plats i USA. Men albumet blev som bäst tvåa på Englandslistan.

/ Håkan

John Lodge (1943-2025)

THE MOODY BLUES var en engelsk popgrupp där samtliga fem medlemmar skrev och sjöng låtar fast sällan tillsammans med varandra. Mina två favoriter i gruppen var Justin Hayward och JOHN LODGE, gitarrist respektive basist som gick med i bandet i oktober 1966 när bland annat Denny Laine hade lämnat (och blev senare medlem i Paul McCartneys Wings), som blev gruppens huvudsakliga sångare och låtskrivare.
   Moody Blues hade ursprungligen musikaliska r&b-rötter, fick en hit med ”Go now” 1964, men utvecklades sedan som popgrupp, Haywards ”Nights in white satin” blev en hit 1967. Fick sedan stora albumframgångar som stilbildare i den engelska progggenren och var i mitt medvetande som störst under åren 1969 till 1973 med album som "To Our Children's Children's Children" (1969) och "A Question of Balance" (1970).
   När Moody Blues tog en paus 1974 inledde medlemmarna Ray Thomas, Mike Pinder och Graeme Edgesolokarriärer medan Hayward och Lodge blev en duo, i mina öron en perfekt kombination då båda hade varit de framträdande sångarna och låtskrivarna i Moody Blues. Vid sidan av Hayward var Lodge en favorit med sina ofta perfekta poplåtar som kontrast till Haywards mer emotionella ballader.
   Duons samarbete på albumet ”Blue jays” (1975) är den perfekta uppföljaren till bandets alla album på det tidiga 70-talet. Jag kan avslöja att det albumet kommer dyka upp lite högre upp så småningom på min Best of 1975/1976-lista på Håkans Pop på måndagar där jag just nu håller på att rangordna mina 50 år gamla albumfavoriter.
   Hayward/Lodge följde upp det albumet med perfekta singeln ”Blue guitar” på hösten 1975, en delvis 10cc-producerad inspelning som är duons absoluta höjdpunkt.
   Sedan var det dags för John Lodge, och även Hayward (”Songwriter”), att 1977 göra en ren soloskiva, ”Natural avenue”, som musikaliskt gör ett litet avsteg från Moody Blues-soundet fast producenten Tony Clarke är gemensam. Inte en enda mellotron (stråkliknande klaviaturinstrument) återfinns i arrangemangen.
   Även visuellt på skivomslaget har Lodge gått ifrån det obligatoriska Phil Travers-konstverket som i flera år prytt både Moody Blues-album och ”Blue Jays”. Lodge har istället anlitat en annan vanligt förekommande konstnär i rocksammanhang, Roger Dean som kanske är mest känd för gruppen Yes skivomslag.
   ”Natural avenue” är ett extremt välarrangerat album med en genomgående tajt samling musiker, Faces-trummisen Kenney Jones, Slim Chance-gitarristen Steve Simpson och studiopianisten Mick Weaver vid sidan av John Lodges bas och eleganta akustiska gitarrer. Plus gitarristen Chris Spedding som dyker upp med jämna mellanrum med sin patenterade elgitarr. Och ovannämnda avsaknad av mellotron är ersatt av autentiskt snygga stråkarrangemang. ”Natural avenue” är ett starkt album som håller än idag.
   Ett år senare, 1978, var originaluppsättningen av Moody Blues tillbaka med albumet ”Octave”, som står i skivhyllan, utan att jag minns så mycket av varken det musikaliska innehållet eller John Lodges bidrag. Vilket även gäller ytterligare comebackalbum från Moody Blues som ”Long distance voyager” (1981), ”The other side of life” (1986) och ”Sur la Mer” (1988) som står anonymt tysta i skivhyllan och inte lämnar något eko efter sig.
   När 80-talet blev verklighet tynade mitt intresse för John Lodge och Moody Blues bort.
   John Lodge avled plötsligt och oväntat i fredags 10 oktober 2025.

