Blogginlägg från januari, 2014

Tributes: John Martyn

"Johnny Boy Would Love This" (Liaison, 2011)

John Martyn (1948-2009) var en kompromisslös skotsk sångare och gitarrist född i England. Han ansågs allmänt tillhöra folkmusikgenren men under sina drygt 40 år som artist rörde han sig fritt mellan folk, jazz, rock och blues. Gjorde sitt första album 1968 för att sedan släppa en eller ibland två skivor per år. Under 1970 kom två album som John gav ut tillsammans med sin dåvarande fru Beverley. Han fick ett kommersiellt uppsving i början på 80-talet då Phil Collins producerade hans skivor. Producenten och gitarristen Jim Tullio, som också producerade Martyn under de sista åren, har varit huvudansvarig för hyllningsskivan men ofta är det artisterna själva som har producerat sina spår.

Hyllningsalbumet "Johnny Boy Would Love This" med undertiteln "A Tribute To John Martyn" kom ut två och ett halvt år efter Martyns död och blev en osedvanligt omfattande samling. Dubbel-cd med 30 John Martyn-låtar och nästan lika många artister eller grupper. Är man som jag bara flyktigt initierad i Martyns värld och musik blir det en aning tålamodskrävande att sträcklyssna på alla dessa låtar.
   Eftersom Martyns låtar i gemen sällan har några lättlyssnade vers/refräng-sekvenser blir lyssnandet lätt krävande men också intressant och lärorikt med många nya fina upptäckter.
   Jag prickade av tio favoriter här och upptäckte att låtarnas ursprung härstammade från åren 1968-1977, som väl får anses vara Martyns tidiga karriär, och inte från det kommersiellt framgångsrika 80-talet. Det överraskar åtminstone mig.
   Majoriteten av medverkande artister på hyllningen är mindre kända och det är ett rent nöje att stifta bekantskap med namn som Ted Barnes, Lisa Hannigan, Vetiver, The Bombay Bicycle Club, Ultan Conlon och Brendan Campbell. Men Beck, Morcheeba, Snow Patrol och Phil Collins tillhör höjdpunkterna.
   Den irländska folksångerskan Lisa Hannigan viskar oerhört känsligt med nästan sprucken röst fram "Couldn't love you more" till ett oerhört fint tramporgelkomp. Intressanta The Bombay Bicycle Club (med Kirsty MacColls brorson) gör avskalad engelsk folkmusik på "Fairy Tale Lullaby". Och okände Brendan Campbell gör "Anna", en låt som bara funnits med Martyn på "Live at Leeds"-skivan från 1975.
   Men sista låten med Phil Collins på samlingen är också den stora höjdpunkten. Collins var kompis med Martyn sedan han producerade "Grace and danger" (1980) och "Glorious fool" (1981) åt honom. I början på 2000-talet skänkte Martyn den då inte helt färdiga "Tearing and breaking" till Collins som färdigställde låten med lite text till samlingen "Love Songs: A Compilation... Old and New" (2004). Och nu är Martyn/Collins låt en fin final på hyllningsplattan till John Martyn.

CD1
Let The Good Things Come: David Gray 3:25
Glorious Fool: Clarence Fountain & Sam Butler 5:12
Small Hours: Robert Smith 7:54
Stormbringer: Beck 4:25
Over The Hill: Ted Barnes 4:14
I Don't Want To Know: The Swell Season 3:47
Bless The Weather: Emperors Of Wyoming 4:09
Couldn't Love You More: Lisa Hannigan 3:15
Go Easy: Vetiver 4:30
Solid Air: Skye 5:40
You Can Discover: Cheryl Wilson 4:17
The Easy Blues: Joe Bonamassa 2:12
Dancing: Sonia Dada 3:49
Certain Surprise: Sabrina Dinan 4:14
One World Paolo Nutini 4:25

CD2
May You Never: Snow Patrol 5:42
Go Down Easy: Beth Orton 3:07
Fairy Tale Lullaby: The Bombay Bicycle Club 2:23
Fine Lines: Syd Kitchen 5:45
Head And Heart: Vashti Bunyan 4:43
Run Honey Run: Morcheeba 3:42
Angeline: Nicholas Barron 5:06
Walk To The Water: John Smith 2:57
Hurt In Your Heart: Judy Tzuke 4:38
Road To Ruin: Jim Tullio 3:26
John Wayne: Oh My God 4:12
Rope Soul'd: The Black Ships 7:26
Back To Stay: Ultan Conlon 3:24
Anna: Brendan Campbell 5:27
Tearing And Breaking: Phil Collins 5:31

/ Håkan

"Strangers on the side of the street"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/1 2014.

THE BLAND
Strangers on the side of the street
(Siv Sol/Border)

The Bland härstammar från Uppsala, och innehåller 3/5-delar örebroare, men musikaliskt dyker de på sitt första album upp från ingenstans och gör det ytterst imponerande och personligt. Det finns rötter i bandets musik, främst hörs det i instrumenteringen där Gustaf Jacobssons mandolin och Anton Torstenssons banjo/dragspel förgyller arrangemangen, som ändå låter så naturligt modern.
   Visst kan jag dra paralleller med många americanaartister, någonstans i huvudet dyker namnet Jayhawks ofta upp, men The Bland låter ändå så up to date och skulle faktiskt kunna plöja upp en alldeles egen personlig fåra i aktuell svenskt musikliv.
   Jag tror det är karaktären på sångaren Axel Öbergs röst som gör mig mest intresserad och förvånad. Han har en påträngande röst som inte stör och inte blir alltför extrem. Stark sång som ändå är len som honung. Axel är också trummis i bandet.
   Bakgrunden som gatumusikanter har gjort The Blands musik så självklar, naturlig och melodisk. En ack så viktig detalj när det gäller musik som ska attrahera en stor publik. Utifrån den viktiga grunden har Axel och bandet, inklusive den femte medlemmen Olle Hylén på bas, på ett anspråkslöst men finurligt och intressant sätt arrangerat upp låtarna utan att sound och produktion tar över helheten från de snillrikt komponerade låtarna.
   Sedan är ju variationen på de sju låtarna överraskande bred och väcker ju förhoppningar på ett band som har potentiella möjligheter att utvecklas. Banjon spelar den genomgående huvudrollen i titellåten, gruppens körsång gör "Changes" rent hitmässig, på "Winter" blir Linus Kallins piano plötsligt huvudinstrument och arrangemanget får en vemodigare karaktär, "Asking you" är en dragspelsstänkare, "Old man" kryddas av akustisk slide och blir till slut rena allsången och den avslutande "Shine again" är en singer/songwriter-ballad. En minst sagt imponerande bredd.
   Det känns nästan löjligt att jämföra med The Band, med tanke på gruppnamnet, men faktum är att det här Uppsalabandet har stundtals samma klassiska kvalitéer. Faktiskt. Glöm inte det. Och i bandets musik kan jag inte hitta någon simpel motsvarighet till det något provocerande gruppnamnet ("intetsägande").

/ Håkan

Varje sekund blev en höjdpunkt

Ulf Lundells höstturné 1982 hette "Kär och galen" efter albumet som hade släppts strax innan. Han stod på toppen av sin kommersiella karriär. Turnén hade premiär i Sollefteå 27 oktober. Jag och fotograf Anders Erkman mötte upp Lundell och bandet i Karlstad 6 november, följde med till Falun dagen efter för att möta upp turnésällskapet i Örebro två dagar senare där jag recenserade konserten. Turnén avslutades med åtta (8) konserter på Konserthuset i Stockholm.
   Bandet på skivan kompade intakt Lundell på sommarturnén men till hösten skedde en del ändringar. Öfwerman ersatte Olle Nyberg och Backa-Hans ersatte Martin Cerha. Ny gitarrist bredvid Janne Bark blev Bengt Lundberg som tidigare hade spelat tillsammans med Öfwerman i symfoniska rockbandet Overture som 1981 givit ut albumet "Ansikten". Därmed innehöll Lundell-bandet 3/6-delar Raj Montana Band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1982.

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 9 november 1982

Höstturnéns Lundell-konsert är längre, mer omfattande och en ännu större succé än sommarens så framgångsrika och succéartade folkparksturné. Ändå var gårdagskonserten "bara" en mer genomarbetad version av sommarkonserten. Valet av extralåtar var snarlikt och sättet att arrangera om äldre Lundell-låtar likaså.
   Rockmusik presenteras allra bäst live i mörka lokaler med väggar och tak där konsertens centralfigur, Lundell alltså, växte upp och kunde samtidigt fångas in av alla tusentals ögon. Det var då rockmusiken levde och vi fick själva känslan av styrka och kraft.
   Ulf Lundell befann sig i absolut rätt miljö. Under den drygt två och en halv timme långa konserten var det total utlevelse från början till slut. Intensiteten varierade mellan snabba rocklåtar och lugnare ballader, mellan akustisk och elektriskt. Lundell fick möjlighet och utrymme att presentera alla sina unika sidor.
   Han har därmed suddat ut alla sina svenska konkurrenter i jämförelse och man får gå utomlands för att finna någon motsvarighet till både Lundells otroliga prestation och den gudomliga dyrkan han får leva med.
   Öppningslåtarna har under nästan alla Lundell-konserter en speciell historia. Ofta har det varit nyskrivna ej publicerade låtar men den här gången gjorde han en omarrangerad, näst intill oigenkännlig, "Tröst". Hypnotisk stämning, framträdande basspel och blåfärgade spotlights. Förra gången jag hade samma känsla var under första låten vid Bruce Springsteens Göteborgskonsert förra året.
   Givetvis gjorde han nu fler låtar från senaste albumet som alla gjorde större intryck än på skiva. "Lycklig lycklig", "Jag kysser havet" och nya nationalsången "Öppna landskap" är veka och snälla Lundell-låtar som på scen växte ut till monsterhits.
   Däremot hade Ulf lite överraskande redan skippat "Aldrig nånsin din clown" från repertoaren. Men låtar som "Snön faller" (papperssnöfall över scenen), "Rom i regnet", "(Oh la la) jag vi ha dej" och "Sextisju sextisju" kändes som de för alltid parkerat i Lundells scenrepertoar. Fast den sistnämnda framförs inte förrän i sista extraköret. Som avslutas, precis som i somras, med den magiska "Snart kommer änglarna att landa" där Lundell sjöng hängande på gitarristen Janne Bark. Utan gitarr men med mycket känsla.
   Möjligen inspirerad av Neil Young plockade han fram den akustiska gitarrer ett flertal gånger. Under "Och går enstund på jorden" var han dessutom helt självpå scen framför en vilt sjungande publik.
   Den plötsliga Neil Young-låten "My my hey hey" var nästan lika spontan som man kan tro. Ulf lärde sig den av Janne Bark för några dagar sedan.
   Vid alla stora artisters konserter saknar jag nästan alltid personliga favoriter och i det här fallet var det de allra äldsta Lundell-låtarna.
   Många har länge dragit paralleller mellan Ulf Lundell och Bruce Springsteen men det känns först nu befogat och motiverat att rockfenomen jämföra dem. Musikaliskt är det långt från varandra men båda har fått svårare att kvalitetsmässigt överträffa sina egna tidigare skivor. Men på deras outtröttliga och långa konserter blir varje sekund en ny höjdpunkt.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Clarence Öfwerman: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Bengt Lundberg: gitarr och sång
Pelle Alsing: trummor

Törst
Ridån går upp och Ulf står ensam i det rödfärgade strålkastarljuset med bara sin egen elgitarr och bas som komp. En lugn omarrangerad inledning. Hela bandet kommer in på scenen och Bark spelar solo.

