Blogginlägg från mars, 2021

Covers: Eldkvarn

ELDKVARN: Brott lönar sig alltid (MNW, 2002)

JAG LYCKADES KLÄMMA IN DET HÄR ALBUMET på årsbästalistan 2002 på en delad 5:e-plats men med perspektiv tycker jag nog att den här Eldkvarn-skivan inte är så exklusiv. Albumet är innehållsmässigt intressant, låtmaterialet har en spännande bakgrund och som lyssnare blir jag givetvis nyfiken när Plura och bandet gör covers på sig själva. För den här skivan innehåller elva Plura-låtar som någon annan artist eller grupp spelade in först. En låt har Plura lite ovanligt skrivit tillsammans med Micke Rickfors och hela Eldkvarn gör en cover på en drygt 40 år gammal Gunnar Wiklund-låt.
   Just 2002, när skivan är inspelad och utgiven, hade Eldkvarn en av många svackor i sin långa karriär. Gruppen har för all del också haft lika många toppar. Efter ”Kungarna från Broadway”-höjdpunkten 1988 planade EMI-samarbetet ut i ingenting på 90-talet. Men med nio liv på kontot studsade bandet plötsligt tillbaka när de efter 20 års paus gjorde comeback på skivbolaget MNW och den Peter LeMarc-producerade ”Limbo” blev en kritikersuccé av stora mått.
   Men även på MNW sinade den kreativa ådran och var tämligen torrlagd för både Plura och Eldkvarn under 2002. Utan nyskrivna låtar i bagaget känns det som att ”Brott lönar sig alltid”, med gammalt låtmaterial, var en nödlösning för ögonblicket. Men skivan innehåller inga b-låtar, absolut inte, men bandets egna versioner bleknar i många fall när jag jämför med de så kallade originalen eller förstaversionerna.
   För Eldkvarn går det exempelvis inte att toppa de förvånansvärt fräscha Lasse Lindbom-producerade Plura-låtarna som Sven-Ingvars hade spelat in 1996, 1998 pch 2000. Låtarna var ju då dessutom specialskrivna för att sjungas av Sven-Erik Magnusson. Plura kan inte heller matcha Tottas dignitet och tillbakalutade stämma i ”Mil efter mil” och rösten räcker inte heller till i en jämförelse med Peter LeMarc på en annan låt.
   De två låtar som Plura hade skrivit åt Jerry Williams fungerar faktiskt bättre här men det beror mest på att Jerry inte var så slagkraftig på det svenska språket. Och ”Sånger innan himlen faller ned” tillhör topparna på ”Brott lönar sig alltid” med den intensivt spelade banjon (Jesper Lindberg) som läcker detalj.
   Sedan är ju idén att plocka fram mindre känt material, två samarbeten mellan Plura och Popsicle, från Kjell Anderssons praktverk ”Vilda fåglar” igen kan tyckas smart och intelligent men de nyinspelade varianterna med bara Eldkvarn lyfter ändå inte.
   Det känns lite som att ”Brott lönar sig alltid” är gjord med vänster hand utan något seriöst syfte. Som en typisk skiva utgiven för att fullfölja ett kontrakt och sedan gå vidare. Med facit i hand vet vi ju att fortsättningen tre år senare med återkomsten till EMI och ”Atlantis” skulle bli en jublande succé och en comeback av ofantliga mått.
   Inte ens skivomslaget har de lyckats med här. På framsidan sitter de fem Eldkvarn-medlemmarna på armlängds avstånd från varandra och ser allmänt uttråkade ut. Dessutom är det ju så att Werner Modiggård, längst till höger, inte ens spelar på skivan där han tillfälligt är ersatt av studiotrummisen Christer Jansson.
   Det är alltså genomgående starkt låtmaterial på skivan men Pluras mun och Eldkvarns rutin räcker inte till för göra hela albumet till en stark utmanare i Eldkvarns långa diskografi.
   Det är väl nästan så att det ännu en gång är en Carla Jonsson-låt, ”Min ängel” (som även sjungs av Carla), som tar priset här, speciellt som den överhuvudtaget aldrig har spelats in på skiva tidigare.


1. Alla frågar efter Alice (Plura Jonsson) 5:40
1994. Från albumet "Vilda fåglar - Sånger om barn" med Plura & Popsicle.
2. Bara för din skull (Plura Jonsson) 4:44
1998. Från albumet "Nio liv" med Sven-Ingvars.
3. Kung i blodet (Plura Jonsson) 3:45
1998. Från albumet "Kung i blodet" med Jerry Williams.
4. Mil efter mil (Plura Jonsson) 3:12
1996. Från albumet "Totta 2: Hjärtats slutna rum" med Totta Näslund.
5. Himlen ser och himlen hör (Plura Jonsson) 5:39
1998. Från albumet "För Amnesty" med Peter LeMarc & Dom Andra.
6. Trubbel (Plura Jonsson) 5:27
1998. Från albumet "Nio liv" (under titeln ”Trubbel #2”) med Sven-Ingvars.
7. Minns du den sommar (Frank Miller/Terry Gilkyson/Per Rådström) 3:58
1961. Ep med Gunnar Wiklund. (Ett missat låtskrivarnamn: Rich Dehr. Pär Rådström är rätta stavningen)
8. Blåa ögon (Plura Jonsson) 1:58
2000. Från albumet "Retro aktiv" med Sven-Ingvars.
9. Min Ängel (Carla Jonsson/Susanne Karlsson) 3:06
2002. Eldkvarn på "Barabarn-galan” på Tv4.
10. Månskensnatt i Åmotsfors (Plura Jonsson) 6:17
1996. Från albumet "Lika ung som då" med Sven-Ingvars.
11. Kärleken har lämnat stan (Plura Jonsson) 4:23
2001. Från albumet "Blunda mig till ljus igen" med Samuel Fröler.
12. Sånger innan himlen faller ned (Mikael Rickfors/Plura Jonsson) 3:24
1998. Från albumet "Kung i blodet" med Jerry Williams.
13. Människor & djur (Plura Jonsson) 5:06
1994. Från albumet "Vilda fåglar - Sånger om barn" med Plura & Popsicle.

/ Håkan

LIVEALBUM #8: Crosby, Stills, Nash & Young

CROSBY, STILLS. NASH & YOUNG: 4 way street (Atlantic, 1971)

NÄR JAG FÖRRA VINTERN BÖRJADE PLANERA den här serien att rangordna mina livealbumfavoriter fanns det naturligtvis starka minnen av vissa skivor som jag spontant ”lovade” en framskjuten placering på min lista. I den riktigt celebra skaran fanns det här utsökta dubbelalbumet, ”4 way street”, som dessutom tillhör de mest spelade skivor överhuvudtaget som jag äger.
   Skivan släpptes i april 1971 och framåt sommaren spelades den flitigt, för att inte säga oavbrutet, på Varbergagatan 215 i Örebro. Jag spelade ”4 way street” från första till sista låt upprepade gånger och lärde mig varje ackordföljd, varje textrad och varje mellansnack och jag upptäcker nu att den fortfarande sitter detaljerat i mina öron.
   Liveupptagningen låter väldigt autentisk som om den är inspelad på en och samma konsert. Men är precis tvärtom inspelad på nio olika konserter. Ändå är den så underhållande, så otroligt omväxlande, så underbart framförd och så genialiskt organiserad med kombinationen av akustiska låtar och elektriska arrangemang. Den magiska kommentaren när Stills innan sista låten före paus (”Love the one you're with”) förklarar att ”we're gonna do one more song and we're gonna take 10 minute break and then come back and play electric music and boogie”, som möts av publikens jublande respons, är så upplyftande och sitter som en stor milstolpe i mitt musikminne.
   Mina superlativer för den här skivan ställer givetvis höga krav när jag ska lyssna idag. Minnet av skivan är så djupt inpräntat och finns nästan bokstavligen etsad i min hjärna och mina gener som en stor fysisk del av mig själv. Med det sagt borde det här fulländade albumet vara värt en absolut högre placering på min livealbumlista men konkurrensen är stenhård. När jag till slut måste prioritera, rangordna och jämföra i skarpt läge är det sannerligen svårt att ge den 50 år gamla ”4 way street” den exklusiva topplacering som jag i mina första tankar var övertygad om.
   1971 var jag så imponerad och så upptagen av det musikaliska innehållet att jag då inte riktigt analyserade innehållet och den dåvarande repertoaren så exakt och noggrant. Det är först nu, våren 2021, när jag återvänder till detta praktverk med en viss distans och börjar analysera låtarna, dess historia, bakgrund och sammanhang som verkligheten framträder. Skivans innehåll är ju egentligen bara en bråkdel av hela konserten förstår jag nu när jag läser hela setlistor från Crosby, Stills, Nash & Youngs turné sommaren 1970.
   Konserterna innehöll ofta 23 låtar (ibland 26) och jag noterar nu att låtar som ”Woodstock”, Neil Youngs ”Down by the river”, gamla Hollies-singeln ”King Midas in reverse”, Stephen Stills Buffalo Springfield-låt ”For what it's worth” och Beatles-covern ”Blackbird” bland annat ratades från den slutliga utgåvan.
   ”4 way street” är innehållsmässigt en brokig samling låtar med en majoritet förknippade med gruppmedlemmarnas solokarriärer och låtarna från den helt aktuella och utsökta gruppskivan ”Déjà vu” är, förutom en akustisk ”Teach your children” och ”Carry on”, i stort sett bortprioriterade. Märkligt med tanke på att inspelningarna från turnén gjordes sommaren 1970 mellan juni och juli några månader efter ”Déjà vu”-release. Ändå kan jag inte låta bli att uppfatta ”4 way street” som en helgjuten och grymt underhållande livedubbelskiva.
   I många fall, exempelvis ”Love the one you're with”, ”Chicago” och ”Southern man”, var det låtmaterial som vid inspelningstillfället sommaren 1970 ännu inte var utgivet och därmed lite vågade att presentera för en livepublik som gärna vill känna igen sig på konsert. Dessutom bjuds vi på två helt exklusiva låtar, Graham Nashs ”Right between the eyes” och David Crosby ”The Lee shore”, som aldrig gavs ut på annat sätt överhuvudtaget.


ONE

1. "Suite: Judy Blue Eyes" (Stephen Stills) 0:24
2. "On the Way Home" (Neil Young) 3:19
3. "Teach Your Children" (Graham Nash) 2:46
4. "Triad" (David Crosby) 5:07
5. "The Lee Shore" (David Crosby) 4:14
6. "Chicago" (Graham Nash) 3:03

TWO

1. "Right Between the Eyes" (Graham Nash) 2:19
2. "Cowgirl in the Sand" (Neil Young) 3:50
3. "Don't Let It Bring You Down" (Neil Young) 2:35
4. "49 Bye-Byes/America's Children" (Stephen Stills) 5:30
5. "Love the One You're With" (Stephen Stills) 2:57

THREE

1. "Pre-Road Downs" (Graham Nash) 2:48
2. "Long Time Gone" (David Crosby) 5:33
3. "Southern Man" (Neil Young) 13:15

FOUR

1. "Ohio" (Neil Young) 3:24
2. "Carry On" (Stephen Stills) 13:06
3. "Find the Cost of Freedom" (Stephen Stills) 2:16

/ Håkan

Krönika: Juni 1990

Sommaren 1990 gick det en våg av irländsk musik över världen. Det brukar, som jag skriver i krönikan, ofta tajmas med något fotbollsevenemang. Så även detta år, fotbolls-VM i Italien. Till höger om min krönika recenserade jag dessutom tre irländska gruppers nya aktuella album, Hothouse Flowers, Something Happens och Hinterland.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/6 1990.
 
ÄNNU EN IRLÄNDSK SOMMAR?

REPUBLIKEN IRLANDS FOTBOLLSSPELARE kämpar tappert i det nu pågående fotbolls-VM. Och landets allt ökande skara rockband och artister fortsätter sprida sin musik långt utanför gränserna. Som för två år sedan, då Irland EM-spelade, ser sommaren ut att gå i de orangegrönas tecken.
   Det finns mycket som talar för Irland och irländsk rockmusik just nu.
   1. Halvirländska gruppen Pogues har för andra gången gjort en singel tillsammans med de traditionella gubbarna i Dubliners, ”Jack's heroes”. Den handlar om Irlands VM-coach Jackie Charlton i synnerhet och fotboll i allmänhet.
   2. Engelska NME hade härförleden flera uppslag om de mest aktuella irländska banden samt presentation av den bästa irländska rockmusiken genom åren.
   3. Dublin-flickan Sinéad O'Connor har gjort årets bästa album.
   4. En kompis kom hem från London och berättade om en fantastisk konsert med Black Velvet Band.
   Plus många, många fler anledningar.
   I början på juni var det en stor utomhusfestival i London med bara irländska namn. Fleadh 1990 toppades av Van Morrison, Christy Moore, Hothouse Flowers, Paul Brady, Mary Coughlan och Moving Hearts men festivalen innehöll mångdubbelt fler artister. Av vilka många är aktuella på nya skivor.
   Christians hit tidigt i våras, ”Words”, var av irländskt ursprung. Fastän gruppens Henry Priestman tog åt sig hela äran av att ha skrivit låten så var det en gammal irländsk folkmelodi skriven av en musiker, Sean O Riada.
   ”She moved through the fair” är en annan folkmelodi som många artister spelat in. Nu senast var det Marianne Faithfull som gjorde en ljuvlig version på sitt liveinspelade album ”Blazing away”.
   Där påstås den vara skriven av Padraic Colum men anges ofta som traditionell.
   Den finns även med på albumet som Van Morrison gjorde med The Chieftains för två år sedan, ”Irish heartbeat”.
   Lustigt nog gjorde Chieftains samma låt med en annan sångare, Art Garfunkel, på skiva elva år tidigare.
   Med sina fioler, harpa och säckpipa är The Chieftains en av Irlands mest kända folkmusikgrupper. Nu, då och för alltid.