/ Håkan

Covers: Andreas Hourdakis Trio

ANDREAS HOURDAKIS TRIO: Señor (Brus & Knaster, 2017)

JAG HAR GENOM ÅREN SKRIVIT OM ETT stort antal album där artister och grupper ägnat hela innehållet till Bob Dylan-låtar. Men ingen skiva i den genren som jag har lyssnat på låter som den här. Andreas Hourdakis är en jazzgitarrist från Malmö men det är inte främst det som gör ”Señor” till en så udda fågel på Håkans Pop. Andreas, som är född på Kreta, har tillsammans med sin trio gjort en skiva med Dylan-låtar utan texter och sång! Jag har aldrig tidigare hört talas om en skiva med enbart instrumentala Dylan-låtar.
   ”Señor” rör sig musikaliskt och soundmässigt i ovana jaktmarker, med jazz som grundämne, för att förekomma på Håkans Pop men är tveklöst kvalificerad i kategorin coveralbum.
   Ett drygt halvår innan Bob Dylan fick sitt uppmärksammade Nobelpris (för sina texter!), april 2016, gick Hourdakis in i studion tillsammans med ståuppbasisten Martin Höper och trummisen Ola Hultgren och spelade in fyra av albumets sju långa låtar. Perfekt tajming och Nobelpriset inspirerade naturligtvis trion att i januari 2017 spela in ytterligare tre låtar och senare samma år ge ut det här albumet.
   Helt i jazzmusikens tradition är Hourdakis versioner fyllda med till synes improviserade och spontana gitarrsolosekvenser men så länge melodin är viktigare än det egna uttrycket tycker jag albumet är mycket njutbart. Softa tolkningar som kanske kan försvinna i mängden men är ett bevis för att Dylans låtar faktiskt har melodiska förtecken. Men versionen av ”Lay lady lay” är i mina öron lite för fri i sin tolkning.
   ”Moonshiner” är nog albumets mest udda bidrag som den traditionella låt det är med sitt ursprung från 1940 på albumet "Two Centuries of American Folk Songs" med American Ballad Singers. När den till slut släpptes med Dylan 1991, på samlingsboxen ”The Bootleg Series, Vol 1-3: Rare & Unreleased 1961-1991”, och även här är det med officiell Bob Dylan-credit.


1. The Lonesome Death Of Hattie Carrol (Bob Dylan)
1964. Från albumet "The Times They Are A-Changin'".
2. My Back Pages (Bob Dylan)
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan".
3. It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding) (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Bringing it all back home".
4. Lay Lady Lay (Bob Dylan)
1969. Från albumet "Nshville skyline".
5. Moonshiner (Bob Dylan)
1991. ”The Bootleg Series, Vol 1-3: Rare & Unreleased 1961-1991”.
6. Political World (Bob Dylan)
1989. Från albumet "Oh mercy".
7. Señor (Tales Of Yankee Power) (Bob Dylan)
1978. Från albumet "Street legal".

/ Håkan

8 OKTOBER

Foto: Anders ErkmanNeil Young spelade på Scandinavium i Göteborg 8 oktober 1982.

1948
Ramones sångare och gitarrist JOHNNY RAMONE föddes i New York City.

1957
JERRY LEE LEWIS spelade in ”Great balls of fire”.

1982
NEIL YOUNG spelade på Scandinavium i Göteborg.

1999
RON SEXSMITH spelade på Södra Teatern i Stockholm.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #33 "Arrival"

