Blogginlägg från 2025-07-05

Nisse Hellberg förvaltar musikhistoriens arv

Tillsammans med Janne Lindén blev Nisse Hellbergs gitarr fredagskvällens sammanhållande sound.


Nisse Hellberg förvaltar musikhistoriens arv på ett utsökt personligt sätt.

Alla bilder: Jan-Ola SjöbergThe Refreshments, med sångaren Joakim Arnell, lät som ett eko från förr.

NISSE HELLBERG
THE REFRESHMENTS
Stora Hjortstorps Gård, Örebro 4 juli 2025
Konsertlängd: 19:02-20:01 (59 min, R) 20.41-22:10 (89 min, NH)
Min plats: Stående 18-25 m från scenen.

DET VAR AV GANSKA NATURLIGA ORSAKER som fredagens konsertkväll på Stora Hjortstorps Gård utspelade sig på den amerikanska nationaldagen, Independence Day, då både inledande The Refreshments och Nisse Hellberg delar kärleken till sina musikaliska rötter i det landet. Låt vara att det just nu är ett land med ett ganska skamfilat rykte men det påverkade inte någon av artisterna vars båda konserter avslutades med en Chuck Berry-låt.
   När vi såg konsertaffischen för några månader sedan trodde vi först att Nisse skulle kompas av The Refreshments, vilket inte är en helt otänkbar kombination då jag har upplevt några julkonserter med bandet (2006 och 2012) med Nisse som gäst. Men på den storslagna konsertpremiären på Stora Hjortstorps Gård som ny konsertarena blev det en kväll med två huvudnummer med Nisse som den tveklöst mest intressanta artisten på scen.
   2012, tretton år sedan, är för övrigt senaste gången jag upplevde The Refreshments på scen och när jag nu strax efter 19:00 återigen mötte de trogna och djupt traditionella rock'n'roll-takterna blev känslan mer nostalgi än nutid. Mer dansbandstakter i musiken än det rock'n-roll-älskande poprockbandet jag minns från förr.
   Med en repertoar som blandade sångaren Joakim Arnells läckert tillverkade originallåtar med pianisten Johan Blohms Jerry Lee-takter och några autentiska covers från 50- och 60-talet, med Chuck Berrys ”My Mustang Ford” från 1965 som final, fylldes platsen närmast scen med danslystna konsertbesökare. Det svängde med besked men soundet var ett eko från förr där jag saknade mycket av dagens energi som jag ungefär 40 minuter senare fick uppleva på samma scen.
   Nisse Hellberg må vara uppvuxen med samma gamla idoler som The Refreshments men som låtskrivare på svenska och framförallt artist har han i decennier valt att förvalta musikhistoriens arv på ett utsökt personligt sätt.
   Nisse är en upprepande gäst i mitt konsertliv, exempelvis vid senaste tillfället på Strömpis 2022, som ständigt skriver nytt låtmaterial, ger regelbundet ut nya soloalbum och turnerar ofta också. På fredagskvällen var det hans framförande som var det viktigaste som hände på Stora Hjortstorps Gårds nytillverkade scen. Med senaste albumet i centrum, knappt två månader gamla ”Fyra på golvet”, blev det ganska naturligt att koncentrera blick och öron mot scen där Nisse och hans tre medmusiker gjorde ett genomgående charmant uppträdande.
   Jag har upplevt Nisse Hellberg på scen ett dussintal gånger och det är sällan att det senaste aktuella albumet står i centrum på konsertrepertoaren. Och vi fick på fredagskvällen i vanlig ordning endast tre smakprov från den heta nya skivan. Men på fredagskvällen gjorde han ett nästan revolutionerande avsteg från sin vana att inleda konserten med något annat än en aktuell låt.
   Med ett härligt gott humör i bakfickan steg Nisse och hans medmusiker, gitarristen Janne Lindén, trummisen Marcus Källström och ståbasisten Tobias Einestad, upp på scenen och levererade titellåten ”Fyra på golvet” från nya skivan, en fantastisk fartfylld start med mycket energi som senare i sedvanlig stil skulle vara vägledning till hela kvällens repertoar.
   Nisse Hellbergs musik kan tyckas befinna sig i en smal hårt begränsad rock'n'roll-genre men när jag närmare analyserar dess innehåll finns där både country, boogie, renlärig blues, pop, rockabilly, dansbandstryckare och ren och skär r&b. Och i händerna på Nisse blir det stor och imponerande underhållning för oss som lyssnar och för publiken närmast scen vars lystmäte förvandlades till fysisk dans och rörelse.
   Nisse Hellbergs repertoar på scen blev som vanligt en blandning av låtar från många av hans tio soloalbum, inte mindre än tre från hans första nu 31 år gamla soloskiva (tillsammans med Peps), utan att på något sätt känna tidens gång påverka låtmaterialet.
   Nisse är uppenbart en filmentusiast och vill gärna plocka in någon överraskning från filmhistorien i repertoaren. För tre år sedan plockade han in en instrumental låt från ”Pulp fiction” och nu fick vi James Bond-temat läckert framförd av ekvilibristen på gitarr, Janne Lindén. Vi fick ytterligare några blixtrande exempel från den mannen, ”Snackbar blues” och ”Kul att ses tack och adjö, och tillsammans med Nisses nästan lika geniala gitarrspel som gjorde fredagskvällen till en musikalisk högtid.
   En fredagskväll som avslutades definitivt med en cover på engelska, Chuck Berrys ”Betty Jean”. En låt som faktiskt figurerade som extralåt redan i mitten på 80-talet på Wilmer X:s konserter.

Nisse Hellbergs låtar:
Fyra på golvet
Håller min dörr på glänt
En doft av läder
Låt kvasten gå
Snackbar blues
Nu smet katten in till grannen igen
Dit inget ljus kan nå
M/S Colinda
Blues håll dej undan från mitt hus
Leva ett vildare liv
Vilken tur att vädret finns
Ber dig stanna
James Bond Theme
En stad som aldrig vaknar
Blues ABC
Tufft jobb
Nån måste få jobbet gjort
Kul att ses tack och adjö

Extralåtar:
Stjärnan i mitt liv
Betty Jean

/ Håkan

#44: MASCOTS

#44: MASCOTS: Words enough to tell you (Decca, 1966)



/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.