Blogginlägg

Schreibers Garage-kväll med Pleasures

The Pleasures, Lachlan Bryan och Catherine Britt, bjöd på en härlig konsertkväll på Schreibers Garage.


Amerikanen Andrew Leahey var imponerad support till Pleasures.

Alla bilder: Carina ÖsterlingAndrew Leahey fick hjälp av Katie Bates på gitarr.

THE PLEASURES
ANDREW LEAHEY
Schreibers Garage, Örebro 7 november 2025
Konsertlängd: 19:34-20:22 (AL 48 min) 20:51-22:29 (TP 98 min)
Min plats: Stående ca 10 m från scenen.

INFÖR THE PLEASURES ANDRA BESÖK på Schreibers Garage utforskade jag den australiska duons historia och kom fram till att Catherine Britt och Lachlan Bryan var och en har en lång och brokig erfarenhet som artister och musiker i många olika sammanhang inklusive solokarriärer. Så långt och händelserikt att det knappast går att beskrivas i sin helhet här. Kvällens hyfsat långa konsert, vars innehåll till hundra procent var hämtad från bandets repertoar, kunde inte visa upp parets alla positiva sidor men vi bjöds på en viss naturligt urval låtar från årets aktuella album ”Enemy of my enemy”.
   Nåväl, bandets skivor är en bra utgångspunkt för en konsertkväll med Pleasures som täckte in allt från högljudd rock till mer avskalade moment med en grupp som i livemiljö både förstärkte och förädlade låtmaterialet. En majoritet Pleasures-låtar äger kvalité och en underhållande bredd, med en viss countryfierad grundton (dock lite dämpad på scen) i arrangemangen, som Bryan och Britt med band, Katie Bates, bas, och Brad Bergen, trummor, sedan levandegjorde på ett alldeles utmärkt sätt.
   Konsertkvällen bjöd även på en överraskande support i form av amerikanen Andrew Leahey som till vardags har ett eget band, The Homestead, men som uppvärmare till Pleasures uppträdde han ensam med akustisk gitarr och piano nästan själv på scen. Han fick nämligen oväntad hjälp från Pleasures-basisten Bates under större delen av de 48 minuterna på scen.
   Jag hade förlyssnat lite på Andrews skivor, bland annat det helt nya albumet ”Kick move shake”, och inte blivit så imponerad av de lätt keyboardsdominerade rockarrangemangen. På scen i det avskalade formatet blev jag mycket mer nöjd, bättre och personligare än på skiva. Högt och bra ljud där den akustiska gitarren nästan lät elektrisk och i avslutningslåten ”Stay awake” var det nära magi med en fin närvarokänsla.
   Andrew skulle senare bjuda tillbaka till de helt nya vännerna i Pleasures genom att sitta med på keyboards och efter bästa förmåga försöka framkalla ett klassiskt hammondljud på det lilla anspråkslösa instrumentet.
   Konsertkvällen blev alltså ett samarbete över tre kontinenter, Australien, USA och Sverige, och Pleasures konsert blev en härlig höjdpunkt för den lilla men hängivet uppskattande publiken.
   Av rätt naturliga själ blev det tunga rockiga låtmaterialet lite tyngre på scen utan att tappa det melodiska innehållet och sedan var det en ynnest att få höra Lachlan och Catherine dela på sånginsatserna, ofta i samma låt dessutom. När det rockade som mest, i exempelvis ”Paranoid”, ekade det nog mer Rockpile-rock än country ur högtalarna.
   Men konserten bjöd också på lugnare ögonblick när bandet i övrigt lämnade över scenen helt till Lachlan och Catherine. ”We're all a little blue”, ”You made another woman (out of me)” och ”Step away” är ju några helt ljuvliga låtar i Pleasures-repertoaren och liveversionerna var på topp. I den sistnämnda låten ”kompades” duon av den två månader gamla Loretta, Bergen/Britts dotter, som gnydde lite längre bak i lokalen.
   Under konsertens lite lugnare sekvenser blev det rätt uppenbart var duon Bryan/Britt har sina musikaliska rötter. Vid några tillfällen blundade jag och både såg och hörde ekot av Gram Parsons och Emmylou Harris framför mig. Men det fanns rockiga höjdpunkter också, som exempelvis ”Three star hotel” då jag hörde The Band utan att blunda.
   Konserten avslutades med några fina versioner av ”Let's go again” och slutlåten ”The beginning of the end”. Men det visade sig bara vara början på slutet. Makalöst vackra ”Sad song” och ”Seven Spanish angels” satte definitiv punkt på en nästan oförglömlig konsertkväll.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.