Blogginlägg från juni, 2007

Alice Cooper konsert

ALICE COOPER
Peace & Love Borlänge 29 juni 2007

/ Håkan

The Sounds konsert

THE SOUNDS
Peace & Love Borlänge 29 juni 2007.


Expressen 29/6 2007.

/ Håkan

1979 revisited: Bob Dylan

Vet inte riktigt vad som fick mig i februari 1979 att skriva om Bob Dylans påverkande kraft på en mängd olika artister. Kanske hade jag hittat en bra bild? Kommit på en hyfsat intelligent rubrik? Eller helt enkelt upptäckt att Dylans ande svävade över mycket av den tidensmusik. Under rubriken ”I skuggan av Dylan” skrev jag hursomhelst denna betraktelse. En lustig eftertanke: I februari 1979 var det inte officiellt att Mark Knopfler skulle spela på Dylans nästa skiva, ”Slow train coming”.

Ingen person, död eller levande, har betytt så mycket för 60- och 70-talets rockmusik som Bob Dylan. Han har varit stilbildare på mer än ett sätt. Från att matcha fram sina protestsjungande bröder från New Yorks Greenwich Village under första delen av 60-talet till att ännu idag vara inspirationskälla för nya fräscha grupper som Steve Gibbons Band och Dire Straits.
   Bob Dylans egen utveckling från protestsångarstadiet till att numera vara fullfjädrad elektrisk rockartist är också något högst noterbart. Många år har gått däremellan men hans superstarstatus har mestadels varit på topp.
   Inte heller Dylan var fri från påverkan i början av sin karriär. På hans första skivor hörde man spår av Hank Williams och Chuck Berry men också Everly Brothers. Men mest känd blev han i folkmusikkretsar där han var en talangfylld ung låtskrivare vars låtar blev slagkraftiga för vita studenter i den begynnande anti-krigsrörelsen.
   Låtarna var ofta enkla, ibland lånade från traditionella folkmelodier och hans eget tekniska kunnande var primitivt. Men med sin akustiska gitarr, sitt munspel och personliga sångröst skapade han en ny slags idol. Ramblin’ Jack Elliott och Woody Guthrie var hans inspirationskällör men många, många fler skulle sedan inspireras av Bob Dylan.
Bland hans vänner i Greenwich Village med samma bakgrund som Dylan märks David Blue, Tom Rush, Eric Andersen och Judy Collins. Artister som blivit kända men ändå alltid stått i skuggan av Dylan.
   Fram till 1965 var Dylan helt akustisk men blev efter att ha hört en elektrisk bluesig version av ”House of the rising sun” med Animals så entusiastisk att han genast skaffade sig ett rockigt komp och så småningom lät the Band bli sin stadiga kompgrupp.

Nu började också grupper bli intresserade av Dylan och hans låtar. Byrds med Roger McGuinn i sptesen var vid den här tiden stora Dylan-beundrare och deras debut ”Mr tambourine man” var en riktig hit. De betecknades som en musikalisk förening av Beatles och Dylan, en vinnande kombination.
   McGuinn har sedan under hela sin karriär visat tydliga Dylan-komplex och var också en av deltagarna i den stjärnspäckade Rolling Thunder Revue som drog runt USA hösten 1975.
   En annan mer popinriktad grupp som använde mycket, ofta opublicerat, Dylan-material var Manfred Mann. De hade under senare delen av 60-talet stora hits med ”If you gotta go, go now”, ”Just like a woman” och ”Mighty Quinn”. Den sistnämnda låten ingår fortfarande i Manfred Mann’s Earth Bands repertoar.
   Rod Stewart är en artist som använt många Dylan-låtar på sina skivor. Nästan varje LP har innehållit en version. ”Only a hobo”, ”Tomorrow is a long time” och ”Mama you been on my mind” är några.
   Många från trubadurer till rockare har fått omotiverade Dylan-stämplar genom åren. En var Bruce Springsteen som med all önskvärd tydlighet sedan visat sig vara sitt eget original. De är för övrigt på samma skivbolag med samma upptäckare, John Hammond. Vilket kap!

Även Beatles hade sina tydliga Dylan-influenser. Både som grupp och senare som soloartister. De refererade ofta till Dylan då deras (främst John Lennons) textmässigt filosofiska pretentioner började öka. Sedan har Lennon sjungit ”I don’t believe in Zimmerman…” medan George Harrison nära samarbetat med Dylan vid några tillfällen.
   Hans betydelse för den svenska musikrörelsen är också viktig. Mikael Wiehes Dylan-påverkan märktes tydligt under tiden i Hoola Banddola Band och på LP:n med Kabaréorkestern, ”Sjömansvisor”, har han till och med översatt två äldre Dylan-sånger.
   Nationalteatern och Kal P Dal har också gjort Dylan-låtar medan artister som Ola Magnell, Gösta Linderholm och Ulf Lundell inspirerats utan att direkt översätta hans låtar. B-sidan på Lundells singel, ”Sista porten”, är en förklädd ”Times they are a-changing”.
   Det är i dagens rockmusik man hittar de bästa exemplen på Dylans influtande. Hederliga och avvägda hyllningar till en stor rockpoet. Vare sig det är med Dire Straits, Eric Clapton, Steve Gibbons eller Alpha Band.
   Dire Straits debut-LP från i höstas innehåller genomgående fräsch och hungrig rockmusik. I Mark Knopfler har de en tillbakadragen gitarrist men också en slipad låtskrivare. I skivan centrala låt ”Sultans of swing” låter han dessutom som Dylan i frasering och tempo. Låten gör den här veckan en fantastisk entré på USA-listan med en hedrande 47:e-plats.
   Steve Gibbons anser sig vara en stor Dylan-beundrare och det lyser mest igenom på hans nio år gamla soloskiva. Men också på flera av hans nyare låtar som ”Big JC”.
   Alpha Band består av medlemmar i Dylans stora turnégäng han rest med de senaste åren. Gruppen försöker skapa sin egen identitet men Dylan-komplexet märks utan att bli störande.
   Eric Claptons nuvarande avslappnade musikstil löper många parallella steg med Dylans. Han har medverkat på Claptons skivor, turnerade ihop i somras och ”Backless”, Claptons senaste LP, innehåller två specialskrivna Dylan-låtar. Skrivna ihop med turnégängets ena körsångerska, Helena Springs.
   Även punkrocken, eller den nya vågen, spelar hans sånger. Det finns ingen anledning att tro att inte också nästa ”våg” kommer att lyssna på Bob Dylan
    (Nerikes Allehanda, 10 februari 1979)

/ Håkan

1979 revisited: Crazy Horse

Redan 1979 hade (komp)gruppen Crazy Horse en lång, komplicerad och intressant historia. Från 1968, under annat namn, via Neil Young-samarbete och egna skivor till den då helt aktuella LP:n ”Crazy Moon”. LP är det vi idag kallar album.

