Blogginlägg från 2025-08-06

Juli 2025 på Håkans Pop

”Tracks II”, Bruce Springsteens nya box på 7cd, blev månadens mest intressanta skivrelease.

HÅKANS POP RULLAR PÅ I SAKTA MAK denna sommar där den gamla listan på favoritsinglar uppdateras varje dag kl 12:00 med en YouTube-länk. Varje onsdag har jag dessutom lagt ut en Englandslista från 60-talet som väcker de nostalgiska känslorna.
   På konsertområdet har det också varit genomgående lugnt men tidigt i juli blev det ett konsertbesök när Nisse Hellberg och The Refreshments kom till Örebro.

JAG BRUKAR AVSLUTA MINA MÅNADSGENOMGÅNGAR med några korta recensioner av nya aktuella album men juli blev ganska händelsefattigt på skivområdet. Några coverskivor med Dave Stewart, Paul Carrack och Paul Weller släpptes under månaden men de får vänta på bedömning.
   Jag ägnade istället juli åt ett enda aktuellt skivprojekt, Bruce Springsteens fantastiska box på sju cd, ”Tracks II (The Lost Albums 1983 – 2018)”, med arkivmaterial som utan konkurrens lätt kan utnämnas till Månadens Bästa Album.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: ”TRACKS II” ÄR ÄNNU ETT MASTODONTPROJEKT från Bruce Springsteen och hans till synes gränslöst innehållsrika arkiv. Den följer effektivt upp ”Tracks”-boxen som släpptes 1998, 66 låtar på fyra cd. En box som jag 2015 utnämnde till historiens 6:e bästa skivbox. Kravet på samma unika nivå nu var därför stor inför ”Tracks II” som är en arkivrensning av en lite annan sort.
   För det första är ”Tracks II” ännu mer omfattande, sju cd med 83 låtar, där varje skiva är koncentrerad kring ett albumprojekt som aldrig gavs ut. Av de huvudsakligen outgivna låtarna har nio kommit ut i olika tidigare sammanhang, på singlar, b-sidor och filmmusik, men det mesta är alltså nytt och tidigare ohört.
   Jag är ganska övertygad om att det här som nu marknadsförs som sju planerade hela album aldrig i första inspelningsstadiet verkligen var planerade som ett projekt. Låtarna samlas här ihop för att de tidsmässigt är inspelade under samma begränsade tidsperiod men var, misstänker jag, aldrig avsedda för utgivning i samlad form. Exempelvis tror jag inte att Bruce och hans folk på allvar funderade på att ge ut ett album mellan soloalbumet ”Nebraska” (1982) och ”Nebraska” (1984), 18 låtar som fått titeln ”L.A. Garage Sessions '83”, och är en spretig blandning som passar in som en mix av ovannämnda väldigt olika album.
   Det finns naturligtvis undantag från min anmärkning där exempelvis de båda soundtrack-tänkta projekten ”Streets of Philadelphia Sessions” och ”Faithless”, fungerar bra som hela album. Medan "Somewhere North of Nashville" och "Twilight hours" är regelrätta outtakes av existerande album som "The ghost of Tom Joad" respektive "Western stars".
   Att sedan hitta den röda gemensamma tråden i boxens sjunde album, ”Perfect world”, är svårt med tanke på att där finns inspelningar från 1994 till 2011, 17 år av inspelningar i många olika sammanhang.
   All den vetskapen om innehållet på ”Tracks II” ger mig lite skeptiska tankar kring ”The lost albums”-projektet men innehållet, låtarna, arrangemangen och den fantastiska kreativiteten hos Bruce Springsteen som låtskrivare är ju fantastiskt imponerande. Och kvalitetsmässigt håller ”Tracks II” inte samma exklusiva nivå som ”Tracks”. Och flera låtar doftar demo inspelade på egen hand eller är instrumentala låtar av mindre viktigt material.

