Blogginlägg från januari, 2022

ALL TIME BEST #42: "Band on the run"

PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

DET VAR INGEN JUBLANDE START PÅ Paul McCartneys solokarriär efter Beatles definitiva splittring. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (8 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in i en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now”), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli 1973 begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti 1973, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”-albumet.

ALBUMTITELN OCH LÅTEN ”BAND ON THE RUN” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till ”Band on the run”-skivan illustrerades också av interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road.
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusik på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men släpptes inte på skiva förrän 2018 på en återutgivning av ”Red rose speedway”.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!

”BAND ON THE RUN”, den uppmärksammade titellåten på McCartney-albumet med samma namn.



/ Håkan

Örebro: Engelbrektsgatan 8

EAST WEST SUSHI


Från 2009 till 2017 låg East West Sushi, med sin rikliga konsertverksamhet, på Engelbrektsgatan 8. Idag huserar Lion Bar i lokalerna.



East West Sushi på Engelbrektsgatan 8.


EAST WEST SUSHI (SOM JAG LITE SLARVIGT ibland har kallat enbart East West i konsertlistan nedan) etablerades redan 2004 på en helt annan adress (Trädgårdsgatan) i en mindre lokal.
   I maj 2009 flyttades verksamheten till Engelbrektsgatan, först i en mindre lokal som 2011 expanderade. Samma höst i oktober var det premiär i nya renoverade lokaler där även levande musik gjorde entré. Enligt mitt eget minne såg jag min första konsert på East West i november 2012 i ett Anders Damberg-arrangerat evenemang.
   Fram till hösten 2017 hade East West Örebros flitigaste konsertverksamhet under 10-talet. Inklusive många Live at Heart-festivaler. Och jag upplevde sammanlagt 35 konventionella konserter i restauranglokalen med den lilla scenen i hörnet. Vid några få tillfällen flyttades scenen till fönstret med Slottet som en bedårande fond.
   Avslutningskonserten med John Holm, en torsdagkväll i november 2017, blev en strålande final för ett närmast legendariskt konsertställe i Örebro. Med både kvantitet, kvalité och variation var East West Sushi en unik konsertarrangör.
   Från december 2017 återfinns restaurangen Lion Bar på Engelbrektsgatan 8.

Foto: Anders ErkmanOtroligt många artister gjorde oförglömliga konserter på East West Sushi. Den saknade Magnus Lindberg var en av dessa, här fångad på bild 2015 av min lika saknade fotograferande vän Anders Erkman.

BOB WOODRUFF/MATHIAS LILJA 24/11 2012 East West
MAGNUS LINDBERG 8/12 2012 East West
RICHARD LINDGREN 15/12 2012 East West
THE MIGHTY STEF 25/12 2012 East West
AOIFE O'DONOVAN 23/2 2013 East West
IDDE SCHULTZ & SULO 23/3 2013 East West
NIKOLA SARCEVIC 10/4 2013 East West Sushi
ANNA STADLING 19/4 2013 East West Sushi
TULLAMORE BROTHERS 4/5 2013 East West Sushi
BOBBY SANT/CHRISTY HAYS/CHARLIE PIERCE 11/5 2013 East West Sushi
PERSSONS PACK 25/5 2013 East West Sushi
THE TEMPERANCE MOVEMENT 3/6 2013 East West Sushi
LEE BAINS III & the GLORY FIRES 22/6 2013 East West Sushi
JEREMIAS SESSION BAND/PETE & THE POETS 4/9 2013  East West Sushi/Live at Heart
THE TEMPERANCE MOVEMENT/JOSHUA JAMES BAND 21/10 2013 East West Sushi
BOB WOODRUFF/MATHIAS LILJA 30/11 2013 East West Sushi
KAJSA GRYTT 14/12 2013 East West Sushi
PETE & THE POETS 18/1 2014 East West Sushi
GOOD HARVEST 31/1 2014 East West Sushi
ANDERS WENDIN 4/4 2014 East West Sushi
ANDERS F RÖNNBLOM BAND/BJÖRN WALLGREN & VÄRLDENS BÄSTA BAND 12/12 2014 East West Sushi
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 27/12 2014 East West Sushi
TYLA GANG 17/1 2015 East West Sushi
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 30/4 2015 East West Sushi
MAGNUS LINDBERG 5/6 2015 East West Sushi
THE BLOAKES/THE MIGHTY STEF 2/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
BANDITOS 2/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
KOLONIEN/PETUNIA & THE VIPERS 3/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
FANNY HOLM/RICHARD LINDGREN/BOBBY SANT/JIMMY NORDIN 5/9 2015 East West Sushi/Live at Heart
MOHLAVYR 25/9 2015 East West Sushi
PY & BARK 3/10 2015 East West Sushi
ROGER KARLSSON/BJÖRN LYCKLIG 30/10 2015 East West Sushi
CARLA 27/11 2015 East West Sushi
DIMPKER BROTHERS/OSTEN AF 27/2 2016 East West Sushi
LINDGREN & UNENGE 14/4 2016 East West Sushi
RICHARD LLOYD/THE BLAND 6/7 2016 East West Sushi
JON DEE GRAHAM/GÖRAN SAMUELSSON 31/8 2016 East West Sushi/Live at Heart
TANGERIN 1/9 2016 East West Sushi/Live at Heart
LES GORDONS/THE BLOAKES/THE JOHNNY McCUAIG BAND 3/9 2016 East West Sushi/Live at Heart
MEADOWS/STIKO PER LARSSON/ROANOKEANS 15/12 2016 East West Sushi/Musikhjälpen
NISSE HELLBERG 16/3 2017 East West Sushi
ULF DAGEBY BAND 24/3 2017 East West Sushi
DSH5/KARIN WISTRAND/PER PERSSON 16/6 2017 East West Sushi
THEODORE 30/8 2017 East West Sushi/Live at Heart
SAM BROOKES 2/9 2017 East West/Live at Heart
JOHN HOLM 9/11 2017 East West Sushi

/ Håkan

Örebro: Våghustorget 1

SOLEO


Idag ligger hamburgerrestaurangen Diné i lokalen där Soleo låg mellan 2009 och 2016. (Soleo-markiserna sitter fortfarande kvar efter fem år...)


2012, 2014, 2015 och 2016 upplevde jag några konserter på Soleo under Live at Heart-festivalen.


JAG HAR BESÖKT VÅGHUSTORGET TIDIGARE i min följetong om spelställen i Örebro. Det var när jag uppmärksammade några konserter på Åhléns, några krogar i varuhuset och utomhus på Våghustorget.
   Nu är det dags att notera Soleo, restaurangen som existerade en trappa ned på adressen Våghustorget 1 från hösten 2009 till 2016, som under några år var en del av den alltmer växande Live at Heart-festivalen.
   Från mars 2017 inrymmer lokalen ännu en hamburgerbar, Diné Burgers, men ingen levande musik.

Foto: Carina ÖsterlingLes Gordons på Soleo under Live at Heart 2014.

VIDAR 7/9 2012 Soleo/Live at Heart
LES GORDONS 5/9 2014 Soleo/Live at Heart
LEAH NOBEL/ESSE QUAM VIDERI 4/9 2015 Soleo/Live at Heart
MIKAEL PERSSON & RIGOLETTOS 3/9 2016 Soleo/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #43: "The Bee Gees 1st"

THE BEE GEES: The Bee Gees 1st (Polydor, 1967)

DE TRE BRÖDERNA GIBB, BARRY OCH tvillingarna Robin och Maurice, fastnade som The Bee Gees tidigt i mitt poplyssnande liv på 60-talet. När jag för några år sedan rangordnade mitt eget personliga 60-tal, med tyngdpunkt på singlar, gav jag gruppen en 11:e-plats på den 50 artister/grupper långa listan. Som albumartister var trion inledningsvis mindre bekant för mig men det dröjde inte länge, efter kanske fyra-fem singelhits, att det även fanns Bee Gees-album att utforska med deras allra första engelska album ”The Bee Gees 1st” som mest intressant.
   När Bee Gees-singeln ”New York mining disaster 1941” fick sitt internationella genombrott våren 1967 var den unga trion känd för sitt engelska ursprung men bakom deras spännande och intressanta historia fanns både emigration till Australien och resan tillbaka till England. Dessutom var bröderna födda på Isle of Man innan de 1958 bosatte sig i Australien. Till höger minnesplakett på huset i Douglas på Isle of Man där familjen Gibb bodde 1949.
   Brödernas artistkarriär tog fart vid unga år i Australien där de uppträdde under många olika gruppnamn, Rattlesnakes, Johnny Hays & the Bluecats, The Brothers Gibb och The B.G.'s, innan de fastnade för The Bee Gees och skivdebuterade 1963 med singeln ”The battle of the blue and the grey”. Skriven av ”åldermannen” i gruppen, Barry Gibb (16), medan tvillingbröderna ännu inte hade fyllt 14. Förutom några covers skrev tonåringen Barry Gibb majoriteten av gruppens låtar, ibland med överraskande vuxna titlar som ”Wine and women” och ”I Was A Lover, A Leader Of Men”.
   1966 fick trion sin största hit i Australien, ”Spicks and specks”, och i januari 1967 bestämde sig familjen att flytta tillbaka till England. Tog med sig sin skivproducent Ossie Byrne och skrev genast kontrakt med den Australien-födde entreprenören Robert Stigwood som precis hade börjat jobba med Beatles-managern Brian Epstein. På många sätt ett lyckokast i Bee Gees karriär. Och det skulle ganska omedelbart resultera i framgångar.
   För det första gillade jag Bee Gees pop från start, som 15-åring blev jag så fascinerad av deras historia att jag någon gång på högstadiet 1967/68 ställde mig i en skolsal på Olaus Petri-skolan i Örebro och höll ett föredrag om just Bee Gees. Att de i sin popmusik dessutom var häftigt influerade av Beatles, som var mitt stora intresse, gjorde inte saken sämre.
   Vi ska i sammanhanget komma ihåg att ”The Bee Gees 1 st” spelades in i mars och april 1967 och släpptes mitt i sommaren 1967 och blev ett perfekt soundtrack för ”Summer of love” med ett popsound som ganska exakt symboliserar den tidens rådande popmusik från England. Och omslaget som Klaus Voormann, känd för Beatles ”Revolver”-omslag, gjort liksom fulländar albumet.

FÖR MIG ÖVERTRÄFFAR DET HÄR albumet alla miljonsäljande skivor som gruppen producerade decennier framöver. Skivan kan idag lite ytligt uppfattas som blott ett första anspråkslöst steg i en kommande blomstrande karriär men att ”The Bee Gees 1 st” både låt- och soundmässigt står sig lika bra idag som då kan jag skriva under på.
   Med sig från Australien hade bröderna Gibb två musiker, gitarristen Vince Melouney och trummisen Colin Petersen, som finns med på albumet men gör inte så mycket tydliga väsen av sig. Brödernas olika sångröster, som växlar plats vid mikrofonen, och alla arrangemangen förädlar de genomarbetade poplåtarna. Korta, snärtiga låtar som sällan tar sig över treminutersgränsen och vi slipper till stora delar de där falsettsekvenserna som tio år senare skulle bli Bee Gees kännetecken.
   Hitsingeln ”New York mining disaster 1941”, som enligt Barry Gibb egentligen handlar om en gruvolycka i walesiska Aberfan hösten 1966, är givetvis albumets dragplåster men här finns fler självklara höjdpunkter. "Every Christian Lion Hearted Man Will Show You" och "Craise Finton Kirk Royal Academy of Arts" är kanske lite för pretentiösa låttitlar för min smak, den senare låten har dock ett fint 30-talsinspirerat sound, men den rena skära popkänslan i låtar som ”I can't see nobody”, ”Please read me” och ”Close another door” förgyller. Titeln på en låt, ”Cucumber castle”, blev lite märkligt titel på ett helt Bee Gees-album tre år senare utan att den låten fanns med.
   ”New York mining...” och ”Holiday”, kända singellåtar, i all ära men albumets mest klassiska låt, som också bör beskrivas som en gedigen evergreen, är ”To love somebody”. Släpptes också som singel men nådde i England bara en blygsam placering på 41:a plats. Har spelats in av en stor mängd olika artister av vilka Nina Simones version är bäst..

”TO LOVE SOMEBODY” blev ingen hit för Bee Gees men är nog albumets historiskt mest kända låt.



/ Håkan

TisdagsAkademien (2)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.

UNDER KATEGORIN OLLE, JANNE & JAG redovisas ämnen och anekdoter som vår TisdagsAkademi har diskuterat och detaljerat bedömt sedan januari 2019. Det råder ännu så länge en eftersläpning i rapporteringen men målet är att någon gång under 2022 försöka komma ifatt med redovisning men energin i gruppen, regelbundna möten varje vecka, gör att kunskapsnivån hela tiden höjs i takt med att ”läxornas” antal ökar.
   Under våra möten är det också fritt att tala om musik i största allmänhet och ”associationshalka” har blivit ett vanligt begrepp i våra ibland djupgående samtal.
   Första rapporten om TisdagsAkademiens möten publicerades i mellandagarna och idag följer ytterligare redovisning om möten från sommaren 2020 och framåt.







”OUT OF IRELAND” (1:51 lång, 1995)
Filmen berättar historien om hur irländska immigranter på 1800-talet flyttade till USA. Musikern Mick Moloney har gjort ett soundtrack med irländsk traditionell folkmusik och filmen är en kronologisk genomgång av Irlands musikhistoria, inkl Nordirland och Bob Geldof blir talesman för hela historien. Han beskriver showbands-begreppet, där kopierande var ett huvudsyfte. som ”crap!”
   Den nästan två timmar långa dokumentären borde kanske ha varit en tv-serie över flera program ty innehållet är rikt och omväxlande, från Rory Gallagher till Dana och Van Morrison i en personlig och uppsluppen(!) intervju.
   Dolores O'Riordan (Cranberries) hyllar Phil Lynott, en annan huvudperson i historien, och hon dog själv för några år sedan. Snälla popersoner får också plats i historien om musikaliska Irland: Gilbert O'Sullivan, Chris Deburgh och Paul Brady (med låtar som han skrev till Tina Turner och Bonnie Raitt).


THE BAND: The last waltz (dvd)
Min dvd, för övrigt en 50-årspresent från min vän Thomas, med The Bands avskedsföreställning blev dagens ämne i TisdagsAkademien. Jag har utförligt skrivit om filmen här på Håkans Pop och rekommenderar den texten för ytterligare info.
   Jag tror att det var på mötet om The Band som ledamot Janne introducerade en ny punkt på ”dagordningen”: Högläsning ur bok. Lennart Perssons bok ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” har med tiden blivit en bibel för TisdagsAkademien.


Framåt hösten 2020, mitt i en pandemi på högvarv, kom vi på idén att leta intressanta musikdokumentärer på YouTube och hittade – 26 st!
   På ett soldränkt och sensommarvarmt Stadsträdgården 1 september 2020 diskuterade vi engelsk folkmusik i allmänhet och fantastiska Fairport Convention i synnerhet. Och Janne uppfann just då sällskapets nya samlingsnamn, Akademien.


FAIRPORT CONVENTION: Folk heroes (1:12 lång, 2017)
En fantastisk biografidokumentär (heter det så?) om Fairport Conventions första år från 1967 fram till 1971. Intressanta nya intervjuer med Ashley Hutchings, Simon Nicol och Richard Thompson men också andra profiler som Ralph McTell, Ian Anderson, Rick Wakeman, producenten Joe Boyd, Ian (numera Iain) Matthews, nyligen avlidne Judy Dyble och Maddy Prior.
   I bandet fanns inte folkrockinspiration när de bildades och under en kort tid fanns det amerikanska influenser från The Band och historien tar oss förbi många förändringar i gruppen. Inte bara den tragiska olyckan i januari 1969 som dödade en medlem (trummisen Martin Lamble) och skakade om gruppen rejält.
   Efter otaliga medlemsförändringar splittrades bandet 1979 men återuppstod i mitten på 80-talet och uppträder varje år på festivalen Cropredy där nya konserter har filmats.


PATTI SMITH: Dream of life (1:49 lång, 2008)
Regissören Steven Sebring fick följa Patti Smith under elva år för att göra den här dokumentärfilmen som fick titeln ”Dream of life” efter albumet med samma namn från 1988. Introt är oerhört fint när Patti sjunger den oerhört vackra ”The Jackson song” och det berättas om att maken Fred och brodern Todd har dött.
   Mycket poesi i filmen, namn som Burroughs och Ginsberg finns med i sammanhanget. Vi får uppleva ett stökigt hotellrum (Chelsea Hotel) och Patti berättar hur hon fick andra att stämma hennes gitarr.
   Efter 20 minuter kom jag på att filmen till ungefär 97% är svart/vit. Patti är på scen en grym rocksångerska. Vi får se Sam Shepard och Patti spelar på sina akustiska gitarrer. Konst finns med i Pattis uttrycksmedel och poesi där hon läser Ginsberg för konsertpubliken. Och politik i en protest mot George W Busch.


