Blogginlägg från mars, 2017

I min skivhylla: Joe Walsh

JOE WALSH: So what (ABC Dunhill DSD-50171)

Release: 14 december 1974.
Placering i skivhyllan: Hylla 11: Mellan Wall Of Voodoos "The ugly Americans in Australia" (1988) och Joe Walshs "But seriously, folks..." (1978).

INNAN JOE WALSH SLÄPPTE DEN HÄR SOLOSKIVAN var jag inte speciellt intresserad av hans karriär. Varken hårt rockiga James Gang eller bandet han ledde under namnet Barnstorm och gav ut två album, "Barnstorm" (1972) och "The Smoker You Drink, the Player You Get" (1973) som officiellt kallades soloskivor, hade väckt mitt intresse. I den första gruppen var det boogierock överlastad med hårda gitarrer och när soloskivorna kom var jag nog lite för influerad av Walshs tidigare historia, med singeln "Rocky mountain way" som bevis, för att riktigt fastna. Men jag har i efterhand förstått att soloalbumen var omväxlande rock och pop.
   Skälet varför jag lade vantarna på det här albumet framåt julen 1974 måste ha varit något annat än just historien. Kanske något rent visuellt. Omslagsbilden är väl sådär upphetsande med Walsh i gamla skyddsglasögon men konvolutet har namnet och titeln i en spännande och avancerad relief i gulröd varm och tilldragande färg. Och den lätt upphöjda designen finns också på det osedvanligt väldesignade inneromslaget.
   Nja, det var nog som vanligt textinformationen om medverkande musiker, sångare och producent som ändå lockade mest. 3/4-delar av Eagles, som jag då sedan flera år tillbaka gillade skarpt, i kören på flera spår plus att det bandets producent, Bill Szymczyk, även hade producerat "So what". Här någonstans uppstod väl tanken på Joe Walsh som Eagles-medlem som sedan blev verklighet i slutet på 1975.
   Ett annat namn som jag vid den här tiden beundrade, Dan Fogelberg, medverkar också på några spår här. Det var sådana upptäckter och intressant information som gjorde skivaffärsbesök så otroligt spännande på 70-talet.
   Den nästan självlysande regnbågsfärgade ABC Dunhill-etiketten på "So what" var vid det här tillfället nylanserad och skivan var den andra i ordningen. Amerikanska Dunhill var fram till 1966 ett eget skivbolag. Det såldes till ABC men fortsatte ge ut skivor på egen etikett. Men i slutet på 1974 skrotades den enskilda Dunhill etiketten och förvandlades till kombinationen ABC Dunhill.
   "So what" är en musikaliskt väldigt varierad skiva där det finns spår av både lite hårdare elektrisk gitarrock, "Turn to stone", "Welcome to the club" och "All night laundry mat blues", och mjukare akustiska spår, "Falling down" och "Help me through the night" (ej att förväxlas med Kris Kristoffersons "Help me make it through the night") med bland annat ovannämnda Eagles-medlemmar i kören.
   Men det finns också låtar på albumet som går helt utanför den konventionella poprockgenren. Exempelvis en kort variant (1:56) på Maurice Ravels klassiska stycke "Pavane" där gitarristen Joe Walsh enbart spelar synthesizer. Och den avslutande mycket känslofulla "Song for Emma" där stråkarrangemanget, pianot (som Walsh spelar) och en stor kör bäddar in låten i något mycket fint. Emma var Joe Walshs dotter som ett år innan hade omkommit i en bilolycka.
   Joe Walshs Barnstorm-band hade under åren 1972-73 turnerat intensivt (330 spelningar på ett år!) men sprack i god tid innan "So what" spelades in. Men några killar från det bandet, basisten Kenny Passarelli, trummisen Joe Vitale och organisten Tom Stephenson, medverkar ändå sporadiskt på skivan. Först efter skivans release bildades ett officiellt Joe Walsh Band som också turnerade flitigt och figurerade bland annat som förband till Elton John på hans Wembley Stadium-spelningar i juni 1975. I november det året spelade Walsh-bandet in livealbumet "You Can't Argue with a Sick Mind" och bara en månad senare blev Walsh officiell Eagles-medlem där han ersatte Bernie Leadon.
   Producenten med det svårstavade efternamnet, Szymczyk, fortsatte producera Eagles (bland annat det monumentala hitalbumet "Hotel California") men också många andra stora namn som J Geils Band, Outlaws, Bob Seger och så småningom The Who.

/ Håkan

"Spectrum Recordings April 1975"

MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)

Dags att ta fram ett av historiens okända budord: Du skall inte förakta nostalgi när den betyder mer än gammal skåpmat. Eller att leva efter mottot "Du kan inte titta framåt om du inte blickar tillbaka".
   Det var en ren kulturgärning när Mike Wade, författaren bakom biografin "Hole in my pocket" om Mickey Jupp, hittade ett inspelningsband från våren 1975 märkt "Mickey Jupp" i en gammal studio i Westcliff-On-Sea. Dessutom i grevens tid för studion brann ned senare... När Wade nu med hjälp av några Jupp-fanatiker ger ut inspelningarna på skiva, drygt 40 år efteråt, är det snudd på hjälteinsats. Fast den stora helgonglorian bör väl placeras ovanför Mr Mickey Jupps huvud ty här får vi njuta av hans låtskrivande och starka röst från en tid när han enligt legenden var borta från all offentlighet.
   En kort resumé på Mickey Jupps historia: Under åren 1963 till 1965 gjorde han sig ett namn (då Mick Jupp) lokalt i Southend som sångare och pianist i The Orioles. Efter tre års tystnad blev Jupp del av offentligheten igen 1968 när gruppen Legend bildades och nu höjdes ambitionen, skivor spelades in och gavs ut. Tre album som med åren fått kultstatus med "Red boot"-albumet som höjdpunkt. Trots överlag positiv respons sprack Legend 1972 och Mickey sa ännu en gång tack och adjö till både artistlivet och musikbranschen fast han började jobba i en musikaffär.
   Det var under de här ickeofficiella åren som Mickey tillsammans med vännen och musikern Frank Mead spelade in de här låtarna utan någon som helst ambition att ge ut inspelningarna på skiva. De betalade nämligen inte för inspelningarna och lämnade kvar inspelningsbandet som nu Wade hittade på studiohyllan - 40 år senare.
   Jupp/Mead-inspelningarna genomfördes i april 1975 och Jupp hade inga planer på att ta upp artistlivet igen men med facit i hand var det här första steget i en comeback. Musikaliskt och låtmässigt är det förstklassiga inspelningar om än lite sparsamt arrangerade. Demoinspelningar, javisst, men gjorda i en studio, Spectrum Sound på Westborough Road i Westcliff-On-Sea, som var välkänd för goda inspelningsresultat och de sju låtarna på det här albumet ska ingen skämmas för.
   Dessutom finns det rent historiska värden i materialet och då tänker jag inte främst på Jupps bluesiga tolkning "Mystery train", mer influerad av originalet med Junior Parker än Elvis Presleys mer berömda version. Eller nyinspelningen av Legend-låten (från albumet "Moonshine") skivans andra bluesinspirerade spår, "Shine on my shoes", som är lika intensiv som originalet men med en läcker akustisk slide (Mead) som storslagen detalj.
   Nej, jag tänker på några då nyskrivna Jupp-låtar som skulle sätta avtryck i framtiden. Dels första exklusiva inspelningen av "Down in New Orleans", som fick bred officiell spridning på det legendariska "Juppanese"-albumet först 1978, men som här framförs under originaltiteln "Ballad of Guitar Pickin Slim". En alldeles lysande inspelning där Jupps akustiska gitarr och Meads munspel lämnar plats för rösten och den spännande berättelsen om gitarristen Slim.
   Vi får även en exklusiv första inblick i låten "Pilot" som inte skulle få officiell release förrän 1978 på albumet "Juppanese", då som en upparrangerad pianoballad. Här är det ännu en gång den akustiska gitarren och den underbara Jupp-rösten i centrum som perfekt förmedlar låtens styrka.
   Men bland 1975-inspelningarna finns även originallåtar av hög kvalité som Jupp aldrig fått anledning att återvända till. "I'm a car" är kanske en simpel låttitel men handlar det om en bil eller ett kärleksförhållande? "Let me show my engine to you", som Mickey uttrycker det.
   "Wrong food" är på gränsen till en klassisk evergreen och på "Pocket calculator" har Mickey satt sig bakom pianot medan Mead tar ut svängarna på munspel i en stark låt som definitivt inte är värd att försvinna i mängden och glömmas bort.
   Vid den här tidpunkten var duon Jupp/Mead en lågprofilerad akt i de små sammanhangen men innehållet på den här skivan visar att Mickey på våren 1975 var något stort på spåren både som låtskrivare och sångare. Och mycket riktigt, bara två månader senare bildade han mot alla odds ett niomannaband, inklusive blåsare (bland annat Mead som saxofonist) och kör. På sin första skivinspelning tar de upp just "The ballad of Guitar Pickin' Slim" och en nyskriven Jupp-låt som skulle bli berömd, "Down to the doctors". Inspelningarna finns på ett album med diverse Southend-grupper, "Southend rock", utgiven först 1979.

/ Håkan

Py med mycket rutin

RAJ MONTANA BAND HADE EN EXKLUSIV SÄRSTÄLLNING i den svenska rockbranschen under 80-talets första hälft. Av frontparet Dan Hylander/Py Bäckman var det Hylander som var den stora publikfavoriten från början. Bandnamnet var ju hans varumärke och identifikation från Skåne så Hylander hade ett visst försprång på det tidiga 80-talet.
   Men under de sista åren tillsammans, 1983/84, svängde publikresponsen märkbart över till Py. De båda Mats Ronander-producerade album "Sista föreställningen" (1983) och "Kvinna från Tellus" (1984) skapade verkligen uppmärksamhet kring henne och hennes musik under Raj Montanas sista dagar.
   Efter sabbatsåret 1985 satsade Py återigen solo och stod 1986 på riktigt egna ben. Efter två tämligen jordnära rockplattor tog hon ut svängarna rejält på nya albumet "Narrarna dansar" som släpptes 23 september lagom till höstturnén. Clarence Öfwerman, som precis inlett sin uppmärksammade producentbana (Roxette gav ut sin första singel sommaren 1986), och hans klaviaturer gav Pys skiva ett mer producerat sound som förde tankarna till namn som Kate Bush och Laurie Anderson.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1986.

PY BÄCKMAN
Konserthuset, Örebro 31 oktober 1986

Det var stående ovationer och applåder inför öppen ridå vid Py Bäckmans konsert i fredagskväll. Efter ett skamligtlågt förhandsintresse hos Örebros rockpublik blev åskådarsiffran till slut acceptabel men inte godkänd. Det ska givetvis vara slutsålt när en av Sveriges bästa rocksångerskor står på scen.
   Det var rutin som präglade Py Bäckmans uppträdande. Hon kommunicerade mänskligt och naturligt mellan låtarna och hade en härligt effektfull röst som hon briljerade med främst i balladerna som dock var underrepresenterade denna kväll.
   Efter15 låtar och 75 minuter på scen var det mer än enbart några ballader jag tyckte mig sakna. Hennes karriär börjar bli respektabelt lång och repertoaren så full av höjdpunkter att kvantitet i Py Bäckmans fall är lika med kvalitet.
   Konserten var således några låtar för kort för att tillhöra den lilla skaran av oförglömliga konsertögonblick. Men ljudet var bättre än väntat och den spontana publiken var den glada överraskningen som trots allt gjorde Pys konsert till en mycket trevlig upplevelse.
   Rocklåtarna dominerade alltså och inledningen hade ett högt tempo med både "Concordelia" och "Kristall" i framskjutna positioner. Fast jag harsvårt att förstå varför konserten innehöll så många förhandsinspelade musiksnuttar.
   Med en så idel ädel skara kompmusiker bakom sig borde exakthet och strama tyglar inte vara en dygd i det här professionella sammanhanget. Det var exempelvis väldigt frustrerande att höra de inspelade trummorna bakom hela "Sista föreställningen" medan en av landets bästa trummisar, Pelle Alsing, satt och "bara" fyllde i.
   Annars lät det mäktigt om trummorna hela kvällen som tillsammans med Clarence Öfwermans klaviaturer, Tommy Cassemars bas och Jonas Isacssons gitarr var ett litet tätt rockkomp bakom Py Bäckmans stora röst.
   En röst som grep tag och kraftfullt tog ut svängarna i bland annat "Soldaterna" och "Vem tröstar Lily", ballader där hennes röst låg naken och blottlagd och fick konserten att lämna det grå mellanstadiet och kvalitetsmässigt höja sig flera klasser.

