Blogginlägg från juli, 2010

Överraskande sommarkonsert med Ulf Lundell

Svd 1/8 2010.


Expressen 31/7 2010.

ULF LUNDELL
Gröna Lund, Stockholm 30 juli 2010
Konsertlängd: 20:02-22:34 (152 minuter)
Min plats: ca 40 meter rakt framför scenen.

Det var en i många stycken överraskande sommarkonsert med Ulf Lundell. Jag upprepar: Överraskande! Inte alls så förutsägbart som brukar vara vanligt, inte alls någon överdos som en del påstår men en energisk och musikaliskt välljudande rockkonsert som formade sig till en av de bättre konserterna jag har upplevt med Ulf Lundell på sommarhalvåret. 22 827 personer i publiken, den tredje bästa publiksiffran i Gröna Lunds historia, säger kanske inte allt men för en person som undertecknad, där hits och ofrånkomliga låtar med Lundell inte står högst i kurs, var det en spännande låtlista som bjöd på en mycket fin och avvägd blandning av många ovanliga låtar och så få uttjatade Lundell-låtar.
   Att uppträda på ett nöjesfält är naturligtvis inte den mest optimala miljön för att leverera ett musikaliskt femstjärnigt betyg men jag tycker att Lundell och hans numera rutinerade komp gjorde det allra bästa av situationen. Det rockades vilt och det var en elektrisk show som dessutom ljudmässigt var av yppersta kvalité där jag stod tio meter bakom mixerbordet. Dessutom var huvudpersonen på allra bästa humör och meddelade att det var första gången på 19 år som han uppträdde på Gröna Lund.
   Några små noteringar: ”Folket bygger landet” var en underbar start, fortsättningen med ”Stockholm City” passade bättre än någonsin och ”Underbar mnorgon” var ju en härligt positiv låt samtidigt som solen höll på att gå ned. Nya arrangemanget av ”Rom i regnet” var kanske inte hundraprocentigt men låten därpå, ”Ryggen fri”, var mycket fin med sitt smått Neil Young-influerade arrangemang.
   ”En chans till” var en överraskande höjdpunkt medan ”Chans” var lite väl bombastisk men ”Gott att leva” var ännu en positiv final. Vi slapp discoarrangemanget i ”(Oh la la) Jag vill ha dej” men ”Om sommaren”, en obetydlig singel som Lundell gav ut för tio år sedan, var helt anonym som sista extralåt i första avdelningen.
   Men naturligtvis satt allt på plats med ”Santa Monica” och ”Kär och galen” i den slutliga finalen.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Marcus Olsson, keyboards, saxofon och sång
Andreas Dahlbäck: trummor
Surjo Benigh: bas och sång
Jens Frithiof: gitarr och sång

Låtarna
1. Folket bygger landet
2. Stockholm City
3. Den stora bilden
4. På den andra sidan
5. Ut ikväll
6. Kapten Kidd
7. Nästan ditt namn
8. Underbar morgon
9. Rom i regnet
10. Ryggen fri
11. Omaha
12. En chans till
13. Den vassa eggen
14. Om det här är vintern
15. Tillsammans vi två
16. Förlorad värld
17. Chans
18. Gott att leva

Extralåtar:
19. (Oh la la) jag vill ha dej
20. Öppen väg öppen bil
21. Om sommaren

Extra extralåtar:
22. Santa Monica
23. Kär och galen


Svd 1/8 2010.

/ Håkan

Bra musik i herrgårdsmiljö

Från vänster Plura, Sara Löfgren, Göran Samuelsson, Dregen och Ola Magnell.


                                                                                  Foto: Carina Österling
Alla artisterna samlade på den lilla scenen framför Hennickehammars herrgård.

KONSERT
"PACKMOPEDSTURNÉ '10"
Göran Samuelsson/Plura/Dregen/Sara Löfgren/Ola Magnell/Rolf Carlsson
Hennickehammars Herrgård
28 juli 2010
Konsertlängd: 18:40-20:00 och 20:25-21:45 (160 minuter)
Min placering: Första halvan inomhus på restaurangen vid dörren med fri syn mot scenen, andra halvan utomhus på restaurangområdet, ca 40 meter från scenen.

