Blogginlägg

Covers: Paul Carrack

PAUL CARRACK: The country side of Paul Carrack, vol. 1 (Carrack-UK, 2025)

EN AV ENGLANDS MEST PERSONLIGA RÖSTER PÅ GRAMMOFONEN, Paul Carrack. Han hade dessutom ett fantastiskt cv bakom sig när han förra året släppte albumet ”The country side of Paul Carrack, vol. 1”, en skiva som innehåller enbart covers med låtar som är hämtade från countrybranschen.
   En tillbakablick på Paul Carracks karriär blir både lång och detaljerad. Följ med här:
   1972 inleddes Carracks uppmärksammade del av karriären när han bildade gruppen Ace tillsammans med fyra andra engelsmän, de blev då en del av den nystartade pubrockgenren. Fast redan 1970 spelade han i band, Warm Dust, men då handlade det om väldigt långt hår och engelsk proggrock.
   Ace skivdebuterade först 1974 med singeln ”How long”, skriven av Carrack, som nådde en blygsam placering på Englandslistan men har i decennier blivit en modern klassiker. 1977 sprack bandet och Carrack började spela i Frankie Millers grupp. Som kompmusiker blev han respekterad överallt och spelade under en kort tid 1980 med Roxy Music. Jag såg Bryan Ferry & Co på Gröna Lund det året.
   Samma år gjorde Carrack sitt första tämligen bortglömda soloalbum, ”Nightbird” och spelade sedan under några år i både Carlene Carters och Nick Lowes kompgrupper innan han 1981 blev fast medlem i Squeeze och fick sjunga ytterligare en modern klassiker, ”Tempted”.
   Efter fina insatser på Squeeze-albumet ”East side story” fick han 1982 göra sitt andra soloalbum, fantastiska ”Suburban voodoo” utgiven på Jake Rivieras skivbolag F-Beat, och samma år turnerade han i Nick Lowes grupp, maj 1982 i Örebro.
   1983 turnerade han i den fantastiska gruppen Nick Lowe, Paul Carrack & John Hiatt, i september det året spelade de på Ritz i Stockholm,
   1985 hamnade han i den tillfälliga gruppen Mike & the Mechanics där han sjöng på några av gruppens hits. Året efter spelade han i Pink Floyd-mannen Roger Waters band, både på turné och skiva, innan solokarriären sparkade igång på allvar 1987 med albumet ”One good reason”.
   Mellan 1989 och 1996 gjorde Carrack ett uppehåll med egna skivor, gjorde även en kortare paus i Mike & the Mechanics-engagemanget och samtidigt (1993) som det tillfälliga coverprojektet med det märkliga namnet Spin 1ne-2wo dök upp, med Carrack som medlem, återvände han överraskande till Squeeze och albumet v”Some fantastic place” (1993).
   Alltså en lång och komplicerad musikkarriär för Paul Carrack som från 1996 regelbundet har producerat skivor i eget namn där covers hela tiden har spelat en viss roll, ibland mer som på albumet ”Groovin” (2001), och satsade förra året på ett coveralbum med enbart countryinspirerade amerikanska låtar.
   Carrack har inför skivan seriöst rest till USA och Nashville för att spela in ”The country side of Paul Carrack, vol. 1” med amerikanska musiker och en amerikansk producent, inte så bekanta namn och jag känner inte till varken producenten Steven Wood och musiker som Tommy Harden, trummor, Scott Sanders, steelguitar, Joe Spivey, fiol/gitarr/mandolin, och Kelly Back, sologitarr. Men det låter givetvis professionellt och bra men lite profillöst där Carracks annars perfekt personliga röst kommer lite i skymundan.
   Låtmässigt koncentrerar sig Carracks album i huvudsakligen på gamla amerikanska countrylåtar med en viss centrering till 50-talet men också 40- och 60-talet. Och det låter stundtals som traditionell country med fiol och steelguitar i centrum.
   Som ett album med nästan enbart covers så förekommer det av naturliga skäl mycket återanvändning i låtmaterialet men i Carracks fall har det varit ytterligare former av återanvändning.
   Här gör han exempelvis sin egen låt ”Love will keep us alive”, som först gavs ut av Eagles 1994, ännu en gång. Sin första version gjorde han redan 1995 på albumet ”Blue views” och här är den inte överraskande countryfierad.
   Den låt som jag först uppfattar som en originallåt, ”In the cold light of day” skriven tillsammans med Squeeze-sångaren Chris Difford, gavs ut av Carrack första gången redan 2018 på albumet ”These days”. Och ”Shelly's Winter Love” sjöng Carrack första gången som duett med Nick Lowe på Bill Kirchens album ”Word to the wise” (2010). En fantastisk version, lyssna på den. Låten ska för övrigt inte förväxlas med Lowes egen låt ”Shelley my love”.


1. Sea Of Heartbreak (Hal David/ Paul Hampton)
1961. Singel med Don Gibson.
2. Take Me (George Jones/Leon Payne)
1965. Från albumet "New country hits" med George Jones & The Jones Boys.
3. Love Will Keep Us Alive (Jim Capaldi/Paul Carrack/Peter Vale)
1994. Från albumet "Hell freezes over" med Eagles.
4. Heartaches By The Number (Harlan Howard)
1959. Singel med Ray Price.
5. Shelly's Winter Love (Merle Haggard)
1970. Från albumet "Forever yours" med Dottie West.
6. In the Cold Light Of Day (Chris Difford/Paul Carrack)
2018.
7. It Don't Hurt Anymore (Don Robertson/Jack Rollins)
1954. Singel ("I don't hurt anymore") med Hank Snow, The Singing Ranger and The Rainbow Ranch Boys.
8. Take These Chains From My Heart (Hy Heath/Fred Rose)
1952. Singel med Hank Williams with His Drifting Cowboys.
9. I Saw The Light (Hank Williams)
1948. Singel med Hank Williams with His Drifting Cowboys.
10. My Baby's Gone (Hazel Marie House)
1958. Singel med The Louvin Brothers.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.