/ Håkan

#8. dvd: Explodera bateria!

HÅKAN HELLSTRÖM: Explodera Bateria! (Dolores/Virgin/Gothenburg All Stars, 2003)

DET KAN MÅHÄNDA VARA SÅ ATT HÅKAN HELLSTRÖM aldrig har varit så populär som just nu. Hundratusentals människor till Ullevi och en utsåld turné i sommar säger väl sitt tydliga språk. Men för mig kommer konsertåret 2002 aldrig att överträffas. Frimis, Örebro, 4 december 2002 var en alldeles ouppnåelig konsertupplevelse och det var på samma turné, några veckor senare 20 december, som den här konserten spelades in.
   Dvd:n, med en total speltid på tre timmar, innehåller dessutom så mycket mer, intervjuer, soundcheck, film om senaste skivan, fotocollage, en hemlig låt (Mats Paulsons specialskrivna "Kapten Hellströms Salsa"), en livelåt från 2000 och en rad videos. Men det är på konserten på hemmaplan i Göteborg i Lisebergshallen, turnéfinal, som Håkan Hellströms scenshow och energin i bandet kommer helt till sin rätt. Även om allsången på Frimis i Örebro, den där magiska onsdagskvällen i december, var gudomlig genom hela konserten är det framför hemmapubliken allt lyfter till ännu högre höjder. Fast feststämningen i publiken överröstas ofta av ett extremt levande band. Både musikaliskt och fysiskt händer det saker hela tiden under en timme och 43 minuter. Energin kokar.
   Det är en ung och korthårig Hellström som tar emot publikens jubel medan en sjuk (40 graders feber!) Timo Räisänen bärs in och sätts på en stol med sin gitarr. En klassisk start på en klassisk konsert. Congas, trummoroch diverse slagverk anger den musikaliska tonen men blir aldrig så brasiliansk som delvis soundet på det då aktuella albumet "Det är så jag säger det" var.
   Finn Björnulfsson står i centrum på scenen med sina congas och trummisen Lars-Erik ”Labbe” Grimelund sitter till vänster och stackars gitarristen Daniel ”Hurricane” Gilbert står långt ut till höger men musikaliskt håller det ihop. Alla musikerna är galet inspirerade och hoppar bokstavligen in på scen tillsammans med Håkan som hetsar upp stämningen i det långa introt till den otroliga startlåten "Mitt Gullbergs kaj paradis". Tala om flygande start.
   En taggad Stefan Sporsén överger allt som oftast sina keyboards och befinner sig inte så sällan framme vid mikrofon med sin trumpet i högsta hugg. Som fjärde låt följer ytterligare en fantastisk höjdpunkt, "Fulaste flickan i världen", där tempot går ned något och Sporséns trumpetsolo blir himmelskt effektfullt.
   Som känslomässig show är det uteslutande högsta betyg på konsertens alla låtar men repertoarmässigt finns det svackor i materialet. Håkan hade trots allt bara två album bakom sig och jag tycker "Gråsparven när hon sjunger", "Minnen av aprilhimlen" och en förlängd "Förhoppningar och regnbågar" inte riktigt tangerar hans bästa låtar. Men det är lite ironiskt när flera av Håkans musiker i intervjumaterialet på dokumentärfilmen hissar flera av de här låtarna.
   Men genom svettigt jobb och hård fysisk ansträngning, seglartröjan spricker under armen, att Håkan resten av konserten uppträder svettig i undertröja. Under "Ramlar" inträffar kvällens första euforiska hysteri och i det här höga tempot går låtarna i varandra och mellansnacken förvandlas till intron på nästa låt.

DEN SKEVT SJUNGANDE HÅKAN BLIR SOM MESTB personlig, känslig och naken i de lågmälda balladerna och tangerar nästan Björn Afzelius i "Det är så jag säger det" och på "Rocken roll, blåa ögon - igen" blir det än mer avskalat med bara Timo och Sporsén tillsammans med Håkan på scen. Och enligt första paragrafen i dramaturgikonst följs konsertens lugnaste parti av den långa, långa ständigt växande finalavslutningen.
   "Känn ingen sorg för mig Göteborg" blir den explosiva starten på det spektakulära slutet och nu hörs publiken inte överraskande mer än tidigare och fem slagverkare (Party Puff People) förenar sig med bandet på scen. Höstens stora singel, "Kom igen Lena!", blir ögonblicket där hysterin och glädjen bryter ut och det fullständiga kaoset i publiken och på scen inte vet några gränser.
   Det blir sådan enorm urladdning att alla på scen sitter utslagna på golvet och av någon märklig anledning börjar alla (utom den febrige Timo) göra armhävningar. Samtidigt som publiken taktfast skriker "Håkan! Håkan! Håkan!" och det går naturligtvis en kall vänlig kår genom min rygg...
   Nu först får det långa mellansnacket sin plats i showen och den följs av en långt, långt, långt utdragen version av "Nu kan du få mig så lätt" och publikhyllningarna får en euforisk Håkan att gå omkring och primalskrika på scen medan bandet rullar på i en kaotisk slagverksfest. En helt utpumpad Håkan och utkört band tackar sedan publiken med handskakningar med publiken längst fram och går sedan ut.
   Publiken vägrar dock lämna platsen framför scenen där Timo sitter kvar innan bandet återvänder och allsångsfesten fortsätter med "Vi två 17 år" som nästan aldrig tar slut innan Håkan slänger sig ut i publiken till alla säkerhetsvakters förtret.

Extramaterial: Sex musikvideos sex av hitsen, och redan 2003 var väl första singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" (gryniga bilder i Göteborgsmiljö) ren och skär nostalgi. Här finns också en intressant dokumentär (30 min) om inspelningen av andra albumet "Det är så jag säger det". Bland det övriga bonusmaterialet finns ett bildcollage, intervjuer före och efter konserten och en tämligen unik liveupptagning från Accelerator-festivalen utomhus 5 juli 2000 på Münchenbryggeriet, Stockholm, med "Vi två 17 år". Håkan och en tajt kvartett, utan Stefan Sporsén, framför en spridd publik.

/ Håkan

Dagebys låtar har stort värde än idag

ULF DAGEBY BAND
East West Sushi,. Örebro 24 mars 2017
Konsertlängd: 22:04-23:31 (87 minuter)
Min plats: Stående ca 8 meter från scenen.

Legendaren och reliken Ulf Dageby "hotade" med att spela mycket nytt material på konserten som var en comeback till rockscenen. Men majoriteten av fredagskvällens konsert var trots allt hämtat från hans tre soloalbum som släpptes på 80-talet. Han kan ändå inte kritiseras för att vara en oldtimer som enbart lever på nostalgi för han och hans band bjöd även på några nya ännu ej utgivna låtar. Kreativiteten växer fortfarande i den 72-åriga kroppen, som visserligen är lätt sargad av några trasiga knän (hela bandet satt ned under hela konserten), och han framstår alltmer som en av Sveriges bästa låtskrivare.
   Fem tomma stolar på scen fylldes av fem sittande musiker men det som inledningsvis liknade en handfull musiker som bad om ursäkt utvecklades till en alldeles förtjusande rockkonsert med en osedvanligt stark repertoar. Med låtar som vi ofta hade glömt hur bra och starka de är och med mellansnack av typen spontana och avslappnade och ofta med en helt omedveten göteborgsk skruvad poäng som fick publiken att trivas utöver det vanliga.
   Jag har under de senaste veckorna lyssnat ganska intensivt på Ulf Dagebys tämligen bortglömda tredje soloalbum "Känsliga soldater", dyker upp i kategorin "Skivhyllan" om några veckor, och det blev under konserten uppenbart hur väl förberedd jag var ty det albumets låtar, sex av konsertens 17 låtar, kom att dominera i den något tillbakablickande konsertrepertoaren.
   Musikerna i bandet var alltså sittande under hela konserten men det blev musikaliskt på inget sätt tillbakalutad lagom trivsam underhållning för bandet var genomgående på tårna, från Håkan Nybergs intensiva trummande till Håkan Svenssons ypperliga soloraider på gitarren. Och med i sammanhanget unge basisten Kalle Gustafsson-Jerneholm (från Soundtrack Of Our Lives) och rutinerade klaviaturkillen Ulf "Vinyl" Stenberg blev det under olika stunder både melodiskt följsamt och tungt rockigt.
   Efter ungefär en timme, under "Allting tar slut" och "Jag vandrar genom livet", höjdes energin nämnvärt och vi befann oss plötsligt i en högenergisk rockkonsert med en underbart hjärtskärande elgitarr längst fram.
   Fredagens konsert blev ingen proggrevival om nu någon hade förväntat sig en massa Nationalteatern-låtar. Det var väl egentligen bara vid ett enda tillfälle, konsertens slutpunkt med "Men bara om min älskade väntar", som den referensen dök upp i huvudet. Men å andra sidan har jag aldrig hört den balladen blivit så bryskt behandlad med fuzziga gitarrer och ett i övrigt överstyrt arrangemang.
   Annars började konserten lite mystiskt innan Dageby och musiker hade äntrat scenen med symfoniska tongångar, Dagebys musik från Stefan Jarls film "Jag är en krigare", som öppnade våra sinnen och gav förhoppningar på en upplyftande och inspirerad konsert. Och efter nästan 90 minuter kunde jag konstatera att förväntningarna på något spännande var helt uppfyllda.


(Jag är din krigare)
I dimman under granar
Avsked med långa skuggor
Känsliga soldater
Barn
En dag på sjön
Grå hästar
När vi talade med djuren
Gudar gick över fälten
Bara en gång kvar
Månen
Underbara rum
Allting tar slut
Jag vandrar genom livet
Mandel och lilja
Eldorado

Extralåtar:
Länge leve alla biologer
Men bara om min älskade väntar

/ Håkan

I min skivhylla: Elephants Memory

ELEPHANT'S MEMORY: Elephant's Memory (Apple SMAS-3389)

Release: 18 september 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan Carly Simons "No secrets" (1972) och Mary Hopkins "Those were the days" (1972).

DET ENA GER OFTA DET ANDRA I MINA NEDSLAG i pop- och rockmusikens historia. För ungefär tre veckor sedan skrev jag om John Lennon-konserten "Live in New York City" i dvd-kategorin. Där spelade det amerikanska bandet Elephant's Memory en minst sagt ledande musikalisk roll som kompband vilket fick mig att minnas tillbaka på det album bandet 1972 gjorde med Lennon och Yoko Ono som producenter. Det är just den relationen som gör att skivan hamnat på den kronologiska skivhyllan med Beatles-relaterade skivor.
   Tidigt 1972 hade John Lennon planer på att turnera i USA. Av sin vän och fredsaktivist Jerry Rubin fick han rådet att skaffa sig "ett långhårigt band" och Rubin knöt sedan kontakten mellan Lennon och trummisen Rick Frank vars band han hade hört på radion i en liveinspelad konsert. Lennons första tanke var att Frank skulle bli trummis i hans band men hans kvalitéer gjorde att hela bandet, Elephant's Memory, fick jobbet som kompband och dessutom skivkontrakt med Apple Records.
   Elephant's Memory bildades redan 1967 av Frank och saxofonisten och sångaren Stan Bronstein. 1969 skivdebuterade bandet med albumet "Elephant's Memory" av vilka två spår kom med på det uppmärksammade "Midnight Cowboy"-soundtracket och hade sedan en mindre hit med låten "Mongoose".
   Bandets stil var speciellt och har beskrivits som en mix(!) av Frank Zappa. MC5 och Electric Flag. Andra albumet "Take it to the streets" (1970) väckte ännu mindre uppmärksamhet men bandets goda rykte som liveband växte och det var ju främst som kompband på turné som Lennon hade engagerat Elephant's Memory.
   Bandet kompade John Lennon (och Yoko Ono) på några tv-shower under våren 1972, Mike Douglas TV Show och Dick Cavett TV Show, samtidigt som "Some time in New York City" spelades in fram till 20 mars. Under april-maj 1972 spelades sedan Elephant's Memorys album på Apple in i samma New York-studio, Record Plant (East) Studios. John & Yoko står alltså som producenter men är också delaktiga som musiker och sångare.
   Det ryktas att Lennon skrev pianomelodin till låten "Wind ridge" men ville inte ha någon credit för det. Det är den låten jag överlägset minns bäst från den här skivan. En underbart lågmäld och välarrangerad melodi med basisten Gary Van Scyoc som sångare, han har också skrivit låten. Det var nog det specifika minnet som gjorde att jag idag hade större förhoppningar på hela albumet.

