Blogginlägg från maj, 2018

BOX #5 HITSVILLE

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. "Hitsville"-boxen med de bästa och mest kända låtarna från det amerikanska skivbolaget Motowns utgivning var 5:a på min lista.



HITSVILLE USA: The Motown singles collection 1959-1971 (Motown, 1992)

NÄR BERRY GORDY I JANUARI 1959 (första skivan blev Marv Johnsons "Come to me", utvecklas till ett imperium, kunde han och ingen annan aldrig i sin vildaste fantasi förstå hur framgångsrik han, hans artister och låtskrivare skulle bli.
   Den här samlingen sträcker sig fram till 1971 och där någonstans började bolaget och artisterna minska i attraktionskraft och även till viss del ändra musikalisk riktning. Men Motown, och alla dessa underetiketter (Tamla, Soul, Gordy, V.I.P. och senare Rare Earth och Mowest) hade fram till dess, framförallt under 60-talet, varit en obeskrivlig succésaga med så långa rader av hits att det inte gick att jämföra med något annat.
   Det tog 15 cd-boxar upp på min lista, från plats 20 till plats 5, innan jag fastnade för en så kallad samlingsbox med olika artister. Singelhits, naturligtvis, med artister som oss emellan inte har gjort ett enda album vi minns med undantag för Stevie Wonder och Marvin Gaye på 70-talet. "Hitsville USA" är i första hand så sanslöst hitkoncentrerad att jag nästan blir andfådd bara av att läsa innehållsförteckningen.
   Innan jag skaffade samlingen 1992, en av de första cd-boxarna jag faktiskt ägde, hade jag naturligtvis hört det mesta redan. Jag följde oavbrutet de svenska radiosändningarna av musikprogram på 60-talet, Pop 64, Pop 65 med mera och redovisningarna av USA-listan (onsdagar) och Englandslistan (torsdagar) varje vecka, och blev givetvis matad med Motownlåtar där den ena var mer framgångsrik än den andra.
   Av åldersskäl, även jag har en gång i tiden varit för ung, så missade jag tidiga Motown-original som "Money", "Please Mr Postman", "Can I get a witness", "Do you love me" och "You've really got a hold on me". Men via covers med artister som Beatles, Rolling Stones och Brian Poole & the Tremeloes finns även de låtarna i mitt tidiga minne.
   Efter noggrant researcharbete borde mitt första minne av Motown-låtar ha inträffat någon gång hösten 1964 och då var det förmodligen en av Supremes första hits som hamnade på Tio i topp, "Where did our love go" eller "Baby love" av vilka den förstnämnda av mycket oförklarliga skäl inte finns med i den här boxen.
   Trots boxens makalösa 104 låtar på fyra cd är det, den här gången av väldigt förklarliga skäl, omöjligt att ta med allting med alla artisters hits. Det blir ofrånkomligt ett urval från alla de långa raderna av hits som obligatoriska namn som Four Tops, Temptations, Supremes och Stevie Wonder regelbundet gav ut. Hade listan på låtar från den kvartetten varit fullständig hade det kapat av en viss bredd i boxen och inte heller lämnat plats för några överraskningar.
   Av just de fyra nämnda artisterna saknar jag, förutom "Where did our love go", även låtar som "Stop! in the name of love", "My world is empty without you", "You keep me hangin' on", "Reflections", "7-rooms of gloom", "I was made to love her" och "I'm wondering". Men till förmån för mindre kända artister som The Contours, Carolyn Crawford, The Elgins, Chris Clark, Rita Wright och för mig ännu mindre kända men väldigt bra hits som "Two lovers" "Love's gone bad" (fantastiskt bra Chris Clark-singel) och "I can't give back the love I feel for you".
   Motown var en otrolig hitfabrik där låtar skrevs, skivor spelades in och producerades inom samma väggar. Därför var låtskrivarna och producenterna, ofta samma personer och ofta tillsammans i många olika konstellationer, i mina öron minst lika viktiga som artisterna närmast mikrofonen. Den överlägset mest kända låtskrivartrion var Holland-Dozier-Holland, med förnamnen Brian, Lamont och Eddie som, nästan bokstavligen, på löpande band levererade hit efter hit till många Motown-artister.

TRIONS LÅTAR OCH PRODUKTIONER var så sanslöst framgångsrika att de 1968 nådde en gräns när de tyckte att lönen för allt deras jobb var alldeles för låg i förhållande till bolagets enorma inkomster. En schism som gjorde att de under uppmärksammade former lämnade Motown och byggde upp ett eget skivimperium. I boxen finns ett av trions allra första exempel på låtskrivande och producerande, Martha & the Vandellas singel "Come and get these memories" från januari 1963. Givetvis spännande och intressant men ändå en stor parentes bland trions övriga legendariska hits som "(Love is like a) Heatwave", nästan alla Four Tops-hitsen, "This old heart of mine", många Supremes-hits och efter Motown-tiden "Give me just a little more time" och "Band of gold" (låtar som trion av kontraktsskäl skrev under pseudonymen "Edyth Wayne").
   En av Holland-bröderna, Eddie, inledde karriären på Motown som artist, "Jamie" (1961) finns med på boxen, och detsamma gäller låtskrivartalangen Barrett Strong som 1959 gav ut "Money". Strong skulle långt senare bli framgångsrik textförfattare, ofta tillsammans med Norman Whitfield som från 1964 producerade och skrev främst Temptations skivor. Det var också teamet Whitfield-Strong som mot slutet av 60-talet utvecklades till lite mer samhållskritiska låtskrivare. Inom en månad 1970 gav Motown ut deras "Ball of confusion" (Temptations) och "War" (Edwin Starr) som Whitfield hade producerat.
   Motowns sista hitfixerade grupp var The Jackson 5 som från 1969 och några år in på 70-talet radade upp förstaplaceringar med låtar som "I want you back" och "ABC". Men under det decenniet förändrades Motowns hela inriktning medan namn som Supremes och Temptations tynade bort, Four Tops och Gladys Knight & the Pips lämnade Motown eller som Martha & the Vandellas helt enkelt lade av.
   Ännu så länge stabila namn som Marvin Gaye och Stevie Wonder började koncentrera sig mer på socialt medvetna och helgjutna album , "What's going on" respektive "Where I'm coming from". Med ett innehåll som, förutom Marvin Gayes titellåt, inte alls tangerar hitlåtarna i boxen. Ett annat tecken på att Motown under senare delen av 60-talet och 70-talet förändrats, och inte längre producerade samma mängd starka originallåtar, var att fler och fler covers dök upp i bolagets utgivning. Som exempelvis "We can work it out" med Stevie Wonder, Four Tops-singlarna "If I were a carpenter", "It's all in the game" och "MacArthur Park" och det udda samarbetet Four Tops/Supremes gav 1970 ut "River deep mountain high" på singel.
   Jag upptäckte alltså Motown 1964 men det var någonstans hösten 1966 och våren 1967 som jag riktigt fångades av Motown-rytmerna, det magiska svänget och det oerhört välformulerade hitkonceptet. Med Four Tops-hits som "Reach out I'll be there", "Standing in the shadows of love", "Bernadette" och många andra hits.
   Den där fascinerande familjekänslan på Motown inkluderade även studiomusikerna som socialt hade stor plats i huset och gav varje produktion sin alldeles egna profil. I boken som följer med cd-boxen finns ett intressant kapitel om de stora mängder musiker som (nästan alltid anonymt) förekom på Motown-skivorna. Bland de mest kända namnen var basisten James Jamerson och trummisen Benny Benjamin.
   Ovan nämnda Four Tops-hits tillhör för alltid mina personliga favoriter tillsammans med några sena Temptations-låtar, David Ruffins "My whole world ended", Jimmy Ruffins "What becomes of the broken hearted", duetten "Ain't no mountain high enough" med Marvin Gaye/Tammi Terrell och det suveräna drivet i kompet på Kim Weston "Take me in your arms (rock me a little while)".

/ Håkan

De nya låtarna fick lite mer energi

THE BLAND
Boulebar, Örebro 26 maj 2018
Konsertlängd: 19:16-20:16 (60 min)
Min plats: Stående till vänster ca 10 m från scenen.

I FREDAGS SLÄPPTE THE BLAND, med bandmedlemmar vi gärna vill kalla örebroare men bara till viss del är det, sitt nya andra album "Each bend I pass" och firade det med en gratis releasespelning utomhus på Boulebar på lördagen. Inför en stor och nyfiken publik bjöd bandet givetvis på en stor portion låtar från det aktuella albumet.
   Jag har lyssnat för lite på nya skivan för att komma med någon helhetsbedömning men jag uppfattar redan bandets utveckling mot det mer professionella som tydlig. Kanske har de på vägen tappat lite av det lekfulla i arrangemangen och den sprittande prägeln i tempot men det nya materialet är välskrivet och är sedan snyggt genomfört.
   På scen lät det mycket bra och ljudmässigt hade de lyckats få till ett sound som lät mer live än skiva som gav de nya låtarna lite mer energi. Med sångaren Axel Öberg i spetsen framför en välljudande Anton Torstensson på både el- och akustisk gitarr och den ovanligt aktive basisten Johan Sund. Men även keyboardkillen Linus Kalling hade stor del i arrangemangen.
   Efter nästan en timmes konsert med huvudsakligen nytt albummaterial, plus en helt ny låt, var det en ganska förlösande känsla när bandet som extralåt svängde till det ordentligt i "Changes" från förra albumet.
   På konsertplatsen, öppningen mellan de båda Boulebar-lokalerna, var det för övrigt alldeles perfekt att placera en scen för konserter. Speciellt som vädret andades sommar och utomhusaktiviteter för dagen var kraftigt prioriterade.

/ Håkan

60: #1 THE BEATLES (1962-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet The Beatles var överlägset 1:a på min lista.


Från vänster: Paul McCartney, sång och bas, George Harrison, sång och gitarr, Ringo Starr, trummor och sång, och John Lennon, sång och gitarr.

THE BEATLES TOPP 3 (4):

1. Help! (1965)
2. Penny Lane/Strawberry Fields forever (1967)
3. All you need is love (1967)

JAG BEHÖVER INTE SÄGA SÅ MYCKET MER. Jag har under mina många år som musikintresserad inte följt någon annan artist/grupp mer än The Beatles. Och det finns eller fanns, varken subjektivt eller objektivt, naturligtvis inget annat band eller någon annan soloartist som slår The Beatles singelutgivning. På placeringarna närmast under nummer ett på min 60-talslista har det varit små marginella skillnader mellan Kinks, Small Faces, Tim Hardin och de andra men Beatles förstaplats var suveränt överlägsen.
   Som George Martin, den nyligen avlidne mästerproducenten, vid något tillfälle så elegant förklarade när han beskrev de fyra medlemmarna i The Beatles: John Lennon var själen, George Harrison var sinnesstämningen, Paul McCartney var hjärtat och Ringo Starr var trumslagaren. Och vem kan bättre än George Martin förklara storheten, komplexiteten och det helt gränslöst underbara samarbetet som skapade världens bästa popgrupp. Med så många positiva och musikaliska sidor att det inte går att beskriva The Beatles på bara ett enda sätt.
   5 oktober 1962, dagen då Beatles första Parlophone-singel "Love me do" släpptes, är det magiska datumet för alla Beatles-fans. Men det finns naturligtvis många fler viktiga datum ännu tidigare i historien om Liverpool-kvartetten som skulle ta 60-talets popvärld med storm både kommersiellt och musikaliskt.
   Som exempelvis 6 juli 1957 när John Lennon första gången träffade Paul McCartney. Eller 21 februari 1961 när The Beatles spelade på Cavern i Liverpool första gången, 27 mars 1961 när gruppen gjorde sin första spelning i Hamburg, 22 juni 1961 när gruppen för första gången klev in i en inspelningsstudio i Tyskland för att kompa Tony Sheridan, 1 januari 1962 i en refuserad provinspelning för Decca och 6 juni 1962 på första EMI-inspelningen.
   The Beatles slog inte igenom över en natt direkt. Det var hårt slit, oändliga turnéer och långa konserter i Hamburg som svetsade samman gruppen som till slut fick producenten George Martin att tro på gruppens framtid.
   Av naturliga skäl, Beatles var egentligen kompgrupp, har jag lämnat Hamburg-inspelningarna utanför gruppens professionella karriär som alltså inleddes med "Love me do". Den kan knappast kallas magnifikt genombrott varken musikaliskt eller kommersiellt. En ganska naivt simpel melodi i ett tunt arrangemang, där John Lennons munspel var en imitation av Delbert McClintons solo på Bruce Channels "Hey baby", som nådde en 17:e-plats som bäst i England. Ett bevis på att Beatles ännu var ett okänt fenomen var att låtskrivarna på skivetiketten stavades Lennon-McArtney(!).
   Var det något som var Beatles styrka under de här magiska åren på 60-talet var det den stigande utvecklingskurvan och den ständiga förnyelsen som skapade nya historiska avtryck gång på gång. Redan på nästa singel, "Please please me", var det originella hitkonceptet ett faktum och redan vid inspelningstillfället utlovade en nöjd George Martin att låten snart skulle toppa listorna. Men nådde "bara" andraplatsen i England. Men snart skulle gruppens fyra år långa obrutna rad av elva nummer ett-singlar inledas och bli ett oslagbart rekord för tid och evighet.

