Blogginlägg från 2025-07-01

Juni 2025 på Håkans Pop

Popikonen Brian Wilson avled 11 juni.

HÅKANS POP BEFINNER SIG MITT UPPE i den ganska händelsefattiga sommarsäsongen. Ändå fyller jag sidan varje dag med bra låtar från min hundra favoritsinglar långa lista. Fram till idag har jag nått plats #48 på min nedräknande lista och kan lite slumpmässigt tipsa om namn som Steve Winwood, Tyla Gang och World Party som jag har publicerat under juni på min exklusiva lista.
   Varje onsdag presenterar jag under sommaren också en gammal Englandslista från 60-talet med kommentarer. Som exempelvis 9 april 1966.
   Just när jag ligger där i "hängmattan" skapade jag ett nytt ämne, "Sommarlektyr", där jag läser gamla böcker om musik och sedan skriver några rader. Under juni har jag skrivit om Fred Asps "En obskyr trummis i Impoeriet" och David Hepworths "Abbey Road".
   Inte ens juni blev fri från tråkiga dödsfall inom pop- och rockbranschen. Brian Wilson avled 11 juni.

SOM JAG KUNDE UPPFATTA DET BROMSADE skivutgivningen med nya album in något under juni i år men ändå lyckades jag hitta både pärlor, lagom bra skivor och några besvikelser att tipsa om/varna för.
   Engelska PULP har gjort comeback efter 24 år. Jarvis Cocker & Co hade sina största framgångar i mitten på 90-talet, med hitlåten ”Common people” i centrum, men hamnade lite orättvist i kläm mellan britpopgiganterna Blur och Oasis. Nya albumet ”More” låter bättre än några hitambitioner och är stundtals spännande och varierat.
   THE MINUS 5 har under hela sin existens, från 1995 till idag, betraktats som ett tillfälligt kollektiv med Scott McCaughey i spetsen med kopplingar till både R.E.M. och Posies. Scott spelar huvudrollen på många olika instrument och nya ”Oar on, Penelope!” är genomgående intensiv poprock på gränsen till vacker powerpop, Kanske lite för ensidig för att tas på allvar men det finns läckra detaljer här.
   Det begåvade brödraparet Cody och Luther Dickinson leder sitt NORTH MISSISSIPPI ALLSTARS på en sedvanlig traditionell musikalisk väg. Inte så spännande när låtmaterialet är så bluesbaserat och arrangemangen är så fast förankrade i musikhistorien med få spännande spontana inslag.
   Den nordirländska ikonen VAN MORRISON brukar också tillhöra den alltför traditionellt ospännande musikgenren där jazz spelar en viss huvudroll men på nya ”Remembering now” låter Van oväntat up to date. Han sjunger faktiskt bättre än på väldigt länge och samtliga låtar, alla skrivna av Van, på albumet håller en hög och jämn kvalité. Jag tycker mig höra folkmusikaliska kopplingar i melodierna fast arrangemangen är konventionella med blås och en tydlig hammondorgel i framkanten.
   Snart 80-årige NEIL YOUNG ger sig aldrig när han byter musikalisk fot för varje nytt album med ständigt nya kompband som den här gången heter THE CHROME HEARTS som huvudsakligen är Promise Of The Real, Micah Nelsons band, förstärkta med rutinerade Spooner Oldham, keyboards. ”Talkin to the trees” är huvudsakligen Neils tillbakagång till det lugna ”Harvest moon”- och ”Comes a time”-tempot. Inte särskilt nymodigt och spännande, tycker mig höra några tydliga kopior av äldre låtar, men soundet är genomgående tryggt och stabilt.
   THE DOOBIE BROTHERS är gamla favoriter från förr, främst från åren 1971-1973, som jag egentligen har tappat kontakten med idag. Huvudpersonerna idag, på albumet ”Walk this road”, är samma som då, med Michael McDonald tillbaka från en senare upplaga av bandet, men Doobies idag är egentligen ett opersonligt studiomusikerband helt utan fantasi och originalitet.
