Blogginlägg från 2026-02-03

Januari 2026 på Håkans Pop

The Beau Brummels album från 1975 är värd att lyssna på igen efter över 50 år.

AV TRADITION ÄR JANUARI EN GANSKA soft start på musikåret och 2026 var inget undantag. Eller egentligen ännu lugnare än vanligt då den levande folkmusikfestivalen Folk at Heart i år lyste med sin frånvaro. Sedan 2014, med uppehåll 2021 och 2022 (pandemiåren) har festivalen i hotellmiljö sedvanligt arrangerats första helgen i januari i Örebro men i år var det tyst och lugnt. Paus eller för evigt nedlagd är frågan?
   Håkans Pop, med alla sina fasta kategorier, rullade dock på som vanligt redan från 4 januari när jag lämnade en rapport från TisdagsAkademiens regelbundna möten där vi tittar på intressanta dokumentärer och sedan diskuterar våra upplevelser.
   Min rangordnade genomgång av 50 år gamla album fortsatte under januari med placeringarna från #19 till #22 med oförglömliga skivor producerade av Björn Afzelius, The Beau Brummels, Justin Hayward/John Lodge och Bad Company. En härlig blandning musik.
   I samlingn med coverskivor, där artister och grupper har gjort hela album med enbart covers, skrev jag under januari om Joan Baez, Robert Gordon, Condo Fucks och Yo La Tengo.
   I serien med händelserika datum gjorde jag under månaden nedsläpp på 7 januari, 14 januari, 21 januari och 28 januari.
   I övrigt var januari 2026 en ganska händelsefattig månad.

ÄVEN PÅ NYA ALBUMSLÄPP-OMRÅDET HAR DET väntat varit tämligen tunt och händelsefattigt. Trots allt hittade jag ett gäng nya skivor att lyssna på och recensera men kunde inte i det tunna urvalet utnämna någon i kategorin ”Månadens Bästa Album”.
   Ett band med namnet THE PLASTIC PALS, som doftar mer keyboards och synt än härlig poprock, kanske inte drar intresset till sig men det aktuella albumet ”Keep it burning” är en härlig knockout. Poprock är en talande beskrivning av Plastic Pals musik där tuffa gitarrer möter historiskt starka melodier.
   På ett konstigt sätt drar jag mystiska musikaliska paralleller med snälla Basse Wickman, kanske är det de melodiska kompgitarrerna som drar iväg funderingarna, och rent soundmässigt vill jag gärna jämföra med en gång Madhouse och Mosquitos.
   Poprock som sagt. Hoppar gärna över instrumentallåten ”The social loner” men njuter stort när jag lyssnar på ”Saturday night abd Sunday morning”, ”Flames of fate”, popperpoppiga ”Get to the point”, ”The hawk moth” och ”Decisions”.
   Bakom den pretentiösa albumtiteln ”Embraced for a second as we die” med AMANDA BERGMAN hittar jag en känslosam och personlig skiva. Med maken Petter Winnberg som producent och medlåtskrivare har det blivit keyboardbaserade arrangemang och inte så många tydliga melodier. Mer emotion, med Amandas ljuvligt personliga röst i en nyckelroll, än klockrena hits. Musik som tar lite längre tid att smälta. Men korta ”Never known like that”, med bara en akustisk gitarr i kompet, är en favorit från scratch.
   För några månader sedan upplevde jag CATHERINE BRITT live, då som medlem i The Pleasures, och nu kommer hennes nya soloalbum ”The hardest thing” som ett välkommet brev på posten. Australiska Catherine har en ljus typisk countryröst men soundet och låtarna på albumet har inte fastnat i det traditionella countryspåret och är mycket mer varierad än så. ”One divorce, two kids & a few whiskies ago”, en låt som verkligen lever upp till sin titel, är en drömöppning på skivan men mjukt smeksamma ”Maybe not”, ”Sky blue” och ”Broken heart at 33” (med inledande fint vinylknaster...) tillhör också topparna.
   Den amerikanska sångerskan COURTNEY MARIE EDWARDS kanske tillhör singer/songwriter-genren men nya albumet ”Valentine” är mer arrangerad och producerad och jag vill placera skivan bland de personliga popartisterna. Det här är ett album som växer för varje spelning men den tar sig inte riktigt in bland favoritskivorna just nu. Ibland tänker jag på Kate Bush både positivt och negativt. Den lite mer dämpade sången ”Best friend” heter min favorit.
   VAN MORRISON gjorde förra året sitt i mina öron bästa album på många år med ”Remembering now” så jag hade för en gångs skull höga tankar om nya albumet ”Somebody tried to sell me a bridge”. Men blev ganska snart varse att han den här gången vandrar i memory lane bland gamla blueslåtar i djupt traditionella och knappast spännande arrangemang. Jag tycker inte Van har så mycket att erbjuda när han upprepar gammalt låtmaterial skrivet av profiler som Leadbelly, Eddie ”Cleanhead” Vinson, John Lee Hooker, Buddy Guy med flera. Att han sedan skrivit några egna låtar på albumet är i sammanhanget en parentes ty han upprepar det gamla jazzbluestemat i detalj så nya albumet låter som en enda repris. Och kan väl bara uppskattas av rena Van Morrison-fans.
   Den amerikanske sångaren och folkmusikern SAMMY BRUE hade Justin Townes Earle (1982-2020) som mentor och gör på sitt nya album ”The journals” en typ av tribut till Earle med hjälp av dennes dagböcker (”Journals”) med material, låtskrivarsamarbeten och opublicerade Earle-låtar. Brues skiva har hjärtat på rätta stället, inte minst på låten ”For Justin”, fast den musikaliskt är ganska sparsam och huvudsakligen akustisk. Han har en lätt klagande stämma, ibland jämförbar med Steve Forbert, vars fascination växer till sig för varje lyssning.
   Varje gång jag har skrivit om det amerikanska bandet CORDOVAS, både på skiva och live (2017), har jag nämnt The Band-influenser och nya albumet ”Back to life” är inget undantag. Countryfierad americana och läcker stämsångsbaserad countryrock. Jag hittar kanske inte de riktigt stora låtmässiga höjdpunkterna men soundmässigt är det ofta ljuvligt.
   På en sprakande hotellradio 1998 hörde jag ROBBIE WI.LLIAMS leverera en underbart läcker poplåt, kan ha varit ”Millenium”, och jag har inte hört något så bra med Robbie sedan dess. Nya albumet ”Britpop” lever inte upp till sin titel och är innehållsmässigt ruskigt ojämn och musikaliskt spretig. Från olyssningsbar hårdrock (med Black Sabbath-gitarristen Tony Iommi på gitarr) via rapliknande pop (”Bite your tongue”) till avslutningen med viskande allsångspop. Rekommenderas inte.
   Engelska KULA SHAKER hade med sina psykedeliskt influerade poplåtar framgångar på 90-talet och försöker på nya albumet ”Wormslayer” upprepa det konceptet. Låter inledninsvis bra men det blir lite för intensivt för mina känsliga öron. Gillar de senare lite luftigare låtarna bättre men den över sju minuter långa titellåten är en ren överdos i experimentlusta.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.