JOHNNY CASH: The gift: The journey of Johnny Cash (1:34 lång, YouTube, 2019)
Resan med och historien om Johnny Cash är en YouTube Original-producerad dokumentär och berättas till stor del av Johnny själv genom ett otal bandinspelade intervjuer och som det låter telefonintervjuer 1995-97. Välgjord och detaljerad och producerad av Thom Zimny som nu senast gjorde en video på Bruce Springsteens ”Western stars”.
   Filmen börjar och slutar på Folsom Prison och pendlar fram och tillbaka i Johnny Cashs långa karriär. Handlar om gåvan att kunna sjunga, skriva låtar och förmedla känslor. Många artister som Bruce Springsteen, sonen John Carter Cash, dottern Rosanne Cash, Jackson Browne, Emmylou Harris, Rodney Crowell, musikern Marshall Grant, Sam Phillips och Dwight Yoakam kommenterar Johnnys historia utan att synas i bild.
   Tidigt i sin historia var det hillbilly och gospel innan Johnny hamnade på Sun Records, där han var låtskrivare och artist för att jämföra med Elvis som bara sjöng. Men ett oavbrutet turnerande slet hårt på människan Cash som hamnade i en flod av droger för att orka med allting. Hustrun och barnen kom i kläm.
   ”Defining America” var en fin beskrivning av Johnny Cash. 1967 spårade Cash ur rejält med skilsmässa från sin första fru som följd. Men han hämtade sig, relationen med June Carter fördjupades och några mer positivt uppmärksammade år följde. 1968 spelade han på Folsom Prison men 1979 hamnade han återigen i drogberoende och nådde då på allvar ”rock bottom”. Följdes av många år utan större support från skivbolag innan han på 90-talet mötte Rick Rubin med musikalisk succé som följd.
   Filmen avslutas med en döende Johnny Cash 2003 och hans ”We'll meet gain” som en naturlig final på en fantastiskt bra dokumentärfilm.


12 september 2020 visades två intressanta musikdokumentärer på Svt med John Holm och Marianne Faithfull. Och de kom naturligtvis upp till diskussion på det efterföljande mötet tisdag 15 september. Men det dröjde till vi såg nämnda filmer-.


ROBERT JOHNSON: Can't you hear the wind howl? (1997, YouTube)
En film av Peter Meyer, med underrubriken ”The life & times of Robert Johnson”, som mycket riktigt berättar historien om blueslegendaren Robert Johnson som redan 1938 föll för myten att 27 år gammal dö.
   Filmen är en blandning av dokumentär och spelfilm med skådespelaren Danny Glover i huvudrollen som berättare av den autentiska historien. I den svartvita spelfilmen spelas Johnson verklighetstroget av Keb' Mo' och där illustreras historien mycket trovärdigt och intressant.
   Historien berättas också med gamla journalfilmer från bomullsfälten och andra typiska miljöer på 30-talet. Föddes som Robert Johnson men hans mor gifte om sig och fram till tonåren var han känd som Robert Spencer. Första instrumentet han lärde sig var Jews harp innan intresset för gitarr kom. Hans instrument var akustisk gitarr som ofta spelades med slide.
   Robert hade tidigt Son House som idol och han lärde sig snabbt spela gitarr. Ike Sinnerman lärde honom spela gitarr. Scenen där Robert står i vägkorset där Route 61 och 49 möts illusterars snyggt med skallerorm och fullmåne. ”He sold his soul to the devil”.
   Han var ”En resande jukebox” och skrev egentligen inte låtarna själv som han sjöng utan han hörde och lärde sig dem på vägen. Sjöng ibland till sig pengar på vägen och skapade trafikstockningar. 1937 spelade han in 29 låtar som gav Robert Johnson en plats i musikhistorien.
   Filmen är fylld med många snygga bildtagningar som när han går på järnvägsspåret och sjunger ”Hell hound on the trail”. 13 augusti 1938 förgiftas Robert Johnson på Three Forks. ”His fame killed him” är ett uttalande och på gravstenen står det ”Resting in blues”.
   TisdagsAkademi-ledamoten Janne Rindar, flitig USA-resenär, har besökt (och fotograferat) tre olika tänkbara gravplatser för Robert Johnson: Greenwood Little Zion M.B. Church, Quito Payne Chapel M.B. Church och Morgan City Mount Zion M.B. Church. Fotografierna placerade uppifrån och ned.


WAYLON JENNINGS: My heroes have always been cowboys (1981)
Tillbaka till ursprungsidén på våra Akademi-möten: Texmex. Ty den här dokumentärfilmen med Waylon Jennings som ciceron utspelar sig på The 06 Ranch, Fort Davis i västra Texas. I ”USA:s last frontiers” som de säger.
   Filmen beskrivs som en ”musical documentary” men handlar mer om hästar, kor och djurhållning än musik fast det är Waylon Jennings som är huvudperson. Waylon umgås med äkta cowboys och sjungar även några låtar och spelar akustisk gitarr. Han är också speakerröst genom hela filmen.
   Inledningsvis ser man cowboys fånga in hästar, sedan släppa ut dom i den ödsliga vildmarken uppåt bergen, men det är det hårda jobbet med stora hjordar av kor som det huvudsakligen handlar om. Fina naturbilder mixas med det tuffa arbetet utomhus.
   En inblick i cowboylivet med fina gryningsbilder men också några sporadiska sånger från Waylon vars titlar jag inte känner till men gissar heter ”Sweet mother Texas”, ”Don't let the baby grow up to be a cowboy”, ”Stuck in the saddle” och annat.
   Det är stora områden som cowboys bevakar, 250 miles square sägs det, och på filmen blir det alltmer koskötsel som dominerar filmen. Efter 3-4 timmar i sadeln får vi se hur korna fångas in, på väldigt våldsamt sätt, och sedan brännmärks. Grymt men på riktigt.
   ”All day is the same” påpekas det. En kille började med det här i 7-årsåldern, ingen skola, och det är ett jobb där de blir både trötta och smutsiga. Kan vara ett våldsamt jobb med brutna armar och ben som följd. Det är våldsamma krafter i de mäktiga korna som kräver tuffa grabbar som bokstavligen är ”cowboys”. Det här är ett liv som kräver uppoffring och är långt från Bröderna Cartwrights romantiserade värld.


JACQUES BREL OCH HANS SÅNGER (1:56 lång, 2017) Svt Play
Mitt förhållande till Jacques Brel (1929-1978) är begränsat och då passar den här dokumentären om hans liv och musik perfekt. Men fransk chanson är ingen favorit i min värld. Kanske mest för att det är ett språk jag inte behärskar eller förstår men även den teatrala stilen känns emotionell i överkant. Nu var inte Brel fransman, som jag nog trodde från början, utan belgare. ”Det är för ordens skull jag blivit sångare” har han sagt.
   1966 fick han stående ovationer när han uppträdde, och blev legend i USA. Han beskrevs som ett åskväder. När han blev 37 ville han lägga av. ”Jag vill vara fri” sa han. I dokumentären får vi hela historien. Barndom fylld av vånda, familj, pappa jobbade på kartongfabrik. Jacques kände sig ensam och längtade bort.
   Började skriva sånger. Hade inget bra familjeliv och kallade sig Jacky Brel, konstnärssjäl. 24 år gammal lämnade han familjen och jobbet. Mot Paris där många kontakter väntade. 1953 blev han utvisslad live, var en glädjedödare med sina sånger men 1954 vände det positivt.
   Han var hänsynslös mot kvinnor som fanns runt honom hela tiden. Filmen är fylld av sv/v bilder, 1959 var han 30 år och 1960 blev han känd över hela Frankrike. Evighetslånga turnéer fast han hade rampfeber innan konserterna och kräktes alltid innan. Han jämför sång/musik med tjurfäktning. Fortfarande scenskräck, sånger utan paus men inga extranummer.
   Han hade en kamp med orden och kunde inte skriva noter. Blev poet 1964. Han ville fly, tog flygcertifikat. Han skrämdes av pengar, han gav bort dom.
   1966 slutar han turnera. Hittade nya uttryck med teater/musikalen ”Don Quixote” och blev filmstjärna. Han rökte fyra cigarettpaket om dagen och det slutade med tumör i lungan. Men innan han dog 8 oktober 1978 gjorde han en världsomsegling, då osams med dottern.


LOU REED: ”Rock & roll heart” (1:26 lång, 1998)
Det finns en handfull Lou Reed-relaterade dokumentärer om och med honom på YouTube men efter en liten research fastnade vi för den här. Programmet är producerat och regisserat av Timothy Greenfield-Sanders och den tituleras The Definitive Documentary. Är en ganska heltäckande film om Lou Reeds musikaliska historia. Fram till 1998 förvisso... När jag tittar får jag ibland känslan att det är ett program om en artist som inte lever längre men 1998 var Lou live and kickin'.
   Levande, suddiga, stökiga sv/v konsertbilder från någon New York-klubb. En sekvens som avslutas med ”I'm waiting for my man” där Lou till slut stirrar tittarna i ögonen. Akustiskt live och några filmade scener i stadsmiljö. Lou berättar att han först lärde sig klassiskt piano fast han egentligen gillade Carl Perkins och hade gitarristen James Burton som idol. Vi får i bild se tidiga singlar där Lou har skrivit låten under namnet Lewis Reed. Intimates hette bandet.
   Första gruppen 1959, inte så framgångsrik. ”Bytte namn på gruppen varje vecka eftersom ingen ville engagera oss två gånger”. Fick i skolan stort intresse för poesi i allmänhet och Delmore Schwarz i synnerhet. ”Det förändrade mitt liv”. Åkte till New York och blev låtskrivare. Surfmusik bland annat.
   Mötte först John Cale, spelade sedan gitarr med Sterling Morrison och Maureen Tucker och uppträdde på coffeehouses. Konserter som ofta filmades, det fanns många filmare i New York i Warhols närhet. Bob Dylan blinkar förbi på någon bild. Live med Lou och David Bowie från senare konsert. Lou log på scen!!!
   1972. Solo Lou. ”Transformer” spelades in i London men Mick Ronsons namn nämns inte(!) i sammanhanget. 1974: ”Rock'n'roll animal” då spelade han inte gitarr live, blonderat hår och ”Heroin” skreks det i publiken.
   På 80-talet gifte han sig med Laurie Anderson. 1993: Reunion med Velvet Underground, livebilder. ”Jag är musiker tills jag dör” är den sista vemodiga kommentaren från Lou Reed. ”Perfect day” avslutar dokumentären.


20 oktober gjorde TisdagsAkademien en utflykt till Hallsberg och en utställning med Love Antell. Jag har skrivit en egen rapport om den resan och den upplevelsen. Går att läsa här.


PLANXTY: (No Disco) Documentary (54:02 lång, 2003)
Bandet startade tidigt 70-tal. Musikaliska rötter från östeuropa, USA, balladsång och traditionell irländsk musik. Vi tas med till puben där det började på.
   Christy Moore hörde Liam O'Flynns säckpipa. Donal Lunny är vänsterhänt och spelar bouzouki. Andy Irvine spelade engelska folksånger innan. Virtuoser på sina instrument ser vi på livebilderna. Gruppen Sweeney's Men nämns.
   Fyra soloartister blev en grupp, Planxty, 1972. Blev förband på en Donovan-turné och i Galway var publiken galen i bandet. Gott om levande musik i den här dokumentären.
   Lunny lämnade för att spela med The Bothy Band och ersattes av Irvines kompis Johnny Moynihan. Moore lämnade för solokarriär och ersattes av Paul Brady. Rörigt i bandet vid den här tidpunkten 1975.
   Sedan får Phil Coulter tala ut om bandets relation till skivbolag och annat. Coulter är känd som låtskrivare: ”Puppet on a string” och ”Congratulations”... Han producerade tre album med Planxty.
   Åren 1972-74 tyckte Irvine var ”magic” men sedan var det mycket problem i gruppen. Reunion 1978. Lunny och Moore bildade sedan Moving Hearts och Irvine fortsatte med olika medlemmar.
   1981 spelade de på Eurovision Song Contest.


THE MAMAS & THE PAPAS STORY: Straight shooter (1:11 lång,1988)
Filmdokumentären har undertiteln ”The story of John Phillips and The Mamas & the Papas” som får sin förklaring genom många intervjuer med John Phillips och ”det lyckliga” slutet när han har kommit förbi livets alla bittra, drogrelaterade och riktigt svåra perioder.
Bakom gruppens yttre glada, solbrända liv finns det många tråkiga sekvenser. Men det började med det underbara introt till ”California dreamin'” som följde efter år av upplevelser av folkmusikscenen i Greenwich Village i NYC. Vi får Johns hela biografi när han föds 1935 i storm och dåligt väder. Pappan var militär och mamman var cherokeeindian.
   En långhårig John berättar nu (80-tal) om hela historien med den tidiga karriären som streetfighter, fascinationen för doo-wop och sånggrupper. Och han gifte sig tidigt med Susie Adams som blir intervjuad här. Och droger kom tidigt in i hans liv. Han försvann i långa tider från hemmet och drog till NYC.
   Överiga medlemmarna Denny Doherty och Michelle Phillips får också komma till tals i intervjuer men även Scott McKenzie och John Stewart.
   25-årige John mötte nio år yngre Michelle Gilliam fast han redan var gift. Denny lät som Bing Crosby men lärde sig 28 låtar på tre dagar. Cass Elliot kom in i gruppen, hade rutin från grupper som The Big 3 och The Mugwumps. Men hade också erfarenhet från droger och LSD.
   Kvartetten drog till Virgin Isles med Johns dotter Mackenzie Phillips, sex månader. Uppmärksamheten för låten ”California dreamin'” fick gruppen att återvända till NYC. John spelar några takter på låten med sin 12-strängade gitarr. Skivbolaget med Lou Adler förstod gruppens styrka.
   Beatles gör entré 1964! Michelle trodde ”Monday Monday” var slutet för gruppen. Men sedan kom flower power och där passade gruppen in perfekt. Fyra personligheter, fyra röster som passade ihop mycket.
   Andra albumet skulle spelas in och en otrohetsaffär mellan Michelle/Denny sårade hela gruppen. Dessutom älskade Cass Denny... Michelle ser väldigt fräsch ut i intervjuerna fast hon pratar om känsliga perioder i gruppens karriär.
   Michelle får sparken från gruppen och ersätts tillfälligt av Jill Gibson, Lou Adlers flickvän vid tillfället. Flower power-sommaren 1967. John skrev ”San Francisco” till Scott McKenzie, som blev ett tema för Monterey-festivalen, han organiserade festivalen där ett återförenat Mamas & Papas uppträder men sommaren 1968 spricker gruppen definitivt.
   Vi får se John i olika hattar och efter M&P-perioden dras han in i drogvärlden. Soloskivan ”John, the wolf king” är ett kommersiellt misslyckande och han blir bara långhårigare och skäggigare och lever under depression. Mama Cass får soloframgångar och dör 1974 bara 33 år gammal. En skinksmörgås sägs vara anledningen men det var en hjärtattack. Begravning i Hollywood och John är hysteriskt ledsen.
   John träffar Mick Jagger & Keith Richards som ska producera hans andra soloalbum men det slutar bara med ännu mer droger och mer kaos.
   1978 uppträder 3/4-delar av gruppen vid ett tillfälle men Michelle är besviken. ”John är grå och sjuk, går på kokain och heroin”. Ett förfall.
   John bor i Long Island vid havet men hemmet är ett enda kaos. Åker limousin in till New York och handlar droger och 1980 grips han vid en drogtransaktion och arresteras. I riktigt dåligt skick hamnar han på sjukhus i New Jersey och lyckas där vänja sig av med drogerna och ser på senare intervjuer fräsch och pigg ut. Men 2001 dör han av hjärttack liksom Denny 2007 (kidney failure).
   Ett tragiskt efterspel: MacKenzie Phillips (född 1959), dotter till John och hans första fru, påstod 2009 att pappa John hade våldtagit henne under lång tid. Skådespelare och ett liv med droger: kokain och heroin.