Kitsch
Olssons orgel dominerar genomgående. Mäktigt.

På fri fot
Första riktiga rocklåten och publiken tänder till. Bark och Backa-Hans på sång medan Ulf hetsar upp den pigga publiken.

I kvinnors ögon
Olssons orgel igen. Cigarettändarna lyser. Under solot tar Ulf av sig kavajen.

Odyssevs
Omarrangerad, gitarrdominerrad inledning och tyngre. Mycket slagverk.

Främlingar
Både Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Som en syster
Gammal låt i ny version. Bark och Lundberg spelar solo samtidigt.

I dina slutna rum
Orgeln dominerar och Lundberg på akustisk gitarr.

Bente
Ulf ensam kvar på scenen med munspelsställ och akustisk gitarr. Stor respons.

Och går en stund på jorden
Ulf fortfarande ensam och får till allsång.

Öppna landskap
Ulf utan gitarr sjunger tillsammans med HELA publiken. Cigarettändare, jubel, stamp och klapp.

När jag kysser havet
Ulf med elgitarr igen. Allsång och otroligt tryck på slutet.

Posörerna
Långt intro med tal om Karin Söder med mera.

Ryggen fri
Elektrisk version med Ulf på munspel. Mycket bra.

My my hey hey
Improviserad version av Neil Youngs låt. Ulf, Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Rom i regnet
3 x akustiskt, munspelsställ och Backa-Hans på ståbas.

Ulf presenterar hela bandet.
Snön faller och vi med den
Ulf på akustisk gitarr medan papperssnön singlar ned.

Lycklig, lycklig
Tungt, tungt komp. Svettigt och det tände till ordentligt - igen!

Bättre tider
Rock-versionen med ett långt Bark-solo.

Vid din grind igen
Kvällens tyngsta rocklåt som övergår i en fin ballad. Olssons orgel är framträdande.

Kär och galen
Numera välkänd och en ännu större klassiker.

Extralåtar
Glad igen
Bra rock.

It's all for the love of rock'n roll
Rockigt! Ulf och Bark omfamnar varandra. Ulf på knä.

(Oh la la) Jag vill ha dej
Alla sjunger, extas i publiken.

Extra extralåtar
Do you wanna dance
Alsing inleder med ett trumsolo. Alla på scenen sjunger i refrängen. Bark-solo, piano-solo och orgel-solo.

Sextisju, sextisju
Introduktion à la Chuck Berry. Hela hallen upplyst och ALLA sjunger. Ulf slänger vilt ifrån sig gitarren. ALLSÅNG.

Snart kommer änglarna att landa
Hallen släcks ned igen. Ulf sjunger utan gitarr hängande på Bark.

/ Håkan

Pete Seeger (1919-2014)

I min "Minns"-serie har jag sedan 2009 hyllat just avlidna musikpersoner, stora som små. Alla har på något sätt påverkat eller influerat mitt musikintresse. Aktivisten, protestsångaren och låtskrivaren Pete Seeger tillhör givetvis de stora. Han är också den hittills äldsta personen vars liv jag har skrivit några minnesanteckningar om här.
   Pete Seeger har på något sätt alltid funnits med i medvetandet så länge jag har lyssnat på musik. Men jag har, som jag misstänker att många andra också har, kanske inte ett minne av artisten Pete Seeger men definitivt ett minne av Pete Seegers många sånger. Min senaste notering av hans namn på min sida gjorde jag i april 2011 i samband med en tributeskiva, "Where have all the flowers gone" (1998), där många artister (kända och okända) tolkar 40 av hans låtar på en dubbel-cd.
   Till våren hade jag planerat in en en text om uppföljaren, "If I had a song" (2001), där ytterligare artister tolkar fler Seeger-låtar, bland annat sjunger Billy Bragg "If I had a hammer" tillsammans med Joan Baez på den skivan.
   Just "If I had a hammer" är nog mitt första minne av en Seeger-sång. Det var Texassångaren Trini Lopez version som en vecka i oktober 1963 toppade Tio i Topp. För övrigt samtidigt som Beatles besökte Sverige första gången...
   Nästa Seeger-sång som passerade mina öron var "Where have all the flowers gone" med Johnny Rivers 1966. Samtidigt (faktiskt samma vecka i januari!) kundejag även lyssna på Byrds version av "Turn turn turn", Seegers komposition till texten ur Gamla Testamentet. Den låten skulle några år senare få en större betydelse i mitt liv när den producerades av Paul McCartney till Mary Hopkins b-sida till "Those were the days" 1968.
   Men den låt som Pete Seeger har förknippats med allra mest är ju "We shall overcome". Det råder lite delade meningar om hur mycket Seeger har influerats av en afroamerikansk gospelsång men Bruce Springsteen har mycket uppriktigt angivit ursprungslåtskrivarna tillsammans med Seeger på sin Seeger Sessions-skiva 2006. Ett album som dessutom fick titeln "We shall overcome" och följdes av en lång turné med en konsert i Stockholm i maj 2006.
   Pete Seegers 94 år gamla hjärta slutade slå igår 27 januari 2014 i New York.

/ Håkan

90:#16 I´m alive

JACKSON BROWNE: I'm alive (Elektra, 1993)

När 80 blev 90, decenniet bytte namn eller nummer och cd till stor del bytte plats med vinylen var mina Jackson Browne-förhoppningar inte så stora. Efter några mindre innerliga och högst ordinära album, "Lives in the balance" (1986) och "World in motion" (1989), var Browne en artist bland alla andra.
   Visserligen gästar både David Lindley och Waddy Wachtel på några spår här men det genomgående kompbandet bakom Jackson var till stora delar nytt så när "I'm alive", min första Jackson Browne-cd, anlände i oktober 1993 var mina förväntningar låga. Men jag kunde med glädje konstatera i min recension i Nerikes Allehanda 3 november att albumet var Brownes bästa sedan "Running on empty". Jackson var tillbaka i sin rätta genre som berättare av sina egna smärtsamma nederlag. Det som gjorde hans 70-talsskivor till stora mästerverk. Jag skrev också i recensionen:
   "Det är nästan så att jag vill skiva under myten om att ju sämre man mår destor bättre och starkare rockmusik gör man. Något jag alltid har betraktat som nys. Jackson har på omslaget näsan precis ovanför vattenytan när han sedan på själva skivan avhandlar saknad, hat, maktlöshet, längtan, sorg, avundsjuka och liknande svarta upplevelser".
   I Jacksons fall handlade det mycket om skilsmässan från skådespelerskan Daryl Hannah. Browne och Hannah hade varit ett par sedan 1983 men separerade under uppmärksammade former 1992. Det uppstod i media rykten om att Jackson vid något tillfälle hade misshandlat Daryl men det stannade just vid grundlösa rykten.
   Från mitten av 80-talet ägnade Jackson mycket utrymme åt politiska funderingar men på "I'm alive" var han tillbaka på hemmaplan bland relationsproblem och romantik på sitt eget som alltid bitterljuva sätt.
   Jackson producerade skivan med Scott Thurston, gitarristen och keyboardkillen som debuterade i hans band under turnén 1986 och tillsammans producerade de också "World in motion". Thurston var på 70-talet medlem i Iggy Pop & the Stooges och mellan 1982 och 1985 spelade han i The Motels.
   På två låtar på albumet, "My problem is you" och "Too many angels", utökas producentskaran med rutinerade Don Was.
   Tre musiker på "I'm alive", gitarristen Mark Goldenberg, basisten Kevin McCormick och trummisen Mauricio Lewak, gör sin debut i Jackson Browne-sammanhang och figurerar än idag i hans liveband. Musiker som från nästa Browne-skiva, "Looking east" (1996), fick låtskrivarcredit på samtliga låtar.
   Albumet innehåller som sagt en mängd bra och varierade låtar. Från den inledande titellåten, där en rockigare gitarr (Goldenberg) och hammond (Benmont Tench) spelar snyggt tillsammans, via den snyggt uppbyggda "I'll do anything", med Jackson på piano, och den himmelska nästan kyrkliga "Too many angels", där Lindleys udda instrument arabisk oud och grekisk bouzouki ger österländska vibrationer, till den avslutande "All good things" med 12-strängad gitarr (Mike Campbell) och nästan "Needles and pins"-liknande riff.
   Jackson Browne omger sig med många olika körsångare, kända namn som Jennifer Warnes, Valerie Carter, Doug Haywood, Steven Soles, David Crosby, Don Henley, Sweet Pea Atkinson och hans kompis Sir Harry Bowens. Men störst uppmärksamhet gör en viss Katia Cardinal, nicaraguansk sångerska, som sjunger så ypperligt vackert på "Too many angels".

/ Håkan

Roxette fick isen att töa

Bilder: Anders Erkman

"Join the joyride! world tour" var Roxette-turnén som följde upp duons tredje album "Joyride" som släpptes på våren 1991. Turnépremiär i Helsingfors 4 september och Karlskogaspelningen var tredje konserten på den långa turnén som med flera avbrott sträckte sig fram till maj 1992. Då hade de besökt världsdelarna Europa, Nordamerika, Centralamerika och Sydamerika.
   Kompet bakom Per och Marie var precis detsamma som på skivan plus körsångerskan Vicki Benckert.
   Kanadensiska gruppen Glass Tiger, aktuella med albumet "Simple mission", var förband på turnén men gjorde inget större intryck.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/9 1991.

"Join the joyride! world tour"
ROXETTE
GLASS TIGER
Nobelhallen, Karlskoga 7 september 1991

Det blåser kring Roxette. Det var en grupp i rejäl medvind som kom till Karlskoga och Nobelhallen i lördags för sin tredje konsert på en turné som väntas pågå över ett år framåt! Det var Marie Fredrikssons kväll och stundtals sjöng hon så isen smälte.
   Produktionen och showen är givetvis den mest påkostade som någon svensk artist eller grupp haft och nog hade jag väntat mig något häftigt. Jag fick det dubbla.
   Jag tänker inte så mycket på bomberna, explosionerna och tomteblossen. Det var de sofistikerade strålkastarna, de många färgkombinationerna och den tredimensionella känslan som tog andan ur mig.
   Visuellt och ljudmässigt en femstjärnig show. En i alla detaljer smakfull underhållning. Med så starka ljus- och ljudchocker att även den publik, som i Nobelhallen, förvandlades till en viskande massa i de många allsångsstunderna.
   På skiva är Roxette Per Gessles idéer och tankar till 95%. På scen var det till minst lika stor del Marie Fredrikssons förtjänst att Roxette har chanser att besegra världen även som livegrupp.
   Gessles texter har inga djupsinnigheter men Maries uttrycksfulla röst suddade bort alla tvivel. Varje gest, varje pose kändes både naturlig och betydelsefull.
   Det var Maries närvaro som gjorde "Spending my time", "It must have been love" och "Excited" till så mycket större attraktion på scen än på en tillplattad skiva.
   Vi ska inte heller glömma de lugnare, mer akustiska inslagen i konserten, "Watercolours in the rain" och de nyarrangerade "Paint" och "Things will never be the same".
   Då har jag nämnt det bästa och mest udda på lördagskvällens Roxette-konsert.
   För de riktigt hängivna Roxette-fantasterna var säkert varje låt en ny höjdpunkt. Och få artister kan rada upp så många hits på kort tid (en timme och 45 minuter) som Roxette.
   Duons senaste USA-hit "Fading like a flower" kom redan som tredje låt och hade mer muskler och mindre amerikansk radio. Annars är det tunga, bedövande, hårdrocksinfluerade soundet som ska besegra USA i vår. Som också, inte oväntat, fick den bästa responsen i Nobelhallen.
   "Joyride", titellåt på både album och turné, kom först bland extralåtarna och fick mindre uppmärksamhet än jag väntat mig. Avslutningen var maffig och mänsklig med "Listen to your heart" och den annorlunda bra "Perfect day" med dragspel och allt, I en helt upplyst hall.
   Det var då vi upptäckte att isen smält under våra skor. Av värmen från de enorma strålkastarna eller Marie Fredrikssons hjärtevärmande röstresurser återstår för experterna att försöka analysera.