Flera gånger under den fem timmar och 19 minuter långa genomlyssningen var jag övertygad om att Springsteens kanske viktigaste medmusiker, Roy Bittan, fanns med på många hörn på de flesta låtarna men med all info i handen upptäcker jag att han, och även övriga E Street Band-musiker finns med på väldigt få tillfällen. Det där skimrande vackra syntsoundet på exempelvis ”Streets of Philadelphia Sessions”-skivan spelas alltså av Bruce själv.
   Och på ”Twilight hours”, där Bruce leker Burt Bacharach eller Jimmy Webb, är det vid sidan av honom killar som Ron Aniello (producenten), Aaron Embry, Charlie Giordano (E Street Band), Scott Tibbs och David Sancious som spelar keyboards. Och de vackra effektiva tjejrösterna, som tagna från en typisk Bacharach-produkion på 60-talet, är arrangerade av Patti Scialfa och sjungs av bland annat Lisa Lowell och Soozie Tyrell.
   Redan innan den 7 cd starka boxen släpptes mellan 3 april och 12 juni kom sex smakprov från boxen, sex låtar som en bred blandad mix av hela boxen. En för mig imponerad, positiv och varierad mix som gjorde mig väldigt nyfiken. En underhållande och lovande mix av olika sound och arrangemang på hela boxen. Nu med hela boxen till hands, där allt är samlat inom varje cd, blir det slutgiltiga intrycket inte lika starkt men det finns givetvis oerhörda höjdpunkter på många olika skilda ställen.

   Första cd:n (LA Garage Sessions '83) är väldigt demobaserad ned det avskalade ensamma ”Nebraska”-soundet som en röd tråd vid sidan av de ofta 50-tals-inspirerade låtarna med höjdpunkter som ”Little girl like you”, ”Seven tears”, ”One love” och ”Unsatisfied heart”.
   Mina största favoriter i den här boxen är koncentrerade mitt på andra cd:n (Streets Of Philadelphia Sessions) med tre ganska lågmälda men oerhört vackra låtar, ”The little things”, ”We fell down” och ”Between heaven and earth”. Skimrande oerhört vackra syntar, som alltså inte spelas av Roy Bittan.
   På tredje cd:n (Faithless) trängs atmosfäriska akustiska gitarrer med dobro, banjo, gospelkörer och Tom Waits-liknande bröl och jag hittar bara två favoriter, ”My master's hand” och ”Let me ride”
   Fjärde cd:n (Somewhere North Of Nashville) har ett allmänt röjigare komp i studion men avslutningslåten, titellåten, är oerhört stark och vacker med en pedal steel i givakt.
   Femte cd:n (Inyo) särskiljer sig stort från övriga boxen. Fiol, texmex och mariachiband med vilda mexikanska trumpeter livar upp ordentligt. Svängiga ”Adelita” och vackra ”Our lady of Monbroe” är höjdpunkter.
   Sjätte cd:n (Twilight hours) är nog min största favoritskiva på boxen, inspelad parallellt med ”Western stars” som är Springsteens senaste studioalbum där han gör 60-talsschlager och easy listening-pop. Upprepar receptet här med ytterligare några starka låtar.
   ”Sunday love”, ”Two of us”, I*ll stand by you”, ”Sunliner” och ”September kisses” heter favoriterna och den sistnämnda ekar så tydligt Weeping Willows att jag är övertygad om att Magnus Carlson kommer göra en cover på den.
   Sjunde cd:n (Perfect world”) är som sagt en tidsmässigt splittrad samling låtar med både konventionell högljudd rock, några låtar skrivna med Joe Grushecky, och typisk E Street Band-anpassad rock. Bästa låtar är ”The great depression”, ”If I could only be your lover”, ”Cutting knife”, ”You lifted me up” och ”Perfect world”. En fin final på en trots allt ojämn box.

