Blogginlägg från 2025-11-01

Oktober 2025 på Håkans Pop

Moody Blues-profilen John Lodge avled under oktober och jag skrev en minnestext till hans minne.

VAR DET DEN ALLT MÖRKARE HÖSTSÄSONGEN som påverkade oktober 2025 till en ganska händelsefattig månad på Håkans Pop? Det tycks vara så när jag tittar tillbaka på den senaste månadens uppenbara brist på levande konsertupplevelser. Däremot har uppdateringarna av kategorierna med listan på 50 år gamla album, dagsaktuella datum och coveralbum på Håkans Pop rullat på som vanligt.
   Under oktober avslöjades placeringarna 30 till 33 på min 40 skivor långa rangordnade lista på 50 år gamla album med grupper/artister som ABBA, Elton John, Wings och The Tubes.
   De intressanta oktober-datumen på Håkans Pop var 1 oktober, 8 oktober, 15 oktober, 22 oktober och 29 oktober.
   Coveralbumen som jag under oktober beskrev närmare var gjorda av Ozzy Osbourne, Andreas Hourdakis Trio, The Maharajas, det helt aktuella Chrissie Hynde & Pals-albumet och Willie Nelson.
   I oktober tog jag också adjö av den gamla Moody Blues-favoriten John Lodge och passade också på att redogöra för TisdagsAkademiens senaste möten.