TREDJSINGELN "FROM ME TO YOU" var en given succé. Återigen med Lennons munspel som under de tidiga åren blev något av varumärke för Beatles-soundet tillsammans med en avancerad körsång inklusive falsett och en klockren refräng. Ett recept som kom att fulländas på nästa singel, "She loves you", fast nu utan munspel men med en "yeah-yeah"-refräng, som öppnade öronen inte bara på mig under gruppens Sverigebesök hösten 1963. Tillsammans med ett huvudskakande "ooh" blev låten den definitiva höjdpunkten på gruppens liverepertoar år framöver.
   Framgångarna för Beatles visste inga gränser och med nästa singel, "I want to hold your hand", hakade även ett tidigare så avvaktande USA på succévågen. Beatles amerikanska skivutgivning, som var uppdelad på många olika skivbolag, hade halkat efter i starten men i april 1964 (se höger) var den up-to-date och gruppen ockuperade de fem översta placeringarna på den amerikanska försäljningslistan. Med den färska nyligen inspelade "Can't buy me love" i topp. Ännu ett Lennon-McCartney-mästerverk, som kom att bli en del i soundtracket till Beatles första långfilm "A hard day's night". Som låtskrivare började de båda Beatles-profilerna dock att glida isär och den här låten, med bara en sångare, var huvudsakligen McCartneys verk.
   Titeln till nästa historiska Beatles-singel, "A hard day's night", kom ur Ringo Starrs mun när han beskrev det hårda arbetet under filmandet till gruppens långfilm som ännu inte hade något namn. Nu blev det Lennon som blev huvudansvarig för den slagkraftiga låt som också blev titellåt till den komiska film som hade premiär sommaren 1964.
   Nästa singel, "I feel fine", blev starten på lite mer experimenterande sound när låten inleds med en tydlig rundgångsgitarr i en låt som egentligen var ganska konventionell och traditionell i Beatles värld. Men också gränslöst kommersiellt framgångsrik med en sex veckor lång sejour på förstaplatsen i England.
   Våren 1965 började Beatles sikta in sig på nästa film, "Help!", och "Ticket to ride" var första låt som spelades in till nästa soundtrack men blev också nästa singel. En låt som kanske inte har den helt uppenbara kommersiella profilen men soundmässig var den med sina feta lager av elektriska gitarrer lite rockigare och lite tyngre än tidigare Beatles-singlar. Även nästa singel var en filmlåt och blev efter en titelkompromiss också titellåt, "Help!". John Lennons låt var också hans personliga rop på hjälp medan turnétrötthet, droger och äktenskapsproblem höll på att slita sönder honom. Det var inga förklaringar som kom upp till ytan när jag första gången hörde låten på svensk radio ("Pop 65 Special") 18 juli 1965 några dagar innan den officiellt släpptes. En lyssning som skakade om och vibrationerna känns fortfarande idag när jag hör detta mästerverk till låt.
   Lennon-McCartneys kreativa låtskrivande började hösten 1965 ta sig så stora proportioner att valet av singellåt blev alltmer bekymmersamt och resulterade i två officiella a-sidor när den svåra konsten att prioritera blev övermäktigt. Således fick Lennons "Day tripper" tampas med McCartneys "We can work it out" om uppmärksamhet och det var den senare som vann den kommersiella kampen med radiospelningar men själv kan jag inte välja den ena före den andra.
   1966 och Beatles når en ännu högre musikalisk nivå samtidigt som gruppens livehistoria på sommaren når vägs ände och turnerandet når sin slutstation. Det finns naturligtvis ett samband mellan de alltmer komplicerade skivinspelningarna och en livescen som inte kan leva upp till alla ljudmässiga infall.
   "Paperback writer" var ännu ett fint McCartney-verk. En fantastisk poplåt kryddad med studioeffekter som dekorerar både text och sound. Så var det dags för ännu en dubbel-a-sida-singel med två låtar av väldigt olika prägel. Dels McCartneys "Eleanor Rigby", som jag vill påstå är singelns framsida, och "Yellow submarine", även den skriven av McCartney, som är en naiv och barnslig ramsa som inte blev mer seriös när de lät Ringo sjunga den. Stråkarrangemanget på den förstnämnda låten tillhör de definitivt bästa ögonblicken i Beatles hela diskografi.
   Hösten 1966 var det en osäker grupp med stor prestationsångest som samlades för att inleda inspelningarna för nästa album, "Sgt Pepper". Popvärlden i övrigt hade närmat sig Beatles nivå, Bob Dylans "Blonde on blonde" och Beach Boys "Pet sounds" hade släppts tidigare under 1966, och nu skulle Liverpoolkvartetten kontra.

DE FÖRSTA FÖRMODADE ALBUMINSPELNINGARNA blev istället nästa Beatles-singel. En klassisk John/Paul-uppdelad skiva där poppigt uppspelta "Penny Lane" står i bjärt kontrast med den vemodigt vackra och nostalgiskt insvepta "Strawberry Fields forever". En fantastisk singel av oerhört stark musikalisk prägel, med Liverpool-relaterade texter, där jag omöjligt kan prioritera den ena låten före den andra.
   Paradoxalt nog missade den här dubbelt så starka singeln förstaplatsen i England ty Engelbert Humperdincks "Release me" höll England i ett järngrepp just då. Men Beatles skulle snart vara bandet på allas läppar. Hårt och skoningslöst slog de till med världens mest kända album, "Sgt Pepper", 1 juni 1967 och mindre än en månad senare gick de in i studion igen och inför hela världens tv-publik spelade de in "All you need is love" och mindre än två veckor senare fanns den i skivbutiken. En massiv succé och musikaliskt en makalöst mäktig låt där arrangemang (med "Marseljäsen"-introt) och texttema var så pricksäkert när Summer Of Love stod i zenit.
   Den tämligen simpla McCartney-låten "Hello, goodbye" blev a-sida på nästa Beatles-singel men i rättvisans namn borde singelns båda sidor ha listnoterats. Lennons "I am the walrus" är ju en minst sagt lika legendarisk Beatles-låt i både text och arrangemang.
   Våren 1968 blev McCartney tilldelad ännu en Beatles-a-sida på singel, "Lady Madonna". Det gick en nostalgisk rock'n'roll-våg över världen den här våren och naturligtvis fick den här Little Richard/Fats Domino-inspirerade pianostänkaren en ledande roll i den vågen. En komprimerad musikalisk knockout!
   För att bevisa variation, omväxling och utveckling blev nästa Beatles-singel en ballad av historisk storlek, "Hey Jude". Både längd- (6:57) och arrangemangsmässigt en betydelsefull McCartney-låt som med ökande intensitet växte till en popklassiker och musikalisk milstolpe alla kategorier. Med den singeln introducerades också Beatles nya skivetikett, Apple, och succén var ganska given.
   Efter den klassikern vill jag påstå att Beatles tappade den där extraordinära styrkan under resten av 60-talet. "Get back" har väl med åren blivit en uppenbar liveklassiker men är som låt en ganska konventionell rocklåt. "The ballad of John & Yoko" har väl textmässigt sin poäng men är musikaliskt enkel inspelad med bara John och Paul i studion. George Harrisons "Something" är väl kanske Beatles näst största evergreen, efter "Yesterday", men var ju ingen överraskande singel eftersom den redan fanns tillgänglig på skiva en månad tillbaka på "Abbey Road".
   Där tar Beatles 60-tal slut och bara några månader senare är Beatles-eran också slut. Efter några turbulenta år på slutet av decenniet var också det unika samarbetet över.

/ Håkan

60: #2 THE KINKS (1964-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet The Kinks var 2:a på min lista.


Från vänster: Pete Quaife, bas och gitarr, Dave Davies, gitarr och sång, Ray Davies, sång och kompgitarr, och Mick Avory, trummor.

THE KINKS TOPP 3:

1. Till the end of the day (1965)
2. Waterloo sunset (1967)
3. See my friend (1965)

INNAN KINKS BLEV THE KINKS VAR 3/4-DELAR AV DET KOMMANDE BANDET, Ray Davies, Dave Davies och Pete Quaife, med i olika grupper under många olika namn. The Ray Davies Quartet, The Boll-Weevils (eller The Bo Weevils som ibland kompade sångaren Robert Wace, som senare skulle bli Kinks manager), The Ramrods och slutligen The Ravens som spelade in den demo som just Wace levererade till förlaget Mills Music på 20, Denmark Street i London hösten 1963. Den hamnade i händerna på den amerikanske producenten Shel Talmy som gillade den och fick skivbolaget Pye att skriva kontrakt med gruppen.
   Under de här åren hade bröderna Davies och Quaife spelat med många olika trummisar men genom en annons hittade de Mick Avory som kom från jazz- och bluesmusiken där han bland annat tillfälligt hade spelat i en tidig upplaga av Rolling Stones. Avory blev medlem i Ravens i januari 1964, samtidigt som gruppen bytte namn till The Kinks och spelade in första singeln. Som så många andra band vid den här tiden, The Who, Small Faces och just Stones, blev Kinks inledningsvis en del av den växande r&b-scenen i London och repertoaren var givetvis till stor del covers.
   Singeldebuten blev därför inte överraskande en version av Little Richards "Long tall Sally" från 1956. Tidigt 1964 var Talmy ännu så länge ett oskrivet blad som frilansande producent på Decca, men det skulle ändra sig ett år senare när The Who med buller och bång slog igenom med "I can't explain". Kinks debut saknar all energi och kraft som snart skulle bli gruppens särdrag. Upprepande "yeah yeah" i texten avslöjar Liverpool-influenserna men jämfört med Paul McCartney och Beatles explosion till version av samma låt, som dock spelades in efter Kinks, förstår vi att gruppens debutsingel floppade totalt kommersiellt.
   Redan på nästa singel fick Ray Davies förtroende att skriva a-sidan, "You still want me", men den snälla nästan menlösa framtoningen gjorde att recensenterna jämförde med Beatles medan jag tänker på namn som Gerry & the Pacemakers, Swinging Blue Jeans eller kanske en singel-b-sida med Mascots. Följaktligen en ännu större kommersiell flopp (127 ex sålda!) och nu var gruppens skivkontrakt i fara.
   I detta riskabla läge skriver Ray Davies en klassiker, broder Dave spelar sitt livs distade gitarriff, Talmy låter uppenbart mixerreglagen slå i botten på rött och musikhistorien fick en ny milstolpe, "You really got me"! Hård och primitiv rock slog världen med häpnad musikaliskt och kommersiellt toppade den Englandslistan två veckor i september 1964.
   Efter det magnifika genombrottet gjorde Ray Davies, Kinks och Talmy en alltför vanlig variant genom att upprepa hitreceptet på gränsen till att kopiera sig själva på uppföljaren "All day and all of the night". Ännu ett mäktigt gitarriff plus taggtrådssolo från Dave och refrängen, som nästan är än mer slagkraftig, gör faktiskt låten till min största Kinks-favorit.