/ Håkan

TisdagsAkademien (27)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

PÅ SITT SJUNDE ÅR OCH SIN sjunde sommar har TisdagsAkademien haft sina möten varje vecka (ofta tisdagar...) och diskuterat musik av allehanda sort. Denna sommar har Olle Unenge, Janne Rindar och jag (Håkan Pettersson) inte bara träffats på Makeriet i centrala Örebro. På soliga eftermiddagar har vi även haft möten utomhus på Stadsträdgården och hemma i Janne Rindars trädgård på öster.
   Blandningen av musik som vi har upplevt på dvd eller på nätet blir allt bredare och nästan märkligt skiftande mellan genrer och specifika ämnen som sedan noteras i några minnesrapporter.
   Sedan förra rapporten, tidigt i maj, har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer och även liveframträdande med Jonas Lundqvist, den engelska dokumentären Count Me In om trummisar, festivalen Sweden Rock, den svenska dokumentären om företaget Hagström, Alehouse Sessions (live), Kris Kristofferson (live), Steve Earle (live), Joel Alme (Jills Veranda), och en Paul Simon-dokumentär i två delar.
   Dagens rapport avslutas med en utvidgad Bo Dylan-tema där vår gemensamme vän och Dylan-expert Thomas Eklund berättar om låten "Chimes of freedom".




13 maj 2025
JONAS LUNDQVIST: Ner till min far (SvtPlay, 2025, 38 min)
Från Göteborgs indiescen till fullsatta spelningar och hyllade album har Jonas Lundqvist byggt en karriär som en av Sveriges mest kompromisslösa musiker. Men bakom rockstjärnfasaden pågår livet. En film om att ta hand om ett barn samtidigt som man sörjer dem som stått en närmast. En dokumentärfilm av Jesper Ahlcrona.
   Dottern Elisabeth kan alla låtar som pappan har skrivit. Diskuterar texter ”Vet inte om du ska släppa den här...” och är allmänt klok. Bollar textidéer med henne. Dokumentärens stjärna.
   Konsertbilder. Fullt med publik som kan texterna.
   Tränar tennis med dottern och en stor grupp ungdomar. Gruppfoto i tennishallen.
   Vi får en inblick i vardagen. Jonas röker oavbrutet ”Köp inga fler cigaretter” (dottern) och har en bakgrund där supande och knark har ersatts av tennis.
   Ingen traditionell musikdokumentär. Farmor svårt sjuk. Inte kontaktbar. Kuratorbesök. Problem. Jonas har svårt att vara still.
   En telefon som ringer, inget svar.
   Kackelstugan, Öland? Nästan punk i lokalen.
   Sitter i kyrkan och spelar på pianot. ”Innan änglarna kommer”. Duett med Elisabeth.
   Mycket vemod och korta stunder av glädje.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Forever young” med Ketty Hagmann som gäst.




3 juni 2025
”COUNT ME IN” (SvtPlay, 2021, 1:22)
I den brittiske regissören Mark Los film från 2021 möter vi dem alla, trummislegenderna från nu och förr. Roger Taylor (Queen), Stewart Copeland (The Police), Cindy Blackman (Santana, Lenny Kravitz), John Bonham (Led Zeppelin), ”alla ville låta som honom”, och många andra.
   Här berättar de sin historia. Hur de började, vem som inspirerat dem, om trummans kraft och om vad som driver dem. För visst är det så; det går att ha rytm utan musik, men utan rytm - ingen musik! Brittisk dokumentär från 2021.
   Inledningen: Stephen Perkins, Jane's Addiction: ”I love drumming”
   En klassiker: Gene Krupa (Benny Goodman)
   Mer trummisar: Nicko McBrain (Iron Maiden), Joe Morello (Dave Brubeck), Samnantha Maloney (Mötley Crüe), Emily Dolan Davies (The Darkness).
   Stewart Copeland säger ”skramligt sväng” om Stones.
   Jim Keltner, Clem Burke (Blondie), Abe Laboriel, (McCartney), Nick Mason (Pink Floyd) och Bob Henrit (Zombies) pratar alla om Beatles.
   Ben Thatcher (Royal Blood), Ian Paice (Deep Purple) om The Whjo: ”Keith Moon hade perfekt tajming”.
   Nick Headon (Clash), Jim Keltner (om sin syster), Taylor Hawkins (Foo Fighters), som dog 2022).
   Alla trummisar spelar tillsammans.
   Jess Bowen fixar trummorna.
   Ross Garfield, med sitt trumtempel.
   Stor skillnad mellan jazz och rockmusik för trummisar.
   Ginger Baker (”jazztrummis i en rock'n'roll-kropp”)
   Punk: Rat Scabies (The Damned). Joe Strummer sade ”Man blir aldrig bättre än sin trummis”.
   Keith Moon var en vild personlighet. Galen och otyglad. Han var som en hel orkester
   Efter 54 minuter in i programmet: Maskiner gör entré.
   Eurythmics, elektroniska signaler.
   Linn Drum. Human League. Trummaskin. Trumnmisens framtid.
   Dave Grohl var i sin egen värld.
   Trummisar är mer jordnära.
   Långa många trumsolon på slutet av programmet.
   Avslutning: ”Playing the drums i fun”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”What good am I” med Fredrik Vikingsson som gäst.