/ Håkan

Covers: The Maharajas

THE MAHARAJAS: Moody Garage Series (Back to Beat Records, 2021)

THE MAHARAJAS ÄR ETT EXTRAORDINÄRT svenskt band som vanligtvis framför eget låtmaterial och lyckas förvånansvärt ofta i sin mix av kompromisslös garagerock och häftig poprock. Men bandet, med åtskilliga genuint musikintresserade medlemmar, har naturligtvis koll på sina samtida kollegor men också på obskyra sidospår från forntiden (60- och 70-talet).
   Bandets nya ep, fyra coverlåtar, tillhör den senare kategorin och jag är extremt okunnig om originalartisterna men njuter stort när Maharajas framför dessa exklusivt okända låtar.
   Det här är mer raffinerat musikgodis, som får mig att med Per Magnussons hjälp gräva djupt i musikhistorien efter information om innehållet, än vad som brukar förekomma i min coverkategori. Där är det vanligt med gamla hits och i övrigt kända låtar i nya eller nygamla versioner. Här uppfattar jag allt, oavsett ursprung, som nytt och fräscht och heltigenom underhållande.
   För mig helt okända grupper från jordens alla hörn, The Weads (Stony Brook, New York), Children Of The Mushroom (Thousand Oaks, California), Dat En Wat (Holland) och The New Dawn (Yamhill County, Oregon) får tack vare The Maharajas chansen att sprida sin musik.
   ”Don't call my name” hade gjort sig bra på en singel-a-sida med Tages. "You Can't Erase A Mirror" doftar orgelpop med fuzzgitarr från 60-talet. "I Can Live Without You" med en framträdande gitarr ekar också 60-tal. En maffig orgel ger även "Life Goes On" en typisk 60-talsprägel.

"Don't Call My Name" (Allan Varela/Dick Turano)
1965. Singel med The Weads.
"You Can't Erase A Mirror" (Bob Holland/Jerry McMillan)
1968. Singel-b-sida (”Auguste Mademoiselle”) med Children of the Mushroom.
"I Can Live Without You" (Otto Molendijk)
1966. Singel med Dat En Wat.
"Life Goes On" (Bill Gartner)
1970. Från albumet ”There's a new dawn” med The New Dawn.

Stort tack till Per Magnusson och Raised On Records för information.

/ Håkan

LIVEALBUM #9: Nils Lofgren

NILS LOFGREN: Back it up!! Nils Lofgren live... an authorized bootleg (A&M, 1975)

UNDER NÅGRA ÅR I MITTEN PÅ 70-TALET var Nils Lofgren ett av rockmusikens hetaste namn, i alla fall bland recensenter och tyckare, och hans skivbolag hängde på i den uppenbara medvind som hade uppstått. Lofgrens skivbolag A&M gav hösten 1975 ut ett livepromotionalbum för att öka på intresset mellan den uppmärksammade solodebutskivan ”Nils Lofgren” (1975) och uppföljaren ”Cry tough” (1976). Några ex av det åtråvärda albumet nådde Sverige men jag blev utan och beviset på skivans fullständigt lysande kvalité hade kanske dött där om inte inspelningarna senare släpptes helt officiellt och är därmed värd en framskjuten placering på min favorit-livealbum-lista.
   Liveskivan spelades in 31 oktober 1975 och distribuerades kvickt när intresset kring soloartisten Nils Lofgren var som mest nyfiket. För många var han just då en oetablerad nykomling, förvisso känd i musikbranschen som en skicklig musiker i många olika sammanhang, men som soloartist ny i branschen men nu pekade karriären spikrakt uppåt från ett anspråkslöst läge.
   Jag hade dock flera år tidigare fastnat för namnet Nils Lofgren, inte alls bara för att det klingade svenskt. Nej, jag hade sedan flera år tillbaka höjt på ögonbrynen och noterat hans närvaro i Neil Young-kretsar (på ”After the gold rush”-albumet), som tillfällig medlem i Crazy Horse och i det egna bandet Grin som mellan 1971 och 1974 gav ut fyra album. I alla sammanhang gav han ett positivt intryck och för mig var det inte speciellt överraskande att han fick skivkontrakt som soloartist och startade sin egen karriär 1975.
   Mitt nästan fanatiska intresse för Nils Lofgren lockade mig till Lund och Olympen på en konsert i maj 1976 strax efter ”Cry tough”-releasen och kunde konstatera att ”vår” Nils var en stjärna utöver det vanliga. Men då hade han alltså redan startat solokarriären och gjort den här ryktbara konserten/liveskivan i Record Plant-studion i Sausalito, California, inför en liten men hängiven publik.
   Bandet bakom Nils på liveskivan är brodern Tom Lofgren, gitarr/keyboards, Scotty Ball, bas, och Mike Zack, trummor. Identiskt med det band som följde med Nils under Europa-turnén våren 1976 men som då också var förstärkt med ytterligare en gitarrist, Bobby Manriquez, som liksom trummisen Zack kom från det närbesläktade bandet Charlie & the Pep Boys.
   Hösten 1975, ett halvår efter solodebuten, var Lofgrens liverepertoar fortfarande begränsad vilket fick till följd att versionerna på konsertllåtarna både utvecklades och förlängdes med rejäla och energiskt laddade solopartier. Och vid två tillfällen förvandlades repertoaren till regelrätta medleys med två låtar i en. Dessutom intressanta kombinationer av låtmaterial från Lofgrens olika epoker.

NATURLIGTVIS VAR DET REPERTOARMÄSSIGT framförallt fokus på den aktuella solodebuten med den uppmärksammade Keith Richards-hyllningen ”Keith don't go (Ode to the Glimmer Twin)” i spetsen. Här är den låten tung och musikaliskt imponerande framförd. Debutskivans enda cover, ”Goin' back”, fick också plats precis som den ofta fick på hans konserter på 70-talet.
   Det var ju för Nils helt perfekt att ha brorsan Tom med i bandet som kunde anpassa sina instrument efter vad Nils spelade. Satt Nils vid pianot spelade Tom gitarr och när Nils var inne på sina mest intensiva gitarrsekvenser kunde Tom fylla i vid pianot eller orgeln. På så sätt blev soundet fulländat och arrangemangen livemässigt fylliga.
   Vid sidan av de aktuella låtarna tittade Nils tillbaka i sin karriär och plockade upp utsökta Grin-låtar som ”Take you to the movies” (om än bara ett kort intro i konsertstarten), den mäktiga ”Like rain” (båda hämtade från Grin-debuten 1971) och ”Soft fun”. Den sistnämnda mjukt följsamma låten kopplades ihop med den närmast klassiska ”Beggars day”. En låt som härstammade från både Crazy Horse-debuten 1970 och dök upp sent i Grin-repertoaren 1974, då tillägnad Crazy Horse-medlemmen Danny Whitten som nyligen hade avlidit av en överdos.
   Låtmässigt kanske Nils Lofgrens första liveskiva kan uppfattas som lite skral och begränsad men energin och hungern går inte att missförstå. Och låturvalet är så starkt som det vid tillfället kunde vara. Med låtar som levde kvar i Nils Lofgrens repertoar länge och väl och finns med som hörnstolpar på Lofgrens senare dubbelliveskivorna ”Night after night” (1978) och ”Code of the road” (1986).
   Tidsmässigt hade det passat perfekt att stoppa in några spännande smakprov från det kommande albumet ”Cry tough” i liverepertoaren för den skivan var uppenbart i planeringsstadiet den här hösten. Vilket förklaras av att Al Kooper, producent på ”Cry tough”, hoppar in på konserten här och där som pianist.


1

1. "Take You to the Movies Tonight/Back It Up" (Nils Lofgren) 6:47
2. "Keith Don't Go (Ode to the Glimmer Twin)" (Nils Lofgren) 6:12
3. "I Don't Want to Know" (Nils Lofgren) 3:40
4. "The Sun Hasn't Set on This Boy Yet" (Nils Lofgren) 3:24

2

1. "Goin' Back" (Carole King/Gerry Goffin) – 5:54
2. "Like Rain" (Nils Lofgren) 5:38
3. "Beggars Day/Soft Fun" (Nils Lofgren) 9:52

/ Håkan

Krönika: Mars 1995

Det känns som ett återbesök i urminnes tider när jag nu läser den här ”bara” drygt 26 år gamla krönikan. Jag siktade här in mig på ett nytt grepp från biblioteket som den här våren 1995 börjar låna ut cd-skivor men när jag läser urvalet finner jag en hel del brister och inkonsekvens.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/3 1995.
 
BIBBLANS CD-URVAL SAKNAR MYCKET

UTAN STÖRRE MARKNADSFÖRING HAR BIBLIOTEKET i Örebro dragit igång utlåning av cd-skivor. En lika kontroversiell handling i dag som förr, mitt i vinyleran, då skivbolagen rasade.
   Med cd:n har utlåning blivit ett attraktivare sätt att navigera sig fram bland mer musik och gränsöverskridande genrer.
   På pappret är bibliotekets lista på 700 cd-skivor för utlåning ett begränsat men ändå tämligen heltäckande urval på det bästa av det mesta inom populärmusiken. Bland utlåningsskivorna finns det klassiska verk och barnskivor men det är en minoritet.
   Ändå finns det, vid en närmare och mer kritisk granskning, fatala för att inte säga katastrofala missar bland utlåningsskivorna.
   Exempelvis finns inte mannen som de flesta för drygt en månad sedan hyllade som rockmusikens störste, Elvis Presley, representerad på en enda skiva! Kalla det lapsus, tanköshet eller vad som helst. Uppseendeväckande är det under alla omständigheter.
   Mikael Wiehe, Ramones, Phil Collins, Emmylou Harris, Genesis, Stevie Wonder och Creeps är andra, vad jag förstår, bortprioriterade namn.
   ”Greatest hits”-samlingarna är många och ett utmärkt sätt att få det viktigaste med en artist på en skiva som tar minsta plats.
   Artister som Eagles, Fleetwood Mac, Ted Gärdestad, John Holm, Imperiet, Led Zeppelin, Paul McCartney, Van Morrison, Pet Shop Boys, Tom Petty, Rod Stewart, Thin Lizzy, Steve Winwood och ZZ Top representeras bara med samlingsskivor. Och det kan i vissa fall uppfattas som trångsynt eller snålt.
   Fler cd-boxar borde finnas tillhands. Jag kan bara upptäcka en, ABBA:s 4-cd-box ”Thank your for the music” från förra året. En samling med Traffic hade varit att föredra framför förra årets mycket svaga comeback ”Far from home”.
   Inkonsekvens präglar ofta urvalet. Kinks, Animals och Dave Clark Five finns där men inte Hollies, Who, Manfred Mann och Searchers.

TVÅ VOLYMER FRÅN KJELL ALINGE och Janne Forssell finns med men inte någon från grammispristagarna Hassans senaste försäljningsframgångar. Traste Lindéns Kvintett har med tre skivor men Perssons Pack har ingen. Ochsåvidare.
   Lokalt motsvarar biblioteket förväntningarna. Millencolins båda cd-utgivningar finns med liksom Mats Ronanders, Karin Wistrands senaste och Lolita Pops ”Love poison”. Men var är Mija & Gretas fjolårsdebut?
   Av naturliga skäl dominerar senaste årens skivproduktion.Varför ZZ Tops ”Antenna” och Eric Claptons ”From the cradle” inte finns med kan nog ingen svara på.
   Då finns det nog enklare svar på varför Beatles vita mästerverk, Bruce Springsteens ”Darkness on the edge of town”, Neil Youngs ”Harvest”, John Lennons ”Imagine” och Ulf Lundells ”Längre inåt landet” saknas.
   I Lundells fall handlar det också i övrigt om inkonsekvens. Tre av hans 70-talsskivor finns med men inte ”Den vassa eggen”.
   Det finns trots allt ljuspunkter i bibliotekets förstaupplaga av utlåningsskivor. Välinformerad påpasslighet präglar urvalet av ny bra rock, främst på det svenska området. Brainpool, Hardy Nilsson, Hedningarna, Urban Turban, This Perfect Day, Bob Hund, Cardigans, Garmarna, Popsicle, Wannadies och Stefan Sundström finns alla med med en eller flera skivor.
   Själv blir jag glad och upprymd av att finna två av förra pårets bästa skivor i listan, Shane MacGowans ”The snake” och Kajsa Grytts ”Revolution”.
   Ty artister som Del Amitri, John Hiatt, Steve Forbert, Mickey Jupp, Los Lobos och Nils Lofgren, förstår jag, är en ouppnåelig önskedröm att hitta i detta sammanhang. Eller?
   Bibliotekets lista över utlåningsskivor lär ska uppdateras snart.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (bonus)

JAG HAR SEDAN EN DRYG VECKA TILLBAKA uppmärksammat många mer eller mindre utmärkta skivor som Kjell Andersson har varit delaktig i. Jag har haft ambitionen i mitt tillbakablickande att undvika de mest uppenbara/framgångsrika projekten, med artister som Ulf Lundell, Roxette, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn, och därmed återupptäckt åtskilliga guldkorn (med Björn Holm, Basse Wickman, Anne-Lie Rydé, ”Cirkus Broadway” och Ola Magnell) som är väl värda ny uppmärksamhet.
   Jag har uteslutande ägnat min upptäcktsfärd åt 80-talsskivor och därmed vinylepokens produktion som inte minst visuellt, Kjell Anderssons alla lyckade skivomslag, hade ett högt värde för ögat. När cd:n fick sitt genombrott, i skiftet mellan 80- och 90-tal, tappade design sin avsevärda betydelse och kreativt storslagna idéer i förpackningen av skivor förminskades till nästan frimärksliknande lösningar.
   I den förändringens tid blev det möjligen ännu viktigare att producera musik som stod musikaliskt stark på egna ben. Och det har jag haft förmånen att uppfatta på många Kjell Andersson-relaterade skivor efter 1990. Som exempelvis på album med Wilmer X, Magnus Lindberg, Kajsa Grytt, Carla Jonsson, Totta, Freddie Wadling, Wilmer X (igen!), och Rebecka Törnqvist.
   Under 90- och 00-talets decennier återvände jag gång på gång till tre cd-skivor med ett av landets mest legendariska band, Sven-Ingvars. På ”Lika ung som då” (1996), ”Nio liv” (1998) och ”Retro aktiv” (2000), samtliga är fullständigt översållade med specialskrivna nya låtar, där Kjell Andersson inte bara hade designat omslagen utan hade också förärats den eleganta titeln Exekutiv Producent. Han var alltså mannen som framgångsrikt hade engagerat Sveriges bästa låtskrivare att leverera exklusivt låtmaterial som skulle framföras med Sven-Erik Magnussons värmländskt klingande tungomål.
   Det som 1994 inleddes med en specialskriven Niklas Strömstedt-låt, ”Byns enda blondin”, fick några år senare sin naturliga men också mer seriösa fortsättning på tre helgjutna album. Med låtar som lika gärna ville påminna om bandets rock'n'roll-rötter som de klassiska Svenstoppslåtarna på 60-talet.
   Det fyra år långa Sven-Ingvars-projektet får en ganska underordnad roll i Kjell Anderssons memoarbok ”Ingen går hel ur det här”, storleksmässigt som en simpel bisats faktiskt, men är mer värd än så. Därför har jag som bonusmaterial till mitt Kjell Andersson-tema återvänt till de genomgående utsökta Sven-Ingvars-skivorna och ännu en gång imponerats av låtar, melodier, texter, arrangemang, produktion och framförande.