Idag använder vid återigen de nostalgiska backspeglarna och riktar in dem drygt tio år tillbaka och bland alla blombärande hippies och psykedeliska grupper finner vi en liten obetydlig men entusiastisk rockgrupp vid namn the Rockets. De gjorde obemärkt en skiva 1968 (som nu skiftar ägare för flera hundra kronor!) som inte blev känd förrän flera av gruppens medlemmar något år senare kompade Neil Young på dennes andra LP, ”Everybody knows this is nowhere”. De hade då bytt gruppnamn till Crazy Horse.
   Crazy Horse har funnits till och från under hela 70-talet. Först som Neil Youngs kompgrupp vid sidan av sin egen karriär. För att sedan vara borta några år innan de nu återigen finns bakom Young och har en egen aktuell skiva, ”Crazy moon” (RCA).
   Rockets skiva från 1968 gavs ut på White Whale som också var listgruppen Turtles bolag. Därför fick Rockets minimal promotion och det gick som det gick. Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, och Billy Talbot, bas, var gruppens tongivande medlemmar som blev Crazy Horse.

På Neil Youngs andra LP tillsammans med Crazy Horse, ”After the goldrush”, kom de i kontakt med bl a Nils Lofgren som medverkade aktivt.. Det födde så småningom planerna på en skiva med bara Crazy Horse. ”Crazy Horse” (Reprise) kom 1971 då Neil Young hade fullt upp med Crosby, Stills, Nash & Young. Pianist var Jack Nitzsche och Nils var gästande gitarrist då han redan vid den tiden hade egen grupp i Grin.
   Skivan är dunder med många klassiska inspelningar. Nitzsches ”Gone dead train” från Performance (Mick Jagger-filmen), ”Beggars day” som nu är en av Lofgrens stora scenlåtar, en opublicerad Young-låt ”Dance dance dance” och Whittens historiska ”Downtown”.
   En annan av Danny Whittens låtar är mer än historisk. ”I don’t want to talk about it” har man hört i många versioner men knappast en så betagande som hans egen, klassikernas klassiker.
   1972 företogs förändringar i Crazy Horse och i Neil Youngs kompgrupp. Kvar i gruppen var bara Talbot-Molina-teamet och Young hade bytt kompgrupp till Stray Gators inför inspelningen av ”Harvest”. Där ingick för övrigt bekantingen Jack Nitzsche som också stod för några sensationella stråkarrangemang med Londons symfoniorkester.
   Nya i Crazy Horse var George Whitsell, gitarr, som varit med i Rockets tidiga upplaga, Greg Leroy, gitarr, och John Blanton, keyboards. Gruppen gjorde ”Loose” (Reprise) med den sättningen. En hyfsad blandning av rock och countryrock.

Danny Whitten lämnade Crazy Horse av hälsoskäl och hösten 1972 dog han av en överdos narkotika. Ett narkotikaberoende han hade haft i många år. Bortgången tog Neil Young hårt och tillägnade hela sin svartmålade ”Tonight’s the night” Whitten och en roadie, Bruce Berry, som gick bort på liknande sätt.
   I slutet av 1972 kom Crazy Horses tredje LP, ”At crooked lake” (Epic). Whitsell och Blanton var borta och nya i gruppen var bröderna Rick, gitarr, och Michael Curtis, keyboards, som båda sjöng och skrev de flesta låtarna. Countryrockmusiken var nu dominerande. Även den upplagan sprack snart.
   De båda kvarvarande Talbot och Molina låg lågt under några år. Några inhopp på Youngs ”On the beach” och ”Tonight’s the night” som innehåller en unik gammal konsertupptagning av Whittens ”Come on let’s go downtown” med det ursorungliga Crazy Horse-gänget.

Samtidigt med Neil Youngs fina comeback med ”Zuma” började också nya Crazy Horse blomma upp. Talbot och Molina tillsammans med nye gitarristen Frank Sampedro. Young betraktar denne Sampedro som en fin arvtagare till Danny Whitten. Det säger lite.
   En upplaga Crazy Horse som nu alltså nått ytterligare ett eget skivkontrakt. Och de gör ingen besviken. ”Crazy moon” är lite ojämn men har många säkra kort.
   Fem låtar har Neil Young producerat på känt manér och är själv närvarande med taggtrådsgitarr. Låtar som inte visar upp gruppens styrka. Men man har överseende då flera av deras originallåtar är av lika bra kvalité.
   De mjukare ”Love don’t come easy”, och ”Too late now” och de mer volymstarka ”That day” och ”Thunder lightning”. En fin LP trots allt. Och Crazy Horses namn är för evigt inpräntat i historieboken.
   (Nerikes Allehanda, 3 februari 1979)

/ Håkan

Per Gessle kommer med solsken i sommar

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehandas sommarbilaga 16/6 2007.

Namn: Per Håkan Gessle, 48.
Yrke: Låtsnickrare.
Familj: Åsa Nordin Gessle och sonen Gabriel, snart 10 år.
Bor: Stockholm och Halmstad.
Aktuell: Nya skivan ”En händig man” och sommarturné, bl a Örebro 11 augusti.