Bandet:
Göran Samuelsson, gitarr och sång
Bengan Blomgren, gitarr
Robert Henriksson, trummor
Fredrik Svensson, bas
Bengt Bygren, keyboards

Som ni kanske förstår av ovan nämnda beskrivning så var jag inte fullt koncentrerad på konserten hela tiden eftersom middagen planerades mitt i pågående föreställning. Jag var nämligen på Hennickehammars Herrgård inte enbart av musikaliska skäl. Jag var där för att fira 20-årig bröllopsdag (egentligen plus en vecka om vi ska vara nogranna) med min fru Carina (duktig fotograf förresten, se bilderna) och då fanns det några dubbla lojaliteter att ta hänsyn till. Men det fungerade oerhört bra och konserten var av den sorten att inget gick förlorat även om man tappade koncentrationen för några minuter.
   Packmopedturnén i Värmland har existerat sedan 1992 och har blivit en stor tradition. Under ledning av Göran Samuelsson, Värmlands svar på Bob Dylan brukar han beskrivas som, tillsammans med sitt band och många färgstarka artister. Totta var det stående inslaget fram till sin död 2005. Hans roll har nu tagits över av Plura och han var ett av de tyngre inslagen (av flera skäl) under onsdagskvällens konsert.
   Han inledde med ”Mil efter mil” och det kan ju ses som en hommage till just Totta ty låten är specialskriven för Totta av Plura. Men på en Mopedturnékonsert är det ingen artist eller musiker som spelar huvudrollen, Alla artister trängdes på scenen under hela konserten och allt formades till en demokratisk afton med full musikalisk kraft.
   I bandet fanns några starka profiler i form av den ypperlige gitarristen Bengan Blomgren och pianisten/dragspelaren Bengt Bygren, båda stora kända Göteborgsmusiker. Men det spelades väldigt tajt och fint utan att jämförelsen med Eldkvarn, i Pluras nummer, är riktigt rättvis.
   Jag har givetvis, av helt naturliga skäl, ingen regelrätt låtlista att redovisa men kan berätta att Plura gjorde både ”Kärlekens tunga” (med Sara Löfgren som färgstark medsångerska) och ”Full för kärlekens skull”. Mycket sympatiske Dregen sjöng enbart på svenska, ”Tack för kaffet” (låten han har gjort tillsammans med Timbuktu) och en alldeles bländande version av Ebba Gröns ”We’re only in it for the drugs”, en av konsertens stora höjdpunkter. Bland extralåtarna gjorde han också Ulf Lundells översättning av Chuck Berrys ”Johnny B Goode”, ”Jonny gitarr”.
   Sara gjorde givetvis sitt stora nummer ”Starkare” och även en mycket godkänd svensk version av Tom Pettys ”Refugee” som hon valde att referera till Melissa Etheridge.
   Den officiella artistkavalkaden inleddes av Rolf Carlsson, Filipstadsångaren som var med i Melodifestivalen 2002 (”Tidig är tiden”), som ensam med gitarr framförde några visor eller poppiga alster. En traditionell artist i singer/songwriter-fåran vilket också gällde låtarna som Göran Samuelssons framförde. Han har åtskilliga album bakom sig, utan att kunna sprida musiken utanför Värmlands gränser, och valde att göra några av sina välskrivna sånger i en Ola Magnell-inspirerande genre.
   Ola Magnell själv framförde en mix av gamla och nya låtar, bland annat det nya mästerverket ”Sång för de svikna”. Ola berättade för mig innan konserten när jag träffade honom att den här turnén inte är någon lek. Elva konserter på tolv dagar och däremellan mer eller mindre långa mopedtransporter till nästa konsertställe. Vi mötte för övrigt hela gänget på sina mopeder när vi anlände till Filipstad med buss vid lunchtid i onsdags.Och igår vid halvtio-taget tog de farväl av Hennickehammar för att bege sig till Rudskoga och torsdagskvällens konsert.


                                                                                  Foto: Carina Österling
Transportfordonen under årets Packmopedturné.

/ Håkan

Skotsk popmusik från 1965

Glasgow-gruppen The Poets första singel “Now we’re thru’”.



/ Håkan

Akustiskt med Hästpojken

Hästpojken, det vill säga Martin Elisson och Adam Bolméus, har gått från klarhet till klarhet. På den tiden, 2008, när den här låten, ”Lena 60”, var aktuell var det vacker och effektiv punk och skrammel på skiva. Dessvärre helt ofokuserat på scen, se min recension här, för att i julas explodera i vackert skimrande popfärger på albumet ”Från där jag ropar”.



/ Håkan

Sommarens lyssning i ett sammandrag

Under somnaren har jag lyssnat igenom några skivor som jag missat under våren. Några positiva överraskningar (Joel Alme, Basia Bulat och Jack Johnson), några besvikelser och några däremellan.