SVEN-INGVARS: Lika ung dom då (NMG/EMI, 1996)
Producerad av Lasse Lindbom
Omslag: Kjell Andersson

Efter ”Byns enda blondin”-framgångarna fick Niklas Strömstedt förtroendet att skriva den precis lika välanpassade titellåten på det här albumet som ännu en gång specialkonstruerats för ett odödligt band som just då firade 40-årsjubileum. Lasse Lindboms produktion hade förmågan att blanda den giftiga ingrediensen nostalgi med absolut aktuell nutidskänsla och den musikaliska succén var självklar.
   1996 var kvintetten livs levande och spelade genomgående på alla låtar men där några exklusiva gästmusiker, som Mats Ronander, munspel, Jesper Lindberg, steelguitar, och Bernt Andersson, dragspel, gör tillfälliga inhopp. Liksom låtskrivarna Niklas Strömstedt och Nisse Hellberg på vox-orgel respektive slidegitarr på sina egna låtar.
   Redan vid det här första försöket är Sven-Ingvars-albumet en blomstrande bukett låtar somn blir autentisk pop när låtskrivarna i egen hög person hjälper till vid sångmikrofonen. Både Staffan Hellstrand, Per Gessle och Peter LeMarc höjer kvalitén med sin närvaro men det är Pluras ”Månskensnatt i Åmotfors” och LeMarcs ”Hus till salu” som tillsammans med titellåten är skivans höjdpunkter bland Bo Diddley-rytmer och texmexsväng.


SVEN-INGVARS: Nio liv (NMG/EMI, 1998)
Producerad av Lasse Lindbom
Omslag: Kjell Andersson

Innanför det lite modernare och mindre representativa skivomslaget döljer sig ungefär samma blandning av låtskrivarproffs, flest bidrag från Peter LeMarc, Plura, Nisse Hellberg och Per Gessle, som kombinerar härlig pop och vardagligt snillrika texter med melodiska ekon av "La Bamba", Bo Diddley och Neil Sedaka.
   Det är en fröjd att njuta av dessa låtskrivare i andra, mindre prestigefyllda, sammanhang än vi är vana vid. Som när LeMarc vågar skriva med en komisk touch, när Gessle gör simpelt geniala popschlagerlåtar och när Strömstedt slipper vara så förtvivlat känslomässig.
   Och Hellberg lyckas verkligen förena alla de där förutsättningarna till något riktigt stort i "Min vän Johanna", "Därför viskar jag ditt namn" och Chuck Berry-schablonen "Hoppa in i min bil".


SVEN-INGVARS: Retro aktiv (NMG/EMI, 2000)
Producerad och arrangerad av Mikael 'Nord' Andersson
Omslag: Kjell Andersson & Pär Wickholm

Här exploderar kvalitén igen. Ny producent och ett delvis nytt men ändå lättidentifierat sound har resulterat i ett album som i sin helhet håller från Per Gessles inledningslåt, hitpoplåten ”Upp i det blå”, till Dan Hylanders finallåt ”Så många mil, så många år...” som på mer än ett sätt påminner om gamla tider när bandet sjöng Fröding-texter.
   Peter LeMarc, som för övrigt är den låtskrivare som skänkt flest låtar (9) till de här tre Sven-Ingvars-albumen, imponerar ännu en gång med sina fyra bidrag som har en imponerande musikalisk bredd. Från rock'n'roll enligt skolboken (”På toppen igen”) till den känsliga texmexballaden ”Sofia i spegeln”.
   Även Nisse Hellberg når här sin formtopp av de sju låtar han har skrivit till Sven-Ingvars, ”Nånting stor hos mej”. Och Uno Svenningsson gör fin debut i sammanhanget med ”Kyssarna” där han också figurerar i kören. Några låtar har ett tyngre sound än på tidigare skivor, som exempelvis den slidegitarrkryddade ”En mogen mans blues” och Pluras låt ”Blåa ögon” är oväntat rockig och fulländar den perfekta musikaliska bredden på skivan.
   Enligt hela Sven-Ingvars-konceptet ekar några låtar dessutom bekant från musikhistorien. ”Saker jag borde gjort” påminner starkt om Claes-Göran Hederström 1968 och ”Här nere på jorden” har uppenbara likheter med ”Snabbköpskassörskan” men det är lätt att förtränga.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (6)

VI NÄRMAR OSS SLUTET PÅ GENOMGÅNGEN av några Kjell Andersson-relaterade skivor. Idag blir det en hänsynslös och brutal mix av körmusik, amerikansk singer/songwriter-pop och vild rhythm & blues.



AD LIBITUM (Parlophone/EMI, 1986)
Plagiatör: Kjell Andersson

Kjell och EMI gav också ut körmusik med Linköpingskören Ad Libitum. Och jag lyssnade och recenserade för innehållet är genomgående Beatles-musik arrangerad för kör och orkester med flera sjungande artister: Basse Wickman, Lill Lindfors, Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé och Jerry Williams. Omslaget är en helt egen historia. Kjell Andersson, som här kallar sig ”plagiatör”, har kopierat Beatles vita album in i minsta detalj med både exakt typografi, design och till och med artistnamnet i relief på framsidan av konvolutet.
   Kjell och EMI had egentligen begravt Parlophone-etiketten 1983 men den dök ändå upp sporadiskt åren efter.
   Min recension i Nerikes Allehanda 20 maj 1986: ”Att förvandla Beatles-låtar till körmusik låter som ett hopplöst projekt men Ad Libitums album ger faktiskt nya och oanade dimensioner till gamla klassiker även för en inbiten Beatles-fantast.”
   Dagens omdöme: Ren körmusik kan bli lite enahanda och monoton men artister som Basse Wickman (”All you need is love”) och Anne-Lie Rydé/Eva Dahlgren (”The long and winding road”) gör versionerna ändå lite intressanta.
   Skivan finns inte på Spotify.


ERIC ANDERSEN: Tight in the night (EMI, 1984)
Producerad av Eric Andersen
Design: Unni Askeland och Kjell Andersson

Amerikanen Eric Andersen tillhör legendarerna som i 60-talets inledning skrev amerikansk musikhistoria tillsammans med namn som Phil Ochs, Joan Baez och Bob Dylan i Greenwich Village i New York. Han hade sedan 80-talets början bott i Norge, gift med konstnärinnan Unni Askeland, när han fick kontakter i Sverige och gav ut det här albumet som till hälften är inspelat i Kanada/Sverige.
   Min recension i Nerikes Allehanda 10 april 1984: "Det svenska kompet vinner på fantasifullt samarbete med Rickfors, Wickman och Dahlgren i kören. Andersen är en underskattad låtskrivare som poppat upp sig avsevärt."
   Dagens omdöme: Välspelat och genomarbetat men lite väl mycket konventionell pop med ett och annat reggaestänk i arrangemangen. Raj Montana-folk i kompet på de svenska inspelningarna ger kvalité men saknar avgörande personlighet i både material och produktion.
   Skivan finns inte på Spotify.

ROST: Rost (Parlophone/EMI, 1982)
Producerad av Lasse Finberg & Rost
Design Kjell Andersson

Den svenska trion Rost, med huvudsakligen covers på sin repertoar, var ett utpräglat liveband som 1981 höll på att bli Ulf Lundells nya kompband men gick in i EMI-studion för att spela in ett eget album med producenten Lasse Finberg, rutinerad gitarrist med erfarenhet från Basse Wickman, Madhouse och Mikael Rickfors.
   Min recension i Nerikes Allehanda 1 februari 1983: ”Rost har gjort ett mer än lovligt försök att pressa ner sin rockbaserade musik på vinyl. På bara tre man lyckas de skapa väldigt ljudtäta arrangemang av rent internationell snits.”
   Dagens omdöme: Innanför ett av Kjell Anderssons vackraste skivomslag, fotografiet kolorerat av Donna Cronin, döljer sig en imponerande mix av rhythm & blues, garagerock, Stones-rock, och soul med båda fötterna i 50- och 60-talet. Flera klasser bättre live än på skiva och Rost hamnade i samma fälla som Mosquitos gjorde några år senare, båda banden hade gitarristen Janne Oldaeus som medlem.
   Bland de övervägande coverlåtarna finns det några originallåtar som Rost-basisten Matts Alsberg har skrivit med bravur, bland annat utmärkta ”Goodbye clowns & Yockomo” där inte bara låttiteln påminner om Dr Feelgood.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (5)

KJELL ANDERSSON MÅ VARA KÄND FÖR samarbetet med Ulf Lundell i första hand men också som vägledande A&R för en mängd andra svenska artister och grupper. Men det som har gjort honom riktigt ”berömd” är nog skivorna där han i ett projekt har samlat många olika artister kring ett visst ämne eller en artisthyllning.
   Jag vill gärna utnämna Kjells fantastiska hyllningsskiva till Cornelis Vreeswijk, ”Den flygande holländaren” (1988), till premiär i den uppmärksammade projektgenren. Men hans första exempel på en skiva kring ett visst sammanhållande tema kom faktiskt redan till julen 1979, ”Glitter, glögg & rock'n'roll”, där en mängd EMI-artister (bland annat Lundell, Magnus Lindberg, Janne Andersson Pop, Gyllene Tider och Björn Skifs) hade samlats för att framföra både traditionella låtar och specialskrivet material med jultema.
   Nej, det var med ”Den flygande holländaren” som Kjell Anderssons storartade insats att samla artister som sjöng Cornelis-låtar i väldigt personliga versioner. Ett praktverk, såväl visuellt som musikaliskt, som tio år senare fick en uppföljare ”DSH2” med huvudsakligen en ny upplaga med svenska artister som tolkade Cornelis. Ytterligare tio år senare, 2008, gavs de båda upplagorna ut samlade i en 3cd-box. Ett verk av Kjell Andersson från början till slut.
   Samma år som ”Den flygande holländaren” gavs ut, 1988, inledde Kjell ett annat projekt med Eldkvarn i centrum, en liveskiva med kända artister som gäster, ”Cirkus Broadway”. I ett stort cirkustält genomfördes sommaren 1988 föreställningar i både Göteborg, fyra konserter, och Stockholm, fyra föreställningar.
   Det var under de här åren i slutet på 80-talet som man förstod att Kjell Andersson hade ett större kontaktnät än bara den inre EMI-kretsen och lockade med sig ett antal andra välkända artister i sina projekt.
   ”Cirkus Broadway” släpptes på ett dubbelalbum 1989 och året därefter sammanställde Kjell en hyllningsplatta med Evert Taube-låtar, ”Taube”, där ett antal typiska EMI-artister fick sedvanligt sällskap av Eva Dahlgren, Gina Jacobi, John Holm och Peter LeMarc.
   1994 samlade Kjell återigen ihop en mängd sånger om barn, ”Vilda fåglar”, som låtskrivarna sedan framförde under Kjells ledning. Sedan har Kjell legat bakom flera hyllningsplattor till både Plura, Olle Adolphson, Totta och Mauro Scocco.
   Vi ska i sammanhanget inte glömma bort alla Kjell Anderssons Lundell-relaterade praktverk: ”Livslinjen” (1991), ”Under vulkanen” (2008) och det definitivt sista samarbetet ”Hemåt genom Rift Valley” (2015).
   Den här lilla korta Kjell Andersson-festivalen som just nu uppmärksammas på Håkans Pop har i huvudsak siktat in sig på 80-talets vinylera och lagt fokus på de mindre kända skivorna.

IDAG KONCENTRERAR JAG MIG PÅ TVÅ starkt Kjell Andersson-relaterade album med olika artister, den ovannämnda Eldkvarn-konserten plus ett lågprofilerat inspelat album med huvudsakligen covers i repertoaren.



”CIRKUS BROADWAY” (EMI, 1989)
Omslaget är gjort av Kjell Andersson

DET HÄR DUBBELALBUMET SPELADES IN i ett stort tält, med plats för fem-sextusen åskådare, live på Gärdet i Stockholm i juli 1988. Projektet har märkvärdigt nog ingen ansvarig producent men har ändå resulterat i en livekonsert som är extremt underhållande med ett varierat innehåll men med stort fokus på Eldkvarns huvudroll som både kompband och huvudartister.
   Det här, med en livekonsert i ett stort tält, var ursprungligen Kjell Anderssons idé som han hade fått på en resa till Irland. Och tanken var inte att bjuda in artister som skulle bjuda på en mängd covers i lätt igenkända och rutinmässiga versioner utan här blev det seriöst och originalmaterial på allvar. Från Eldkvarn till alla gästartister (se fotografi längst ned på sidan) där några, Eva Dahlgren, Totta och Orup, föll bort på vägen från inspelning till skiva. Det var faktiskt så seriöst och ambitiöst att de sammanlagt åtta konserterna förbereddes i sju veckor långa repetitioner. Det hörs!
   1988 stod Eldkvarn på topp. ”Kungarna från Broadway” var deras hittills största kommersiella succé och bandet visar sig på styva linan vid upprepade tillfällen på skivan. ”Kungsholmskopplet” har fått ett hejvilt cajunkryddat sväng av sällan skådat slag inklusive ett banjosolo av extramedlemmen Jesper Lindberg. Carla bjuder på ett blixtrande gitarrsolo i Thåströms version av Pughs ”Visan om Bo” och punktempot i Thåströms ”Flyktsoda” doftar både energi, ambition och engagemang. Carla lyfter också Pughs framträdande med ”Här kommer natten” till himmelska höjder och tillsammans gör Pugh och Thåström den för dem naturliga Kurt Weill-duetten ”Surabaya Johnny” till nya höjder. Och i Wilmer X-duon Nisse & Jalles ”Sorger på parad” förvandlas Eldkvarn till ett frejdigt countryband med hjälp av ännu en extramusiker, Bosse Linné på fiol.
   Och Plura och hela Eldkvarn spelar sin genomgående huvudroll på skivan, elva låtar, med stor ackuratess. Från den redan gamla låten ”Holberg hotell” till helt aktuella låtar. Och en väldigt lågmäld Marie Fredriksson och ett tvärtemot tungt Ratata faller inte ur ramen.
   
   Skivan finns inte på Spotify.