MEN KINKS SKULLE INTE BLI GRUPPEN SOM BARA upprepar sig eller förutsägbart fortsätter gå i samma fotspår och än idag är det förtvivlat svårt att bara välja tre topplåtar ur en repertoar sanslöst fina Ray Davies-låtar från 60-talet som till minst 80 procent är av högsta exklusiva kvalité. Och efter gruppens två milstolpar till rocksinglar är det givetvis mycket imponerande att byta spår och ge ut en halvballad, "Tired of waiting for you".
   Bottennoteringarna är få i Kinks singeldiskografi och efter tre kanonsinglar var det mycket överraskande att Ray Davies släppte ifrån sig en så ordinär och opersonlig låt som "Ev'rybody's gonna be happy", en lättglömd dussinlåt som knappt platsar på ett Kinks-album.
   På nästa singel, "Set me free", var Davies och Kinks tillbaka på sedvanlig hög kvalitetsnivå. Öppnar med ännu ett patenterat gitarriff i en låt som håller lägre tempo och ekar därmed lika förträffligt som "Tired of waiting...". Via österländska influenser skulle snart psykedelisk pop vara på modet och det visar sig att Kinks med "See my friend" sommaren 1965 tidsmässigt slår både Beatles ("Norwegian wood") och Rolling Stones ("Paint it, black") på fingrarna. För övrigt en alldeles lysande poplåt.
   Fram till nu, november 1965, hade sex av Kinks åtta engelska singlar varit exklusivt singelmaterial utanför albumutgivningen. Men "Till the end of the day", ännu en fantastiskt stark Kinks-singel, gavs samtidigt ut som centralt viktigt spår på albumet "The Kink kontroversy". En låt som har sitt musikaliska släktskap, distade gitarrer och catchy melodi, med "You really got me" och "All day and all of the night" och tangerar låtmässigt de höjdpunkterna.
   Hösten 1965 börjar Ray Davies profilera sitt låtskrivande och främst textmässigt kommentera det engelska klassamhället. Det började med "A well respected man", Europasingel och Tio i Topp-etta, och fortsatte med modeprotest-låten "Dedicated follower of fashion" som är Kinks första singel som passerar den magiska treminutersgränsen. Intressant halvakustiskt arrangemang och textmässigt anmärkningsvärd 60-talspop, som en vandring i de centrala delarna av London, men allsångskaraktären är mer music hall än pop. Men Kinks skulle snart nå historiska höjder på sina singlar.
   Sommaren 1966 kanske inte går att jämföra med den klassiska Summer Of Love 1967 men Kinks "Sunny afternoon" är verkligen en av 60-talets allra mest legendariska singlar. En loj lagom tempoladdad sommardänga med en Ray Davies-kommenterande text långt utanför det trendiga popspråket. "Dead end street" är väl i jämförelse bara hälften så känd men är lika genuint engelsk att det nästan doftar fish and chips om den dixieland-doftade trombonen i arrangemanget.

RADEN AV KLASSISKA KINKS-SINGLAR ÄR INTE SLUT ty i maj 1967, samma månad som "A whiter shade of pale", "Paper sun", "Carrie Anne" och "The wind cries Mary" släpps, kommer den oerhört vackra pärlan "Waterloo sunset". Sparsamt arrangerad och Ray Davies text och röst är ett under av magisk kombination. Vi minns Shel Talmys tid med The Who som kortlivad men effektiv och med en turbulent avslutning i domstolen. Talmy/Kinks-samarbetet höll längre, nästan fyra år, och var totalt sett mer fruktbar men det tog slut i och med "Waterloo sunset". Och det är givetvis ett besynnerligt mysterium att det är en amerikan som har producerat Kinks allra mest typiska engelska singlar.
   Ray Davies tog nu över producentrollen, och låtarna skrev han under sitt kompletta namn Raymond Douglas Davies, och på icke-albumlåten "Autumn almanac" var Kinks kvar på nästan samma himmelska nivå med blåsarrangemang och kör som extra krydda. Här doftar det engelsk trädgård om hösten.
   På nästa singel, "Wonderboy", började Kinks och Ray Davies tappa lite av sitt geniala kunnande och kommersiellt svajade det något. Men på "Day's" (precis så stavas låttiteln på Kinks singeletikett) eller "Days" (som den officiellt heter), inspelad samtidigt som albumet "The Kinks Are the Village Green Preservation Society", är bandets sista fullblodsklassiker. Ett sent mästerverk i Kinks diskografi som tveklöst är i nivå med de blott tre favoriter jag har listat här ovan.
   Mot slutet av 60-talet ägnade Kinks alltmer tid och energi åt sina album men första 1969-singeln "Plastic man" är en icke-albumlåt som varken kommersiellt eller musikaliskt har gjort några avtryck i Kinks-historien fast den är lekfull med bland annat låtsastrombon.
   Under resten av 1969 låg gruppens hela fokus på konceptalbumet "Arthur (Or the Decline and Fall of the British Empire)" som trots det genomgående och sammanhållande temat (om den uppdiktade karaktären, golvläggaren och arbetargrabben Arthur Morgan) ynglade av sig tre singelspår, "Drivin'", "Shangrila" (båda släpptes innan albumet och var knappast singelpotentiella val) och "Victoria", med en popularitetskurva som var i stigande. Den sistnämnda singeln gav faktiskt gruppen en blygsam listplacering i England som sedan bäddade för en kommersiellt framgångsrik comeback 1970 med låtarna "Lola" och "Apeman".

/ Håkan

60: #3 SMALL FACES (1965-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet Small Faces var 3:a på min lista.


Från vänster: Steve Marriott, sång, gitarr och munspel, Ronnie Lane, bas och sång, Ian McLagan, keyboards och sång, och Kenny Jones, trummor och sång.

SMALL FACES TOPP 3:

1. Tin soldier (1967)
2. Itchycoo Park (1967)
3. All or nothing (1966)

DET SKA BÖRJAS I TID... MEDLEMMARNA I SMALL FACES var alla tonåringar när en av 60-talets bästa singelgrupper startade i juli 1965. Men det här var framåtsträvande ungdomar från de östra delarna av London som hade tagit sina första stapplande steg i artistbranschen ännu tidigare. Exempelvis bildade sångaren och gitarristen Steve Marriott sin första grupp som 12-åring(!) 1959 och de övriga killarna i originalgruppen, basisten Ronnie Lane, trummisen Kenny Jones och organisten Jimmy Winston, hade alla spelat i olika grupper innan Small Faces var ett faktum.
   Marriott hade dessutom givit ut en singel, "Give her my regards", i eget namn i mars 1963. Sedan hade han gruppen The Moments, där Winston för övrigt spelade bas, som upptäcktes av Pete Meaden (se The Who) och spelade in en cover på Kinks hitlåt "You really got me". Lane, då som gitarrist, och Jones spelade tillsammans först i The Outcasts och sedan i The Pioneers innan Small Faces uppstod.
   Den ökände managern Don Arden trodde stenhårt på ungdomarna, och jagade snabbt fram ett skivkontrakt. Omgående, 5-6 juli 1965, spelade Small Faces in sin första singel. Arden lät den rutinerade låtskrivaren Ian Samwell skriva (tillsammans med Brian Potter) och producera "Whatcha gonna do about it" i Decca-studion i West Hampstead. En låt som lånat sin titel från en Doris Troy-singel och påminde starkt om Solomon Burkes "Everybody needs somebody to love". Det hindrade dock inte Small Faces-debuten att bli en hit, ett stökigt och r&b-kryddat utbrott under två minuter.
   Inför gruppens andra singel fick medlemmarna förtroendet att skriva a-sidan tillsammans, "I've got mine", som dock floppade totalt. Förutom Marriott, som både i ålder och sångröst faktiskt var Steve Winwoods jämlike, var det en mycket snällare och balanserad produktion. Redan innan singeln släpptes hade Winston, som spelar framträdande orgel på singeln, fått sparken för att han hade lite för högtflygande planer i gruppen. Han ersattes av Ian McLagan som även han hade spelat i flera grupper innan, The Muleskinners och Boz People.
   Efter det kommersiella fiaskot vände sig manager Arden till två professionella låtskrivare, amerikanen Mort Shuman (bland annat "Save the last dance for me") och den engelske sångaren, låtskrivaren och Beatles-vännen Kenny Lynch (han finns med på omslaget till Paul McCartneys "Band on the run") som på en kafferast slängde ihop "Sha-la-la-la-lee". Mycket riktigt en enkel låt med en simpel refräng men Marriotts hesa röst regerar och återkomsten till hitlistorna (3:a i England) var föga överraskande.
   Under manager Ardens överinseende som producent fick det framtida succélåtskrivarteamet Marriott/Lane, som från nu skulle skriva samtliga gruppens singlar, nytt förtroende med "Hey girl". Ännu en enkel hitlåt och jämförelsen med soundet hos The Who börjar bli alltmer relevant. Powerpoprock i ordets rätta mening.

LÅTSKRIVANDET, PRODUKTIONEN OCH SOUNDET på Small Faces singlar började under 1966 bli en alltmer helgjuten enhet och hitsen avlöste varandra. Listettan "All or nothing", gruppens dittills största hit, och "My mind's eye" (i en demoversion!) är ju underbara klassiker i en osedvanligt jämn diskografihistoria.
   Manager Ardens maffiametoder (han kallades "The Al Capone of Pop") gjorde honom ökänd och fruktad i artistbranschen och hans makt över Small Faces var fullkomlig under bandets första år. Arden styrde och ställde och gav medlemmarna en minimal ersättning som gjorde att de tröttnade och 1967 sökte sig vidare till den nästan lika skrupelfrie Andrew Loog Oldham, mest känd som Rolling Stones manager och producent, och hans skivbolag Immediate. Vilket givetvis skapade bittra relationer mellan grupp/manager/skivbolag och stökade också om i skivutgivningen.
   Nytt kontrakt men bandet hade fortfarande skyldigheter att leverera till det gamla skivbolaget. På singeln "I can't make it", som Small Faces struntade i att marknadsföra, har Marriott och Lane (under namnet Plonk Lane) uppgraderats till producenter, och är väl helt okej men den lilla parentesen "Patterns" är verkligen försumbar och uppenbart hämtad från arkivet med refuserade låtar. Utgiven av Arden enbart för att störa nystarten på Small Faces på en ännu mer framgångsrik del 2.
   Med det nya Immediate-kontraktet följde obegränsat med studiotid och från första singeln "Here come the nice" kan du höra att gruppen har utvecklats från ett råstarkt liveband till ett experimentellt och delvis psykedeliskt spännande popband. Avslutningsackordet svajar betänkligt och vi befinner oss tydligt i juni 1967 en dag efter "Sgt Pepper"-release.
   24 juli 1967, när "Itchycoo Park" spelas in, skapas en milstolpe i Small Faces karriär och hela pophistorien. Akustiska gitarrer, orgel, Steve Marriotts röst och den drömlika effekten med fasförskjutning får sin världspremiär. En underbart vacker popsång mitt i Summer Of Love 1967.
   Kreativiteten för låtskrivarna och producenterna Marriott/Lane visste inga gränser vid den här tidpunkten och "Tin soldier" är en ännu starkare singel. Uppbyggnaden är smått magisk, energin är gränslös, elpianot/orgeln mot de effektiva trummorna är ren extas och P P Arnolds gospelinfekterade stämma tar låten till nya himmelska höjder.
   Popvärlden älskade Small Faces som dock inte ville lämna fotfästet i sin engelska tradition. "Lazy Sunday" är som en barnramsa på cockneyaccent mixad med music hall-tradition och placerad i en psykedelisk popdröm.
   På "The universal" tar Small Faces, eller främst Marriott, ytterligare ett steg mot sina engelska rötter. Hade precis släppt albumet "Ogden's Nut gone flake", en sannerligen hyllad klassiker, och nu kom en enkel, jordnära och huvudsakligen akustisk sång uppenbart inspelad på landet medhundskall och andra ljudillustrationer. Tillbaka till rötterna liksom och att Marriott mindre än ett år senare skulle bilda det hårdrockande Humble Pie, tillsammans med Peter Frampton, tycks helt otänkbart.
   Small Faces sprack alltså våren 1969 och när det utmärkta singelvalet från "Ogden's Nut gone flake", "Afterglow of your love", släpptes var bandet redan ett avslutat kapitel.