/ Håkan

ALL TIME BEST #44: "Fallingwater"

LISA MISKOVSKY: Fallingwater (Stockholm/Universal, 2003)

ETT ÅR INNAN LISA MISKOVSKY GJORDE DEBUT på skiva i eget namn lärde jag mig vid två tillfällen att stava till hennes efternamn. Dels på ett Backstreet Boys-album där hon är medlåtskrivare (tillsammans med Max Martin och Rami Yacoub) till hitlåten ”Shape of my heart”. Och dels som en av artisterna på filmsoundtracket ”Det blir aldrig som man tänkt sig” där hon gjorde en pampig och tungt stråkarrangerad ballad, ”Pärlor av plast”, skriven av Tomas Andersson Wij och Rebecka Törnqvist.
   Redan här kunde man misstänka att artisten i fråga hade svårt att bestämma väg eller musikalisk linje i sin karriär. Lägg därtill Lisas tidigare genuina sportintresse som skicklig snowboardåkare, där hon tillhörde landslagstruppen, och andra sporter som hockey, skateboard, surfing och tennis. Hennes val av framtid blev än mer komplicerat.
   Efter hennes insats på ovannämnda soundtrack, som ganska snäll och vänlig sångerska, kom hennes riktiga debut, ”Lisa Miskovsky”, våren 2001 som en musikalisk överraskning i den hårdare genren av popmusik. I mina öron var den som helhet professionellt driven men också ganska opersonlig. Elegant men lite mediokert producerad av DeadMono, ett producentteam (Fredrik Rinman/Malcolm Pardon) som senare kom att producera Stakka Bo, Eskobar och Joey Tempest. Samarbetet skakade dock fram en klockren hitlåt i ”Driving one of your cars” som är den stora anledningen att Lisa belönades med två Rockbjörnar 2002.
   I sin splittrade syn på framtiden och fokus åt många olika håll började Lisa inför nästa steg i karriären, albumet ”Fallingwater”, överraskande samarbeta med sin norrländska barndomskamrat Dennis Lyxzén, känd från Refused och The (International) Noise Conspiracy, och hans nya band The Lost Patrol. På det bandets album ”Songs about running away” (2003) körar Lisa på sju låtar och har skrivit duetten ”Alright” tillsammans med Lyxzén. En energisk Motown-skumpande poplåt som under år framöver blev en obligatorisk extralåt på Lisas konserter.
   The Lost Patrol-sekvensen var en skapligt annorlunda uppladdning inför nästa Lisa Miskovsky-skiva, ”Fallingwater, som släpptes i oktober 2003. Titeln kom från ett hus som den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright hade ritat. Mannen som Paul Simon skrev en sång om (”So long, Frank Lloyd Wright”) som finns på Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”-album (1970).
   Hela mitt medvetande om Lisas ”Fallingwater” baseras på Kent-ledaren Joakim Bergs närvaro som låtskrivare men också framförallt som producent. Hela skivan andas klass och kvalité men är ju inte riktigt bara Bergs mästerverk. Jag har väl under åren uppförstorat hans insats och inte noterat på allvar att låtarna väldigt ofta är tillverkade i ett samarbete mellan Lisa och Joakim. Men sedan finns det Kent-klanger i arrangemang och sound, gruppens gitarrist Sami Sirviö medverkar till och från, som Berg naturligtvis är ansvarig för. För övrigt ska jag för rättvisans skull tillägga att Berg har producerat ”Fallingwater” tillsammans med teknikern Simon Nordberg.
   Lisa och Joakim träffades första gången redan 1997 och började anfalla varandra med idéer. Joakims melankoliska ton, som även genomsyrar hans låtar med Kent, mötte Lisas lugna, jordnära och enkla personlighet. Och den kombinationen fick ”Fallingwater” att bli den fantastiska skiva som jag 2003 utnämnde till det årets bästa svenska album.
   För att beskriva skivans storhet kan jag citera mig själv från recensionen i Nerikes Allehanda 29 oktober 2003: ”Soundet är ofta kattmjukt och känsligt. Lisa sjunger som en gudinna och tillsammans med de ytterst varsamma arrangemangen vill jag numera placera henne jämsides Nina Persson som sångerska. Joakim Berg är nyckeln till Lisas övertygande lyft och den stora förklaringen till albumets genomgående triumf. Genom låtarna, ofta i ett lyhört samarbete mellan Lisa och Joakim, har han tagit fram sångerskan, människan och själen. När jag ska dra musikaliska paralleller måste jag nämna namn som Emmylou Harris och systrarna McGarrigle.”

”YOU DANCE JUST LIKE ME” har Lisa faktiskt skrivit på helt egen hand. Ett fjäderlätt och anspråkslöst countrysväng gör sig fantastiskt bra till Lisa Miskovskys röst.



/ Håkan

ALL TIME BEST #45: "All things must pass"

GEORGE HARRISON: All things must pass (Apple, 1970)

PÅ MÅNGA SÄTT OCH UR MÅNGA OLIKA synvinklar kan George Harrisons riktiga solodebut bäst beskrivas med ett enda ord: Storslagen. Med skivproducenten Phil Spector som regissör var det ganska naturligt och väntat att det övergripande soundet på ”All things must pass” skulle bli just storslaget, fullt med ekotyngda effekter och massor med musiker på varje spår.
   Just vid den här tidpunkten, 1970, var Phil Spector väldigt involverad i The Beatles och flera av medlemmarnas soloskivor. Han kom ju in, på uppmaning av John Lennon, som en räddare i nöden för att producera om de redan befintliga ”Let it be”-inspelningarna, ”Reproduced for disc by Phil Spector” som det bokstavligen står på skivomslaget.
   ”All things must pass”, förpackad i en maffig kartong med tre(3!) vinylskivor och en stor affisch, blev det första men inte sista samarbetet med Spector för George. Förutom ”Let it be”-skivan producerade Spector John Lennons ”Instant karma”-singel (George spelar gitarr och piano på låten) och spelades in på en dag, 27 januari 1970, och sedan ”John Lennon/Plastic Ono Band”-albumet parallellt med ”All things must pass”.
   1970 var på många sätt ”Ring out the old, ring in the new” (textrad hämtad från en senare låt av George…) för Beatles-medlemmarna. Gruppen hade under uppmärksammade former splittrats och det rådde otrolig aktivitet på alla fyra medlemmarnas begynnande solokarriärer och i det årets tävlingsmoment var det faktiskt George som tog hem vinsten.
   Paul McCartneys första soloskiva ”McCartney”, som lite provocerande släpptes innan Beatles sista album, var ju nästan en lågbudgeterad demoskiva och Ringo Starr prövade på både det ena (evergreens på ”Sentimental journey”) och det andra (country på ”Beaucoups of blues”). Det var egentligen bara John Lennons kvalitéer som kunde konkurrera med George.
   I den stora turbulensen efter Beatles sammanbrott kom ”All things must pass” som en stor och mäktig revansch för George Harrison. Han, som alltid fick stå tillbaka för alla Lennon-McCartney-låtar på Beatles-skivorna, fick nu äntligen vika ut sig i all sin härlighet på en debut fylld av slagkraftiga låtar, ett underbart välljudande sound förpackat i en bedårande snygg och elegant box. Jag noterade i Nerikes Allehanda 30 november 1970 att boxen skulle komma att kosta 55 kronor i butiken…
   Under Beatles sista år som existerande grupp hade även George experimenterat sig fram till sin riktiga solodebut. Udda skivor i eget namn, dels med den starkt indiskt kryddade filmmusiken till ”Wonderwall” och dels med den ytterst experimentella ”Electronic sounds” som var mer, som titeln säger, elektroniska ljud än sånger och konventionella låtar.
   Men några av låtarna på ”All things must pass” hade sina rötter i Beatles historia. Både titellåten, ”Hear me lord” och ”Isn’t it a pity” fanns med bland alla inspelade låtar som Beatles producerade under januari och februari 1969. Inspelningar som då var avsedda för ett album vid namn ”Get back” men över ett år senare återuppstod som ”Let it be”-skivan. Men de här Harrison-låtarna som så här tidigt var demoliknande versioner med enbart George närvarande. ”All things must pass”-låten finns faktiskt med på Beatles tredje ”Anthology”-skiva från 1996. Just den inspelningen är gjord på Georges 26-årsdag 24 februari…

VI SKA INTE GLÖMMA BORT ATT det här mästerverket till trippel-album är gjort av en 27-åring med mycket funderingar, vuxna tankar, spirituella idéer och framförallt helt utvecklade musikaliska ambitioner.
   De ovan tre nämnda låtarna har ju en viss vemodig prägel och det kan förklaras av att mitt under inspelningsarbetet, i juli 1970, dog Georges mamma Louise i cancer. Den händelsen tillsammans med Georges egen rundvandring i religionsfrågor påverkade naturligtvis både texterna och det lågmälda anslaget på många låtar.
   Det var dock nära att två av skivans mest framträdande låtar hade gått förlorade till det här projektet. Både ”My sweet Lord” och ”All things must pass” hade han på ett tidigt stadium skänkt till Billy Preston och det George Harrison-producerade albumet ”Encouraging words” som spelades in våren 1970 strax innan Harrisons egna inspelningar till ”All things must pass” inleddes. Det var till och med så att det fanns långt framskridna planer, releasedag 4 september 1970 och skivnummer APPLE 29, att ge ut ”My sweet Lord” på en Billy Preston-singel. Det hade förändrat spänningen och nyfikenheten inför Harrisons egen skiva högst märkbart.
   Låtmässigt är det nästan genomgående mycket hög standard på ”All things must pass”-skivan. Lika underbart imponerande idag som då i december 1970. Själv var George lite tveksam till soundet när skivan återutgavs 2001, mindre än ett år innan han avled i november 2001. Då skrev han i cd-häftet: ”I still like the songs on the album and believe they can continue to outlive the style in which they were recorded. It was difficult to resist re-mixing every track. All these years later I would like to liberate some of the songs from the big production that seemed appropriate at the time, but now seems a bit over the top with the reverb in the wall of sound”.
   Jag kan inte riktigt hålla med George. Tycker produktionen, soundet och framförallt låtarna har överlevt decennierna väldigt bra för att inte säga perfekt. De underbart vemodiga balladerna ”Isn’t it a pity”, ”Behind that locked door”, ”Run of the mill”, ”Beware of darkness” och ”All things must pass” är ju odödliga klassiker i George Harrisons hela skivproduktion. Dit kan vi även räkna Bob Dylan-samarbetet ”I’d have you anytime” och den Dylan-inspirerade sololåten ”Apple scruffs”. Med de mer tempoladdade låtarna ”My sweet Lord” (lite uttjatad har den blivit genom åren), ”Wah-wah”, ”What is life” och ”Awaiting on you all” (Spector på hemmaplan i sitt bästa jobb sedan Ike & Tina Turners ”River deep, mountain high”) och ”Art of dying” är en ”If I needed someone” del 2.
   Så har vi tredjeskivan, betitlad ”Apple jam”, som är just jamsession i studion med alla musiker delaktiga i de så kallade kompositionerna. Kanske mer intressanta musikaliskt än rent melodimässigt men jag gillar dessa långa sjok av flödande musik bättre idag än för över 40 år sedan. Sedan ska vi ju inte glömma att under de här inspelningarna skapades den stora rockgruppen Derek & the Dominoes då Eric Clapton, Carl Radle, Bobby Whitlock och Jim Gordon bestämde sig för att fortsätta arbeta ihop som en enhet.
   Under ”All things must pass”-inspelningarna gick Derek-bandet in i studion tillsammans med Phil Spector och spelade in en singel, ”Tell the truth” och ”Roll it over” där George Harrison medverkar. Den gavs ut som bandets debut men drogs snabbt in och låtarna spelades in på nytt till det kommande ”Layla… and other assorted love songs”-albumet som släpptes i november 1970 strax innan ”All things must pass”.

”AWAITING ON YOU ALL” är en underbar George Harrison-låt i en exemplarisk Phil Spector-produktion.



/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 1

KUNGSGATAN 1 (K1)/STALLBACKEN



Gro Stallbacken är idag namnet på restaurangen på Stallbacken, Kungsgatan 1.


Mellan 2011 och vintern 2019/20 fanns restaurangen som delade namn med sin adress, Kungsgatan 1 som ibland förkortades till K1.


På torget Stallbacken har det genom åren arrangerats många konserter av mer anspråkslös prägel.


PÅ DEN KULLERSTENSLAGDA INNERGÅRDEN, i kvarteret som heter Stallbacken och i folkmun även kallas Gamla Stan, samsas idag en rad olika företag. Krogar som Makeriet, Restaurang Amano, Gro Stallbacken, Sveas Café & Bistro och de båda butikerna CE inne.ute och Butiken på Stallbacken.
   Krogen som från sommaren 2020 heter Gro hette mellan 2011 och 2019 Kungsgatan 1 (eller K1 som den ibland förkortades) där den tog över lokalen från Bredbar Kök & Deli. Där framfördes en hel del levande musik både i konventionella konserter och under Live at Heart-festivalerna.
   Jag upplevde ett par konserter på plats där men på torget utanför gjorde Live at Heart-festivalen några dagliga besök under några år.
   Stallbacken fick sitt nuvarande utseende i mitten av 1990-talet när de omkringliggande husen renoverades och återställdes i gammal stil.
   Mitt på torget finns en bronsstaty föreställande en av de Bysantinska hästarna, gjuten på Herman Bergmans konstgjuteri i Stockholm 1997. Hästen ger sken av gamla tider när det i kvarteret fanns en skjutsstation och ett hyrkuskverk.

Foto: Kristin WesterDuon Lars Bygdén och Richard Lindgren uppträdde på restaurang Kungsgatan 1 i november 2011.


RICHARD LINDGREN/LARS BYGDÉN 19/11 2011 Kungsgatan 1
MAGNUS LINDBERG 28/1 2012 Kungsgatan 1
JIM AND SAM 4/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
GOOD HARVEST 4/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
HILDUR 5/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
FU*K 6/9 2014 Stallbacken/Live at Heart
SWITCHBACK 4/9 2015 Stallbacken/Live at Heart
MATHIAS LILJA & HENRIK WIND 19/7 2018 Stallbacken

/ Håkan

Örebro: Nygatan 27

NAJZ PRAJZ


Nygatan 27, under några år (2011-2015) klassisk adress för Najz Prajz-butiken, är numera hemvist för frisören Studio Fräsch.

Foto: Kristin WesterNajz Prajzs skyltfönster på Nygatan 27 i november 2012.

19 NOVEMBER 2011, EN OCH EN HALV MÅNAD efter flytten från Drottninggatan 30 var det invigning på skivbutiken Najz Prajzs femte adress i Örebro, Nygatan 27. Efter Storgatan 8 (1988), Storgatan 12 (1992), Storgatan 7 (1995) och Drottninggatan 30 (2001) blev det dags för Anders Damberg & Co att varva ned verksamheten och anpassa butik efter en alltmer vikande skivförsäljning.
   Invigningsdagen 2011 blev en intensiv lördag på Nygatan 27. Inleddes med skivsignering av hela Eldkvarn som kvällen innan hade spelat på Konserthuset i Örebro. Senare samma dag kom turnéduon Richard Lindgren/Lars Bygdén förbi skivbutiken för att spela några låtar innan de på kvällen skulle uppträda på restaurang i Örebro.
   I Najz Prajz-affären på Nygatan 27 blev konserttillfällen inte lika intensivt förekommande som på Drottninggatan. Men ungefär ett år efter invigningen fick jag ändå nöjet att ännu en gång uppleva Richard Lindgren på affärens minimala scen, den här gången ensam.
   Under åren på Nygatan tog Spotify över helt från skivmarknaden och Najz Prajz befann sig på ett sluttande plan och drygt tre år efter invigning stängdes affären. Anders Damberg förklarar:
   - Vårvintern 2015 låste jag dörren på Nygatan 27 och kastade bort nycklarna. End of the story.
   En klassisk och legendarisk skivaffär gick i graven.

Foto: Kristin WesterPå invigningsdagen 19 november 2011 ställde sig Lars Bygdén och Richard Lindgren i Najz Prajzs skyltfönster på Nygatan och framförde några låtar.


RICHARD LINDGREN/LARS BYGDÉN 19/11 2011 Najz Prajz
RICHARD LINDGREN 10/11 2012 Najz Prajz

/ Håkan

ALL TIME BEST #46: "Känn ingen sorg för mig Göteborg"

HÅKAN HELLSTRÖM: Känn ingen sorg för mig Göteborg (Virgin, 2000)

FÖR HELT NEUTRALA MUSIKLYSSNARE bleknar kanske Håkans Hellströms debutalbum, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, i en jämförelse med de följande tre skivorna han gav ut på 00-talet. ”En debut som lovade gott om en karriär som hade mycket kvar att ge”, kanske kritiken kunde låta. Men jag vill bestämt hävda att utan den här så gott som sagolika och monumentalt starka förstaskivan hade Håkan Hellström aldrig nått de höjder och framgångar som han under de följande 20 åren kunde räkna in. Succéerna har avlöst varandra och det verkar inte finnas några gränser för hur många Ullevi-konserter Håkan Hellström kan göra på en sommar (när och om konsertverksamheten är tillbaka till det normala?).
   Nåja, det går kanske att rent matematiskt räkna ut att Håkans övriga album på 00-talet, "Det är så jag säger det” (2002), ”Ett kolikbarns bekännelser” (2005) och ”För sent för edelweiss” (2008) med några oöverträffade enskilda låtar som starka argument, innehåller bättre produktion (namn som Björn Olsson och Jocke Åhlund gav givetvis tyngd åt soundet), mer genomarbetat låtmaterial och större aura kring artisten. Men jag vill ändå påstå att ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” innehållsmässigt är historiskt blytung när Sveriges hela pophistoria ska sammanfattas.
   Här finns låtar som aldrig kan strykas ur Håkans liverepertoar och mycket riktigt fanns ”En vän med en bil”, ”Ramlar”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Nu kan du få mig så lätt” med på setlistan på senaste Ullevi-konserten 2017. Den sistnämnda låten, eller ”Vi två, 17 år” som också finns med på albumet, var det obligatoriska finalnumret på elva av de tolv konserter jag upplevde med Håkan mellan 2000 och 2011. Det säger det mesta om de nästan tjugo år gamla låtarnas odödliga värde.
   Jag var från första stund, för tjugo år sedan, ingen hängiven Håkan Hellström-fan. Tyckte första singeln (titellåten) var klart annorlunda och stod ut effektivt i radioskvalet när den spelades flitigt på min arbetskamrats transistorradio under sommaren 2000. Så udda att jag nog trodde att han var ännu en representant för den simpla men snart bortglömda kategorin one-hit-wonder.