JUSTIN CURRIE: The great war
   Inleder med ett fantastiskt popsound, just då tänker jag på ABBA utan egentlig anledning men det finns en exakthet i arrangemangen som påminner om den svenska popexporten. Funkigare i andra låten men rösten är intakt och som gjorde förra skivan till en så underbart stark Topp 10-skiva 2008. Rösten blandar vemod med pop men arrangemangen kanske är lite för glättiga för att riktigt tas på allvar. Currie-turnén under maj och juni inkluderade fler USA-datum än konserter i England och det kanske kan förklara soundet på nya skivan.

EP’S TRAILER PARK: Scissors & knives
   Samma utveckling här. Det var längesen, åtskilliga år sedan, som jag hade EP’s Trailer Park som riktigt stora svenska favoriter. När Eric Palmkvist var som mest inspirerad av Ron Sexsmith var gruppen en tillbakalutad pärla. Nu låter även det här mycket mer modernt. Där sound och arrangemang på inledningslåten är så mycket viktigare än starka melodier. ”Leave this town” är så mycket naturligare med banjo, steelguitar, tjejkör och duett med Anna Maria Espinosa. Uppenbart Byrds-inspirerat på ”Black heart” och fiolen på ”Hockey skates and butterflies” är mycket vacker! Elpianot och rösten är fin på titellåten medan popsoundet på ”The spell” mest liknar Monostar.

JAKOB DYLAN: Woman + country
   Märkvärdigt Warren Zevon-lik på första låten. Producenten T Bone Burnett har satt sin prägel på det avskalade soundet. Även när det blir mer elektriskt är det oerhört lågmält och det är omöjligt att inte jämföra med Plant & Krauss. Och sångerskorna Neko Case och Kelly Hogan sjunger a la Linda och Emmylou. Det är lågmält men ändå energiskt och blåset på ”Lend a hand” andas mycket Tom Waits. Banjon på ”We don’t live here anymore” och ståbasen plus tjejkören på ”Everybody’s hurting” är mycket fina. Avslutande ”Standing eight count” är fantastisk med blås, tung men ändå avskalad.

JOEL ALME: Waiting for the bells
   Första Alme-skivan var ett under av minimalistisk ickesång. Men låtarna och känslan överträffade allt. Nya skivan är allt annat än sparsmakad. Symfonisk pop av nästan överväldigande sort som gjorde Weeping Willows till älsklingar för över tio år sedan. Det vräks på med stråkar, blås och arrangemangen är tungt lastade och högt flygande. Alme var ju medlem av Hästpojken en kort stund och på något sätt går han i deras spår om man jämför med den gruppens senaste. Här finns vemod, älskvärd falsksång, fantastiska melodier och många underbara låttitlar som ”When old love keeps waiting” och ”On this night of living arms”.

BASIA BULAT: Heart of my own
   Kanske har jag en gång i livet överdoserat så mycket på Joni Mitchell att jag är lite allergisk mot dessa väna ljusa flickröster för att först kunna uppskatta Basia Bulats nya skiva. Basia är dessutom en kanadensisk sångerska som gör jämförelsen så uppenbar. Men skivan har mycket energi med stråkar och delvis högt tempo. Som i den stegrande öppningslåten ”Go on” och folkmusikkryddade ”Run”. Fantastiskt fin singer/songwriter-pop i ”Sugar and spice”. Stråkarna spelar nästan lika stor roll på den här skivan som på Almes men används här mycket mer känsligt. Blandningen mellan avskalade låtar, snabba arrangerade låtar och olika klanger är exceptionellt fin på skivan. Känslan i rösten, den där sträva personligheten som imponerar stort, är allra bäst.

JOHNOSSI: Mavericks
   ”What’s the point” måste vara årets singel. Glömmer aldrig tv-framträdandet i januari med enbart elgitarr och trummor. En sån där stark låt som redan borde vara skriven - många gånger. John Engelbrekt sjunger oerhört bra också. Och den begränsade sättningen är inte på något vis fantasilös eller monoton ty energin finns både i låtar och arrangemang. Även om singeln kanske satte förväntningarna lite väl högt finns det ytterligare några bra låtar på albumet: ”No last call” och ”Come along (there’s a gene)”.

JACK JOHNSON: To the sea
   Jack Johnsons nya skiva inleds överraskande poppigt med ”You and your heart”. I övrigt vill jag placera Jack bland starka singer/songwriter-artister. ”No good with faces”, ”My little girl”, ”Turn your love”, ”Anything but the truth” och “Only the ocean” kan säkert uppfattas som typiskt anspråkslösa låtar men är ju alla ett starkt material där Jacks röst till de lågmälda arrangemangen lyser så oerhört fint. Jag jämför med tidiga Ron Sexsmith-låtar och kan inte ge ett högre betyg.