/ Håkan

60: #4 TIM HARDIN (1966-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Den amerikanske artisten och låtskrivaren Tim Hardin var 4:a på min lista.



TIM HARDINS TOPP 3:

1. Hang on to a Dream (1966)
2. Don't make promises (1966)
3. Simple song of freedom (1969)

INGEN HAR NÅGONSIN GJORT TIM HARDIN-LÅTAR bättre än Tim Hardin. Han var kanske inte den helt uppenbara singelartisten på 60-talet och hans namn är självklart en udda fågel här i min serie av 60-talsfavoriter. Han var ingen artist man bedömer utifrån topplisteplaceringar och han var kanske mer känd som låtskrivare än artist överhuvudtaget. Men under hans få år i rampljuset skapade han hursomhelst musikhistoria.
   Jag är oerhört övertygad om både Tim Hardins styrka, hans singellåtars historiska värde och därmed hans fullt rättvisa placering högt upp bland mina 60-talsfavoriter. Samtidigt är jag medveten om problem vad gäller urval av låtar till singlarna. Det var ju så många odödliga guldkorn som aldrig släpptes som singlar på den amerikanska marknaden med Tim Hardin.
   Därmed går vi miste om kvalificerade guldkorn som den självbiografiska "Lady came from Baltimore" (endast b-sida på en promosingel), "It'll never happen again", studioversionen av "Reason to believe", "Tribute to Hank Williams" (b-sida till den betydligt mer konventionella "You upset the grace of living when you die") och "Red balloon". Och att lägga hans egen version av "If I were a carpenter" på en singel-b-sida är ju närmast en provokation hur förklarligt (se senare) det valet än är.
   I sin ungdom, 17 år gammal, tog James Timothy Hardin från Eugene i Oregon värvning och redan under härjningarna i Östasien kom han i kontakt med droger i allmänhet och heroin i synnerhet. Trasiga nerver och drogberoende blev hans börda för resten av sitt liv och påverkade givetvis hans professionella liv som artist. Han fick sparken från armén men 1961 fick han plats som teaterstudent på American Academy of Dramatic Arts i New York. Studierna havererade när han upptäckte folkmusikscenen i Greenwich Village och träffade Fred Neil, Karen Dalton och John Sebastian som sedan kompade honom live i en repertoar baserad på bluesrelaterade folkmusiklåtar.
   Tim kom i kontakt med Eric Jacobsen, som senare skulle bli hans skivproducent, men samarbetet var bräckligt på grund av Hardins nyckfulla liv. Jacobsen jagade skivbolag åt honom och i maj 1964 finansierade Columbia en studiosession i New York som dock urartade till ett kaos. Inspelngar som dök upp på skiva först 1967. Drogberoendet eskalerade och de praktiska problemen var överhängande men tack vare Hardins otroliga röst och geniala låtskrivande blev skivbolaget Verve Folkways och produktionsbolaget Koppelman-Rubin intresserade och ville satsa.
   Hardin blev skivbolagskollega med debutanter som Blues Project, Richie Havens, Janis Ian och Laura Nyro ochn skivdebuterade i februari 1966 med singeln "Hang on to a dream". Och redan där satte Hardin den vemodiga tonen för hela sina karriär. En bottenlöst sorglig röstklang ("What can I say/she's walking away") till ett ödsligt komp och Artie Butlers stråkarrangemang, pålägg som Hardin alltid hatade, förstärker känslan av saknad och hopplöshet.
   Detta skulle bli Tim Hardins melodi och nästa singel "Don't make promises" var textmässigt inte mer hoppingivande ("It seems the songs we're singing/Are all about tomorrow/Tunes of promises you can't keep") men elgitarrintrot och det lite mer positiva arrangemanget pekade ändå mot en lite ljusare framtid. Fast kommersiellt var det fortfarande på skuggsidan.

SOMMAREN 1966 ALBUMDEBUTERADE HARDIN ("Tim Hardin 1") utan större uppmärksamhet men på hösten samma år skulle hans namn bli vida känt som låtskrivare. I augusti gick Bobby Darin, en annan Koppelman-Rubin-artist, in i studion och spelade in Hardins då ännu opublicerade "If I were a carpenter" som blev en stor hit och resulterade i ytterligare Darin-inspelningar av Hardin-låtar. Hardins egen version av hitlåten släpptes på en singel-b-sida tillsammans med återutgivningen av "Hang on to a dream", dock utan kommersiella framgångar.
   Samtidigt med "Tim Hardin 2" släpptes albumlåten "Black sheep boy" som singel våren 1967. Lågmält arrangerad med akustisk gitarr, viskande trummor, stråkar och flöjter lika blekt vemodiga som låten. Och även nästa singel från samma album, "You upset the grace of living when you die", var en 1:46 kort, ganska konventionell och en ovanligt temposnabb låt men inte så personligt stark.
   Kvalitetsnivån var i dalande och Tim Hardins kreativa ådra höll uppenbart på att sina. Få nya låtar skrevs och på albumområdet var det antingen gammalt arkivmaterial eller gamla liveinspelningar som släpptes. Därför en något omotiverad singelrelease med "Reason to believe" inspelad i Town Hall, New York City 10 april 1968. En något obalanserad Hardin försöker framföra sin klassiska låt efter bästa förmåga.
   Mot alla odds lyckades Tim Hardin mot slutet av 60-talet att få kontrakt på Columbia och första resultatet blev det mycket märkliga albumet "Suite for Susan Moore and Damion: We Are One, One, All in One". En skiva, full av känslor tillägnad fru (som egentligen hette Susan Morss) och barn, helt utan singelpotentiella låtar. Ett tålamodskrävande album som överraskande följdes av Tim Hardins största hit.
   "Simple song of freedom" var en låt som paradoxalt nog var skriven av Bobby Darin, lätt överarrangerad med steelguitar och tjejgospelkör men en oväntat stark Tim Hardin sjunger bättre än kanske någonsin. Priset blev en förstaplats på Tio i Topp hösten 1969.

/ Håkan

60: #5 THE WHO (1964-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet The Who var 5:a på min lista.


Från vänster: Roger Daltrey, sång, John Entwistle, bas, Pete Townshend, gitarr och sång, och Keith Moon, trummor.

THE WHOS TOPP 3:

1. My generation (1965)
2. Substitute (1966)
3. Pinball wizard (1969)

I MINA RESEARCHJAGANDE FÖRBEREDELSER TILL dessa 60-talstexter ramlar jag inte så sällan på överraskningar och intressanta fakta som jag tidigare inte har haft koll på. Att exempelvis The Who hade sina absolut tidigaste musikaliska rötter i tradjazz kunde jag väl i min vildaste fantasi aldrig tro. Men när Pete Townshend och John Entwistle träffades första gången i skolan 1959 var det just tradjazz som förenade deras intresse. Instrumenten var då banjo respektive valthorn och gruppnamnet var The Confederates.
   Men det var när Pete, gitarr, och John, bas, 1962 träffade gitarristen Roger Daltrey, från gruppen The Detours, och började spela tillsammans som planerna på en gemensam grupp uppstod. Då med rutinerade Doug Sandom som trummis.
   När sångaren Colin Dawson lämnade bandet, som fortfarande spelade traditionella jazzlåtar, i januari 1963 tog Daltrey över den rollen. Som förband till grupper som Johnny Kidd & the Pirates och Rolling Stones förändrades Detours repertoar mot mer r&b-kryddad musik. Till sin förvåning upptäckte bandet plötsligt att deras namn var upptaget av skivaktuella Johnny Devlin & the Detours och bestämde sig i februari 1964 att byta gruppnamn till The Who.
   I april samma år gjorde Sandom sin sista spelning med The Who och ersattes av unge (17 år) Keith Moon från gruppen The Beachcombers och ny manager blev den modemedvetne förläggaren Peter Meaden som snabbt fixade skivkontrakt. Han påverkade också bandet att byta image och bli mods, ändrade namn på gruppen till The High Numbers när första singeln "Zoot suit" släpptes sommaren 1964 till absolut ingen uppmärksamhet vilket fick till följd att samarbetet mellan Meaden och bandet avbröts.
   Nya managers blev Kit Lambert och Chris Stamp som bytte tillbaka gruppnamnet till The Who och valde den hete amerikanen Shel Talmy som producent till debutsingeln "I can't explain". Talmy låg också bakom The Kinks tidiga singlar och det finns alltså en logisk förklaring till varför det rockiga soundet hos Who och Kinks påminner om varandra. Fast Who var ofta än mer stökiga när de gärna gick utanför det välkammade 60-talspopsoundet.
   Tidigt och i mitten på 60-talet var det få band som helt litade på originalmaterial till sina första singlar men Who (och Beatles) var undantaget som till fullo trodde på Pete Townshends låtar och skulle göra så resten av 60-talet. På bandets andra singel, "Anyway anyhow anywhere", hjälper Daltrey mycket unikt till att skriva låten. I ett sedvanligt stökigt arrangemang med högljudda gitarrer och en kopiöst jobbande Moon på trummor spelar gästmusikern Nicky Hopkins piano.
   De första två Who-singlarna visade upp en vidunderligt respektlös rockkänsla som helt naturligt visade vägen till bandets tveklösa höjdpunkt, klassikern "My generation", som slår det mesta i 60-talsgenren av rocklåtar. En helt odödlig dos aggressiv rock med ett distinkt sound som innehåller både bassolo, Daltrey stammande sång, rundgång och mot slutet ett vildsint trumsolo.

