Blogginlägg från 2026-04-02

Mars 2026 på Håkans Pop

Foto: Agneta Wallinder UnengeSt Patrick's firades som vanligt med Tullamore Brothers på scen på Clarion Hotel i Örebro.

EFTER EN GANSKA HÄNDELSEFATTIG Håkans Pop-start på det här året, i alla fall utanför de fasta kategorierna, så exploderade det för egen del plötsligt på 2026 års tredje månad. Både livemässigt och i raden av nya intressanta skivor blev mars årets stora spännande startpunkt vid sidan av de återkommande kategorierna Best Of 1975/1976 (listan på 50 år gamla albumfavoriter), intressanta datum i pop/rock-historien och den till synes oändliga raden av coverskivor som aldrig tar slut.
   På den rangordnade listan med albumfavoriter från 1975 och 1976 avslöjade jag under mars placeringarna #10 till #14 med artisterna/grupperna Emmylou Harris, Graham Parker, Neil Young, Eagles och Ulf Lundell.
   De historiska datumen i pop/rockhistorien jag uppmärksammade under mars var 4 mars, 11 mars, 18 mars och 25 mars.
   Och jag hittade coveralbum med Kathleen Edwards, Isabella Lundgren, Paul Carrack och Paul Wellervärda att skriva om. Plus det helt nyutgivna albumet ”3614 Jackson Highway” med Jesper Lindell som innehåller enbart covers inspelade i Muscle Shoals och Memphis.
   Tack vare den traditionella irländska högtiden St Patrick's upplevde jag under mars två konserter, en i Örebro med Tullamore Brothers och en i Norrköping med Pork From Cork.
   Jon Dee Graham avled 27 mars och jag fick tyvärr anledning att minnas tillbaka på mitt möte med honom för nästan tio år sedan.
   Ännu en rapport från TisdagsAkademiens möten publicerades under mars.