10 juni 2025
SWEDEN ROCK och festivalgeneralen (SvtPlay, 2025, 59 min)
Sweden Rock Festival lockar årligen 50 000 besökare och har vuxit till att bli en av norra Europas största musikfestivaler sedan starten 1992 i Olofström, och hålls nu i Norje utanför Sölvesborg.
   Den passionerade festivalgeneralen Ingolf Persson förverkligade, i festivalens tidiga år, sin dröm genom att boka sina idoler Deep Purple. Genom år av fram- och motgångar, succéer och konkurs växer festivalen - men ledningens drivkrafter går isär och Ingolf lämnar sitt livsverk efter drygt 20 år.
   Den ende som är kvar sedan starten är Ingolfs före detta vän Pelle Åberg, som idag är produktionsansvarig för festivalen. Skillnaderna mellan den gamla och nya festivalledningen synliggörs och ackompanjeras av musik från legendariska band som Deep Purple, Motörhead, Judas Priest, The Hives och The Black Crowes.   
   Dokumentärfilmaren Per Anders Rudelius har följt festivalen sedan början på 90-talet. Svensk dokumentär från 2025, K Special.
   Stor publik, långhåriga med tatueringar.
   Hette Karlshamnsfestivalen först.
   Liveklipp. Airbourne 2023. Judas Priest 2024. The Gems (svenskt band) 2024, Black Crowes 2024. Nazareth 1992, första året.
   1982 lämnade Ingolf jobbet på Volvo och öppnade skivaffär, Jukebox.
   1992 Holje Park, Olofström ”Sommarfestivalen”.
   1994. Karlshamns Rock Festoival i 5 år. Deep Purple.
   1999. I lilla byn Norje i Sölvesborg, Sweden Rock.
   Gitarristen Leslie West ser risig ut på bild.
   1994. Electric Boys. Conny Bloom fick spela med West. ”Fantastiskt!”. Electric Boys + Mountain.
   Lisa Ekdahl bröt mönstret 1994.
   2022. Overdrive, svenskt band.
   1998. Personlig konkurs.
   Live Nation nytt samarbete. 2020. Sator.
   ”Rocken är inte död – den luktar bara lite konstigt”: Chips K (Sator)
   1999 och 2024. Hammerfall. Konkurrens med Hultsfredsfestivalen.
   Ingolf: ”Jag har inget förtroende för journalister”.
   2005 Motörhead. 2024 Crypta. 2023 Children of the sün. 2024 Hives.
   Droger? Ingen kommentar.
   2024 Rival Sons. 2024 Claes Janson.
   2023 Deep Purple. Fyrverkeri!

DYLAN: Janne väljer intervju med Larry Campbell.