HÖSTEN 1965 I SAMBAND MED SUCCÉN "MY GENERATION", och första albumet med samma titel, blev samarbetet med producenten Talmy ansträngt. Lambert/Stamp hade inledningsvis sålt The Who billigt, vilket gav Talmy stora royaltyinkomster, och problemet kom nu upp till ytan när bandet ville byta skivbolag och producent. Talmy fick i stort sett sparken och svarade med att stämma Who/Lambert/Stamp för kontraktsbrott och fick rätten på sin sida vilket resulterade i att Talmy fick del av bandets royalties i sex år framåt.
   I ett års tid efter stämningen släppte Talmy, som ägde alla Who-inspelningar fram till 1965, ut singlar med bandet, låtar hämtade från ovan nämnda album, parallellt med de officiella singlarna. Gamla inspelningar kontra fräscht nyskrivet material tävlade om uppmärksamheten och starka låtar i starka arrangemang som "A legal matter" (passande titel i sammanhanget...), "The kids are alright" (en av Whos bästa singlar) och "La-la-la lies" var klart konkurrenskraftigt material. Vilket betydde att bandet vid flera tillfällen låg på Tio i Topp med flera låtar samtidigt.
   Samtidigt släppte The Who berömda officiella singlar på Robert Stigwoods Reaction-etikett och behöll populariteten och sin exklusiva ställning med låtar som "Substitute" (producerad av Townshend själv bakom namnet A New Action Production), "I'm a boy" och "Happy Jack". Who-låtarna började nu utvecklas åt ett lite snällare och enklare håll fast arrangemangsmässigt kände vi igen de stökiga ingredienserna. "Pictures of Lily" beskriver den utvecklingen perfekt: Enkel låt/stökigt producerad.
   Som en ren parentes, min 60-talsserie baseras ju enbart på singlar från artisternas/gruppernas hemland, kan jag meddela att The Who i den här vevan, våren 1967, fick sin första och enda Tio i Topp-etta med en singel utgiven endast i Sverige, "Bucket 'T'".
   1967 startade Lambert/Stamp ett eget skivbolag, Track Records, som inte överraskande också blev etikett på kommande skivor med The Who och även Jimi Hendrix .
   Nästa Who-singel blev en udda parentes i bandets diskografi, en Rolling Stones-cover. Bandet engagerade sig i Mick Jaggers och Keith Richards öde när Stones-profilerna efter den berömda drograzzian i februari 1967 stod inför rätta med en hotande fängelsedom hängande över sig. I en extremt snabb affär spelade The Who 28 juni 1967 in "The last time" och "Under my thumb" som släpptes på singel 30 juni. Men Stones-duon släpptes dagen innan och versionerna av Stones-låtarna var ganska poänglösa och ovanligt respektfulla.
   Då var nästa singel, "I can see for miles", en väsentligt starkare låt i en hederlig och typisk Who-produktion med gitarrer högt och lågt, en mäktig refräng och ett sedvanligt intensivt trumspel.
   1968 var experimentens tid även för The Who när de på sommaren gav ut sin kanske mest udda singel, "Dogs". Efter typiskt engelskt manér finns det både charm och humor i låten, jämför med samtida banden Kinks och Small Faces. Daltrey, Townshend och Entwistle delar på sången som ibland flyter ut i talade sekvenser på engelsk dialekt. Udda, javisst, men en varken kommersiell eller musikalisk succé direkt.
   Nästa singel, "Magic bus" är också lite udda, spontan och låter närmast som en lättsam jamsession. Townshends låt hade faktiskt publicerats ett drygt år innan, som "The magic bus", med en grupp som gick under det märkliga namnet The Pudding.
   Visst kunde vi mot slutet av 60-talet misstänka en lite slappare hållning till The Whos singelmaterial men när vi precis skulle avsluta decenniet slog Townshend och bandet till med sin kanske mest berömda (efter "My generation") singellåt, "Pinball wizard". Efter många års planerande hade äntligen idéerna på en rockopera fullbordats och låten blev den fantastiska försmaken till dubbelalbumet "Tommy". En till slut mästerlig singel från The Who.

/ Håkan

Sommarens tillbakablickande listor på Håkans Pop

LISTOR, LISTOR OCH LISTOR HAR VARIT ett återkommande tema på HÅKANS POP sedan starten hösten 2007. För bara några dagar sedan avslutade jag den senaste listan, mina maxisingelfavoriter. Med sporadisk regelbundenhet har det ofta handlat om olika decennier där jag graderat skivor efter mitt eget huvud men det kan också haft mer eller mindre udda ämnen. Som exempelvis när jag listade mina Stiff-singelfavoriter, mina 37 absolut bästa konsertupplevelser, mina mest udda vinylsingelfavoriter eller när jag försökte rangordna mina cd-boxar. Det har med andra ord förekommit många listor och jag tänkte i sommar titta tillbaka på topp 5-placeringarna i varje kategori och tänker återpublicera de artiklarna ungefär varannan dag under hela sommaren.
   Det blir alltså de fem bäst placerade i varje kategori som från i morgon går i repris på Håkans Pop. Jag tar det lite kronologiskt och inleder med 60-talets bästa musik, fortsätter med bästa cd-boxar, 70-talets bästa album, mina vinylsingelfavoriter, 80-talets bästa album, bästa Stiff-singlarna, 90-talets bästa album och avslutar sommarsäsongen med mina bästa konserter som sista kategori.

INTRESSANTA NYUTGIVNA SKIVOR, AKTUELLA KONSERTER eller andra musikaliska nyheter, som kräver sin uppmärksamhet, kommer under sommaren givetvis också få sin plats bland de tillbakablickande artiklarna medan jag planerar stort för hösten på Håkans Pop.
   Som ni ser, på ovan nämnda listor, har jag täckt in alla decennier från 60- till 90-talet och på Håkans Pop i höst tänkte jag ta mig tillbaka till 50-talet. Ett musikdecennium som jag knappast upplevde själv men ekot av rock'n'roll, country, rockabilly, lite blues, simpla popsånger, doo-wop och för all del också lite gospel har ju ändå satt djupa spår i min hjärna. Via tusentals covers och genom åren lika många upptäckter av decenniets originalartister vågar jag lova ännu en spännande 2018/19-säsong som börjar redan andra veckan i augusti.
   När jag ändå berättar om framtiden på Håkans Pop i höst kan jag också avslöja att den allt populärare kategorin "I min skivhylla" där jag (nästan) helt slumpartat tar ut ett vinylalbum ur skivhyllorna fortsätter ett varv till.
   När serien med återpublicerade konsertrecensioner gick i mål i våras kommer jag från hösten att gräva djupt bland alla intervjuer jag har gjort genom åren. Det är ingen stor mängd men när jag tittar tillbaka på åren 1974-1994 blir det trots allt ett respektabelt antal som jag i ett urval kommer att återpublicera varje onsdag från i höst.



DET VAR ALLT FÖR NU MED PLANERNA för sommaren och nästa säsong. Men först ska vi njuta av en förhoppningsvis skön sommar, kanske tillsammans med en titt i backspegeln på Håkans Pop, innan vi möts igen för ännu en spännande säsong här.
   Tack alla läsare och ni som har engagerat er och kommenterat under de tolv år som Håkans Pop har existerat.

Glad Sommar önskar Håkans Pop!

/ Håkan

MAXI12" #1: MICKEY JUPP

MICKEY JUPP
Switchboard Susan
Anything you do
Cheque book
Daisy Mayes
(Line Records, 1981)

EFTER 36 FANTASTISKA MAXISINGLAR HAR VI nått nummer ett på min favoritlista där (trumpetfanfar!) Mickey Jupp med fyra fantastiska låtar, en oerhört stark röst och ett explosivt kompband har ockuperat topplatsen. Skivan beskrivs på omslaget som ep (extended play record) och spelas på 45 varv och har ett underbart liveinspelat sound. Det är ingen traditionell liveskiva, samtliga låtar är inspelade utan publik i The BBC-Studios 1978, och utgiven första gången 1981 i enbart Tyskland.
   1978 kan i någon mån beskrivas som kulmen på Mickey Jupps långa och tämligen mödosamma karriär med många nystarter och comebackförsök. Efter åren i gruppen Legend runt 1970, följt av flera års anonym paus, en kort comeback 1975 med ett eget storband och den sporadiska singeln "Nature's radio" 1977 skulle han enligt planerna få sitt stora genombrott som sångare, låtskrivare och artist på det då prestigeladdade och heta skivbolaget Stiff.
   Med facit i hand var nog 1978 Mickey Jupps mest händelserika år i hans långa karriär. Exempelvis genomförde han två relativt långa turnéer med band. I mars-april 1978 agerade Jupp uppvärmare på den exakt en månad långa turnén runt England med Elvis Costello & the Attractions som precis hade släppt sitt andra album "This year's model". Jupp kompades då av Mick Grabham, gitarr, Ron Telemacque, trummor, och John Gordon, bas.
   Hösten 1978, under oktober-november, var Jupp med kompband en del av den legendariska paketturnén "Be Stiff" runt England. Då med ett helt nytt kompband, den fasta konstellationen Oval Exiles, som tillsammans med Jupp döptes om till The Treatment och innehöll Pete Gosling, gitarr, Mac Poole, trummor, Vic Young, bas, och ibland Geraint Watkins, keyboards.
   Turnén avslutades i USA men Jupp, som hatade/hatar att flyga, hoppade demonstrativt av det spektaklet. Stiff hade ofta en ambition att förvirra och lägga ut dimridåer så när Jupp och bandet spelade in sin version av Devo-låten "Be Stiff" fick kompbandet namnet The Cable Layers...
   I maj 1978 försökte Stiff väcka liv i Jupps oregelbundna karriär med en tillbakablickande samlingsskiva, "Mickey Jupp's Legend", med 14 gamla Legend-låtar plus "Nature's radio". Förvisso goda recensioner men ingen större kommersiell respons. Men nästa seriösa albumprojekt, "Juppanese", skulle väl ändå skaka liv i skivköparna med hjälp av producenterna Nick Lowe och Gary Brooker med Rockpile i kompet på halva skivan.
   Mickey Jupp var och är ingen lätt man att samarbeta med. Inspelningen av "Juppanese" blev en turbulent liten historia och jag har tidigare också berättat historien om hans kanske mest kända låt, "Switchboard Susan", som började vara aktuell 1978.
   Musikerna som nämns på omslaget till BBC-ep:n är fövisso spännande och intressanta namn (Legend-trummisen Bob Clouter, basisten Dave Bronze och gitarristen Ian "Chuck" Duck) men när jag forskar närmare i ämnet ifrågasätter jag den uppgiften. När jag gräver djupt, läser Mike Wades bok, Mickey Jupp-biografin "Hole in my pocket" (rekommenderas varmt!), och följer Jupps steg kronologiskt 1978 blir jag alltmer skeptisk.
   Tre av ep:ns låtar, "Cheque book", "Dusty Mayes" och "Anything you do", är identiska med de tre BBC-inspelningarna på "Live at the BBC"-albumet (2004). Enligt det informativa och trovärdiga cd-häftet är det just Grabham, Telemacque och Gordon som mycket logiskt kompar Mickey på de inspelningarna som är daterade 29 juni 1978, bara några månader efter Costello-turnén. BBC-albumet har en version av "Switchboard Susan" men inte samma som på ep:n.

SEDAN "SWITCHBOARD SUSAN" SPELADES IN första gången med Rockpile i kompet och Nick Lowe som producent har Mickey Jupp velat och vacklat kring låtens arrangemang. Låten skrevs som en ballad, gjordes om till en rocklåt i Rockpile-stuk på "Juppanese"-inspelningarna som Mickey då helt förkastade men på den här live-ep:n har den kvar sitt rätt-i-ansiktet-arrangemang. Till saken hör att när låten togs upp igen 1979 inför nästa Jupp-album, "Long distance romancer" (titeln hämtad från en textrad i just "Switchboard Susan") var låten återigen en ballad.
   Av de övriga tre spåren på BBC-ep:n är två gamla Legend-låtar från den gruppens legend(!)omspunna album "Legend" som fick tilltalsnamnet "Red boot" efter den stinkande röda skon på omslaget.
   Jag får stöd i mina teorier av den engelske Mickey Jupp-experten Paul Moules att det är fel kompband som genom åren har fått credit för de här BBC-inspelningarna. Han har analyserat soundet på låtarna och skriver följande: "I’ve just listened back to the tracks and the drums and guitar don’t sound like Bob or Ian. Bob’s drumming has always been really laid back and the drumming on the first 3 tracks tend to motor and push along."
   Ep:ns fjärde spår tillhör mina all-time-favourites med Mickey Jupp, "Daisy Mayes". En låt som inte fanns tillgänglig på skiva någon annanstans förrän den tillsammans med övriga ep-låtar släpptes på cd-box-samlingen "Kiss me quick, squeeze me slowly" (2014). Första versen plus refrängen på "Daisy Mayes" har en helt oförglömlig spännande inledning...
   She keeps a hotel – but no one comes to stay
   She keeps a dog as well and it scares folks away
   She keeps the coffee hot - the door is open just in case
   But I have seen a loaded gun – above the fire place

   Daisy Mayes – come down off your mountain
   Daisy Mayes – don’t just sit there countin’
   How many people pass you by?
   But wonder why?