MATERIALET OCH SOUNDET PÅ SKIVAN lutar sig tydligt mot bandets livepotential och, förutom "Wind ridge", är det mer ös och stök än smart skrivna låtar i deras repertoar på skivan. Bronstein, som sjunger på de flesta låtarna, har en "röst" som påminner om Tom Waits men som saxofonist och framträdande musiker på sitt instrument sätter han här en mall som sedan Clarence Clemons gjorde till sin egen under decennier efteråt.
   Bland det ösigt rockiga materialet är det främst "Liberation special" och "Power boogie" som imponerar mest. Raka, starka rocklåtar med slagkraftiga refränger. Det är också de låtar från albumet som gavs ut på singel men där USA och England inte kunde enas om vilken av låtarna som skulle vara a-sida. "Liberation special" (USA-singeln) är den lite mer upproriska låten med maffig tjejkör (bland annat rutinerade sångerskan Martha Velez och låtskrivaren Toni Wine) som understryker det frihetstörstande budskapet. "Power boogie" (Englandssingeln) är en renare och mer livsbejakande boogielåt med Lennon på gitarr.
   Gruppen har ibland beskrivits som lite musikaliskt galen och i "Baddest of the mean" får vi många bevis på det. Dels är låtlängden (8:46) grotesk, Bronstein låter ibland som Napoleon XIV och hela melodin är oändligt tjatig. "Local Plastic Ono Band" tillhör också de skumma låtarna på skivan. Trummisen Frank har skrivit låten och han "sjunger" också.
   Det finns också långa rötter till traditionell rock'n'roll på flera låtar här och det har en förklaring. Innan Lennon kom in i bilden kompade bandet Bo Diddley och strax efter Lennon-samarbetet jobbade de med Chuck Berry på "Bio"-albumet (1973). "Chuck n' Bo", skriven av alla gruppens medlemmar, är därför en hyllning till de två profilerna med hjälp av många lånade riff och intressant text. "Cryin' blacksheep blues" kan dessutom uppfattas som en kopia av Chucks "Memphis, Tennessee".

/ Håkan

Sven-Erik Magnusson (1942-2017)

Jag börjar, mot min vilja, mer och mer vänja mig vid tanken att stora musikaliska profiler går ur tiden. Och sångaren SVEN-ERIK MAGNUSSON är bara en i raden under de senaste åren. Därmed dog den sista originalmedlemmen i ett band som nästan funnits till under hela mitt liv där just sångaren Sven-Erik personifierade bandet på alla sätt. Och som jag musikaliskt har haft ett förhållande till i alla tider. Den tidiga rock'n'roll-eran missade jag av praktiska skäl men under 60-talet ackompanjerades mitt poplyssnande med ständig uppdatering av Svenstoppsplaceringar.
   Tio i Topp, Pop 64 och så vidare spelade givetvis en huvudroll i min musikaliska värld på 60-talet men jag noterade också alla Sven-Ingvars hits som klassiker i min värld som alla var starkt förknippade till Sven-Eriks lätt värmländska accent. Det var inte bara Thore Skogman ("Fröken fräken" och "Min gitarr") som skrev dessa oförglömliga låtar, jag lärde mig också stava till andra namn som Rune Wallebom (Börja om från början", "Det tror jag inte på" och "Kristina från Vilhelmina") och Ingvar Hellberg ("Säg inte nej, säg kanske", "Vid din sida" och "Jag ringer på fredag). Låtar som till stor del format mitt musikaliska minne av svenska låtar på 60-talet.
   Nu är namnen Sven-Ingvars och Sven-Erik Magnusson inte bara förknippade med något djupt nostalgiskt utan blev med förnyad kreativitet riktigt levande på 90-talet. Först den folkkära återkomsten på Hultsfredsfestivalen och sedan, mellan 1996 och 2000, på tre nyproducerade (av Lasse Lindbom) album av sensationell kvalité, "Lika ung som då", "Nio liv" och "Retroaktiv".
   Mycket tack vare en lång rad låtskrivare, från Niklas Strömstedt, Nisse Hellberg och Plura till Peter LeMarc, Dan Hylander och Per Gessle, som uppenbart hade specialskrivit material till det värmländska legendariska bandet. I låtarna fanns både känsla och personlighet som faktiskt är mer tidlöst än 60-talsklassikerna och kommer att överleva decennier framåt.
   Såg bandet flera gånger runt 2000 men Sven-Erik och bandet ville inte fullt ut lita på det aktuella materialet, eller kände möjligen det nostalgiska trycket från publiken, och jag fick aldrig uppleva det fulländade framträdandet från Värmlands stolthet.
   Sven-Eriks död hamnar kanske lite i skymundan av Chuck Berrys bortgång i helgen men 1976 spelade Sven-Ingvars faktiskt in Berrys "Rock and roll Music"...
   Sven-Erik Magnusson avled i sviterna av prostatacancer i natt 22 mars 2017.

/ Håkan

Husbandet bättre än gästartisten

Foto: Magnus FondDave Nerge framför det lokala kompbandet med bland annat gitarristen Staffan Ernestam som skymtar i bakgrunden.



I SLUTET PÅ 80-TALET BEFANN SIG DAVE NERGE rätt långt från showbusiness övre regioner. 1981 hade han sin tid i rampljuset som ledare för Dave & the Mistakes, senare sjöng han i coverbandet Boogie Kings och 1988/89 försökte han på en anspråkslös nivå ta sig fram som soloartist.
   Här dök han upp som känd gästartist och uppträdde framför det Örebro-baserade husbandet. Gjorde våren 1989 ytterligare några Örebro-spelningar. Först som soloartist och sedan som ledare och sångare i coverbandet med det lustiga namnet Nerge Wind & Fire. Ett band med proffsiga musiker som Pelle Alsing, trummor, och Clarence Öfwerman, keyboards.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1988.

DAVE NERGE + HUSBANDET
Strömpis, Örebro 15 maj 1988

Det var svensk-amerikanen Dave Nerge som var den hemliga gästen i söndagskväll på Strömpis när Söndagsbörsen fick sin fortsättning.
   Restaurangen var inte pinsamt tom men örebroare i gemen har ännu inte uppfattat spänningen och överraskningsmomentet i detta arrangemang.'
   Söndagsbörsen är ett husband med örebromusiker och en hemlig gästartist som framför företrädesvis covers från när och fjärran.
   Denna form av show passar Dave Nerge perfekt. Han är nämligen inte bara känd som ledare för Dave & the Mistakes (där Tove Naess en gång började sin karriär) vid 80-talets början.
   Några år senare sjöng han i Boogie Kings, ett utpräglad liveband med enbart covers på repertoaren, där också stjärngitarristen Peter O Ekberg ingick.
   Boogie Kings spelade mest gamla rocklåtar. Nerge framför det eminenta husbandet handlade däremot fräschare rock lånad från bland annat Bad Company, Robert Palmer och Led Zeppelin.
   Men det här var kvällen då husbandet överglänste gästartisten. Nerge var en god entertainer med vitsiga mellankommentarer men han hade en begränsad röst som inte riktigt räckte till i alla låtar.
   Kompet har undertidigare söndagar visat sig behärska både rock och funk och klarade nu även lite mer jazziga tongångar med beröm godkänt. Till stor glädje för publiken, restaurangfolk och rockmusiker, men var befann sig den övriga stora delen av Örebros rockintresserade?
   Följande söndagar blir det annonserade konserter med Big Deal och Triad men Söndagsbörsen fortsätter i juni med fler spännande gästartister av toppklass-

/ Håkan

Film + cd + demo = Eva Eastwood

EVA - en lyckost
Regi: Matz Eklund
(90 minuter)

ATT GÅ PÅ EN EASTWOOD-FILM FICK PÅ måndagseftermiddagen en helt ny betydelse. Det var nämligen Eva och inte Clint som spelade huvudrollen. Matz Eklund, mest känd för rockabillyfilmen "En bit av 50-talet", har i en dokumentärfilm gått till botten med Eva Eastwoods långa, intressanta och händelserika historia. Från det djupt privata till det framgångsrikt professionella, från en minst sagt trasslig och tuff uppväxt till offentlig uppmärksamhet och från inledningsvis målmedveten rockabilly till ett gränslöst musikskapande med både pop, rock och schlager på repertoaren.
   Jag ska väl inte recensera filmen alltför detaljerat då jag till viss del har varit inblandad i filmens innehåll. Som musikkritiker uppmärksammade jag hennes första demoinspelningar i slutet på 90-talet och blir i filmen intervjuad om mina första intryck men också om mina tankar när hon i mitten på 00-talet oväntat började sjunga på svenska.
   Tillsammans med tunga namn som Jerry Williams, Siv Malmqvist, Joakim Arnell, Peter LeMarc, Nisse Hellberg och Linda Gail Lewis försöker jag förklara framgångarna för den fantastiska låtskrivaren, den underskattat starka sångerskan och den sprudlande energiska människan. Och regissören har förvandlat privata lätt suddiga filmer, intervjuer med Eva i många olika situationer, Allsång på Skansen och rader av andra minnesbilder till otroligt underhållande 90 minuter i högt tempo.
   Dokumentären täcker alla år från barndom, uppväxt, demoperioden som sagt, de sex åren på Tail Records i Jönköping till allt större kommersiella framgångar på det stora skivbolaget BMG. En historia som både engagerar och underhåller.

"Det bästa 2006-2016"



EVA EASTWOOD
Det bästa 2006-2016
(Atenzia/Darrow)

I SAMBAND MEDBIOPREMIÄREN AV DOKUMENTÄREN "Eva - en lyckost" släppte hennes nuvarande skivbolag påpassligt en samling Eva Eastwood-låtar från 2006 och fram till idag i ett snyggt och filmrelaterat skivomslag. 20 låtar av gränslös variation, jämnt uppdelat på lika många svenska som engelska låtar, där det blir uppenbart hur Eva Eastwoods fantasifulla kreativitet som låtskrivare är ett stort utropstecken.
   Det är inte, som i dokumentärfilmens fall, en riktigt heltäckande samling från hela karriären då Tail Records-materialet, inspelat i antik icke-digital miljö i Jönköping, inte finns med. Men det kanske hade varit att begära för mycket och resultatet varit än mer musikaliskt splittrat. För det räcker gott och väl när hon lika naturligt som personligt rör sig fritt mellan genrer som rock'n'roll, doo-wop, rockabilly, schlager och snuddar vid gränsen till dansband.
   Eva Eastwood har givit uttrycket mångsidig ett ansikte och när hon efter tre tämligen kommersiellt producerade album på engelska, ibland på jakt efter Shania Twain-publiken, återigen satsade på svenska var hon både musikaliskt och textmässigt på säker jordnära mark. Där referensen till Siw Malmkvist ibland blir tjatigt upprepande när det egentligen blir så personligt som det kan bli.
   Första halvan av skivan, den på svenska, är onekligen mer intressant både musikaliskt, text- och soundmässigt. Där prickar hon med precision in de där schlagertypiska klangerna men gör också doo wop-arrangemangen och de vilt svängiga rockabillytakterna till sina egna.


Nu har jag hittat Eva Eastwoods första musikaliska steg

NÄR JAG BLEV OMBEDD ATT BIDRA till dokumentärfilmen "Eva - en lyckost", filmen om Eva Eastwoods liv, och försöka minnas hur jag uppfattade hennes första demoinspelningar hade jag varken mina recensioner eller demotejper tillgängliga. Men fick minnet uppfräschat av några tidningsklipp som Eva själv hade sparat. Jag skrev några rader om den upplevelsen vid själva intervjutillfället till filmen för några månader sedan.
   I en pågående flyttstädning sprang jag i dagarna däremot på lådvis med demokassetter/skivor och i ett osorterat dammigt kaos hittade jag Eva Eastwood-relaterat material (se foto nedan). Exempelvis hennes allra första demokassett, utgiven under gruppnamnet Irene's Federation (ca 1998), ytterligare en kassett och några demo-cd av vilka en är försedd med texten "Special version to Håkan Pettersson".
   Till en av skivorna har Eva skrivit ett personligt brev där hon berättar att "Jag heter Eva Östlund men mitt artistnamn är Eva Eastwood. Jag är soloartist och kompas av Örebros 'skickligaste musiker'. Jag har precis varit i USA i två månader och spelat mina låtar".



