Blogginlägg från 2025-10-04

September 2025 på Håkans Pop

Fullsatta lokaler på Live at Heart 2025, 3-6 september.

HÖSTEN ÄR OBEVEKLIGT HÄR och vi har just lämnat september 2025 bakom oss. En liten titt i backspegeln ger vid handen vad som har varit innehållet på Håkans Pop under den senaste månaden.
   Livemässigt fick september en flygande helt levande start med årets upplaga av festivalen Live at Heart i Örebro under fyra dagar 3-6 september. Där rapporterade jag varje dag, onsdag, torsdag, fredag och lördag, vad jag hade sett och hört. Plus extratexter med en Topp 10-lista på de bästa festivalkonserterna i år och närmare information om bandet Mainliners som i år blev min bästa favorit. Och hur ekot av årets Live at Heart-festival sedan nådde Stockholm.
   Håkans Pop-säsongens fasta kategori på måndagar är de 40 bästa 50 år gamla albumen, under september avslöjades plats #38 till #34 med Poco, George Harrison, Bob Marley, David Crosby/Graham Nash och Ulf Lundell.
   På onsdagarna berättar jag viktiga musikhändelser som historiskt inträffat under just det speciella datumet: 3 septemnber, 10 septemnber, 17 septemnber och 24 september.
   Kategorin med cover-skivor inleddes redan 2009 på Håkans Pop och har fram till dags dato presenterat hela 277 album. Under september skrev jag om coveralbum med Willie Nelson, Tangerine Dream och Steve Forbert.
   September på Håkans Pop innehöll också en presentation av den nya lokala boken ”Fler berättelser om Örebro” där jag själv har bidragit med ett kapitel som handlar om Rolling Stones omtumlande Örebro-besök 1967.
   I samband med teaterpremiären av ”The Clash was here” blev jag intervjuad i Nerikes Allehanda.

HÖST INNEBÄR OCKSÅ ATT SKIVUTGIVNINGEN når sin mest intensiva period och att informera om alla skivreleaser som släpptes under september blev ett svettigt jobb med mycket lyssning och recenserande av både kända och mindre kända artister. Den genomgående kvalitén har varit hög under september.
   När engelska SUEDE fanns ”på riktigt”, på 90-talet, var Brett Anderson & Co inga stora favoriter hos mig men på nya albumet ”Antidepressants” låter bandet i mina öron starkare än någonsin. Gitarrdriven rock av god melodisk kvalité. Det är väl egentligen bara albumtiteln som stör...
   GRANT-LEE PHILLIPS, en gång ledare för altcountry-bandet Grant Lee Buffalo, har gjort soloskivor sedan år 2000 av stigande kvalité och nya ”In the hour of dust” är kanske hans allra bästa. Jag vill röstmässigt gärna jämföra Grant-Lee med Tom Petty i en lite mer avslappnad och akustiskt baserad form. Och låtmässigt har albumet många höjdpunkter med ”Closer tonight” som närmast magisk.
   JOSH RITTER känner jag främst från hans bidrag till några tributeskivor, hyllningar till John Denver(?), Chris Smither och John Prine, och som artist tillhör han väl samma genre som Prine. Men på nya albumet ”I believe in you, my honeydew” är det ofta rockigare med en läcker slide i förgrunden. Här finns några starka låtar, Dire Straits-doftande ”Noah's children” och ”Wild ways”, men i hårda oväsendet ”Kudzu vines” spårar det fullständigt ur.
   EAGLE-EYE CHERRY har en förmåga att släppa album av musikaliskt väldigt god kvalité men han har ständigt svårt att nå upp till sin klassiker ”Save tonight” från 1997. Ändå låter han fortfarande hitmässigt koncentrerad och när han har producenten Peter Kvint med sig i studion, fyra låtar här, låter det bra men kanske ändå inte så personligt,
   Dåligt förberedd inför den amerikanska countrygruppen THE PINK STONES nya album ”Thank the lord... it's The Pink Stones” trodde jag på tuffare och rockigare tongångar. Låtarna och arrangemangen är genomgående ganska snälla så jag koncentrerar mig istället på de intressanta texterna som är mer spännande än musiken.
   Det är tio år sedan TITIYO gjorde ett album senast och när hon nu gör comeback med ”Hemland” är det med en blandad kompott covers på svenska tillsammans med olika producenter. På pappret är låtmaterialet spretigt, från Thåström, Eva Dahlgren till Ulf Dageby, och produktionsmässigt är det främst Thåström-producenten Niklas Hellberg som imponerar. Thåström finns med även som duettsångare och versionen av Dagebys ”Gnistrande snö” är skivans bästa ögonblick. Avslutande ”Sakta lägger båten ut från land” och ”Somliga går med trasiga skor” är ett uppenbart desperat försök att nå kommersiell uppmärksamhet.
   AMANDA SHIRES har gjort ett klockrent skilsmässoalbum, ”Nobody's girl”, där nästan varje låt handlar om hennes ex, Jason Isbell, och det är inga snälla ord hon har skrivit och sjunger. Det blir textmässigt lite enformigt i längden då hennes energi i ämnet inte riktigt räcker till det musikaliska. Annars har hon en bra och stark röst som förmedlar det klarsynta budskapet.
   En manlig lätt skrovig röst (Mark Oliver Everett från Eels) och en flickaktig stämma (Kate Mattison) blir en perfekt kombination som möts under gruppnamnet BOO BOOS och på albumet ”Young love” presenterar de personlig och varierad poprock. Blandat gitarr- och piano-baserade arrangemang som kanske inte slår globalt men i det lilla formatet blir det väldigt underhållande.
   Det råder kanske delade meningar om ROBBIE FULKS är rockare, countryartist, lätt jazzig eller singer/songwriter men han har gjort ett album, ”Now then”, som är just så musikaliskt varierad. Som låtskrivare befinner sig Fulks stundtals på samma nivå som Paul Simon eller John Prine på detta välproducerade album. Det var länge sedan Fulks var en favorit, 1998, men nya skivan imponerar stundtals.