SIDA A
Cirkus Broadway/Ikväll 1:50
Eldkvarn – Kungarna Från Broadway 4:02
Eldkvarn – Småstadskväll 2:54
Eldkvarn – Största Skvallret I Stan 2:57
Eldkvarn – Kungsholmskopplet 4:00
Ratata – Se Dig Inte Om 3:35
Ratata – Försent 4:13

SIDA B
Eldkvarn – Vild, Vild, Vild 3:22
Kajsa & Malena – Romeo & Diskerskan 5:01
Peter LeMarc – Närmare Gränsen 5:05
Peter LeMarc – Längre Än Så 5:20
Eldkvarn – Holberg Hotel 5:42

SIDA C
Thåström – Visan Om Bo 2:51
Thåström – Flyktsoda 4:18
Pugh Rogefeldt – Här Kommer Natten 4:55
Pugh Rogefeldt/Thåström – Surabaya Johnny 5:22
Eldkvarn – Nerför Floden 4:31
Eldkvarn – Pojkar, Pojkar, Pojkar 2:31

SIDA D
Eldkvarn – Älskaren Från Det Öde Landet 7:30
Marie Fredriksson – Jag Brände Din Bild 4:12
Nisse & Jalle – Sorger På Parad 2:53
Eldkvarn – I Skydd Av Mörkret 3:30
Eldkvarn – Kärlekens Tunga 3:50
Cirkus Broadway 1:04


PARTY! (Parlophone/EMI, 1983)
Producerad av Lasse Lindbom & Kjell Andersson
Design: Kjell Andersson

EN LIVESKIVA AV LÄGERELDSTATUS INSPELAD under opretentiösa förhållanden på Gotland och i EMI:s studio i Stockholm. Förutom inledande ”Vänner”, specialskriven av Per Gessle, Mats Persson och Niklas Strömstedt, innehåller skivan genomgående utländska covers framförda av en rad kända EMI-profiler plus Basse Wickman. Med sju akustiska gitarrer, en mängd röster och Backa Hans Erikssons stabila kontrabas har det blivit så spontant och lagom repeterat som det låter.
   Här delar Per Gessle, Niklas Strömstedt, Basse Wickman, Lasse Lindbom, Janne Bark, Efva Attling, Marie Fredriksson och Eric Andersen på sångmikrofonen medan atmosfären i bakgrunden är pratig och livlig, helt enkelt influerad av Beach Boys liveskiva från 1965 med samma titel. Det svenska gänget bjuder också på en 27 sekunder passande kort introversion av ”Barbara Ann” men låten får inte ens plats på skivomslaget.
   Visst blir det repertoarmässigt ibland ganska förutsägbart i låtval och spontana allsångslåtar. Beatles- och Everly Brothers-potpurri överraskar inte och versionerna av ”Reason to believe”, ”Hey baby” och kopplingen ”Do you love me/Twist and shout” är inte sensationella och ”Helpless” med Janne Bark har jag hört på Lundell-konserter tidigare. Däremot gör han McGuinness Flints ”When I'm dead and gone” mycket bra.
   ”Love the one you're with” med trion Lasse Lindbom, Marie Fredriksson och Per Gessle fungerar så perfekt att de två år senare, på ANC-galan, fick upprepa sin sångmässigt framförda version.
   Eric Andersen gör sitt bästa för att härma Elvis Presley i ”Tryin' to get to you” men Basse Wickman gör stordåd av Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”Don't lose your grip on love.
   I samband med den här releasen i november 1983 begravde Kjell och EMI den svenska avdelningen av Parlophone-etiketten. Året därpå startade Kjell den numera legendariska Hi Fidelity-etiketten.
   Skivan finns inte på Spotify.

Sida A
Vänner 3:00
If You Gotta Go, Go Now! 3:05
When I'm Dead And Gone 4:17
Beatles-Medley:
a) I Don't Want To Spoil The Party 2:00
b) I'll Follow The Sun 1:14
c) I Should Have Known Better 2:23
Reason To Believe 2:38
Hey Baby 2:28
Tryin' To Get To You 2:54

Sida B
Do You Love Me 2:11/Twist And Shout 1:10
Everly Bros-Medley:
a) When Will I Be Loved 1:18
b) Bye Bye Love 2:12
Barbara Ann 0:27
Helpless 3:57
Love The One You're With 3:07
Younger Girl 2:30
(The Best Part Of) Breaking Up 2:46
Don't Lose Your Grip On Love 4:21
Morning After The Party 2:50


Cirkus Broadway-husbandet Eldkvarn med några gästartister. Övre raden från vänster: Claes von Heijne, Mauro Scocco, Joakim Thåström, Carl Jonsson, Tony Thorén och Johan Ekelund. Nedre raden från vänster: Plura Jonsson, Ebba Forsberg, Peter Smoliansky och Eva Dahlgren.

/ Håkan

LIVEALBUM #10: Rolling Stones

ROLLING STONES: Get yer ya-ya's out! (Decca, 1970)

ROLLING STONES, SOM HÄR UPPTRÄDER UTAN ”THE” framför, kan väl i sanningens namn kallas en institution som har existerat som grupp i snart 60 år. Med blott några små förändringar i gruppen har Stones turnerat mer än de flesta under alla decennier sedan 1962 och har av naturliga skäl också givit ut fler liveskivor än många andra seglivade grupper. Varför jag i den stenhårda konkurrensen väljer att utse bandets första livealbum till det bästa handlar varken om nostalgi, utsökt repertoar eller originalitet. Det var helt enkelt så att Stones i november 1969, när skivan spelades in, var inne i sin mest inspirerade period. En nystart som skulle ge eko år framöver.
   Jag räknar inte Stones första så kallade livealbum ”Got live if you want it!” (släppt 1966 enbart i USA) som en renodlad liveskiva, två studioinspelade spår med pålagt publikljud diskvalificerar skivan från den seriösa kategorin. Då är ”Get yer ya-ya's out!” i en jämförelse så mycket mer levande, så mycket mer fylld av hungrig energi och så mycket mer välspelad och perfekt framförd.
   Nystarten för bandet förklaras av den unge (20 år) gitarristen Mick Taylors entré som här befinner sig på sin första Stones-turné som utspelar sig i USA mellan 7 november och 6 december 1969 och avslutas med den fatala konserten i Altamont med flera dödsoffer. Dagen innan hade Stones med spänning emotsedda album ”Let it bleed” släppts och tre låtar från den skivan finns med på ”Get yer ya-ya's out!”. Där Taylor får underbart stort utrymme på flera låtar. Det blixtrande gitarrsolot på ”Sympathy for the devil” är förmodligen Taylors imponerande insats. Tillsammans med Mick Jaggers munspelsolon förlänger Taylor en delvis improviserad ”Midnight rambler” från studioversionens 6:52 till mäktiga 9:04.
   När Taylor kom in i Stones i juni 1969, handplockad från John Mayall's Bluesbreakers, var ”Let it it bleed” nästan färdiginspelad och han spelar endast på två spår. På turnén och liveskivan får han med ungdomlig energi och fantastisk skicklighet större spelrum och blir den stora gitarrkollegan som Keith Richards saknat i många år.
   Liveskivan är huvudsakligen inspelad på tre av Madison Square Garden-spelningarna 27 och 28 november. När kvintetten Stones, förstärkta med pianisten Ian Stewart, gick upp på scenen framåt midnatt, efter Ike & Tina Turner, B B King och Terry Reid, hade de 15 låtar framför sig. En setlista (förkortad till 10 låtar på skivan) dominerad av låtarna från senaste albumen ”Beggars banquet” och den ännu inte officiellt släppta ”Let it bleed”. Inte så många gamla klassiska låtar. Undantaget är väl coverlåtarna, Chuck Berrys båda ”Carol” och ”Little Queenie”, som pekar långt tillbaka till den tidiga Stones-eran. ”Little Queenie” är egentligen en ganska unik raritet i Stones diskografi, låten har aldrig givits ut av Stones i en studioinspelning.
   Stones två senaste singlar toppar naturligtvis innehållet på ”Get yer ya-ya's out!”. Bandet chockstartar föreställningen med ”Jumpin' Jack Flash”, en låt som varje gång jag har sett Stones live (1973, 1982 och 2003) tillhört finallåtarna, och den då helt aktuella "Honky Tonk Women" var mot slutet av konserten en lika given låt.
   Tekniker på Stones USA-turné var Glyn Johns som redan 1969 var rutinerad och etablerad i musikbranschen. Som tekniker hade han förutom Stones jobbat professionellt sedan 1964 med inspelningar för Kinks, Small Faces, Procol Harum, The Move och även hunnit med att inleda sin karriär som producent på skivor med Steve Miller Band och Family.
   Parallelt med Stones-åtagandet, som gav honom producentcredit på ”Get yer ya-ya's out!”, var Johns 1969 i hög grad involverad i Beatles inspelningar i allmänhet och ”Let it be”-albumet i synnerhet. Bara en månad efter Stones turnéavslutning gick Johns in i studion för att försöka slutföra Beatles sista album, som än så länge hette ”Get back”, innan Phil Spector kom och tog över alltihop.
   Fram till och med 1973 hade Keith Richards kvar sitt ”artistnamn” utan s på slutet som förklarar stavningen på alla låtskrivarcredits nedan. Apropå det hävdade Jagger/Richard att ”Love in vain” var en traditionell låt, inte skriven av Robert Johnson, men en följande rättegångsprocess fastslog att låtskrivaren var Johnson så den uppgiften har ändrats på senare utgåvor.


Side 1

"Jumpin' Jack Flash" (Mick Jagger/Keith Richard) - 4:02
"Carol" (Chuck Berry) - 3:46
"Stray Cat Blues" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:46
"Love in Vain" (Trad. Arr. Mick Jagger/Keith Richard) - 4:56
"Midnight Rambler" (Mick Jagger/Keith Richard) - 9:04

Side 2

"Sympathy for the Devil" (Mick Jagger/Keith Richard) - 6:51
"Live With Me" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:02
"Little Queenie" (Chuck Berry) - 4:33
"Honky Tonk Women" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:34
"Street Fighting Man" (Mick Jagger/Keith Richard) - 4:03

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (4)

HÄR KOMMER YTTERLIGARE TRE KJELL ANDERSSON-relaterade skivor som jag vill granska och kolla om de håller dagens krav på god musik. Jag berättar också om artisternas aktuella position när de gavs ut, citerar mina gamla autentiska skivrecensioner och ger ett dagens omdöme om skivorna. I vanlig ordning tittar jag förbi de uppenbart framgångsrika EMI-artisterna och siktar in mig på de nästan bortglömda skivorna. Både Ola Magnell- och Niklas Strömstedt-skivan finns på Spotify.



OLA MAGNELL: Neurotikas motell (EMI, 1989)
Producerad av Thomas Almqvist
Omslag av Kjell Andersson

Efter ”100 år” som en typisk Metronome-artist tog Ola Magnell 1989 steget över till EMI där han fortsatte skriva poetiskt starka texter med ny producent och delvis ny musikalisk omgivning.
   Min recension i Nerikes Allehanda 30 maj 1989: ”Thomas Almquists produktion tillvaratar poetens känslor i en modern inspelningsstudio. Sköna körer och en John Holm-duett (”Sittande fåglar” är en klassiker!) som höjdpunkt och när magister Magnell inte blir för intellektuell i språket är det skön poesi som ljuder.”
   Dagens omdöme: Vid den här tidpunkten, i slutet på 80-talet, hade Ola lite svårt att vara kreativ men med nytt skivbolag i ryggen fick han igång maskineriet med sedvanligt starka texter som viktig ingrediens. Musikaliskt har skivan en härlig blandning och med duett-sångaren John Holm på en låt och Marie Bergman, Titiyo och Karin Wistrand i kören växer låtarna till klassisk Ola Magnell-nivå.


NIKLAS STRÖMSTEDT & SKARPA SKOTT: Andra äventyr (EMI, 1983)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Vid sidan av jobbet i Ulf Lundells kompband gjorde Niklas en solokarriär som tidigt 80-tal inte blev så uppmärksammad. ”Andra äventyr” är andra soloalbumet, nu med egna kompbandet bakom sig.
   Min recension i Nerikes Allehanda 20 december 1983: ”Niklas har ett särdeles gott öra till lättfångade melodier, läckra arrangemang och lättsamma texter”.
   Dagens omdöme: Jag minns skivan som tuffare och mer rättfram men kan ha förväxlat den med en konsert i samband med skivrelease. Nej, när jag lyssnar nu låter det ganska snällt och utan personlig profil om skivan men det starka kompbandet, tre Raj Montana-medlemmar plus Janne Bark, gör sitt bästa med ett ganska mediokert låtmaterial. Därmed delar jag inte direkt åsikten med mig själv för nästan 40 år sedan... Kvalitén tar sig dock på skivans andrasida.


REX DE ROX: Moderna mysterier (Hi Fidelity/EMI, 1985)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Här chansade Kjell och EMI våldsamt på en ung Stockholmskvintett med ett minialbum, sex låtar, som, vad jag minns, inte uppmärksammades någonstans.
   Min recension i Nerikes Allehanda 7 maj 1985: ”Unga grabbar med poppiga ambitioner. Det är en svår genre och det blir lätt menlöst som mycket avlägsna skuggor av Gyllene Tider.”
   Dagens omdöme: Det här var väl EMI:s desperata försök att hitta nya unga skivköpare. Men trots den proffsiga inramningen med läcker Marie Fredriksson-sång på en låt är debutskivan ganska profillös och dessvärre både anonym och opersonlig. Dock inleds skivan med en frisk fläkt till låt, ”Sätta segel”, som lovade gott i sitt powerpopstuk men resten av skivan levde inte upp till förhoppningarna.
   Skivan finns inte på Spotify.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (3)

VI FORTSÄTTER IDAG MED KJELL ANDERSSON-TEMAT genom att utforska vinylhyllorna, titta tillbaka i historien och lyssna på de gamla skivorna. Jag presenterar innehållet på skivan, citerar min autentiska då aktuella recension i Nerikes Allehanda och ger slutligen dagens omdöme om skivan.



BARK: Ritual (Hi Fidelity/EMI, 1985)
Producerad av Kjell Andersson och Niklas Strömstedt
Design: Kjell Andersson

Efter de framgångsrika åren bakom Ulf Lundell fick gitarristen Janne Bark göra ett soloalbum fast i gruppformat. Mestadels eget låtmaterial, två texter av Lundell.
   Min recension i Nerikes Allehanda 7 maj 1985: ”Bark, mest känd som tuff gitarrist, sjunger ganska känsligt och för tankarna mer till Per Gessle än Ulf Lundell. Produktionen, arrangemangen och låtarna har en tidlös karaktär.”
   Dagens omdöme: Märkvärdigt tunn röst har påverkat soundet på hela albumet i allmänhet och den svenska versionen av Neil Youngs ”Cinnamon girl” i synnerhet. Trots fina gitarrer är det här mer pop än rock. En produkt från lagom-landet Sverige.