...medan bandet pumpar på för livet.
   Gitarristen Mick Grabham spelade med Procol Harum i fem år fram till 1977. Sedan spelade han i engelska bandet Bandit och hade ett eget band där bland annat basisten John Gordon var medlem. Gordon hade några år tidigare spelat temporärt i Sunderland-bandet Highway. Trummisen Ron Telemacque hade erfarenhet från bandet The Equals och sångaren Eddy Grants solokarriär innan han hamnade bakom Jupp.

/ Håkan

I min skivhylla: Fleetwood Mac

FLEETWOOD MAC: Fleetwood Mac (Reprise MS 2225)

Release: Juli 1975
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Flash And The Pans "Flash and The Pan" (1979) och Fleetwood Macs "Rumours" (1977).

I MIN KATEGORI PÅ HÅKANS POP DÄR JAG godtyckligt plockar album ur skivhyllan har jag under de senaste veckorna försökt varva engelska och amerikanska skivor. Efter Graham Parker följde Jackson Browne och sedan kom John Lennon, Tom Petty & the Heartbreakers, Faces, Neil Young, The Records, Warren Zevon och George Harrison i den ordningen. Oavsett inspelningsplatser pendlade urvalet av skivor från båda sidor av Atlanten och när vi nu har nått säsongens sista skiva i kategorin kan jag med berått mod påstå att dagens album är en enda stor kompromiss.
   Den på 60-talet genuint brittiska gruppen Fleetwood Mac kunde efter åtskilliga medlemsförändringar på 70-talet erhålla en lika genuin USA-profil fast gruppen 1975 till 3/5-delar innehöll Englands-födda musiker och sångare. Hursomhelst stod gruppen nu på randen till världssuccé där skivutgivningen skulle resultera i mångmiljonupplagor, inte minst på den amerikanska marknaden.
   Om jag minns det rätt, det är trots allt 43 år sedan, var jag först tämligen svalt intresserad för det nya Fleetwood Mac i allmänhet och "Fleetwood Mac"-albumet i synnerhet. Det var nog först när "Rumours" kom 1977 som jag öppnade mina ögon och öron på allvar vilket i sin tur gjorde mig nyfiken på albumet innan som var den så kallade debuten för gruppens nya smått revolutionerande sättning.
   Fleetwood Macs väg fram från det engelska på 60-talet, med singlar som "Albatross", mästerverket "Man of the world" och "Oh well" som största utropstecken, till 1975 och nystarten är också intressant och händelserik fast på en lägre kommersiell nivå. Jag var inte bekant med albumen under de där tidiga 70-tals-åren och på singelmarknaden var bandet så gott som helt anonymt.
   70-talet inleddes tämligen turbulent för Fleetwood Mac. Först lämnade bandets förgrundsfigur och religiöst grubblande Peter Green bandet. Ursprungsmedlemmen Jeremy Spencer hittade Guds Barn och försvann över en natt och den unge gitarristen Danny Kirwan, nervvrak som också led av scenskräck, fick till slut sparken. Men bandet hade under tiden uppgraderats med nya medlemmar men var knappast någon homogen enhet.
   Christine McVie, gift med Fleetwood Macs basist John McVie sedan 1968, hade utökat bandet som pianist och sångerska sommaren 1970. Den amerikanske gitarristen och sångaren Bob Welch anslöt våren 1971 och året efter utökade bandet med sångaren Dave Walker från Savoy Brown och gitarristen Bob Weston från Long John Baldrys band. Men det var två förstärkningar som blev kortvariga och även Welch lämnade bandet sent 1974.
   Plötsligt var kärnan av Fleetwood Mac-medlemmar bara en trio, McVie, McVie och Fleetwood, som inte gav upp utan trodde på framtiden. När Mick Fleetwood hösten 1974 letade efter studio för inspelning av nästa album, dagens huvudtema, hittade han inte bara Sound City Studios i Los Angeles utan även teknikern Keith Olsen som också fungerade som producent. Olsen tipsade Fleetwood om den amerikanska duon Buckingham Nicks, gitarristen Lindsey Buckingham och sångerskan Stevie Nicks, vars album "Buckingham Nicks" (1973) han hade producerat. Olsen var än så länge en relativt färsk producent, album med Domenic Troiano och James Gang var då hans största prestation, men skulle snart bli en av USA:s mest kända producenter.

"FLEETWOOD MAC", SOM SLÄPPTES SOMMAREN 1975, var kommersiellt en slow starter och det var först efter ett flitigt turnerande, hösten 1976, som albumet kom att toppa USA-listan. Dessutom hade ju tre singlar från albumet under tiden klättrat på listorna och givetvis lockat nyfikenhet till albumet.
   Med gruppen förstärkt av Buckingham Nicks hade Fleetwood & Co inte bara fått två nya gruppmedlemmar utan också två framträdande sångare och utmärkta låtskrivare. Det blev uppenbart eftersom duon tog med sig flera egna låtar, "Rhiannon", "I'm so afraid" och "Monday morning", avsedda för duons planerade andra album som efter succén för nya Fleetwood Mac aldrig blev verklighet. Dessutom fick en låt, Nicks "Crystal", som fanns med på duons skiva en ny chans här.
   När jag lyssnar idag på gruppens skiva från 1975 uppfattar jag den som ganska soft och mjuk men också låtmässigt stark fast den kanske på samtliga punkter befinner sig en nivå under det album vi närmast kan jämföra den med, "Rumours". Tre röster, tre personligheter och tre låtskrivare, Christine McVie, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham, som under årens lopp ytterst sällan har samarbetat vid skapandet av material till gruppen.
   De förutsättningarna har naturligtvis över tid också skapat interna stridigheter när två starka personligheter från USA:s västkust ska samsas med två engelska musiker och en kvinnlig sångerska, alla dessutom med bluesbakgrund. En helt aktuell händelse ger ett exempel på det inte helt naturliga samarbetet inom gruppen. För bara en månad sedan fick Buckingham nog, för andra gången i Fleetwood Mac-historien, och lämnade bandet.
   Nåväl, i februari 1975 när inspelningarna till "Fleetwood Mac" startade var Fleetwood Mac ett onekligen framtidssuget projekt med relativt starkt material i bagaget. Christine McVie, som hade bidragit med låtar på varje album med gruppen sedan 1970, hade alltid vägt upp bandets amerikanska slagsida. Här bäddas hennes "Warm ways" och "Over my head" in i smeksamma syntar och är oväntat lågprofilerade. Då är hennes "Say you love me" och "Sugar daddy" mer handfast rock med ett bestämt piano i kompet.
   Buckingham sätter sin personliga prägel på alla sina låtar redan första gången i det stora strålkastarljuset. Den snabba inledningslåten "Monday morning" är den perfekta starten på skivan, han får också förtroendet att sjunga Nicks låt "Crystal" och på hans "I'm so afraid", med sina fina gitarrer, kan man med lite fantasi tänka på Peter Greens Fleetwood Mac.
   Skivans största klassiska hit var skriven och sjungen av Stevie Nicks, "Rhiannon". Det där svävande och atmosfäriska soundet har ju blivit Nicks signum under alla år både i gruppen och på sina soloskivor. Hennes "Landslide" är inte långt efter i kvalité och personlighet.
   Det finns också plats för en cover på skivan, "Blue letter", som har en längre och mer intressant bakgrund än jag tidigare har förstått. Bakom låtskrivarnamnet "Curtis" döljer sig två personer, bröderna Rick och Michael Curtis, som var skivbolagskollegor med Buckingham Nicks runt 1973. Låten hamnade då i duons scenrepertoar och fanns med i bagaget när Buckingham och Nicks blev gruppmedlemmar. Däremot spelade inte Curtis-bröderna in låten förrän 1976 på ett album. Jag känner Rick och Mike mest som Crazy Horse -medlemmar 1972 på albumet "At Crooked Lake" där bröderna skrev mer än hälften av låtarna.

/ Håkan

Lycklig Lundell gav utan järnet

MÅNGA AV ULF LUNDELLS TURNÉER UNDER 80-TALET ramades in av lika många gränslösa succéer som totalt kaotiska ögonblick. Men inledningen på höstturnén 1988, som följde upp dubbelalbumet "Evangeline", skulle bli turbulent på ett helt annat sätt. För första gången skulle en premiärnervig Lundell uppträda helt nykter, helt i linje med sitt nya liv som nykterist, och turnépremiären i Lund på Olympen 3 november blev en lång affär på drygt tre timmar. Recensionerna var osedvanligt svala och många kritiserade den groteska konsertlängden med bland annat tio extralåtar.
   Lundell var plötsligt i den ovana positionen att inte vara hyllad i varje recension och osäkerheten växte för varje konsert, Lund, Halmstad och Skövde, och kulminerade efter Uppsala-konserten 8 november. Trummisen Niels Nordin uppträdde berusad och fick morgonen efter sparken av Lundell vilket resulterade i att den kvällens konsert i Falun ställdes in. Vilket jag och två kompisar inte var medvetna om när vi bilade från Örebro till Lugnet i Falun på onsdagseftermiddagen och fick möta en "Konserten inställd!"-skylt.
   Lundell och bandet återvände till Stockholm för två dagars repetition med nygamle trummisen Rolf Alex som faktiskt hade turnerat med Lundell tio år innan. Samtidigt togs beslutet att utöka turnébandet med sångerskan Maria Blom. Och nypremiären för den förkortade och förändrade konserten skedde alltså i Västerås på fredagskvällen 11 november. Det var ganska spända förväntningar både på scen och i publiken.
   Det var för övrigt en Lundell-turné som för första gången saknade Örebro bland spelplatserna. Därför denna "jakt" på Lundell till både Falun och Västerås. Nöjd med många nya arrangemang och en uppfriskande repertoar gjorde att jag även for till Karlskoga (9 december) och fick en liknande fräsch upplevelse, dock utan att skriva någon recension.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/11 1988.