Pelle Alsing (drums, percussion)
Vicki Benckert (backing vocals, accordion, electric guitars, mandolin)
Anders Herrlin (bass)
Jonas Isacsson (electric guitars)
Clarence Öfwerman (keyboards)
Staffan Öfwerman (backing vocals, keyboards, percussion)

Låtarna:
Hotblooded
Dangerous
Fading like a flower
Church of your heart
Sleeping single
Spending my time
Watercolours in the rain
Paint
Knocking on every door
Wait
Big L
Things will never be the same
It must have been love
Dressed for success
Soul deep
The look

Extralåtar
Excited
Joyride
Listen to your heart

Extra extralåt
Perfect day

/ Håkan

Anspråkslös men läcker underhållning

Foto: Olle Unenge
Foto: Carina Österling
MATHIAS LILJA
Saluhallen, Örebro 23 januari 2014
Konsertlängd: ca 18:10-19:50 (inkl paus)
Min plats: ca 3 m till höger om scenen.

På "årets fattigaste dag" (som lokaltidningen förklarade på morgonen) var det oväntat välbesökt i baren på Brödernas restaurang på Saluhallen i Örebro när Mathias Lilja med musiker gjorde ett sedvanligt anspråkslöst men läckert uppträdande inför en minglande, pratsam och trivsamt förnöjsam publik.
   Under torsdagen fick jag nöjet att lyssna igenom hela nya albumet med Mathias, som släpps i mars, och inspirerad av de nya låtarna, och några sensationella arrangemang som jag inte hade väntat mig, fick jag naturligtvis hejda mig under denna lågprofilerade underhållning. Där nya låtar blev en minoritet i kvällens repertoar.
   Första avdelningen innehöll uteslutande covers, bland annat Townes Van Zandt (naturligtvis!), Jayhawks ("Angelyne"), Dillard & Clark, Hank Williams och Gram Parsons ("Luxury liner"). När jag trodde att de nya låtarna skulle fylla den andra avdelningen blev det även då en majoritet av covers (en Jayhawks-låt till från samma album, "Save it for a rainy day", Steve Earles "Fort Worth blues", mer Townes Van Zandt ("Lungs") och en Jackson C Frank-låt som Bert Jansch gjort känd) som fick tiden att springa i väg alldeles för snabbt.
   Så gjorde Mathias Townes mycket fina "Pancho and Lefty" som jag inte tror att jag har hört med honom tidigare. En av kvällens toppnummer.
   Det blev till slut alltså bara en handfull låtar från nya skivan, bland annat "Give it all away", "Devil's almanack" och Townes Van Zandts "No place to fall", och jag fick alltså gå ifrån Saluhallen utan att få höra den genuint fina favoriten "Don't fade on me". Men det fanns inte anledning att klaga på någonting av det som bjöds ty musikaliskt med Clas Olofssons steelgitarr och Fredrik Landhs ståbas som komp och Mathias egen läckra akustiska gitarr blev det givetvis full valuta för den entrépeng vi aldrig behövde betala.
   Utan att fysiskt notera en enda sekund var det en mängd ögonblick som satte sig i hjärnan men det som riktigt fastnade var Landhs basfigurer i slutet på "Devil's almanack". Fråga mig inte varför men de där extra mulliga (spontana?) bastonerna satt så fint. Sedan var det samma fröjd som vanligt att höra Olofssons glidande steelgitarrsound dekorera flera låtar och stundtals skapa en magisk känsla i arrangemangen.

/ Håkan

Nytt ljus från Göteborg

Jag fick ett mejl: "Jag vet inte vad du har för kriterier för att man ska få något recenserat av dig som bloggar, men jag chansar."
   Den som chansar heter Glenn Udéhn, från Göteborg, som i ett relativt nystartat projekt har spelat in tre låtar och nu vill sprida sin musik.

Ja, Glen, vad jag har för kriterier på min sida vet jag inte riktigt. Jag har faktiskt inte funderat på det en enda dag sedan jag startade bloggen sommaren 2007. Men "Bra musik i alla genrer" kan ju vara en kul kategori för framtida videovisningar på den här sidan. En hake dock: Det måste vara musik eller en video, eller både och, som jag gillar och tycker är värd att vidarebeordra till mina läsare.
   Därför kan jag med glädje visa Glen Udéhns video till låten "Kastar sten mot ditt fönster". En poppig bra låt, i skuggan av Håkan Hellström, och en lagom hemlig och vardagsrealistisk video som håller intresset vid liv.

En video jag först tände på i höstas resulterade sedan i en albumrecension och i det fallet också något unikt: En plats på min årsbästalista. Så kan det gå.

/ Håkan

Steven Fromholz (1945-2014)

Jag ska inte själv ta åt mig någon ära för att jag hyllar Texas-låtskrivaren Steven Fromholz minne. Jag har exempelvis bara nämnt hans namn en enda gång under de sex år som Håkans Pop har existerat. Hans namn har funnits långt ned i min medvetenhet under många år, har dykt upp som låtskrivare i olika sammanhang men det var först för ett år sedan namnet och hans låt "I'd have to be crazy" blev stor verklighet när den amerikanske sångaren Will Courtney besökte Örebro i samband med en Triple Troubadours-turné.
   Courtneys version av Fromholz låt fanns sedan med på minialbumet "A century behind" som enda cover och hans fascination för låtskrivaren från Texas var inte svår att uppfatta. När Will, som för övrigt i dagarna har flyttat från Santa Fe i New Mexico till Los Angeles, i söndags fick nyheten om Steven Fromholz tragiska död skrev han förkrossad följande text på Facebook:
"I am absolutely devastated to hear about Steven Fromholz. What a great songwriter and a true legend. I recorded one of his songs on my last record and figured I would share a link to my version of his classic song, "I'd Have To be Crazy". Thanks for the songs, Steven. See you on the other side."
   Från slutet av 60-talet gjorde Steven Fromholz många skivor, några under duonamnet Frummox, men det var som låtskrivare hans namn var mest känt. "I'd have to be crazy", hans kanske mest kända låt, spelade Willie Nelson in och Lyle Lovett gjorde 1998 hans "Texas trilogy" på albumet "Step inside this house". Men även John Denver, Jerry Jeff Walker och Hoyt Axton spelade in hans låtar.
   Steven Fromholz dog i söndags 19 januari 2014 av skadorna efter en skjutolycka.

/ Håkan

Soundtracks: The lion king

"THE LION KING" (Mercury, 1994)

90-talet var inte Elton Johns bästa tid som artist. "The one" (producerad av Chris Thomas som också har gjort Elton-spåren på "The lion king"), "Made in England" och "The big picture" var tre tämligen anonyma skivor i en lång och grandios karriär.
   Under den kreativa stiltjen tog Elton tilfället i akt att skriva filmmusik tillsammans med en av historiens mest framgångsrika textförfattare på filmmusiksidan, Tim Rice. Elton och Rice skrev sin första låt tillsammans redan 1982, "Legal boys", och samarbetade nu för första gången på ett helt projekt, låt vara på bara fem låtar. Fyra år senare skrev de musikalen "Aida" tillsammans.
   Eltons val av samarbetspartner för dessa film- och musikalkoncept var ganska naturlig. Tim Rice har ju en otrolig erfarenhet i den branschen. Framförallt som textförfattare till alla Andrew Lloyd Webbers kända och populära musikaler, från "Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat" (1968) till "The likes of us" (2005), men han skrev också texterna till Ulvaeus/Anderssons "Chess" 1984.
   Elton Johns låtar har ju fått största uppmärksamheten kring "The lion king"-soundtracket men egentligen är hela skivan en delad historia mellan Elton och den rutinerade filmkompositören Hans Zimmer. Elton och Rice har skrivit de fem specifika låtarna på skivan som också har blivit hits i allmänna ögon.
   Tre av de mest kända låtarna, "Circle of life", "I just can't wait to be king" och "Can you feel the love tonight", finns också med på skivan i Elton Johns egna versioner. Två av låtarna är tämligen typiska Elton John-ballader medan "I just can't wait to be king" överraskar. Är snarare rockabilly, uptempo, rock'n'roll och kan närmast jämföras med Dave Edmunds kompad av Jerry Lee Lewis på piano.
   I övrigt är soundtracket fyllt av många skådespelare, exempelvis Jeremy Irons, Rowan Atkinson och Whoopi Goldberg, som sjunger/talar låtarna samt flera instrumentala Hans Zimmer-låtar som tillhör genren klassisk musik, ren filmmusik med stora pampiga körer.

1. "Circle of Life" – 3:59 Carmen Twillie, Lebo M and South African chorus
2. "I Just Can't Wait to Be King" – 2:51 Jason Weaver with Rowan Atkinson and Laura Williams
3. "Be Prepared" – 3:40 Jeremy Irons with Whoopi Goldberg, Cheech Marin and Jim Cummings
4. "Hakuna Matata" – 3:33 Nathan Lane and Ernie Sabella with Jason Weaver and Joseph Williams
5. "Can You Feel the Love Tonight" – 2:57 Joseph Williams and Sally Dworsky with Nathan Lane, Ernie Sabella and Kristle Edwards
6. "This Land" – 2:55 Hans Zimmer
7. "...To Die For" – 4:17 Hans Zimmer
8. "Under the Stars" – 3:45 Hans Zimmer
9. "King of Pride Rock" – 5:59 Hans Zimmer
10. "Circle of Life" – 4:51 Elton John
11. "I Just Can't Wait to Be King" – 3:36 Elton John
12. "Can You Feel the Love Tonight (End Title)" – 3:59 Elton John

/ Håkan

Njutbart men det nådde inte under huden

Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en något kortare version i Nerikes Allehanda 20/1 2014.

PETE & THE POETS
East West Sushi, Örebro 18 januari 2014
Konsertlängd: 22:07-22:55 (47 min)
Min plats: stående 7 m från scenen.

