Blogginlägg från 2026-06-26

Covers: EXTRA! Jesper Lindell

JESPER LINDELL: Royal (Brunswick Sounds/Gamlestans Grammophone/Yep Roc, 2026)

EFTER NÅGRA DAGAR I MUSCLE SHOALS, inspelningar som i våras resulterade i albumet ”3614 Jackson Highway” åkte Jesper Lindell och hans trogna band i nordvästlig riktning till Memphis drygt 24 mil bort. Där gjorde det spelsugna men nu lite mindre jetlaggade bandet samma sak, spelade i rask takt in ett antal låtar (covers) med lokala rötter i klassiska Royal Studio. Till namn är den kanske inte lika känd och ryktbar som Muscle Shoals-studion men det musikhistoriska värdet är tveklöst stort.
   Studiobyggnaden på 1320 South Louderdale Street (numera 1320 Willie Mitchell Boulevard) i Memphis byggdes 1915 ursprungligen som teaterlokal. 1957 förvandlades huset till Royal Studios som då också var hemvist för Hi Records, skivbolaget som under 50-talet först satsade på rockabilly med Bill Black's Combo som största namn. När musikern Willie Mitchell gjorde entré 1963 ändrades den musikaliska kursen till först r&b och senare under 60-talet till modern soul. Willie mötte Al Green 1968 och det var startpunkten på kommersiella framgångar framöver.
   Året efter tog Willie, som nu var etablerad skivproducent, över skivbolaget och uppmärksamheten för skivor med exempelvis Ann Peebles, Otis Clay (se exempel nedan) och givetvis Al Green växte hos skivköparna. Willie avled 2010 och studion ägs och drivs nu av sonen Larrence ”Boo” Mitchell som också arbetar som tekniker, som exempelvis på ”Royal”, som släpps på skiva idag..
   Jesper Lindell har lite ”slarvigt” hämtat låtmaterial från många olika Memphis-håll och i låturval inte enbart koncentrerat sig kring Royal-historien men musikaliskt är skivan en skinande helhet som står med båda fötterna stadigt i den soulbaserade myllan. Men valet av låt från countryrockbandet visserligen Memphis-baserade The Amazing Rhythm Aces överraskar. Liksom Goffin/King-låten ”No easy way down” med garagerockbandet The Germz från Long Island(!) som befinner sig långt från temat.
   I det här tydliga Memphis-konceptet är det kanske omöjligt att undvika låtar med ett ursprung från stadens McLemore Avenue, där det legendariska skivbolaget Stax/Volt hade sitt hem. Precis som på förra skivan kunde Jesper inte avhålla sig från att välja ut två nästan sönderspelade låtar, ”The letter” och ”I can't stand the rain”, som med automatik säkert går hem i alla röda stugor men versionerna är inget att skämmas för. Vi som såg Jesper och bandet live förra våren vet att den Joe Cocker-influerade upplagan av ”The letter” även fungerar live.
   Jag trodde i min enfald, som ganska stor lekman i soulbranschen, att Memphis som stad inte är lika musikaliskt tung som Muscle Shoals och kanske lite mer kommersiellt inriktad. Men mina ganska lättjefulla förväntningar kom på skam direkt i öppningslåten när Jesper effektivt utklassar Elvis Presleys original av ”Wearin' That Loved-On Look” med en ännu svartare och souligare röst. Och med den kompassen i hand håller han kursen sradigt genom hela albumet. Förbi både obskyra låtar, två allmänt kända popklassiker och några helt fantastiska soullåtar.
   Precis som Bruce Springsteen, som alltid har avstått att ge bokstavlig credit till sitt kompband på sina studioinspelade skivor, gör Jesper Lindell likadant på sina skivor. Men som vanligt är det hans permanenta kompband The Brunnswik Sounds som är hans musikaliskt skickliga ryggrad i de genomarbetade arrangemangen. Där inte minst de tre eller fyra killarna i blåset, på åtta av de nio låtarna har pianisten/organisten Rasmus Fors skrivit arrangemang, skänker unik personlighet till covermaterialet.
   I mina texter om skivorna jag skriver om i min cover-kategori är jag noggrann att peka ut originalversioner till låtarna och även påpeka eventuella felaktigheter i informationen. Låtskrivarna (J H Brown/Howard Smith) som nämns till Amazing Rhythm Aces-låten ”King of the cowboys” är i verkligheten identiska med gruppmedlemmarna James Hooker och Howard Russell Smith.
   De officiella låtskrivarna till ”I can't stand the rain” är (Don Bryant/Bernard Miller/Ann Peebles). Bryant var en skivbolagskollega till Peebles och Miller var en dj.


Wearin' That Loved-On Look (Dallas Frazier/A L Owens)
1969. Från albumet ”From Elvis in Memphis” med Elvis Presley.
King of the Cowboys (J H Brown/Howard Smith)
1975. Från albumet ”Stacked deck” med The Amazing Rhythm Aces.
Sweeter Tomorrow (Fred Briggs)
1967. Singel med Margie Joseph.
I Can't Stand the Rain (Margaret Ann Peebles)
1973. Singel med Ann Peebles.
When Something Is Wrong with My Baby (Isaac Hayes/David Porter)
1967. Singel med Sam & Dave.
The Letter (Wayne Carson Thompson)
1967. Singel med The Box Tops.
No Easy Way Down (Gerald Goffin/Carole King)
1967. Singel med The Germz.
Tryin' to Live My Life Without You (Eugene Williams)
1972. Singel med Otis Clay.
Whicha Way Did It Go (Bonny Rice/Roebuck Staples)
1974. Singel med Pop Staples.

/ Håkan

Englandslistan 29 november 1969

DET VAR KNAPPAST ÖVERRASKANDE att Archies toppade Englandslistan 29 november 1969. Det var nämligen femte veckan i rad och den helt påhittade amerikanska tecknade gruppen skulle toppa listan ytterligare två veckor. Men det var väldigt konstigt och oväntat att jättehitlåten ”Sugar, sugar” aldrig tog sig in på svenska Tio i Topp. Inte heller uppföljaren ”Jingle jangle” som också missade Englandslistan helt.
   One hit wonder-låten hindrade under tiden många låtar från att nå förstaplatsen, bland annat George Harrisons Beatles-låt ”Something”. Inte heller snabbklättrarna på veckans lista, Kenny Rogers & the First Editions ”Ruby don't take your love to town” och Stevie Wonders ”Yester-me, yester-you, yesterday” skulle nå högsta placeringen. Däremot en nykomling längre ned, Rolf Harris ”Two little boys”, skulle nå förstaplatsen runt jul 1969.
   Andra intressanta snabbklättrare på veckans lista är Blue Minks ”Melting pot” och Creedence Clearwater Revivals ”Green river” men också schlagerartister som Engelbert Humperdinck och Joe Dolan medan Joe Cocker, David Bowie, Hollies och Johnny Cash var på väg ur listan.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Family med ”No mule's fool”.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.