ANNE-LIE RYDÉ: Den sista flykten (EMI, 1987)
Producerad av Dagge Lundquist
Design: Kjell Andersson

Anne-Lies tredje soloalbum som toppar allt hon har gjort på skiva (5:a på min årsbästalista) men halsproblem ställde in turnéer och det definitiva genombrottet som liveartist blev inställt.
   Min recension i Nerikes Allehanda 10 mars 1987: ”Hon sjunger annorlunda, bättre och mer omfångsrikt. Tidigare har hennes njutbara röst seglat i de högre nivåerna mest hela tiden. Nu har hon styrkan att hålla igen och upptäcka andra dimensioner med sin röst.”
   Dagens omdöme: Stark sånginsats, fina låtskrivarsamarbeten, med bland annat Mauro Scocco, Mikael Rickfors och Per Gessle, och ny producent är nyckeln till det goda resultatet. Anne-Lie har själv skrivit texterna till hela albumet och hennes kompband har kollektivt arbetat fram arrangemangen som ger skivan en helhet.


LASSE LINDBOM: Svarta rosor & vit R&B (Hi Fidelity/EMI, 1984)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Efter många år i Lasse Lindbom Band och hårdjobbande producent gör han äntligen en soloskiva där maskiner och programmering spelar huvudrollen.
   Min recension i Nerikes Allehanda 6 november 1984: ”Framgångsrik producent har gått in för lite modernare tongångar fast som sångare är han ojämn. Får hjälp av bland annat Lindberg och Lundell (som skrivit skivans svagaste låt) men största insatsen gör Marie Fredriksson på keyboards och skönsång.”
   Dagens omdöme: Fram till 1984 får vi beskriva Lindbom som en old school-producent men här tar han steget in i den moderna världen med hjälp av en stor maskinpark. Det låter som fullständig lekstuga bland ”instrument” som heter DX-7, Juno 106 och JX-3P och på vägen lyckas de massakrera en John David Souther-låt.

/ Håkan

Krönika: Januari 1990

Det finns alltid en anledning att påminna om singel-b-sidor ty där har man genom åren kunnat upptäcka guldkantat men lite bortglömt material.
   1990 var cd-skivan lanserad på allvar och begreppet ”baksida” var ju plötsligt inaktuellt. Och därmed dog också intresset hos skivbolag och artister för att bjuda på något alldeles extra vid sidan av singelns huvudlåt. Jag fortsätter dock att i krönikan skriva om både fram- och baksida. Vem som sjöng om singel-b-sidor på radion har jag glömt...
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 1990.
 
BORTGLÖMD SIDA

FINNS DET NÅGOT SÅ OVÄSENTLIGT som en singelbaksida? Vem bryr sig om en b-sida?, sjunger de på radion och måhända har de förbaskat rätt. Singelbaksidans värde har skiftat genom tiderna men verkar nu vara en död institution. Men undantag finns.
   I nio fall av tio ges en singel ut för att plugga ett album, vara säljargument till hela albumet. Hamnar sedan singeln på en lista blir det givetvis bingo och allt på köpet.
   På singeln ska a-sidan, den så kallade framsidan, vara av så pass stark kvalité att ingen kräver någonting på dess baksida, b-sidan.
   Det har fått följden att baksidan ofta upptar samma låt i en ny mix, på ett annat språk, snabbare tempo eller annorlunda version. Föga konstnärligt mångsidigt precis.
   Få artister lägger något vettigt på singelns baksida nu för tiden. Ofta är det en upprepning av a-sidan eller en dussinlåt från albumet och alltför sällan ytterligare en stark låt. Som vi borde kräva med tanke på singelpriset som bara ökar.
   Den här trenden är dessvärre inte ny. Skivproducenten Phil Spector var pionjär i början på 60-talet.
   När han gjorde sina klassiska singlar med tjejgrupper som Crystals, Ronettes och sångerskan Darlene Love ville han på inget sätt ta uppmärksamheten från a-sidan.
   Därför gjordes b-sidorna instrumentala med titlar som ”Flip and Nitry”, ”Tedesco and Pitman”, ”Nino and Sonny” och ”Harry and Milt meet Hal B”. Låttitlarna syftade på musiker och ”komponerades” av Spector själv men var i praktiken jamsessions med studioorkestern.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (2)

KJELL ANDERSSON-TEMAT PÅ HÅKANS POP fortsätter med ännu en djupdykning bland 80-talets vinylskivor som på ett eller annat sätt har en koppling till legendaren Andersson. Dagens tre album har samtliga Kjell Andersson som medproducent.



ULF LODIN: En stulen skatt (EMI, 1984)
Producerad av Ulf Lodin & Kjell Andersson
Design: Kjell Andersson

Konstnären Ulf Lodins skivdebut, som pryds av en av hans målningar, gjorde inget större eko när den dök upp och fort försvann ur minnet. Tio egna sånger på svenska och flera Eldkvarn-medlemmar i kompet. Här kallar sig Raga de Gosch för Carl Tim Werner som också blev hans namn när han kompade Ulf Lundell ett år senare.
   Recension i Nerikes Allehanda 10 april 1984: ”Lodin har hamnat i kläm i jämförelserna med Lundell och Lindberg. Hans krampaktiga scenstil smittar av sig på hans sammanbitna poesi”.
   Dagens omdöme: Lodins debut är mer personlig än uppföljaren fyra år senare där han desperat jagade hits. Med rösten i centrum, hes och ansträngd, försöker han även här skriva och producera låtar man minns men det finns förklaringar varför Londin bara blev en dagslända och knappt det. De hetsiga låtarna dominerar men Lodin är bättre och personligare i de nedtonade låtarna, som exempelvis titellåten, i ett lugnare och lägre röstläge.
   Skivan finns inte på Spotify.


BJÖRN HOLM: Man överbord (Hi Fidelity/EMI)
Producerad av Kjell Andersson, Backa Hans Eriksson & Hasse Olsson
Design: Kjell Andersson

Efter två album i producenten Coste Apetreas programmerade värld bytte Björn skivbolag och musikalisk inriktning och sökte sig till levande musiker i EMI-studion.
   Recension i Nerikes Allehanda 21 april 1987. ”Han sjunger på sin höjd i ett enda tonläge men hans låtar, som länge har varit populära, är fortfarande starka. Roligast är dock kompet och soundet.
   Dagens omdöme: Med sin vänliga stämma och varma skånsk accent förmedlar Björn sina texter till genomarbetade arrangemang som varken dränker eller överskuggar hans personlighet. 80-talets mest anlitade studiomusiker och Bengan Blomgrens slide förstärker kvalitén på en handfull vackra sånger som jag orättvist hade glömt.
   Skivan finns inte på Spotify.


BASSE WICKMAN: Gränsland (Hi Fidelity/EMI, 1987)
Producerad av Kjell Andersson & Backa Hans Eriksson
Design: Kjell Andersson

Albumet är Basse Wickmans ”stora” återkomst till EMI när han för första gången skriver låtar och sjunger på svenska. Stort för en artist som hela livet har haft den amerikanska västkusten som förebild.
   Recension i Nerikes Allehanda 9 februari 1988. ”Albumet befinner sig, som titeln säger, i gränslandet mellan rock och visa. På gott och ont. Texterna är i sin helhet överraskande bra av en man som växt upp med det engelska språket. Poetiska berättelser i en vemodig klang som bara Basse Wickman behärskar inom det här landets gränser.”
   Dagens omdöme: Basse sjunger inte bara helt naturligt och starkt på svenska. Han har samtidigt öppnat dörren för lite svensk folkmusik, exempelvis bjudit in medlemmar från Folk & Rackare på några låtar, men gör fortfarande personlig popmusik med en vemodig stämma. Imponerar varken han har fru Carin Kjellman, en vacker slide eller pappa Puttes klarinett bredvid sig.

/ Håkan

Tributes: Kjell Andersson

Under några dagar vecka 6 fanns den här skivan tillgänglig på Spotify men drogs in av rättighetsskäl. Jag hann skriva en recension och publicerade den också under några timmar innan jag valde att lyfta bort den.
   Med det ökande intresset för Kjell Anderssons bok "Ingen går hel ur det här" lägger jag ut recensionen igen men skivan går numera inte att lyssna på.



”Ingen går hel ur det här” (Ella Ruth Institutet, 2021)

DET HÄR ÄR EN ANNORLUNDA HYLLNINGSPLATTA bland alla 106 recensioner jag har skrivit under kategorin ”Tributes” här på Håkans Pop sedan augusti 2008. Den senaste publicerades igår och tillägnades Keith Whitley och den första, och en av de bästa i genren, var ”Plura 50” (där svenska artister hyllade och tolkade hans låtar) som släpptes för 20 år sedan.
   ”Ingen går hel ur det här” har ett nära släktskap till Plura-skivan ty den är gjord för och delvis av den extremt inflytelsrike musikproducenten och en gång svensk musiks maktfaktor nummer ett, Kjell Andersson, som har släppt en memoarbok med samma titel.
   Det känns märkligt med en hyllningsplatta till en person som varken är artist, musiker eller låtskrivare. Kjell var ju ursprungligen designer på skivbolaget EMI där han framförallt under 80-talet utvecklade och förädlade sin personliga stil, ofta i nära samarbete med fotografen Carl Bengtsson, och alltid med en underbart personlig formgivning som resultat. Det borde i sanningens namn ges ut en bok med alla Kjell Anderssons skivomslag där han får förklara sina tankar kring sin kreativitet.
   Undet andra halvan av 70-talet fick han större inflytande i det praktiska skivproducerandet men var fortfarande ansvarig för den kreativa utformningen. Det började med Magnus Lindberg och fortsatte sedan med Ulf Lundell men då uppfattade jag Kjell som bollplank mellan artisten och den riktige producenten vars namn ofta var Lasse Lindbom. Jag har väl så här i efterhand förstått att Kjell tog större och större plats i inspelningsrummet med en alltmer bestämd vilja bakom sina synpunkter.
   Det här har inte bara resulterat i många fantastiska Lundell-album, från 1978 till 1989 och den tillfälliga återföreningen 2008 (”Omaha”), men också ett otal samlingar av större eller mindre storlek. Det började med skivboxen ”Innan jag anfölls av indianerna” (1981), fortsatte med ”Livslinjen” (1991), ”Under vulkanen” (2008) och det definitivt sista samarbetet ”Hemåt genom Rift Valley” (2015).
   Lundell-boxarna var i många fall praktverk, stora samlingar som grävde djupt i Lundells skattkista och sedan presenterades i exklusivt utmejslade boxar designade Kjell A.
   Men Kjell Anderssons karriärhöjdpunkter kanske ändå inte var Ulf Lundell-samarbetet utan alla mer eller mindre utsökta hyllningsskivor. Den ovan nämnda ”Plura-skivan” plus hyllningsskivor tillägnade Mauro Scocco, Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk, Totta och Evert Taube. Det ena mer läcker än den andra.
   Kjell Anderssons senaste kulturgärning var att 2018 få in Magnus Lindberg i en studio, samla ihop ett kompetent gäng musiker och själv producera albumet ”Magnus Lindbergs skörd” som blev det årets bästa (och Magnus sista) album. En oerhört imponerande produktion.
   Kjell Andersson har nu lämnat skivbranschen och ”Ingen går hel ur det här” (skivan) är en ytterst intressant och stundtals utsökt samling med artister som har eller har haft en naturlig koppling till honom. Jag känner inte till hans praktiska arbete med skivan men det känns som urvalet och produktionen på flera låtar har kommit direkt från Kjell Anderssons musikaliskt marinerade hjärta. Lågmält och oerhört känsligt har majoriteten av inspelningarna lyckats fånga den där personliga klangen.
   Det finns ett roligt och intressant samband mellan artister och låtar på skivan. Ofta gör artisterna nya versioner av låtar utanför sin egen repertoar. Ibland blir det genialiskt, som i fallet Peter LeMarc när han tolkar Staffan Hellstrands ”Sara-Li” och den senare lyckas i all enkelhet överträffa Ulf Lundells original med en avskalad ”Rialto”, men ofta blir det mer än godkänt. Dan Hylander gör en finstämd tolkning av ”Ännu doftar kärlek”, Tomas Andersson Wij har tillsammans med Andreas Mattsson letat upp Lalla Hanssons gamla ”Landsvägspirater” och Lisa Ekdahls överraskar mig stort med sin egen ”Med kroppen mot jorden”. Lisa bidrar också med ”Dina röda skor” som Pernilla Andersson tolkar både modernt och traditionellt.
   Det är också i sammanhanget lite lustigt att Magnus Lindberg och Mauro Scocco gör varandras låtar medan några låtar, med Per Gessle, Nisse Hellberg, Toni Holgersson och Niklas Strömstedt, doftar demokvalité.
   Överraskningar är alltid kul och jag hade inte väntat mig att Plura och Mauro Scocco tillsammans skulle kunna lyfta en redan känd Eldkvarn-låt, ”Nånting måste gå sönder” (där titeln till hela skivan förekommer som textrad), till nya höjder med ett nytt fräscht arrangemang.
   Men allra bäst och förvånande är faktiskt Björn Holms närvaro. En 80-talsartist som försvann från min horisont fast jag hittar tre album i min vinylhylla till vänster om John Holm-skivorna. Han avled faktiskt för elva år sedan men här dyker det upp en osedvanligt genomarbetad låt med honom, ”Hemma till slut”, med ett spännande arrangemang och samspel mellan mandolin och flöjt.


PLURA, MAURO SCOCCO: Nånting måste gå sönder
MAGNUS LINDBERG: Jag saknar oss
MAURO SCOCCO: Ljusterö
ANDREAS MATTSSON, TOMAS ANDERSSON WIJ: Landsvägspirater
JOHAN & JESSICA: Vägar
PETER LeMARC: Sara-Li
PER GESSLE, HELENA JOSEFSSON: Sniglar och krut
BASSE WICKMAN: Spelmannen
MARIE FREDRIKSSON: Här och nu
NISSE HELLBERG: Efter stormen
TONI HOLGERSSON: Om du kunde se mig
DAN HYLANDER: Ännu doftar kärlek
NIKLAS STRÖMSTEDT: På väg
STAFFAN HELLSTRAND: Rialto
LISA EKDAHL: Med kroppen mot jorden
BJÖRN HOLM: Hemma till slut
TRIAD: Den sjunde vågen
PERNILLA ANDERSSON: Dina röda skor

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (1)

JAG HAR JUST LÄST KJELL ANDERSSONS intressanta memoarbok ”Ingen går hel ur det här”. Det var inte bara berättelsen i sig som effektivt fångade mig. Gamla musikaliska minnen väcktes till liv, skivor som han i högsta grad var involverad i en gång i tiden. Minnet tog mig till skivhyllan och rent slumpmässigt (hamnade på L- och M-hyllan...) plockade jag några gamla album, marginellt uppmärksammade på sin tid, ur hyllan för att närmare undersöka om de musikaliskt överlevt decennierna sedan de gavs ut.
   En kort presentation av bandet/artisten följs av ett utdrag från min autentiska skivrecension i Nerikes Allehanda och avslutningsvis en kortare bedömning av skivorna idag.
   Ulf Lodins namn nämns en gång i förbifarten i Kjells bok medan varken La Vie, Jari Levedahl eller Mosquitos får någon uppmärksamhet.
   Det här nya Kjell Andersson-temat, där jag siktar in mig på mindre uppmärksammade och kanske bortglömda skivor, har nog förutsättningar att bli en liten följetong på Håkans Pop. Dessutom tänker jag inom någon dag återpublicera min recension av skivan ”Ingen går hel ur det här”, där några Kjell Andersson-relaterade artister framträder, som fanns tillgänglig på Spotify några dagar under vecka 6 men sedan togs bort. Rättighetsproblem var orsaken.




