Blogginlägg från 2025-08-09

Imponerande konsertkväll i Hjortstorp

Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Jan-Åke ”Silja” Siljeström
Foto: Jan-Åke ”Silja” SiljeströmFörst visade Lolita Pop var skåpet ska stå i den rockiga världen...

Foto: Jan-Åke ”Silja” Siljeström
Foto: Jan-Åke ”Silja” Siljeström
Foto: Jan-Ola Sjöberg
Foto: Jan-Ola Sjöberg...och sedan kom Amanda Jenssen med sin imponerande röst och gav soulinspirerad och personlig pop ett ansikte.

LOLITA POP
AMANDA JENSSEN
Stora Hjortstorps Gård, Örebro 8 augusti 2025
Konsertlängd: 19:01-20:08 (67 min, LP) 20.43-21:43 (60 min, AJ)
Min plats: Stående 18-25 m till vänster om scenen.

FREDAGSKVÄLLEN PÅ STORA HJORTSTORP blev en härlig mix av rutinerad svensk rock med Lolita Pop och soulinspirerad pop med Amanda Jenssen. För mig hade konserterna helt olika förutsättningar och även skilda förväntningar. Lolita hade jag innan sett sexton gånger tidigare och Amanda blott en enda.
   Det känns som varje gång Lolita Pop numera ställer sig på scen är det en tillfällig återförening. Det har under de senaste sex åren varit ganska sporadiska konserttillfällen sedan den riktigt seriösa återkomsten 2019 men det har inte på något sätt påverkat bandets professionella framtoning.
   Med den relativt nya kompsektionen, basisten Rickard Donatello och trummisen Bobo Ölander, låter Lolita Pop bättre än någonsin inklusive bandets officiella existens mellan 1979 och 1992.
   Konserten i den vackra utomhusmiljön på Stora Hjortstorps Gård var inget undantag på den positiva utvecklingen. Den 67 minuter långa konserten var mer eller mindre en ren uppvisning, från ovannämnda vackert mullrande kompsektion via de duellerande sologitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg till den fantastiska sångerskan Karin Wistrand. Trots ganska sporadiska konserttillfällen håller Karin en anmärkningsvärd nivå som jag under många decennier tillbaka utan ironi brukar titulera ”världens bästa sångerska”. På fredagskvällen inför ett drygt 1000-tal konsertbesökare visade hon och bandet med bravur hur de på ett nästan mirakulöst sätt har behållit kvalitén sedan exempelvis den rejäla höjdpunkten 1990.
   Jag pratade för några år sedan med Benkt Söderberg om Lolita Pops framtid, att bandet bör komma med nytt låtmaterial för att det behålla digniteten och sin plats i den nutida svenska rockhistorien. Men så här långt har Lolita Pops liverepertoar lutat sig tydligt mot de gamla genuina låtarna plus en och annan cover.
   Men Lolita har ju å andra sidan en ganska fet repertoar på skiva, med flera mindre klassiska låtar, att gräva ur. Dit får man räkna bandets första singel, ”Guld här?”, som framfördes tillägnad bandets förste trummis Peter Olsen som befann sig i publiken denna kväll. Han tog tacksamt emot hyllningen.
   Från inledande ”Bang your head” via andra ”hits” som ”Mind your eye”, ”Släng katten i väggen”, ”Here she comes” (med en underbar gitarrduell), ”Två x två”, ”Långa tåg” (riktigt populär bland alla gamla fans) till den sedvanliga finallåten ”Tarzan on a big red scooter” var det en stabil konsert på hög musikalisk nivå.
   Där de två extralåtarna gav känslan att när slutet är bra är allting bra. Först ”Hey wi nner” och ganska förutsägbart avslutades Lolita Pop-konserten med ett återbesök i New Yorks gamla rockvärld med Patti Smiths ”People have the power”. Och banne mig fick jag inte också där och då uppleva allmän allsång i publiken.
   Amanda Jenssen skulle bli kvällens stora positiva överraskning för mig. Har länge uppfattat henne som en lite ojämn ungdomlig artist utan riktigt bra låtmaterial men live på scen framstod låtrepertoaren, nu med flera nya låtar, som hennes största tillgång tillsammans med den underbart personliga soulinfluerade rösten.
   Jag har alltså upplevt Amanda live en gång tidigare, i en orättvis position på en paketturné där hon kom i kläm mellan starka personligheter som Olle Ljungström och Moneybrother. Det var något som utspelade sig i hennes tidigare liv innan hon med hälsoproblem drog sig undan offentligheten för närmare 10 år sedan.
   På fredagskvällen kändes Amanda ensam och stark kompad av fyra killar och en stor fanskara i publiken. Fast jag är nog lite för gammal för att tycka att entrén i en märklig huvudbonad är kul och lustig eller som förklaring till något i hennes musik.
   Jag hörde en oerhört personlig stämma som hade både styrka och personlighet. Vilken fantastisk röst som gav låtarna, både gamla och helt nya, karaktär med ett mustigt komp där orgeln ofta hade en framträdande roll.
   Eftersom jag inte var riktigt bekant med Amandas låtrepertoar har jag så här i efterhand lyckats urskilja ett och annat. Stora hits som ”Dry my soul” och ”Happyland” var svåra att missa medan jag noterade det nya låtmaterialet, exempelvis ”Molly's rag saloon” och ”Wildcat”, med välbehag, Och det definitiva slutet, efter exakt en timme, med Amanda och hela bandet framme vid mikrofonerna och acapellasången ”Light shine on me” var en synnerligen fin och naturlig final.
   Sedan presenterade Amanda en coverlåt med lite extra eftertryck, Chers gamla hitlåt ”Bang bang (my baby shot me down)” som också tillhörde kvällens höjdpunkter.

/ Håkan

#9: BILLY BREMNER

#9 BILLY BREMNER: Shatterproof (Arista, 1984)



/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.