Blogginlägg från 2025-03-21

Krönika: September 1983

I september 1983 gjorde jag comeback i Nerikes Allehanda som regelbunden krönikör, skribent och recensent. Och förklarar i krönikan nedan varför min nya logotype heter "Rock..." och inget mer. Rockmusik är så mycket mer än några enskilda ord.
   Avslutar texten med lite fotbollsdetaljer, mitt fotbollslag före alla andra var och är fortfarande West Bromwich Albions, men beror nog mest på att min nya kollega på musiksidan i NA, Micke Larsson, till vardags var sportjournalist.
   Det kanske var lite väl respektlöst att jämföra Beatles vita album med Big Countrys aktuella debut...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1983.

LIKA MYCKET DJUPA RÖTTER SOM NYGRÖNSKANDE MUSIK

FÖR EN TID SEDAN SVARTNADE DET FÖR ÖGONEN. Musikaliskt var det totalt död rockmusik som producerades. Musiken beskrevs i så och så många bpm (beats per minute) eller framfördes av unga pojkar i medelålders look i mekaniska poser bakom otaliga syntar och försökte inbilla oss att databranschen plötsligt hade en viktig roll i rockutvecklingen. Det luktade död, pest och kolera.
   En galning proppade John Lennon full med bly och meningslösheten var helt bedövande. Alla illusioner föll samman som ett korthus, alla visioner var förlorade, jag fylldes av tomhet. Att kommentera rockmusik hade genast inte samma höga prioritet i livet.
   Det är därför nästan tre år sedan jag senast figurerade som regelbunden krönikör på den här sidan. Naturligtvis har mycket hänt under de här åren. Jag har personligen fått en nyttig distans till rockbusiness och rockmusikaliskt är det inte samma djupt nedstämda tillstånd längre.
   Många av de unga friska rockbanden har utvecklats och växt till sig och de svenska grupperna har mognat på ett rent mirakulöst sätt.
   Det räcker inte längre med enbart entusiasm utan svensk rock har på bred basis fört in ett kvalitetstänkande som är unikt jämfört med tidigare.
   Att rockmusik är gränslös musik är tydligare idag. Generationsmotsättningar suddas alltmer ut. Såg ni till exempel den senaste maratonrockföreställningen från Tyskland på tv när gamlingen Dave Edmunds och den unga irländska rockgruppen U2 nästan sida vid sida trollband, hetsade och fullkomligt åt sig in i porerna på en och samma publik.
   Många ser det som en svaghet, jag ser det enbart som en oerhörd styrka att förena äldre och yngre musikegenskaper. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...” och inte några svångremsetiketter som ”Rock” eller ”Pop”.
   Rock ska vara gränslös, ett långt gastkramande tillstånd mellan hopp och förtvivlan, mellan kärlek och hat. Lika fint och ömsint som den beskrivs i vemodiga Jackson Browne-ballader, lika brutalt upprorisk som den alltid har framförts från Chuck Berry via Doors till nya vågen. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rock är lika mycket djupa rötter som den nygrönskande musik som frälser världen via hitlistorna idag. Minst ett par utslitna exemplar av Beatles vita dubbelalbum från 1968 är alltid lika intressanta som till exempel Big Countrys senaste utmärkta debutalbum. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rockmusik för många olika sinnesnivåer. Ingen människa är ännu (o ve Gud att vi bara är några månader från 1984...) skapad med ett konstant sinnestillstånd. Vi är alla med mycket få undantag allätare. Fast få vågar erkänna det. Det är är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Unge kollega Larsson, som avlöser mig varannan tisdag och räknar det mesta i tiondelar, frisparkar och världsrekord (förhoppningsvis inte på den här sidan), namngav förra veckan några stadsdelar i Göteborg där han har sina sportsliga sympatier. Stolthet hindrar engelsmän från att puckla på varandra i en ishockeyrink.
   Det är istället den genuina fotbollens mästare och allra bäst är West Bromwich. Att tabellen just nu visar något annat är i detta sammanhang helt ovidkommande. Jag minns ännu med kårar längs ryggraden (det rådde en mindre snöstorm på White Hart Lane en sen novemberlördag 1980) Albions första halvlek mot Tottenham hur Peter Barnes och Cyrille Regis gång på gång snurrade upp hemmaförsvaret.
   Ibland kan rock vara så gränslös Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Men allt det där kanske ni redan visste.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.