ULF LUNDELL
Rocklundahallen, Västerås 11 november 1988
Konsertlängd: 20:00-22:25 (145 minuter)

Spänd, exakt, stark, fåordig, sammanbiten och mycket koncentrerad. Så kan man sammanfatta "den nye" Ulf Lundell på scen 1988. En man som en bit in i turnén lyssnat på kritiken, insett sin begränsning och dämpat sig ytterligare utan att tappa i tempo.
   Allehanda såg en alldeles speciell show, i Rocklundahallen i Västerås i fredags. Första konserten efter det uppmärksammade skiftet av trummisar några dagar innan.
   Det var också mycket riktigt spänt och lite nervöst på scen under inledningslåtarna. Där varje minsta misstag möttes med sura miner och det dröjde sju låtar innan Ulf sa mer än tack mellan låtarna.
   Den nervositeten och lätta osäkerheten släppte efter en sjok akustiska låtar som "Rom i regnet", hämtad från en tid då fansen kunde alla texter utantill. Då lyckades han konversera med den smått fredagsstimmiga publiken.
   Lundell har alltså städat rejält i repertoaren sedan premiären. Han både började och avslutade konserten med samma lugna låtar som på senaste skivan "Evangeline" vars låtar spelade en huvudroll i övrigt.
   Elva av de 25 låtarna under närmare två och en halv timme var hämtade från senaste dubbelalbumet. Många bra låtar som lyfte ytterligare live, bland annat oerhört svängiga "Bygg upp en himmel" som inte kändes lika patetisk som på skiva.
   Ändå kan jag inte släppa min ursprungliga kritik mot skivan att där förekommer upprepningar av inte alltid så originell sort.
   Däremot var scensoundet starkt inspirerat av den senaste skivans ljudbild. Det bombastiska som präglat Lundells konserter på senare år är nu ersatt av en akustiskt dämpad framtoning.
   Och Ulf Lundell sjöng kanske bättre än någonsin. Det välbalanserade ljudet och soundet gjorde att texterna gick fram nästan undantagslöst. Kors i taket.
   Den förändringen och förbättringen är givetvis följden av Lundells numera sunda leverne sedan ett år tillbaka. Stark fysik ger starkt psyke och en oerhört kraft att klara sig ur den svåra knipa som han hamnade i.
   Jag uppfattade aldrig "Evangeline" som speciellt religiös när den kom. Lundells poesi har ofta varit på gränsen till himmelsk och ställningstagandet blir tydligare när man ser honom blunda och sjunga "Tempel" eller framföra den mycket finstämda "Gå upp på klippan".
   Men den pågående turnén är inget korståg. Han har aldrig tagit ställning politiskt i sina texter och är heller ingen predikare på detta nyvunna område.
   När han sjöng "Du behöver inga orgeltoner, för att gå upp och möta Gud" hörde jag några spridda busvisslingar men den nye Lundell accepterades som han var och stod.
   Trummisen Rolf Alex kompenserade bristande repetitioner med rutin, erfarenhet och känsla. Han är gammal i gården och spelade med Lundell redan för tio år sedan.
   Helt ny i turnégänget är också körtjejen Maria Blom. Ännu en eftergift till kritiken som riktades mot premiärkonserten en vecka tidigare.
   En konsert som numera inte innehåller "67 - 67", "Snart kommer änglarna att landa", "När jag kysser havet eller några covers frånsett "Glad igen". Ett gott tecken och jag saknar inte någon av dem.
   "Ta mej genom natten, till lugnare vatten. Ge mig ro." var en perfekt konsertavslutning som det var. Med en man som tror på det goda livet.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus Strömberg: keyboards
Nalle Bondesson: gitarr
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Rolf Alex: trummor
Maria Blom: sång

En historia
Klockan och korset
In i det vilda igen
Evangeline
Tempel
För din skull
Skyll på stjärnorna
Rom i regnet
En sprucken vas
Naken nerför gatan
Laglös
Bygg upp en himmel
Snön faller och vi med den
Chans
Glad igen
Underbara ting
Här kommer hon
(Oh la la) Jag vill ha dej
Lycklig, lycklig
Kär och galen

Extralåtar:
Gå upp på klippan
Villig
Det goda livet

Extra extralåtar:
Öppna landskap
Lugna vatten

/ Håkan

MAXI12" #2: THE MOTORS

THE MOTORS
Forget about you
Picturama
The middle bit
Soul surrender
(Virgin, 1978)

JO, JAG ÄLSKADE THE MOTORS FRÅN SCRATCH. Med rötterna i pubrockgruppen Ducks Deluxe var det inte så svårt att fortsätta följa Nick Garveys och Andy McMasters vidare öden i den engelska pop- och rockvärlden. Debutsingeln "Dancing the night away" var en poprockrökare av rang och debutalbumet "1" blev en favorit per automatik. Sedan inträffade det som fick mig att omvärdera The Motors första skivor.
   Inför nästa skiva bytte The Motors musikaliskt spår. På den ultra-catchy singeln "Airport" förvandlades bandet från poppigt rockband till ett något mer intelligent popband med sitt perfekta sound som då var fullt jämförbart med exempelvis 10cc eller ABBA.
   "Airport" släpptes i maj 1978, i samband med andra albumet "Approved by the Motors", och blev skyltfönstret för gruppens pånyttfödelse. Plötsligt började jag jämföra de tidigare så charmiga Motors-låtarna med Status Quo och annan tämligen traditionell rockmusik. "Airport" och andra låtar på albumet var den perfekta framtiden och bandet tänkte nog likadant.
   På nästan ett halvår släpptes fyra singlar från Motors uppmärksammade album. Det blev visserligen bara "Airport" som kan kallas stor hit, 4:a i England, men gruppen visade upp en extraordinär singelpotential. På tre av de fyra singlarna, dagens huvudtema "Forget about you" och "Today" förutom "Airport", var det Andy McMaster ensam som visade sig behärska den perfekt kommersiella hitkänslan i sitt låtskrivande. Vilket gör att stora delar av den här texten är en hyllning till McMaster och det kräver också en viss sammanfattning av hans bakgrund.
   Född redan 1941 i Glasgow var McMaster en hårt arbetande musiker och låtskrivare i mitten på 60-talet. Först i gruppen The Painted Rhythms och sedan i Sabres där Frankie Miller var sångare. Efter Sabres-äventyret spenderade Miller och McMaster ett halvår i Torremolinos i Spanien där de kallade sig för - The Motors.
   Det resulterade aldrig i några skivor för McMasters grupper men lite senare på 60-talet fick McMaster, ibland stavat Macmaster, låtar utgivna med andra artister. Bland annat "We're Going On A Tuppenny Bus Ride" på en singel med Anita Harris 1968 och året efter skrev han en låt tillsammans med Alex Harvey, "Broken hearted fairytale", som finns med på Harveys andra soloalbum "Roman wall blues".
   1970 solodebuterade McMaster, under det korrekta namnet Andrew McMaster, på singeln med den uppmärksammade titeln "I Can’t Get Drunk Without You Babe".

TRE ÅR SENARE BLEV HAN MEDLEM i Ducks Deluxe, för övrigt på tips från Frankie Miller, som klaviaturspelare och nu stavades hans efternamn av oförklarliga skäl McMasters (med ett "s" på slutet). Han bidrog också till gruppens repertoar med en låt, den alldeles perfekta popdängan "Love's melody". Låten och arrangemanget var en liten avvikelse från gruppens rockstämpel som främst Sean Tyla hade mutat in.
   Den här lite poppigare utvecklingen sågs inte med blida ögon av Tyla och splittringen med McMasters och även Nick Garvey, bandets basist som även var Beatles-fantast och popnörd, var ofrånkomlig. Sommaren 1974 meddelade McMasters/Garvey att de ville lämna gruppen och i oktober samma år lämnade de gruppen precis i samma stund som "Love's melody" gavs ut som Ducks Deluxe-singel.
   "Love's melody"-inspelningen, som för övrigt producerades av Dave Edmunds, hamnade på Ducks andra album "Taxi to the terminal zone" (1974). I samband med den inspelningen presenterade McMasters en annan låt med samma poppiga prägel, "Airport"(!), men där gick gränsen för Tylas tålamod för det lite enklare popsoundet.
   Tyla var som sagt vid tillfället inte alls popfrälst och konflikten med McMasters/Garvey över gruppens musikaliska utveckling var oundviklig. Ändå är det idag överraskande att upptäcka att de faktiskt skrev några låtar ihop som inte blev officiella förrän fyra år senare i samband med utgivningen av dagens huvudtema: "Forget about you"-singeln. Vi har då flyttat oss 18 månader in i The Motors historia där Andy McMaster återvänt till sitt ursprungliga efternamn (utan "s" på slutet).
   På maxisingelns andrasida ligger tre låtar tätt sammanmixade, som ett över åtta minuter långt medley, av vilka "Picturama" och "The middle bit" enligt skivetiketten är skrivna av Garvey/McMaster/Tyla. Perfekt poprock med ett framträdande piano i mixen. Den tredje låten i detta fantastiskt fina medley är "Soul surrender" skriven av Garvey tillsammans med Gordon Hann som är den mystiske person som under hela The Motors-epoken skrev ett otal låtar tillsammans med Garvey/McMaster.
   Men det är alltså "Forget about you" som är dagens stora huvudtema och föranleder min stora hyllning av Andy McMaster som skrev låten på helt egen hand. En låt med klassiska och tydliga förtecken hämtat ur pophistorien. Låten har ett mönster och ett sound som är starkt inspirerad av Motown i allmänhet. Men har också slående likheter med Johnny Johnsons grupp The Bandwagons "Breakin' down the walls of heartache" (1968) eller någon av de tidiga låtarna som Tony Macaulay skrev till popsoulgruppen The Foundations skara av hits 1967-69.
   Som ni ser ovan gavs Motors maxisingel ut i röd genomskinlig vinyl och var ett led i marknadsföringen av skivbolaget Virgins nydesignade etikett. På konvolutet, ett generellt Virgin-omslag, säger klisterlappen "The vinyl is red. The label is blue" och den blå Virgin-etiketten (som jag har) ska strax efter bytas till grön (a-sida) och röd (b-sida).

/ Håkan

Amerikanskt besök i Dambergs vardagsrum

Bilder: Carina Österling

MICHAEL THOMAS HOWARD
CAROLINE COTTER
Live at hemma, Örebro 4 maj 2018
Konsertlängd: 19:38-20:21 och 20:43-21:22 (43 + 39 = 82 min)
Min plats: Två meter till höger om "scenen".

IBLAND MÅSTE MUSIKINTRESSET MÖTA UTMANINGAR, att gå på konsert utan att vara det minsta förberedd eller informerad i ämnet. Genom alla år som professionell konsertrecensent var just förberedelser, förhandslyssning och research i ämnet mycket viktigt för att sedan kunna göra en rättvis bedömning av konsertupplevelsen. Privat är det roligare att bli överraskad.
   Inför fredagens konsert med den amerikanska duon Michael Thomas Howard och Caroline Cotter i det lilla formatet i Anders Dambergs vardagsrum hade jag lyssnat väldigt begränsat och läst ännu mindre om artisterna. Enbart tips och info från konsertarrangören fick mig att vilja tillbringa en fredagskväll i en lägenhet på väster i Örebro.
   Som publik på dessa privata tillställningar känner man sig utvald och personligt inbjuden där artisterna tar i hand och presenterar sig innan mat och allmänt samkväm leder till musikalisk underhållning.
   Jag hade som sagt inget förhållande till de båda amerikanska sångarna, låtskrivarna och gitarristerna och har i efterhand försökt minnas materialet som de framförde både tillsammans och var och en för sig. Michael ursäktade sig både och en och två gånger att det i repertoaren dök upp nyskrivna låtar men för publiken, ett 30-tal intresserade, var ju allt förutom några covers helt nytt.
   Carolines låtar var till stor del hämtade från hennes två album "Dreaming as I do" och "Home on the river" där hon med sin ljusa röst ofta svingade sig upp i tonläget. Jämförelsen med Joni Mitchell låg nära till hands när hon förmedlade låtarna till komp av en anspråkslös akustisk gitarr. "Dreaming as I do", "I am satisfied", "143", "Found" och senaste singeln "Peace of mind" var några låtar som jag noterade.
   Michael Thomas hade ett mer avancerat sätt att spela på sin gitarr som också hade en ljuvlig akustisk klang. De berättande texterna, ibland med en komisk twist, gav en djupare upplevelse av hans låtar. Han påstod att alla hans sånger var sanna historier. Närmast ett mirakel att han kan skriva en sådan ljuvlig sång som "Oh, Donegal" utan att ha varit på Irland. "Meet me on the front lines" och "Better than the last" var några andra låtar som stod ut denna fredagskväll.
   Anders Damberg berättade att han träffat de båda artisterna på olika Folk Alliance-tillställningar i USA och att de nu turnerar tillsammans och dessutom är ett par privat fast de har ett minst sagt skiftande ursprung. Michael Thomas kommer från Anchorage i Alaska (så gott som samma breddgrad som Örebro) och Caroline kommer från Rhode Island på USA:s östkust och hon menade att det var närmare till Sverige än till Alaska.
   Parets repertoar var som sagt till allra största delen originalmaterial, bland annat deras senaste singel "This road is home" tillsammans, men gjorde också Bob Dylans "Don't think twice it's alright" och den gamla folksången "Fare thee well" vars rötter också kan sökas till Irland.
   Besöket i Örebro var tämligen unikt för det amerikanska paret. Första gången i Sverige kom de med bil från Köpenhamn för att dagen efter fortsätta till Stockholm och sedan direkt återvända till Köpenhamn där nya spelningar väntade.

