Blogginlägg

Best of 1975/1976: #12 "Zuma"

NEIL YOUNG: Zuma (Reprise)
Release: 10 november 1975

REDAN PÅ DEN RELATIVT ANONYMA 12:E-PLATSEN, på min lista med 50 år gamla album, dyker det upp skivor av nästan klassisk kvalité. Och det är inte så överraskande att det är Neil Young som har gjort dagens aktuella album, den väldigt omväxlande ”Zuma”, som han klämde in mellan det försenade och lite irrationella albumet ”Tonight's the night” (1975) och Stephen Stills-samarbetet ”Long may you run” (som jag redan noterade på en 23:e-plats).
   Neil Youngs 70-tal var fyllt av legendariska album och "Zuma" har ofta lite orättvist hamnat i skuggan av de mer kända och spektakulära Neil Young-albumen. Kanske för att den hade ett lite blekt tecknat svartvitt omslag eller, och det kanske är den viktigaste anledningen, för att mina minnen ofta har placerat albumet bland historiens splittrade och ojämna skivor för att innehållet på albumet spelades in under olika förutsättningar och vid olika tillfällen.
   Fast mitt minne var i det här fallet lite för drastiskt. Det är egentligen bara ett enda spår, "Through my sails" som spelades in för det planerade Crosby, Stills, Nash & Young-projektet "Homegrown" 1974 som dock aldrig slutfördes, som har fått mig att förstora problemet. Ryggraden på "Zuma" är låtarna som är inspelade med den ständigt närvarande men ändå sporadiska kompgruppen Crazy Horse som faktiskt har fått en unik officiell credit som artister (första gången sedan 1969 och "Everybody knows this is nowhere”) på skivan.
   "Zuma" är ju en rejäl nystart på Neil Youngs Crazy Horse-samarbete. Bandnamnet försvann nästan definitivt när bandets gitarrist Danny Whitten dog av en överdos i november 1972 och på Youngs kommande tre album nämndes inte Crazy Horse alls (förutom på ett gammalt liveinspelat spår på "Tonight's the night") fast både basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina ibland medverkade sporadiskt bland övriga musiker.
   Mitt under inspelningarna av "Zuma" mötte Talbot gitarristen Frank "Poncho" Sampedro i Mexiko. Han var en hängiven Neil Young-fan, hade lyssnat noggrant på Youngs skivor sedan "Everybody knows this is nowhere” och var som kompgitarrist en synnerligen perfekt ersättare till Whitten. I november 1974, två år efter Whittens död, blev Sampedro fast medlem i Crazy Horse och i kompgänget som spelade bakom Young.
   Sedan finns det en låt på "Zuma", den övermäktiga "Cortez the killer", som så effektivt tagit bort strålkastarna på det övriga materialet som, tro mig, är av bästa Neil Young-klass. "Cortez the killer" är ju en klassiker, även i jämförelse med alla andra Neil Young-klassiker, men när jag lyssnar uppmärksamt på "Zuma" idag är låten faktiskt bara en i mängden av bra låtar. 7:29 är givetvis en mäktig låtlängd men efter introt, 3:22, är låten ganska konventionell men intensiv fast tempot är lågt. Men det är nog textens historiska och verklighetsnära innehåll om Fernando Cortés, som på 1500-talet lyckades erövra aztekernas rike i Mexiko, som väcker känslor.
   "Zuma" innehåller fler alldeles utmärkta rocklåtar som lyfter albumet till samma nivå som flera andra av Youngs 70-talsalbum. Inledande "Don't cry no tears" och "Lookin' for a love" är raka, typiska men ändå djupt personliga Neil Young-låtar. De övriga rocklåtarna, "Danger bird", "Stupid girl", "Driveback" och "Barstool blues", har lite orättvist hamnat i skymundan på albumet men tillhör tveklöst den övre halvan av Youngs kvalitetsnivå.
   Sedan har det ovan nämnda CSNY-spåret, med sitt mjuka akustiska arrangemang och röster i perfekt balans, en viktig roll på det överlag rockiga albumet. Till den kategorin hör också den välbalanserade balladen "Pardon my heart" som gör sidan A på "Zuma" omväxlande och varierad.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.