Ännu en sommar och ännu en Per Gessle-turné i kungariket Sverige. Han har på egen hand eller tillsammans med Gyllene Tider gjort tre sommarturnéer under de senaste fem åren. Han är i dagarna aktuell med sitt uppmärksammade nya svenska album, ”En händig man”, som i juli och augusti följs av en turné runt Sverige. Som når Örebro och Behrn Arena 11 augusti.
   Sommaren tillhör på något sätt Per Gessle. Han är känd för sina somriga hitlåtar, från ”Sommartider” till ”Juni juli augusti” och ”Gå och fiska”, och ligger nu i startgroparna för ännu en attack mot sommarens konsertpublik. Repertoaren med idel starka nummer borgar för musikalisk succé men vädret och publiktillströmningen råder han inte över.
   - Jag kollade med Ticnet om det gick att köpa bra väder men de hade ingen sån försäljning, säger Per skämtsamt när vi pratas vid på telefon.
   Oavsett vädret tror Per inte på en upprepning på den fantastiska succén från 2003 med ”Mazarin”-turnén.
   - Nej, man måste vara realist i dessa tider. Vi hade 8 000-9 000 personer i snitt på den turnén och det är ju otroligt bra. Jag tycker någonstans mellan 3 000-4 000 skulle vara både logiskt och tänkbart, säger en något anspråkslös artist.
   Jag nämner jämförelserna med den otroliga återföreningsturnén 2004 med Gyllene Tider som spelade på Behrn Arena (då under namnet Eyravallen) inför 22 500 personer.
   - Den turnén går inte att jämföra med någonting. Vi hade ett snitt på över 25 000 personer och det gjorde GT 25-turnén till den fjärde största i världen under det året, säger Gessle som verkligen älskar statistik.
   Upplägget för årets skiva och turné är helt annorlunda än 2003. Den gången var inget bestämt när skivan släpptes i juni. Nu släpptes turnébiljetterna flera månader innan skivan kom ut.

- Ingenting går på räls längre, det är verkligen nya tider men det vi gör är egentligen helt normalt. 03 var det en blixt från klar himmel. Nu vet vi att det finns en stor publik, som gillar både Gyllene och mina låtar, som vi ska försöka locka till konsert.
   Turnégänget är till stora delar identiskt med förra soloturnén men Per vill gärna understryka att lite nytt blod behövs för att bättra på svänget. Därför är Mats Persson, även kallad MP, från Gyllene på gitarr och Magnus Börjesson på bas och sång viktiga nytillskott i årets upplaga.
   - Det fanns inte utrymme för MP på plattan, jag vill ju spela mycket gitarr själv, men han är naturligtvis med för att ge tyngd åt främst Gyllene-låtarna. Och Magnus, som hjälpt oss med mycket datorjobb på båda skivorna, är ju en väldigt duktig sångare. En ny basist ger automatiskt ett nytt sväng.
   - Sedan vill jag framhålla trummisen Jens Jansson som är en mycket lättare och poppigare trummis än exempelvis Micke Syd som väl närmast kan jämföras med Tico Torres från Bon Jovi.
   Redan nu berättar Per att konsertrepertoaren nog kommer att bli tämligen demokratiskt uppdelad på Gyllene-, ”Mazarin”-låtar och givetvis nya låtar från ”En händig man”, skivan som släpps mitt i sommaren.
   - Det är ju egentligen tabu att släppa skivor så här års men jag tror inte det spelar någon roll egentligen. Om det inte är samma vecka som Melodifestivalfinalen, kanske.

Som vanligt har skivomslaget till en Per Gessle-skiva en egen liten historia att berätta. Även denna gång är det den världsberömde Anton Corbijn som plåtat Per, den här gången i Lissabon.
   - Jag hade tur när jag kontaktade Anton för han råkade vara ledig efter sin pappas död och kunde hänga på direkt. Ett fantastiskt fint omslag och jag är glad att jag valde bort min egen hemvävda ursprungsidé med Polaroidbilder. Det finns en tröskel mellan kul och usel och mitt förslag blev verkligen uselt, säger Per självkritiskt.
   När jag lite provocerat tycker att en svensk Gessle-skiva ska ha ett svenskt omslag kontrar han snabbt:
   - Sätt mig i Tylösand och det skulle kännas otäckt förutsägbart, va. Båda mina skivor har ju haft snygga bilder tagna i neutrala miljöer fast utomlands.
   Men nu är det svensk sommar som gäller och Per lovar dyrt och heligt att Örebrokonserten, den näst sista på turnén, kommer att vara så mycket bättre än premiären i Halmstad.
   - Då har vi lärt oss alla danssteg, säger han först skämtsamt. Nej, jag vill påstå att under alla långa turnéer jag upplevt har det alltid varit bättre spelningar från 15:e giget och framåt.
   Eftersom Ticnet inte sålde något bra väder enas vi till slut om att rubriken ”Gessle kommer med solsken” ändå kommer att bli sannspådd.
   - Jag köper det, säger Per Gessle och sätter punkt på en drygt 20 minuter lång intervju.

/ Håkan

1979 revisited: Liveskivor

1979 tyckte jag att liveskivorna hade ett svajigt berättigande. Ett sätt för skivbolagen att tjäna pengar på gamla låtar med etablerade artister. En återvinning som inte kändes så spännande. Idag är det väl snarare så att en liveskiva utan bild (på dvd) inte är så väldigt verkligstroget levande. LP är det vi idag kallar album.