ABBA: "Arrival" (Polar)
Release: 11 oktober 1976

NÄR JAG I VÅRAS/SOMRAS PLANERADE MIN rangordnade lista på 50 år gamla album fanns inte ABBA alls med i mina tankegångar. För det första hade ABBA under 70-talet så omåttligt framgångsrika singlar att jag länge inte har betraktat gruppen som albumartister. Och ytligt och kanske lite naivt tänkt är albumen fyllda av just singellåtar som ryggrad och resten lite utfyllnad. Så gick tankarna inledningsvis i mitt trånga huvud. Så läste jag i somras Jan Gradvalls bok ”Vemod undercover” där han för enda gången i boken fördjupar sig kring ett album och framhåller just ”Arrival” som svensk perfektion.
   Det blev dags att omvärdera mina gammalmodiga synpunkter om ABBA:s album och då hamnar ”Arrival”, gruppens första allvarliga försök att göra ett starkt sammanhållande album, i skottlinjen för skivor som gavs ut under 1975 och 1976. ABBA hade förresten 1975 givit ut en skiva, ”ABBA”, med just magnifika hitlåtar blandade med utfyllnad men med en bräcklig helhet och därför inte aktuell för min Best of 1975/1976-lista.
   Nej, det var ”Arrival” som tog ABBA-soundet ett par steg framåt, mycket tack vare geniet till ljudtekniker, Michael B Tretow, i en sedvanligt viktig roll. ”Arrival” är som vanligt i ABBA:s värld en blandning av singellåtar, den här gången än mer markerade, och de så kallade utfyllnadslåtarna däremellan är starkare än tidigare. Så avslutas skivan med en helt instrumentallåt, titellåten, som bekräftar ABBA:s seriösa ambition att producera ett album med helhetstänk.
   Här flyger ABBA, se skivomslaget där kvartetten sitter och trängs i en helikopter, musikaliskt med en internationell glans för första gången i bandets karriär. Och när vi nu kan sammanfatta ABBA:s otänkbara succékarriär så är det just 1976 som bandet hade sina största hits. Både hela ”Arrival” och singeln ”Dancing queen”, som dessutom toppade USA-listan, räknas som ABBA:s allra största hitsuccéer.
   När ”Arrival” släpptes hösten 1976 är det bara drygt två år efter ”Waterloo”-genombrottet men det har inte varit enbart framgångsrika år. Något som vi i hastigheten har glömt.
   Jag har England som riktmärke för ABBA:s ofattbara listframgångar, ”Dancing queen” var ju faktiskt bandets enda rejäla USA. Däremot radade de upp nummer ett-placeringar i England, jag har räknat antalet till sju, men det blev ett tufft drygt år efter ”Waterloo”. Först en återutgvning av ”Ring ring” (#32), sedan den anonymt rockiga ”So long” (missade Englandslistan helt) och den dansbandsinfluerade ”I do, I do, I do, I do” (#38) innan ”S.O.S.” kom och vände på framgångsreceptet i oktober 1975.
   Därefter var ABBA det hetaste namnet i England i flera år och just i den positiva vevan kunde ABBA räkna in listtoppar som ”Mamma Mia” och ”Fernando” innan ”Dancing queen” släpptes i augusti som perfekt försmak till ”Arrival” där den låg som andra låt på albumets första sida.
   I stark konkurrens med en hög andra ABBA-hits framstår ”Dancing queen” som kvartettens definitivt största höjdpunkt. Låten hade ”Boogaloo” som arbetsnamn och började spelas in redan 4 eller 5 augusti 1975 där trumsoundet, spelat av dåvarande Moonlighters-medlemmen Roger Palm, är starkt inspirerat av George McCraes ”Rock your baby”, discorytmer som ska bli världsledande ett år senare via Bee Gees.
   Nu är inte ”Dancing queen” enda låten i den kommersiella blickpunkten på ”Arrival”. ”Knowing me, knowing you” är minst lika hitmässigt elegant medan albumets tredje singellåt, ”Money, money, money”, är lite oväntat simpel för att vara en ABBA-singel.
   I övrigt innehåller ”Arrival” rocklåtar i ABBA-takt, mäktiga ballader och ytterligare någon simpel Björn & Benny-låt (”Dum dum diddle”) som ekar tidigt 70-tal. Albumet avslutas med något väldigt ovanligt i ABBA-kretsar, den instrumentala titellåten där Benny leker vilt med sina folkmusikrötter. Jag vill nästan höra en säckpipa i det mycket fina välljudet.

/ Håkan

September 2025 på Håkans Pop

Fullsatta lokaler på Live at Heart 2025, 3-6 september.