ALBUMET, SOM FÖLJDE PÅ HÖSTEN, kom ändå att fullständigt krossa mina fördomar och verkligen imponera med sin rad av genomgående starka låtar. Så personligt, så låtstarkt och med en så känslomässig attack att jag med lätthet däckades. Den imponerande kvalitén blev än mer påtaglig när Håkan började turnera där han på scen med all sin energi kunde pumpa upp låtmaterialet till himmelska höjder.
   Håkan Hellströms tidiga framgångar var ju en tidigare okänd mix av falsksång och gränslös personlighet. 2000 var det i den svenska artistbranschen ännu så länge ganska tunnsått med vingliga sångröster som rörde upp känslor och skapade motsättningar i tyckandet för och emot. Håkan besegrade galant den kritiken och gick med full kraft mot nya framgångar.
   För mig dök Håkan Hellström upp från ingenstans. Göteborgs nya generation av musiker och artister hade gjort entré under 90-talet och Håkan var ju en del av den utvecklingen. Men musikaliskt höll han i slutet på 90-talet ändå en låg och ganska anonym profil.
   Håkan började spela trummor med Broder Daniel redan 1989 men lämnade det ännu oupptäckta men snart legendariska bandet 1995 och började spela några år med ett annat Göteborgsbaserat band, Honey Is Cool. Efter den sejouren var han 1997 tillbaka i Broder Daniel, nu som basist, men långt från sångmikrofonen. Nu hade det bandet, med Henrik Berggren i spetsen, etablerat sig på två album och på tredje skivan, ”Broder Daniel forever” (1998), körar Håkan tillsammans med Theodor Jensen.
   På den skivan kom Håkan i kontakt med producenten Mattias Glavå och 1999 börjar de spela in solodebutalbumet medan han fortfarande var Broder Daniel-medlem vilket han lite uppseendeväckande fortsatte med till 2002. Två år in i solokarriären!
   För att ytterligare bevisa låtmaterialets genomgående kvalitéer på ”Känn ingen sorg” släpptes fyra låtar från albumet som singlar men jag råkar ha en egen favoritlåt från skivan.

”DOM DIMMIGA DAGARNA” har så vitt jag vet Håkan Hellström aldrig framfört på scen. En ballad som kryddas av Stefan Sporséns andäktigt vackra trumpet som ökar i intensitet och mot slutet förenas med la-la-la-allsång och ett nästan berusat blåsarrangemang, av Håkan och Timo Räisänen, som crescendo.



/ Håkan

Mitt sällskap under ”McCartney 3, 2, 1”

Ian MacDonalds bok ”En revolution i huvudet” är en vän att hålla i handen när man ser ”McCartney 3, 2, 1”.


PRECIS SOM NÄR JAG FÖR NÅGRA VECKOR sedan tittade på den långa ”Get back”-filmen på Disney+, och hade två böcker till min hjälp för att analysera historien, så inträffade en motsvarande situation när jag satt och upplevde de sex delarna av ”McCartney 3, 2, 1”. Närmast till hands under de nästan tre timmarna hade jag författaren och musikjournalisten Ian MacDonalds bok ”En revolution i huvudet” (Bo Ejebyb Förlag, 1995) med underrubriken ”The Beatles inspelningar och 60-talet”. Den svenska upplagan av den i musikkretsar mycket uppskattade ”Revolution in the head” från 1994 som har återpublicerats vid ett flertal tillfällen.
   Engelsmannen Ian MacDonald, egentligen född MacCormick, var under åren 1972-1975 biträdande redaktör på NME där han personligt skrev om allt mellan Laura Nyro och Neil Young, Miles Davis och Steely Dan. Intressanta år för tidningen som då gick om Melody Maker i antalet läsare och blev Englands mest lästa musiktidning. Andra skribenter hette Nick Kent, Charles Shaar Murray och Mick Farren och jag minns åren med glädje.
   MacDonald hade också kontakter i Roxy Music-kretsar och han bidrog med texter till den Phil Manzanera-relaterade gruppen 801:s album ”Listen now”. I gruppen fanns för övrigt också Ians bror Bill MacCormick.
   1979 skrev Ian den uppmärksammade boken ”The New Shostakovich” där han beskrev den ryske kompositören Dmitrij Sjostakovichs liv som dissident. Många års tystnad resulterade i ”Revolution in the head”-boken som väckte stor uppmärksamhet både i musikbranschen i allmänhet och i Beatles-kretsar i synnerhet.
   I det långa förordet, 32 sidor(!), placerar MacDonald Beatles i en historisk kontext och beskriver samtidigt hur 60-talet var något nytt, annorlunda och speciellt. Han inleder med: Unga människor hittar alltid sätt att roa sig på, oberoende av tid och plats; ungdomens naturliga dynamik bidrar till att sätta färg på omgivningarna. Begeistrade av just sin flyktiga blandning av musik och mode har tonåringarna i varje generation sedan 1955 trott att deras tid var särskilt unik. Dock var sextiotalet speciellt för en betydligt bredare åldersgrupp än under någon period förr eller senare.
   ”Revolution i huvudet” är verkligen en underhållande bok om Beatles musik. Innehåller till lika delar nördig detaljerad information som personligt subjektiva åsikter om musik, texter och arrangemang. Nästan som initierade recensioner 30 senare. Han har till sin hjälp fått tillgång till Beatles mastertejper och går på djupet i sina analyser av samtliga utgivna Beatles-låtar.
   I kronologisk ordning, vid inspelningstillfället, plöjer MacDonald genom Beatles hela diskografi, låt för låt. Detaljerat presenterar han varje inspelning, låtskrivare, vilka instrument de fyra Beatles-medlemmarna spelar, eventuella studiomusiker, exakta inspelningsdatum och sedan utgivningsdatum i både England och USA.
   Det gör att boken inleds med ”Love me do” (1962) och avslutas med ”I me mine” vars sista inspelning, med bara 3/4-delar av gruppen närvarande, sker 2 april 1970.
   Men det är Ian MacDonalds egna åsikter om varje inspelning som gör boken till en ovanligt underhållande och personligt skriven uppslagsbok. Och allra bäst är nästan de vanligt förekommande fotnoterna där den intressanta informationen närmar sig överkurs i ämnet The Beatles.
   Jag har på Håkans Pop vid några tillfällen under åren citerat MacDonald eller hänvisat till ”Revolution i huvudet” på några ställen, när jag exempelvis skrev om coverlåten ”Money” och ”She loves you”, men vill nu i dessa heta Beatles-tider rekommendera boken till allt och alla.

/ Håkan

ALL TIME BEST #47: "Every picture tells a story"

ROD STEWART: Every picture tells a story (Mercury, 1971)

HÅKANS POP-BLOGGEN STRUNTAR FULLSTÄNDIGT i hur många gånger artisten i fråga har varit gift, hur många barn han har blivit pappa till eller hur ofta han har förekommit i skvallerspalterna. När det gäller Rod Stewart, det är nämligen han som är dagens huvudperson, finns det så många musikaliska höjdpunkter, så många energiska insatser på rockscenen och så ofantligt många historiska låtar som väger upp hans eventuella beteende på annat håll.
   Rod Stewart har många positiva saker som artist på sitt samvete. Redan när han som 26-åring når sin absoluta höjdpunkt på skiva, “Every picture tells a story” (1971), hade han en lång men kanske inte alla gånger så framgångsrik karriär att blicka tillbaka på. 60-talet hade varit lärorikt och genomgående utvecklande för den musikaliskt rastlöse London-grabben.
   Som 16-åring valde han bort fotbollen (Brentford FC, numera Premier League-klubb) och valde musiken. Med grupper som The Ray Davies Quartet (med Kinks-stjärnan som inte ville sjunga), Jimmy Powell & the Five Dimensions, Hoochie Coochie Men (med Long John Baldry), Steampacket (med Baldry, Brian Auger och Julie Driscoll) och Shotgun Express (med flera kommande Fleetwood Mac-medlemmar) plus flera små soloförsök däremellan.
   Innan han 1967 hamnade i Jeff Becks grupp, tillsammans med Ron Wood, och fick där en chans att visa upp sig sig på de större scenerna. Skrev låtar med Beck, kallade sig då för Jeffrey Rod, och sjöng på singel-b-sidorna (A-sidan var ofta instrumental) och på de båda albumen “Truth” och “Beck-Ola”.
   Ron Wood lämnade sedan Beck för att ersätta Steve Marriott som gitarrist i Small Faces och naturligtvis lockades Stewart när bandet även sökte en sångare. Rod hade påbörjat inspelningarna av sitt första soloalbum, “An Old Raincoat Won't Ever Let You Down”, och därmed en solokarriär när han också tackade ja till erbjudandet från Faces som då var det förkortade namnet på gruppen.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (i USA kallade sig gruppen fortfarande Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor. Men ”Every picture tells a story” blev den riktiga inkörsporten till Rod Stewarts solokarriär.
   I Sverige distribuerades den amerikanska pressningen av “Every picture...” med kraftigare papp och spektakulärt utvikomslag som dessvärre sedan länge har fallit i bitar i min skivhylla. Men där på utviket får vi en tydlig fingervisning om vilka musiker som Rod har använt sig av på skivan. Ron Wood och Ian McLagan, från Faces, medverkar men även de övriga Faces-medlemmarna finns där på en låt, Temptations gamla ”(I know) I’m losing you”, men av kontraktsskäl nämns de inte med namn men får ett tack för att Rod fick möjlighet att göra den här soloskivan:
   ”Here we have few tunes, a couple of songs, and one or two sad laments for your musical ear. In the nonchalant construction of this album I'd like to express my gratitudes to all and sundry, for tuning up on a Monday, being on time and in a 'merry frame of mind'. Also... I'd like to drink a toast to my old associates and colleagues The Faces (Jones, McLagan, Lane and Wood) (and their persons) for being patient in giving me the time to make this recording and for the musical development on 'Losing you'. Not forgetting Mike Bobak and Phil - for their engineering abilities. Bless their cotton socks.”

McLAGAN SPELAR GENOMGÅENDE ORGEL på albumet medan pianot spelas av Pete Sears, en engelsman som hade spelat med bluesrockgruppen Steamhammer, och sedan var han Stewart trogen på flera skivor fast han flyttade till USA och började spela med Quicksilver Messenger Service och senare Jefferson Starship.
   Martin Quittenton, också Steamhammer-medlem, spelar akustisk gitarr och har skrivit “Maggie May”, skivans mest kända låt, tillsammans med Rod. Basisterna Andy Pyle och Danny Thompson, fiolkillen Dick Powell och den gamle trummisen från Steampacket och Jeff Beck Group, Micky Waller, spelar också på skivan.
   Men killen som spelar mandolin på skivan har inte fått någon rättvis credit. “The mandolin was played by the mandolin player of Lindisfarne – The name slips my mind” som det lite nonchalant står på omslaget. Namnet som Rod Stewart för ögonblicket inte kunde namnet på var Ray Jackson och synnerligen viktig för soundet på hela “Every picture tells a story” och jag tänker inte bara på låten “Mandolin wind”.
   Rod släppte bara en singel från albumet. En skiva där A-sidan från början var hans fina tolkning av Tim Hardins “Reason to believe” med “Maggie May” på andrasidan. Radiproducenterna vände snart på skivan och det slutade med att “Maggie May” i oktober 1971 toppade listorna både i England och USA. Samtidigt som hela albumet gick upp i topp i de länderna.
   Blandningen av stilar och mixen i olika sound på albumet ger paradoxalt ett homogent intryck. Där ren Faces-rock blandas med engelsk folkrock och egna låtar blandas med material från Bob Dylan och Motown. Tillsammans med Sam Cooke-låtar är det tre ingredienser som fanns med på nästan alla Rod Stewart-skivor på 70-talet.
   Dylan-låten ”Tomorrow is a long time” var 1971 en tämligen obskyr låt. Spelades in av Dylan till albumet “The Freewheelin' Bob Dylan” (1963) men valdes bort och släpptes inte officiellt med Dylan förrän på samlingsskivan “Bob Dylan's Greatest Hits Vol. II” 1971. Flera månader efter “Every picture tells a story”. I Sverige är låten mest känd i Tottas tolkning med Ulf Dagebys svenska text, “Bara om min älskade väntar”.
   På vissa pressningar (men inte på min...) har de små instrumentala sekvenserna, som inleder eller avslutar de konventionella låtarna, fått egna titlar. Det akustiska introt till “Maggie May” är skrivet av den klassiskt skolade gitarristen Martin Quittenton och heter “O. Henry” och avslutningen på Elvis Presleys gamla “That’s alright” känner vi som den gamla traditionella melodin “Amazing grace”.

”MAGGIE MAY” är den solklart mest kända låten på ”Every picture tells a story”.



/ Håkan

”McCartney 3, 2, 1”

Den nästan tre timmar långa programserien ”McCartney 3, 2, 1”, med Rick Rubin och Paul McCartney, förklarar Beatles storhet i både tal och musik.


McCartney 3, 2, 1
Regi: Zachary Heinzerling
(Disney+)

OM MAN BESKRIVER GET BACK-FILMEN som nostalgi på allvar är väl följetongen ”McCartney 3, 2, 1”, i sex delar, nostalgi i nutid. Skivproducenten Rick Rubin möter Paul McCartney och diskuterar extrema detaljer i gamla inspelningar och låtar. Fast egentligen är det McCartney som har bjudit in Rubin ty Paul McCartney är ansvarig producent för hela programserien. Allt ser väldigt anspråkslöst ut i bild, svartvitt och avskalat i studion, men i listan som presenteras efter programmen räknade jag (lite slarvigt förvisso) till närmare 200 personer som har varit med och skapat programmen.
   Regissören för programmen, Zachary Heinzerling, är ett okänt namn i branschen men hans roll i sammanhanget är väldigt tillbakalutad. ”McCartney 3, 2, 1” är en dokumentär där Rubin och McCartney ”agerar” utifrån egna intressen och gör programmen till en upptäcktsresa i Beatles-minnen i synnerhet och musikhistoria i allmänhet. För Beatles-fantaster, som undertecknad, är den otroligt intressant och för den musikintresserade allmänheten ett historiskt dokument som i detalj förklarar varför musiken låter som den gör. Främst Beatles-låtar dissekeras med ibland kirurgisk precision som får tittare/lyssnare att upptäcka helt nya ljud och instrument i kända låtar.
   Varje program, cirka 30 minuter, i den sex kapitel långa serien har fått ett eget namn på svenska som till viss del förklarar innehållet kring ett visst tema.

1. Sådant här för oss samman
Tonen och ambitionen i den här programserien sätts direkt i första låten i det första programmet, ”All my loving”. Kring den till synes enkla men slagkraftiga Beatles-låten visar Rick Rubin en omedelbar fascination. Genom att dra i olika reglage på det stora mixerbordet tar han fram olika instrument och upptäcker countryrytmen samtidigt som Paul McCartney förklarar hur han och John Lennon samarbetade och skapade minnesvärda låtar. ”We can work it out” var ett annat exempel.
   Paul berättar hur de franska textraderna i ”Michelle” kom till och redan här beskriver han producenten George Martin som ”helpful” fast jag misstänker att han bidrog långt mycket mer till det klassiska Beatles-soundet på 60-talet.
   ”McCartney 3, 2, 1” rör sig fritt i historien, fram och tillbaka i kronologin, och plötsligt blir det fokus på ”Sgt Pepper” där Beatles utifrån ett alter ego-band kunde experimentera helt fritt – och gjorde det också. Vi fick se ett liveuppträdande med Jimi Hendrix där han bara två dagar efter Beatles skivrelease spelade titellåten inför en samlad popgeneration i London. Berättas också varför Ringo Starr fick sjunga ”With a little help from my friends” (han var populär hos Beatles-publiken) och Pauls bas lyfts fram och låter fantastisk med ett udda sound.
   Paul tar fram den akustiska gitarren, minns en låt som John och han skrev redan 1959 och spelar några fraser från ”Thinking of linking”.

2. Tonerna som gillar varandra
”Jag kan inte läsa musik”, berättar Paul och förklarar att låtarna de skrev måste fastna i huvudet och inte på ett papper. Han sätter sig vid pianot och leker med tangenterna och det slutar med sex lekfulla ackord. ”Jerry Lee Lewis lekte piano” och spelar det klassiska soundet men hänvisar också till en yngre artist, John Legend.
   ”Let it be” och Paul visar hur enkelt pianospelet är innan han, inför ”Eleanor Rigby”, förklarar Beatlesmusikens närhet till Bach. Och det maffiga stråkarrangemangen ligger i bakgrunden när Paul visar att mixerborden i Abbey Road-studion hade en ”pop”-knapp och en för klassisk musik.
   Andra programmet i serien blir än mer intressant och händelserikt när Paul berättar historien om piccolatrumpeten i ”Penny Lane”. Hur den klassiskt skolade David Mason nästan vägrade spela de omöjligt höga tonerna, som Paul ville ha, och menade att de var ”out of the range”. Här lyfts trumpetsolot ut ur hela arrangemanget. Fantastiskt!
   ”Lady Madonna” och honky tonk-pianot blir nästa diskussion innan programmet når 15:00 och Rubin lämnar Beatles och siktar in sig McCartneys ”Band on the run” som egentligen är ett medley med flera olika delar och olika tempon. ”Waterfalls”, en av få höjdpunkter på det till stora delar elektroniska albumet ”McCartney II”, låter alldeles fantastiskt här.
   Fortfarande vid pianot slänger Paul spontant ur sig en nyskriven låt, som i eftertexten fick titeln ”Life can be hard”, och citerar sedan Mozart, ”I like notes that like each other”. Programmet avslutas med en filmsnutt från 11 juni 1968 när Paul sitter i studion, spelar akustisk gitarr och sjunger ”Blackbird”.

3. De vi älskade älskade oss
Programmet skulle inledningsvis handla om hur Beatles influerats av andra artister. Efter ”Back in the USSR” talas det om Little Richard. Efter ”Baby's in black” om Everly Brothers och hur viktigt det var att singlarna innehöll två bra låtar och inte, enligt Phil Spectors devis, en enda och sedan en instrumentallåt på b-sidan.
   Vi får höra George Harrisons intro-solo på ”And I love her” och Paul berättar hur viktigt det är med slutet på en låt och tar Roy Orbison som exempel. Programmet fortsätter med mer prat och mindre musik och namn som Kinks, Bob Dylan och Jimi Hendrix nämns.
   När Rubin och McCartney lyssnar på detaljer i ”Lucy in the sky with diamonds” upptäcker de delar av falsksång och Paul berättar hur Johns text kom från en av hans sons teckningar och hur Beatles inspirerades av Lewis Carroll och den hundra år gamla ”Alice in wonderland”. Indien-äventyret, Maharishi, meditation och mantra gjorde sitt till också. Paul berättar om ”Dear Prudence”, författaren Prudence Farrow (syster med skådespelerskan Mias syster) var med Beatles i Indien, och vi får höra en fantastisk basmelodi och en anmärkningsvärt lång sekvens av stämsång.