Liveinspelade skivor verkar vara skivbolagens påhitt. Ett enkelt sätt att tjäna mer pengar på redan kända låtar och artister till en ringa penning. Visserligen har liveinspelningstekniken utvecklats mycket på de senaste åren men det är ändå en relativt enkel uppgift att spela in live när man tänker på hur en del artister kan tillbringa månader i skivstudios inför en vanlig LP.
   Man får lätt känslan av att liveskivor är något nödvändigt ont, något artisten eller skivbolaget släpper ut för att uppehållet inte ska bli för långt, och att publiken därmed ska tappa intresset, mellan studioskivorna. Sådana exempel finns det gott om men man ska heller inte glömma att en del artister alltid är bäst på scen och därmed också på liveskivor.
   Då konserterna ofta är långt över en timme (det finns tyvärr motsatsen) blir utrymmet för att få den rätta atmosfären en dubbel-LP och 1978 kom det ut rekordmånga livedubbel-LP. Bl a Little Feat, Graham Parker, Thin Lizzy, Ted Nugent, Tubes, Jethro Tull, David Bowie, Zappa, Lou Reed, Bob Marley och Todd Rundgren.
   I tio fall av tio är liveskivorna gjorda med redan etablerade artister så den riktiga spänningen och stora överraskningen faller ju bort. Men inte desto mindre kan man komma ifrån att pop- och rockhistoriens allra bästa skivor varit just liveinspelade.
   Vare sig det handlar om mastodontverk som the Bands ”The last waltz”, George Harrisons Bangla Desh-konsert, mindre avancerade konserter med Stiff-artister, Pugh Rogefeldt eller bubblande rock med Nils Lofgren, Derek & the Dominoes eller Thin Lizzy.

En stor artist som förekommit på många olika liveskivor är Eric Clapton. En styrka då man får höra honom i olika sammanhang och tidsperioder. En svaghet då samma låtar återkommer flera gånga. Både med Yardbirds och Cream har det kommit konsertskivor efter de gruppernas upplösning, som gitarrist på turnén med Delaney & Bonnie och den fantastiska liveskivan med Derek & the Dominoes från 1973. Den kom också efter gruppens splittring men innehåller långa fina versioner av ”Let it rain” och”Why does love got to be so bad”.
   Sedan var Clapton borta i två år och gjorde comeback i januari 1973 med en konsert på Londons Rainbow arrangerad av Pete Townshend och innehöll andra personligheter som Ronnie Wood och Steve Winwood och blev också en skiva utan nya låtar. Han har också gjort en liveskiva med sin nuvarande kompgrupp, ”EC was here”.
   Att spela in konserter på skiva har blivit allmänt populärt först på 70-talet. De starkt begränsade tekniska resurserna gjorde att det inte alls var lika vanligt för tio år sedan. T ex gjorde Beatles aldrig någon liveskiva. Det är först nu, flera år efter splittringen, som konsertmaterialet plockas fram. ”At the Hollywood Bowl” från 1964 och 1965 och den mer än lovligt avskyvärda inspelningen från Star Club i Hamburg.
   De har också som soloartister varit sparsamma med både konserter och skivor. Wings trippel-LP ”Wings over America” är det mesta och bästa resultatet.

Här i Sverige är det tunt med konsertinspelningar med svenska artister och de enda jag i skrivande stund kommer på är Pugh Rogefeldts ”Ett steg till”, hans charmanta turné 1974 ihop med Rainrock, Lucas och Ola Magnell. Och Ulf Lundell & Natures ”Natten hade varit mild och öm” från succéturnén 1976-77.
   Den senare skivan innehöll till större delen nytt material, låtar som Ulf Lundell gjort på konserter men aldrig tidigare på skiva. Det är ovanligt och förekommer nästan aldrig att liveskivor innehåller nyskrivet. Två amerikaner som gjort samma unika handling är Neil Young och Jackson Browne. ”Time fades away” och ”Running on empty” heter de båda respektive skivorna. Brownes skiva är ovanligare än så, då den inte bara är inspelad på scen utan också i replokalen, bakom scen, i turnébussen och på hotellrummet.
   Bland övriga tidernas liveskivor rekommenderas ”Four way street” med Crosby, Stills, Nash & Young, Nils Lofgrens ”Night after night”, Thin Lizzys ”Live and dangerous” från förra året., ”Frampton comes alive” och Roxy Musics fina ”Viva! Roxy Music”. Närmare en konsert kan man inte komma.
   Slutligen undrar man lite förstrött när två av världens mest uppskattade artister, Rod Stewart och Bruce Springsteen, ska göra liveskivor. Med Stewart i friskt minne vore det en händelse och Springsteens konserter lär vara något långt utöver det vanliga.
   (Nerikes Allehanda, 13 januari 1979)

/ Håkan

1979 revisited: Återbesök i en annan tid

Sommar, sol och stiltje. Det finns varken tid eller lust att gräva djupt i minnesbanken, de djupa analyserna har strandat och tankarna seglar på moln. Sommarskriverierna här på Kollegiet kommer från min sida nästan uteslutande att handla om återbesök i en annan tid.
   Nästan slumpartat valde jag 1979 och några av mina gamla artiklar, krönikor och intervjuer som jag tycker håller än i dag. Om inte annat som viktiga tidsdokument. Jag har valt bort rena skiv- och konsertrecensioner för att de just är så knutna till en speciell tidsanda.
   Välkommen till tidsmaskinen.

/ Håkan

Då var jag tvungen att tillrättavisa Per Gessle

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/6 2007.

När intervjuer flyter ut i samtal, nördiga musikdiskussioner och oerhört detaljerade referenser så blir det ibland lite svårt med fråga/svar-ambitionen. Som nu senast med Per Gessle (läs den exklusiva intervjun i morgondagens NA/sommarbilaga) där tiden var knapp, de förutbestämda frågorna alldeles för många och intervjuoffret så verbal med så långa och initierade svar att 20 minuter rann ut i sanden tämligen snabbt.
      Direkt när Per la på telefonluren hade jag uppfattningen att han och jag bara pratat om gemensamma favoriter, pophistoria i övrigt och långa parenteser i Gessles karriär som ingen annan, exklusive Per och jag, var intresserad av.
      Så var det naturligtvis inte när jag kollade igenom mina anteckningar och jämförde med de frågor jag trots allt hann ställa. Det kom fram det mesta om turnén i sommar (Behrn Arena, Örebro, 11 augusti), lite om nya skivan och jämförelserna mellan soloturnén 03 och Gyllene Tider-turnén 04.
   Däremot förekom det, mellan de officiella frågorna och svaren, en del off the record-information. Som jag älskar, som jag ibland tycker är så mycket mer intressanta än de vanliga tråkiga och förutsägbara frågorna och svaren.
   Vi pratade om Henry Diltz, fotografen som plåtade pr-bilderna i Los Angeles. Diltz är legendarisk. Står bakom omslag som ”Deja vu”, ”Morrison hotel”, Jackson Brownes första och det uppmärksammade Eagles/”Desperado”-omslaget.
   - Han plåtade bilder till ”Tourism”-skivan så jag kontaktade honom. Han hade festat med Joni Mitchell halva natten innan, vi åkte runt i hans bil och plåtade på olika platser. Lyssnade på jazzskivor medan han berättade sköna stories om bland annat David Crosby och John Sebastian. Han tog 500 dollar för besväret, det är ju i sammanhanget ingenting.