HÖSTEN ÄR OBEVEKLIGT HÄR och vi har just lämnat september 2025 bakom oss. En liten titt i backspegeln ger vid handen vad som har varit innehållet på Håkans Pop under den senaste månaden.
   Livemässigt fick september en flygande helt levande start med årets upplaga av festivalen Live at Heart i Örebro under fyra dagar 3-6 september. Där rapporterade jag varje dag, onsdag, torsdag, fredag och lördag, vad jag hade sett och hört. Plus extratexter med en Topp 10-lista på de bästa festivalkonserterna i år och närmare information om bandet Mainliners som i år blev min bästa favorit. Och hur ekot av årets Live at Heart-festival sedan nådde Stockholm.
   Håkans Pop-säsongens fasta kategori på måndagar är de 40 bästa 50 år gamla albumen, under september avslöjades plats #38 till #34 med Poco, George Harrison, Bob Marley, David Crosby/Graham Nash och Ulf Lundell.
   På onsdagarna berättar jag viktiga musikhändelser som historiskt inträffat under just det speciella datumet: 3 septemnber, 10 septemnber, 17 septemnber och 24 september.
   Kategorin med cover-skivor inleddes redan 2009 på Håkans Pop och har fram till dags dato presenterat hela 277 album. Under september skrev jag om coveralbum med Willie Nelson, Tangerine Dream och Steve Forbert.
   September på Håkans Pop innehöll också en presentation av den nya lokala boken ”Fler berättelser om Örebro” där jag själv har bidragit med ett kapitel som handlar om Rolling Stones omtumlande Örebro-besök 1967.
   I samband med teaterpremiären av ”The Clash was here” blev jag intervjuad i Nerikes Allehanda.

HÖST INNEBÄR OCKSÅ ATT SKIVUTGIVNINGEN når sin mest intensiva period och att informera om alla skivreleaser som släpptes under september blev ett svettigt jobb med mycket lyssning och recenserande av både kända och mindre kända artister. Den genomgående kvalitén har varit hög under september.
   När engelska SUEDE fanns ”på riktigt”, på 90-talet, var Brett Anderson & Co inga stora favoriter hos mig men på nya albumet ”Antidepressants” låter bandet i mina öron starkare än någonsin. Gitarrdriven rock av god melodisk kvalité. Det är väl egentligen bara albumtiteln som stör...
   GRANT-LEE PHILLIPS, en gång ledare för altcountry-bandet Grant Lee Buffalo, har gjort soloskivor sedan år 2000 av stigande kvalité och nya ”In the hour of dust” är kanske hans allra bästa. Jag vill röstmässigt gärna jämföra Grant-Lee med Tom Petty i en lite mer avslappnad och akustiskt baserad form. Och låtmässigt har albumet många höjdpunkter med ”Closer tonight” som närmast magisk.
   JOSH RITTER känner jag främst från hans bidrag till några tributeskivor, hyllningar till John Denver(?), Chris Smither och John Prine, och som artist tillhör han väl samma genre som Prine. Men på nya albumet ”I believe in you, my honeydew” är det ofta rockigare med en läcker slide i förgrunden. Här finns några starka låtar, Dire Straits-doftande ”Noah's children” och ”Wild ways”, men i hårda oväsendet ”Kudzu vines” spårar det fullständigt ur.
   EAGLE-EYE CHERRY har en förmåga att släppa album av musikaliskt väldigt god kvalité men han har ständigt svårt att nå upp till sin klassiker ”Save tonight” från 1997. Ändå låter han fortfarande hitmässigt koncentrerad och när han har producenten Peter Kvint med sig i studion, fyra låtar här, låter det bra men kanske ändå inte så personligt,
   Dåligt förberedd inför den amerikanska countrygruppen THE PINK STONES nya album ”Thank the lord... it's The Pink Stones” trodde jag på tuffare och rockigare tongångar. Låtarna och arrangemangen är genomgående ganska snälla så jag koncentrerar mig istället på de intressanta texterna som är mer spännande än musiken.
   Det är tio år sedan TITIYO gjorde ett album senast och när hon nu gör comeback med ”Hemland” är det med en blandad kompott covers på svenska tillsammans med olika producenter. På pappret är låtmaterialet spretigt, från Thåström, Eva Dahlgren till Ulf Dageby, och produktionsmässigt är det främst Thåström-producenten Niklas Hellberg som imponerar. Thåström finns med även som duettsångare och versionen av Dagebys ”Gnistrande snö” är skivans bästa ögonblick. Avslutande ”Sakta lägger båten ut från land” och ”Somliga går med trasiga skor” är ett uppenbart desperat försök att nå kommersiell uppmärksamhet.
   AMANDA SHIRES har gjort ett klockrent skilsmässoalbum, ”Nobody's girl”, där nästan varje låt handlar om hennes ex, Jason Isbell, och det är inga snälla ord hon har skrivit och sjunger. Det blir textmässigt lite enformigt i längden då hennes energi i ämnet inte riktigt räcker till det musikaliska. Annars har hon en bra och stark röst som förmedlar det klarsynta budskapet.
   En manlig lätt skrovig röst (Mark Oliver Everett från Eels) och en flickaktig stämma (Kate Mattison) blir en perfekt kombination som möts under gruppnamnet BOO BOOS och på albumet ”Young love” presenterar de personlig och varierad poprock. Blandat gitarr- och piano-baserade arrangemang som kanske inte slår globalt men i det lilla formatet blir det väldigt underhållande.
   Det råder kanske delade meningar om ROBBIE FULKS är rockare, countryartist, lätt jazzig eller singer/songwriter men han har gjort ett album, ”Now then”, som är just så musikaliskt varierad. Som låtskrivare befinner sig Fulks stundtals på samma nivå som Paul Simon eller John Prine på detta välproducerade album. Det var länge sedan Fulks var en favorit, 1998, men nya skivan imponerar stundtals.