TEENAGE FANCLUB: Shadows
   Den skotska gruppen hade sina musikaliska framgångar på 90-talet och har sedan dess fallit i min glömska. Sedan har jag läst tips och recensioner om gruppens nya skiva som pekade spikrakt uppåt. Musikaliskt är det mer amerikanskt än europeiskt. Underbar körsång, blixtrande akustiska gitarrer och många melodiskt finsnickrade låtar. Kanske stundtals lite snällt, när Crosby, Stills & Nash-stämmorna samsas med stråkarrangemangen, men år 2010 är det efterlängtat också med välljudande musik.

/ Håkan

"Dead end street"

Promofilmen till singeln “Dead End Street”, The Kinks 16:e single från november 1966.



/ Håkan

The Beatles live i oktober 1964

“Kansas City” var en av tre låtar som The Beatles spelade in på Granville Theatre, Fulham, London 3 oktober 1964. Låtarna spelades in för det amerikanska tv-programmet Shindig. Det sändes 20 januari 1965 med alla skrikande tjejer intakt.



/ Håkan

Här kan man höra gräset växa

Engelska The Move var stora favoriter i slutet på 60-talet. Roy Woods låtar hade något extra och redan på gruppens andra singel, ”I can hear the grass grow” kunde man ana något stort. Här har jag berättat min The Move/Roy Wood-historia.



/ Håkan

En fin singel från 1980

Holly & the Italians mest kända singel heter ”Tell that girl to shut up” och dess minne blev under en intervju en liten ordväxling mellan Per Gessle (hej, Per, jag vet att du läser den här sidan ibland) och mig en sommar för tre år sedan. Per påstod att Holly var identisk med den amerikanska låtskrivaren Holly Knight men jag visste att den här Holly hette Vincent i efternamn och var någon helt annan. Det blev en krönika om allt också.
   ”Miles away” var Holly-bandets uppföljare till ”Tell that…” våren 1980 och är väl egentligen en ännu bättre låt, tycker jag.



/ Håkan

Ett etablerat popprojekt

She & Him inledde sin karriär, som man då trodde var ett engångsprojekt, 2008 och fortsatte i våras med sitt andra album, följaktligen kallad ”Volume Two”, och nu känns duon med Zooey Deschanel och M Ward som ett etablerat projekt. På det här fina Letterman-klippet med låten ”In the sun” får vi reklam och tv-trailers på köpet.



/ Håkan

Liverpoolpop från 60-talet

En låt från 1966. Liverpoolgruppen The Escorts version av en albumlåt av Smokey Robinson, ”From head to toe”. Kanske inte så mycket värd om man inte vet att det är Paul McCartney som har producerat den här singeln.



/ Håkan

Hank Cochran (1935-2010)

Hank Cochran gav ut fem album i eget namn mellan 1963 och 1980 men var ingen regelbunden artist. Det var som stor låtskrivare världen kommer att minnas honom. Jag har inget speciellt minne kring Hank Cochran men däremot har det naturligtvis passerat mängder med låtar, som han har skrivit, genom mitt huvud med kanske Patsy Cline-låten ”I fall to pieces” som mest känd. Linda Ronstadt gjorde ju en mycket fin version av låten.
   Det jag i sammanhanget i övrigt kanske mest förknippar med namnet Hank Cochran är – en Eldkvarn-låt, ”Hon har dig” från albumet ”Tempel av alkohol”-(1994). Plura hade tillsammans med Peter LeMarc översatt ”She’s got you” (även den mest känd med Patsy Cline).
   Hank dog av bukspottkörtelcancer igår 15 juli.

/ Håkan

Fantastiska "Tin soldier"

Det här tv-klippet sändes på belgisk tv 2 mars 1968. Small Faces gör den fantastiska ”Tin soldier” och Steve Marriott får hjälp på sång av P P Arnold.



/ Håkan

Starten för Madness

Här inleddes Madness fantastiska skivkarriär. I oktober 1979 väntade de på att skriva kontrakt med CBS men inom en månad hade de plötsligt Stiff-kontrakt och en singel ute, ”One step beyond”, som nådde 7:e-platsen på Englandslistan. Det här är originalvideon.



/ Håkan

En mindre känd Warren Zevon-låt

När jag en gång berättade en av mina långa Warren Zevon-historier redovisade jag också låtar han har skrivit andra artister, exempelvis ”Outside chance” till en b-sida med The Turtles. 60-talsgitarrer, en fin poplåt och ypperlig sång.



/ Håkan

Svensk pop från 1968

Svensk pop från Göteborg var på 60-talet mycket influerad av engelskt sound. The Jackpots var dessutom duktiga på stämsång. ”King of the world” är hämtad från gruppens album ”Jack in the box” från 1968.