I den sköna konsten att spela igenom ett helt cd-album från början till slut var lördagskvällens konsert med Pete & the Poets värd absolut högsta betyg. Eller kalla det hellre uppvisning än konsert ty varje ton, varje ackord, varje tempoväxling och varje ljudillustration var så noggrant planerad och in i minsta detalj så välrepeterad och minutiöst förberedd i arrangemang och framförande.
   Tre keyboardsspelare, inklusive frontmannen Peter Nygren, borgade för ett alldeles fenomenalt genomarbetat sound. En scenupplaga av Pete & the Poets som i varje strof kunde återge det klockrena ljudet från det aktuella albumet "Shine".
   I min värld, den lyssnande, har det aldrig i något sammanhang uteslutande handlat om exakthet eller instrumental skicklighet när jag bedömt en konsert. I recenserandet har jag för min del lutat mig mer på känslor och gärna spontanitet än ren briljans på varje instrument. Ändå får jag erkänna att Pete & the Poets med sin musik skapade praktfull underhållning med sina vackra melodier, sina fina arrangemang och sin välrepeterade elegans.
   Senaste albumet framfördes alltså i sin helhet med låtarna i samma ordning som på skivan, som jag uppfattade det. Uruppförandet skedde under Live at Heart i höstas och jag var då lite skeptisk mot konceptet att göra hela albumet till en föreställning. Men de flesta invändningarna berodde nog mest på att materialet var okänt för publiken och att den där sammanhängande och oavbrutna floden av musik gav mig ett väldigt splittrat intryck.
   Nu som då var det inga avbrott, inga applåder och inga mellansnack på drygt 40 minuter och i konsertsammanhang kändes det väldigt okonventionellt men också lite självupptaget.
   Nu med skivan i friskt minne, med musikaliska höjdpunkter som "If you were gone", "I would die for you" och "In the summertime" i hjärnan, blev upplevelsen något helt annat, både njutbar och underhållande, fast den inte kröp under huden på mig.
   Kvällens lättaste jobb hade jag när jag skulle notera konsertens låtar. Repertoaren var nämligen identisk med hela senaste albumet. När konserten/skivan var slut blev bandet inropat för extralåt och valde då att göra titellåten från förra albumet, "Are we going to America", som konsertens sista låt.

/ Håkan

90:#17 Det stora kalaset

OLLE LJUNGSTRÖM: Det stora kalaset (Telegram, 1998)

Olle Ljungström var Reeperbahn-medlem från dag 1, 1978, till sista dagen bandet existerade i juni 1984. Det var i den gruppen han gjorde sig ett namn som sångare och låtskrivare. En kort sejour i duon Heinz & Young följde innan Olle försvann från både scen och offentlighet. I en kortsiktig och ständigt föränderlig popbransch är åtta års frånvaro, då han jobbade som copywriter, en livstid. När Olle inledde sin solokarriär 1993 var hans bakgrund en aning diffus och dimmig.
   Han hade gjort oväntad comeback 1992 på singeln "Vänner för livet" med Uppsala-bandet Webstrarna och hade inför en planerad comeback som soloartist på ett väldigt naturligt sätt skrivit kontrakt med skivbolaget Telegram. Bolaget hade 1987 startats av Klas Lunding som tidigare var chef för Stranded där Reeperbahn gav ut sina två sista skivor och där även Heinz & Young gav ut sitt enda album "Buzzbuzzboys".
   Heinz Liljedahl, Olles partner i det korta duosamarbetet, hade varit medlem i Ratata och sjöng på Reeperbahns sista album "Intriger" och blev den naturliga samarbetspartnern när Olle Ljungströms solokarriär tog fart 1993. På sex Olle Ljungström-album skulle de komma att skriva en stor majoritet av materialet tillsammans.
   En annan Reeperbahn-relaterad person följde med Olle in i solokarriärens första år. Johan Vävare, synth- och programmeringsguru, hade producerat Reeperbahns två sista album och kom att göra samma sak på Olles två första soloskivor. Reeperbahn-kollegan Dan Sundquist producerade soloalbum nummer tre, "Tack" (1995), men på dagens aktuella album, "Det stora kalaset" har Olle och Heinz för första gången tagit hand om produktionen tillsammans med teknikern Simon Nordberg.
   Nordberg, numera känd producent (Love Olzon, Magnus Uggla, Tomas Andersson Wij, Lisa Miskovsky, Thomas Di Leva, Amanda Jenssen med flera), hade innan "Det stora kalaset" bara producerat ett album, Lars Demians "Elvis Jesus och jag".
   Vävare medverkar på flera spår även på det här Ljungström-albumet. Men främst är det Heinz Liljedahl, som spelar gitarr, tamburin, trummor, dobro, piano, bas och bongos, tillsammans med basisten Jerker Odelholm, gitarristen Lars Halapi, de båda trummisarna Peter Korhonen (ex-Reeperbahn) och Andreas Dahlbäck som kompar Olle.
   "Det stora kalaset", Olles sista album på 90-talet, var ännu ett starkt album från Ljungström där han förenade det extremt personliga med det uppenbart hitmässiga. Inledningslåten "Nåt för dom som väntar", "Solens strålar" och avslutningslåten "Somnar om" är ju fantastiska melodier till Olles som alltid egenartade och otänkbara poesi. På den förstnämnda låten förstärker Peter Fors stråkarrangemang den redan starka låten och på den sistnämnda gör sångerskan Sara Isaksson en vidunderligt skön insats vid mikrofonen.
   Men det finns fler uppenbara höjdpunkter och Ljungström-klassiker på det här albumet. "Morotsman" kombinerar en lugn fin start med ett stökigt slut, "Lyssna" är nästan country, dobron och tjejkören lyfter "Nitroglycerin", även på Skriker" spelar Heinz en fin dobro och på den bitterljuva "Sånt som bara händer mig", med bara pianokomp och ett vackert stråkarrangemang, är Olle som allra bäst.
   Och då har jag inte nämnt skivans kanske numera mest kända låt, "Jag och min far". Med avskalad skönhet och få instrument, Olles gitarr och Simon Nordbergs tamburin, och ännu ett maffigt Peter Fors-arrangemang framstår låten historiskt sett som en ren och skär svensk klassiker.

"Nåt för dom som väntar" med Olle Ljungström:


/ Håkan

Covers: Buster Poindexter

BUSTER POINDEXTER: Buster Poindexter (RCA, 1987)

På den här sidan sker inte allt så väldigt naturligt och kronologiskt. Därför berättade jag redan i höstas om Buster Poindexters andra album, "Buster goes bezerk", som kom 1989. Skivan som alltså följde upp den här Poindexter-debuten från sommaren 1987. Jag har ju redan berättat det mesta om förvandlingen från rocksångaren David Johansen till nattklubbsunderhållaren Buster Poindexter men det finns några fler detaljer att tillföra denna intressanta historia.
   Vid den här tidpunkten 1987 var det Joe Delia som ledde det stora bandet bakom Poindexter. Han skrev även arrangemangen tillsammans med blåssektionen Uptown Horns. Till nästa skiva hade Delia ersatts av Charlie Giordano. Innan jag såg Poindexter på scen 1987 hade jag sett Delia ett par gånger på tidigt 80-tal när han kompade Kim Larsen både här i Örebro och som förband till Rolling Stones på Ullevi 1982.
   Efter Larsen/Europa-äventyret återvände Delia till New York och hamnade snart i Johansens sällskap och var väl den som påverkade den gamla rockstjärnans utveckling mot lite mer keyboardbaserad musik. Det hörs väldigt tydligt på albumet "Sweet revenge" (1984) där Delia och Johansen har skrivit och producerat en majoritet av låtarna tillsammans. Ett uppenbart lågvattenmärke i Johansens fantastiska karriär.
   Men på första Poindexter-albumet sköter sig Delia utmärkt som orkesterledare bland alla övervägande jazzinspirerade arrangemang.
   Temperaturen sätts direkt på första låten "Smack Dab in the Middle". Storbandsjazz, Chuck Berry-gitarr (Brian Koonin), blås, saxsolon (Crispin Cioe/Arno Hecht) och tjejkör (med blivande Bruce Springsteen-frun Pattie Scialfa). Typisk livemusik som gör sig så mycket bättre på en scen än på en skiva.
   Balladen "Bad Boy" blir nästan en parodi med utdragen "la-la-la-la"-text och pratande partier. "Hot Hot Hot" är hitlåten nummer ett på skivan, dansant, karibisk och med glatt humör tolkas Arrows fem år gamla hitlåt.
   En av få riktiga höjdpunkter på skivan är "Are You Lonely for Me, Baby?". Introt är nästan en duett med Soozie Tyrell (blivande Springsteen-bandmedlem). Stor soulmusik.
   Sedan är det givetvis mycket gammalt jazzrelaterat material som ingår Poindexters koncept. Som "Screwy Music", antik låt från 30-talet, med lite lustigt arrangemang som ibland påminner om Spike Jones-komik. Eller "Good Morning Judge" med repliker som inleder och avslutar låten med ett saxsolo däremellan.
   Leiber & Stollers call and response-låt "Whadaya want" är en rolig uptempo-låt med mycket Soozie på sång. Poindexter går även i land med tolkningen av den tämligen sönderspelade "House of the Rising Sun" som en pianoballad. Underbar sång men han slår ändå inte Eric Burdon. Men trumpetsolot (Hollywood Paul Litteral) är läckert.
   Lulus gamla "Oh Me, Oh My (I'm a Fool for You Baby)" är en annan vacker och sentimental pianolåt. Med både stråkar och sitargitarr-solo. Den gamla Johansen-låten "Heart of Gold" är också gjord efter samma balladstuk med Soozie Tyrell på vacker fiol.

1. "Smack Dab in the Middle" - 3:52 (Charles E Calhoun)
1955. Singel med låtskrivaren.
2. "Bad Boy" - 3:07 (Lil Hardin Armstrong/Avon Long)
1957. Singel med The Jive Bombers.
3. "Hot Hot Hot" - 4:07 (Alphonsus Cassell)
1983. Singel med låtskrivaren under artistnamnet Arrow.
4. "Are You Lonely for Me, Baby?" - 3:38 (Bert Berns)
1967. Singel med Freddie Scott.
5. "Screwy Music" - 3:17 (Fred Rose)
30-talet. Singel "I'm nuts about screwy music" med The Jimmy Lunceford Orchestra.
6. "Good Morning Judge" - 3:37 (Gene DePaul/Don Raye)
1950. Louie Innis & the String Dusters. (Felaktiga låtskrivare. Ska vara Louis Innis.)
7. "Oh Me, Oh My (I'm a Fool for You Baby)" - 3:52 (James Doris)
1969. Singel med Lulu.
8. "Whadaya Want?" - 2:44 (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1954. Singel-b-sida med The Robins.
9. "House of the Rising Sun" - 3:40 (traditional)
1934. Singel med Clarence "Tom" Ashley with Gwen Foster.
10. "Cannibal" - 4:45 (David Johansen/Joe Delia)
Originallåt.
11. "Heart of Gold" - 4:40 (David Johansen)
1982. Från albumet "Here comes the night" med låtskrivaren.