MÅNADENS TRE BÄSTA ALBUM: När jag försökte prioritera månadens bästa album blev det denna månad omöjligt att skilja tre album från toppositionen. Därför utnämner jag ROBERT PLANT, JAKOB HELLMAN och MIKE REID/JOE HENRY till artisterna som har gjort månadens bästa album.
   Förre Led Zeppelin-sångaren Robert Plant är uppenbart inne i ett positivt flow. Hans två albumsamarbeten med Alison Krauss har ju varit fantastiska och kvalitén håller i sig på nya albumet ”Saving grace”. Han har gjort skivan med det engelska mindre kända folkmusikbaserade bandet Saving Grace där sångerskan Suzi Dian gör många duetter med Robert.
   Naturligtvis går tankarna till Plant/Krauss-skivorna men här handlar det om udda covers, ibland bluesrelaterat material eller helt enkelt gammal traditionell musik som blir uppdaterat till spännande folkmusik. Jag saknar kanske T Bone Burnett i producentstolen men det låter ändå väldigt bra och personligt om produktionen.
   Bandet Saving Grace är en oslipad diamant där övriga manliga medlemmar tar mikrofonen med jämna mellanrum och resultatet är homogent med en genomgående hög kvalité.
   Jakob Hellman har gjort det igen! När han efter 32 år(!) lång paus gjorde skivcomeback 2021, med albumet ”Äntligen borta”, överraskade han stort med både sång och låtskrivande. Han hade kvar den personliga prägeln på texterna och hela produktionen hade stort självförtroende.
   På nya albumet ”Slutet gott” finns både kreativiteten och kvalitén kvar och jag blir mäkta imponerad när han tänjer på orden, skriver fantastiska melodier och verkligen lever upp till sin legendstatus från 1989 med det enorma debutalbumet ”...och stora havet”.
   Duettskivan ”Life and time” med Mike Reid/Joe Henry är månadens största överraskning. Förre amerikanske fotbollsspelaren Reid har slagit sig ihop med den etablerade skivproducenten Henry och resultatet är verkligen trollbindande. Lågmält och musikaliskt lite lojt men i de vemodiga tonerna och melodierna, skrivna av paret tillsammans, finns det massor av personlighet som inte går att missa.
   Reid, som efter fotbollskarriären har gjort sig ett namn som låtskrivare (till bland annat Bonnie Raitt), har en mäktig mörk röst som perfekt färgar låtarna som sedan har producerats med känslighet av rutinerade Henry. Och han har hållit igen med effekterna till förmån för texter, lågmälda arrangemang med mindre kända studiomusiker i ryggen.

/ Håkan

Covers: Ozzy Osbourne

OZZY OSBOURNE: Under cover (Epic, 2005)

