Blogginlägg från januari, 2002

Eva Eastwood konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/1 2002.

KONSERT
EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
El Sombrero, Örebro 25/1 2002

Det stod en nybliven mamma mellan 30 och 40 och spred uppenbar glädje från en scen på en klubb i det centrala Örebro runt midnatt i fredagskväll. Naturliga känslor både på och framför scenen som är så erhört sällsynta i vår just nu alltmer cyniska, plastiga och konstgjorda värld.
   Eva Eastwood, en tjej från Åsbro som sjunger övervägande egna låtar med rötter i 50-talets rock'n' roll och 60-talets pop, bjöd på sig själv tillsammans med sitt tajta fyrmannaband i två mastiga långa set. Som det naturligaste i världen radade hon upp alla sina hits från sina tre skivor. Och det blev sannerligen en välsmakande soppa.
   Själv är hon noga med att påpeka att hennes låtar har rötter i antingen rock-, country- eller blues-myllan men alla influenserna mals genom Evas naturliga personlighet och kommer ut som något högst eget och unikt.
   Inte överraskande ekade det bekant om många låtar men det är en sprudlande kreativitet som fick sin definitiva utformning just på scen. Där en förhållandevis dansant publik av välkammade frisyrer, noggrant putsade polisonger och någon enstaka cowboyhatt lyfte stämningen ytterligare.
   Grundrepertoaren bestod givetvis av hennes egna låtar, av vilka flera var nyskrivet färska, men även tidstrogna covers från färgstarka personligheter som Brenda Lee, Etta James och Ruth Brown. Utan att man egentligen kunde skilja det ena från det andra.
   Eva sprutar hela tiden ur sig nya låtar och de har alla en autentiskt genuin prägel. Och det verkar vara nya skivor på gång. Som kanske inte kommer att ta utvecklingen många tum framåt men som desto tydligare understryker att vi alla lever genom vår historia.

/ Håkan

John Hiatt konsert

Expressen 14/1 2002.


Svd 15/1 2002.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/1 2002.

JOHN HIATT & THE GONERS
Konserthuset, Stockholm 13/1 2002

Amerikanen John Hiatt, som snart firar 30 år som skivartist, har haft sina ups and downs med betoning på det tidigare. Och med förra årets höjdpunkt "The tiki bar is open", en av 2001 års bästa rockskivor, har han ännu en gång nått upp till toppen på sin kreativa kurva och därför är den nu efterföljande turnén av alldeles speciellt intresse.
   En turné som i höstas skulle ha nått Sverige men som flyttades fram då Hiatt bara någon vecka innan den planerade konserten i Stockholm akut fick opereras för blindtarmsinflammation.
Som förvandlade söndagens konsert på Konserthuset i Stockholm till premiär på Hiatts Europaturné. Men det var inget som varken märktes eller hördes. John Hiatt är en regelbundet turnerande artist och tillsammans med sitt ofta återkommande kompband, The Goners, är det ett märkvärdigt tajt samarbete. Så har de till och från uppträtt tillsammans sedan 1987.
   Då var den gudabenådade gitarristen Sonny Landreth och grabbarna nya i branschen och skulle plötsligt ersätta de betydligt mer kända kompmusikerna som gjorde "Bring the family", John Hiatts kanske allra bästa album, till en succé.
Men då, hösten 1987, var det ingen som saknade varken Ry Cooder eller Nick Lowe när Hiatt spelade på Konserthuset i Stockholm. Nu, drygt 14 år senare, upprepade sig framgången på ett nästan spöklikt sätt. Med väldigt små resurser, en artist och hans tremannaband, blev konserten så homogen, så omväxlande och så underhållande som en enkel rockkonsert någonsin kan bli. Utan visuella effekter, utan dramatiska inslag och helt utan imagehöjande teaterspel.