/ Håkan

"Shine"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 15/1 2014.

PETE & THE POETS
Shine
(Rymdklang)

Första skivan med Pete & the Poets, den snart tre år gamla "Are we going to America", klingade amerikanskt. Snyggt inspelad, hantverksmässigt skickligt spelad och en rad sånger av hög men kanske inte så direkt personlig kvalité. Pop med en vacker yta.
   Nu är bandet, som leds av Peter Nygren och bland annat innehåller producentduon Fredrik Landh/Clas Olofsson, tillbaka med en ny utmaning. På nya skivan välkomnas vi till något som går att jämföras med Pink Floyds 70-talsmässiga ljudlandskap, kanske något från Steely Dans värld där den spännande ljudmixen ibland befinner sig på gränsen mellan jazz och engelsk progressiv musik eller ett eko av det något mer lättviktiga Alan Parsons Project från 80-talet.
   Stora ljud och svepande eleganta ljudkollage där de mer konkreta låtarna vävs ihop med löst instrumentala mellanspel. De flyter in och ut i varandra utan avbrott. Som en flod av musik som sköljer över lyssnaren som får skapa egna associationer. Där ljusa exemplariska poplåtar, "If you were gone", "In the summertime" och titellåten, avlöser de mer mollstänkta och djupsinniga ögonblicken och sammantaget blir allt en synnerligen ljudexploderande upplevelse.
   Har man som jag en del sympatirötter i den engelska symfonirocken på 70-talet är de här ofta sinnesutvidgande arrangemangen både spännande och intressanta. Som musik, som underhållning och kanske framförallt som en imponerande skicklig uppvisning.
   Utan att veta Peter Nygrens referenser med sin spännande och inte alltid så konventionella musik måste jag dra ytterligare paralleller med 70-talet när koncept och temaalbum var i ropet.
   Musikermusik har jag, kanske lite nedvärderande, tidigare kallat den här typen av musik. Risken är nämligen stor att musikerna skapar allt i en bubbla av stor kreativitet och helheten blir så grandiost välljudande att låtar, melodier och framförande dränks av alltför storslagna arrangemang. Och att slutresultatet sedan blir ett självändamål där den frustande interna energin hotar att utarma det kommersiella uttrycket.
   Innanför ett oerhört snyggt och konstnärligt kvalitativt men lite anonymt skivomslag (utan titel och utan artistnamn på framsidan) döljer sig en skiva med ofantligt kvalitativ musik. Peter sjunger starkt och kraftfullt, alla vackra keyboards skapar ett skimmer av välljud och även i övrigt låter det genomgående välproducerat på skivan.
   I nio fall av tio brukar jag lyssna på musik i hörlurar och Pete & the Poets skiva är en glimrande ljudsensation när det eleganta och klockrena soundet far mellan öronen. Ändå blir det än mer imponerande att släppa lös ljudet i högtalarna och fylla det öppna rummet med en alltigenom ljuvlig atmosfär.

/ Håkan

Uppdaterad Nick Lowe-diskografi

Vad skulle denna blogg göra utan alla vänliga läsare och tipsare. Med ändringar och tillägg på gamla artiklar. Nu senast fick jag ett trevligt mejl från Håkan Fredriksson:

Hej Håkan,

Stort tack för din excellenta blogg, och framför allt de alldeles lysade diskografierna! Enormt användbart och på helt rätt nivå för mig.
   Har tittat en del på Nick Lowe-diskografin på sistone. Vet inte hur komplett du vill vara, men det finns ett album med Los Straitjackets: "Sing Along with..."(ett f ö ganska trevligt album, med massvis av prominenta gäster) där Mr Lowe spelar bas på en instrumentalare...

mvh,
En annan Håkan

Jag (och min vän diskografiexperten Lasse Kärrbäck) har inte uppmärksammat alla skivor där Nick Lowe bara medverkar som musiker men i det här fallet är han ju solist med sin basgitarr. Los Straitjacket-skivan är därför väl värd sin plats i Nick Lowe-diskografin som nu är uppdaterad.


10 september 2001
LOS STRAITJACKETS
Sing along with Los Straitjackets
Producerad av R.S. Field
(Evangeline GEL 4031)

featuring NICK LOWE
Shake that rat (Nick Lowe)
   En instrumental låt, originalet återfinns på "Bowi"-ep:n, där Nick spelar soloinstrumentet basgitarr.

/ Håkan

Håller greppet om unga publiken

Gyllene Tiders sommarturné 1982 var 14 dagar gammal innan den nådde Örebro och Brunnsparken. Gruppen var högaktuell på skiva med singeln "Sommartider" som släpptes i juni. Nästa album, "Puls" gruppens tredje, skulle inte släppas förrän turnén var över i slutet på augusti.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1982.

GYLLENE TIDER
Parkteatern, Örebro 28 juli 1982

Gyllene Tider, eller Golden Boys som en vig svensk rockstjärna en gång kallade dem, har fortfarande greppet om sin unga publik. Drygt tusen hängivna och förhoppningsfulla ungdomar, mestadels solbrända och välsjungande tonåringar, kom till Brunnsparken på den sommarvarma onsdagskvällen. Per Gessle & Co behåller populariteten tvärtemot alla givna trender.
   De skapar alltså fortfarande publikintresse men är de musikaliskt värda sin unika position på toppen? Förra året gjorde de en helgjuten folkparksshow, dock förkortad efter alla tumult. Men redan då förespådde jag utvecklingssvårigheter för denna så framgångsrika kvintett. Så har alltid framtidsutsikterna varit inom denna så ogripbara men tonårsanpassade genre. Sedan förra året har Gyllene Tider inte förflyttat sig många millimeter. I deras drygt timmen långa konsert saknade jag inte någon av deras många succéer. Och från deras kommande album gjorde de bara en låt, "Puls", som inte gav någonting.
   Däremot hade den synnerligen goda smaken att inkludera en handfull gamla pop- och rockklassiker i mycket fina utföranden. Men fortfarande saknade jag låtar i nya arrangemang.
   Deras aktuella singel med aktuell titel, "Sommartider", kändes just aktuell. Just hemkommen från en resa till södern kan jag lova att det är en mycket perfekt sommarsingel. På skiva och radio låter den däremot tunn och intetsägande. I konsertsammanhang fick den dock, liksom flera av Gyllene Tiders äldre hits, en rejäl ansiktslyftning. Ett tryck och engagemang som jag alltid saknat på gruppens skivor.
   Gyllene Tider attraherar knappast en ny och äldre publik men behåller med all säkerhet sina nuvarande fans. Men hur länge?

/ Håkan

90:#18 XO

ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks, 1998)

Jag upptäckte Elliott Smith sent, mycket sent. Jag hade totalt missat hans delaktighet i punkgruppen Heatmiser och de följande soloskivorna i indie-singer/songwriter-genren hade också gått mig spårlöst förbi innan några låtar med den extraordinära sångaren och låtskrivaren dök upp på soundtracket till filmen "Good will hunting" 1997. Den nyskrivna låten "Miss misery" öppnade dörren för mig till Elliott Smiths värld och öppnade dörren även för Elliott själv - till den stora och berömda musikvärlden.
   Stephen Spielbergs stora mäktiga skivbolag Dreamworks visade sitt intresse och efter Elliotts absurda framträdandet i vit kostym på Oscarsgalan 1998 blev det klart att han skulle få göra ett album med stora resurser. "XO" blev dess titel och bokstavskombinationen betyder inte, som jag lite enfaldigt påstod i min tidningsrecension, "extraordinär" utan är ofta den naturliga avslutningen på ett brev där X står för kyssar och O för kramar.
   Elliotts tidiga karriär, där han blandade punk med ensamma visor, ger en vink om en väldigt mångsidig artist. Just den flexibla och svårbestämda bilden av honom som artist skulle följa honom i hälarna under resten av hans liv som tragiskt skulle ta slut i oktober 2003. Officiellt var det självmord men det finns på nätet många andra spekulationer i ärendet.
   Elliott ville göra både pop och rock, ofta samtidigt. Det hörs tydligt på det albumet "XO" och det var även uppenbart den enda gång jag upplevde Smith live i januari 1999. På Astoria i London uppträdde han både ensam och tillsammans med det poprockiga bandet Quasi där han spelade bas.
   Bakom den här irrationella bilden av en artist fanns en människa med stora problem, han led enligt uppgift av "kronisk förtvivlan", som ofta resulterade i just splittrade skivor där känslan sprider sig att artisten inte riktigt vet vad han vill. Det skapar inget lugn när man ska lyssna på Elliott Smith. Däremot krävs det koncentration, tålamod och nyfikenhet. Och när allt faller på plats är det omöjligt att inte hypnotiseras av just en extraordinär och mycket personlig artist. Som på "XO".
   Jag jämförde honom en gång med både Simon och Garfunkel och jag vill kanske just nu lägga till namnet Nick Drake med tanke på de bräckligt vemodiga sekvenserna i hans musik. Och bland de mest poppiga sekvenserna finns det tydliga exempel på Beatles-inspiration. Den fascinerande kombinationen av allt detta sammanfattar "XO" som ett spännande och starkt album.
   Ibland, som på öppningslåten "Sweet Adeline", blandar Elliott friskt mellan det akustiskt avskalade och det orkestralt poppiga. Efter 90 sekunder ändrar låten helt skepnad. "Tomorrow tomorrow" har en genomgående lugn prägel där de snygga röststämmorna är avancerade och nästan Brian Wilson-inspirerade.
   "Waltz #2" är ännu en komplex låt och kanske den vackraste melodi i valstakt som Elliott har skrivit. Trummor, akustisk gitarr, bas och piano. Han spelar alla instrument, som han gör på 98% av albumets inspelningar där ett maffigt stråkarrangemang förstärker känslan.
   Elliotts fina röstresurser gör "Pitseleh" och "Independence day" ännu vackrare, "Baby Britain" ekar återigen Brian Wilson och "Bled white" är både konventionell och personlig pop. Och i "Amity" gör sig Elliotts rockrötter plötsligt påminda.
   "Oh well" är ännu ett av skivans bästa spår där slidegitarren och det klassiska Beatles-soundet gör entré och på "Bottle up and explode!" blir det ren och skär powerpop fast kanske inte så strukturerat som önskvärt. Skivan avslutas med ytterligare tydliga Beatles-influenser i låtarna "Everybody cares, everybody understands", med ett eko av "A day in the life", och "I didn't understand" där stämsången påminner om "Sun king".
   Producenterna Tom Rothrock och Rob Schnapf, ett team som tidigare hade jobbat med Beck, har onekligen givit Elliott Smith mycket fria händer för att konstruera detta mästerverk till album.