SE DÄR, NU DÖK DET UPP ÄNNU EN COVERSKIVA med titeln "Under cover" som jag har lovat mig själv att undvika. Ozzy Osbourne är verkligen ingen favorit men jag kan inte låta bli att bli en smula nyfiken på ett album som blandar John Lennons "In my life" med andra Lennon-låtar plus några tyngre rocklåtar.
   När Ozzy drabbades av sin slutgiltiga hjärtattack, till följd av hjärtstillestånd, kranskärlssjukdom och Parkinsons, i somras väckte det inga större känslor hos mig men jag har ju förstått, inte minst efter den spektakulära begravningen i Birmingham, att han var en ikon i musikbranschen.
   Blandningen av finstämda ballader, långt från Ozzys vanliga låtmaterial, och volymstarka rocklåtar fyllda med elektriska gitarrsolon på den här skivan blir nästan extrem för mig som lyssnare. Pendlandet däremellan låt för låt blir faktiskt lite tålamodskrävande och även spekulativt i sin ambition att göra alla lyssnare nöjda. Från hårdrockarna på hemmaplan till vanlig melodiradiolyssnare.
   Som ledsagare i den här klappjakten på skivköpare har Ozzy valt producenten Mark Hudson, mest ”känd” för sin koppling till Ringo Starr under senare decennier, och arrangör är en annan Starr-bekanting, Steve Dudas, Och Ozzys skiva smälter ihop till musik som i mina öron är tämligen oviktig konsumtion. Lättsmält men i det stora hela oerhört bortkastad lyssning.
   Hudson har dock lyckats, kanske på konstgjord väg, få fram Ozzys röstresurser som känns mest naturliga på skivans rockiga låtar som ”Rocky mountain way”, ”Mississippi queen”, ”21st century schizoid man” och ”Sunshine of your love”, hela tiden kompad av vilda gitarrsolon. Däremot blir det helt fel när Ozzy ger sig på Stephen Stills i original känsliga ”For what it's worth” och gör monoton hårdrock av det.
   Att Ozzy även ger sig på några klassiska Lennon-ballader, och där lyckas sjunga hyfsat okej, tillhör nog bara kravet på balans och variation. Ingenting går till musikhistorien...
   Avslutningen med några riktigt urvattnade versioner av klassiker som ”Working class hero” och ”Sympathy for the devil” är verkliga orsaker till att aldrig mer återvända till den här skivan.


1. Rocky Mountain Way (Joe Vitale/Joe Walsh/Kenny Passarelli/Rocke Grace) 4:32
1973. Från albumet "The Smoker You Drink, The Player You Get" med Joe Walsh.
2. In My Life (John Lennon-Paul McCartney) 3:30
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
3. Mississippi Queen (Corky Laing/David Rea/Felix Pappalardi/Leslie West) 4:11
1970. Från albumet "Climbing!" med Mountain.
4. Go Now (Larry Banks/Milton Bennett) 3:42
1964. Singel med Bessie Banks.
5. Woman (John Lennon) 3:45
1980. Från albumet "Double fantasy" med John Lennon & Yoko Ono.
6. 21st Century Schizoid Man (Greg Lake/Ian McDonald/Michael Giles/Pete Sinfield/Robert Fripp) 3:53
1969. Från albumet "In the Court of the Crimson King" med King Crimson.
7. All The Young Dudes (David Bowie) 4:34
1972. Singel med Mott The Hoople.
8. For What It's Worth (Stephen Stills) 3:21
1966. Singel med Buffalo Springfield.
9. Good Times (Vic Briggs/Eric Burdon/Barry Jenkins/John Weider/Danny McCulloch) 3:45
1967. B-sida på singel ("San Franciscan nights") med Eric Burdon & the Animals.
10. Sunshine Of Your Love (Eric Clapton/Jack Bruce/Pete Brown) 5:10
1967. Från albumet "Disraeli gears" med Cream.
11. Fire (Arthur Brown/Vincent Crane/Mike Finesilver/Peter Ker) 4:09
1968. Singel med The Crazy World of Arthur Brown.
12. Working Class Hero (John Lennon) 3:22
1970. Från albumet "John Lennon/Plastic Ono Band" med låtskrivaren.
13. Sympathy For The Devil (Mick Jagger/Keith Richards) 7:11
1968. Från albumet "Beggars banquet" med The Rolling Stones.

/ Håkan

1 OKTOBER

Thin Lizzy spelade i Göteborg 1 oktober 1976.

1975
Trummisen AL JACKSON JR från bandet Booker T & the MG's mördas i sitt hem.

1976
Konsert med THIN LIZZY i Göteborg.

1982
ULF LUNDELLS album ”Kär och galen” släpps,

1984
U2:s album ”The unforgettable fire” släpps.

/ Håkan

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.