Sedan berättade jag för Per att när jag laddade ner Son Of A Plumber-skivan i min mp3-spelare så stod det Per Gessle som artist.
   - Vad säger du? Det är ju märkligt. Jag är lurad! Den där informationen ligger ju inprogrammerad i cd-skivan.
   Men samtalets stora tvistefråga blev när jag frågade Per om han påverkar sin snart 10-årige son Gabriel med musik.
   - Ja, då. Jag försöker så mycket jag kan. Men just nu lyssnar han mest på Black Sabbath men också på Holly & the Italians. ”Tell that girl to shut up” kanske du har hört? Sångerskan Holly Knight.
   Då blev jag tvungen att protestera. Visst kände jag till Holly & the Italians. Jag såg dom i London i mars 1980 och ”Tell that girl to shut up” är ju en mäktig singel från det året. Men Holly Knight (känd låtskrivare) är inte riktigt rätt spår i det här ämnet.
   Sångerskan som sjöng ”Tell that girl…” heter Beth Vincent i mellan- och efternamn och gjorde senare en skiva under eget namn. Dessutom gjorde hon vis ett tillfälle en duettsingel med Joey Ramone, en nyinspelning av Sonny & Chers ”I got you, babe”.
   Jag levererade fakta i ämnet i ett mejl till Per som kände sig överbevisad:
   - Hej, Håkan. Ja, där fick man på näsan minsann! Och jag som har varit tuff och vunnit snygga poäng i poptrivia-gänget med min Holly! Ack ja! 1-0 till dej, ska försöka ta revansch vid tillfälle, svarade Per Gessle.

/ Håkan

”En händig man”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/6 2007.

Per Gessle
En händig man
(Elevator/Capitol/EMI)

"Mazarin" var en magnifik pånyttfödelse för en rutinerad popartist utan karriär att ta hand om. Den skivan håller fortfarande sensationellt bra i den personliga popgenren.
   Då var överraskningsmomentet halva framgången och jag tror inte den nya skivan har en sammanlagd styrka att nå upp i de kommersiella nivåerna. Här finns nämligen en hel del upprepningar på "Mazarin"-receptet både sound- och låtmässigt. Och med ett nästan identiskt skivomslag är det inte så lätt att undvika jämförelserna.
   Titellåten är inte den klockrena och personliga hit jag förväntat mig från Gessle. Men det finns flera andra låtar som säkert kan bli sommarens soundtrack. Speciellt som några, "Pratar med min müsli" och "Våldsamt stillsamt", har ett typiskt Gyllene Tider-sound med tanke på att Gessle i sommar vill räkna in gruppens fans bland sina.
   Vid sidan av de omedelbara låtarna finns det flera låtar med en underbart lågmäld struktur som passar Gessles väna röst allra bäst. Där kan man ana rötterna i singer-songwriter-traditionen i allmänhet och dyrkandet av John Holm i synnerhet. "Jag skulle vilja tänka en underbar tanke", "Dixy" och "Om du kommer ihåg" kombinerar det lågmälda med en tidlös popkänsla som få behärskar i det här landet.
   Avslutningslåten "Min hälsning", skriven enligt uppgift redan 1978, skulle kunna vara tagen från John Holms legendariska "Sordin"-platta.

/ Håkan

Rockvandringar i London: Dingwalls/Sir George Robey/Hare & Hounds

Den nya vandringen fortsätter i gemytliga Camden i Londons norra delar. Sedan tar jag mig ut mot Londons nordvästra delar, den magnifikt långa Seven Sisters Road i Finsbury Park och Islington-området.

DINGWALLS
Ännu en gång känns det märkligt att det var så sent som 1985 som jag besökte Dingwalls, detta vattenhål i Camden för genuint traditionell rockmusik, första gången.
   Det var när jag i januari 1985 försökte följa The Men They Couldn’t Hang i fotspåren under en vecka i London. På Dingwalls-konserten spelade folkrockbandet förband till något jag inte minns eller har förträngt. Eller helt enkelt struntade i att stanna kvar för att lyssna på. För Dingwalls hade late bar och när tunnelbanan slutat gå vid midnatt var det ett mindre äventyr att ta sig hem i London-natten.
   Vid ytterligare två tillfällen har jag besökt Dingwalls men då har jag verkligen stannat hela kvällen. Ni kan säkert förstå varför när jag berättar att en kväll sjöng Bill Hurley innan Fabulous Thunderbirds gick på. Eller den helt oförglömliga kvällen i december 1986 när Pirates värmde upp publiken innan en återförening av Ducks Deluxe stegade upp på scenen.

SIR GEORGE ROBEY
På 80-talet var puben Sir George Robey, 240 Seven Sisters Road, N4, ett kvalificerat tillhåll för både punk, ska och psychobilly. Och traditionell rock. Första gången jag besökte stället såg jag Steve Marriott (samma kväll han fyllde 38 år) och har sedan sett både Clive Gregson (Any Trouble-stjärnan), Len Bright Combo (Wreckless Eric) och Eric Bell & the Sonics (originalgitarristen i Thin Lizzy med band) där.
   En traditionell pub som hade en stor och magnifik konsertlokal med högt i tak strax innanför. På 50-talet hette puben The Clarence och på 90-talet blev det rockklubb under namnet Powerhaus men är nu stängt sedan länge. Ryktet vill säga att Sir George Robey har stått modell till musikstället Harry Lauders i Nick Hornbys berömda bok High Fidelity.