"Bled White" med Elliott Smith:


/ Håkan

Säsong 14 på Håkans Pop i startgroparna

TIDEN GÅR, ÅREN GÅR OCH SÄSONGERNA på Håkans Pop avlöser varandra i ett högt tempo. Det är redan dags att inleda den 14:e säsongen i Håkans Pops historia. Besöksstatistiken på Håkans Pop har sedan starten för mer än sju år sedan ökat för varje månad och det stegrande intresset har naturligtvis påverkat ambitionen att bjuda på intressanta skriverier av både aktuell och retrospektiv art.
   Jag har förstått att efter förra helgens livebloggande från festivalen Folk at Heart i Örebro har sidan fått många nya läsare och det kanske är på sin plats att göra en sammanfattning på vad jag sysslar med under rubriken Håkans Pop.
   Mitt bloggande inleddes i slutet på 2007 i sammanslutningen Kollegiet där långa krönikor med musik som minsta gemensamma nämnare fick mitt skrivande att blomstra. Det gränslösa utrymmet gav oerhörda möjligheter att utveckla tankar i informativ text och hänfört gräva på djupet i den både personliga och musikaliska historien. En av de första texterna i december 2007 handlade om det brutala mordet på John Lennon 27 år tidigare, minut för minut beskrev jag händelseförloppet den där fatala natten i New York 1980 och de fem skotten som skulle förändra musikhistorien för all framtid.
   Ni kan läsa hela artikeln här.
   Artiklarna på Kollegiet, som numera också finns tillgängliga på Håkans Pop, fortsatte under hela våren 2007 och där fick jag möjlighet att vältra mig i smala men entusiastiska ämnen om artister som inte uppmärksammas speciellt mycket i vanliga medier. Därför skrev jag exempelvis om Mickey Jupp, ställde en fråga till Mona Sahlin , förklarade mitt förhållande till Kent , berättade mina minnen av Steve Marriott och beskrev Carla i skuggan av sin bror Plura. Bland annat, bland mycket annat.
När Kollegiet gick i graven sommaren 2007 bestämde jag mig för att starta en egen blogg, Håkans Pop, där jag tänkte fortsätta skriva mina spridda skriverier utan några som helst linjer eller struktur. Bara spontant uppmärksamma vad som kom i min väg.
   Men jag bestämde rätt snart hösten 2007 att jag förutom planlösa funderingar också regelbundet ville hålla mig till bestämda ämnen, kategorier i en sorts följetong som skulle löpa vecka efter vecka. Inte så sällan hade mina kategorier en tillbakablickande prägel.

PREMIÄRÄMNET PÅ HÅKANS POP hösten 2007 blev listan över 80-talets bästa album. Det grovt förtalade decenniet behövde i min mening en musikalisk upprättelse. Därför graderade jag mina 80-talsfavoriter från nr 50 till nummer 1. Inledde serien med Paul McCartneys skiva 1989 och premierade i maj 2008 den här skivan som min nummer ett.
   Att gradera 80-talet blev huvudambitionen under säsong 1 och 2. När jag hösten 2008 tog ny sats på Håkans Pop blev det genomgående ämnet något helt annat: Skivbolaget Stiff, där jag återigen rangordnade mina favoriter och den här gången handlade det om de 32 bästa singlarna på Stiff. Ett hjärtligt återbesök bland alla mina favoriter på ett engelskt och numera kultförklarat skivbolag. Där jag i april 2009 kunde utropa den här singeln som min tveklöst största favoritsingel på Stiff.
   Samtidigt hösten 2008 gjorde två andra kategorier premiär på Håkans Pop. Dels en hel ograderad serie med favoritartister som jag genom åren hade kommit att älska, från John Holm via Warren Zevon till Jackson Browne för att bara ge några få exempel, och dels en kategori med så kallade tributeskivor, där olika artister hyllar sina favoriter, och jag inledde med att skriva om "Plura 50" som är en av de bästa i hela genren. Ni hittar kategorierna under rubrikerna "Mina favoriter" och "Tribute-skivor" i spalten till höger.
   Hösten 2009 började jag koncentrera mig på det musikdecennium som ligger mig kanske närmast hjärtat av all musik, 70-talet. Och jag gjorde det i en stor och lång omfamning som skulle sträcka sig ända fram till våren 2011. I en graderad lista på hela 70 favoritalbum kunde jag då efter mycket vånda och beslutsångest välja "Darkness on the edge of town" som min bästa 70-talsskiva.
   2008 gjorde två andra skivkategorier entré på Håkans Pop där jag ville sätta strålkastarljuset på alla Soundtracks och Coverskivor, med artister som ägnade hela album åt enbart covers. Både Tribute-skivor, Soundtracks och Coverskivor (se kategorierna till höger) har sedan dess regelbundet fått sin uppmärksamhet på Håkans Pop.

EFTER DEN LÅNGA OCH MÄKTIGA genomgången av mina 70-talsskivor tog jag hösten 2011 tillfälligt paus från det intressanta jobbet att gradera skivor och siktade istället in mig på konserter, att rangordna mina allra bästa konsertupplevelser. Ett minst sagt älskvärt projekt som slutade med att jag i maj 2012 kunde berätta att den här konserten är mitt livs största konsertminne.
   Vid sidan av de återkommande kategorierna Soundtracks, Coverskivor och Tributeskivor har jag också, tillsammans med min vän, Lasse Kärrbäck, samlat ihop kompletta diskografier kring intressanta namn som Brinsley Schwarz, Ian Gomm, Nick Lowe och Will Birch. Artiklar som ni hittar under kategorin Diskografier.
   Efter den totala konsertgenomgången 2011-2012, som sommaren 2012 följdes av en liten lista på konserthöjdpunkter på Rockmagasinet (Örebro) under 80-talet, var jag hösten 2012 tillbaka i vinylgenerationen. Då valde jag att avslöja mina 100 bästa singlar i en lista där jag ratade de mest uppenbara hitsen och ville gräva mig djupare ned hos de mindre kända och exklusiva favoriterna. Därför kunde jag i maj 2013 med stolthet utropa Big Heat-singeln "Watch me catch fire" som min personliga nummer ett. Hela listan hitter ni under "Singlar 100-1"-kategorin till höger.
   Från i höstas och just nu går jag igenom mina 90-talsfavoriter av album och imorgon avslöjas nummer 18 på min rangordnade lista av 36 skivor.
   Under tiden som Håkans Pop har existerat på nätet har publicerar jag regelbundet mina aktuella recensioner som förekommer i Nerikes Allehanda. Jag har också fyllt på arkivet med gamla recensioner från 70-, 80- och 90-talet. Det arkivet utökas kontinuerligt och i konsertlistan "Mina konserter", under fliken ovan till höger, återfinns länkar till alla publicerade konsertrecensioner.

Välkomna alla nya som gamla Håkans Pop-läsare till en ny spännande säsong med förhoppningsvis intressanta och läsvärda artiklar från idag, igår och flera decennier tillbaka.

/ Håkan

Publiksuccé för "omöjligt" projekt

Alla bilder: Carina ÖsterlingMathias Lilja, Mohlavyr, Mathilda Wahlstedt och FU*K (Fagersta Ukulele Klubb) tillhörde några av mina bästa upplevelser på den första Folk at Heart-festivalen.


Den här krönika/recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 7/1 2014.

FOLK AT HEART
Scandic Grand Hotel, Örebro 3-4 januari

Folk at Heart, levande folkmusik i alla dess former på ett hotell, var ett djärvt och vågat men också ängsligt projekt unikt för Sverige. Förebilden var amerikansk/kanadensisk, Folk Alliance, men där originalet enbart var ett branschevent skulle den svenska versionen säljas till betalande publik. Ett svårt och nästan omöjligt projekt i var mans mun. Men ordet "omöjligt" existerar inte i arrangörerna och initiativtagarna Anders Dambergs och Andreas Svenssons värld.
   Därför har vi i helgen fått uppleva ett Folk at Heart som presenterade en gränsöverskridande bred definition på folkmusik. Redan efter bara några timmar på fredagskvällen kunde det fastslås att detta spännande premiärprojekt var en publiksuccé. Och på lördagskvällen var det helt utsålt.
   Vi kunde därmed också konstatera att festivalen redan har växt ur sin egen kostym. I de tre så kallade lite större lokalerna på Scandic Grand Hotel var det packat med folk och ibland omöjligt att få plats om man var ute i sista sekund.
   Nattverksamheten på Folk at Heart som genomfördes i några hotellrum av varierad men ändå begränsad storlek, med korta intima föreställningar, var det också svårt att hitta en plats utan att trängas och/eller svettas. Med anledning av den oväntade och minst sagt överraskande publiktillströmningen blev det naturligtvis praktiska problem men det kan jag, och ingen annan heller, klandra de positivt tänkande arrangörerna för.
   Nej, det var succé och det positiva överskuggade givetvis problemen och då har jag inte ens närmat mig det allra viktigaste på festivalen, det musikaliska. Ingen, allra minst jag, kunde få något helhetsintryck i denna överdos av musikaliska smakriktningar.
   Jag imponerades av många så kallade säkra namn som Mathias Lilja, Niclas Ekholm, Richard Lindgren och Olle Unenge/Tullamore Brothers men också kommande stjärnor som Mohlavyr och Good Harvest. Men allra roligast var att upptäcka för mig tidigare okända namn som Mathilda Wahlstedt, ung men redan mogen singer/songwriter, Country Of Origin, spelglädjen gick inte att ta fel på och FU*K, ukulelegruppen från Fagersta.
   Den musikaliska helheten på det första Folk at Heart har jag svårt att uttala mig om för det var som sagt bara en bråkdel av alla artister som kom i min väg under de två intensiva dygnen på hotell.

/ Håkan

Phil Everly (1939-2014)

Varje gång någon äldre musikalisk person lämnar det här livet och jag kan säga att "jag är för ung för att riktigt ha upplevt deras storhet" drabbas jag av ett problematiskt vemod. The Everly Brothers, där Phil Everly var ena halvan, hade sina största hits långt innan jag vaknade till liv musikaliskt 1962. Sedan har jag naturligtvis lärt mig att brödernas musik, deras oslagbara sångharmonier och många av deras odödliga hits är musikhistoria modell större.
   Det är med andra ord svårt att förtränga låtar som exempelvis "Bye bye love", "All I have to do is dream", "Wake up little Susie" och "Cathy's clown" från ens medvetande. Om jag ska fortsätta tänka på minnet efter Phil Everly som enbart en halv duo fick jag faktiskt en hyfsad Everly Brothers-revival på 80-talet när Dave Edmunds producerade den Paul McCartney-skrivna singeln "On The Wings Of A Nightingale" med den då återförenade duon. En fantastisk singel och även det följande albumet "EB 84" hade sina höjdpunkter. Edmunds producerade också nästa album med bröderna, "Born yesterday", som lät bra.
   Bröderna hade en tidigare intressant period i början på 70-talet som jag blev medveten om långt senare, när jag hade fått Warren Zevon som någon slags husgud. Ty Zevon jobbade under några år som kapellmästare åt bröderna och en av albumen han medverkar på, "Stories we could tell" (1972), finns naturligtvis i skivhyllan.
   Och nu, först nu, ska jag redovisa mina minnen av soloartisten Phil Everly som inte direkt har gått till den allmänna musikhistorien. Zevon-kopplingen fortsatte på Phils soloalbum "Mystic line" (1975) där Zevon inte bara spelar keyboards utan även har arrangerat skivan och skrivit två låtar tillsammans med Phil Everly, "Lion and the lamb" och "January butterfly".
   Sedan kunde naturligtvis inte mitt Ian Gomm-hjärta missa den "stora nyheten" när Phil 1982 spelade in Gomms "Louise", strax innan han fick en mindre hit i en duo tillsammans med Cliff Richard med singeln "She means nothing to me".
   Phil Everly dog i fredags, 3 januari 2014, i sviterna av en lungsjukdom.