/ Håkan

#9. vhs: A Rockabilly session

CARL PERKINS AND FRIENDS: A rockabilly session (Virgin Music Video, 1986)

NAMNET CARL PERKINS TILLHÖR ROCK'N'ROLL-generationens ädla adel. I den exklusiva falangen strax under Elvis och tillsammans med Jerry Lee, Johnny, Roy, Gene, Buddy, Richard och Fats var Carl och Chuck Berry en av genrens största låtskrivarna. I det här engelskproducerade programmet, inspelat i oktober 1985, firas det 30-årsjubileum av klassikern "Blue suede shoes" som är den största anledningen till hyllningen med den då 53-årige legendaren i huvudrollen.
   Jag ska inte låtsas att jag har följt Carl Perkins karriär från början till slut. Jag var exempelvis knappt två och ett halvt år när han gjorde sin första singel och 50-talsepoken av rock'n'roll har jag till största delen följt genom backspegeln, men Bill Haleys "Rock around the clock" upplevde jag på plats framför radiogrammofonen via föräldrarnas 78-tums stenkaka, eller via tusentals covers under senare decennier. Min första kontakt med just Perkins var på några tidiga Beatles- skivor när de under samma år (1964) spelade in hans "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". I samtliga fall var det varken John Lennon eller Paul McCartney som sjöng de låtarna utan Ringo Starr och George Harrison.
   Både Starr och Harrison finns mycket logiskt med på den här hyllningskonserten som i sin helhet är musikaliskt fläckfri. Jag har väl många gånger tyckt att rockabilly-genren, som Perkins huvudsakligen tillhörde, är en tämligen förutsägbar och ganska monoton genre. Men i det här sammanhanget, live och musikaliskt inspirerat, blir det genomgående underhållande med friska färska versioner av alla gamla låtar.
   Huvudrollen i programmet spelar givetvis Perkins själv, som befinner sig i strålkastarljuset hela tiden, men Harrison och Starr spelar, tillsammans med Eric Clapton, hyllningens stora biroller. Högt betyg bör också gå till Dave Edmunds, stavas lite slarvigt på vhs-omslaget som "Edmonds", som producerat härligheten och är genomgående kapellmästare för ett synnerligen musikaliskt tajt gäng. I en genre där han verkligen är hemtam bland klassiska rocklåtar leder han och driver på bandet mot närmast ouppnåeliga höjder. Det är ganska naturligt Edmunds-relaterade namn i kompbandet och det fungerar lika smärtfritt när de backar upp Perkins som när de kompar övriga välvalda soloartister på scen.
   Kärnan i kompbandet är de fyra musiker som Edmunds omgående samlade omkring sig när Rockpile sprack 1981: Geraint Watkins, piano, Dave Charles, trummor, John David, bas, och Mickey Gee, gitarr. För att understryka rockabillytemat finns vid sidan av det kompbandet två av de tre musikerna som var Stray Cats i 80-talets inledning, vars skivor Edmunds producerade, Slim Jim Phantom på trummor och Lee Rocker på ståbas. Att den amerikanske gitarristen Earl Slick också figurerar i det här gänget är först ett frågetecken, 1985 var han mest känd som gitarrist med David Bowie, men hade precis bildat ett nytt band, Phantom, Rocker & Slick, med de två Stray Cats-musikerna. Även Carl Perkins son Greg spelar bas på några låtar.
   Edmunds egen skivkarriär var vid den här tidpunkten inte så het. De båda Jeff Lynne-producerade albumen "Information" (1983) och "Riff raff" (1984) hade ganska uppenbart misshandlat hans sound och det skulle dröja till 1990 innan nästa soloalbum kom. Däremot var Edmunds under hela 80-talet het som producent och var 1985 aktuell på skivor med Shakin Stevens, Fabulous Thunderbirds och Everly Brothers. Men han producerade också musiken till filmen "Porky's revenge" där han faktiskt kom i kontakt med både Carl Perkins (en nyinspelning av "Blue suede shoes" där både Slim Jim och Lee Rocker figurerar i kompet) och George Harrison.

BÅDE HARRISON OCH STARR VAR VID DEN HÄR tidpunkten ganska inaktiva som artister. George var verkligen mittemellan två album, utmärkta "Gone troppo" (1982) och ännu bättre "Cloud nine" (1987). Och Ringo skulle efter "Old wave" (1983) inte ge ut skivor i eget namn förrän 1990 när All Starr Band började turnera.
   Eric Clapton var däremot mycket produktiv när han 1985 följde upp "Behind the sun"-albumet med turné och hade precis mellanlandat i England, inför Perkins-hyllningen, dit han kom från Japan och skulle två dagar senare inleda Europaturnén. Även dottern till Perkins gamle kollega Johnny Cash, Rosanne Cash, fick plats på scen den här kvällen. Hon hade precis släppt albumet "Rhythm & romance" men valde att spela en Steve Forbert-cover, "What kind of girl", från sitt fyra å¨r gamla album. Och tillsammans med Perkins gjorde hon duetten "Jackson" (här kallad "Going to Jackson") som är förknippad med båda duettparen Johnny Cash/June Carter och Nancy Sinatra/Lee Hazlewood.
   Carl Perkins och hans mest kända låtar är inte oväntat central repertoar i det här liveinspelade programmet. Vi får smakprov från hans fyra första singlar där han lite felaktigt presenterar debutsingeln "Turn around" som sin första Sun-singel. Den gavs bokstavligen ut på Flip Records, en liten etikett som också ägdes av Sun-chefen Sam Phillips. Sedan följer en rad Sun-klassiker som "Gone, gone, gone", "Boppin' the blues", "Glad all over" och det givna finalnumret "Blue suede shoes" i två versioner. Först med Carl och sedan med George Harrison vid mikrofonen.
   Ovannämnda "Beatles-låtar" tillhör också programmets höjdpunkterna där de båda beatlarna medverkar och Clapton gör ett skinande gitarrsolo på "Matchbox". "Your true love", med både Perkins, Harrison och Edmunds längst fram, är också en pärla.
   Programmet är inte bara en hyllning till Perkins. "Mean woman blues", som Elvis Presley gjorde först, och sekvensen när samtliga artister sitter uppradade på scenen och sjunger "That's alright mama" och "Blue moon of Kentucky" är rätt tydligt riktat till Presleys minne. Det går knappt att höra "Whole lotta shakin' goin' on" utan att få Jerry Lee Lewis på näthinnan. Och i det lilla instrumentala mellanspelet "The world is waiting for the sunrise" visar Perkins för Harrison hur Les Paul spelade sin gitarr.
   20 år efter den här inspelningen släpptes äntligen ljudinspelningarna på ett album, se höger.
   Perspektiv förändras med åren. När den här konserten arrangerades, 1985, var det 30 år sedan "Blue suede shoes" spelades in och när jag nu tittar på programmet har det gått ytterligare drygt 30 år. Då är det mycket tillfredsställande att konstatera att den legendariska rock'n'roll-musiken inte har något bäst-före-datum ty musikaliskt fungerar det här lika bra idag som för 30 år sedan och för all del också för 60 år sedan. Tidlöst heter det.

/ Håkan

Chuck Berry (1926-2017)

Foto: Anders ErkmanAnders Erkmans bild av Chuck Berry i Himmelstalundshallen i Norrköping 1984 med autograf som min vän Jan-Ola Sjöberg fixade samtidigt.

DÄR DOG EN STOR OCH VIKTIG DEL AV 50-TALET.
   "Maybellene", "Roll Over Beethoven", "Rock and Roll Music", "School Days", "Sweet Little Sixteen", "Johnny B. Goode", "Come on", "Around and around", "You Can't Catch Me", "Carol", "Go, Johnny, Go", "Memphis, Tennessee", "Little Queenie", "Come On", "Sweet little rock and roller", "Around and around", "No Particular Place to Go", "Too much monkey business", "You Never Can Tell", "Nadine", "Reelin' and Rockin'", "Let it rock", "Promised land", "Back in the USA" och "Brown Eyed Handsome Man". Tydligare än så går det inte att beskriva minnet av låtskrivaren CHUCK BERRY. Hans speciella gitarrsound var också något mycket personligt.
   Jag var bara barnet på 50-talet och kan inte redogöra så mycket om mina musikaliska minnen från de åren. Det jag med säkerhet minns är mamma och pappas 78-varvare med Bill Haleys "Rock around the clock". Men det var under decennierna efteråt som mina rock'n'roll-år fick mening och innehåll genom en oerhörd mängd covers av i första hand Chuck Berry-låtar.
   Det var givetvis Beatles som först visade vägen för min uppfattning av 50-talets musik när de spelade in Berrys "Roll over Beethoven" och "Rock and roll music". Sedan kom Rolling Stones och gjorde samma sak med "Come on" och "Around and around".
   Sedan har massor med artister tolkat Chuck Berry-låtar mer eller mindre bra men det jag spontant tänker på just nu är Johnny Allans cajunkryddade rock'n'roll i "Promised land", Rockpiles version av "Johnny B Goode" mot slutet av konserten 1980 och alla de gånger (med bland annat Rod Stewart, Ulf Lundell och Refreshments) Chuck Berrys låtar har dykt upp bland konsertens extralåtar.
   Mina minnen av Chuck Berry på scen är däremot sparsamma. Jag upplevde en gammal och glömsk rock'n'roll-legendar på turnén tillsammans med Status Quo och Nisse Hellberg när de nådde Örebro i juli 2007. Låtlistan var grandios men showen var ganska lättglömd. Däremot är det svårt, omöjligt helt enkelt, att glömma eller förtränga alla hans klassiska rocklåtar.
   Chuck Berry avled igår 18 mars 2017.

/ Håkan

Nikolas närvaro lyfte traditionen

Alla bilder: Anders Erkman
TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 17 mars 2017
Konsertlängd: 21:35-23:31 (116 min)
Min plats: Stående i massan ungefär 8 m till höger om scenen.

Det började med en liten oskyldig rundgång på scenen och det slutade med mäktig allsång i "Whiskey in the jar". Som sig bör var det klackarna i taket i hotellfoajén där publik och bandet på scen på fredagskvällen hade samlats för att fira den irländska nationaldagen, det vill säga St Patrick's Day. Jag har upplevt samma sak med samma underhållning två gånger tidigare i samma lokal men nu var det på exakt rätt datum i en mer än överfylld festlokal och med Nikola som gästartist vilket fulländade nöjet perfekt.
   Som ni ser på setlistan nedan bjöd Tullamore Brothers på ett fullspäckat program med sina irländskt klingande traditionella låtar i förgrunden. Ett musikaliskt potpurri med både instrumentala låtar, vemodiga ballader och slagdängor ackompanjerade av mer eller mindre allsång. Traditionsenligt bjöds det också på irländsk dans av två skickliga tjejer och närheten till Irland var påtaglig.
   Det fanns väl ingen naturlig koppling mellan det traditionellt irländska materialet och Millencolin-sångaren Nikolas musikaliska värld men under fredagskvällen besegrades den eventuella barriären med marginal. För det kändes osedvanligt välplanerat och nästan logiskt när Nikola gick upp på scenen och med bandet i ryggen drog igång Steve Earles "Galway girl" inför en förvånad publik.
   När Nikola sedan fortsatte med den gamla skotska visan "The stoutest man in the forty twa" och ganska oväntat gjorde om Millencolins "Sense & sensibility" till perfekt folkmusik krossades alla fördomar om att det inte går att kombinera gammal och ny musik. Det gav traditionen ett lyft som tillfredställde den ständigt nyhetstörstande bloggaren som skrivit de här raderna.
   Nikola fick också chansen att sjunga "The Irish rover" och hjälpa till på två andra kända irländska sånger, "The wild rover" och "Whiskey in the jar". Och den sistnämnda låten avslutade en lång, svettig och trång kväll. "Wait for my daddy-o"-refrängen följde med hela vägen längs Nygatan och hem.



/ Håkan

Bästa Nisse Hellberg

Foto: Hans Odelholm

NISSE HELLBERG
East West Sushi, Örebro 16 mars 2017
Konsertlängd: 20:37-21:21 och 21:39-22:34 (44+55 min = 99 min)
Min plats: Olika platser.