17 juni 2025
HAGSTRÖM – allt i musik (2003, YouTube/Svt, 52:57)
Regi: Ramon Reismüller. Producent: Lotti Carnö.
Ett hårt riff på elgitarr inleder programmet. Sedan dragspel.
   Calle Jularbo och dragspel var svensk musikexport på den tiden.
   Älvdalen, Ett oansenligt samhälle som startade dragspelstillverkning på 20-talet som sedan började göra elgitarrer då Elvis Presley och Frank Zappa var kunder.
   Karl-Erik Hagström, son till Hagström-grundaren Albin, tittar på en gitarr från 1959.
   Finns en staty på Albin Hagström.
   Han var affärssinnad, gjorde många affärer och hade en kärlek för dragspel.
   Karl-Erik: ”Han var tokig”.
   Calle Jularbo fick ett dragspel.
   1925 blev Hagström ett aktiebolag. Dragspel var det dominerande instrumentet.
   1932, 27-årige Albin byggde en fabrik och det kom italienare som lärde upp arbetarna att tillverka dragspel. Enda alternativet var att jobba i skogen.
   Logotypeen Hagström, internationellt utan prickarna över ö.
   Albin hade filmkamera. Öppnade filial i New York. Exporterade efter andra världskriget.
   Arrangerade dragspelskurser: ”Det var inte fint nog”.
   Teknikern Michael B Tretow. ”Han fostrade många”.
   Affärerna blev en samlingspunkt för musiker.
   Då fanns det många dansbanor och Jularbo var stor idol.
   Sedan kom kritiken med Sten Broman i spetsen: ”Outhärdligt”.
   Albin upptäckte jazz i USA. Och Gibson-gitarren 1952. Det gjordes 15 000 dragspel på ett år men på 50-talet började dragspel att tappa mark.
   Albin fick blodförgiftning och dog 3 april1952. Hela bygden sörjde. Då tog Karl-Erik, 20 år, över verksamheten.
   23 minuter in i dokumentären började historien med produktion av elgitarrer. Kopior av Gibson. Patent på skenan i gitarrhalsen som gjorde den stabil.
   20 december 1957 började tillverkningen av högtalare.
   Ungdomskultur med Owe Törnqvist i spetsen tog över och gitarren blev populär.
   Begravde dragspelen när Fender-gitarren dök upp på slutet av 50-talet.
   Tretow: ”Popgitarrer med glitter och pärlemor”.
   ”Borrade hål i gitarren”. En elgitarrboom inleddes när Beatles dök upp
   1966. Cordelia Jackson spelade på en Hagström-gitarr. Hantverksskickligt. Zappa och Larry Coryell.
   Jimi Hendrix eldade upp gitarren. ”Synd på så fina gitarrer”.
   Sedan tog japanerna över.
   Hagström började göra PA, sånganläggningar och förstärkare och satsade på dansband på 70-talet.
   ABBA, första världsturnén. Sponsrade sånganläggningen.
   Tretow: ”Så avancerade”. ”Hagström stod för spets”.
   Synth-gitarr. Disco slog ut dansbandsbranschen.
   Mikael Wiehe spelade på en Hagström-gitarr i Hoola Bandoola.
   Hagström sålde allt 1983 och förvaltar numera fastigheter. Arbetsförmedlingen finns i det gamla huset.
   Fortfarande enorm efterfrågan i USA. Hagström har blivit kult.

DYLAN: Olle valde A Complete Unknown A conversation with Dylan.




24 juni 2025
Alehouse Sessions: pubmusik från 1600-talet (SvtPlay, 2023, 59 min)
The Alehouse Sessions with Barokksolistene
Som en musikalisk och svängig pubrunda! Den skandinavisk-brittiska ensemblen Barokksolistene under ledning av Bjarke Eite spelar pubmusik från 1600-talets London. En hybrid av folkmusik och komponerad musik. Dåvarande engelska statschefen och lordprotektorn Oliver Cromwell hatade all form av underhållning och hade låtit stänga ner alla teatrar. Så musik och annan underhållning kom i stället att flytta in - i ölstugan! Och människor strömmade till.
   Bjarte Eike (Norge): violin, vocals, artistic director/Fredrik Bock (Sverige): guitar, charango, vocals/Per Buhre (Sverige): viola, vocals/Tom Guthrie (UK): lead vocals, violin/Johannes Lundberg (SE): double bass, vocals/Helge Andreas Norbakken (Norge): percussion, vocals/Steven Player (UK): dance, guitar, vocals/Hans Knut Sveen (Norge): harmonium, harpsichord, vocals/Milos Valent (SK): violin, viola, vocals

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”It's aldright ma (I'm only bleeding)”” med Lars Hoffsten som gäst.