MÅNADENS TRE BÄSTA ALBUM: När jag försökte prioritera månadens bästa album blev det denna månad omöjligt att skilja tre album från toppositionen. Därför utnämner jag ROBERT PLANT, JAKOB HELLMAN och MIKE REID/JOE HENRY till artisterna som har gjort månadens bästa album.
   Förre Led Zeppelin-sångaren Robert Plant är uppenbart inne i ett positivt flow. Hans två albumsamarbeten med Alison Krauss har ju varit fantastiska och kvalitén håller i sig på nya albumet ”Saving grace”. Han har gjort skivan med det engelska mindre kända folkmusikbaserade bandet Saving Grace där sångerskan Suzi Dian gör många duetter med Robert.
   Naturligtvis går tankarna till Plant/Krauss-skivorna men här handlar det om udda covers, ibland bluesrelaterat material eller helt enkelt gammal traditionell musik som blir uppdaterat till spännande folkmusik. Jag saknar kanske T Bone Burnett i producentstolen men det låter ändå väldigt bra och personligt om produktionen.
   Bandet Saving Grace är en oslipad diamant där övriga manliga medlemmar tar mikrofonen med jämna mellanrum och resultatet är homogent med en genomgående hög kvalité.
   Jakob Hellman har gjort det igen! När han efter 32 år(!) lång paus gjorde skivcomeback 2021, med albumet ”Äntligen borta”, överraskade han stort med både sång och låtskrivande. Han hade kvar den personliga prägeln på texterna och hela produktionen hade stort självförtroende.
   På nya albumet ”Slutet gott” finns både kreativiteten och kvalitén kvar och jag blir mäkta imponerad när han tänjer på orden, skriver fantastiska melodier och verkligen lever upp till sin legendstatus från 1989 med det enorma debutalbumet ”...och stora havet”.
   Duettskivan ”Life and time” med Mike Reid/Joe Henry är månadens största överraskning. Förre amerikanske fotbollsspelaren Reid har slagit sig ihop med den etablerade skivproducenten Henry och resultatet är verkligen trollbindande. Lågmält och musikaliskt lite lojt men i de vemodiga tonerna och melodierna, skrivna av paret tillsammans, finns det massor av personlighet som inte går att missa.
   Reid, som efter fotbollskarriären har gjort sig ett namn som låtskrivare (till bland annat Bonnie Raitt), har en mäktig mörk röst som perfekt färgar låtarna som sedan har producerats med känslighet av rutinerade Henry. Och han har hållit igen med effekterna till förmån för texter, lågmälda arrangemang med mindre kända studiomusiker i ryggen.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.