JAG INLEDDE MÅNADENS RAPPORT, om innehållet på Håkans Pop under mars, med att konstatera att nya intressanta och riktigt bra skivreleaser satte färg på mars, både till kvantitet och kvalité. Vilket fick mig att skriva två långa dagsaktuella recensioner av nya album med JESPER LINDELL och SQUEEZE.
   Jag har under mars lyssnat på fler nysläppta album än på länge, de bästa skriver jag om här nere, men jag har inte riktigt lyckats formulera åsikter om allt positivt lyssnande. Så vissa artister nämner jag bara vid namn: The Delines, Mumford & Sons, Morrissey, JD Graham,Morgan Evans, Veronica Maggio och Gunnar Danielsson.
   Det amerikanska bandet TEDESCHI TRUCKS BAND har skvalpat runt i mitt medvetande i flera år men aldrig riktigt landat som favoriter. Förrän nu. Nya albumet ”Future soul” blev snabbt en stor favorit. Susan Tedeschi sjunger fantastiskt med en grymt soulig röst, Derek Trucks bjuder på några blixtrande Allman Brothers-influerade gitarrsolon och det varierade låtmaterialet är genomgående starkt och välskrivet.
   Efter upprepade spelningar, där jag blev mer och mer imponerad, fick jag till slut ändå några lite tveksamma känslor. Tveklöst en fantastiskt bra skiva, lyssna bara på höjdpunkter som ”Hero” och ”Crazy cryin'”, men jag uppfattar också att de kommersiella hitambitionerna lyser igenom på många låtar och det stör det annars perfekta helhetsintrycket.
   Namnet THE LONG RYDERS tillhör väl egentligen det förflutna, tidigt 80-tal när amerikanska alt.countryband som Green On Red, Uncle Tupelo och Rank and File firade vissa triumfer, men bandet har överlevt decennierna om än sporadiskt. Hela tiden med låtskrivaren och sångaren Sid Griffin i spetsen.
   Innan nya albumet ”High noon hymns” släpptes lyssnade jag på bandets lysande album från 2019, ”Psychedelic soul”, och det gav mig otroliga förhoppningar. Det nya Ed Stasium-producerade albumet är bra för att inte säga perfekt poprock, med ibland lite steelguitar-stämningsfull country i arrangemangen, där gruppens numera tre medlemmar delar på både mikrofon och låtskrivande. Klart rekommenderad.
   JD GRAHAM ska väl kanske sorteras in i den amerikanska singer/songwriter-genren men när jag lyssnar på nya albumet ”Uppers & downers” vill jag gärna jämföra honom med typiska amerikanska låtskrivare med både starka melodier och texter. Lyssna bara på pianolåten ”Leavin'”, där både Austin, Paris och New Orleans nämns, som har klara Jimmy Webb-kvalitéer och texten på ”I don't need nothin'” är verkligen underhållande.
   Jag skulle aldrig placera The Who i powerpopgenren men när jag lyssnar på amerikanska bandet THE LEGAL MATTERS, ett namn taget från Pete Townshend-låten ”A legal matter”, och albumet ”Lost at sea” tänker jag på en snällare variant av powerpop. Fantastiskt underhållande pop med snygga sångstämmor och välskrivna låtar som även i sin enklaste form förvandlas till popmästerverk.
   Amerikanen BUCK MEEK skivdebuterade 2018 men först nu fick jag upp ögon och öron för honom. Nya albumet ”The mirror” har en uppenbart lekfull prägel som blandar elektriska och akustiska instrument med spännande körer som delikatess. Välgjort med många hjälpande händer i studion, recitation avlöser konventionella låtar och resultatet är inte alls krävande men helheten kanske är lite ojämn.
   Någon har bestämt att det är Göteborgskillen VALTER NILSSON som ska komma och fylla Håkans Hellströms skor. På gott och ont för Valter själv. När jag för första gången lyssnar på ett helt album, ”Högsbo Riviera”, med killen tycker jag att han klarar balansgången mellan oerhörda förväntningar och Hellströms skugga med beröm godkänt.
   Genom hans texter ekar det Göteborgsatmosfär men musikaliskt, melodiskt och textmässigt (”bättre att sjunga falskt än att inte sjunga alls”) har han ändå skapat en helt egen värld där blås och soul har en naturlig hemvist. Jovisst doftar det ibland Hellström Light om Valters koncept men på albumet framträder ändå en stor portion personlighet som lovar gott inför sommarens liveframträdanden. Som också får mig att lyssna tillbaka i hans skivdiskografi och upptäcker en kille som kommer dansa mer än en sommar.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JOEL ALME har gjort det igen, för sjunde gången i rad! Jag tror att sedan 2008 har Joels samtliga album hamnat på mina årsbästalistor och jag tror, och vet egentligen med säkerhet, att nya albumet ”Gullmar Gospel” kommer ha en rättvis plats även på nästa årsbästalista om så där knappt ätta månader.
   Jag kräver aldrig att Joel måste utveckla sig, presentera nya grepp i låtskrivandet eller ändra det djupt personliga soundet och ”Gullmar Gospel” vandrar in och ut i ungefär samma poetiska värld som tidigare. Musikaliskt är det för det mesta lika avskalat som vanligt, akustisk gitarr och ett avlägset piano ibland med anspråkslösa trumslag som aldrig vill ta över helt.
   Ja, man känner igen det mesta men låtarna känns ändå inte upprepande och de vardagsrealistiska texterna presenterar inget som redan är sagt. Och när det vid några tillfällen kanske blir lite minimalistiskt händelsefattigt kommer stråkarrangemangen in och sparkar undan all form av kritik.
   Åtta låtar strax över en halvtimmes speltid är så precis lagom för att man ska uppfatta att Joel Alme på sitt alldeles speciella sätt har presenterat ännu ett mästerverk i sin gränslösa rad av albumsläpp. Hela tiden med producenten Mattias Glavå bredvid som exakt fångar närheten i Joels språk och melodier.
   Det samarbetet fortsätter på ”Gullmar Gospel” med oförminskat positivt resultat där vemod (”Du sa inget”) möter positiv framtidstro (”I morgon är min bästa dag”) med samma naturligt personliga klang.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.