JARI LEVEDAHL: Midnattståg (His Master's Voice, 1990)
Producerad av Jari Levedahl och Pontus Olsson
Design: Kjell Andersson

27-årig debutant född i Finland, flyttade till Gotland som fyraåring och kom till Stockholm 1981. Skriver sitt eget material och skivan gavs ut på en gammal EMI-etikett som Kjell Andersson hade förmåga att gräva upp ur det förflutna, jämför Parlophone och Capitol.
   Recension i Nerikes Allehanda 24 april 1990. Rubrik: Debutant med countrytouch. ”Risken är stor att Jari försvinner i den stora grå massan med sin lagom-rock. Som inte ens tangerar nuvarande svenska trender. Det vore synd om så blir fallet för han är en inte oäven låtskrivare och soundet fungerar bra trots små resurser.”
   Dagens omdöme: Min analys 1990 att Jari hade countrytouch var nog överdriven fast Jesper Lindbergs steel och dobro vässar soundet på några ställen. Ibland tänker jag visserligen på Sigge Hill men det här är mestadels pop, med snygga gitarrer men utan levande trummis, som aldrig når någon högstanivå. Ett genomskinligt försök av EMI att skaka fram ännu en Jakob Hellman-succé som ibland balanserar på gränsen mellan elektronisk pop och rock'n'roll.
   Skivan finns inte på Spotify.


ULF LODIN: Kärlekens pris (Hi Fidelity/EMI, 1988)
Producerad av Claes von Heijne
Design: Kjell Andersson

Ulf Lodin hade skivdebuterat redan 1984 med ”En stulen skatt” (där Kjell Andersson var medproducent) men var också känd som konstnär med åtskilliga utställningar bakom sig. Ritade även serier, ”Öronälskaren” 1983.
   Recension i Nerikes Allehanda 9 februari 1988. Rubrik: Ulf Lodins andra fångar passionen. ”Nya albumet är ett stort lyft för Lodin. Här finns både melodier man minns, läckra låtar och effektiva arrangemang. Som låtskrivare fångar han både passionen och uttrycksfulla stämningar. Både i ballad, funk- och popform”.
   Dagens omdöme: Skivbolag och Lodin jagar här desperat hits med bubblande syntar, funkbas, Lili & Susie i kören och daterade smattrande 80-talstrummor som typiska ingredienser. Här finns ambitioner att ta rygg på Ratata och Lustans Lakejer fast fem år försent. Med sin hest bräckliga röst försöker Lodin låta personligt hitmässig och lyckas så när på ”Du kan ännu göra mej vild” fast den är på tok för lång (5:55).
   Skivan finns inte på Spotify.


LA VIE: Till en vän (Hi Fidelity/EMI, 1986)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Stor grupp som framför elva låtar på svenska skrivna av gruppmedlemmarna Ulf Schagerström och Abbe Copeland. Schagerström hade precis fått med sin låt ”Mot okända hav” på Marie Fredrikssons soloalbum ”Den sjunde vågen”.
   Recension i Nerikes Allehanda 6 maj 1986. Rubrik: Debuten ett gott hantverk. ”Mellan rockens yviga gester och popmusikens slickade sound finns ett tomrum i Sverige. Det lilla öde utrymmet försöker Göteborgsgruppen La Vie, sex killar och en tjej, att fylla med sitt första album. De lyckas inte helt men debutskivan är ett gott hantverk främst på låtskrivarområdet. Lasse Lindboms produktion är inte tillräckligt fräck och vågad för att göra La Vie till något sensationellt”.
   Dagens omdöme: Tidsmässigt (våren 1986) var sångerskan Ki Rydberg och gruppen steget före Roxette men har varken låtmaterial eller utstrålning för att ens få en hit i Sverige. Underhållningsmäsigt ett helt okej album men förutom ett spektakulärt oboeintro på en låt finns det ingenting att hetsa upp sig för. Dessutom har Kjell Andersson för en gångs skull misslyckats med skivomslaget.
   Skivan finns inte på Spotify.


MOSQUITOS: Hoodoo (Hi Fidelity/EMI, 1986)
Producerad av Mosquitos och Erik Olhester
Design: Kjell Andersson

Mosquitos var en sammanslagning av tre medlemmar från banden Madhouse och Rost. Bland annat gitarristerna Bengt Kirschon och Janne Oldaeus. Kirschon skriver låtarna och Oldaeus sjunger. Debutalbumtiteln hade de knyckt från John Fogertys några år gamla men outgivna comebackskiva.
   Recension i Nerikes Allehanda 4 november 1986. Rubrik: Svenska rockare på amerikanska. ”Mosquitos går naturligt i samma spår som Rost och Madhouse där liveuttrycket är viktigast. Men reproducerat på skiva och inspelat i en studio är det ändå en överraskande genomslagskraft i Mosquitos sound”.
   Dagens omdöme: Jag var klart skeptisk till min nästan 35 år gamla recension där jag påstår att bandet lyckades få till liveljudet i studion men Mosquitos enkla men genialt levande rocksound håller än idag. Däremot är jag nu lite mindre imponerad av låtarna där höjdpunkterna är få. ”Stay” är en klart femstjärnig låt och ”Macon County Line” hade inte skämt ut sig i Dave Edmunds liverepertoar men i övrigt är materialet ganska jämntjockt.

/ Håkan

Tributes: Keith Whitley

"Keith Whitley: A Tribute Album" (BNA, 1994)

MAN MÅSTE IBLAND UTMANA SIN GENUINA MUSIKSMAK, tänker jag när jag lyssnar på hyllningsalbumet till den amerikanske countryartisten Keith Whitley. Jag har visserligen nämnt hans namn en gång tidigare på Håkans Pop men både namn och anledningen till mitt omnämnade hade sedan länge fallit i glömska så jag känner mig ganska lost i den här djupt traditionella och lite högtidligt framförda musikgenre. För det första tänker jag spontant, och helt fel, på hård rock när jag hör namnet Keith Whitley och mina öron får en mindre chock när jag låt efter låt blir matad med tidlös, för all del snyggt framförd musik men inget som riktar sig till mina innersta känslor.
   Att Keith Whitley dog en tragisk död 1989 när han var 35 år har naturligtvis påverkat intresset hos artisterna som vill tolka hans låtar som han märkligt nog väldigt sällan har varit med och skrivit själv. Men för hans genuina fans är de en gång för alla personifierat hans karriär och repertoar. För mig, den just nu okunniga recensenten, är det svårt att känna den direkta kopplingen. Ofta känner jag ingenting, eftersom jag inte har någon större koll på hans karriär, och när ”When you say nothing at all” dyker upp, i en förhållandevis fin version Alison Krauss, är det bara Ronan Keating och ”Notting Hill”-soundtracket som ekar i mina öron. Det är för övrigt just i det sammanhanget som jag tidigare hade nämnt Whitleys namn. Han har ju faktiskt gjort originalet...
   Låtarna beskrivs i andra sammanhang som Whitleys låtar fast han i väldigt få fall har satt sitt namn under låtarna som låtskrivare. Men skivan ger mig ändå en viss uppfattning om varför Keith Whitley var så populär, innan han dog och att hans minne har levt vidare så tydligt i countrykretsar, för han framför fyra låtar själv på skivan (inspelade 1987) till sitt eget minne. På en låt sjunger han dessutom ”duett” med sin fru Lorrie Morgan och det får ju naturligtvis hela country-USA att smälta medan jag sitter i Örebro 27 år senare och kan på sin höjd uppfatta det som hyfsad underhållning men inte så mycket mer.
   Elva låtar på skivan är hämtade från Keith Whitleys karriär och två låtar är specialskrivna för den här skivan, Daron Norwoods ”Little boy lost” och den lite smetiga allsångslåten ”A voice still rings true” på slutet.
   Det är bara en enda låt som jag har ett eget förhållande till, ovannämnda ”When you say nothing at all” som är representativ för den snälla underhållningsnivån på skivan men ganska uttjatad i mina öron, men Alison Krauss sjunger den snyggt, respektfullt och lite avskalat personligt som skivan i övrigt saknar.
   Det finns några namn bland artisterna som medverkar här som är mig bekant men inte alltid av positiva skäl. Alan Jacksons överdrivet högtravande countryröst har aldrig blivit någon favorit, Randy Scruggs (Earl Scruggs son) som har producerat de flesta låtarna på skivan och Ricky Skaggs är ju ett aktat namn i min värld sedan han sjöng duett med Elvis Costello för en massa år sedan.
   Nej, i övrigt är det inte så många tillfällen till glada tillrop när jag lyssnar på albumet. Jag läser att Keith, under sin tid vid liv, ville få sin musik att låta tuffare och jag känner att hade han fått sin vilja igenom hade säkert även den här skivan fått en viktigare roll för mig som lyssnare.


1. "Don't Close Your Eyes" (Bob McDill) Alan Jackson 4:14
2. "Ten Feet Away" (Max D. Barnes/Billy Sherrill/Troy Seals) Diamond Rio 3:28
3. "I'm Gonna Hurt Her on the Radio" (Tom Brasfield/Mac McAnally) Keith Whitley 2:58
4. "I'm Over You" (Tim Nichols/Zack Turner) Tracy Lawrence 3:09
5. "When You Say Nothing at All" (Don Schlitz/Paul Overstreet) Alison Krauss and Union Station 4:21
6. "Charlotte's in North Carolina" (Dean Dillon/Kent Robbins/David Wills/Blake Mevis) Keith Whitley 2:59
7. "I Just Want You" (Troy Seals/Max D. Barnes/Sylvia Price) Keith Whitley & Lorrie Morgan 3:31
8. "Little Boy Lost" (Wayne Perry/Daron Norwood) Daron Norwood 4:44
9. "All I Ever Loved Was You" (Dorothy Skaggs) Ricky Skaggs, Shenandoah 3:52
10. "I'm No Stranger to the Rain" (Sonny Curtis/Ron Hellard) Joe Diffie 3:33
11. "I Never Go Around Mirrors (I've Got a Heartache to Hide)" (Sanger D. Shafer/Lefty Frizzell) Mark Chesnutt 4:22
12. "The Comeback Kid" (Hank Cochran/Dean Dillon/Keith Whitley) Keith Whitley 3:33
13. "A Voice Still Rings True" (Randy Scruggs/Larry Cordle) Event/Various 3:52

/ Håkan

Februari 2021 på Håkans Pop

Neil Young live 1978 med ”Cortez the killer”.

SAMMANFATTNINGEN AV FEBRUARI MÅNADS innehåll på Håkans Pop blev lite försenad, en bok av Kjell Andersson kom emellan, men nu är det dags att titta tillbaka en dryg månad. Utan några större överraskningar kunde jag fortsätta mina ”utgrävningar” bland gamla liveskivor, cover- och tributeskivor och tillbakablickar på gamla krönikor.
   Ibland drabbas Håkans Pop också av sorg när någon artist av särskild stor betydelse avlider. Några dagar in i februari kom det ganska chockartade beskedet att sångaren och gitarristen Stefan Cush i The Men They Couldn't Hang avlidit i en hjärtattack.
   Annars inleddes månaden med Neil Young med en 16:e-plats på livealbumlistan. En lista som under februari fortsatte med placeringarna 15 (Dan Hylander), 14 (Del Amitri) och 13 (Ulf Lundell).
   I coverkategorin skrev jag om Ann Wilson och Kimberley Rew och bland intressanta tributeskivor riktade jag strålkastarna på två album med Jeff Lynne- och Judy Collins-låtar. Och gamla krönikor hittade jag från november 1995, juli 1989, augusti 1995 och oktober 1989.
   Sedan fick jag chansen att skriva en konventionell skivrecension av Stiko Per Larssons nya album ”Fri fågel”.

JAG MÅSTE VÄL FÅ ERKÄNNA ATT NYFIKENHETEN på ny och för mig obekant musik har mattats av med åren – liksom minnet. Det är ingen perfekt kombination när jag lyssnar på musik med artister för första gången. Men det gör ändå att jag en gång i månaden, runt månadsskiftet, försöker uppdatera mig om nyheter via nya skivsläpp. Ofta blir det en blandning av för mig kända namn och några nya.
   Under februari 2021 trodde jag på en ketchupeffekt av nya skivor efter en mer än lugn januari men varken kvalité eller kvantitet gjorde senaste månaden särskilt händelserik.
   Jag har förmodligen missförstått Nick Caves påstådda genialitet men har svårt för hans mer än suggestiva framtoning och ”Carnage” väcker mig inte. Engelska Tindersticks delar i någon mån Caves långsamma musikform men Stuart Staples släpiga röst gör mig bara rastlös när jag lyssnar på nya skivan ”Distractions”.
   Svenska duon Smith & Tells musik är verkligen motsatsen till suggestiv. På ”Pixie's parasol” är den poppig och effektiv men till slut lite opersonlig med sina kommersiella klanger. På låten ”Hotel walls” höjer sig kvalitén något, mest med tanke på att Jocke Berg har varit med och skrivit låten.
   Aaron Lee Tasjans namn ligger sött nedbäddad i mitt minne efter en konsert i Örebro 2017. Utan att jag direkt minns hur det lät, här går det att läsa mina synpunkter då, så var det en positiv upplevelse och den känslan lever vidare på nya albumet ”Tasjan! Tasjan! Tasjan!”. Inleds med några powerpopexplosioner som får mig att tro på underverk. Riktigt så genomgående stark är inte skivan, några konventionella låtar tar ned albumet på en mänsklig nivå, men är ändå ett ljus i mörkret.
   Apropå nya namn så har jag haft turen att upptäcka en ny spännnade grupp med det minst sagt ovanliga namnet Son Of The Velvet Rat. Helt förutsättningslöst utan att ha någon information om gruppen, som visar sig vara en duo, blir jag överkörd, däckad, imponerad och väldigt överraskad av albumet ”Solitary company”. Det visar sig nämligen till min stora förvåning att låtskrivaren och sångaren Georg Altziebler och organisten Heike Binder har österrikiskt påbrå. Men nu bor de i Joshua Tree i USA och framför låtar som varken sång- eller soundmässigt är ett dugg kommersiella men ändå ljuvligt personliga.
   Jag vill ju gärna jämföra musiken med några andra artister för att i text kunna beskriva hur duon låter och hittar efter långt letande i mitt medvetande två skånska personliga artister, de mycket personliga låtskrivarna Richard Lindgren och Thisell. Fast sångaren Altziebler tar musik, text och sång ett steg längre bort från den konventionella musikbranschen.
   ”Solitary company” är en ovanligt spännande men också härligt spretig resa i bristfälligt sound och distad sång men oerhört vackra arrangemang där skönhet och personlighet möts i sjunde himlen. Vemodigt i ett ofta långsamt berättande med genomarbetade arrangemang, där fiol, dragspel och exempelvis munspel väver helt oemotståndliga melodiska mästerverk, som gör att ljudbilden skaver kraftigt när det blir både kärvt och skevt. Oförglömligt.