"NIsse Hellberg kan man alltid lita på" blev rubriken när jag senast recenserade en konsert med den skånske rockaren. Efter torsdagskvällens nästan 100 minuter långa konsert har jag ingen anledning att ändra på den bedömningen. Den förväntade uppdateringen av scenrepertoaren, med låtar från det aktuella albumet "Vägen västerut", var logisk (6 låtar) men Nisse och hans band bjöd på så mycket mer.
   Här fick vi låtar från hela solokarriären, med ett ganska unikt återbesök hos albumet han gjorde med Peps Persson för 13 år sedan, ett flertal Wilmer X-låtar och valde att inte lite rutinmässigt klämma in en enda cover bland sina originallåtar.
   Senaste skivan släpptes i höstas och den pågående turnén ska väl skänka ljus åt det materialet. Därför var det överraskande, för att inte säga sensationellt, när han frångick den inofficiella regeln att inleda konserten med Låt 1 från senaste albumet. Istället sparkade han igång med två låtar från den elva år gamla skivan "Snackbar blues". Det blev ganska omedelbart klart att bandet, med gitarristen Janne Lindén i spetsen, arrangemangsmässigt inte skulle smeka den stora publiken medhårs för kvällen.
   En uppenbart spelsugen och inspirerad Hellberg rullade, tillsammans med det övriga kompet Marcus Källström, trummor, och Ubbe Heed, bas, ut en välsmakande meny med både countrydoft, cajunkryddor och ren och skär rockabilly. Och när Nisse förklarade att all musikintresse har sina rötter i popmusiken följde den Ramones-energiska "Ryggen mot väggen".
   Kanske saknades det steelguitar och dragspel för att understryka de genuina country- och cajun-influenserna men med sina fem gitarrer och slide gjorde Janne Lindén allt för att vi skulle förtränga de petitesserna.
   Med "Håller min dörr på glänt" ville Nisse avsluta konserten med tummen upp. Efter en natts sömn är jag därför övertygad om att jag igår kväll fick uppleva det bästa med Nisse Hellberg på scen och tillfredsställelsen vill just nu inte finna några gränser.


Söderns största hopp
En stad som aldrig vaknar
Farväl lev och lär
En hel slev snikenhet
Kvarter 5a plats 0-61
Jag är bara lycklig när jag dricker
Bok i retur
Alltid hem, hem, hem
Nu smet katten in till grannen igen
Träden växer till himlen
Leva ett vildare liv

Paus

Sorger på parad
Lille John
Låt kvasten gå
Stjärnan i mitt liv
Ryggen mot väggen
Snackbar blues
Där moget folk sitter och minns
Kul att ses tack och adjö
Nån måste få jobbet gjort

Extralåtar:
Det är nå't magiskt med dej
Håller min dörr på glänt

/ Håkan

I min skivhylla: Fleetwood Mac

FLEETWOOD MAC: Tusk (Warner Bros 2HS 3350)

Release: 12 oktober 1979.
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Fleetwood Macs "Rumours" (1977) och "Tango in the night" (1987).

DET VAR MER NYFIKENHET ÄN FÖRHOPPNINGAR som gjorde att jag valde Fleetwood Macs dubbelalbum från 1979 i min lilla ostrukturerade jakt på intressanta vinylskivor. Den var fruktansvärt efterlängtad när den kom med anledning av det då groteskt långa uppehållet efter gruppens senaste album, "Rumours" (1977), som har sålts i 40 miljoner ex. Med dagens mått mätt är 2,5 års tystnad mellan två album inte så ovanligt men gruppen hade på 70-talet fram till 1977 givit ut ett album om året i snitt och med tanke på en mix av popularitet, förväntningar och osäkerhet tog det inte överraskande lång tid att sätta ihop albumet.
   Lindsey Buckingham, som var en viktig ledare i det kreativa arbetet av "Tusk", ville inte leverera en helt förväntad produkt som kanske var fallet med skivorna innan, "Fleetwood Mac" (1975) och "Rumours". Med den utgångspunkten blev nog osäkerheten än större och ambitionen att vända upp och ned på allt tog över produktionen. Så tycker jag mig uppfatta albumet i dag drygt 37 år senare.
   I min uppfattning just då, när den kom, var jag ganska storslaget imponerad och i recensionen jag skrev i Nerikes Allehanda 10 november 1979 underströk jag att deras mod och utmaning att göra ett dubbelalbum blev något extra. "Få kan göra dubbelalbum i samma klass som 'Tusk' fast den rakt igenom inte alls har samma distinkta sound och kommersiellt gångbara mönster som deras senaste två skivor", som jag bokstavligen skrev.
   Jag tyckte den var mer spännande då än den är nu när jag noggrant återvänder till albumets alla 20 låtar och 74 minuter på fyra skivsidor. Dagens Insikt att albumet var överdimensionerad med för mycket material och kanske hade gjort sig bättre på ett mer redigerat enkelalbum fick jag aldrig då. Jag var uppenbart mer upphetsad över det storslagna och mängden av musik och låtar.
   Nu är "Tusk" inte något ointressant bottennapp för kreativiteten i låtskrivandet har flödat ur tre gruppmedlemmar, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie, på varsitt håll. Traditionen i gruppen hade sedan många år aldrig ("The chain" är ett undantag) varit att skriva låtar tillsammans det arbetsmönstret behöll de i arbetet med "Tusk". Och kanske är det än tydligare än tidigare att Fleetwood Mac här hade gjort sitt "White album" där det spretar åt många håll och knappast håller ihop som en musikalisk enhet. Det kan också vara charmigt, Beatles-skivan är min all time-favorit album, men jag tycker inte att alla låtskrivarna i gruppen når upp till optimal nivå hela tiden på "Tusk".

DEN SOM GÖR MIG MEST BESVIKEN ÄR faktiskt Christine McVie som många gånger här har tagit över Stevie Nicks roll med lite för sömngångaraktigt material i alltför lågmält softa arrangemang. I "Brown eyes" och "Never make mecry", som dessutom kommer efter varandra på samma skivsida, är risken att somna överhängande.
   Nämnda Nicks överraskar däremot lite i några låtar. "Sara" är mer rytmisk än vanligt och "Sisters of the moon" har en växande fysisk intensitet med en ylande Lindsey Buckingham-gitarr som utropstecken.
   På en stor del av albumets låtar vilar en amerikansk elegans med en glansig yta och inte så mycket kött och blod. Men Lindsey vill uppenbart sprätta upp den där trygga och lite händelsefattiga bilden med sina irrationella och hemmagjorda experiment till låtar. Ofta har han faktiskt spelat in hemma där lekfullheten kommit över honom i några snabba och korta utkast som ibland känns helt oproducerade i jämförelse med det övriga Kalifornien-kryddade materialet på skivan.
   Här blir "Tusk" plötsligt händelserik med bakåtspelad gitarr, extremt skramliga trummor, gästblås, psykedeliskt sound och gurglande sång på en låt. Kanske inte genomgående mästerliga låtar men uppfinningsrikedom, en dos galenskap och stor musikalisk ambition, jämför nästan med Brian Wilson, tar albumet till en ny nivå. 1979 utnämnde jag Lindseys "I know I'm not wrong" till en ny "Go your own way" men jag hade, i motsats till låttiteln, helt fel. Det är till och med så att innan jag lade första sidan på "Tusk" på grammofonen kunde jag på rak arm inte minnas en enda låt. Det kanske säger mer om mitt minne än skivans kvalité men även nu när jag har friskat upp min urholkade hjärna kan jag inte riktigt hitta den genomgående klassiska kvalitén. Däremot några hyfsade låtar, ofta signerade Buckingham.
   Sedan är ju omslaget ett eget litet problem. "Tusk" är förpackad i ett enkelomslag med dubbla(!) inneromslag. Konstnärliga fotografier och bildkollage utan förklaring och på framsidan ett provocerande svartvitt foto på arg hund som visar tänderna. Ansvarig för omslaget var den ganska oerfarna design- och illustrationsfirman Vigon Nahas Vigon i Los Angeles som fram till 1979 mest tillverkat logotyper, Tom Pettys första album (1976) är ett exempel.

/ Håkan

Spelglädje som smittar av sig

Bilder: Anders Erkman



BANDET MED DET MÄRKLIGA NAMNET VARMARE ÄN KÖRV existerade under 80-talet som en något lös samling musiker och sångare. Bildades någon gång 1984 som huvudsakligen ett coverband. Det var göteborgarna Totta Näslund, sång, Nikke Ström, bas, Bengan Blomgren, gitarr, som var centrala medlemmar under gruppens sporadiska fyra år, plus Mats Ronander, gitarr/sång, som helt spontant började spela tillsammans utan trummis på puben Dojan (egentligen Gyllene Hästskon) i Göteborg.
   Sommaren 1984 flyttade verksamheten till Stadshotellet i Strömstad där de just hade tagit över driften. Samtidigt började den lokale trummisen Bosse Johansson spela med den här än så länge anspråkslösa kvartetten.
   Under ledning av Café Operas Pelle Unger plockade de disk, sålde korv, spelade tennis och, kanske mest, spelade musik på kvällarna. Ur det stora kontaktnät de alla hade bjöd de in gästartister som då mycket heta Dan Hylander & Py Bäckman, Stig Vig, Monica Törnell och Ola Magnell. John Fogertys "Have you ever seen the rain" blev något av signaturmelodi för Varmare Än Körv.
   Namnet på gruppen härstammade från en lustighet (Hotter Than Hotdogs) som Bengan Blomgren vid ett tillfälle yttrade. Och namnet översattes sedan med en göteborgsk twist till Varmare Än Körv.
   Senare under 1984 rev kommunen Stadshotellet och då arrenderade trion Nikke, Totta och Bengan restaurang Simona i Strömstad i stället. Och gästartisternas skara ökade sommaren 1985 med namn som Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé och Robban Broberg.
   Bandets verksamhet, som ursprungligen vilade på spontanitet och avslappnad energi, blev så omtalad att när bandet i februari 1986 åkte till Florida för att spela, då under det lika lustiga amerikanska namnet Off Coors, följde ett filmteam under ledning av Joakim Strömholm med och allt dokumenterades i filmen "De' e' Varmare Än Körv i Key West". Då hade kvartetten utökats med Ronanders fru, sångerskan Sanne Salomonsen, hennes gitarrist Aske Jacoby, det äkta paret Tove Naess (sång)/Hasse Olsson (orgel) och trummisen Pelle Alsing.
   Förutom sommarspelningarna på västkusten, där verksamheten 1987 hade flyttats till Havsbaden i Lysekil, började bandet turnera. Fick en mer eller mindre fast trummis i legendariske Bosse Skoglund och utökade med Jesper Lindberg, steelguitar/banjo.
   Minns inte med säkerhet medverkande musiker och sångare just den här kvällen i mars 1987 på Continental i Örebro. I recensionen räknar jag medverkande personer på scen till sju killar och tre tjejer och bandet borde den här kvällen ha varit: Totta Näslund, sång, Tove Naess, sång, Jesper Lindberg, steelguitar/banjo, Bosse Skoglund, trummor, Nikke Ström, bas, Hasse Olsson, orgel, Maria Blom, sång, Bengan Blomgren, gitarr, Bernt Andersson, munspel, och sångerskan Marianne N'lemvo med rastafrisyren.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 1987.

VARMARE ÄN KÖRV
Nya Continental, Örebro 28 mars 1987

Medlemmarna i Varmare Än Körv har aldrig betraktat sig själva som ett musikalisktfulländat band. De är ett kamratgäng som möts under detta udda namn och spelar gemensamma favoritlåtar och den glädje, sammanhållning och gemenskap som alstrades på scen smittade av sig på den stora publiken på ett helt fullpackat Nya Continental i lördagskväll.
   Det var ingen märkvärdig repertoar Varmare Än Körv hade, soundet avslöjade inte några överflödiga repetitionstimmar och rent musikaliskt håller jag faktiskt en slant på Stockholm All Stars, ett annat coverband som spelade i Örebro i tisdags, men rock'n'roll är så mycket mer än mätbara referenser.
   Varmare Än Körvs svåraste uppgift i lördags var onekligen att samsas om det minimala scenutrymmet. Sju killar och tre tjejer lyckades genomföra konserten utan märkbara problem men visst hämmades den eventuella showen när det blev lika trångt på scen som i publiken.
   Sedan förra årets turné i Sverige och Key West har bandet förlorat två sångare, en gitarrist och mycket dignitet när Mats Ronander och Sanne Salomonsen nu ägnar sig åt egen verksamhet men Maria Blom, som är ny i det här gänget, fyllde verkligen upp tomrummet med besked.
   Maria, den fagra blondinen med den svarta rösten, sjöng Beatles "Help!" i en långsam version, soulklassikern "I can't stand the rain" och "River deep mountain high". Den senare i en ny, rakt rockig och nästan igenkännlig version.
   Kvällens kung på scenen var Totta Näslund, som inledde konserten med ett fång bluesinspirerade låtar, men i lika hög grad var Tove Naess kvällens okrönta drottning. När de båda möttes i Bonnie Raitts "River of tears" slog det gnistor om denna fantastiska duett.
   Även detta fantastiska band borde fått del av applåderna denna kväll. Bengan Blomgrens slide och Jesper Lindbergs steel möttes fler än en gång på ett fantastiskt sätt. Bosse Skoglund (som hade egen hejaklack) spelade trummor med en enorm pondus och när Hasse Olsson fick ordning på sin inlånade orgel kved den på gammalt hederligt vis.
   Låtarna med Varmare Än Körv hade hela tiden svårt att mäta sig med originalversionerna men kompenserade bristerna med så mycket värme, innerlighet och utstrålning att originalen trots allt för ett ögonblick bleknade.
   Kamratgängets anspråkslösa målsättning har växt långt ovanför många huvuden och efter sommarens folkparksturné tillsammans med Stockholm All Stars kan nog Varmare Än Körv ta sig själva på mycket mer allvar än de just nu gör.