Hiatt tillhör den naturliga rockgenerationen där låtarna, sången och de enkla men ändå raffinerade arrangemangen spelar huvudrollen. Och att han har en obegränsat stor repertoar att välja ur visste vi redan innan. Med facit i hand är det nästan smärtsamt att efteråt konstatera hur han på scenen helt undvek så fantastiska 90-talsalbum som "Stolen moments" och "Perfectly good guitar".
   Ändå var konserten från första låt ("Before I go") till sista (den nyskrivna "New York had her heart broke") en imponerande sammansatt låtlista på 19 sånger. Som upp och ned i stämningar och intensitet perfekt passade ihop.
   Pusselbitar som så genialt och magiskt förenades till en helt oslagbar enhet. Fast jag för länge sedan upphört att imponeras av tekniskt drivna gitarrister så var Sonny Landreth alldeles makalös. Och skicklig. Och underhållande. Utan att det blev varken Toto-varning eller ekvilibistisk jazzrock av det. Däremot alldeles förstklassigt och personligt framförd rock. Som accentuerade och förstärkte Hiatts låtar till det bättre.
   Den viktigaste anledningen till Hiatts aktuella turné är givetvis senaste skivan "The tiki bar is open" och många av konsertens låtar hämtades därifrån. Men nästan lika viktig var, om man avläser hela låtlistan, den 13 år gamla "Slow turning". Vilket kan förklaras av att Hiatt på den skivan kompades av samma band som på söndagens konsert.
   Som i sin tur betydde att alldeles utmärkta album som "Riding with the king" och "Walk on" representerades av enstaka låtar. Men hörnstenar som "Thing called love", "Memphis in the meantime" och "Have a little faith" från mästerverket "Bring the family" alltid är och har varit en central del i Hiatts konserthistoria.
   Tillsammans blev det en makalöst imponerande konsert. Som mest har sin förklaring i en alldeles utmärkt aktuell skiva, "The tiki bar is open", men också att John Hiatts karriär kantas av många höjdpunkter. Av vilka många kom till sin rätt i söndags.
   Som när han blev inropad för tredje gången och helt ensam på scenen framförde en alldeles andlös version av sin nyskrivna och självupplevda betraktelse av terrordådet i New York.

John Hiatts låtar:
Before I go
Mr Stanley
Drive south
The tiki bar is open
I know a place
Slow turning
I'll never get over you
Everybody went low
Is anybody there?
Lincoln town
My old friend
Cry love
Memphis in the meantime
Riding with the king
Tennessee plates

Extralåtar
Have a little faith
Thing called love

Extra extralåt
Farther stars

Extra extra extralåt
New York had her heart broke


Aftonbladet 14/1 2002.


Expressen 14/1 2002.


Svd 15/1 2002.

/ Håkan

Roxette dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i januari 2002.

ROXETTE
All videos ever made & more!
(EMI)
Som titeln säger så är det här en komplett samling med Roxette, 35 videor till deras låtar, 5 udda tidiga upptagningar plus två hela teveprogram. Kort sagt blev det en fullständigt makalös julklapp till den hängivne Roxette-fantasten. För den mer normalt intresserade är det roligt en gång, men inte mer, att konstatera att Roxettes musik håller bra som lyssning. Men gamla videor avslöjar lätt att bäst-före-datumet passerat för länge sedan.

/ Håkan

”Sing and dance”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 2002.

SOPHIE ZELMANI
Sing and dance
(Columbia/Sony)

På Sophie Zelmanis fjärde album på sex år är det mesta sig likt. Övervägande lågmält, ofta ömsint arrangerat men också ytterst personligt. Så har hon på alla sina skivor omgivit sig med i stort sett samma musiker, samma producent och likartade arrangemang. Ändå känns varje ny Zelmani-skiva så fräsch, så efterlängtad och så befriande.
   Det krävs inte en totalt död skivutgivning, som just nu, för att Zelmani ska svepa in och ta över luftrummet. Det räcker med en så pass klockren skiva som "Sing and dance", för övrigt en extremt missvisande titel, som i styrka och kvalité faktiskt kan räcka ända fram till det här nya årets årsbästalista i december.
   Ändå är det lite störande när allt inledningsvis låter så likt tidigare Zelmani-skivor. Men jag märker också snabbt att det är de små gesterna, de små detaljerna och de ännu mindre men betydelsefulla och läckra inpassen i arrangemangen som sammantaget gör Sophie Zelmani så hypnotiskt tilldragande.
   Då menar jag givetvis inte duetten med Freddie Wadling, "Once", som är ett stort klassiskt genidrag och en osedvanligt spektakulärt ögonblick på skivan. Jag tänker mer på flöjten i "How's your heart doing", det sparsmakade blåsarrangemanget i "Going home", steelguitaren i "Breeze", de plötsligt markerade rytmerna i "People" och "Moonlight", den läckra Cohen-pastischen "Gone with the madness" och den inspirerade elgitarren som bara dyker upp sporadiskt på några få spår.
   Nej, i första hand är "Sing and dance" så genomgående stark tack vare det extremt naturliga svänget i arrangemangen utan att varken volymen höjs eller effekterna förstoras. Det märks kanske allra mest just på titellåten, en av få upptempolåtar, men det där tajta samspelet mellan musiker och arrangemang blir ännu mer fascinerande på de lugna låtarna.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.