1 juli 2025
KRIS KRISTOFFERSON *Intimate Acoustic Set*, Plaza de la Trinidad (YouTube, 25 juli 2010
   Medan mörkret sänkte sig över San Sebastian:
   Shipwrecked in the 80s/Darby's Castle/Me and Bobby McGee/Here comes that rainbow again/Best of All Possible Worlds/Help Me Make It Through the Night/Casey's Last Ride/Nobody Wins/The Circle/From Here To Forever/Loving Her Was Easier/The Heart/Sandinista/Just the Other Side of Nowhere/Jody & The Kid/The Promise/Sunday Mornin' Comin' Down/The Silver Tongued Devil and I/For the Good Times
Extra: Moment Of Forever/Please don't tell me how the story ends

DYLAN: Janne valde: Off the record: Jim Keltner




8 juli 2025
STEVE EARLE at The Current. 26 juni 2019 Icehouse MPLS, Minneapolis, MN, USA
00:08 Dublin Blues (Guy Clark) 07:31 Desperados waiting for a train (Guy Clark) 13:45 Now She's Gone 17:15 Goodbye 23:03 Feel Alright 26:10 Jerusalem 33:30 Copperhead Road
   Veteran folk singer Steve Earle shared an intimate, seven-song concert with a small group of fans at Minneapolis club Icehouse in June. He shared his stories of Guy Clark, who helped Earle get into the music industry in the 1970s and played a couple songs from his 2019 album – 'Guy' – that pays tribute to his mentor. Earle also played solo acoustic versions of 5 songs throughout his storied career.




15 juli 2025
JOEL ALME: Jills veranda (SvtPlay, 2015, 59 min)
Det är dags för artisten Joel Alme att komma till Nashville. Joel bär med sig en mörk och trasig familjehistoria och kommer till Nashville med en önskan om att träffa någon som lever i utkanten av samhället. Joel och Jill blir inbjudna till ett fängelse där de framför en låt tillsammans.
   Inspelat 27-31 maj 2015. Programmet inleds med diskussion om dödsstraffet. Fina Nashville-bilder.
   Jill Johnson har en ny veranda. Gäster tar med en låt till programmet. Joel vill utforska countryns röster. Står vid bagagebandet på flygplatsen. Har en liten röd resväska + gitarr. Första gången han är i USA.
   För första gången har Joel tidigare på våren 2015 släppt ett album på svenska, ”Flyktligan”.
   Står på bron över Cumberland River i Nashville och diskuterar. Joel växte upp med mamma, styvfar och lillasyster. Alla söp ihjäl sig. Missbrukare hela bunten.
   Joel: ”Man ärver en spiral”.
   Joel Almes bucketlist: 1. Atmosfären. 2. Spela en låt. 3. Träffa någon som lever utanför samhället. 4. Träffa Obama...
   ”Rainbow road” av Dan Penn/Donnie Fritts med Bill Brandon 1968.
   Han vill se det riktiga Nashville.
   Sharon Vaughn, Gillian Welch berättar. ”Country är en konstform”.
   Joel och Jill repar på verandan.
   USA. Fler fängelser än college och universitet. 2 miljoner sitter i fängelse. 2700 väntar på avrättning.
   Gripande när Joel träffar fångarna. Rap till en rytm.
   Joel: ”Jag var chockad”. Spelade Dylans ”I threw it all away” för fångarna.
   Full moon picking party på landet. Sammankomst på landet.
   Är man inte välkommen hem går det åt helvete.
   ”Let it be me”, duett med Jill på fängelset. Stråkar och en akustisk gitarr.
   Sedan duetten ”Rainbow Road” inför alla fångar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Nettie Moore” med Peter Holst som gäst.