4. Som forskare i ett laboratorium
Paul beskriver Beatles som ”nauthy boys” i studion. ”George Martin gav oss frihet, han var som en lärare”. Basen i ”Nowhere man” låter som en tuba och vi får lite historia om Robert Moog och instrumentet moog synthesizer som Paul spelar på ”Maxwell's silver hammer”. Rubin är imponerad.
   Titeln ”A hard day's night” var en Ringo-ism och om Ringos entré säger Paul att plötsligt dök inte originaltrummisen Pete Best upp. En sanning med modifikaton: Han fick sparken!
   Mer experiment i ”Tomorrow never knows”. Fokus på ”Another girl”, ännu en Beatles-låt som har försvunnit i mängden. Paul förklarar James Bond-temat ”Live and let die”, spelar pianointrot och erklänner att George Martin hjälpte till med både arrangemang och produktion.
   Programmet avslutas lite överraskande med den elektroniska ”Check my machine” från det ovannämnda ojämna albumet ”McCartney II”.

5. Kan du spela det mer rakt?
De svenska programrubrikerna kan förvirra lite och skulle här kunna heta ”Kan du spela det mer enkelt?”. ”Lovely Rita” med bas och sång i centrum. Började som en gitarrlåt. Paul tar fram akustiska gitarren och spelar ”I lost my little girl”, första låten han skrev 1956, och Rick Rubin sitter på golvet med benen i kors och ser intresserad ut.
   Efter ”This boy” kommer ”Something” med baspartiet och Paul pratar sig varm om Motown-veteranen och basisten James Jamersons ”groove”. Vi får höra hur ”Come together” förvandlas från en typisk Chuck Berry-kopia till något mer funky.
   ”Junk”, en lättsam McCartney-melodi och starten på solokarriären, var ett hemmaprojekt. Och programmet avslutas med ”Maybe I'm amazed” med piano och här framträder ett morse-signal-liknande ljud ur mixningen.

6. Den långa och krokiga vägen
Den enkla storheten i ”Yesterday” som började som en pianolåt men blev akustisk gitarr och stråkar. Här var George Martin till stor hjälp erkänner Paul som förklarar varför han inte läser noter och kallar det en bardisk tradition bland skottar och kelter. Rubin tycker ”And your bird can sing” har en keltisk känsla.
   Paul berättar att ”Here, there and everywhere” lite överraskande var John Lennons favorit-Beatleslåt. Paul säger att han skrev 300 sånger med John innan sista programmet i serien avslutas kronologiskt rätt med ”A day in the life” och diskussion om avantgardemusik, exempel med John Cage, symfoniorkestern och den legendariska pianoklangen på slutet.
   När vi tror att det är slut fortsätter musiken och ”...and in the end...” blir det helt naturliga slutet på programmet och hela serien. Och vi fick aldrig höra ”The long and winding road” fast titeln till sista programmet kanske skvallrade om det.

/ Håkan

ALL TIME BEST #48: "Röda läppar"

MAGNUS LINDBERG: Röda läppar (Parlophone/EMI, 1981)

DEN PERSONLIGE SVENSKE ROCKAREN Magnus Lindberg producerade aldrig skivor speciellt regelbundet. Det dröjde ofta lång tid mellan skivorna som blev försenade och försenade. Fast i början på 80-talet hade han sin mest produktiva och kvalitativt bästa period i hela sin långa karriär. ”Röda läppar” kom i april 1981 och året därpå, i december, följde ”I en hand” som det tyvärr inte finns utrymme för på min All Time Best Album-lista.
   Det var med ”Röda läppar” som Magnus fulländade sin stil som hederlig rockartist och hade samtidigt sina historiska framgångar på scen som resulterade i många oförglömliga konserter. Texterna är influerade av hans typiska rastlöshet. ”Jag springer runt och springer/Det är så svårt att sitta still/så svårt att komma dit man vill”, som han sjunger på ”Då känns det lite lugnare”. Det hade tagit tre år från förra skivan ”Som natt och dag”, som hade en mer studiobaserad produktion, medan ”Röda läppar” är mer levande och full av energi i både arrangemang och starka texter.
   Låtarna till ”Röda läppar” tog lång tid att skriva, och lång tid att spela in, men Magnus hade turnerat mycket och materialet växte fram på scen vilket bidrog till att göra det starkare. Skivbolaget EMI:s Kjell Andersson, som har producerat skivan tillsammans med Magnus, har beskrivit skivan så perfekt på samlingen ”Diamanter”:
   ”Det är en romantikers rapport om tillståndet i den stora, stora staden. En orolig sökare som rusar genom tillvaron i tvåhundra knyck i ett desperat försök att fånga ögonblicket i flykten.
   På en rullande sten växer det ingen mossa, men Magnus Lindberg vet jävligt väl att snurrar det för fort slås även den hårdaste granit långsamt i bitar.
   Under den tuffa ytan finns en ensam och vilsen själ som letar trygghet, värme och kärlek. Magnus Lindberg har tagit själens temperatur och redovisar sina kurvor, berg- och dalbana-åkning i känslolivet. Precis som all bra rockmusik balanserar han hela tiden på gränsen till det banala. Är man romantiker riskerar man hela tiden att tangera det sentimentala och med fel kartblad är man förlorad i schablonernas värld. Det finns uppenbara likheter med en annan av rockens stora romantiker – Bruce Springsteen.”
   Magnus har sitt eget turnéband med på skivan: Rolf Färdigh, gitarr, Hempo Hildén, trummor, Reg Ward, saxofon, Kay Söderström, keyboards, och Gunnar Hallin, bas. Ändå fanns det plats för samtida gästgitarrister som Janne Andersson, Mats Ronander (på den episka klassikern ”Tårar över city”) och Bengt Kirschon.
   Albumet inleds totalt euforiskt med titellåten, en ren och skär klassiker i svensk rockhistoria. En låt som Lars Winnerbäck återupptäckte 20 år senare och gjorde den som populär extralåt på sina konserter.
   Efter den kanonöppningen kan det tyckas svårt eller omöjligt att fortsätta på samma höga nivå. Men då kommer ”Då känns det lite lugnare” med sin rastlösa prägel (”Man irrar runt och irrar”) som följs av ännu en topplåt, ”Skuggan av en chans”, där drivet och tempot är typiskt Lindberg. Saxofonen och Basse Wickmans körsång förstärker känslan ytterligare.
   På vinylskivans sista låt på förstasidan kommer de tydligaste Springsteen-referenserna. I ”Tårar över city” beskrivs natten i den stora staden med ord som ”Det blänker som guld i sken av lamporna och döljer skiten som finns ovanpå”. Drygt fem och en halv minuter lång Lindberg-klassiker som toppas med Mats Ronanders blänkande sologitarr.
   Vi vänder på skivan och ännu en perfekt skildring av rastlösheten följer. Starka ”Tiden bara rinner iväg” var också singellåt för Magnus Lindberg. Reg Wards saxofon färgar ”Resa sig och stå” liksom ”Den kalla vinden”, Ulf Lundell-texten som Magnus Lindberg skrev en uppenbart reggaeklingande melodi till.
   Innan den alldeles naturliga och fantastiska slutlåten ”Sista versen”, ännu en episk klassiker med underbar gitarr av Bengt Kirschon, avslutar skivan kommer ”Jag vill bara vara fri” som också symboliserar den typiska Magnus Lindberg-känslan. Kalla den naiv eller bagatellartad men Magnus var en enkel human själ i den stora rockvärlden.
   Med ”Röda läppar” tog Magnus Lindberg det avgörande steget in i den svenska rockeliten.

”RÖDA LÄPPAR”, titellåten på Magnus Lindbergs klassiska 80-talsalbum, skrev in sig i svensk rockhistoria för drygt 40 år sedan...



...och här i en långsam men fullständigt hudlös och avskalad liveversion, kompad av Kay Söderströms orgel och sitt eget munspel.



/ Håkan

Två veckor in på det nya året - dags för omstart

EFTER EN OTROLIGT INTENSIV START på Håkans Pop under 2022 års första veckor är sidan tillbaka i gamla hjulspår från och med imorgon.
   Efter fullständig inventering av innehållet på Håkans Pop blandat med återblickar på mina konsertställen i Örebro är det imorgon återstart på min ALL TIME BEST ALBUM topp 150. Innan vi tillfälligt stängde butiken innan jul hade listan nått #49:e plats med Rolling Stones "Let it bleed". Nu fortsätter nedräkningen, med tre placeringar i veckan, mot nummer ett som kommer presenteras i ljuvliga maj.
   Jag vill inte avslöja för mycket av fortsättningen på listan men jag kan ändå inte låta bli att lämna en liten hint (eller inte...) om skivorna på på min 150 album långa listan.
   Det är populärt att påminna om skivor som släpptes för 50 år sedan och jag hittade (se bild nedan) en lista på mer eller mindre klassiska skivor som kom 1972. I den uppräkningen återfinns faktiskt bara två album som har hamnat på min 150-lista, "Exile on Main St" och "Stephen Stills Manassas", men som jag har placerat längre ned på listan. Rättvist eller inte går alltid att diskutera.
   Däremot har jag två andra 1972-album på min lista, Pughs "Hollywood" och Frankie Millers "Once in a blue moon", precis utanför 100-istan.
   Liveskivor har jag lämnat utanför min långa lista men på uppräkningen nedanför finns The Bands "Rock of ages" och den fina liveskivan fick plats #18 när jag för ett år sedan rangordnade min favoritlista på liveskivor.
   Nåväl, nu gäller det att ge 48 väldigt starka album sina rättmätiga placeringar och "dramatiken" kommer att utspela sig på Håkans Pop under vårens alla måndagar, onsdagar och fredagar.

   Välkomna till ännu en säsong på Håkans Pop!



/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (7)

DÅ HAR VI NÅTT SLUTET PÅ ÅRETS INVENTERING på Håkans Pop. Lite förklaringar om innehållet på varje kategori och ett och annat tips.


Mina tre bästa Stiff-singlar.


SOMMAR 2015
Under spridda datum, sommaren 2015, påminde jag om tidigare händelser med musikanknytning som finns omskrivna på Håkans Pop.

SOUNDTRACKS
Tidigt skrev jag om soundtrackskivor som innehöll många intressanta och för allmänheten okända spår med exklusiva artister som jag ville uppmärksamma. Till dags dato har jag skrivit om 59 soundtracks.

STIFF
2008/09 rangordnade jag de 32 bästa Stiff-singlarna plus att jag skrev om flera album med anknytning till det legendariska engelska skivbolaget.

TRIBUTE-SKIVOR
Precis som ovannämnda Soundtracks-kategorin innehåller de här hyllningsskivorna, till artister och låtskrivare, många okända bra låtar där intressanta artister/grupper gömmer sig.

ULF LUNDELL
Här finns några spridda Lundell-artiklar men tyngdpunkten i kategorin ligger i turnén 2008 där jag för varje konsert noterar låtlistan med kommentarer.

VECKANS 7”-SINGEL
2008 skrev jag några artiklar om spridda vinylsinglar som jag spontant kom att tänka på.

VECKANS BILD
En kortfattad kategori med några intressanta fotografier. De flesta publicerade 2008 men också några Rockpile-bilder från 1978.

VHS_DVD 38-1
En rangordnad lista, från #38 till #1, på mina bästa vhs eller dvd.

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (6)

DEN HÄR HELGEN NÄRMAR SIG INVENTERINGEN på Håkans Pop sitt slut. Jag förklarar och berättar om innehållet på varje kategori och kommer med ett och annat tips.


Ola Magnell spelade på Rockmagasinet 1985.


ÖREBRO
Här finns några äldre artiklar om Örebroartister, exempelvis Lolita Pop och gitarristen Tommy Svensson. Men sedan i maj förra året har jag också dokumenterat alla spelställen i Örebro där jag har upplevt konserter.

PUBROCK
10-15 artiklar om den trevliga musikformen pubrock som hade sin höjdpunkt på 70-talet.

RICHMOND/TWICKENHAM
I det här området i sydvästra London har jag sedan drygt tio år tillbaka gjort åtskilliga besök. Mest beroende på att min dotter Emily har bott på flera adresser där men området har ju en muskalisk historia där jag vid ett flertal tillfällen har vandrat i dess spår.

ROCKMAGASINET LIVE
Ett flertal konsertrecensioner från det legendariska spelstället på Nygatan i Örebro. Dessutom rangordnade jag 2012 en lista över lokalens elva bästa konserter.

SETLISTS
Konsertlåtlistor har länge fascinerat mig. Många finns publicerade i samband med konsertrecensionerna men här finns de också.

SINGLAR 100-1
Det blev ett jätteprojekt när jag 2012/13 försökte rangordna mina 100 bästa favoritsinglar på vinyl. Helt taget ur minnet blev det en fascinerande blandning med #1 som en stor överraskning.

SKIVRECENSIONER
Helt enkelt en samling skivrecensioner, från 1997 till idag. De äldre en gång publicerade i Nerikes Allehanda. På senare år är de exklusivt skrivna för Håkans Pop.

SKIVTIPS
En kategori där jag kortfattat påminner om gamla skivor eller låtar. Samtliga texter publicerades i Nerikes Allehanda.

SOMMAR 2011
Ett sommartema för drygt tio år sedan där jag tipsar om låtar och album genom att publicera YouTube-länkar. Dessvärre är väl de flesta länkarna idag inaktuella men tipsen kvarstår.

SOMMAR 2013
Två år senare, sommaren 2013, gjorde jag samma sak. Tipsen kvarstår men jag gissar att de flesta YouTube-länkarna även här är inaktuella.

/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 38

BRASSERIE RENDEZ-VOUS


I lokalen där Brasserie Rendez-Vous huserade i sex år, mellan 2010 och 2016, ligger idag restaurang Pinchos.




Under sex år var Brasserie Rendez-Vous ett populärt matställe vid Näbbtorget i Örebro.

I MAJ 2010 HADE DEN FRANSKINSPIRERADE RESTAURANGEN Brasserie Rendez-Vous premiär i lokalen längst in i hörnet på Näbbtorget, som en gång fick sitt namn med anledning av det näbbformade huset mellan Drottninggatan och Kyrkogårdsgatan (numera Näbbtorgsgatan).
   I lokalen hade under många decennier varit både leksaksaffär och lampaffärer. Innan den byggdes om till restaurang 2010 låg den uppskattade lampaffären GK Armatur i den lokalen.
   Live at Heart-festivalen inleddes 2010 i en mindre skala men redan året därpå hade musikfestivalen utökat med spelställen på många olika restauranger och udda platser. Vilket fick mig att under 2010-talet uppleva många nya spelställen för första gången. Bland annat alltså på Brasserie Rendez-Vous, nere i källaren, på den första konserten på festivalen 2011.
   Sommaren 2016 flyttade Brasserie Rendez-Vous in i det ombyggda Makeriet på Kungsgatan men tynade bort så småningom.