   Jag har genom åren observerat MARY CHAPIN CARPENTER i många olika sammanhang, på tributeskivor och soundtracks, och inte så ofta på hennes egna skivor. Mary Chapins nya ”Personal history”, hennes 17:e(!) album, är otroligt homogen och hon sjunger väldigt bra men låtmaterialet är kanske för lite varierat för att bli den där riktigt stora upplevelsen.
   JAMES McMURTRYS senaste album, ”The horses and the hounds” (2021), hamnade rättvist på min årsbästalista det året men nya ”The black dog and the wandering boy” når inte riktigt upp till den kvalitén. Framförallt försvårar de rockigare och mer elektriska arrangemangen för McMurtrys intressanta texter att nå lyssnarens öron. Producentnamnet Don Dixon, 80-talsikon i powerpopgenren, lovade lite för mycket på det här albumet.
   WILLIE NILE är också en gammal favorit som bara sporadiskt producerar skivor idag. Jag har kallat honom för gitarrpopens mästare och på nya ”The great yellow light” är det inte bara de elektriska gitarrerna som dominerar. Det är genomgående otrolig energi i arrangemangen och det överraskar att den nu 77-årige Nile på nästan hela albumet låter som Wreckless Eric 1978. Fantastisk energi men det blir i längden lite för monotont och för lite variation.
   HIS LORDSHIP är en duo, gitarristen James Walbourne och trummisen Kris Sonne, som till vardags spelar i dagens upplaga av The Pretenders men på egen hand, nya albumet ”His Lordship”, gör de smått kaotisk rockmusik på gränsen till gammal punk. Här sparas det inte på energi men i det framrusande tempot och volymstarka ljudet saknar jag också rejäla melodier.
   Det kanske överraskar många men jag har ibland uppskattat musik, melodier och engagemang som LALEH brukar leverera men på nya ”Jag är” blir jag besviken. Albumet känns som en skrivbordsprodukt skapad i en studio med alltför många hjälpmedel. Visserligen lekfull pop men jag saknar framförallt Lalehs personligt melodiska styrka.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG BLIR LIKA LYCKLIG VARJE GÅNG jag upptäcker en för mig helt obekant artist som har gjort ett album så bra att jag omöjligt kan undvika att utnämna skivan till månadens bästa.
   Jag hade ingen större kännedom om det amerikanska indierockbandet Low, från Duluth, som släppte många album mellan 1994 och 2021 och jag var än mindre medveten om att dess sångare och gitarrist hette ALAN SPARHAWK. Under bandets existens, som upphörde 2022 när bandets trummis och Sparhawks fru Mimi Parker avled i äggstockscancer, gjorde Alan några sporadiska soloskivor som jag också var omedveten om. Och det är först nu för några veckor sedan som jag upptäckte Sparhawks nya album som inte har någon specifik titel och är inspelad tillsammans med bandet TRAMPLED BY TURTLES från samma stad som Low. Bör jag tillägga att även det bandet befinner sig utanför min radie av bekanta namn...
   Nåväl, bekant eller inte spelar ju ingen som helst roll när Sparhawk har producerat ett så fantastiskt välljudande och detaljerat spännande album med banjo, mandolin, cello och fiol i centrum. Albumet kanske ska sorteras in i folkmusikgenren men soundet är så personligt att jag vill kalla innehållet lågmäld rockmusik med starka melodier och många vemodigt läckra arrangemang.
   Hursomhelst, albumet däckar mig fullständigt varje gång jag lyssnar och skivan kommer förmodligen figurera i tankebanorna när årsbästalistan ska komponeras om nästan ett halvår.

/ Håkan

#48: JACKIE LOMAX

#48: JACKIE LOMAX: Sour milk sea (Apple, 1968)



/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.