/ Håkan

LIVEALBUM #11: Imperiet

IMPERIET: 2:a Augusti 1985 (Mistlur, 1985)

AV MÅNGA OLIKA ORSAKER KAN MAN PÅSTÅ att 1985 var rockgruppen Imperiets viktigaste årtal i sin fem år långa 80-talshistoria. Det var då (mars) kvartetten gav ut sitt kanske bästa och mest professionellt inspelade album, ”Blå himlen blues”, med internationellt ryktbare Jeff Eyrich (Plimsouls, T Bone Burnett, The Gun Club) som producent. Det var då (oktober) som Imperiet tog steget från något mer än att bara vara det där enkla fullständigt framrusande rockbandet. Och det var just 1985 som Imperiet utökade med den skicklige trummisen Fred Asp från Reeperbahn och bandet fick det året en mer seriös framtoning när samarbetet med Fläskkvartetten utvecklades.
   Några år tidigare, medan Ebba Grön firade sina största framgångar, hade Rymdimperiet uppstått som ett sidoprojekt på skiva utan turnéambitioner. Det var 3/4-delar av Ebba, med den sent tillkomne medlemmen Stry Terrarie i en central roll, som hade startat ett spännande experiment som fick oväntad uppmärksamhet på sin tid. Men det var ingenting mot nyheten och bomben som briserade i februari 1983 när medlemmarna i Ebba Grön meddelade att gruppen lägger av.
   Ganska naturligt och utan uppehåll kunde medlemmarna i Rymdimperiet axla Ebbas fallna mantel och valde då att koncentrera gruppnamnet till Imperiet. En grupp som efter en del medlemsförändringar under vägen 1985 bli en stabil enhet med gränslösa framgångar som Sveriges ledande rockgrupp. Bredvid Thåström, Christian Falk, bas, och Asp fanns saxofonisten Per Hägglund vars huvudinstrument nu var keyboards.
   Gruppen stod nu, sommaren 1985, på sin hittils högsta punkt. Då kom det ganska spontana beslutet att spela in ett livealbum i Västerås Folkets Park. Döpt till ”2:a augusti 1985” för att det var just den fredagskvällen som Imperiet spelade in sin konsert. Det tog bara en månad innan albumet fanns ut i skivaffärerna, effektivt jobbat.
   Livealbumet är ett livligt bevis på att gruppens energi, repertoar och sound hade exklusiva och oförglömliga kvalitéer. Av naturliga och aktuella skäl spelade det senast utgivna albumet ”Blå himlen blues” en mindre huvudroll i setlistan som även plockade upp några enskilda låtar från tidigare skivor.
   I Rymdimperiet var det Stry Terraries låtar som spelade en dominerande roll på singlar och maxisingel men Thåströms enda bidrag på de skivorna, ”Vad tror du hon vill ha”, fick leva vidare i Imperiets liverepertoar och finns naturligtvis med på livealbumet. Som givetvis också dokumenterar konsertens avslutning, i sjoket av extralåtar, med genomgående covers på programmet.
   Här gör Thåström (som på skivomslaget stavas Tåström) & Co allt i sin makt för att överträffa John Lennon och Doors i låtarna ”Cold turkey” (Plastic Ono Band-singel från 1969) respektive ”Roadhouse blues” (från ”Morrison hotel”-albumet 1970). I sina kvalificerade försök att ge låtarna full rättvis behandling förstärktes Imperiet under de låtarna med gitarristen Micke Hagström.
   Även Imperiets version av Pugh Rogefeldts svenska variant på ”Surabaya Johnny” (som gruppen envist alltid stavade på annat sätt...) tillhörde också extralåtarna men byter utan anledning plats med ”Blå himlen blues” på skivan. Och ytterligare en cover bland extralåtarna från den verkliga konserten i Västerås, Stones ”Let it bleed”-låt ”Live with me”, är helt skippad på skivan.
   Imperiets liveskiva visar också att gruppens politiska medvetenhet hade växt med åren. Inneromslaget på skivan ägnas helt åt ANC, den sydafrikanska politiska organisationen, som just 1985 kom i ropet speciellt bland svenska artister. Organisationens nordiska representant Lindiwe Mabuza berättar hela historien om ANC. 10 kronor från försäljningen av ”2:a Augusti 1985” gick oavkortat till ANC. Mot slutet av 1985 arrangerades den stort uppmärksammade ANC-galan som samlade en stor mängd etablerade artister och genomfördes i november 1985.
   Kanske var det Imperiets inspelning av Mikael Wiehes låt ”Fred” 1984 som väckte det definitiva engagemanget? Släpptes först som singel med Imperiet, blev sedan i en nyinspelning del av ”Blå himlen blues”-albumet och var naturligtvis en av höjdpunkterna på Imperiets konserter under 1985.


A-SIDAN

1. "Du ska va president" (Imperiet) (4:17)
2. "C.C. Cowboys" (Imperiet) (3:13)
3. "Guld och döda skogar" (Imperiet) (3:21)
4. "Vad tror du hon vill ha" (Thåström) (3:25)
5. "Fred" (Mikael Wiehe) (6:45)

B-SIDAN

6. "Kickar" (Imperiet) (3:40)
7. "Blå himlen blues" (Imperiet) (6:45)
8. "Sura-Baya Johny" (Pugh Rogefeldt/Anders Alenby) (3:55)
9. "Cold Turkey" (John Lennon/Paul McCartney) (3:56)
10. "Roadhouse Blues" (Jim Morrison) (3:45)

/ Håkan

Bok: ”Ingen går hel ur det här”

KJELL ANDERSSON
Ingen går hel ur det här
(Bonniers)
 
JAG HAR PÅ AVSTÅND FÖLJT KJELL ANDERSSONS långa ”karriär” i den svenska musikbranschen från dag ett i mitten på 70-talet. Först för hans stilistiskt perfekta skivomslag som han formgav med finkänslig skicklighet, den lilla textraden ”Design: Kjell Andersson” fascinerade mig genom hela 80-talet. Sedan dök hans namn upp bland medproducenterna på skivor med Magnus Lindberg och Ulf Lundell. Och långt senare blev jag medveten om hans samlande roll som A&R till ett antal artister på det stora skivbolaget.
   På sin ålders höst som pensionerad har han valt att berätta om sitt liv i en biografi av tegelstensformat. Boken är inte alltid kronologisk, kapitel följer inte en konsekvent löpande historia, men den tar oss med på en spännande resa i musikens tjänst bakom kulisserna. Kjell var inte musiker och skapade inte musik men han hade hela tiden en passionerad åsikt om det han hörde. Synpunkter som han sedan med näbbar och klor försökte försvara i sina nära personliga kontakter med artisterna. Han fick några vänner på vägen men enligt honom fick han desto fler fiender.
   ”Ingen går hel ur det här” är som helhet en lång framgångssaga, där kärleken till musiken spelar en huvudroll. I en veckas tid har jag hängivet läst boken sida för sida med oerhört intresse och tuggat i mig varje nördig detalj med stor aptit. Boken är ingen allmängiltig berättelse om ett nortmalt musikintresse som blev ett kall utan här beskriver Kjell sitt liv och sitt arbete som en kamp på just liv och död.
   Efter 571 underhållande och engagerande sidor har jag den genomgående känslan att Kjell, trots alla oräkneliga framgångar, har valt att ge tyngd åt historien kring livets bittra stunder, sina tillkortakommanden, djupa konflikter, kraschade relationer och ögonblick där han mot sin vilja har fått vika sig och tvingats acceptera andra lösningar på problemet.
   I boken beskriver han sitt liv som en berg-o-dalbana med många bekanta toppar men också, mindre bekanta, felbeslut och missade chanser och konflikthärdar. Han gick fort från att vara ett anspråkslöst smakråd till att bli en ganska envis och påstridig producent. Han hade stora öron som tänkte musikaliskt och inte kommersiellt. Något som med tiden blev en nagel i ögat på nya yngre ekonomiskt pressade chefer som Kjell vid något tillfälle kallar ”mediekåta halvfigurer”. Hans gammalmodiga syn på skivbolag blev med tiden alltmer omodern och obekväm.
   Det är väl i det sammanhanget som Kjells växande bitterhet får rejält fotfäste i hans liv. Den är visserligen inte närvarande hela tiden i boken men går ofta hand i hand med de senaste decenniernas nedmontering av den svenska skivbranschen i allmänhet och försäljningen av Kjells älskade EMI till värsta konkurrenten Warner i synnerhet.
   Det blir stundtals en svart redogörelse där han rejält nedslagen med smärtsamma känslor tvingas skriva under avtalet till sitt avgångsvederlag. Sedan har han alla anledningar i världen att dissa sina chefer, förakta skivbranschens fallande utveckling och ta sig själv på så mycket allvar att han i sin omgivning i bara ser fiender, även gamla arbetskamrater. Det mörksvarta dominerar berättelsen där det hela tiden finns en underliggande känsla att ”det var bättre förr” som kan bli lite påfrestande och destruktiv i all sin välskrivna form.

KJELL HAR VARIT KEDJELÄNKEN MELLAN artister eller grupper och skivbolaget. Han berättar många insidehistorier, intressanta upplevelser som radas upp enormt effektivt, avslöjar ett antal interna strider och ger sig på många gamla samarbetspartners, med eller utan bittra undertoner, men intresset hos mig som läsare falnar aldrig. Har man följt Kjell Andersson i (skiv)spåren under alla decennier blir läsandet en lång aha-upplevelse plus massor med tillbakablickar som fyller i minnesluckor och tvingar mig vid upprepade tillfällen till skivhyllorna för att få uppgifterna i boken vidimerade.
   Vid sidan av sitt arbete som exklusivt smakråd har Kjell under många år designat ett stort antal huvudsakligen snygga skivomslag och jag trodde i min enfald att han var pedant och hundraprocentigt noggrann i allt han gjorde. På en punkt är den här boken en stor motsats: bilderna. De slarvas bort nästan katastrofalt, svarvita och frimärksstora av tidningsklippskvalité och inte sällan suddiga och otydliga.
   På det området hade jag väntat mig en beundransvärt fint illustrerad bok. Bildmässigt trodde jag inte på en ren bilderbok, det är kanske ett helt annat projekt där Kjell berättar historien bakom alla sina skivomslag, men visst hade några snygga skivkonvolut lättat upp när berättandet blir alltför mörkt.
   Kronologin i boken är också delvis ett problem. Han har uppenbart skrivit boken under en lång sporadisk tid. På sidan 255 är det november 2013 för att sidan efteråt vara 2020 och ytterligare några sidor senare är det hösten 2015. Det stör berättandet som blir en stundtals ryckig upplevelse. Kjell väljer att beskriva sina upplevelser oberoende av varandra och berättelsen hoppar i tid fram och tillbaka. Separationen med sambon Bodil Malmsten följs av åtskilliga kapitel där hon fortfarande figurerar vid tidigare tillfällen.
   I samband med sina återberättade minnen kring olika skivinspelningar ger Kjell chansen att i efterhand recensera skivorna på sitt eget sätt där han också får möjlighet att ändra åsikt från det ursprungliga. Det ger färg åt historien när det kommer direkt från ”hästens mun”.
   En bok med bara lyckade framgångsrika projekt på rad hade givetvis varit en alltför mjäkig historia. Därför är det i konflikterna den här boken lever och blir levande. Kjell Anderssons konflikter med både chefer och artister växer parallellt med tiden som skivbranschen blev en allt osäkrare miljö.
   Läser man registret i slutet av boken noga är det namnet Ulf Lundell som dyker upp allra oftast. Det helt perfekta och intensiva samarbetet som via Kjells heta temperament och kontrollbehov för en artist på ett extremt pendlande humör växer till ett sårat förhållande som inte går att rädda. Inte ens efter åtskilliga återföreningar. Det ger en besk eftersmak på ett historiskt framgångsrikt samarbete.
   Då har Kjell Andersson en mer positiv syn på några av sina andra artister genom åren. Magnus Lindberg, Basse Wickman och i någon mån Magnus Johansson har han bara goda vitsord om. Lindbergs fantastiska sista skiva ”Magnus Lindbergs skörd” var resultatet av en fantastisk samling sånger producerad och organiserad av Kjell Andersson flera år efter pension. Det finns hopp om att han kan sprida sin unika och säregna egenskap som musikintresserad många år framöver.

FOTNOT: Kjell Andersson personifierade mitt 80-tal i svensk musik när han via de eleganta skivomslagen skapade helhetskänsla och överraskande ofta en genomgående äkthet i sina produktioner.
   Under läsning av boken identifierade jag mig själv i Kjell vid många tillfällen och det finns orsak till det. Vi är lika gamla (han är född sex dagar innan mig), vi har samma djupa och seriösa intresse för musik och vi fick båda åka limousin när vi fyllde jämna år.

/ Håkan

Krönika: Juni 1995

Reggaemusik har väl aldrig varit min rätta kopp té men visst har Marley, Nash och några till fått min tillfälliga uppmärksamhet genom åren. Definitivt ett sommarfenomen som går hem när värmen och solen tränger sig på och vi musikälskare plötsligt gillar de loja basdominerade rytmerna. Jag avslutar krönikan med ett stickspår med ”stulna” låttitlar.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/6 1995.
 