RICHARD LINDGREN 16/9 2011  Brasserie Rendez-Vous/Live at Heart

/ Håkan

Ronnie Spector (1943-2022)

RONNIE SPECTOR VAR ANSIKTET UTÅT och framförallt rösten som personiferade gruppen The Ronettes och deras hits under 1963 och 1964. Ronettes är ett av få musikaliska minnen som jag konkret har innan Beatles kom in i mitt 11-åriga liv i november 1963. Den klassiska Ronettes-singeln ”Be my baby” gick till min stora glädje in på Tio i Topp 2 november 1963, en dag innan Beatles legendariska Drop In-framträdande på tv kom och förändrade mitt liv - och hela tidräkningen efter det...
   ”Be my baby” var lite överraskande och förvånansvärt Ronettes enda Tio i Topp-hit men i USA radade de upp hit på hit både före och efter den hitlåten. Gruppens skivutgivning och karriär styrdes med järnhand av demonproducenten Phil Spector. Han bestämde allt i samband med Ronettes skivinspelningar, från låtskrivandet via den mäktiga produktionen till skivbolaget som han ägde. Det var också tack vare Spectors underbart genomarbetade och extremt tidskrävande produktioner som Ronettes singlar fick sådant genomslag över hela världen. Utom i Sverige, alltså.   
   Om någon tvingar mig att göra en rangordnad lista över 60-talets singlar skulle jag nog placera "Be my baby"-singeln bland de fem främsta. Så oerhört sensuell och hypnotisk är sångerskan Ronnie, som än så länge hette Veronica Bennett i de inledande textraderna "The night we met I knew I needed you so/And if I had the chance I'd never let you go...".
   1964 började Phil Spector förlora lite intresse för Ronettes samtidigt som han var besatt av gruppens sångerska Veronica fast han redan var gift. Kärleken till Veronica gjorde att han inte ville se henne för populär, ändå gav han ut två singlar under hennes privata förnamn, och ville inte dela henne med en stor publik.
   Ronettes-historien avslutades med interna stridigheter och gruppnamnet gjorde en högst tillfällig comeback 1969 med starka singeln "You came, you saw, you conquered" som i praktiken, "featuring the voice of Veronica" på etiketten, var en solosingel med Ronnie Spector som året innan hade gift sig med Phil.
   Äktenskapet var enligt Ronnie klart problemfyllt och tystnaden under skilsmässoåren 1972-1974 var, med ett undantag, talande. Undantaget var när maken Phil i februari 1971 ”tvingade in” Ronnie i studion för att sjunga George Harrisons ”Try some, buy some” som två månader senare gavs ut på en Apple-singel. Låten kanske inte tillhör Harrisons stora mästerverk men halvballaden är imponerande. De fina "The long and winding road"-mandolinerna är glänsande vackra och på toppen finns ekot och de karaktäristiska körerna. "Try some, buy some" är i mina öron en underbar skiva fast Ronnie själv i alla år uttalade sig negativt om låten. Förvånansvärt blev singeln ingen hit och Ronnie återvände till tystnaden och anonymiteten.
   Efter skilsmässan från Spector var Ronnie ute i kylan men 1976 började hon ta tag i karriären när hon mycket smart kopplades ihop med Bruce Springsteens kompband E Street Band. De var också utestängda från skivstudion i och med att arbetsgivaren Springsteen för tillfället låg i fejd med sin dåvarande manager Mike Appel.
   Genom John Lennon, som Ronnie kände sedan 60-talet, kom Ronnie i kontakt med teknikern Jimmy Iovine och gästsjöng på Southside Johnny & the Asbury Jukes debutalbum "I Don't Want To Go Home" (1976).
   Den skivan producerades av Steve Van Zandt och Ronnie Spector fick en uppmärksammad duettroll på en låt, "You mean so much to me" skriven av Springsteen. Fortsättningen för Ronnie blev i högsta grad naturlig när hon i januari 1977 gick in i studion med hela E Street Band i kompet och spelade in ”Say goodbye to Hollywood” med Van Zandt som producent. Med en alldeles bedårande produktion som följd. Från öppningen med Clarence Clemons sanslöst effektiva saxsolo genom stråkarna och de Phil Spector-influerade kastanjetterna till Ronnies sedvanligt fina röstresurser. Fulländat med andra ord.
   Ronnie Spectors solokarriär som sångerska i eget namn gjorde riktig comeback 1981 med albumet ”Siren” producerat av 60-talssångerskan Genya Ravan. På skivan kompades hon av en yngre New York-generation musiker från Mink DeVille, Dead Boys och Heartbreakers men albumet väckte ändå ingen stor uppmärksamhet.
   1986 återvände Ronnie tillfälligt till strålkastarna som duettsångerska till Eddie Money på hans låt ”Take me home tonight” som blandades upp med ”Be my baby”. Låten fick en viss uppmärksamhet och Ronnie skymtade i videon till låten vilket fick henne att återvända till musikbranschen som hon egentligen hade lämnat.
   1987 gjorde Ronnie Spector ännu en comeback, på albumet ”Unfinished business”, utan att få några större kommersiella framgångar. Och många år senare (1999) gjorde hon en ep, ”She talks to rainbows”, där Joey Ramone gästar som både sångare och låtskrivare.
   Sista minnet av Ronnie Spector som artist är sex år gammalt, albumet ”English heart”, och har ett lite skruvat engelsk tema. Covers med låtar av engelska artister som Ronnie Spector har turnerat tillsammans med, exempelvis Beatles (”I'll follow thesun”), Kinks, Animals, Rolling Stones och Dave Clark Five. Stones-kopplingen på skivan är en udda låt, ”I'd Much Rather Be With The Girls” (skriven av Andrew Oldham/Keith Richard), som först spelades in av engelska bandet The Toggery Five 1965.
   Ronnie Spector avled av cancer igår 12 januari 2022.

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (5)

ÅRETS INVENTERING PÅ HÅKANS POP har nått sin femte uppdatering. Varje kategori får en liten förklaring och innehållsförteckning med ett och annat tips ur innehållet.


DSH5, eller dåvarande David Södergrens Hot Five, gjorde succé på Live at Heart 2015. Här hoppar Lolita Pops Karin Wistrand in på scen.


LIVE AT HEART
Örebros musikfestival hade sin premiär 2010 och under den här kategorin har jag samlat alla min upplevelser från Live at Heart, från 2010 via uppehållet 2020 till en kort notering 2021.

LIVE-RECENSIONER
Den ojämförligt största Håkans Pop-kategorin med närmare 500 konsertrecensioner. Den äldsta är från 1977 och den senaste från november förra året.

LONDONVANDRING
Inspirerad av min vän Lars-Åke Madelids bok ”Roadrunner”, om promenader i London med musikanknytning, gjorde jag i mitt minne från 80-talet sex egna sammanfattningar från den stora staden.

MAGNUS LINDBERG
På uppmaning av ett genuint Magnus Lindberg-fan i Karlskoga samlade jag alla mina skriverier om den personlige rockartisten under en och samma kategori. Intervjuer, recensioner och annat.

MAXI12”
Under säsongen 2017/18 rangordnade jag mina bästa maxisinglar, från plats 38 till 1.

MÅNDAGSLÅTEN
På Håkans Pops första säsong 2007/08 skapade jag en kategori där jag varje måndag skrev om en historisk 7”-singel.

MINA FAVORITER
42 namn, artister eller grupper, som jag mer eller mindre uppfattar som mina favoriter fick en närmare presentation under åren 2008/09.

MINA VÄNNER
Ett halvdussin texter om några av mina närmaste vänner, inklusive dottern Emily. Ursprungligen publicerade våren 2007 på kollegiet.nu som fick sin fortsättning på Håkans Pop.

MINNS
Under den här kategorin har jag sedan 2009 huvudsakligen skrivit om artister som har avlidit där jag delar mina personliga minnen med deras historia.

OLLE, JANNE & JAG
Min senaste kategori föddes i mellandagarna, förra året, där jag ska notera och redovisa vad Olle Unenge, Janne Rindar och jag varje vecka kommer fram till på våra möten där någon musikalisk dokumentär finns i blickfånget.

/ Håkan

Örebro: Sturegatan 28/Lagmansgatan 9

LAGMANSGATAN

Entrén till gården på Lagmansgatan 9 ligger på Sturegatan 28.

PÅ EN KONVENTIONELL BAKGÅRD PÅ ÖSTER i Örebro arrangerades några mer eller mindre spontana konserter sommaren 2011. En konsert (Whitey Morgan) var med ett amerikanskt band som tillfälligt passerade Örebro som konsertarrrangören och dåvarande Live at Heart-chefen Anders Damberg fångade upp och på kort varsel fixade ett konsertuppdrag med en måndagskväll i juli.
   En annan konsert (Israel Nash Gripka) på ovannämnda adress en lördagseftermiddag blev som en del av den pågående Live at Heart-festivalen fast utanför det officiella programmet.
   Jag minns konserterna som annonserade på adress Lagmansgatan men upptäcker nu, drygt tio år senare, att bakgården bör benämnas Sturegatan. Hursomhelst två gamla lyckliga konsertminnen.

Foto: Magnus HägeråsAmerikanska bandet Whitey Morgan & the 78's på bakgården bredvid sandlådan på Lagmansgatan/Sturegatan.


WHITEY MORGAN & THE 78’s 25/7 2011 Lagmansgatan
ISRAEL NASH GRIPKA 17/9 2011 Lagmansgatan

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (4)

DAGS FÖR FJÄRDE DELEN I INVENTERINGEN på Håkans Pop. Varje kategori får en liten förklaring och innehållsförteckning med ett och annat tips ur innehållet.


Serien om Lennart Perssons rocktidning Larm blev en följetong under Håkans Pop-säsongen 2014/15. Sista numret kom våren 1984.


GRATTIS!
Jag hade tidigt en ambition att uppmärksamma och gratulera musikpersonligheter och vänner med en liten artikel i samband med födelsedagar. Ett antal från 2010 men också 2012, 2015 och 2018 när min nära vän Olle Unenge fyllde 70.

I MIN SKIVHYLLA
Under åren 2016 till 2019 plockade jag förutsättningslöst ut vinylskivor från min samling och skrev detaljerade recensioner om albumen. Det har hittills blivit 145 skivor. En kategori som väntar på revival på Håkans Pop.

INTERVJUER
Intervjuer som jag genom åren har gjort med ett antal artister för Nerikes Allehanda. Först några från senare år, mellan 1997 och 2011. Sedan startade jag 2018 en följetong med återpublicerade intervjuer som jag hade gjort mellan 1974 och 1994.

JUL
Den stora nyligen passerade helgen fick redan 2007 en egen kategori där jag har samlat gamla länkar (förlåt, om några inte fiungerar längre...) på julmusik, recenserat julalbum med blandade artister och en serie artiklar om Beatles julskivor som distribuerades till fanclub-medlemmar på 60-talet.

KJELL ANDERSSON
En ikon i svensk musikhistoria som för mindre än ett år sedan gav ut sina memoarer, ”Ingen går hel ur det här”, som lockade till lyssning av flera skivor som han låg bakom.

KONSERTER
Under den lite luddiga kategorin ”Konserter” finns både recensioner och icke-recensioner av konserter jag har upplevt. Ibland saknades kanske bedömningar när jag har beskrivit konsertupplevelsen. Till skillnad från rena konsertrecensioner som återfinns under kategorin ”Live-recensioner”.

KONSERTHUSET
Runt nyår 2015/16 punlicerade jag en liten serie artiklar om Konserthuset i Örebro och rangordnade mina tio bästa upplevelser där.

KRÖNIKOR
Här finns några av alla mina krönikor samlade. Några återfinns under datum, från 1997 till 2009, i samband med publicering i Nerikes Allehanda. Sedan har jag på Håkans Pop återpublicerat ett antal Allehanda-krönikor från 80- och 90-talet.

LARM
2014/15 skrev jag allt om Lennart Perssons legendariska tidning Larm som gavs ut mellan 1976 och 1984. Fick också direktkontakt Larm-redaktören Staffan Solding.

LISTOR
Kort och gott årsbästalistor av alla slag, från 1980 till nu senast 2021.

/ Håkan

Örebro: Floragatan 1

STADSTRÄDGÅRDEN/VÄXTHUSET



Entrén till Stadsträdgården på Floragatan 1.

I SLUTET AV 90-TALET UPPSTOD TANKEN på Stadsträdgården som ett café och som en restaurang. Allt blev sedan verklighet på 00-talet och det tog ytterligare några år innan Stadsträdgården blev en naturlig miljö även för konserter.
   En inofficiell notering säger att premiären för konserter inomhus i Växthuset inträffade sommaren 2010. Tillsammans med konsertarrangören Olle Unenge har jag skrivit en text om akustiska Växthuskonserter genom åren. Dessutom var Stadsträdgården/Växthuset under några år också värd för ett antal Live at Heart-konserter.
   Stadsträdgården är en del av Stadsparken men har en helt egen adress. 1871, över 150 år sedan, byggdes växthusen som sedan drygt tio år tillbaka fungerar som konsertlokal för de lite mindre, mer akustiska, framträdandena. Premiärsommaren 2010 inleddes också traditionen med utomhuskonserter i Stadsträdgårdens fina miljö bland äppelträd och blomsterarrangemang. En tradition som under åren växt till stora publikdragande evenemang som lockat mycket folk.
   Jag har namngivit Stadsträdgårdens konserter inkonsekvent på lite olika sätt, ibland med tillägget Växthuset ibland inte.
   Dagarna innan pandemin bröt ut i mars 2021 upplevde jag en konsert med Staffan Hellstrand på Växthuset. Hösten 2021, när pandemin lugnat sig något, blev Växthuset ännu en gång aktuell som konsertlokal när arrangör Unenge på nytt aktiverade sin konsertverksamhet.

Foto: Anders ErkmanKajsa Grytt i Stadsträdgårdens Växthus 2011.


KAJSA GRYTT 21/1 2011 Stadsträdgården
STAFFAN HELLSTRAND 20/5 2011 Stadsträdgården
ANDERS F RÖNNBLOM BAND/TULLAMORE BROTHERS 9/7 2011 Stadsträdgården
EVA EASTWOOD 11/11 2011 Växthuset/Stadsträdgården
RICHARD LINDGREN BAND 15/6 2012 Stadsträdgården
VIDAR 7/9 2012 Stadsträdgården/Live at Heart
OLLE UNENGE & CO8/9 2012 Stadsträdgården/Live at Heart
RICHARD LINDGREN 10/11 2012 Stadsträdgården
NIKOLA/CLARA WESTER 24/11 2012 Stadsträdgården
TONI HOLGERSSON/INDIGO 1/2 2013 Stadsträdgården
RICHARD LINDGREN 5/4 2013 Stadsträdgården
OLLE UNENGE & CO 12/4 2013 Stadsträdgården
RICHARD LINDGREN BAND 26/6 2013 Stadsträdgården
TULLAMORE BROTHERS 20/7 2013 Stadsträdgården
SARA NORDENBERG 6/9 2013 Stadsträdgården/Live at Heart
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 28/3 2014 Växthuset/Stadsträdgården
MAGNUS LINDBERG 25/4 2014 Stadsträdgården
ANDERS F RÖNNBLOM BAND 4/7 2014 Stadsträdgården
PERSSONS PACK/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 26/7 2014 Stadsträdgården
DOUG SEEGERS/ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS 15/8 2014 Stadsträdgården
DOUG SEEGERS/ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS 16/8 2014 Stadsträdgården
DOUG SEEGERS/ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS 17/8 2014 Stadsträdgården
NICLAS EKHOLM 5/9 2014 Stadsträdgården/Live at Heart
/BOBBY SANT 5/9 2014 Stadsträdgården/Live at Heart
NISSE HELLBERG 10/7 2015 Stadsträdgården
DOUG SEEGERS/GOOD HARVEST 12/7 2015 Stadsträdgården
TULLAMORE BROTHERS 25/7 2015 Stadsträdgården
PONTUS & AMERIKANERNA 20/7 2019 Stadsträdgården
STAFFAN HELLSTRAND 28/2 2020 Stadsträdgården
THE BAGARI-HAYES PROJECT 20/8 2021 Växthuset
GRUS I DOJJAN 29/8 2021 Växthuset/Stadsträdgården
MARIE BERGMAN & LASSE ENGLUND/EMELIE FRANSSON 2/10 2021 Växthuset/Stadsträdgården
OLLE UNENGE & ORKESTERN/LINN WESTLING 15/10 2021 Växthuset/Stadsträdgården
STAFFAN HELLSTRAND/MONICA MOA ANDERSSON 12/11 2021 Växthuset/Stadsträdgården
RICHARD LINDGREN/ULRIK EHN 19/11 2021 Växthuset/Stadsträdgården

/ Håkan

Mitt sällskap under ”Get back”-filmen

”Get back”-boken släpptes tillsammans med ”Let it be”-skivan 1970 och berättar i bilder om Beatles-inspelningarna under januari 1969.

SOM GAMMAL BEATLES-FANTAST var den långa ”Get back”-filmen genomgående god (och långdragen) underhållning. Till min hjälp, för att identifiera och närmare notera historiens gång, hade jag sällskap av ett par böcker som är intimt knutna till ”Get back”-projektet. Dels den autentiska bok som gavs ut i samband med ”Let it be”-releasen 1970 och en senare bok (1998) som i detalj beskriver inspelningarna dag för dag, tagning för tagning av varje låt, ”Get back” (med undertiteln ”The Beatles' Let it be Disaster”).
   I januari 1969 repeterade The Beatles i första hand för en planerad tv-konsert. Och repetitionerna filmades för en dokumentärfilm som skulle marknadsföra den konserten. Så var det tänkt. Från början. Ganska snart sprack planerna på en tv-konsert. George Harrison var så ovillig till evenemanget att han till och med lämnade inspelningarna och gruppen under några dagar. När han kom tillbaka förvandlades repetitionerna till en skivinspelning som inkluderade en konsert på taket till skivbolaget Apples kontor i centrala London.
   Konserten, 30 januari 1969, skulle enligt första planen innehålla 14 låtar men kortades till sju innan bandet, som in i det längsta tvekade att gå upp på taket, inledde konserten vid lunchtid. En konsert som av kända skäl avbröts efter fem låtar som i vissa fall framfördes flera gånger.
   Dagen efter takkonserten gick Beatles in i studion och spelade in de låtar som inte fick plats eller inte passade in i konserten, ”The long and winding road”, ”Let it be” och ”Two of us” (som än så länge hette ”On our way home”).
   Planerna för ett album, som skulle heta ”Get back”, existerade under hela våren 1969. Teknikern Glyn Johns fick i uppdrag att pussla ihop ett album av alla januari-inspelningarna. I slutet av maj presenterade han ett färdigt ”Get back”-album som innehållsmässigt till stor del är identisk med ”Let it be”-albumet men med större livefeeling i framförandet. Men Beatles-medlemmarna var just då på semester och hade i stort sett tappat inspiration kring hela projektet som då hamnade i malpåse.
   Beatles-singeln som just då släpptes var en helt annan och nyinspelad låt, ”The ballad of John and Yoko”, och bandet var den sommaren på väg mot nya mål och nya inspelningar. I september 1969 fick vi resultatet i form av ett helt nytt fantastiskt lyckat album, ”Abbey Road”, där en majoritet av låtarna faktiskt hade figurerat under januari-inspelningarna. ”Get back”-projektet hamnade då helt i skuggan av ”Abbey Road”.
   Jag ville med den historien berätta om de historiska stegen för att förklara varför boken som kom att släppas i en box tillsammans med ”Let it be”-skivan lite förvirrat har titeln ”Get back”. Boken, som producerades under 1969, var naturligtvis menad som kompliment till det album som under hela våren 1969 gick under namnet ”Get back” och nu blev ett år försenad och en udda bonusprodukt till den första begränsade upplagan av ”Let it be”.
   Den 164 sidor tjocka boken innehåller en mängd bilder av den engelske fotografen Ethan Russell som under skiv/filminspelningen i Apple-studion plåtade hejvilt vilket vi också kan se i ”Get back”-filmen. Vi får i boken också några repliker ur filmen och flera citat ur aktuella Beatles-låtar. Men i första hand är det en lyxig bok, utgiven av Apple Publishing och designad av John Kosh, med dokumentära bilder som bildmässigt rekapitulerar händelserna under de mytomspunna veckorna i studion.
   Den boken fungerar som perfekt marknadsföring av ”Let it be”-skivan. Författarna Doug Sulphy och Ray Schweighardt vill i boken om ”Get back”-inspelningarna subjektivt porträttera allt som ”disaster” med egna personliga värderingar. Författarna påstår sig ha hört inspelningar, dock inte samtliga, från Twickenham och Apple-studion och presenterar en helt annan och mer anspråkslös men stundtals kritisk historia fast den i grund och botten handlar om samma sak, samma inspelningar.
   Den boken är så gott som fri från bilder och lever helt på de systematiskt nedtecknade beskrivningarna av varje tagning av varje låt eller del av låt. Väldigt noggrant har de noterat varje tagning även om den bara är några sekunder lång. De har verkligen dammsugit historien och det ser i varje detalj ut som en rättvis bild av historien men jag märker när jag ser ”Get back”-filmen att det i vissa fall både saknas dokumentation, exempelvis när Paul McCartney 16 januari sitter vid pianot och repeterar ”Oh! Darling” medan filmstudion töms för att flytta till Apple-kontoret är helt missad, och vissa scener kommer i en helt annan ordning.
   Ändå är boken en fin vägledning och detaljerad guide dag för dag under de trots allt händelserika Beatles-veckorna i januari 1969 för exakt 53 år sedan.