/ Håkan

#10. vhs: Rock and Roll Circus

THE ROLLING STONES: The Rolling Stones Rock and Roll Circus (Abkco, 1996)

DECEMBER 1968 OCH ROLLING STONES HADE hämtat sig efter fiaskot med 1967-skivan "Their Satanic Majesties Request". Med singelklassikern "Jumpin' Jack Flash", sommaren 1968, toppade gruppen åter singellistorna och "Beggars banquet", där producenten Jimmy Miller gjorde entré, var gruppens hittills bästa album. Det skulle firas med en tv-special, "The Rolling Stones Rock and Roll Circus", lagom till julen och låtarna från albumet, som släpptes bara fyra (4!) dagar innan, skulle spela huvudrollen.
   Det var Mick Jaggers idé att programmet skulle utspelas i cirkusmiljö och regissören Michael Lindsay-Hogg, som då var känd för det engelska popprogrammet "Ready Steady Go!" och flera promofilmer med både Beatles och Stones, hakade på. Men efter inspelningen, som avslutades tidigt på morgonen 12 december, var bandet inte helt tillfredsställda med resultatet, julplanerna skrotades och filmen fick ligga i malpåse till 1996 när den fick premiär och även släpptes som cd-album.
   Medlemmarna i Rolling Stones tyckte kanske att gruppen hamnade i skuggan av flera andra artister/grupper som bjudits in till evenemanget, exempelvis The Who, Taj Mahal eller den nya tillfälliga supergruppen The Dirty Mac. Med sina sex aktuella låtar i filmen sitter Stones tveklöst i förarsätet på det här spektakulära evenemanget där övriga artister presenterar blott en låt var. Och ett 65 minuter långt program är kanske ett lite väl magert urval med tanke på all stjärnglans på plats och allt material som snurrat runt under repetitionerna.
   Projektet inleds med två dagars tämligen spontana repetitioner på Londonderry Hotel i London, 8 och 9 december, som sedan fortsätter på inspelningsplatsen, Intertel Studios i Wembley utanför London, 10 december.
   Olika rapporter från repetitionerna berättar att Dirty Mac med John Lennon körde igenom både Elvis Presleys "It's now or never", "Hound dog", "Lucille", "Sweet little sixteen" och Buddy Hollys "Peggy Sue" (duett med Mick Jagger). Och Stones repade, förutom "Beggars banquet"-låtarna, även gamla covers som "Route 66", "Confessin' the blues", "Look on yonder wall" och Robert Johnsons "Walkin' blues".
   Under inspelningsdagen (långa förberedelser, oförutsedda pauser och otaliga omtagningar) onsdag 11 december 1968. från tidig eftermiddag till tidig morgon runt klockan sex, fanns det utrymme att spela in mer material (bonus på dvd-utgåvan från 2004) som inte kom med i originalprogrammet på min vhs-kassett. Bland annat ytterligare tre låtar med Taj Mahal och många versioner på Stones-repertoaren.
   Programmet "Rock and Roll Circus" kunde alltså ha varit än mer välfyllt med material men det jag ser och hör har ett både fantastiskt och exklusivt underhållningsvärde. Det blev inte bara ett intressant musikaliskt evenemang där även Jethro Tull, Marianne Faithfull och Yoko Ono fick uppträda vid sidan av Stones. Det blev ett tidskrävande och omsorgsfullt spektakel.

EN ÖVERVÄLDIGANDE CIRKUSATMOSFÄR inleder filmen när akrobater, hästar och många clowner följda av alla artister kommer in i lokalen till tonerna av mäktiga "Gladiatorernas intåg". I första ledet står de cirkusklädda Rolling Stones-medlemmarna, sedan den övriga artistskaran och en blandning av cirkusartister och en festklädd publik i gula, röda och orange skynken. Feststämning i hela lokalen, Marianne Faithfull skrattar och Mick Jagger, i hög hatt, presenterar kvällens evenemang.
   Den då nya och ännu tämligen okända men spännande gruppen Jethro Tull inleder evenemanget. Ian Anderson, med sitt karaktäristiska flöjtspel, sjunger "Song for Jeffrey", bandets aktuella singel, singback (förinspelad bakgrund) framför ett band där Tony Iommi (Black Sabbath) hoppat in på playback-gitarr. Han är just då tillfällig ersättare till den just avhoppande originalgitarristen Mick Abrahams. Bara någon vecka senare ansluter bandets nye officielle gitarrist, Martin Barre.
   De fyra originalmedlemmarna i Black Sabbath existerar än så länge under namnet Earth och byter först hösten 1969 namn till det numera legendariska gruppnamnet. Samma år fick Jethro Tull sin första singelhit, "Living in the past".
   The Who spelar verkligen live. Yrvädret Keith Moon är energisk trummis och Pete Townshend spelar gitarr som en väderkvarn i ett oväntat val av låt, den två år gamla "A quick one while he's away" och inte senaste singeln "Magic bus". Bandets första prov på rockopera i en låt som är uppdelad i sex delar.
   En höjdpunkt följs av ännu en höjdpunkt. Efter några trapetskonstnärer och utan presentation kommer amerikanen Taj Mahal och gör en underbar coverversion av Homer Banks "Ain't that a lot of love". Den skulle några veckor efter den här inspelningen finnas med på Taj Mahals nya album "The natch'll blues". Fine gitarristen Jesse Ed Davis glänser på gitarr.
   Charlie Watts presenterar Marianne Faithfull som sitter och sing-back-sjunger den underbara singellåten "Something better". Låten kommer inte på skiva, producerad av Mick Jagger,- förrän i februari 1969. Låtens fina arrangemang, av Jack Nitzche, tonas bort innan publiken applåderar. Sagolik låt, faktiskt Mariannes bästa när jag 2015 skrev om hennes 60-tals-singlar.
   Efter några eldslukare i manegen kommer kvällens mest spännande konstellation, The Dirty Mac, som är en (tillfällig) samling intressanta profiler som med John Lennon i spetsen framför Beatles-låten "Yer blues" från "White album" som hade släppts bara några veckor innan. Eric Clapton spelar den bluestyngda gitarren, Keith Richards hanterar basgitarren och på trummor återfinns Mitch Mitchell som till vardags spelar i Jimi Hendrix Experience.
   När den låten är slut hjälper Lennon upp Yoko Ono på scen som tillsammans med bandet och Ivry Gitlis, israelisk virtuos på klassisk violin, framför "Whole lotta Yoko" som är en spontanimproviserad bluesinspirerad instrumentallåt med Onos gnälligt skrikande sång som extra krydda.
   Huvudnumret med Rolling Stones i centrum kommer sedvanligt sist som final, inspelat långt efter 12-slaget, men blir ändå nattens exklusiva höjdpunkt när de inleder med "Jumping Jack Flash" och sedan fyra låtar från det helt nya "Beggars banquet"-albumet. Först konventionell Stones-rock i "Parachute woman", sedan den lugnare "No expectations" där Brian Jones (för övrigt hans sista uppträdande med Stones) och Keith har satt sig ned på scenen och spelar vacker slide respektive akustisk gitarr. Nu upptäcker jag för första gången gästpianisten Nicky Hopkins som egendomligt nästan sitter ute i publiken vänd mot bandet. Stones får även hjälp av congasspelaren Rocky Dijon hela spelningen igenom.
   Stones avslutar scenrepertoaren med en nästan nio minuter lång "Sympathy for the devil" för att sedan avsluta hela programmet sittande i publiken. Keith och Mick växelsjunger "Salt of the earth" till ett inspelat instrumentalspår och allt utvecklas till en allsång med publiken.

/ Håkan

I varm och vänlig atmosfär

Foto: Olle UnengeWill Courtney.

Foto: Peter SjöholmCordovas: Lucca Soria, Joe Firstman, Graham Spillman och Jon Loyd.

CORDOVAS
WILL COURTNEY
Scandic Grand, Örebro 10 mars 2017
Konsertlängd: 21:09-21:42 (WC, 33 min) och 22:01-23:19 (C, 78 min)
Min plats: Sittande ca 8 meter framför scenen.

Man är full av förväntningar och man tror sig veta vad man får men det blir nästan aldrig som man på förhand trodde. Ibland blir det bättre och ibland blir det mer annorlunda. Igår blev det både och med en konsertkväll i en varm och vänlig atmosfär med genuint musikaliska kvalitéer. Både Will Courtney, som inledde konsertkvällen, och Cordovas valde att presentera mycket nytt material av överraskande varierad kvalité.
   Will inledde som sagt ensam på scen. En massivt skäggig man med hjärtat på rätt ställe. Full av trygghet och full av genuina låtskrivarkvalitéer som resulterade i en mängd utmärkta poplåtar som följer traditionellt mönster men ändå känns så fantastiskt personliga. På sin akustiska Gibson-gitarr, med det där gnistrande och nästan Neil Young-kraftfulla anslaget, lät han låtarna flyta ut i slagkraftiga melodier fast ingen hade hört dom tidigare. Beviset på ett klassiskt låtskrivande vars rötter till och med går att söka tillbaka i Brill Building-generationen. Då lyfte Will Courtney begreppet singer/songwriter till en ny nivå.
   Wills framträdande var kort och koncentrerat men ändå hade han svårt att följa sin förutbestämda setlist (till vänster, en minimalt handskriven och skrynklig lapp han överlämnade efter konserten...) där han hoppade över en av de bästa låtarna från senaste skivan, "The days when bands could make your cry". Men utan band i ryggen, som Will någon gång i framtiden vill ta till Sverige, var det kanske ett naturligt val av Will att välja de mer vemodigt förankrade låtarna. I en repertoar med många nya låtar som lovar gott inför nästa album som redan är inspelad.
   Vid något tillfälle presenterade han en låt, "Loaded", som country men det lät inte som Johnny Cash direkt fast Will respekterar honom och hans musik. Då var det mer personligt när han framförde en av låtarna från senaste skivan, "The pain" tillägnad Dennis Wilson, med refrängen "drugs don't kill the pain".
   Efter några veckor tillsammans med Cordovas senaste album, kom 2012 men släpptes först nu i Sverige, hade jag en ganska klar bild för hur bandet och låtarna lät. Men efter en dryg timmes konsert kunde jag konstatera att bandets repertoar inte var hugget i sten. I arrangemangen på scen fanns det många omvägar till de starka melodierna och den framträdande stämsången.
   Jag blir nästan alltid imponerad av ett band som bygger sin konsert på variation och överraskningar och jag hade inga problem när bandet plötsligt lämnade scenen, bandledaren Joe Firstman satte sig vid pianot och framförde en känslosam nästan gospelinspirerad poplåt. Jag kunde möjligen ana lite oro när bandet med den 25-årige gitarristen Lucca Soria i spetsen flöt ut i lite väl vällustigt långa solon där melodierna hade en mindre betydelse. Utan att vara alltför bevandrad i Grateful Deads musik förstod jag plötsligt jämförelsen med det bandet som följt med i beskrivningen av Cordovas musik.
   Det fanns en övertydlig kärlek till musiken hos Cordovas och Firstman inledde konserten med att tacka kvällens diskjockey, Uncle Bop (Torbjörn Larsson), för det förstklassiga valet av musik bakom skivspelarna. Redan där förklarades bandets kärlek till musik i dess bredaste mening.
   Efter nästan 80 minuter förstod jag sedan bokstavligen hur bandet med en ganska bred definition ville presentera sig. Och bland referenserna vill jag lägga till ytterligare ett namn, bredvid The Band som flitigt och lite rutinmässigt har förekommit. NRBQ, som jag såg på scen i Örebro 2004, hade precis samma respektlösa hållning till musikgenrer.
   Cordovas retade stundtals det oskrivna regelverket inom pop- och rockmusiken genom att ständigt överraska och ständigt vika av från den konventionella vägen. Som exempelvis när övriga bandet ännu en gång lämnade scenen och lät pianisten Jon Llloyd ensam framföra David Bowies "Life on Mars". utmärkt dessutom. Fast under kategorin homogen konsert hör sådana "tilltag" inte hemma.
   Men det var detaljer som den här händelserika fredagen blev kulinariska och utvecklade konserten till något mycket minnesvärt. Och tillsammans med publiken, som föresökte för en kväll förvandla Grand-hotellets matsal till ett honky tonk i Texas, var det ett nöje att uppleva den stegrande finalen som aldrig ville ta slut. Där Firstmans Frank Sinatra-variant "My one and only love" bara var en höjdpunkt i mängden. "Southern rain", New Orleans-rytmer, "Step-back red" och sedan nästan accapella framför scenen och mikrofonerna (se bilden ovan) var några andra.