HARE & HOUNDS
Islington. Upper Street, längre ned från det mer berömda Hope & Anchor, som jag berättat om tidigare. Hare & Hounds var varken mer eller mindre en traditionell musikpub i London, som det fanns i varje kvarter på 80-talet.
   Jag tog tunnelbanan till Highbury & Islington och gick nedför Upper Street, passerade Hope & Anchor, som i januari 1985 var släckt, stängt och öde, och fortsatte till Hare & Hounds av en enda anledning: Geraint Watkins, pianist och dragspelare hos bland annat Dave Edmunds.
   Hans band Balham Alligators, som spelade cajuninfluerad traditionell rockmusik, skulle spela och jag hade vid tillfället varit fullt tillfredsställd med en enda låt, den fantastiska ”You ain’t nothing but fine, fine, fine”.
   Men det var bara ett fel. För kvällen var det ingen Geraint i bandet.

/ Håkan

Andra halvan av konserten blev något mycket minnesvärt

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/6 2007.

KONSERT
Laakso
Deedfestivalen, Örebro 6/6 2007

Inom ett primitivt inhägnat område på en anspråkslös bakgård gjorde Laakso, med tanke på de spartanska förutsättningarna, en alldeles lysande insats inför några hundra unga människor.
Deedfestivalen, ett alldeles förträffligt initiativ i konserternas Örebro, blev väl inte den folkfest jag hade hoppats på. Däremot en exklusiv chans för den unga publiken att få uppleva ett hett och intressant svenskt band för en billig penning. Efter tre personliga skivor är det dags att ta Laakso på fullt allvar men då svek majoriteten av deras vanliga publik.
   Den hårt jobbande gruppen inledde på ett klassiskt traditionellt sätt med första låten från senaste albumet, ”Worst case scenario”, och det var naturligtvis lika imponerande live som på skiva. Sommarkvällen var så dags kanske lite för ljus för att gruppen redan där skulle fånga konsertmagin.
   Däremot visade gruppmedlemmarna redan från start vilka ypperliga musiker de är. Trummisen Lars Skoglund, med Örebrorötter, var en fenomenal taktpinne, och frontpersonen och sångaren Markus Krunegård var ju även duktig gitarrist utan att på något sätt vara ekvilibristisk.
   Som sångare balanserade Krunegård däremot på slak lina när han tog sig igenom de uppenbart svårsjungna passagerna i många låtar. Där han ofta bröt av mitt i låten, pratade och berättade för att sedan effektfullt ge låten mer energi och en fantastisk avslutning.
   När skymningen sedan visade sig från sin bästa sida höjdes konsertkvalitén ytterligare. När konsertljudet då hade funnit sina finaste nivåer stod jag inte direkt och saknade den stökiga och trånga klubbgigatmosfären en enda sekund.
   Det var under den andra halvan av konserten som konserten förvandlades från en mycket positiv upplevelse till något mycket minnesvärt. Med hjälp av den effektiva övergången från ”Fight the fight” till ”Aussie girl”, de fina balladerna ”Västerbron” (nu med replikerna på svenska) och ”Italy vs Helsinki” och den energiska finalen med ”High drama” och ”In my blood” blev Laakso-konserten något utöver det vanliga.

/ Håkan

Mina vänner: Joakim

Joakim är mer än en vän. Han är drygt 28 år yngre än mig men jag vill ändå beskriva honom som en mentor, en pådrivare, en inspiratör, en idékläckare och mycket mer än bara en vänlig människa. Precis ett sånt bollplank som behövs för en gammal rockskribent som passerat 50 och blivit lite bekväm, klädsamt lat och alltför rutinerad när allt börjar gå i alldeles för förutsägbara spår.
   Just då, och det var faktiskt några år innan jag fyllde 50, kom Joakim, eller Jocke som jag lite respektlöst först kallade honom, in i mitt liv.
   Han satt där plötsligt på nöjeschefen Johan Hedbergs kontor och var någon typ av vikarie på Nerikes Allehandas nöjesredaktion. Hedberg var ledig och på hans stol satt denne entusiastiske yngling som under något år hade recenserat hiphop-plattor i tidningen. Jag kände hans storebror Tobias, en trevlig, ytterst beläst och kunnig man, men jag kunde just då inte tro att just Joakim skulle bli så oerhört smittande i sin mänsklighet.
   Jag kan omöjligt komma ihåg vilket år (men är nästan säker på 2000) det var men jag vet att Tobias och Joakim frågade mig om lov för att åka ner till Göteborg och titta på Bob Dylan. Jag tror till och med att denne 19-åring skrev en blödande intressant recension om den upplevelsen dessutom.
   Det var innan jag lärde känna nästan hela hans vänkrets som är en samling intressanta profiler som det är en fröjd att möta. Socialt kompetenta och genuint intresserade ungdomar, i mina ögon, som tycker att allt omkring mig är intressant fast jag mest bedömer min vardag som trist och grå.
   Joakim och jag började gå på konserter tillsammans. Ulf Stureson, Granada och, på hösten 2001, Bad Cash Quartet. Och jag rycktes ohjälpligt med i Joakims enorma Bad Cash-intresse. Medan han hade svårare att förstå Pugh Rogefeldts legendstatus när vi såg den konserten.
Hösten 2001 långtidsvikarierade han på Nerikes Allehanda och det blev långa och givande möten nästan varje dag. Inte minst vid 11-fikat uppe på hans kontor där berget av tomma Coca Cola-burkar bara växte och växte.