/ Håkan

Örebro: Fabriksgatan 21-23

SCANDIC GRAND HOTEL

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro Stadsarkiv



JAG HAR GENOM ÅREN BESÖKT MÅNGA HOTELL i Örebro för konsertuppdrag. Stora Hotellet, eller ”Storan” som vi kallade det under nattklubbsbesök på 70-talet, var först ut 1977 men sedan har flera hotell, med Clarion i spetsen, stått värd för konsertverksamhet. Och hotell blev än mer vanligt i konsertprogrammet när Live at Heart-festivalen introducerades 2010.
   Samma år på våren, innan Live at Heart, gjorde jag mitt första konsertbesök på Scandic Grand Hotel, som invigdes på 80-talet, när arrangören Anders Damberg lockade till konsert med Chip Taylor i foajén på hotellet.
   Under åtskilliga år framåt skulle Scandic på Fabriksgatan, nära både Conventum Kongress och Conventum Arena, bli en frekvent konsertplats. Både på konventionella konsertkvällar och under Live at Heart-festivaler. Scandic Grand skulle också bli hemvist för det nya hotell/konsert-konceptet Folk at Heart som hade premiär i januari 2014, en festival som under två kvällar utspelade sig helt innanför hotellets väggar. Både i de större samlingslokalerna och på natten i ett flertal hotellrum. Från 2014 till 2020, med undantag för 2018 (då hotellet renoverades), var jag en hängiven besökare på Folk at Heart.


Foto: Carina ÖsterlingMathias Lilja på första Folk at Heart-festivalen som genomfördes på Scandic Grand Hotel i januari 2014.


CHIP TAYLOR & KENDEL CARSON 2/5 2010 Scandic Grand Hotel
ARLO GUTHRIE 12/1 2012 Scandic Grand Hotel
ISRAEL NASH GRIPKA/JOHAN ÖRJANSSON BAND 9/3 2012 Scandic Grand Hotel
DEADMAN/DEAD MAN 19/4 2012 Scandic Grand Hotel
EILEN JEWELL 10/5 2012 Scandic Grand Hotel
TOM RUSSELL/BOBBY SANT 16/5 2012 Scandic Grand Hotel
OTIS GIBBS 9/10 2012 Scandic Grand Hotel
TRIPLE TROUBADOURS + 1 15/10 2012 Scandic Grand Hotel
SHURMAN/BOB WOODRUFF 5/11 2012 Scandic Grand Hotel
THOMAS WAHLSTRÖM & MATS NORREFALK/OLLE UNENGE & CO 14/11 2012 Scandic Grand Hotel
DEADMAN/DEADSTRING BROTHERS 25/3 2013 Scandic Grand Hotel
LANDSTROM 7/9 2013 Scandic Grand/Live at Heart
"FOLK AT HEART": MATHIAS LILJA/MOHLAVYR/WAHLSTRÖM & BENDER/NICLAS EKHOLM & CO/MATHILDA WAHLSTEDT/OLLE UNENGE/COUNTRY OF ORIGIN/RICHARD LINDGREN ACOUSTIC BAND 3/1 2014 Scandic Grand Hotel
"FOLK AT HEART": MEADOWS EVER BLEEDING/GOOD HARVEST/RICHARD LINDGREN ACOUSTIC BAND/TULLAMORE BROTHERS/FU*K/BAGARI-HAYES PROJECT/MATHIAS LILJA/MATHILDA WAHLSTEDT/OLLE UNENGE/BAFOONS/RICHARD LINDGREN ACOUSTIC BAND 4/1 2014 Scandic Grand Hotel
BASKO BELIEVES 11/4 2014 Scandic Grand
DAVID URWITZ 4/9 2014 Scandic Grand/Live at Heart
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 5/9 2014 Scandic Cupole/Live at Heart
MATHILDA WAHLSTEDT 5/9 2014 Scandic Veranda/Live at Heart
SAGA 6/9 2014 Scandic Garage/Live at Heart
FOLK AT HEART: SHOUTIN' RED/BASKO BELIEVES/TULLAMORE BROTHERS/LUNDH & FOLKESSON/STIKO PER LARSSON/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE/OLGA PETTERSSON/RICHARD LINDGREN/MATHILDA WAHLSTEDT 2/1 2015 Scandic Grand
FOLK AT HEART: SPÖKET I KÖKET/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE/OLLE UNENGE med band/RICHARD LINDGREN/RICHARD LINDGREN/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 3/1 2015 Scandic Grand
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS 1/4 2015 Scandic Grand Hotel
THE SADIES 27/4 2015 Scandic Grand
STEVE FORBERT 28/9 2015 Scandic Grand
EILEN JEWELL/MISS TESS 16/10 2015 Scandic Grand
FOLK AT HEART: THE BLAND/LAKESON & FRIENDS/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE/AD HOC-ORKESTERN/ROANOKEANS/SHOUTIN' RED/IDA BLOMQVIST 8/1 Scandic Grand
FOLK AT HEART: OLLE UNENGE/MATHILDA WAHLSTEDT/SHOUTIN' RED/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE/DIMPKER BROTHERS 9/1 Scandic Grand
I'M KINGFISHER 2/9 2016 Scandic Verandan/Live at Heart
FOLK AT HEART: DET ÄR KÄRLEK/BILLIE GANT/BUCKLIGA BOOTS/ONE LITTLE MOUNTAIN/MAJORNAS 3DJE ROTE/COUNT VASELINE/DIMPKER BROTHERS/BILLIE GANT/SÉBASTIEN DUBÉ & SIMON NYBERG/AD HOC-ORKESTERN 6/1 2017 Scandic Grand
FOLK AT HEART: FANS OF OTHERWISE/SÉBASTIEN DUBÉ & MARIA JOHANSSON/MIKAEL PERSSON & THE RIGOLETTOS/DSH5/DIMPKER BROTHERS/MAJORNAS 3DJE ROTE/DAVID TALLROTH 7/1 2017 Scandic Grand
AARON LEE TASJAN/THE BLACK LILLIES/ELLEN SUNDBERG 4/2 2017 Scandic Grand
CORDOVAS/WILL COURTNEY 10/3 2017 Scandic Grand
THE BAND OF HEATHENS 15/5 2017 Scandic Grand
GÖRAN SAMUELSSON 1/9 2017 Scandic Verandan/Live at Heart
MATHILDA WAHLSTEDT 8/9 2018 Scandic Grand/Live at Heart
FOLK AT HEART: ONE LITTLE MOUNTAIN/ÅSTADENS POPORKESTER/AMANDA ANDRÈAS/ROLF CARLSSON BAND/DSH5 4/1 2019 Scandic Grand
FOLK AT HEART: NÜ FIONA/ERIK VALTANEN & OVÄDRET/KNEKTA KUNGAR/MARTIN HÅKAN/EVA EASTWOOD/DSH5/ROLF CARLSSON BAND/STEFAN MURPHY 5/1 2019 Scandic Grand
FOLK AT HEART: OHIO JOE/JOHN EDWIN ENTERTAINMENT/GRAHAM LINDSEY & CAROLE BESTWATER & SIMON NYBERG/ONE LITTLE MOUNTAIN/BJÖRN LYCKLIG/MOONSHINE PREACHERS/DAVID EDWARD BOOTH & KELLY BAYFIELD & SHAWN WILLIAMS, OLLE UNENGE & ORKESTERN/DSH5 3/1 2020 Scandic Grand
FOLK AT HEART: GYTTRING/VINCENT JEDSELIUS/ROLF CARLSSON BAND/THOSE BARREN LEAVES/WERMLANDICA/OLLE UNENGE & ORKESTERN/FU*K 4/1 2020 Scandic Grand

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (3)

TREDJE KAPITLET I INVENTERINGEN på Håkans Pop. Jag fortsätter beskriva innehållet på sidan, kategori för kategori, och presenterar ett och annat tips ur innehållet.


Folk at Heart 2016: Shoutin' Red underhåller på ett hotellrum.


BLOGG
En av de innehållsmässigt största kategorierna (just nu 456 inlägg) på Håkans Pop. Under ”Blogg” finns sånt som inte går att sortera in under en tydligare och mer direkt rubrik. Under senare år har månadssammanfattningarna hamnat under den kategorin – och texten ni just nu läser.

BOK-RECENSIONER
Diverse bokrecensioner som jag har skrivit under åren, både publicerade i Nerikes Allehanda eller exklusivt här. Böcker med uteslutande musiktema om exempelvis Per Gessle, Hep Stars, Beatles och nu senaste boken om Rockpile, ”Crawling from the wreckage”.

BOOTLEGS
En spännande kategori som jag tidigt i Håkans Pops historia fick en ambition att skriva om. Men de sex bootleg-skivor som jag har beskrivit, med bland annat Neil Young, Maria McKee och Dave Edmunds, publicerades alla under 2008. Och fler har det än så länge inte blivit.

BOXAR 20-1
Listor, listor och listor. Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag de 20 bästa skivboxarna där namn som Chuck Berry, Ulf Lundell, Phil Spector, Eldkvarn och Wilmer X figurerade.

COVER-SKIVOR
I över 200 recensioner har jag detaljerat beskrivit innehållet, recenserat och berättat om rötterna till låtarna på album där artister/grupper uteslutande har gjort coverlåtar.

DISKOGRAFIER
En researchkrävande kategori där jag, ofta med hjälp av vännen och entusiasten Lasse Kärrbäck, har sammanställt kompletta diskografier med artister som Nick Lowe, Will Birch, Ian Gomm och Billy Bremner. Men också med mindre kända artister/grupper som Del Amitri, Blues Quality och Brinsley Schwarz. Är i vissa fall lite dåligt uppdaterade.

DVD-RECENSIONER
Från 2001 till 2014 recenserade jag ett antal (28) dvd:er. Både lite äldre filmer, från recensioner i Nerikes Allehanda, och senare varianter som exempelvis ”Live at Rockpalast” med Rockpile.

FEBER
En liten kort följetong, från maj 2015, där jag mer eller mindre detaljerat berättar allt om Lennart Perssons kortvariga tidning Feber som med tre tidningsnummer existerade mellan 1983 och 1991. I den här kategorin finns också ett inlägg om den fantastiske musikjournalisten Lennart Persson med länkar till hans tragiska bortgång 2009.

FILMKLIPP
Mellan 2008 och 2020 samlade jag en massa intressanta filmklipp från YouTube under den här kategorin. Jag misstänker dock att många länkar idag är inaktuella så jag ber ödmjukt om överseende med det. Men det kanske går att idag jaga fatt på fungerande länkar i samma ämne.

FOLK AT HEART
Här finns allt om den numera legendariska inomhusfestivalen Folk at Heart i Örebro som arrangerades första helgen i januari mellan 2014 och 2020. Ögonblicksbilder blandas med direktrapporter från både större samlingslokaler och hotellrum.

/ Håkan

”Get back”

GET BACK (Disney+)
Regi: Peter Jackson

FÖRMODLIGEN SIST PÅ BOLLEN HAR JAG äntligen skaffat mig ett Disney+-abonnemang för att kunna se den i tre delar långa serien ”Get back”, den legendariska och mytomspunna dokumentären om Beatles under några dagar i januari 1969. En annan serie, ”McCartney 3, 2, 1” där Paul McCartney möter Rick Rubin, är väl också en orsak till att titta på Disney+. Som jag lär återkomma till.
   Efter sju timmar och 48 minuters dokumentär är jag ganska utpumpad och överfull av både imponerande känslor och små besvikelser.
   Hysteri är väl det ord jag närmast tänker på när det handlar om Beatles-dokumentären ”Get back”. Reaktionerna som just nu sveper över världen i ett pånyttfött Beatles-intresse är verkligen globala och anmärkningsvärda. Vi har inte upplevt dess motstycke sedan 1995 när arkivserien med ”Anthology”-skivorna började ges ut i samband med den tv-sända serien med samma namn.
   Men det gränslösa intresset kring den här dokumentären bottnar i många missförstånd kring historien om ”världens största popband”. Av ungefär samma orsak nu som i mitten på 90-talet.
   Det började till julen 1994 när Beatles BBC-inspelningar släpptes på skiva, ”Live at the BBC”, och påstods vara två cd fyllda med enbart rariteter. Så var inte riktigt fallet. Inspelningarna må vara autentiska och musikhistoriskt viktiga men bristande teknisk kvalité med spruckna röster, fladdrig ljudbild och burkigt mono-sound motsvarade inte den stora uppmärksamheten som utgivningen fick.
   Musikaliskt var BBC-inspelningarna enbart riktade mot de genuina Beatles-fansen, ”frimärkssamlarna”, och ungefär samma målgrupp uppskattade nog de tre ”Anthology”-skivorna, med huvudsakligen udda, sällsynta och ommixade versioner av de kända låtarna, allra mest. Det allmänna intresset för Beatles slog i taket men det här var alltså inget för den breda musiklyssnande allmänheten.
   Jag uppfattar mig själv som ett ganska stort Beatles-fan men jag har inte tittat på samlingen med ”Anthology”-skivorna, fem dvd, sedan den släpptes 2003. Jag tror inte att jag rakt av plöjer nästan åtta timmar ”Get back”-dokumentär en gång till.
   Jag tycker mig ha läst oändliga hyllningskörer om ”världens bästa popgrupp” i samband med ”Get back”-filmen. Det musikaliska innehållet är huvudsakligen på en allmänt intressant nivå men når sin höjdpunkt på väldigt få ställen. Och uppriktigt sagt var Beatles vid den här tidpunkten, januari 1969, på väg ned i personlighet, kreativitet och originalitet och det är inget underverk till skiva, ”Let it be” (1970), som blir resultatet av de här inspelningarna.
   En groteskt lång dokumentär kräver sitt genuina Beatles-intresse för att vara värt Disney+-abonnemanget. Med tanke på att timmarna i Twickenhams filmstudio under elva dagar och Apples inspelningsstudio under nio dagar på film har koncentrerats kring det mest händelserika måste jag bedöma filmscenerna som genomgående tämligen odramatiska. Men till Beatles försvar vill jag förklara den ursprungliga planeringen och ambitionen med dokumentationen.
   De inledande konsertrepetitionerna i Twickenham pekade ursprungligen mot en planerad tv-konsert och var från början fyllda med en mängd coverlåtar, mest rock'n'roll från 50-talet, men tack och lov har de detaljerna till stor del lämnats utanför dokumentären. Ju längre tiden gick, när alla galna uppslag till spelplatser (amfiteatrar i Libyen(!), Manila(!!), House Of Common i Parlamentet(!!!), Cavern i Liverpool, Brighton Beach eller Primrose Hill) var slut, förvandlades det här projektet till en skivinspelning.