29 juli 2025
PAUL SIMON: In restless dreams (SvtPlay, 2024, 1:32)
En intim och unik dokumentär i två delar om en av vår tids största musiker, Paul Simon. Dokumentären börjar i musikstudion där vi får följa skapandet av Simons senaste soloalbum, "Seven Psalms". Filmen är en heltäckande berättelse om en unik världskarriär som sträcker sig över sex årtionden.
   Genom arkivmaterial och exklusiva möten får vi följa med från uppväxten i Queens, New York, till folkrockduon Simon & Garfunkel, med barndomsvännen Art Garfunkel och sedan vidare in i solokarriären. Vi får uppleva höjdpunkter som "The Sound of Silence" och "Graceland". En uppmärksammad amerikansk dokumentärfilm från 2023 av den Oscarsbelönade regissören Alex Gibney.
1. Första versen.
   En kort figur tar stegen ut från en bil.
   Paul Simon född 1941.
   Wimberley, Texas, juni 2021. Ljudet av en tramporgel.
   Paul: ”Det sägs att gitarrister ägnar halva livet åt att stämma gitarren, andra halvan att spela ostämt”.
   15 januari 2010. ”Seven psalms”.
   Idolerna hette Mickey Mantle, John F Kennedy, Lenny Bruce och Elvis Presley. Namnet Presley tyckte han var jättekonstigt.
   Bodde på 70th street i Queens. Simon & Garfunkel bildades men hette först Tom & Jerry. Gillade Everly Bros ”Bye bye love”.
   ”Hey schoolgirl” på Big Records. ”Pappa tyckte det var korkad musik.”
   Tillsammans med Edie Brickell flyttade Paul till Hill Country, Austin.
   Tappade hörseln på höger öra.
   Orgel. Teknikerns åsikt: ”Kind of beautiful”
   Demo 1964. ”The sounds of silence”. Åkte till London England.
   Tillbaka i NYC 1964 hade producenten Tom Wilson arrangerat om inspelningen av ”The sound of silence”.
   Wynton Marsalis, trumpet, uttalar sig.
   ”Utan friktion ingen rörelse”.
   Paul Simons låtar är inga samhällskommentarer.
   Teknikern/producenten Roy Halee kom efter Tom Wilson.
   Musikfestivalen i Monterey, California 16 juni 1967. Inget gage.
   1969. ”Bridge over troubled water”.
   September 2021. New York. Inspelning. Live i mixerrummet.
   Paul ”Harmonin i vår vänskap gick sönder”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Kärleksbrevet till Dylan” med Isabella Lundgren som gäst.




5 augusti 2025
PAUL SIMON: In restless dreams (SvtPlay, 2024, 1:51)
2. Andra versen
I början av 1970-talet går Simon & Garfunkel skilda vägar, och Paul Simon inleder sin solokarriär och gör ett hyllat framträdande i humorprogrammet Saturday Night Live. De två barndomsvännerna återförenas på scen och Paul Simon skapar albumet ”Graceland”. tillsammans med musiker från Sydafrika.
   Kyrka i Houston Texas.
   Dave Van Ronk hade en enorm skivsamling.
   Splittring Simon & Garfunkel. Paul: ”Art orkestrerade allt”.
   Los Incas. Världsmusik. Ska. Reggae ”Mother and child reunion”
   Saturday Night Live. ”Still crazy after all these ears”.
   Korte Simon spelade basket med långa basketspelare.
   Tillsammans med George Harrison på SNL: ”Bye bye love” och ”Here comes the sun”
   ”Örat söker sig till det som stör”.
   Grammy-utdelning 1 mars 1975:
   John Lennon och Paul Simon. John: ”Vem av er är Ringo?”
   Paul: ”Berömmelse är ett gift”. Harper Simon, son.
   Filmen ”One trick pony” med bland annat Lou Reed var en flopp.
   Central Park 1981. Återförening Simon & Garfunkel sjunger ”Homeward bound”. Halv miljon publik ”The boxer”. ”The late great Johnny Ace” som handlar om både Johnny Ace och John Lennon.
   Återigen stridigheter i duon.
   Paul var gift med Peggy Harper, Carie Fischer och nu Edie Brickell (född 1966), gifte sig 1992.
   Februari 1985. Johannesburg stor publik.
   Miriam Makeba. Brasilianbsk grupp, Sound Of Brazil. Milton Nascimento.
Central Park 1991. Många trummisar, stort band.
Utmaning är viktigt För Paul Simon.

