Blogginlägg från 2026-06-29

Inspirerad comeback för Malmö-legend

Bilder: Olle UnengeRichard Lindgren med sångerskan Cicci Landén.


Bilder: Carina ÖsterlingNils Bondesson, Bo Håkansson och Richard.




RICHARD LINDGREN BAND
Medley, Malmö 26 juni 2026
Konsertlängd: 20:14-21:04 och 21:32-22:18 (50+46=96 min)
Min plats: Framför mixerbordet rakt framför scenen 5 m bort.

I FREDAGS BEHÖVDE MAN INTE NÖDVÄNDIGTVIS gå inomhus i det vädermässigt heta Malmö för att bli svettig. Men i rockklubbsmörkret på Medley i Malmö fick svettdropparna konkurrens med musikalisk eufori. Efter ett kortare uppehåll från musikbranschen äntrade malmöiten Richard Lindgren scenen med sitt nya band..
   För några månader sedan, i februari, träffade jag en ganska desillusionerad Richard. Trött på att spela gitarr, trött på sig själv som artist och, ännu värre, trött på musik överhuvudtaget. En tämligen sorglig beskrivning faktiskt och en alltför pessimistisk analys av läget efter en lång artistkarriär som resulterat i 15 album och ett oräkneligt antal konserter, mest i sin hemstad, tillsammans med olika kompband.
   Men där på gränsen mellan vinter och vår kom vändningen för Richard, några inhopp (i Norrköping och Örebro) väckte positiva tankar på en produktiv fortsättning som sångare och låtskrivare. Och nu stod han alltså på Medleys scen och gjorde stor comeback med ett band som gav både Richard och låtmaterialet full uppbackning.
   Konserten på Medley annonserades som en nystart för en levande Malmö-legend som genom åren skapat oförglömliga konsertminnen. Det fanns med andra ord lite förväntningar att leva upp till för Richard men det var ingen dammig föredetting som ställde sig på scen utan en för dagen både inspirerad och livfull artist framför ett oerhört skickligt och till stora delar rutinerat kompband.
   Bandet innehöll både gamla bekanta som gitarristen Pelle Jernryd (se vänster) och pianisten Nils Bondesson plus några för mig mindre kända ansikten, basisten Anders Lorenzi och trummisen Bo Håkansson. En underbart stabil språngbräda för Richard och hans låtar som vid många tillfällen hade fått en musikalisk ansiktslyftning, inte minst tack vare Cicci Landéns närvaro som värdefull duettsångerska på flera låtar.
   Nedanstående setlist kanske inte ser så upphetsande ut, inga nya låtar som på förhand utlovats, men versionerna av både de gamla ”hitsen” och nyare pärlor skvallrade om både genomarbetade repetitioner och noggrann soundcheck (något ”den gamle” Richard hatade...). Däremot hade han som vanligt svårt att följa planerad setlist och skiftade spontant låtar flera gånger. Vilket fick till följd att vi nyhetsbenägna i publiken aldrig fick höra någon ny låt.
   Soundet på konsertlåtarna befann sig ganska långt från Richards senaste album ”Grand jubilee” som hade en stundtals äventyrlig atmosfär och kanske inte så låtmässigt stark. Därför fanns inga låtar från den skivan i kvällens repertoar och Richard koncentrerade sig istället på den äldre och ibland gamla låtskatten som naturligtvis har sin rättvisa plats i dagens uppdaterade liverepertoar.

”KUL ATT FÅ TRÄFFA LÅTARNA IGEN”, som Richard uttryckte sig vid ett tillfälle. Och när det vid upprepade tillfällen fanns uppenbara ambitioner att bjuda på dagsaktuella arrangemang var det inga problem att ännu en gång få upplcva ganska sönderspelade men publikfriande låtar som ”From Camden Town to Bleecker Street” och ”Five pints and a wink from Gwendolyn” i nyfräscha versioner. Det låga tempot och Richard/Ciccis underbara röster i den förstnämnda låten fick mig faktiskt att blunda och tänka på Gram/Emmylou...
   Sedan var det en ynnest att vid flera tillfällen få uppleva Pelle Jernryds fantastiskt vackra gitarrspel som fick huden att knottra sig av välbehag. Först när han kom in på scen till en pianospelande Richard och krydda arrangemanget på ”Drunk on arrival”, sedan när hela bandet gav ”Driftwood” ett unikt bandarrangemang eller när han bjöd på ett lågmält slide-sound på ”Blue sky shut” med båda(!) händerna på gitarrhalsen. Plus det gastkramande solot på ”Back to Brno” och några gånger när han satte sig ned och spelade underbart effektiv lap steel.
   Konserten var inte så genomgående rockig och elektrisk som jag just nu beskriver. Richard inledde nämligen akustiskt ensam på scen med låten om den italienske författaren Giaocomo Leopardi för att sedan sätta sig vid pianot och framföra den alltid underhållande ”Drunk on arrival” innan bandet gjorde entré.
   Konsertens första avdelning avslutades också lite annorlunda med pianojazziga ”Where did you go, little boy”. Pianisten Bondesson, som inte alls stördes av sitt ryggskott, var scenens andra framträdande musiker. Det svängde enormt om hans agerande vid tangenterna och när han med pigga fingrar fick effektiv plats i den fullständiga ljudbilden.
   Vi fick alltså inga överraskande originallåtar på konserten men extranumret, efter en rock'n'roll-osande version av ”Drunk tank boogie”, blev en oförglömlig final. I något som jag och några till ville identifiera som en gammal folksång, ”Shenandoah”, var det istället en betydligt färskare cover, ”Only a river”, skriven av Bob Weir (Grateful Dead) och Josh Ritter. Richard presenterade den som något gospelliknande och det blev alldeles fantastiskt när Richards och Ciccis röster möttes på en omänskligt personlig nivå och avslutade hela konserten på ett nästan andäktigt sätt.

Lonesome Giacomo
Drunk on arrival
Driftwood
From Camden Town to Bleecker Street
Sundown on a lemon tree
Hobo and Marina
Blue sky shut
I came, I went and I don't know where I'm going now
Where did you go, little boy

Paus

Goodbye Rosie
Death & love
If I ever walked away
Five pints and a wink from Gwendolyn
Back to Brno
Bad news
Drunk tank boogie

Extralåt

Only a river


Del av setlist, första avdelningen.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.