STRÖMMEN AV NYA HUVUDSAKLIGEN intressanta album höll i sig under oktober och för min del inleddes intensiteten redan på månadens tredje dag. Med en världslig artist som i normala fall inte tillhör min lyssningsmeny.
   Lite svala kommentarer från proffstyckare gjorde mig intresserad av TAYLOR SWIFTS nya album ”The life of a showgirl”. Där hittade jag popmusik som inte var så modern men proffsigt välskriven, av Max Martin och hans radarpartner Shellback, och det lät i mina öron hitmässigt! Ok, det flyter på ganska anonymt och radiomässigt men några låtar fastnar mer än andra. Som ”Elisabeth Taylor”, ”Wi$h li$t” (stavat exakt så) och titellåten.
   Ett nytt album med den gamle Eagles-medlemmen BERNIE LEADON, ”Too late to be cool”, hade väl i normala fall passerat mina öron utan kommentar. Men nu råkar ju albumet vara producerat av Glyn Johns, engelsmannen som faktiskt stod bakom Eagles två första fantastiska album. Nåja, albumet är inget klockrent mästerverk men de ofta akustiskt baserade låtarna är en sympatisk blandning av musik att lyssna på med vällust.
   Med rötterna i Wilco åstadkommer duon Patrick Sansone och John Stirratt på albumet ´”Here and nowhere” under gruppnamnet THE AUTUMN DEFENSE stundtals fantastiskt vacker popmusik. Med stämsång, en och annan Rickenbacker-gitarr och flera underbara poplåtar samsas låtarna naturligt och det låter mer engelskt än amerikanskt och i mina inre tankar dyker minnet av 10cc upp.
   På det 26 minuter långa albumet ”Lugna” förstår jag varför SLOWGOLD har döpt skivan så. Amanda Wernes annars elektriska gitarr är på de flesta låtarna ersatt av en akustisk och hon sjunger mer skört och avskalat än någonsin. Kanske till och med bräckligt, svagt och lite avståndstagande som hindrar närvarokänslan till låtarna som kräver upprepad lyssning för att fastna i medvetandet. ”Härifrån” är dock ett 2:11 långt undantag.
   Ibland förstår jag mig inte på min egen musiksmak. Jag har i många år lämnat DI LEVA bakom mig som artist. Upptäckte honom för exakt 40 år sedan och under några år, 1987 och 1989, var han både live och på skiva en frisk och udda fläkt i mitt liv. Men han har under senare decennier förlorat sin dignitet. Så lyssnar jag på nya albumet ”När änglar dör” och faller för fler låtar än vad som egentligen är nyttigt. Jag känner igen tongångarna men plötsligt låter rösten underhållande och till och med de ganska simpla arrangemangen sväljer jag med välbehag.
   Får ett trovärdigt tips om Landskrona-bandet SOUTHERN BROTHERS album ”New tattoo”. Duon Lars Lundgren och Bosse Nilsson jämförs med bland annat Byrds, ELO och Tom Petty och mina förväntningar stegrades. Jag lyssnar och förstår från vilket håll inspirationen till låtarna har hämtats men arrangemangen är lite för hårda, för traditionella och därmed lite opersonliga för att jag ska ta det till mitt hjärta. Låtmässigt helt okej men för mig låter det ofta mer Bryan Adams än klassisk powerpop.
   Jag har redan hunnit lämna en åsikt på Håkans Pop om albumet ”Duets special” där Chrissie Hynde under artistnamnet CHRISSIE HYNDE & PALS sjunger duett med en mängd olika sångare, från Julian Lennon till Debbie Harry. Innehåller nästan genomgående kända ballader men Morrissey-låten ”First of the gang to die”, duett med Cat Power, överraskar mig mest.
   HÅKAN HELLSTRÖMS röst har ju i alla tider, ja sedan 1999, varit uppe för diskussion och delat upp den lyssnande mänskligheten i två falanger. Jag väljer att göra en parafras på ett uttryck: ”Åtskilliga sångare har en bättre röst än Hellström, men ingen sjunger lika bra.”. Det får man alltid ta med sig när man lyssnar på Håkan och nya albumet ”Svensk rost”. Att han i melodier och texter lånar hejvilt från musikhistorien har också varit diskussionsämne genom åren. Och även på nya skivan.
   Jag tycker mycket låter bekant utan att kunna spika fast att det kopieras. Här finns mycket popsoul och lite Motown, jämförbart med Moneybrothers första skivor, eller northern soul som den yngre generationen vill kalla det. Men jag vill nog hellre jämföra Hellströms sound på ”Svensk rost” med engelsk ganska anonym hitmusik från 70-talet. Lättsmält och ändå njutbart men utan djupare innehåll. Tills jag får höra ”Sweethearts” som är så mycket mer imponerande och personligare med vattenfallspiano a la Roy Bittan som känslosam effekt.
   Svensk progg hade sina höjdpunkter på det tidiga 70-talet och NYNNINGEN tillhörde pionjärerna i framkant. Sedan några år tillbaka har bandet återförenats med Tomas Forsell och Nikke Ström som originalmedlemmar. På nya albumet ”Ljuva drömmar” gästar dessutom Bengan Blomgren, en annan närliggande profil, på tre låtar och proggkänslan finns tydligt kvar på nya skivan fast det musikaliskt är både tyngre och överraskande mer rockigt än tidigare. Låtmässigt pendlar det genomgående starkt mellan både originallåtar (Forssell) och så kallade covers. Exempelvis tar de upp Peps Perssons gamla ”En del och andra” och förvandlar den till klassisk progg och en höjdpunkt i nutid.
   Förutom huvudpersonen Evan Dando har THE LEMONHEADS en flytande medlemskara och även skivutgivningen är temporär och oregelbunden. Exempelvis är de två senaste albumen, ”Varshons” (2009) och ”Varshons II” (2019) fyllda med covers. Nu, 19 år(!) efter senaste albumet med originalmaterial, släpps nya albumet ”Love chant” som är ojämnt men ändå inte helt ointressant. Musikaliskt är det en tålamodskrävande mix med både monoton grunge och hård pop med Dandos mörka släpande stämma på Lou Reed-nivå.
   Första låten på BRANDI CARLILES nya album ”Returning to myself” påminner om Joni Mitchell och hon har till och med skrivit en låt som heter ”Joni” men i övrigt är skivan varierad mellan lugna och händelserika arrangemang. Med hjälp av producenten Andrew Watt, som producerade senaste Stones-albumet ”Hackney diamonds”, är skivan en positiv överraskning.
   Min vän i Twickenham, LIAM GRUNDY, har på sina skivor ofta vandrat i den rena rock'n'roll-musikens spår. Som pianist har det gärna ekat Jerry Lee Lewis om soundet och det finns också spår av 50-talet, lyssna på ”Beer in the morning”, på nya albumet ”Chorlton” men så mycket mer. På sitt tredje album bjuder han, tillsammans med sitt fasta kompband, på gitarr, bas och trummor, den här gången på ett omväxlande tidlöst sound som inkluderar New Orleans, vuxen powerpop, rock'n'roll och genuint klassiskt låtskrivande ("What can I say"). Och vid ett tillfälle, ”Red guitar”, gränsar Liam till finstämd singer/songwriter-pop à la Nick Lowe.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG SKA INTE TA ÅT MIG ÄRAN att ha upptäckt CLOVER COUNTY och albumet ”Finer things”. Det var nämligen Lars Ryen i skivaffären The Beat Goes On på S:t Eriksgatan i Stockholm som tipsade om skivan för några veckor sedan. Ett väldigt udda val till månadens bästa album med en debuterande sångerska från Athens, Georgia på ett album som gavs ut av Nashville-bolaget Thirty Tigers.
   Bakom artistnamnet döljer sig en 24-.årig tjej, AG Schiano, som väljer att beskriva sin musik som en mix av folk, americana och alt.rock, Tillsammans med producenten Carrie K, som viktigaste bollplank, och ett litet gäng okända musiker och låtskrivare vill hon jämföra musiken med Sheryl Crow och The Chicks men är i mina öron personligare än så.
   Ibland låter det som live i studion, man hör avlägsna kommentarer, och närvarokänslan är påtaglig på de akustiska gitarrerna där fiol, piano, steelguitar och banjo sedan breddar de redan lågmälda arrangemangen. Jag försöker hitta paralleller i AG:s nästan flickaktiga stämma och hamnar någonstans mellan en ung Maria McKee och Ellen Sundberg. Efter nio imponerande ganska lågmälda låtar avslutas albumet med tre lite mer hitanpassade låtar där Clover County har chansen att nå en bredare publik utan att förlora ett uns av sin personlighet.