För att inte tala om vårt intensiva mejlande. Influerade av Winners Circle på den gamla fina Feber-sajten satt vi och drömde om ett eget Winners Circle och det skulle komma. Det trodde inte jag men det visste säkert Joakim.
   Jag såg han och hans band Echo Dek spela förband till Dynamo Chapel och David & the Citizens och även några andra spelningar.
   På sommaren 2002 gjorde Joakim och jag en kvällsutflykt till Arboga för att kolla Melody Clubs eventuella fördelar som nytt band. Och vi kom hem tämligen uppsluppna fast förutsättningarna i den primitiva konsertlokalen i gamla brandstationen kunde ha varit bättre.
   Joakim var naturligtvis en del i min hemliga 50-årsfest vars planer pågick bakom min rygg. Två dagar innan tog han med mig till Uppsala för att kolla den gigantiske Solomon Burke på Klubb Katalin. Joakim skulle recensera, jag skulle vara smakråd, och vi skulle umgås i 40 mil tur och retur.
   Han avslöjade givetvis ingenting om min hemliga fest som skulle gå av stapeln en dag tidigare än jag fokuserat på. När jag med familjens hjälp lotsades till en restaurang där jag inte hade beställt bord. DJ-bordet var laddat och kvällen slutade med både champagne och sena drinkar och resulterade i en morgon med tungt, tungt huvud. Tack, Joakim och givetvis Johan H, för den oförglömliga kvällen.
   På min 50-årsdag, öppet hus, kom Joakim och hans bror och 35 andra och det blev fina möten mellan generationerna. Och de nyfikna Johansson-bröderna slängde sig över min mamma som tvingades berätta hur jag var som barn, tonåring och hur musiklyssnandet hade accelererat under hela mitt liv.

Just den dagen av mitt liv skulle det vara premiärspelning på radion av en ny Håkan Hellström-singel och Joakim rattade in min radio och lät ”Kom igen, Lena” slungas ut över födelsedagsfesten som vilken naturlighet som helst.
   Just den här hösten skulle Joakim starta popklubb tillsammans med sin vän Jonas (ja, det börjar bli trångt med kända Kollegiet-namn i den här texten), En Bra Klubb. Joakim hade naturligtvis en udda idé att jag skulle spela skivor där fast klubben hade ungdomliga gäster och besökare. Han tyckte att mina gamla kunskaper defintivt hörde hemma hos en poppublik som var intresserad av musik lite mer än vanligt folk.
   De första två säsonger gjorde jag och Johan Hedberg några oregelbundna gästinhopp medan jag under säsongen hösten 03-våren 04 blev så gott som resident förfests-dj med olika teman på programmet.
   Det blev märkligt konstruerade teman som musik från åren 1976-79 eller den uppmärksammade kvällen när jag enbart spelade musik med artister som var 23 år. Med anledning av att Joakim just skulle fylla 23 år.
   Några exempel på låtar från den kvällens spellista: BOB DYLAN: Mr tambourine man, ELVIS COSTELLO: Watching the detectives, U2: New years day, NEIL YOUNG: Cinnamon girl och DAVID BOWIE: Space oddity.
   Övriga teman kunde vara artister som Elvis Costello, Johnny Cash, REM eller Phil Spector och Motowns samlade pärlor.
   Tanken att spela skivor på en klubb för ungdomar hade naturligtvis inte alls slagit mig utan Joakims praktiska hjälp och professionella stöd.

Vi ska heller inte glömma bort kvällen, närmare bestämt 19 september 2003, när Joakim satte sig på den lilla provisoriska scenen på EBK med en akustisk gitarr för att kompa Weeping Willows-Magnus Carlson i en handfull Morrissey-covers. Oförglömligt är ett understatement.
   Redan på EBK-tiden fanns hemsidor och ett stort intresse för journalistiska texter. Jag vet att jag skrev min kanske mest ultimata Beatles-text på 9-10 tusen tecken till ett tema som jag hade just den veckan på EBK. Kanske dags att återuppliva den livsbejakande texten igen här på denna seriösa tummelplats?
   EBK existerade fram till våren 2005 och det följdes av ett litet upphåll i Joakims klubbande när han hösten 2005 satsade fullt ut på musiksajten Shaktar. En fullödig recension varje dag förutom fredag då det var intervjuer eller tips på nya mp3:or.
   En sajt som hade sånt genomslag att vissa debattörer på Dagens Skiva började hatdissa hela projektet som dock höll stången i nästan ett år. Mycket jobb, enormt slit och långa, genomarbetade texter som följd.
   Joakim är en man med ett flöde av nya häftiga idéer hela tiden. I höstas startade Jonas och Joakim en ny klubb, nu under namnet Oh!Jays med lite friare musiksmak, mer dansmusik mötte den gamla popmusiken. Och i oktober tog Joakim med vänner den här platsen till anspråk och tyckte efter några månader att jag skulle blir en bra kontrast i den ungdomliga dominansen. Där lång kunskap (om musik) skulle bli en fin motpol till de mer allmänt inriktade inläggen. Och på den vägen är det.
   
Joakim tycker personligen att det är så intressant med allt det jag kan berätta. Intresserad av gamla tider och gammal musik. Exempelvis är han större Bob Dylan-freak än jag själv. Och jag har å andra sidan fått honom att ta Wreckless Eric till sitt hjärta och vill att jag vid varje tillfälle jag jobbar som dj, på Joakims inrådan givetvis, ska spela ”Whole wide world”. Som nu senast i mars när vi spelade på Klubb Smarts arrangemang på Satin i Örebro.
   När jag satte på ”Dirty days” med Bad Cash Quartet och Joakim nästan slängde sig om halsen på mig och samtidigt fick en nostalgikick på en grupp som han älskat så många år.
   Men det är mycket som jag heller inte förstår hos Joakim. Lika lite som jag har samma älskvärda förhållande till den svenska vågen av electronicaartister som Tough Alliance lika lite förstår jag hans utläggningar om universitetsarbeten i ämnen som retorik.
   Men det spelar en mindre roll när Joakim äger nästan omänskliga drag av entusiasm som flödar över, Som när han berättar att han minsann ska starta ett skivbolag, göra en skiva och skriva en bok.