/ Håkan

I min skivhylla: Barry Mann

BARRY MANN: Lay it all out (CBS S 64805)

Release: Hösten 1971.
Placering i skivhyllan: Hylla 7: Mellan "Barry Manilow" (1985) och Barry Manns "Survivor" (1975).

LÅTSKRIVARE HAR ALLTID FASCINERAT MIG. När låtskrivare sedan börjar ge ut skivor som sjungande artister blir det än mer intressant. Pop- och rockhistorien är fylld med lyckade exempel på det senare. Jim Webb, John David Souther, Randy Newman, Anna McGarrigle, Dan Penn, Karla Bonoff, Jackson Browne, Warren Zevon, Wendy Waldman och Paul Williams heter några och det finns säkert ytterligare ett dussintal bra exempel. Låtskrivarna i Brill Building, det legendariska huset på Broadway i New York där låtskrivare på 60-talet tillverkade hits för ungdomar på löpande band, var inget undantag. Låtskrivare som Burt Bacharach, Neil Diamond, Carole King, duon Tommy Boyce/Bobby Hart och Barry Mann skulle ju bli kända skivartister långt efter sin låtskrivarberömmelse.
   Barry Mann är väl egentligen ett litet undantag i min specialkonstruerade teori. Han gjorde ju debut som soloartist i slutet på 50-talet innan hans egna låtar blev inspelade. Och plötsligt fick han 1961 en jättehit med doo-wop-parodin "Who put the bomp (in the bomp, bomp, bomp" som automatiskt resulterade i ett album med samma namn.
   Samma år träffade han på Brill Building textförfattaren Cynthia Weil. De gifte sig omgående (och är fortfarande gifta, något av inofficiellt rekord i musikbranschen...) och de blev som låtskrivarteam omåttligt populära under resten av 60-talet. Mann/Weil hade förmågan att skapa hits i många olika sammanhang. Snäll pop, tjejgrupper i allmänhet, Phil Spector-grupper i synnerhet och även tuffare grupper som Animals och Paul Revere & the Raiders. Överallt gick deras låtar hem.
   Vid sidan om och inte så allvarligt menat fortsatte Mann ge ut singlar lite sporadiskt under hela 60-talet utan någon större uppmärksamhet. 1971 blev han säkert lockad av kollegan Carole Kings succé som artist när hon tidigt samma år släppte sin legendomsusade "Tapestry" ty parallellerna är uppenbara med "Lay it all out". James Taylors genombrott året innan gav nog också inspiration för Barry Mann. I både sound, låtar och sångsätt finns det gemensamma detaljer.
   Därför känns "Lay it all out" som en ytterst seriös artistsatsning. Mitt Holland-pressade exemplar har den europeiska CBS-etiketten men raden "New Design USA Recording" på skivomslaget skvallrar om att skivan i USA gavs ut på det nya lilla skivbolaget New Design. En tämligen kortlivad etikett, som Barry Mann var med och lanserade våren 1971, där låtskrivaren Mark James ("Suspicious minds") också gav ut skivor.
   Rutinerade gitarristen, arrangören och producenten Al Gorgoni, som vid den här tidpunkten var medlem i trion Gorgoni, Martin & Taylor (Chip Taylor) , har producerat "Lay it all out" med en mycket varsam hand. Tillsammans med ett övervägande starkt eget material, både gamla och nya låtar, har Barry Mann gjort ett album av genomgående god kvalité.

BLAND DE VÄLKÄNDA LÅTARNA ÖVERRASKAR den modiga utmaningen att spela in Righteous Brothers nästan ouppnåeliga klassiker "You've lost that lovin' feelin'" där Barry på inget sätt försöker upprepa hitformatet. Efter ett långt instrumentalt intro (1:32, enligt skivetiketten) försöker han hålla nere både röst och arrangemang och det blir ett nästan magiskt resultat. "On Broadway", Drifters nästan lika kända klassiker från 1962, är mer förutsägbar och "Something better" är bra men kan ändå inte överträffa Marianne Faithfulls underbara tolkning från 1969.
   Ännu en låt på "Lay it all out", "When you get right down to it", var redan utgiven när Barrys skiva släpptes. Den kom på en Delfonics-singel 1970. Barry gör en stark version av låten som också gavs ut på singel utan större kommersiell framgång. På den, och några andra låtar på albumet, kompas han av gruppen The City. En trio, med bland annat gitarristen Danny Kortchmar, som också fanns i Carole Kings vänkrets vilket gör den kopplingen än mer naturlig. För övrigt gästar Carole på flera av skivans spår.
   Två nya låtar här, inledande "Too many Mondays" och rockiga "Sweet Ophelia", har faktiskt Kiss-relaterat ursprung. När Barry var klar med albuminspelningen tog teknikern Ron Johnson med sig låtarna till en inspelning hösten 1971 med gruppen Wicked Lester, där de blivande Kiss-medlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley just då spelade. Inspelningarna har officiellt aldrig givits ut.
   "Lay it all out" har inga direkt hitpotentiella låtar och det har väl heller aldrig varit ambitionen med Barry Manns första riktiga soloalbum. Albumkänslan är genomgående tydlig men en låt, "Ain't no way to go home" (en av fem Mann/Weil-låtar på albumet), borde med den starka refrängen och underbara melodin ha blivit en hit med vem som helst.

/ Håkan

Jerry lever än

Foto: Magnus Fond
EFTER DET LYCKOSAMMA SAMARBETET MED ROADWORK och den uppmärksammade coverlåten "Working class hero" befann sig Jerry Williams 1987 i ett sorts kommersiellt tomrum utan någon speciell riktning.
   Senaste albumet "One and one" var i sedvanlig ordning huvudsakligen inspelat i London med Kenny Denton (Bill Haley på 70-talet, Sir DouglasQuintet och Tubeway Army) som producent. Gamla rocklåtar i arrangemang utan varken spänning eller nymodiga detaljer. Rutin på rutin.
   Bara ett år senare skulle namnet Jerry Williams få ett oväntat kommersiellt uppsving via samarbetet med producenten och låtskrivaren Ola Håkansson och första hitlåten "Did I tell you".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/12 1987.

JERRY WILLIAMS
Renés, Örebro 3 december 1987

En stor dos nyfikenhet är viktig för att uppskatta rockmusikens alla olika skepnader. Spänning är likaså en viktig ingrediens för att rockmusiken ska kunna leva vidare. Det var varken nyfikenhet eller spänning som drog mig till nattklubben Renés i torsdagskväll.
   Jerry Williams, som snart närmar sig trettio år som artist, är väl inte det mest spännande man kan uppleva på en svensk scen i dagens läge.
   Han har hunnit med mycket under sin långa karriär mendet var åren med sitt fantastiska kompband Roadwork som känns viktigast.
   År av massor med spelningar, explosiva konserter och nyskrivet bra material. Det känns inte avlägset men när jag letar i mitt minne (eller rättare sagt i gamla recensioner) så påstod jag redan i augusti 1981 att Jerry och bandet nått så långt det går och alla vägar framåt var återvändsgränder.
   Jerry Williams på 80-talet är små rubriker, album inspelade i England men fortfarande långa turnéer. Nu i skuggan av mer spännande namn.
   Helt utan förväntningar lyckades Jerry med sitt femmannaband, med bland annat basisten Matts Alsberg (före detta Lolita Pop), med konsten att spela hederlig rock'n'roll i en nattklubbslyxig miljö.
   Det var stundtals kaos framför scenen och blev givetvis än vildare när låtar som "Git it", "I can jive" och en mycket maffig version av "Working class hero" presenterades.
   Jag har aldrig tidigare sett Jerry Williams så nära sin publik och hans energiladdade rockmusik lyfte flera tum.
   Det mesta verkade gå på rutin i torsdagskväll när han efter ungefär en halvtimme tog fram en låt, Mickey Jupps "Modern music" och gjorde en nästan magisk version av den.
   Då visade Jerry Williams att det fortfarande finns liv i gubben.

/ Håkan

#11. vhs: Live in New York City

JOHN LENNON: Live in New York City (Picture Music International, 1986)

FÖRUTOM KORTA FRAMTRÄDANDEN PÅ TV-SHOWER (Top Of The Pops, Dick Cavett Show, Parkinson, David Frost Show, Mike Douglas Show, Old Grey Whistle Test, A salute to Sir Lew Grade...), gästinhopp på andra artisters konserter (Elton John, Frank Zappa...) och medverkan på välgörenhetskonserter (Lyceum december 1969, Ann Arbor december 1971, Apollo Theatre december 1971) var det endast vid två tillfällen som John Lennon genomförde hela konventionella konserter i eget namn. 30 augusti 1972 i Madison Square Garden var därför ett sällsynt och unikt ögonblick när han ställde sig på scen med ett förstärkt (trummisen Jim Keltner) Elephant's Memory bakom sig.
   Tre år tidigare, 13 september 1969, var för övrigt det första tillfället som John tillsammans med Yoko Ono (förstås) och Plastic Ono Band genomförde en hel men ganska kort konsert som resulterade i både ett livealbum, "Live peace in Toronto", och en D A Pennebaker-regisserad film, "Sweet Toronto".
   1972 låg Lennon/Ono i tvist med amerikanska myndigheter som ville utvisa paret från USA, och de var under bevakning av FBI, och deras engagemang på politiska möten och stödarrangemang för exempelvis fångar gynnade inte deras sak att få stanna i USA. Därför kom det här konserterbjudandet, välgörenhetskonserten One To One för mentalt handikappade barn, mycket lägligt.
   Lennon/Ono fick erbjudandet i slutet på juli 1972 och med stor entusiasm organiserades deras framträdande omgående. Under tre dagar, 18, 20 och 22 augusti, genomfördes seriösa repetitioner dels i Butterfly Studios och dels på Fillmore East. Det amerikanska rockbandet Elephant's Memory hade samarbetat med Lennon tidigare vid ett flertal tillfällen både live och på skiva, "Sometime in New York City", och Lennon/Ono hade under våren 1972 producerat bandets album "Elephant's Memory" som gavs ut på Apple bara tre veckor efter den här konserten, 18 september 1972. Bandet skulle också kompa Yoko Ono på "Approximately Infinite Universe" (1973).
   Ofta utökades bandet med trummisen Jim Keltner, så även här, och bandet hade också, lite överraskande, utökats med John Ward, som faktiskt hade varit bandets första basist. Det är alltså ett tajt och slagkraftigt band (som här kallas Platric Ono Elephant's Memory Band), med både två trummisar och två basister, som till fullo klarar av att live reproducera Lennons repertoar, några Ono-låtar och någon rockklassiker.
   Tuggummituggande i blåtonade glasögon gör John Lennon ett oväntat skärpt intryck, han var ju vid tillfället inte direkt rutinerad som scenartist. Men omgiven av ett gäng säkra musiker, exempelvis gitarristen Wayne "Tex" Gabriel och några hisnande solon från saxofonisten Stan Bronstein, växte självförtroendet och vid pianot levererade han en emotionell "Imagine" och en lysande "Instant karma!" fast trummisarna tappade koncentrationen på slutet.