/ Håkan

Anspråkslös combo bjöd på välljud

Bilder: Carina Österling

MÅNDANS
Clarion Hotel, Örebro 31 oktober 2025
Konsertlängd: Avdelning 1: 19:00-19:45
Min plats: Stående i baren ca 10 m från scenen.

MÅNDANS ÄR NAMNET PÅ EN COMBO som också är Christian Ståhlbergs sidoprojekt när han inte satsar fullt ut med sin stora rockgrupp Punsch. Kvartetten Måndans premiärspelade på senaste Live at Heart i början på september, som jag dock missade ty festivalens öppningskväll var mer än intensiv på annat håll, som i fredsgakväll följdes upp av en andrakonsert som lite blygsamt gick upp på scen efter AW-arrangemanget i Clarions hotellfoajé.
   Mellan mat (fredagsamiddag hemmavid) och tv (På spåret) klämde vi in ett besök i foajén, som i det läget långsamt men säkert dessvärre höll på att avfolkas. Vi imponerades så smått av fyra musiker av ypperlig kvalité som bjöd på lättsam och ganska lågmäld pop. Eller singer/songwriter, i vars genre Christian själv vill placera sina originallåtar, där varje instrument kom till sin fulla rätt och tog värdefull plats i den perfekt mixade ljudbilden.
   Christians gitarrer, elektrisk och akustisk, fick hjälp av Niclas Bäcklunds alla olika instrument, Pelle Claessons trummor och Stefan Bäcklunds basgitarrer, både elektrisk och ståbas, att elegant forma arrangemangen till välljud som jag idag sällan hör från en musikaliskt levande scen.
   Jag kan inte Christians poprockiga Punsch-repertoar utantill men jag misstänker att hans Måndans-låtar tillhör en annan lättare mer anspråkslös genre av hans låtskrivande och bandets komp förstärkte de tilltalande arrangemangen. Allra mest var det Niclas Bäcklunds alla instrument, saxofoner och andra blåsinstrument, keyboards och dragspel, som höjde de musikaliska detaljerna men Pelle Claessons grymma sväng på trummorna och Stefan Bäcklunds hörbara bastoner förgyllde Christians låtrepertoar.
   Måndans uppträdande inför en slarvigt lyssnande publik kom att bli en parentes när staden laddade för färgstark Halloween och i den miljön hamnade Christians låtar och band tyvärr i kläm. Musik och framträdande som var värd en större, bredare och mer koncentrerad publik.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.