/ Håkan

Forty years ago today

Idag blir det Time Machine extraordinär. Just denna dag för fyrtio år sedan släpptes en av musikhistoriens mest omdiskuterade och stilbildande skivor, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” med The Beatles. Den skivan inleds med de historiska textraderna ”It was twenty years ago today…”. Och för just tjugo år sedan skrev jag några minnesord kring skivan. Ursäkta de ibland lite stolpiga uttrycken men så var det på 80-talet. Men värderingarna i artikeln gäller fortfarande. LP är det vi idag allmänt kallar för album.
   Under rubriken ”Först men inte bäst” lät det så här 2 juni 1987 i Nerikes Allehanda:

Det var sommar och ett härligt sommarlov för närmare tjugo år sedan. Året var 1967 och solen sken som den ofta gjorde under 60-talets sommarlov. Flower power hette trenden och det var tonårens mest blomstrande tid. Mitt första sommarjobb betydde några extraslantar som jag mot slutet av juni för ca 25 kronor köpte en ny LP med The Beatles, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”.
   ”Sgt Pepper”, som skivan populärt och även här förkortas, är inte bara rockhistoriens mest omdiskuterade LP-skiva. Den anses också vara tidernas bästa skiva alla kategorier och hamnar ofta, för att inte säga alltid, i topp vid olika omröstningar.
   Den skivan blev första LP:n i min ägo. Fram till dess hade 60-talet bestått av tusentals timmar framför radion och bredvid rullbandspelaren. Förutom några enstaka singlar var grammofonskivor ännu så länge ett outforskat ämne i mitt hem där stereoanläggning var ännu mer sällsynt.
   Grammofonskivorna, det vill säga föräldrarnas 78:or (bl a Bill Haleys ”Rock around the clock”) och singlarna, spelades på en radiogrammofon stor som en hel möbel. Utan att då kunna jämföra var ljudet underbart men inte stereo så exemplaret jag då i slutet av juni 1967 inhandlade var givetvis i mono.
   För yngre läsare kan jag berätta att på 60-talet gavs alla LP-skivor ut i både mono- och stereo-upplagor. Men det fanns uppenbara skillnader mellan mono- och stereoversionerna av samma Beatles-LP. Ofta är det i själva mixningen, instrument som försvinner eller kommer till som den stora skillnaden kan upptäckas. Därför bör varje hängiven Beatlessamlare även ha monoversionen som gavs ut till och med ”Abbey Road”-LP:n i september 1969.
   Hur som helst var det monoversionen av ”Sgt Pepper” som premiärspelades på radiogrammofonen någon av de sista dagarna i juni 1967. Och den då 14-årige skolgrabben, som inhandlat skivan blev både glad, chockerad och omtumlad. Möjligen inte i den ordningen.

Det var naturligtvis mer tur än skicklighet att den första LP:n någonsin som hamnade i mina händer skulle bli ”Sgt Pepper” som nu tjugo år senare anses betyda mer än någon annan skiva.
   Hade jag varit ett år äldre hade det kanske blivit ”Revolver” eller ett år yngre med all säkerhet blivit Beatles vita dubbel-LP som premiärskiva.
   Att det blev en LP med The Beatles var däremot ingen tillfällighet då denna kvartett Liverpool-killar tidigt, närmare bestämt hösten 1963 vid gruppens första Sverige-besök, blev nummer ett i mitt liv.
   Att ”Sgt Pepper” är århundradets skiva, som många vill göra gällande, är jag däremot inte alls övertygad om. Det var och är onekligen en spektakulär LP med fler milstolpar än någon annan skiva men rent musikaliskt och innehållsmässigt har The Beatles varit bättre.
Drygt ett år senare, i november 1968, gav gruppen ut sin första och enda dubbel-LP, kallad ”The Beatles” för enkelhetens skull, och där finner vi höjdpunkten på gruppens åtta år långa (eller korta) skivkarriär.
   ”The Beatles” anses allmänt av s k experter vara ett splittrat album av fyra splittrade medlemmar som inte kunde hålla sams. Det må vara hänt att samarbetsviljan vid det här laget var något ansträngd men redan 1968 var det många år sedan de olika gruppmedlemmarna skrev låtar ihop. Paul McCartney och John Lennon slutade skriva låtar tillsammans redan i mitten på 60-talet.
   Men sammantaget under dessa enorma dryga 93 minuter (bara det historiskt!) är det rockhistoria som skrivs och i mina ögon och öron har det aldrig upprepats på någon annan LP sedan dess.
   Åter till ”Sgt Pepper” som firade tjugo år igår. Skivan var inte bara en musikalisk revolution men är inspelningsmässigt ett av rockmusikens underverk mycket tack vare The Beatles skivproducent George Martin.

Idag finns det skivstudios med upp till 64 kanaler med nästan obegränsade möjligheter att mixa instrument med instrument med röster. 1967 hade studion på Abbey Road i London endast 4 (fyra!) kanaler som användes av George Martin på ett mycket disciplinerat sätt när han producerade ”Sgt Pepper”.
   Bas och trummor låg på ett spår, gitarrer på nästa, sång på det tredje och det fjärde spåret reserverades för allt ”extra” som i detta fall på ”Sgt Pepper” var en hel del.
   Det gick givetvis att mixa ner de fyra spåren till två och därmed få ytterligare två spår tillgängliga men det var ett komplicerat och omständligt arbete som Martin ledde.
   Primitiv var också fantasirikedomen när nya sound och underliga ljud eftersöktes. På t ex ”Being for the benefit of Mr Kite”, John Lennons uppfinning, klipptes en inspelad tejp med fyra munspel och två orglar sönder för att sedan fogas ihop slumpartat och därmed åstadkomma det eftersökta cirkusljud som Lennon önskade att orglarna skulle ha.
   Det var 1967. Idag 1987 skulle en sofistikerad synthesizer kunna lösa detta problem på nolltid. Men för tjugo år sedan, när ”Sgt Pepper” kom till i studion under fyra månader, var synthesizer-instrumentet ännu så länge i experimentstadiet och en exklusivitet även för The Beatles.
   Det är sådana här omständigheter som gör ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” till samma lyssningstillfredsställelse nu som för tjugo år sedan.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.