REGGAE SVÅRSTAVAT SOMMARFENOMEN

JAG ÄR INGEN EXPERT OCH INGEN FANATIKER. En kulen höstmåndag skulle jag säkert rycka likgiltigt på axlarna åt reggaemusikens betydelse.
   Men när sommaren infinner sig, åtminstone i almanackan, hör den lugnt svängiga musiken hemma i ljudbilden runt omkring oss alla.
   Från sina rötter i Etiopien via Jamaicas solbadande klimat är det givetvis naturligt att förknippa musikformen med sommar och värme.
   Så har också reggaehitsen poppat upp regelbundet varje sommar sedan vi lärde oss stava till Robert Marley.
   Närmare bestämt inträffade det i maj 1972 när Johnny Nash fick en hit med Marley-skrivna ”Stir it up”.
   Men ordet reggae är det däremot många som misslyckats att stava till. E och a kan hamna på de mest suspekta ställen.
   Det framgångsrika skivbolaget som lanserade ”Absolute”-samlingarna har sedan några år tillbaka också givit ut en reggae-variant som pricksäkert kommer varannan sommar.
   I år är det ”Absolute reggae 2”.
   Reggaehits med tyngspunkten på hits för soundet är pop, rytmen lättreggae och låtarna nästan övervägande covers från pophistorien. Sällan eller aldrig med någon reggaeanknytning.
   Med artister som, har jag en tydlig känsla av, lika väl kan sjunga dansant pop och techno som reggae.
   I år krockade utgivningen dessutom med Bob Marley-samlingen ”Natural mystic” som innehåller andra klassens hits och inte riktigt når upp till volym ett ”The legend”.
   Ändå distanserar Marley ”Absolute reggae” med hästlängder. Ty jag föredrar oförbehållsamt mindre kända låtar med Marley framför dessa smetiga popreggaecovers.
   För vad har de nya reggaeartisterna att tillföra gamla pophits som ”In the summertime”, ”Baby come back”, ”First cut is the deepest”, ”Baby I love your way”, ”Sugar, sugar”, ”Games people play” och ”You're no good”.
   Inte mycket! Får mig för stunden att direkt hata covers.

OVANNÄMNDA REGGAE-SAMLING DOMINERAS av covers men innehåller också låttitlar lånade från pophistorien. Nya låtar med gamla erkända titlar som ”Yummy, yummy”, ”Stardust” och ”Chiquitita. Som inte har något släktskap med 1910 Fruigum Co, Hoagy Carmichael och ABBA.
   Mästare i den speciella genren, att ge kända namn till nyskrivna låtar, bör nog svenska This Perfect Day utses till.
   Gruppen, vars debut lånade sin titel från ett Beatles-album (”Rubber soul”) har på sin senaste skiva, ”Don't smile”, gjort titelstölder till en sport.
   TPD:s skiva ser ut att innehålla covers av bland andra Bruce Springsteen, Robert Palmer och Tomas Ledin. Men egentligen är det tio originallåtar med inte fullt så originella låttitlar.
   Namnet på titellåten har jag inte funnit någon annanstans men ”Blinded by the light”, ”Simply irresistable” och ”Never again” är allmänt kända med de ovannämnda artisterna.
   Men även ”It's a shame” (soulhit med Spinners 1970), Nothing lasts” (albumlåt med Matthew Sweet, ”Time after time” (klassiker med Cyndi Lauper) och ”Daydream” (1966-hit med Lovin Spoonful)) leder tankar och associationer åt helt annat håll än Norrland och TPD.
   Låttitlar kommer alltid igen, ingen kan äga en titel, men det är sällan det utnyttjas så övertydligt som i TPD:s fall.

JA, FEM TUPPAR TILL NEIL YOUNGS ”Mirror ball”. Det nästan ouppnnåeliga betyget har jag bara givit två nyproducerade skivor tidigare, båda kom 1989: ”Peace and love” med Pogues och ”Love poison” med Lolita Pop.
   Allehandas hårdrockexpert Dennis Karlsson anser för övrigt att ”Mirror ball” är för skramlig för hans öron...

/ Håkan

Covers: Chrissie Hynde

CHRISSIE HYNDE with the VALVE BONE WOE ENSEMBLE: Valve Bone Woe (BMG, 2019)

NAMNET CHRISSIE HYNDE ANDAS SÅ MYCKET ROCKMUSIK som det går att tänka sig. Speciellt efter förra årets Pretenders-album som helt kompromisslöst och musikaliskt slog undan fötterna på nästan alla andra skivor det året. ”Hate for sale” var ju till både form och innehåll ett underbart album med röjig rock och starka popmelodier. Men man är inte född om man inte kan överleva även negativa överraskningar ty ett år innan gav Chrissie ut ett svårt jazzinfluerat soloalbum fylld med covers.
   ”Valve Bone Woe” är inte ett dugg spontan, inte det minsta rockig och är djupt rotad i både traditionell och till och med instrumental jazz. Ja, det är knappast något för oss som förälskat oss i Chrissies rockmusik i drygt 40 år.
   Chrissie har visserligen haft sin gitarrist och Pretenders-kollega James Walbourne med sig in i det här projektet men hans närvaro har musikaliskt inte påverkat varken sound eller arrangemang i denna jazzdränkta produktion.
   Övriga namn i det närmaste kompbandet är för mig obekanta men är hämtade från Tel Aviv eller London, en israelisk producent och någon som tidigare ha jobbat med Sting. Det gör mig knappast överdrivet nyfiken men fakta är fakta. I övriga kompet är det The Valve Bone Woe Orchestra, en tillfälligt samlad skara vad jag förstår, med 44(!) olika namn på musiker som spelar huvudroll på en majoritet av låtarna på albumet.
   Chrissies första soloskiva, debuten ”Stockholm”, var ju en modern poprockskiva som musikaliskt ändå bottnade i den poprockiga essensen av populärmusik. Men istället för att utveckla den sidan av sin personlighet tog hon sin coola framtoning två steg åt sidan och fastnade i jazzmusikens alla konservativa stickspår. Jag förstår och accepterar hennes tvära u-sväng och får programförklaringen i ord på en sida i cd-häftet. Några meningar i texten, ”...jag beklagar förfallet med melodier i populärmusiken” och ”...jazzmusik bekräftar rockmusikens död och är den mest kreativa och innovativa musikformen på 2000-talet”, rimmar illa med förra årets inspirerade rockplatta med Pretenders.
   Jag kan väl öppet erkänna att melankolisk jazz och mogen bossa nova aldrig har varit min kopp te och det påverkar naturligtvis min genomgående åsikt om albumet. När Chrissie sedan låter de jazzbelevade musikerna ta över helt i de instrumentala John Coltrane- och Charlie Mingus-låtarna tycker jag nog att hon har tappat riktning i sin tillfälliga solokarriär.
   Medvetet eller omedvetet, rättvist eller orättvist så lyssnar jag på den här skivan och placerar den i ett musikaliskt förhållande till många fantastiska Pretenders-skivor under decennier tillbaka. Och då upplever ”Valve Bone Woe” som en parentes i en i övrigt ganska fantastisk karriär för Chrissie Hynde.
   Bland mängden av gamla jazzcovers finns det trots allt några små glädjeämnen där ursprunget i låtarna hämtats från den mindre profilerade populärmusiken, de tre låtarna som Brian Wilson, Nick Drake och Ray Davies har skrivit. Davies gamla okända Kinks-låt, ”No return”, framförs här på ett smått magiskt sätt.
   Sedan kan jag stå ut med att höra Chrissie Hynde sjunga på franska, "Que reste-t-il de nos amours?", för att hennes bakgrund till låten är intressant. Hon spelade nämligen in en engelsk version av låten 1999 på soundtracket till filmen ”Eye of the beholder”.


1. "How Glad I Am" (Jimmy Williams/Larry Harrison) 4:38
1964. Singel ("(You don't know) How glad I am") med Nancy Wilson.
2. "Caroline, No" (Brian Wilson/Tony Asher) 4:53
1966. Singel med Brian Wilson.
3. "I'm a Fool to Want You" (Frank Sinatra/Jack Wolf/Joel Herron) 5:57
1951. Singel med Frank Sinatra.
4. "I Get Along Without You Very Well (Except Sometimes)" (Hoagy Carmichael) 2:59
1939. Singel med Larry Clinton and His Orchestra.
5. "Meditation on a Pair of Wire Cutters" (Charles Mingus) 3:20
1966. På albumet "Right now: Live at the jazz workshop" med låtskrivaren.
6. "Once I Loved" (Antônio Carlos Jobim/Vinícius de Moraes/Norman Gimbel) 4:18
1961. Från albumet "João Gilberto" med João Gilberto.
7. "Wild Is the Wind" (Ned Washington/Dimitri Tiomkin) 5:46
1957. Singel med Johnny Mathis.
8. "You Don't Know What Love Is" (Don Raye/Gene de Paul) 4:49
1941. Från filmen "Keep 'em flying" med sång av Carol Bruce.
9. "River Man" (Nick Drake) 4:37
1969. Från albumet "Five leaves left" med låtskrivaren.
10. "Absent Minded Me" (Bob Merrill/Jule Styne) 5:51
1962. Från ep:n "Sophistic lady" med Julie London.
11. "Naima" (John Coltrane) 5:20
1959. Från albumet "Giant steps" med låtskrivaren.
12. "Hello, Young Lovers" (Oscar Hammerstein II/Richard Rodgers) 4:29
1951. Från musikalen "The king and I" sjungen av Gertrude Lawrence.
13. "No Return" (Ray Davies) 4:17
1967. Från albumet "Something else" med The Kinks.
14. "Que reste-t-il de nos amours?" (Charles Trenet) 4:40
1942. Singel med Lucienne Boyer.

/ Håkan

LIVEALBUM #12: Neil Young

NEIL YOUNG: Time fades away (Reprise, 1973)

FÖRUTOM ATT LYSSNA PÅ DE MER ELLER MINDRE gamla skivorna är det här livealbum-projektet också ett stort nöje att återvända till gamla tider och placera inspelningarna vid en viss tidpunkt och sedan berätta historien runt om och vad som ledde fram till inspelning och turné.
   Under första halvan av 70-talet hade Neil Young två karriärer att tänka på. Som soloartist pendlade han mellan positionen som kommersiellt framgångsrik (”Harvest” är väl det bästa exemplet) och mindre udda experimentella stickspår (dit ”Time fades away” nog får räknas). Under samma tid existerade ett on/off-samarbete med David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash som kan beskrivas som en enda pågående konflikt som flammade upp och slätades ut alldeles för många gånger för att kunna analyseras.
   Den motsträvige Neil Young var väl inte den som var minst ansvarig för den turbulensen. Även solomässigt gick han till verket på ett kortsiktigt och inte alltid genomtänkt sätt. Vilket fick honom att som uppföljare till sin största hit, ”Harvest”, inte turnera alls under 1972 och när han till slut, januari 1973, gav sig ut på turné blev det en konsert där en majoritet av låtarna var helt nya och obekanta för publiken. Ett kommersiellt självmord naturligtvis men höstens repetitioner inför turnén hade inte börjat så bra.
   Danny Whitten, Neils drogberoende Crazy Horse-kollega, kom till repetitionerna i dålig form. Blev hemskickad och tog en överdos som tog död på mannen som hade skrivit den oförglömliga ”I don't want to talk about it”.
   En svårt ångestfylld Neil Young fortsatte repetitionerna men fick en helt annan idé om vad stora delar av den kommande repertoaren skulle innehålla, nyskrivet och okänt. När turnén startade, 5 januari 1973, var han själv inte i bästa form och ”Time fades away”, det levande musikaliska beviset, har i alla år fått en skiftande bedömning. Men jag tycker skivan perfekt återspeglar känslorna just då som trots en del musikaliska skavanker, och Neil sjunger stundtals skrikigt och platt, är ett tidsdokument som inte går att lyfta bort från rockhistorien.
   Albumet innehåller ju dessutom en mängd olika Neil Young-stilar. Från den spontant lättjoggande titellåten via några låtar med de patenterade rytmerna till de lugna pianolåtarna där Neil för övrigt sjunger klockrent vackert. Och så den lika patenterade tyngre gitarrmarinerade och oändliga (8:47) slutlåten ”Last dance”. Många vill diskvalificera den här Neil Young-skivan men jag älskar varje sekund och anser det vara hans kanske allra bästa liveskiva och då finns det några konkurrenter, som musikaliskt låter bättre, i hans långa karriär.

KOMPBANDET HAR INTE FÅTT NÅGON KOLLEKTIV credit men fick det officiella namnet The Stray Gators redan på ”Harvest”. En samling både rutinerade och nya namn, som fungerade så bra tillsammans att turnésamarbetet blev helt naturligt. Pianisten, arrangören och den gamle Phil Spector-medarbetaren Jack Nitzsche, som en gång producerade Neils första soloskiva, var ryggraden. Ben Keith, på steel och slide, blev sedan en långvarig kollega till Neil, och Nashville-basisten Tim Drummond blev också kvar i Youngs närhet till och från år framöver.
   Trummisen på ”Harvest”, Nashville-musikern Kenny Buttrey, krävde mer betalt och avbröt turnén innan inspelningarna till ”Time fades away” gjordes. Han ersattes av den gamle Turtles-trummisen Johnny Barbata med erfarenhet från Crosby, Stills, Nash & Young-turnéer. Det var bandet som efter bästa förmåga försökte följa med i Neil Youngs spontana idéer. Samtliga musiker förutom Barbata lever inte idag.
   Den intensiva turnén inleddes 5 januari 1973. På tre månader spelade de i 65 städer i stora hallar där mellan 15 000 och 20 000 fick plats. På skivan låter det inte alls, varken publikmässigt eller musikaliskt, som arenarock utan som något mycket mer anspråkslöst och nästan som repetitioner som skänker den där uppenbart spontana livekänslan. Långt från det exakta och effektiva spelandet på exempelvis ”Live rust”-skivan.
   Turnén var kontroversiell, Neil fick kritik för sina korta konserter (75 minuter) och att den till stor del nya låtrepertoaren blev lite för krävande för den breda publiken. Trots kort konsert fanns låtar som ”Cinnamon girl”, ”Everybody knows this i nowhere” och ”Southern man” ändå med, låtar som recensenten Jon Landau oreserverat hyllade (”Young hit his peak with the most familiar songs”) i sin Rolling Stone-recension 1 mars 1973.
   7/8-delar av låtarna på ”Time fades away” är helt nya. Sololåten ”Love in mind” är lite märkligt hämtad från en två år gammal konsert. ”Journey through the past”, även den framförd solo, skulle kunna ha varit titellåt på det aktuella soundtracket med samma namn, Neil Youngs dokumentära film som han vid tillfället letade distributör till.


SIDE I

1. "Time Fades Away" (Neil Young) 5:36
2. "Journey Through the Past" (Neil Young) 3:19
3. "Yonder Stands the Sinner" (Neil Young) 3:17
4. "L.A." (Neil Young) 3:11
5. "Love in Mind" (Neil Young) 2:02

SIDE II

1. "Don't Be Denied" (Neil Young) 5:16
2. "The Bridge" (Neil Young) 3:05
3. "Last Dance" (Neil Young) 8:47

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.