/ Håkan

En festivalavslutning med intensitet

NÄR NATTÖVNINGARNA PÅ DET SISTA FOLK AT HEART-DYGNET inleddes på lördagskvällen satt jag på hotellrummet och sammanfattade kvällssessionen och trodde att jag hade missat David Södergrens Hot Five som skulle ha uppträtt enligt programmet. Men det visade sig att det hade alla andra också gjort - för det var nämligen inställt.
   Däremot dök jag upp till Bagari-Hayes Projects första spelning på festivalen. Ett lite slimmat storband, en kvartett med Tommy Bagari, John Hayes Jr, Kajsa Zetterlund och Anders Moberg, som spelade akustiskt och sjöng några låtar från senaste skivan fantastiskt fint tillsammans.
   Även den här rapporten blir lite kortfattad då jag dels behöver leta i minnet om de till slut sex konserter som skulle avsluta min upplevelse av festivalen och dels måste jag förbereda en krönika till Nerikes Allehandas papperstidning som ska levereras innan lunch imorgon.
   Trodde i min enfald att sista natten med gänget mest skulle innehålla några repriser och sedan i säng tidigt. Men ack vad känslor om levande musik kan göra med en gammal kropp även sent på natten. Natten bara förlängdes och förlängdes och när jag lämnade konsertområdet på våning 1 vid halv tre-tiden var det många som ville locka med mig på än det ena, än det andra.
   Visst blev det några välkomna repriser på artister jag hade sett tidigare, efter Bagari-Hayes följde Mathias Lilja, Mathilda Wahlstedt, Olle Unenge men innan Richard Lindgren Acoustic Band hamnade jag på en konsert med det unga bandet Bafoons. En akustisk trio, två gitarrer och trummor, som sjöng flerstämmigt och var snarare pop- än folkmusikband.
   Den här gången spelade Lilja solo med en akustisk gitarr med övervägande långsamma lite vemodiga låtar på repertoaren. Hämtade från albumet som tidigare under dagen hade fått ett releasedatum, 19 mars. En skiva att se fram emot.
   Mathilda visade sig ännu en gång äga en avväpnande naturlighet när hon i mellansnacken växlade mellan anspråkslöshet och vanlig enkel vänlighet. Unenge hade bytt ut några låtar i sin repertoar sedan igår men mandolinspelaren Janne Adolfsson och Richard Lindgren gästade programenligt.
   När de tre personerna dök upp en timme senare var det under Lindgrens namn med Simon Nyberg och Kajsa Zetterlund som extrainkallad fiolspelare. Ett i högsta grad inofficiellt framträdande som inleddes med en spontan Townes Van Zandt-duett mellan Richard och den nyblivne skivbolagskollegan Mathias Lilja. Även Lindgrens repertoar i övrigt hade många spontana grepp denna sena natt.
   Festivalen fortsätter just nu i oförminskad styrka men utan att avslöja ett ljud tre våningar ovanför kan jag berätta. Och snart kan första Folk at Heart-festivalen bokföras som en total succé.

/ Håkan

Publiksuccén på Folk at Heart fortsätter

Med fin röst och gitarr underhöll Christoffer Wadensten (Meadows Ever Bleeding).


Två skönsjungande flickor från Dalarna, Good Harvest.


Samspelt energi med Tullamore Brothers.

Alla bilder: Carina ÖsterlingUkulelegruppen från Fagersta.

DET BLEV EN LÅNG KVÄLLSSESSION under andra kvällen i Folk at Hearts historia. Strax innan halv nio stängdes biljettförsäljningen till Folk at Heart. Då blev det "lapp på luckan" på den senaste festivalen i Örebros musikhistoria och publiksuccén är därmed ett faktum.
   Vi inledde kvällen med att se och höra två för mig nya men spännande och emotsedda namn, Meadows Ever Bleeding och Good Harvest. Det förstnämnda är ett flexibelt gruppnamn som ibland innehåller flera medlemmar men ikväll var det huvudpersonen Christoffer Wadensten ensam. I det stora vardagsrummet Verandan spelade han och sjöng visor med en fin klang i gitarren, röst och låtar fick mig ibland att tänka på Justin Currie och det var med stor säkerhet han lät publiken sjunga med i flera sånger. Av väldigt förklarliga skäl avstod jag men publiken lät som en etablerad kör.
   Good Harvest, två tjejer från Dalarna med framtiden framför sig, inleder snart sin skivkarriär med en kommande ep av vilka en majoritet av kvällens livematerial lite rebelliskt inte var hämtade ifrån. Lät autentiskt gammalt om duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson som fick mig att faktiskt tänka på Carter Family.
   Den här rapporten får i övrigt bli lite snabbt sammanfattande ty soundchecks och ljudstrul har blivit lite försenade.
   Richard Lindgren Acoustic Band, som bandet så fint uppträder under på Folk at Heart, hade ytterligare en medlem, ståbasisten Robin Mossberg, och bandet förvandlades därför till det officiella Richard Lindgren Band förstärkta med mandolinspelaren Janne Adolfsson. Och en typisk festivalrepertoar med kända låtar följde.
   Olle Unenge och Simon Nyberg från det bandet fick, precis som vi, hasta vidare till lokalen Elvys där Tullamore Brothers drog en sedvanligt traditionell konsert. Se den autentiska låtlistan nedan. Har hört bandet alltför ofta på senare tid men kan ändå inte sluta imponeras av bandets samspelta energi.
   I samma lokal intog sedan bandet FU*K (Fagersta Ukulele Klubb) scenen och efter en del ljudproblem kom de igång strax före kl 22. En sextett med fem män i kilt och fyra ukulele och en helt sanslös repertoar.
   Sällan har en repertoar varit så splittrad, så oerhört osammanhängande men så fantastiskt underhållande. De blandade under glada skratt och gott humör "Proud Mary" med "Börja om från början" och "Pojkar pojkar pojkar" med "Ace of spades" och ingenting föll ur ramen.
   Så långt kvällssession, nu tillbaka till våning 1 och hotellrumsspelningarna. Om det finns plats för mig?


/ Håkan

Allt det här har jag missat

GIVETVIS VÄCKER FESTIVALER AV FOLK AT HEARTS storlek och omfång känslor av otillräcklighet. Att inte kunna vara på mer än en plats samtidigt blir ett problem. Raden av alla missade artister blir, mycket absurt, plötsligt viktigare än de artister du faktiskt får chansen att uppleva och uppskatta live.
   Jag har under några dagar här skrivit om det jag inte har missat. Till den historien kan vi nu lägga artisterna jag har missat i form av några fina bilder. Det är min vän fotografen Anders Erkman som skickat några snygga bilder från fredagskvällens Folk at Heart.


Anders Damberg och Andreas Svensson inviger första Folk at Heart.





Ad Hoc orkestern.


Hege Brynildsen med gitarristen Omar Östli.




Kenny Håkansson och Bill Öhrström.


Sebastien Dubé och Maria Johansson.

/ Håkan

Första natten med gänget

Mathilda Wahlstedt njöt av att befinna sig i centrum.


Olle Unenges förvandlade sitt soloframträdande till en blandad kompott


Fantastiskt glädjespridande Country Of Origin blev en av Folk at Heart-festivalens stora överraskning under natten.

Alla bilder: Carina ÖsterlingEtt fantastiskt sväng med Richard Lindgren Acoustic Band. Från vänster Olle Unenge, Simon Nyberg, Richard och Janne Adolfsson.

PÅ DEN REDAN KONSTATERADE PUBLIKSUCCÉN Folk at Heart drog publiken till stor del, förutom de som fastnat i baren eller dansade på Scandic Grand Hotels bottenvåning, en trappa upp för fredagsnattens musikaliska övningar. Där väntade små intima föreställningar i hotellrum av varierad storlek. I den trånga hotellkorridoren var det många som letade efter rätt rum och rätt artist.
   Vi inledde med det unga singer/songwriter-stjärnskottet Mathilda Wahlstedt som trots trängsel och begränsat utrymme, jag såg egentligen bara halsen på hennes gitarr, lyckades hantera situationen galant i både sång och tal. Genren är överbefolkad av människor som sjunger fint och vackert men Mathilda levererade också en känsla som är så viktig för att man ska stanna upp och lyssna. Pappa Benke stod med illa dold stolthet och höll reda på konserttiden, stipulerade 20 minuter.
   Vi hastade vidare till ett annat rum, den här gången lite större och luftigare, där Olle Unenge skulle framföra sina sånger solo. Han inledde med Bob Dylans "Song to Woody" som han tillägnade den nyligen avlidne fotografen Christer Pöhner. Eftersom Folk at Heart också är spontana möten och udda konstellationer fick Olle hjälp av mandolinspelaren Janne Adolfsson och artisten Richard Lindgren i några av sångerna.
   Janne spelade ett hisnande solo på Big Bill Broonzys "I get the blues when it rains" (medan regnet slog på hotellrumsfönstret) och Richard, för kvällen i Gibson-keps, sjöng "Don't think twice it's alright" nästan på egen hand. Olle sjöng ytterligare några egna sånger på svenska, "Vid denna blåa dörr" och "Det här gamla tåget", i en föreställning med blandad kompott innan det blev dags att ta en liten paus med vätskekontroll.
   I ytterligare ett minimalt hotellrum stod bandet Country Of Origin, för kvällen sju killar och en tjej (ibland omfattar bandet tio medlemmar), och spred energi, bokstavligen värme och framförallt en fantastiskt glädjespridande musik. De har själva beskrivit sin musik som country, blues, old timey och folkmusik men bakom de lite strikta genrebeteckningarna fanns en otroligt underhållande kraft och skickligt spel på alla händer. Från dobro, ett par akustiska gitarrer via bas, mandolin, munspel och tvättbräda till fiol ett enastående imponerande och välrepeterat framförande i sin spontana form.
   Efter den enorma svettpärsen var det skönt att få uppleva ett rymligare och större hotellrum där Richard Lindgren fick visa upp en udda uppsättning av sitt Acoustic Band. Med en blandning av sitt officiella Örebrobaserade kompband, Olle Unenge och banjospelaren Simon Nyberg, och gamle mandolinkompanjonen Janne Adolfsson framkallade Richard ett akustiskt sväng i sitt band av sällan skådat slag.
   Han inledde "Dead man" med ett himmelskt vackert munspelsintro för att sedan fortsätta med "Five pints and a wink from Gwendolyn" innan två av låtarna från Richards senaste album "Driftwood (the 309 sessions)", "Make me a pallet" och "A miracle like you", avslutade den 20 minuter korta föreställningen. Richard ursäktade sig för att hans låtar är lite för långa och inte hann med fler låtar.
   Men själva var vi så dags nöjda med det vi hade fått höra och rundade av kvällen, mellan två och tre i natt, med en kort sittning i baren innan hotellrummet och sängen väntade. Men enligt uppgifter vid frukostbordet idag var det levande musik på något hotellrum till efter fyra i morse...
   Och snart fortsätter Folk at Heart, andra delen, på festivalhotellet. Fortsättning följer även på den här sidan.