/ Håkan

Powerpop från USA

The Raspberries var ett av få amerikanska popband att minnas. Här är ett klipp från 1973 med låten ”Tonight”. Eric Carmen vid mikrofonen.



/ Håkan

Ringo Starr och Maurice Gibb

Det här är några mycket märkliga filmklipp. 1970 bodde Beatles-trummisen Ringo Starr och Bee Gees-medlemmen Maurice Gibb grannar och har här träffats, bildat ett tillfälligt filmbolag (R&R Prod), och spelat in några sekvenser film. Spontant, improviserat och illa organiserat. Men också väldigt galet engelskt och väldigt Monty Python-influerat. ”Filmen” som visas i två delar heter ”Who goes there?” och blev aldrig aktuell för någon Oscar…





/ Håkan

Lätt Costello-influerat

I slutet av 70-talet efter Elvis Costellos genombrott dök det upp många artister och grupper i samma anda. Den här låten, The Jags med “Back of My Hand” från 1979, är väl på gränsen till plagiat (“No action” i ett poppigare arrangemang) men hör ändå hemma i den engelska pophistorien.



/ Håkan

Live med Squeeze

Vi återkommer till Squeeze och en av gruppens många starka singlar, ”If I didn’t love you”, hämtad från albumet ”Argybargy” 1980. Här i en liveupptagning.



/ Håkan

Blues med Sonny och Brownie

Jag sitter och planerar hösten på den här sidan. Det finns åtskilliga 70-talskonserter kvar att redovisa. Bland annat bluesduon Sonny Terry & Brownie McGhee som jag såg 1971. I sammanhanget ramlade jag på det här klippet, presenterat av Pete Seeger, där de gör ”Key to the highway”. Och just den låten gjorde de i Örebro Konserthus 23 november 1971.



/ Håkan

Poesi med Clarke

Engelsmannen John Cooper Clarke läste poesi på scenen långt innan uttrycket poetry slam var uppfunnet. På höstturnén 1979 var Clarke uppvärmare till Elvis Costello & the Attractions konserter och jag minns tydligt hans framträdande på Konserthuset i Stockholm. På bänkraden framför mig satt sångaren Böna från Rude Kids och visade hysterisk glädje till just Clarkes poesi. Det här spåret, ”Twat”, är hämtat från Clarkes live-ep:n ”Walking back to happiness” och den ”intressanta” texten rullar fram i bild.



/ Håkan

En tidig Shane MacGowan

När jag åker på semester är jag väldigt ostrukturerad. Hugger tag i mp3-spelaren med vad som finns på den för ögonblicket och rycker ofta också en bok helt oplanerat. På försommarens Mallorca-tripp fick jag med mig boken “A drink with Shane MacGowan” som är Shanes flickvän Victoria Mary Clarkes utskrivna samtal med Shane MacGowan. Oerhört intressant, många detaljerade berättelser från hans liv och en överraskande vältalig och nästan intelligent huvudperson. Bakom masken av hjälplös alkoholist finns onekligen ett tänkande och allmänbildat geni. Som när han på slutet vecklar ut sig i förklaringar om olika religioner. Fantastiskt lärorikt.
   Vi får hela hans historia, från barndom till Pogues, men väldigt lite om tiden i The Nipple Erectors, punkbandet som Shane (då under namnet Shane O’Hooligan) och basisten i framtida The Men They Couldn’t Hang, Shanne Bradley, hade tillsammans. Det här är den gruppens singel från 1979, ”Gabrielle”. Men då hade gruppen blivit tvingad att korta sitt namn till The Nips.



/ Håkan

Underbara poptoner med The Doits

Skellefteå-gruppen The Doits har haft förutsättningar att skapa ett fantastiskt popsound. Men när jag såg bandet på konsert 2008 hamnade de melodiska fördelarna på efterkälken och det opersonliga rocksoundet tog över ljudbilden. På det här nyinspelade klippet, hämtat från PSL, visar de däremot upp alldeles underbara kvalitéer i ett halvakustiskt arrangemang på låten ”The great fall” från senaste albumet ”Northern accents”.



/ Håkan

Photos-pop från 1980

Kanske var engelska The Photos ett engelskt svar på Blondie men den här låten, ”I’m so attractive”, är något jag minns med gruppen. Jag minns också tydligt att jag såg gruppen på Marquee i London i mars 1980. Jag hade en intervju bokad med gruppens bedårande sångerska Wendy Wu men vi åkte fel med tunnelbanan och allt sprack.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.