/ Håkan

I min skivhylla: George Harrison

GEORGE HARRISON: Gone troppo (Dark Horse 92. 3734-1)

Release: 8 november 1982
Placering i skivhyllan: Beatleshyllan. Mellan Harrisons "Somewhere in England" (1981) och samlingsskivan "Greenpeace" (1985).

SOM GAMMAL BEATLES-FANTAST FÖLJDE JAG noggrant de fyra medlemmarnas solokarriärer på 70-talet. Med tanke på att John Lennon drog sig undan offentligheten i mitten på 70-talet, Ringo Starr gjorde tämligen lågprofilerade album och George Harrisons skivor hade en musikaliskt negativ trend var det nog Paul McCartneys skivproduktion som låg mig närmast hjärtat fast det även där förekom djupa dalar bland höjdpunkterna.
   Efter den fantastiska "All things must pass"-trippelalbumet (1970) och den fina uppföljaren "Living in the material world" (1973) började problemen för Harrison. Både personligt, skilsmässa från frun Patti Boyd, och musikaliskt började det svikta i Harrisons solokarriär. Under den olycksaliga USA-turnén i november och december 1974, som kantades av sjukdom, röstproblem och beryktade drogproblem, vände hans karriär från framgång till motgång.
   Beatles skivbolag Apple sjöng i mitten på 70-talet på sista versen och Harrisons två sista album där, "Dark horse" (1974) och "Extra texture (read all about it)" (1975), var bara delvis i nivå med tidigare storverk. Fortsättningen från 1976 på sitt eget skivbolag Dark Horse blev lika ojämn och splittrad. "Thirty three & 1/3" (1976), "George Harrison" (1979) och "Somewhere in England" (1981) hade enbart sporadiska höjdpunkter, låtar som "Crackerbox Palace", "Faster" och "All those years ago" (John Lennon-hyllningen), och självförtroendet var extremt lågt när inspelningarna till "Gone troppo" började sommaren 1982.
   Vid den tidpunkten hade George slutat bry sig om i sin ställning i musikbranschen och var nog mer intresserad av sitt jobb som filmbolagsägare av HandMade Films. Ett engelskt bolag som efter succén med "Life of Brian" (1979) under de första 80-talsåren producerade ett antal kvalitetsfilmer som "The long good Friday" (1980), "Time bandits" (1981), "Scrubbers" (1982) och "The missionary" (1982).
   Den lite anspråkslösa ambitionen har tydligt påverkat resultatet på "Gone troppo" där vi får möta en mer avslappnad, musikaliskt jordnära och helt prestigelös gammal Beatlesmedlem. Sedan mitten av 70-talet hade George spelat in sina skivor med huvudsakligen amerikanska musiker men på "Gone troppo" är det tvärtom framför allt engelska musiker i kompet och jag tycker mig höra en mänskligare och varmare ton i både låtskrivande, arrangemang och ljudbild. George befann sig uppenbart bland vänner.
   Slagverkaren Ray Cooper (som även hade en chefspost på filmbolaget) tipsade George om Henry Spinetti, trummor, Mike Moran, keyboards, och Herbie Flowers, bas. Henley-On-Thames-grannen Jon Lord (Deep Purple) spelar på en låt och gamle kamraten Joe Brown med fru Vicki dyker upp och körar ibland. Cooper hade länge spelat med Elton John, Spinetti hade turnerat med Eric Clapton i flera år och Flowers var mest känd för basfiguren i Lou Reeds "Walk on the wild side" och dessutom medlem i instrumentalgruppen Sky. Moran hade i mitten på 70-talet spelat i Ian Gillans band men var nu mest upptagen med att skriva tv- och filmmusik, bland annat till Harrison-relaterade filmer.

TILL DEN HÄR SOLIDA SAMLINGEN ENGELSKA MUSIKER gjorde amerikaner som Billy Preston och Jim Keltner korta gästinhopp. Och i kören hade Harrison bjudit in favoriten Ry Cooders sångare Willie Greene, Bobby King och Simon Pico Payne (här under namnet Pico Pena). Det var förresten Greenes underbara basröst på en av låtarna här, "That's the way it goes", som för några månader sedan, när jag analyserade en maxisingel med Harrison, gjorde att jag kom "Gone troppo" på spåren.
   Just "That's the way it goes" tillhör topparna här tillsammans med "Dream away" (från filmen "Time bandits" där den spelades under de avslutande texterna) och de snygga akustiska instrumenten på titellåten. Ett väldigt tillfredställande sound med ett flertal starka albumlåtar som kanske inte omedelbart riktar sig till singelmarknaden som inledningslåten "Wake up my love" med sitt catchy popsyntarrangemang a la Elton John.
   På albumets b-sida samlas många av de starka albumlåtarna som ger bilden av en avslappnad George. Ballader och lågtempolåtar, "Mystical one", "Unknown delight", "Baby don't run away" och "Circles", som vid en snabb kontakt känns lite väl anonyma men som växer vid upprepade lyssningar. Den sistnämnda låten skrev George redan 1968 i Indien och den fanns också med i repetitionerna inför "White album".
   Trots min idag positiva åsikt om "Gone troppo" blev albumet ett monumentalt kommersiellt fiasko. I mina öron både överraskande och sorgligt som gjorde att George drog sig undan musikbranschen och sysslade med annat. Efter fem år blev det comeback, "Cloud nine" (1987), och plötsligt var världen beredd på George Harrison-pop, då med ett Jeff Lynne-arrangerat sound. Dragplåstret och aptitretaren på det albumet var en cover, "Got my mind set on you", från 1961. Redan på "Gone troppo" hade Harrison letat covers från just 1961, The Stereos "I really love you". En doo-wop-låt och med ovärderlig hjälp av ovannämnda Ry Cooder-sångare påminner arrangemanget här starkt om originalet.
   Det detaljrika omslaget till "Gone troppo" är konstnärligt och snyggt, av "Legs" Larry Smith, men kanske inte så kommersiellt renodlat och det är kanske en förklaring till skivans sämre försäljningssiffror. Smith, en gång trummis i Bonzo Dog Doo-Dah Band, var via Monty Python-kontakter vän med Harrison som 1975 skrev en sång om honom, "His Name Is Legs (Ladies and Gentlemen)", på albumet "Extra texture (read all about it)".

/ Håkan

April 2018 på Håkans Pop

Bilder: Carina ÖsterlingMikael Ramel med band bjöd på en underbar spelning på Närke Kulturbryggeri.

MAJ MÅNAD ÄR HÄR OCH STUNDTALS KÄNNER vi doften av sommar i luften. Om mindre än två veckor stänger jag fönstret för årets säsong med de fasta programpunkterna på Håkans Pop. Planerna för sommaren på den här sidan håller på att fastställas och jag tittar även framåt mot 2018/19-säsongen på Håkans Pop, ännu en spännande lista utlovas. Men först ska april månad på Håkans Pop sammanfattas med alla blåa länkar till artiklarna.
   Fick under månaden uppleva ännu en mycket intressant konsert i Örebro, den här gången med Mikael Ramel med band på Närke Kulturbryggeri. Dagen innan fick jag nöjet att se och höra Anders F Rönnblom med sitt lilla band, två sångerskor och en slagverkare, göra ett generöst uppträdande i källaren på skivbutiken Plugged Records i Gamla Stan i Stockholm.
   Bland alla gamla konsertminnen kunde jag under april påminna om konserter med Graham Parker (1991) och Örebrobandet Horace (1987).
   Serien med mina favoriter bland alla maxisinglar jag äger börjar nu närma sig den absoluta toppen. Under april berättade jag om platserna 7 till 3 som Gateway Band, Nick Lowe, The Men They Couldn't Hang, The Pogues och Imperiet hade ockuperat.
   Jag skrev också om en coverskiva med Tim Hardin och en tributeskiva med Chris Smither -låtar.
   I min skivhylla hittade jag gamla album med Faces, Neil Young, The Records och Warren Zevon .

LYSSNANDET PÅ NYPRODUCERADE SKIVOR blev under april en ganska tunn historia med bara två album som jag har lyssnat närmare på.
   Kajsa Grytt har gjort sitt bästa album sedan "En kvinna under påverkan" 2011. Albumet med den fantasieggande titeln "Kniven i hjärtat" har den där personliga pulsen som gör Kajsas musik så attraktiv och tilldragande. Kanske är skivan totalt lite ojämn men det ligger lite i naturen när Kajsa går in i studion.
   Den här gången har hon samarbetat med en person, Martin "Konie" Ehrencrona från banden Viagra Boys och Les Big Byrd, som jag inte alls känner igen eller har något förhållande till. Han har onekligen lockat fram Kajsas personlighet men också fått henne att skriva några utsökta låtar som "Jag är inget utan dig", titellåten och "Stockholm". Det är de lågmälda ögonblicken på skivan som är bäst.
   Den 72-åriga soulsångerskan Bettye LaVette vägrar ge upp sin långa karriär som under senare år har givit oss några intressanta skivor. På senaste albumet "Things have changed" gör hon sina alldeles egna tolkningar av Bob Dylan-låtar. Både kända och mindre kända låtar gör hon med samma ambitiösa satsning.

/ Håkan

Skämtar så det står härliga till

14 SEPTEMBER 1988 SLÄPPTE MIKAEL WIEHE albumet "Basin Street blues" och gav sig sedan ut på turné med stora delar av det band som kompar honom på skivan.
   Fotografen Magnus Fond har plåtat recensionsbilden ovan och Wiehe blev tydligen så nöjd att han sedan använde sig av Magnus bilder (se höger) när han marknadsförde nästa album "1989" året därpå.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1988.

MIKAEL WIEHE
Kulturhuset/Högskolan, Örebro 25 oktober 1988

Veteranen Wiehe står på en scen igen. Det är mer sällsynt än vanligt så när han ger sig ut på en turné som uppföljare till ett album är det givetvis inte bara den skivan som står på programmet.
Under nästan två timmar bjöd han på det mesta från senaste skivan "Basin Street blues" men också några äldre Wiehe-klassiker till publikens stora glädje.
   Men allra mest bjöd Mikael Wiehe på sig själv mellan låtarna. Då han berättade och skojade, provocerade och skämtade, så det stod härliga till.
   Dessa längre och kortare mellanspel blev till slut det som fångade publiken allra bäst under den långa konserten.
   Hans senaste album har tagit sin titel efter en av tidernas största jazzklassiker men innehållsmässigt var skivan mer jazzlikt arrangerad än jazzigt framförd.
   Nu på scen har Mikael däremot löpt linan ut med sitt gamla jazzintresse och likt en svensk Tom Waits befann han sig stundtals i teaterns värld. Och omgav sig med ett band som utnyttjade jazzmusikens flexibla ramar men som egentligen var kompetenta rockmusiker.
   Wiehe tog med sig kärnan av det stora band som kompade honom på skivan: Mats Persson, trummor, Mats Englund, bas, Annie Bodelsson, syntar, Bernt Andersson, piano, och Inge Pettersson, saxofon.
   På pappret ett genuint skickligt band som live dock drog iväg på lite väl flyktiga jazzpromenader som gjorde en bra konsert någon halvtimme för lång och sänkte därmed helhetsbetyget.
   Snyggast för kvällen var scendekoren med bardisk, persienner, fåtöljer och bord. Wiehe pratade och sjöng medan han huvudsakligen satt. En bokstavligen tillbakalutad show som var bäst i de lugna passagerna. När bandet kattmjukt svarade på den stämning som Wiehe hade målat upp.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.