/ Håkan

Folk at Heart redan publiksuccé

Thomas Wahlström och Tommy Bender, en nykomponerad duo, sjöng Dan Andersson på nytt sätt.


Alla bilder: Carina ÖsterlingNiclas Ekholms ljuvliga piano och Rolf Ekströms fräcka trumpet skapade nya musikaliska landskap.

Det var väl i allra högsta grad en chansning och ett vågat projekt med Folk at Heart men det stod redan på fredagskvällen klart att festivalen är en publiksuccé. Våra intentioner att se och höra flickduon Good Harvest sprack, det var fullt i lokalen Markurells, och efter att ha lyssnat på några fagra strofer, magiska röster och fina melodier drog vi oss tillbaka till foajén med en viktig kopp kaffe. Träffar i förbifarten Anders Damberg, en trött, snuvig men mycket nöjd festivalgeneral:
- Det är mer folk än jag någonsin trodde eller hoppades på.
   Till kompet av ett spelmanslag i hotellfoajén erkände Anders att lokalerna var i minsta laget och hotellrummen, nattverksamheten i denna festival, är nog för få. Han visste redan hur stor nästa års festival ska bli...
   För vår egen del fortsatte festivalupplevelserna med den nykomponerade duon Wahlström & Bender som spelade och sjöng Dan Andersson efter eget huvud. Nyarrangerade versioner av gamla tonsättningar och i ett fall, "Kolvaktarens visor", av Thomas Wahlström själv. Som sjöng med sedvanlig bluesig övertygelse medan Tommy Bender briljerade på gitarr och mandolin.
   Den här sessionen på festivalen slutade för vår del med Niclas Ekholm & Co. Niclas och hans kompanjon Rolf Ekström på trumpet målade upp spännande ljudlanskap ibland på gränsen mellan visa, pop och jazz. Niclas växlade mellan piano och gitarr men sjöng med sedvanlig stor dignitet. Niclas både spelar och sjunger med samma självklara naturlighet fast han ofta väljer att befinna sig på en hög konstnärlig nivå.
   Kvällsprogrammet är nu avslutat och kl 23 inleds festivalens nästa steg med konserter i åtta hotellrum. En verksamhet som enligt programmet ska pågå till framåt halv fyra i natt. Hur mycket jag orkar är just nu osäkert men jag kommer rapportera i morgon förmiddag om vad som har utspelat sig i hotellrummen. Musikaliskt alltså.

/ Håkan

Nu är Folk at Heart igång

Mathias Lilja och Clas Olofsson bjöd på lågmäld intensitet i den lilla lokalen Verandan.



Alla bilder: Carina ÖsterlingPersonliga Mohlavyr (Ulrika Mohlin) sjöng uttrycksfullt och bandet kompade fint i Markurells-lokalen.

Sedan kl 18 är Folk at Heart igång på Scandic Grand Hotel. Artister, gruppmedlemmar och publik blandas i en härlig röra. Ingen är högljudd, ingen är stökig och precis som musiken, som i alla former har en folkmusikrelaterad form, är det lågmäld respons på de till utrymmet begränsade scenerna.
   På hotellets bottenvåning finns Verandan, en mysig lokal med mjuka härliga fåtöljer och marginellt större än ett hotellrum, där Mathias Lilja inledde festivalen med sina amerikanskt influerade visor som snart kommer på skiva. Skivbolagschefen Håkan Olsson på Rootsy var för övrigt en av åhörarna. Med bara Clas Olofsson till komp på steelgitarr blev det så finstämt att vi knappt vågade klappa händerna när låtarna var slut.
   Utanför fönstret på Verandan såg vi publiken strömma till där hälften bar på instrument...
   I den miljömässigt lite mer strikta lokalen Markurells blev det än mer publik när Mohlavyr (Ulrika Mohlin) spelade sina egensinniga visor som var hämtade från en musikteaterföreställning.
   Förutom en uttrycksfull och fin röst spelade Ulrika både gitarr, piano och dragspel och kompades stämningsfullt av Klara Leandersson-Andréas, cello, Simon Nyberg, 12-strängad gitarr.
   Den tredje lokalen på hotellet, Elvy, har vi ännu inte upptäckt, men sägs var lite större.

/ Håkan

The 404 Sessions

Nu är jag och Carina, min fru, på plats på Scandic Grand Hotel och om lite drygt en timme sparkar Folk at Heart igång på allvar. När vi checkade in var det full aktivitet, ett så kallat organiserat kaos, i hotellfoajén. Men klockan 18 står Mathias Lilja på scen och det är väl det enda jag är riktigt säker på att jag ska se ur kvällens digra program. Resten blir en spontaninfluerad resa fram till småtimmarna.
   Vi bor alltså på hotellet, där jag kommer att blogga från, och rubriken till det här inlägget är en omskrivning av en albumtitel, på en av förra årets bästa skivor, med en artist som faktiskt uppträder på årets Folk at Heart.

/ Håkan

Lätt och svårt att hitta rätt på Folk at Heart

NU ÄR DET BARA NÅGRA TIMMAR KVAR till första artist på scen i den med spänning emotsedda Folk at Heart-festivalen på Scandic Grand Hotel. Bara att läsa det späckade programmet väcker känslor av både upphetsning och otillräcklighet.
   Att välja artister ur Folk at Heart-programmet kan vara både lätt eller svårt. Du kan exempelvis gå den lätta och trygga vägen och enbart välja från dina förutfattade erfarenheter kring artister du redan känner till och kanske har sett tidigare. Eller bli lite "wild and crazy" och gå på rykten, rekommendationer och chansa på nya spännande namn.
   Men du kan också gå den gyllene medelvägen och göra en mix mellan de ovannämnda två kategorierna och blanda förväntade och spännande artistnamn. Hur du än väljer att göra tror jag resultatet förhoppningsvis blir givande och spännande.
   När jag nu omsorgsfullt har läst in programmet, klockslag och spelplatser är jag mer säker än tidigare att jag i högsta grad är osäker på mitt eget personliga program under de här två kvällarna/nätterna.
   Däremot har jag efter moget övervägande, oavsett klockslag och eventuella logistikproblem, bestämt vilka artister som står på min önskelista under Folk at Heart.
   Då inleder jag för enkelhetens skull med en lista på artister och band som jag inte bara har upplevt på en scen utan även recenserat i mer eller mindre officiella sammanhang. Under varje följande namn kan ni därför läsa mina egna noteringar från något av de senaste konserttillfälletna
   Mathias Lilja är en av artisterna som öppnar festivalen ikväll. På Live at Heart i höstas gav jag Lilja och bandets fina americana full betygspoäng (5) i Nerikes Allehanda och det är väl ett hett tips om något inför kvällen. Det legendariska paret Kenny Håkansson & Bill Öhrström såg jag för några veckor sedan i en överraskande och underhållande konsert som pendlade mellan blues och visa och några underbara anekdoter däremellan.
   Niclas Ekholm gör sällan någon besviken med sina personliga sånger och tillsammans med sitt band, & Co, kan det bli både gränsöverskridande och överraskande. Den skönsjungande Hege Brynildsen, med sin ljusa countryröst, kan nog bli lika magiskt i ett litet hotellrum framåt natten som på senaste Live at Heart.
   Olle Unenge och hans Tullamore Brothers, Olle uppträder både solo och tillsammans med bandet, har jag sett mer än en gång under fjolåret och jag förväntar mig inga överraskande underverk men ändå mycket homogena insatser.
   Den nya lokala konstellationen Bagari-Hayes Project, som debuterade på skiva i höstas, passar in bra i det folkmusikaliska konceptet på Folk at Heart med sin sättning (dubbla fioler) och irländska touch. Nyligen comebackande David Södergrens Hot Five har under de senaste månaderna lockat stor uppmärksamhet med sin slagkraftiga folkrock, starka originalsånger och ett melodiskt dragspel.
   Malmösonen Richard Lindgren har under de senaste åren uppträtt oftare i Örebro än många lokala artister. Hans band har också Örebroanknytning, bland annat Olle Unenge, och tillsammans med Richard brukar det sällan bli sämre än mycket bra.

BLAND FESTIVALENS OERFARNA eller mindre kända namn hittar jag grupper och artister som jag i flera fall trots allt känner igen men inte har sett live, i alla fall inte i dessa konstellationer.
   Mohlavyr, med Ulrika Mohlin i spetsen, gör personlig vispop. Rutinerade Thomas Wahlström & Tommy Bender, har jag hört på andra håll, men deras Dan Andersson-tolkningar kan bli uppskattade. Wahlström figurerar i ytterligare en Dan Andersson-tolkande duo, (Maria) Sedell & Wahlström.
   Omtalade Good Harvest, duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson, gör klassisk singer/songwriter-pop med två fina röster. Lokala Country of Origins friska countryblues (se videon nedan) kan säkert gå hem live. Austins bluesgospeldrottning Leeann Atherton får försvara de amerikanska färgerna och Örebros Meadows Ever Bleeding försvarar de lågmälda tonerna.
   Bakom det halvt vulgära gruppnamnet FU*K döljer sig Fagersta Ukulele Klubb, en minst sagt livlig och otraditionell grupp. Se videon nedan. Six String Yada är en spännande kvartett som spelar American mountain music överraskande blandat med metal och punk(!). Ensamma Mathilda Wahlstedt kan bli en sensation, se videon nedan.

Mathilda Wahlstedt:


Country of Origin:


FU*K:


/ Håkan

Folk at Heart-rapporter på den här sidan

NYTT ÅR, NYA LÖFTEN, NYA AMBITIONER, nytt hopp om en bättre värld och framförallt nya grepp. Under de närmaste dagarna kommer den här sidan att förvandlas till en direktkommenterande blogg om musikfestivalen Folk at Heart som i morgon har världspremiär i Örebro. En intensiv festival (från tidig kväll till sen natt) på ett koncentrerat ställe (Scandic Grand Hotel) med folkmusik som gemensamt tema. Och just termen folkmusik kan givetvis definieras på en rad olika sätt. En av arrangörerna till festivalen, Anders Damberg, säger så här i Nerikes Allehanda idag:
   - Enligt min definition är folkmusik allt från Bob Dylan till country och gospel. Eller rättare sagt: allt som kan spelas akustiskt.
   Efter en liten flukt i spelprogrammet för årets festival tror jag mig kunna få uppleva en ännu bredare och djupare beskrivning av begreppet folkmusik. Där det också på entusiastiska vägar kan bära iväg åt både visa, jazz och blues. Och dans då det utlovas både folkdans och workshop i blekingska slängpolskor. Men dans är inte min grej så det slipper ni nog rapport om här.
   Däremot ska jag nu titta närmare på årets Folk at Heart-program, analysera, prioritera och söka information och sedan återkomma med tips, råd och rekommendationer innan festivalen drar igång.
   Jag kommer alltså att vara på plats på Scandic Grand Hotel under hela festivalen och uppdatera den här bloggen så ofta och så intensivt som det bara går. Alla rapporter samlas under kategorin "Folk at Heart".
   Välkomna till två fantastiskt intressanta och spännande dygn på ett hotell i Örebro.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.