REPERTOAREN FÖR KVÄLLEN PÅ MIN VHS-KASSETT, som alltså släpptes först 14 år efter inspelningstillfället, är två Yoko Ono-låtar fler än på vinylalbumet som släpptes samtidigt. En Beatles-låt, "Come together", en genuin Lennon-singel, "Instant karma!", en Plastic Ono Band-singel, "Cold turkey", två låtar från Lennons första soloalbum, "Well well well" och "Mother", två låtar från "Imagine"-albumet, titellåten och "It's so hard", och fyra låtar från det aktuella "Sometime in New York City"-albumet (som vid inspelningstillfället ännu inte hade släppts i England), ""New York City", "Woman is the nigger of the world" och de två Yoko Ono-låtarna "Sisters o sisters" och "Born in a prison".
   Omslaget till vhs-kassetten, som för övrigt efter 31 år inte håller någon hög teknisk kvalité, räknar även upp "Power to the people" och "Give peace a chance" men det är huvudsakligen publikallsång och knappast konventionella låtar.
   Kvällskonserten i Madison Square Garden, som snabbt såldes ut, fick utökas med en identisk matinéspelning på eftermiddagen och det var just den konserten som hamnade på skiva och vhs då kvällsupplagans inspelning tekniskt sett inte höll måttet. Eftermiddagskonserten, som ursprungligen betraktades som en repetition, blev alltså den som sparades för eftervärlden. "Welcome to the rehearsal", som Lennons säger i ett mellansnack. Ett kort utdrag (0:58) av "Give peace a chance" från kvällskonserten finns med på Lennons "Shaved fish"-samling (1975). Tre andra låtar från kvällskonserten hamnade långt senare på Lennons "Anthology"-box.
   John Lennon, Yoko Ono och Elephant's Memory var huvudband på One To One-konserten där också Roberta Flack, Stevie Wonder och Sha Na Na uppträdde. Jag kan inte fullständigt bedöma ljudkvalitén via vhs-kassetten men Lennon (och Ono) har ju ett direkt lysande komp som live lyfter varje sekund av låtarna till det bättre.
   De tre Yoko Ono-låtarna "Move on fast", "Open your box" och "Don't worry Kyoko", som förekom på konserten, fanns det inte heller plats för på varken vhs eller skiva. Bland låtarna som repeterades men aldrig framfördes på konserten fanns några covers, "It's only make believe", "Tequila", "Roll over Beethoven", "Unchained melody", "Long tall Sally", och Yokos "We're all water" och "Mind train".

/ Håkan

I min skivhylla: Moon Martin

MOON MARTIN: Escape from domination (Capitol ST-11933)

Release: Sommaren 1979.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Moon Martins album "Shots from a cold nightmare" (1978) och "Street fever" (1980).

DET HÄR ÄR FÖRSTA BESÖKET PÅ SPECIALHYLLA 3 bland mina vinylalbum. En hylla skivor med artister som musikaliskt är lite mer värda. Flummigt och förutsättningslöst? Nja, mitt sätt att prioritera lite bland alla skivor i hyllorna. Så att de tre The Rumour-albumen inte ska försvinna till vänster om Todd Rundgrens "A wizard/A true star" eller att Phil Everlys "Mystic line" (där Warren Zevon har arrangerat låtarna) skulle få en anonym plats till höger om Eurythmics.
   På Specialhylla 3 kan du hitta allt från Any Trouble via Graham Parker till Wreckless Eric. Eller allt från Billy Bremner via Mickey Jupp till Sean Tyla. Kort sagt favoriter, exklusiva skivfavoriter. Moon Martins skivor runt 1980 fyller också en plats på den prioriterade hyllan.
   Mitt intresse och idolskap för många av artisterna på hyllan grundlades under den legendomspunna Larm-tiden (Lennart Perssons gränslöst intressanta rockfanzine som skrev om den bästa musiken, tipsade om de bästa skivorna och grävde djupare om de mest intressanta artisterna). I nästan samtliga fall hade jag förkunskaper om de artisterna men fick i Larm ytterligare kött på benen när hela karriärer dammsögs på information.
   Moon Martin var en sådan artist. Jag hade visserligen upptäckt hans solodebut "Shots from a cold nightmare", som av någon anledning släpptes i Sverige i februari 1979 fast den enligt omslaget och etiketten släpptes i USA under 1978, när den låg i recensionspaketet från svenska EMI i februari 1979 men blev sedan en övertygad fan när Lennart P i Larm #10 (april 1979) berättar den fullständiga och fascinerande historien om John Moon Martin.
   Det är sällan jag provspelar skivor innan jag bestämmer mig för att skriva under kategorin "I mina skivhylla" men i Moon Martins fall gjorde jag ett undantag. Förstavalet i återblicken på en Moon-skiva föll på debuten som när den kom slog undan fötterna på mig. Men när jag nu inleder lyssnandet på den skivan lät den i mina öron överraskande lite tam, det positiva minnet blir ibland förstorat med tiden, så jag hoppade på uppföljaren istället. Inspelad med det då fasta kompbandet The Ravens (med bland annat Jude Cole som medlem) och med genomgående starkare låtar som får stämpeln poprock att personifieras av en av generationens största låtskrivare.
   Vid en jämförelse mellan Moons två första album blir det ganska uppenbart hur han har växt till sig både som låtskrivare, sångare och artist fast soundet, som producenten Craig Leon (Blondie, Ramones, Suicide...) har bäddat in låtarna i, överlag är ganska snällt men också melodiskt klockrent.

MOON HAR EXEMPELVIS INTE ALLS SAMMA RIV och råa attack i sin röst som Willy DeVille och på en låt, Moons "Rolene", går det att göra den orättvisa jämförelsen. Låten var nämligen en av de spektakulära låtarna på Mink DeVilles album "Return to magenta" (som också står på den prioriterade skivhyllan) och även släpptes som singel i flera länder. Lite poänglöst släpptes även Moons version på singel direkt efter albumsläppet i augusti 1979.
   Det finns för övrigt ytterligare en låt på "Escape from domination" med ungefär samma jämförelsegrunder. Moon gör en cover på Southwinds grovhuggna låt från 1973, "Bootleg woman", som här smälter in fint i 1979-soundet. Till saken hör att Moon vid originalets tidpunkt var medlem i Southwind men det var en annan av gruppens låtskrivare som stod för den låten, Fontaine Brown. Låten blev för övrigt aktuell ännu en gång två år efter Moon Martins skiva när Fontaine själv, då som ledare för gruppen Fast Fontaine, spelade in "Bootleg woman" igen - i en alldeles för tandlös och opersonlig halvt hårdrockig version. Långt från Moon Martins härliga poprock.
   Soundet på "Escape from domination" har förvisso helt klart kommersiella syften men det är en ren och skär personlighet som lyser igenom på de flesta låtarna där jag kan räkna upp minst en handfull singelpotentiella låtar förutom "Rolene". "I've got a reason", ""She made a fool of you" och "The feeling's right" är de mest omedelbara valen, "Dreamer" och "No chance" om du söker lite snällare varianter och den rakt svängiga "Hot house baby" borde ha hamnat på Dave Edmunds eller Status Quos repertoar.

/ Håkan

Februari 2017 på Håkans Pop

PÅ FYRA SNABBA VECKOR AVVERKADE VI årets februari-upplaga och det är dags att sammanfatta vad som har hänt under senaste månaden här på Håkans Pop, bloggen som tittar tillbaka, försöker lyssna på nya skivor men också står med båda fötterna i nuet.
   Just den sista formuleringen fick jag användning för när jag i fredags hade förmånen att uppleva premiären för Pluras soloturné tillsammans med ett nytt, ungt kompband som leddes av sonen Axel Jonsson-Stridbeck.
   Tidigare i månaden var jag på konsert med två artister och en grupp, Ellen Sundberg, Aaron Lee Tasjan respektive The Black Lillies. En liten musikfestival av hög kvalité i en och samma lokal.
   Dessutom inledde jag månaden med en recension av Equal at Heart-festivalen som gick av stapeln i Örebro i fem olika konsertlokaler på januaris sista kväll.
   7 februari utropades vilka artister som tilldelats årets Polar-pris, Sting och Wayne Shorter, och jag kunde konstatera att jag upplevt båda artisterna live på 70-talet.
   I Håkans Pops kategori Bästa vhs/dvd skrev jag i februari om "ABBA the movie", Rutles i Beatles-parodin "All you need is cash", Neil Youngs fina konsertvideo "Heart of gold" och The Who-dokumentären "Amazing journey".
   Bland mina gamla konsertrecensioner letade jag fram Karl Kanga (1987), Mikel Lindberg (1984), Johan Norum (1988) och "Frontline Rock" (1986), paketturnén med bland annat Mikael Wiehe, Karin Wistrand och Dan Hylander.
   I skivhyllan med vinylalbum hittade jag Carla Olson, Peter Frampton, Byrds och David Johansen .
   Till månadens bästa album utnämner jag Cordovas "Cordovas" som egentligen gavs ut 2012 i USA men nu har fått distribution i Sverige (av Rootsy) med anledning av den pågående turnén runt Sverige och Norge. En fantastisk grupp som har jämförts med The Band som så många andra genom historien. Men Cordovas tar det konceptet ett steg längre, sjunger underbar stämsång och har skrivit en rad starka och varierade sånger på det temat.
   Av övriga bra skivor under månaden ber jag att få lite kortfattat nämna The Sadies "Northern passages", Lucy Spraggans "I hope you don't mind me writing", Chuck Prophets "Bobby Fuller died for your sins", Säkerts "Däggdjur" och Son Volts "Notes of blue".

/ Håkan

Sharon Dyall - härlig sångerska

DET HÄR MED HUSBAND OCH HEMLIGA GÄSTARTISTER med covers på programmet var på 80-talet ett storstadsfenomen som spred sig ut över landet och till Örebro bland annat. Stockholm All Stars var under 1986 och 1987 en av förebilderna.
   Våren 1988 hette temat på Strömpis Söndagsbörsen med flertalet gästartister på programmet.
   Sharon Dyall inledde sin professionella karriär som körsångerska i Little Mike & The Sweet Soul Music Band 1983, några år senare blev hon musikalartist och 1985 släppte hon soloalbumet "I am" som egentligen är hennes enda riktiga skiva som sångerska.
   1988 hade hon precis inlett sin karriär som skådespelerska och vid tiden för den här konserten firade hon framgångar för sin roll i tv-serien "Varuhuset" där hon spelade Tina Martinsson. En roll som skulle följas av många andra skådespelarroller för Sharon.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/5 1988.

SHARON DYALL + HUSBANDET
Strömpis, Örebro 8 maj 1988

Den talangfulla och mycket färgstarka sångerskan Sharon Dyall är värd om inte större så i alla fall lika stor uppmärksamhet som sångerska än tv-skådis. Det har jag anat länge och efter söndagskvällens överraskande gästinhopp på Strömpis står det helt klart nu.
   Det var alltså Sharon Dyall som var den hemliga och kända gästartisten när Strömpis hade nypremiär på Söndagsbörsen. På söndagar ska det framöver bjudas på överraskningar, ett husband och åtskilliga covers.
   Husbandet med Peter Damin, trummor, Peter Alsterlund, gitarr, Micke Hagberg, bas, och Stefan Berglund, klaviaturer, visade redan i mars sitt kunnande på Contan och fortsätter imponera nu. Den här gången med Håkan Hallmén, sångare från gruppen Rio, som extra förstärkning.
   Husbandet inledde med Mats Ronanders "Hederlig man" och Bryan Adams "Cuts like a knife" innan kvällens stjärna Sharon Dyall äntrade scenen. Inför en mindre men positiv publik som inte visste vad de hade betalt för. Ryktet talade om Mikael Rickfors...
   Sharon har en sporadisk solokarriär på gång men är för de flesta känd som sångerska i Little Mikes soulband som förra året genomförde en succéfylld spelning på just Strömpis.
   Sharons tre år gamla soloalbum "I am" innehöll mest anonym soulfunk och disco men söndagskvällens covers gav henne chans att bevisa sin stora begåvning som sångerska med sting.
   Husbandet som tidigare bakom Little Mike och Tove Naess visat sig äga ett naturligt rocksväng, fick nu spela funkig rock med samma glädjande och skickliga resultat.
   Under en kortshow på drygt 35 minuter sjöng och dansade sig Sharon genom bland annat "I heard it through the grapevine", en underbar "Ain't no sunshine" och även en rolig duett med Håkan Hallmén, "It's only love från Bryan Adams repertoar.
   Söndagsbörsen fortsätter på söndag med ännu en känd svensk artist. Då med en manlig men hemlig gästartist.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.