DÅ FÅR VI HÖRA FÄRSKA TIDIGARE outgivna låtar, som ”Don't let me down”, ”I've got a feeling” och ”Two of us”, repeteras flitigt. Efter flytten från Twickenham till Apple-studion i centrala London får filmen/dokumentären en vänligare atmosfär och blir så mycket roligare att titta/lyssna på. Av naturliga skäl, med bytet från en oändligt rymlig filmstudio till en intim inspelningsstudio, blir bandet då så mycket tajtare, mer positivt kreativa med en vänligare ton dem mellan och vägen till ett helt nytt album ligger öppen.
   Samtidigt ser man att Michael Lindsay-Hogg, den ursprunglige regissören ständigt med en stor fet cigarr i munnen, börjar förlora greppet när själva tv-konserten bordläggs och dokumentären rullar på utan mening och mål. Det finns ingen röd tråd, ”there's no story, yet” kommenterar någon mot slutet, utan bara en dokumentär som musikaliskt är perfekt inspelad men saknar dramatiska inslag och underhållningsvärdet går på tomgång i takt med att någon eller flera i studion ständigt tänder en cigarett. Det röks med frenesi genom hela filmen, något som Disney inför varje nytt kapitel ber om ursäkt för...
   Konserten på taket ovanför skivbolagskontoret på Savile Row i London var ursprungligen inte nog dramatisk för att slutföra filmen och albumet. Det blev nog anledning till att ”Get back” flyttades fram ett år, bytte namn till ”Let it be” och släpptes i samband med biofilmen med samma namn. En film som jag hösten 1970, när den hade premiär i Sverige, såg på bio och tyckte var en spännande insikt, om än i brist på rejäl spänning, i bandets påstådda inre stridigheter. Men det vi ser nu, i ”Get back”-serien, är ganska harmlösa fajter som långtifrån skildrar gruppens upplösning.
   Den stora osämjan mellan Beatles-medlemmarna uppstod ju först hösten 1970 när John Lennon, George Harrison och Ringo Starr valde ny manager (Allen Klein) och Paul McCartney hade ett helt annat val (sin svåger John Eastman) och samarbetet mellan de fyra Liverpool-kompisarna kraschade fullständigt.
   Jag har historiskt aldrig uppfattat ”Let it be”-skivan som speciellt stark i Beatles oemotståndliga diskografi men Peter Jacksons dokumentär (om en dokumentär...) väcker trots allt en viss sympati för albumet och dess innehåll. Och de avslutande scenerna på skivbolagets tak ger vid handen att Beatles, här förstärkta med keyboardkillen Billy Preston, fortfarande var ett tajt, svängigt och ganskigt rockigt band.
   I dokumentären får vi höra/se tidiga men ännu ej fullständigt färdiga versioner av ”Let it be” och så småningom första skissen på ”Get back”. Båda är McCartneys verk och det var till stor del han som styrde och ställde i studion i dokumentärens inledningsskede. Lennon hade så långt en överraskande tillbakadragen roll medan Harrison försöker föra fram sina nya låtar med liten framgång. Alltmedan Starr vid sin plats bakom trummorna både bokstavligen och bildligt befann sig lite utanför gruppens kärna.
   ”Get back”-dokumentären är ganska fri från dramatik. Paul får lite spridda mothugg av George, som känner sig lite utanför, men den stora och redan omtalade konflikten i Beatles inträffade vid lunchtid fredag 10 januari. Efter en liten dispyt med John, ställer sig George upp och meddelar att han lämnar The Beatles, går ut ur studion och åker hem. Paradoxalt nog är den scenen filmad av en kamera vid sidan av. Försoningsmötet någon dag senare eller Georges återkomst några dagar senare kommenteras bara i text, fast den blir en riktig cliffhanger (till tonerna av ”Isn't it a pity”) mellan del 1 och 2 i trilogin, och går trots allt ganska obemärkt förbi i filmen.
   Peter Jackson har med beröm godkänt lyckats med restaurationen av de gamla inspelningarna som Lindsay-Hogg lämnat efter sig. Filmen innehåller genomgående knivskarpa bilder och de musikaliska inspelningarna är av hög kvalité fast den första halvan ursprungligen innehåller inspelat filmljud och har inte skivinspelningskvalité. Men dagsaktuell teknik har sina fördelar och med Giles Martin, George Martins son, vid rodret är det inte oväntat toppklass på all musik i filmen.
   Musik som innehållsmässigt har sina upp- och nedgångar och jag blir en aning slött intresserad när ”Get back”, ”Don't let me down”, ”Let it be” och ”Two of us” repeteras/spelas in för 30:e gången... I det organiserade kaos som många gånger rådde i studion dyker det också upp, vid sidan av både gamla och nya Beatles-låtar, nyskrivet solomaterial och en rejäl mängd med covers, titlar på en massa originallåtar som aldrig har givits ut officiellt.

DÄR FINNS, I MINA ÖRON, FILMENS MEST intressanta sekvenser. Det är en ynnest att få höra ett kort smakprov, en refräng, kanske bara ett fragment eller någon kort melodisnutt som spontant skapas i stunden. Det är inget fulländat färdigt material men här finns onekligen frön till något som kunde ha blivit en låtmässigt blomstrande framtid för Beatles.
   I ”Get back”-filmen avslöjas för första gången titlar på låtar som nu är copyright-skyddade med fastställda låtskrivare. Lennon/McCartney-låtar som "Just Fun", "Because I Know You Love Me So", "Thinking of Linking", ”Commonwealth” och ”"Won't You Please Say Goodbye" och hela gruppkompositioner som "You Wear Your Women Out", "My Imagination" och "The Palace of the King of the Birds".
   Vi får också inblick i låtar som senare ska hamna på Beatles-medlemmarnas soloskivor. Som exempelvis Lennons ”Child of nature” som senare ska bli ”Jealous guy”, och låtar från Harrisons och McCartneys kommande solodebuter. Men Ringo bidrar också, dels hamrar han målmedvetet fram ”Octopus's garden” på pianot och dels presenterar han ”Taking a trip down to Carolina”, en låt som aldrig har sett dagens ljus.
   När hela ”Let it be”-projektet, förutom singeln ”Get it back”/”Don't let me down”, våren 1969 skrinlades fanns i det inspelade/repeterade materialet från januari 1969 också en majoritet låtar som kom att bli ”Abbey Road”-skivan som släpptes hösten 1969.
   Av naturliga skäl, repetitionerna var ju för en tv-konsert, höll producenten George Martin inledningsvis en låg profil men även i Apple-studion känns hans närvaro lite flyktig och inspelningsteknikern Glyn Johns har en större och viktigare roll och agerar praktiskt som producent. Allt tycks spelas in live i studion och det diskuteras aldrig om pålägg eller andra instrument i arrangemangen. Johns var för övrigt en kommande stjärna som skivproducent. Han hade arbetat som tekniker åt både Kinks, Rolling Stones och Small Faces och stod nu på tröskeln till en karriär som producent åt bland annat Steve Miller Band, Family, Humble Pie och Boz Scaggs.
   ”Get back” är givetvis ett intressant tidsdokument, ett projekt där man som tittare långsamt men säkert sugs in i. Stundtals kan man uppfatta innehållet i filmen som en magnifik lekstuga med fyra grabbar, mellan 25 och 28 år, som trots allt älskar musik och de får inte nog av sitt intresse.

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (2)

INVENTERINGEN FORTSÄTTER PÅ HÅKANS POP. Kategori för kategori beskriver jag innehållet och presenterar ett och annat tips ur innehållet.


En konsertbiljett från 90-talet, ett minne av en upplevelse med Neil Young 1995.


90-TALETS BÄSTA
Efter en rangordnad lista över mina albumfavoriter från 90-talet...

90-TALSKONSERTER
...kommer planenligt mina konsertrecensioner från 90-talet.

ALL TIME BEST
Den aktuella pågående listan på Håkans Pop, som just nu har tagit paus över jul och nyår, sammanfattar hela populärhistorien av albumfavoriter, från 60-talet till idag. Med tre publiceringar i veckan har jag sedan i augusti berättat om mina 150 bästa album. Innan jul- och nyårsuppehållet presenterades #49 på listan och från 17 januari fortsätter nedräkningen mot #1 som avslöjas i maj.

ANDERS ERKMAN
En kategori där jag hyllar min fotograferande vän Anders Erkman som så tragiskt gick bort i mars 2020. Sommaren samma år ägnade jag 100% av utrymmet på Håkans Pop till Anders fantastiska bilder, en ny bild varje dag. Från 13 maj till 5 augusti 2020.

ARTIKLAR
Under kategorin ”Artiklar” har jag samlat en lös samling artiklar som egentligen inte har något gemensamt. Det kan vara minnesartiklar om bortgångna artister (Sjunne Ferger, George Harrison...), en reseskildring från Cornwall, presentationer av artister på väg till Örebro (Mark Olson och Dave Edmunds), en resa mellan London-Liverpool eller Slottsfestivalens historia.

BÄSTA KONSERTER
I en 36 konserter lång lista har jag rangordnat mina totalt största konsertupplevelser genom hela livet, från små klubbgig till stora arenakonserter. Alla lika fantastiska minnen men den, enligt mig, allra bästa konserten genomfördes sommaren 1985 på Ullevi.

BÄSTA LIVEALBUM
I brist på levande konserter, i pandemins spår, avslöjade jag under säsongen 2020-2021 mina 38 bästa favoritlivealbum. Listan toppades med ett annorlunda livealbum från USA och på sista plats kom en engelsk skiva från 1971.

BEATLES
Världens bästa popgrupp(!) har hedrats med en egen kategori på Håkans Pop. Här har jag samlat några Beatles-relaterade artiklar av olika slag. Hade exempelvis ett sommartema 2016 där jag siktade in mig på bandets singel-b-sidor. Några gamla Beatles-relaterade krönikor finns också här plus en del korta artiklar i ämnet.

BIO-RECENSIONER
Ett tiotal av mina bio-recensioner återfinns på Håkans Pop, ofta ursprungligen publicerade i Nerikes Allehanda. Från barnfilmen ”Smådecekarna” 2002 via ”Love & mercy” (om Brian Wilson) och den nyrestaurerade Beatles-filmen ”Eight days a week” till Tom Pettys postuma dokumentär ”Somewhere you feel free”.

/ Håkan

Örebro: Oskarsparken 1

VIRUS/PLEKTRUM



Sedan våren 2021 heter de klassiska restauranglokalerna på Oskarstorget 1 Kappa Bar.


Virus 2010.


Plektrum 2014.


LIP 2017.


DEN NEDRE VÅNINGEN PÅ OSKARPARKEN 1, gatuplan inklusive källare, tillhörde från början den klassiska krogen/restaurangen/nattklubben Prisma. I slutet på 90-talet tog dåvarande ägarna av Prisma över den lokalen, från en kök- och inredningsbutik, och renoverade de båda våningarna och kallade den delen av krogen för P2.
   Från 2010, när Prisma sedan några år tillbaka hade gått under nya namnet Klaras och samma år bytte namn till Buddy Holly Bar, blev lokalen i gatuplan fristående med enskilda ägare. 2010 hette den lokalen Virus när jag i februari det året såg den amerikanska sångerskan Holly Williams där.
   Under en kort tid 2012 hade lokalen namnet Kaktus innan den samma år och tre år framåt döptes om till Plektrum där jag i oktober 2014 såg The Maharajas uppträda i en förhållandevis välfylld konsertlokal i källaren.

   Sedan 2016 har lokalerna på Oskarstorget 1 haft ett otal olika namn: Karma Bar & Lounge (2016), LIP (2017-18), Watt (2019-20) och heter sedan våren 2021 Kappa Bar.



HOLLY WILLIAMS/ANDI ALMQVIST 12/2 2010 Virus
THE MAHARAJAS 31/10 2014 Plektrum/Club Octopussys Garden

/ Håkan

INVENTERING 2022 på Håkans Pop (1)

GOTT NYTT ÅR OCH DET ÄR DAGS FÖR inventering på Håkans Pop. För övrigt den första sedan sidan sparkade igång i augusti 2007, drygt 14 år sedan. Sedan dess har det inte genomförts någon noggrann inventering av innehållet på Håkans Pop och vad som döljer sig bakom varje rubrik i kategori i listan till höger på sidan. Uppifrån och ner ska jag beskriva varje rubrik och presentera ett och annat tips ur innehållet.


Några populära album som figurerar i mina rangordnade listor om 70- och 80-talet.

00-TALETS BÄSTA
Håkans Pop består till stor del av rangordnade listor med olika teman. Under ”00-talets bästa”-kategorin finns en 36 album lång lista där jag har valt de bästa albumen från 2000-talets första decennium. En lista med en lite överraskande svensk skiva som nummer ett.

10 ÅR
2017 firade Håkans Pop 10 år med att återpublicera ett axplock och ett urval från tio års publiceringar. Det kunde vara någon diskografi, en gammal konsertrecension, krönika eller en liverecension.

1979 REVISITED
Sommaren 2007, innan Håkans Pop fick sin officiella start, publicerade jag några gamla artiklar som jag skrev för Nerikes Allehanda 1979. Det kunde handla om liveskivor, Rockfield-studion eller presentationer av artister som Ian Gomm, J J Cale eller Crazy Horse.

2012: NU OCH HÄR
Ännu ett sommartema, nu från sommaren 2012. Ett antal då aktuella YouTube-klipp som med tiden blivit ”broken link” och numera har sorterats bort från Håkans Pop. Men några 2012-klipp finns ändå kvar på nätet: exempelvis Kent, Jack White och Paul Weller.

50-TALETS BÄSTA
En lista med mina 50-talsfavoriter där jag har rangordnat det decenniets bästa artister och lagt fokus på en bra låt, gärna mindre känd, av varje artist. Min största favorit blev Larry Williams och hans odödliga låt ”Slow down”.

60-TALETS BÄSTA
Även på den rangordnade listan med 60-tals-favoriter koncentrerar jag mig på hitlåtar i allmänhet och singlar i synnerhet. Och först på den listan blev inte så överraskande en kvartett från Liverpool.

70-TALETS BÄSTA
70-talet var albumformatets första genuina decennium och jag lät kategorin sträcka sig över två säsonger, från 2009 till 2011, på en rangordnad lista som omfattade hela 70(!) album.

70-TALSKONSERTER
Under samma tid, 2009 till 2011, publicerade jag mina gamla konsertrecensioner från just 70-talet.

80-TALETS BÄSTA
Mitt första tema när Håkans Pop startade i hösten 2007 blev en lista på det missförstådda 80-talets bästa album.

80-TALSKONSERTER
Inte så överraskande kanske: Mina gamla konsertrecensioner från just 80-talet.

/ Håkan

Två veckor innan "allvaret" börjar

NYTT ÅR OCH NY FRAMTID. 2022 ska väl ändå bli ett bättre år än de två senaste? Förhoppningar finns men förväntningar har vi knappt nerver till att tro på. Det går bevisligen mot ljusare tider fast det är svårt att med ögat uppfatta det men jag tyckte mig alldeles nyss höra karaktäristisk koltrastsång utanför mitt fönster på Nygatan i Örebro. Det måste väl ändå vara ett gott tecken?
   Det blir en mjukstart på Håkans Pop 2022. I väntan på fortsättningen av nedräkningen i min All Time Best Album-lista, som startar 17 januari om två veckor, kommer de närmaste veckorna ägnas åt annat innehåll.
   Serien med lokala konsertställen i Örebro, som inleddes i somras, får ny intensifierad uppmärksamhet under de närmaste dagarna. Efter drygt 14 år "in the air" tycker jag att det är dags för en efterlängtad inventering av Håkans Pop där jag kommer berätta om innehållet i stora drag och vad som döljer sig bakom de olika kategorierna på sidan.

Välkommen till ett nytt år på Håkans Pop och en God Fortsättning på 2022.

/ Håkan

Örebro: Tingslagsgatan 3

MASTODONT MC



Tingslagsgatan 3 vintern 2021. Bakom staketet och grinden nere i källaren i Mastodont MC:s lokaler upplevde jag många konserter mellan 2009 och 2013.


HÖSTEN 2009 DÖK DET UPP EN OVANLIG och okonventionell konsertlokal i Örebro. Det var skivaffären Najz Prajz ägare Anders Damberg, ständigt på jakt efter nya konsertarrangemang, som inledde ett samarbete med mc-klubben Mastodont MC på öster i Örebro.
   Under strikt privata förhållanden, köpt biljett erfordrades alltid, arrangerades konserter under några intensiva år i källarvåningen på Tingslagsgatan 3. Där, i ett övervägande industriområde, hade mc-klubben sin hemvist. Det var inledningsvis väldigt försiktigt marknadsfört och under de första åren tyckte Damberg att jag inte direkt skulle namnge mc-klubben som konsertplats när jag skrev om konserterna här på Håkans Pop. Därför har jag mellan 2009 och 2013 lite inkonsekvent namngivit konsertlokalen ibland som ”Privat” och ibland som ”Mastodont”.
   2012 genomfördes en riktigt marknadsförd konsert på Mastodont, en återföreningsfestival för Rockmagasinet (”Rockmagasinet Returns”) med ett flertal klassiska namn på programmet, bland annat Lolita Pop, Athletic Arabs och New York-boende Bibi Farber, en konsertkväll som spontant och oplanerat avslutades med den amerikanska sångerskan Eilen Jewell.
   Mastodont MC bildades i slutet av 90-talet och hade sin klubblokal på öster i Örebro fram till mitten av 10-talet då klubben flyttade till Lillån.


Foto: Anders ErkmanKarin Wistrand under Lolita Pops exklusivt tillfälliga återförening på Mastodont 2012.

EILEN JEWELL/MATHIAS LILJA & OLLE UNENGE 23/10 2009 Privat
RICK BROUSSARD'S TWO HOOTS AND A HOLLER/KRISTOFFER SJÖDAHL, MATHIAS LILJA & PETER LINDSTRÖM 5/2 2010 Privat
AGUSON & ÖSTRA ÅGATAN BAND/JOHN LINDBERG TRIO 5/3 2010 Privat
LOST BAYOU RAMBLERS 14/5 2010 Privat
ZOE MUTH & THE LOST HIGH ROLLERS/THE WAIT 24/2 2012 Privat
"ROCKMAGASINET RETURNS" LOLITA POP/ATHLETIC ARABS/THE MIDNIGHT RATTLESNAKES/BIBI FARBER & CONTAINER CLUB/ÖREBRO ORIGINAL PUNKS/EILEN JEWELL 19/5 2012 Mastodont
ISRAEL NASH GRIPKA/THE WAIT 21/6 2012 Mastodont
EILEN JEWELL/RICHARD LINDGREN 29/6 2013 Privat

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.