DYLAN: Olle anlitade vår gemensamme vän och Bob Dylan-expert Thomas Eklund som bjuder på följande intressanta historia om låten ”Chimes of freedom”:

”JAG FICK INSPIRATION att fördjupa mig i ”Chimes of Freedom”, när jag noterade att Bruce Springsteen avslutade sina konserter i Europa denna sommar, med låten. Nedan är från Manchester 14 maj 2025:



   Bob Dylan gjorde en legendarisk TV-inspelning i Toronto 1 februari 1964 för det kanadensiska programmet Quest. Dylan spelade sex låtar ”The Times They Are A-Changin’”, ”Talkin’ World War III Blues”, ”The Lonesome Death of Hattie Carroll”, ”Girl from the North Country”, ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” och ”Restless Farewell”.


Under vistelsen bodde Bob på Waldorf Astoria Hotell. I samma kvarter fanns St. Paul's Church. Kyrkklockorna hördes väl till hotellet. Under natten var det oerhört dåligt väder med åska och blixtar.

   Denna natt skrev Bob låten ”Chimes of Freedom”, en av hans mest poetiska och politiskt laddade låtar, på hotellets brevpapper, inspirerad av kyrkklockorna och vädret utanför. Låten är sju minuter lång med sex verser. Den visar hans storhet som poet där orden mjukt och melodiskt växer fram. Delar av texten är svårtolkad men budskapet mycket tydligt.
   Den gavs ut på albumet ”Another Side of Bob Dylan” (1964). Han började direkt att framföralåten.



Den blev en stor hit med ”The Byrds”, i nedkortad version:



   Fler vilka tolkat låten är Adele, Johnny Cash, Miley Cyrus, Pete Townshend, Jeff Beck, Elvis Costello, Mark Knopfler, Eric Burdon, Sting, Patti Smith, Pete Seeger, Steve Earle, U2, Jefferson Starship, Bruce Springsteen, Carly Simon, Joan Baez, Jackson Browne, Sinéad O’Connor, Billy Joel med flera
   1988 genomfördes en världsturné i samverkan med Amnesty, ”Human rights now”, där Bruce Springsteen, Sting, Peter Gabriel, Tracy Chapman, Youssou N'Dour, Milon Garcia med flera deltog. Varje framträdande slutade med att de gemensamt framförde "Chimes of Feedom".



/ Håkan

#12: NICK LOWE

#12 NICK LOWE: So it goes (Stiff, 1976)



/ Håkan

Englandslistan: 11 oktober 1969

DEN AMERIKANSKA SÅNGERSKAN BOBBIE GENTRY fick ju en jättehit 1967 med sin personligt egenskrivna låt ”Ode to Billy Joe”, ni vet historien om han som hoppade från Tallahatchie Bridge. En typisk one hit wonder och Bobbie kunde aldrig upprepa succén. Snabbt efter genombrottet började hon spela in covers på singlarna, Doug Kershaw, Beatles (”The fool on the hill”) bland annat, och hamnade 1969 på den ganska ospännande Burt Bacharach-låten. Släpptes aldrig på singel i hennes hemland men i England gjorde den stor succé.
   Bobbie Gentry slogs om förstaplatsen med Creedence-låten ”Bad moon rising” och Jane Birkin och Serge Gainsbourgs stönande version av ”Je t'aime... moi non plus”... ”Härliga tider” innan The Archies, nykomling den här veckan, sedan kom och ockuperade Englandslistans förstaplats i sex veckor med ”Sugar, sugar”.
   Den nya artisten David Bowie höll på att slå igenom och fick en snabbklättrande hit med ”Space oddity” som kom att nå en femteplats som bäst.
   I ekot av ”Je t'aime... moi non plus”-uppståndelsen släpptes en engelsk instrumentalversion med Sound Nice, producerad av Gus Dudgeon, som en mindre uppmärksammad hit.
   Vid sidan av ”Sugar sugar” (Archies) kom ytterligare några nykomlingar som klättrade högt på listan. Hollies inspelning av en amerikansk låt, ”He ain't heavy... he's my brother” blev gruppens sista stora hit och Fleetwood Mac följde upp sina framgångar med ”Albatross” och ”Man of thre world” med ”Oh well” som också var den gruppens sista stora hit.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Temptations ”Cloud 9”.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.